Allt detta visar att M. Daukšas ”Postilė” žmogus, žmogaus verkligen är žmogus, žmogaus. På så sätt skulle detta vara kanske det enda verkliga exemplet på substantiv med u-stam i accentklass I, inte bara i ”Postilė”²⁹, utan också i hela det litauiska språket³⁰.

Kronologin visar otvetydigt att M. Daukšas žmogus är äldre än den nuvarande accentueringen žmogùs. Övergången från fast rotaccent till ändelseaccent (accentklasserna I–>IV³¹) i detta exempel motsvarar den allmänna huvudtendensen i utvecklingen av accentueringen av litauiska nominalord.

J. Klimavičius

OM EN TERMINOLOGISK SMÅSAK I K. BŪGAS OCH E. FRENKELIO SKRIFTER

I hela Litauen häckar en liten fågel i stenhögar, travar av ris, hål i stenfundament och andra skrymslen; ornitologer kallar den på latin Oenanthe oenanthe L. Prof. T. Ivanauskas skriver följande om den: ”I Litauen hittar man dem på öppna fält, särskilt på magra marker. De förekommer ofta intill landsvägar och större grusvägar, men också i städernas närhet, på militärens övningsfält, på stadioner och nära järnvägsstationer, särskilt där det ligger stenhögar och travar av ris … Efter kriget, då vårt land var bestrött med ruiner av alla möjliga slag, skapades mycket gynnsamma häckningsförhållanden för denna fågel, eftersom ruinerna ersätter bergssluttningarna och det steniga landskapet. Så dök det efter kriget upp ganska många kultupiai även i själva Vilnius, där hela stadsdelar förvandlades till ruiner.”¹ Som litauisk benämning på denna lilla fågel har man valt ett ord från den žemaitiska dialekten, kúltupys (i ordböcker och vetenskapliga tidskrifter förekommer ytterligare tre varianter av ordet: kúltupis, kultupis och kultupys)². Termens bildning är tydlig: den är sammansatt av det žemaitiska ordet kūlis ’sten’ + tupėti ’sitta’. I östra Litauen används orden antukas || antikas och intukas³ som benämningar på kúltupys. Även formerna antuka, antukys, antukytis med flera bör nämnas. I sin artikel ”Славяно-балтийские этимологии”⁴ har K. Būga påpekat att ”Сл. ot-oka

²⁹ M. Daukšas ”Postilė” žmogus 8₄₃, žmogaus 13₂₈ med flera. P. Skardžius är också benägen att hänföra det till accentklass I, men detta är, som även författaren själv påpekar, endast ett antagande, om än mycket sannolikt (se P. Skardžius, anfört arbete, s. 124).

³⁰ Jfr K. Būgas anmärkning: ”Jag har inget exempel på ett substantiv” (se K. Būga, anfört arbete, III, s. 35).

³¹ Orsaken till detta är, som A. Girdenis med rätta har påpekat, troligen ”behovet av att skilja mellan olika kasus” (se A. Girdenis, Varför får nominalorden ändelseaccent, ”Program och föredragssammandrag från konferensen om litauiska språkfrågor för högskolelärare, tillägnad 50-årsminnet av Oktoberrevolutionen”, Vilnius, 1967, s. 6).

¹ Žr. T. Ivanauskas, Lietuvos paukščiai, III, V., 1955, p. 309–310.

² Den osystematiska användningen av varianterna av denna term märks till och med i den akademiska ”Litauiska ordboken”: vid orden akmenė och antikas (I, V., 1968) anges kultupys, vid ordet girnakalis (III, V., 1956) – kultupis, vid orden gudžvirblis (III, V., 1956) och intukas (IV, V., 1957) – kultupys, medan endast formerna kultupys och kultupis anges vid huvuduppslagsordet kúltupis (VI, V., 1962).

³ Ytterligare synonymer bör nämnas: akmenė (ornitologerna använder denna term om inte kúltupys utan Arenaria interpres), čekšla, čekšta, girnakalis, gudžvirblis och möjligen čekutis. Även om den akademiska ”Litauiska ordboken” (II, V., 1969) vid det sistnämnda ordet anger att det betyder ”morkulla” (Scolopax gallinago), motsägs detta av det illustrerande exemplet: ”Oi tu čekut, čekutėli, ko tu lendi krūsnin” (Švenčionys).

⁴ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, V., 1958, s. 472.

13. Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos

193

”утка” = lit. ant-uka ”eine Schnepfe” Mielke I 6, añtukas ”saxicola oenanthe” Dusetos (dep. Vozgėliai), antukỹs ”t.c.” Veliuona⁵. I artikeln ”Die Metatonie im litauischen und lettischen” anger K. Būga orden añtukas och iñtukas som bildade med suffixet -ukas och jämför dem åter med ordet añtis ”Ente”. I E. Frenkels etymologiska litauiska ordbok finner vi i artikeln om ordet añtis ”Ente” orden antuka ”Schnepfe”, añtukas ”saxicola oenanthe, wheat ear, Weisskehlchen”, antikas (Dusetos), intukas (Tauragnai, Bez. Utena), antukýtis (Veliuona) ”Steinschmätzer, Steinschnäpper”⁶. Dessa jämförelser är svåra att tro på, eftersom kúltupys inte alls liknar en anka. K. Būga blev förmodligen något vilseledd av Chr. G. Mielkes och andra ordböcker, där ordet antuka anges betyda ”eine Schnepfe, det vill säga morkulla”. I den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas” har denna felaktighet redan rättats: ordet antuka hänvisar där till antukỹs, och det senare till antikas ”Oenanthe oenanthe”. Ordbildningen hos de dialektala termerna antukas och intukas skulle förklaras mer korrekt så här: antė + -ukas och intė + -ukas. I ”Lietuvių kalbos žodynas” anges att orden añtė och iñtė betyder ”sädesbod”. Dessutom har ordet añtė (liksom añtis) också betydelsen ”området bakom ugnen”. Sambandet mellan betydelserna ”bakre hörn, vrå” och ”sädesbod” är mycket tydligt. Om man kopplar det hög-aukštaitiska namnet på kúltupys till dessa ord, kan det förklaras mer övertygande.

K. Gaivenis

ARBETE OM BALTISKA ORTNAMNS

SLAVISERING OCH SLAVISK LITAUISERING

Jurgen Prinz, Die Slavisierung baltischer und Baltisierung slavischer Ortsnamen im Gebiet des ehemaligen Gouvernements Suwalki, Wiesbaden (förlaget Otto Harrassowitz), 1968, 320 s. med karta.

Problemet med slaviserandet av baltiska ort- och personnamn har tagits upp i den lingvistiska litteraturen tidigare — bara under det senaste decenniet har flera arbeten om denna fråga publicerats¹. J. Prinz bok, som recenseras här, överträffar dock de andra verken inom området med god marginal i omfång.

Boken består av en inledning, tio kapitel och en slutsats. I slutet av boken ger författaren en tematisk innehållsförteckning.

I inledningen uppmärksammar J. Prinz bland annat svårigheterna med att undersöka baltisk toponymi i slaviska områden. Han ger exempel ur V. Toporovs och O. Trubačiovs bok ”Aukštutinės Padneprės hidronimų lingvistinė analizė” (Moskva, 1962) och ur H. Šallis (H. Schall) arbeten, vilka visar att en del av de baltiska toponymiska lämningar som dessa författare har tolkat även kan tolkas på andra sätt. I de allmänna anmärkningarna ger J. Prinz kortfattat en bild av den etniska sammansättningen i Suwałki-guvernementet i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och granskar kritiskt de använda

⁵ K. Būga, Rinktiniai raštai, II, V., 1959, s. 393.

⁶ E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg—Göttingen, 1955, tt., p. 11—12.

¹ K. O. Falk, Studier över litauiska ort- och personnamns slavisering, ”Scando-Slavica“, IX (1963), s. 87—103; Metoder för slavisering av litauiska person- och ortnamn. Om uppkomsten och spridningen av namn på -ańce, ”Spräkliga Bidrag“, bd 4, nr 19, Lund, 1964, s. 1—16; J. Otrębski, Slavisering av litauiska vatten- och ortnamn, ”Z polskich studiów slawistycznych“, serie 2, språkvetenskap, Warszawa, 1963, s. 267—286.

194