LEKSIKOS TYRINĖJIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

SEMANTIK OCH ETYMOLOGI

SIMAS KARALIŪNAS

1. Några frågor inom semantiken

Människan lever och verkar i ett hav av språkliga företeelser. Språket utgör genom helheten av sina betydelser en livsviktig miljö för själva den mänskliga existensen och är en av komponenterna i människans teckenbeteende. ”Le sens apparaît toujours comme une donnée immédiate: cela suffit à l'homme pour vivre et agir dans un monde signifiant“, hävdar en av vår tids mest framstående semiotiker, A. Greimas¹. Hur mycket människans tänkande och beteende betingas av språket visades av Sapir–Whorf-hypotesen och L. Weisgerbers lingvistiska relativism. Teorin om ”semantiska fält”, genom vilken L. Weisgerber utvecklade den nämnda principen om lingvistisk relativism, var viktig inte bara för studiet av relationerna språk – tänkande och språk – kultur, utan gav också semantiker och lexikologer en strukturell metod. Följaktligen har under de senaste decennierna, i stället för de två problem som den klassiska semantiken behandlade – klassificeringen av betydelser och sökandet efter lagar för semantisk förändring – problemen inom deskriptiv semantik och att klarlägga semantisk struktur kommit i förgrunden. Som svar på frågan om i vilken utsträckning betydelser kan bilda en struktur påpekade L. Hjelmslev att de kan betraktas som strukturbildande av två skäl: 1) eftersom de partiella betydelserna (significations particulières) beror på varianter av uppdelning, vilka logiskt härleds ur de möjliga relationer som förutsätts vid beskrivningen av formen; 2) eftersom de allmänna ”betydelserna”, eller semtemen, beror på värden (de valeurs), vilka också härrör från formen och definierar möjliga korrelationer². Trots att ordens betydelser utgör ett språkområde som är allra svårast att systematisera och formalisera, att det ofta är oklart var ett segment av innehållsplanet slutar och ett annat börjar, och att subjektivism och godtycke därför har gynnsamma förutsättningar på detta område, tycks det ändå vara möjligt att undersöka lexikon och betydelser med hjälp av mer precisa, strukturlingvistiska metoder. Semantikerna kan göra detta tack vare F. de Saussures geniala uppfattning om språkets två plan – innehållets och uttryckets (plan du contenu et plan de l’expression) – och deras senare konstaterade isomorfism, som gör det möjligt ”à concevoir la structure sémantique comme une articulation de l’univers sémantique en unités significations minimales (=ou sèmes), correspondant aux traits distinctifs du plan de l’expression (=ou phèmes)“³.

Med utgångspunkt i dessa grundläggande principer för den allmänna språkteorin är målet att få tydlig information om de minimala semantiska elementen (seman-

¹ A. J. Greimas, Du sens. Essais sémiotiques, Paris, 1970, p. 39.

² L. Hjelmslev, Pour une sémantique structurale, in: Essais linguistiques (=Travaux du cercle linguistique de Copenhague, vol. XII), Copenhague, 1959, p. 108.

³ A. J. Greimas, op. cit., p. 40.

5

tiska primitiver) samt deras antal och inbördes relationer; genom att för närvarande beskriva åtminstone ett begränsat antal av dem postuleras den semantiska teorins struktur, och ansträngningar görs för att skapa en semantisk teori grundad på den generativa grammatikens principer.

Vilken teori om strukturell semantik vi än utvecklar, beror den strukturella semantiska undersökningen, får man anta, först och främst på en strukturell undersökning av lexikonet. En synkron beskrivning av ett språks ordförråd (till exempel litauiskans) – en sådan beskrivning skulle vara idealiskt fullständig – bör ge åtminstone två slags information: en inventering av enkla och sammansatta lexikaliska enheter samt de strukturella mönster som dessa enheter ingår i. Inventeringen bör omfatta: 1) de morfer som förekommer i språket (naturligtvis kan absolut fullständighet inte uppnås), 2) alla ord (konventionaliserade kombinationer av morfer) och 3) alla fraser (fasta grupper av specifika ord, som skiljer sig från en enkel summa av ord). Varje post i inventeringen bör identifieras på ett eller annat sätt genom att ange morfens eller ordets funktion och ge en synonym eller ett likvärdigt uttryck.

Den andra typen av information skulle, som nämnts, bestå av en angivelse av de strukturella mönster, paradigm, som de lexikaliska enheterna ingår i. Strukturella paradigm kan fastställas genom att presentera lexikonet i form av ett ”nät”. Vad detta innebär framgår av det inventarieutdrag som ges här och som består av lexikaliska element (fonologiska och reella) med strukturen CV i den första stavelsen, följd av fonemsekvensen (ras).

Konsonanter Vokaler a e i u ā ē ī ū ė o etc. k karas keras kiras kuras karas keras kyras kūras kėras koras g garas geras giras guras garas geras gyras gūras gėras goras t taras teras tiras turas taras teras tyras tūras tėras toras d daras deras diras duras daras deras dyras dūras dėras doras p paras peras piras puras paras peras pyras pūras pėras poras b baras beras biras buras baras beras byras būras bėras boras etc.

En sådan presentation av lexikonet som ett ”nät” skulle visa: 1) en ruta för varje matematiskt möjlig fonemkombination, 2) ett område av rutor som inte fyllts på grund av fonotaktiska begränsningar (till exempel faller kāras, kėras, gāras, gėras automatiskt bort, eftersom en kort betonad vokal i ordinitial ställning inte är möjlig i litauiska substantiv, men jämför pėras ’en sådan titel’) och 3) rutor som faktiskt fyllts med morfer och ord och som inte⁷. En sådan enkel matematisk lista över fonemkombinationer skulle snart bli oändligt stor och otymplig. Men när fonotaktiska regler tillämpats, skulle den

⁴ F. P. Dineen, The Structure of Semantic Elements, Actes du xᵉ congrès international des linguistes, II, Bucarest, 1970, p. 589–593.

⁵ Jerry A. Fodor, Jerrold J. Katz, The Structure of a Semantic Theory, Language, 39, 1963, p. 170–210.

⁶ S. Abraham, I. Evseev and V. Serban, The Bases of a Structural Semantics, Actes du xᵉ congrès…, II, p. 609–611.

⁷ F. G. Cassidy, A Descriptive Approach to the Lexicon, in: Approaches in Linguistic Methodology ed. by I. Rauch and Ch. T. Scott, Madison, Milwaukee, and London, 1967, p. 9–15.

6

antalet skulle minska avsevärt om alla ofyllda rutor eliminerades. Men även så reducerat skulle det ändå förbli ganska stort. En sådan metod för lexikologisk forskning kan dock vara användbar, eftersom den skulle ge en fullständig inventering av språkets morfer och deras kombinationer, blottlägga strukturella relationer i ordförrådet och bidra till att fastställa tendenser i ordförrådets utveckling och utvidgning. Datorer skulle avsevärt underlätta bearbetningsarbetet. Enligt F. Cassidy, upphovsmannen till denna metod för lexikologisk forskning, är en idealisk beskrivning av ordförrådet och en strukturell undersökning av det nu ”within the realm of possibility”⁸.

En strukturell beskrivning av ordförrådet skulle, får man anta, också gagna semantiken. Då skulle man kunna försöka ställa frågan om uttrycksplanets segment, som tillhör ett strukturellt paradigm eller fonologiskt närbesläktade paradigm, ibland manifesterar innehållssegment från en och samma eller närliggande områden av sinneserfarenhet och tänkande. En strukturell beskrivning av ordförrådet skulle kanske möjliggöra en något noggrannare undersökning även av sådana komplicerade semantiska företeelser som polysemi och dess samband med homonymi, vilka, som bekant, tillsammans med synonymi, ordmotivation och ordkaraktär utgör den deskriptiva semantikens främsta studieobjekt.

Polysemi, som logiker visserligen betraktar som ett hinder för kommunikation och tänkande, är ett kraftfullt medel för språklig ekonomi, eftersom den avsevärt underlättar minnet. Ord får flera betydelser av flera skäl. Sememets kontextuella variation beror på det enkla faktum att ett ord aldrig har exakt samma betydelse i olika yttranden. Till exempel har ordet knyga en konkret betydelse, och det verkar svårt att se hur dess betydelse skulle kunna variera. Men en sak är vad en bok betyder för författaren, en annan för förläggaren eller sättaren och ytterligare en annan för bokhandlaren. För boksamlaren betyder den en sak, för antikvariatsbokhandlaren en annan, för bibliografen eller bibliotekarien ännu en annan och för läsaren något helt annat. Beroende på den kontext och situation där ordet används kan det ha, och har det vanligen, olika betydelsenyanser. Vissa av dessa nyanser är efemära, andra kan utvecklas till bestående betydelseskiftningar som med tiden, när avståndet mellan dem ökar, kan bli olika betydelser av ordet. Metonymi och metaforer spelar också en stor roll här. Exempelvis har akis, utöver sin grundbetydelse ”synorgan”, 21 betydelser som uppkommit genom överföring av benämningen baserad på olika associationer: ”1. en maskögla; 2. en maska i stickning; 3. en ögla, ett hål i vävskedens skaft; 4. en snara för att fånga harar, rävar och andra smådjur; 5. ett litet hål i isen, upptaget för fiske, eller en helt ofrusen fläck; en vak; 6. en öppen plats i ett kärr; en liten vattenyta i mossar eller sjöar som håller på att växa igen etc.”

Eftersom ett ords betydelses funktionella belastning inte kan mätas, kan man inte heller säga i vilken grad betydelserna hos ett och samma ord skiljer sig från varandra eller i vilken grad de skiljer sig från betydelserna hos ett annat ord. Med andra ord kan man inte veta var polysemin upphör och homonymi börjar. Lexikografen måste här enbart förlita sig på sin egen intuition. Visserligen har man föreslagit kriterier för att skilja polysemi från homonymi, men de är endast hjälpmedel och kan inte lösa problemet. Man menar till exempel att om två ord med identisk form används i en och samma mening utan att upprepningen uppfattas, känner talaren inget betydelsesamband mellan dem. Exempelvis används franskans pas ”steg” och pas ”inte” i samma mening: Cela ne se trouve pas dans le pas d’un cheval ”Detta hittar man inte varje dag”. Följaktligen är de i dagens franska två olika ord, trots att båda härstammar från lat. passus.

⁸ F. G. Cassidy, op. cit., p. 14.

7

”steg”. Man utgår också från att, så att säga, ingen poet med självaktning skulle rimma två ord som han uppfattar som entydiga⁹. I detta sammanhang kan ytterligare ett kriterium föreslås för att skilja polysemi från homonymi. Om en allomorf manifesterar samma eller närliggande innehållssegment som en annan allomorf manifesterar, kan de innehållssegment som de manifesterar anses tillhöra ett och samma ord (och inte två homonyma ord). Exempelvis har kuópti följande betydelser: ”1. rengöra, göra rent; sköta om; 2. skörda, ta in skörden; 3. ta honung, skörda honung; 4. rensa lin från skävor, bråka lin; 5. samla, gräva, skyffla; 6. begrava; 7. gömma; 8. sörja för; 9. röva, rycka till sig, gripa; stjäla; 10. äta, sörpla, glufsa i sig med god aptit; 11. springa, gå, ila iväg snabbt” (se LKŽ VI 916). En grupp betydelser som ligger mycket nära varandra återfinns också under verben 1 kópti, 2 kópti|kópti, 3 kóp-til|kópti (se LKŽ VI 351–4). Om detta stämmer är verben kópti|kópti och kuópti uppenbarligen allomorfer, eftersom växlingen uo: o dessutom är helt regelbunden i litauiskan. Följaktligen har vi sannolikt ett polysemt verb kópti|kópti i stället för tre homonymer: ”1. rengöra, städa; 2. skörda, rensa (spannmål från åkern); 3. ta honung (ur en bikupa eller ett ihåligt träd); 4. skyffla, ösa, lasta gödsel på en vagn med en högaffel, gödsla; 5. kupa, lägga jord kring (potatis, grönsaker …); gräva ihop till en hög, göra en kupa, samla; kasta; 6. begrava; 7. gömma; 8. ta, röva, gripa, roffa åt sig; 9. äta glupskt, skyffla i sig; 10. gå, bege sig” (jämte homonymen kópti ”klättra (uppåt, nedåt, över något …)”), eftersom dess samband med verbet kópti|kópti ”rengöra, städa; skörda, rensa (spannmål från åkern)” etc. inte framträder på det synkrona planet. Här kan dessutom även följande företeelse, som har konstaterats i litauisk semantik, vara till hjälp: sememen ”äta (glupskt), glufsa i sig, sluka, proppa i sig”, ”gå, bege sig, springa”, ”slå, hugga, ge ett slag” och ”stjäla” förekommer ofta tillsammans med andra slags semem. Med andra ord används många litauiska verb metaforiskt för att beteckna de nämnda handlingarna; jfr exempelvis dróžti ”skära, vässa eller jämna till med kniv eller annat vasst verktyg; slå, hugga, ge ett slag; äta, hugga in, dricka; gå, springa, åka, färdas snabbt, stryka etc.” LKŽ II² 747. Troligen är även lett. I žaút ”torka, hänga upp för att torka” och II žaut ”slå, utdela ett kraftigt slag etc.” ME IV 792–3, inte bara diakroniskt utan också synkroniskt betraktade, ett och samma ord (jfr lit. džiáuti ”hänga upp, lägga för att torka; stjäla; slå, ge ett slag etc.” LKŽ II² 1016); se om detta nedan. På liknande sätt är exempelvis lit. káuti ”gå, bege sig” LKŽ V 450 knappast ett annat verb än káuti ”slå, dräpa; kämpa; smida (i smedjan)” (jfr betydelserelationerna hos dróžti). Det återstår visserligen att överväga hur man i lexikografisk praxis och synkron semantik bör hantera sådana fall: kanske är det faktiskt lämpligare att skilja ut två eller flera ord och betrakta dem som homonymer, eftersom betydelserna i många fall ligger så långt från varandra att det endast är en noggrann etymologisk analys som kan spåra deras ursprungliga samband och därmed fastställa polysemi (se nedan).

När vi undersökte den deskriptiva (synkrona) semantikens frågor kom vi alltså in på diakron semantik. Semantisk analys är, som bekant, tillsammans med fonologisk och derivationell analys en av etymologins viktigaste aspekter. Vid diakron undersökning av polysemi och homonymi, och vid förklaring av leksemens etymologiska relationer, har den princip som B. Jäger formulerat stor betydelse: ”… treffen mehrere weit auseinanderstehende Bedeutungen (A, B, C …) in einer

⁹ S. Ullmann, Semantics. An Introduction to the Science of Meaning, Oxford, 1962, p. 179.

8

Lautung zusammen, so muß diese Tatsache festgestellt werden. Taucht diese Bedeutungsreihe A, B, C… woanders auf, so ist kaum mehr daran zu zweifeln, daß zwischen den Bedeutungen, A, B und C eine — wenn auch zunächst nicht erkennbare — Bedeutungsverwandtschaft besteht“¹⁰. B. Jäger har visat att denna princip är giltig genom hela det arbete som citeras här, den bästa diakroniska undersökningen av baltisk semantik. Principen förutsätter att betydelserna i ett ords innehållsplan organiskt har uppstått ur varandra och att de representerar en regelbunden semantisk utveckling. Flertalet fall visar utan tvivel detta. Men konstaterandet att två innehållssegment samexisterar i ett ords innehållsplan behöver inte visa på en regelbunden utveckling mellan segmenten. Ett ord kan nämligen ha lånat sitt innehållssegment från ett annat ord. Detta sker oftast när orden har en likartad fonetisk form. Här möter vi fall av så kallad ”pseudos emantisk utveckling”. Mer konkret visar det faktum att fr. essuyer betyder: 1. ”torka” och 2. ”uthärda, tåla” inte att de två innehållssegment som verbet manifesterar har uppstått ur varandra, eftersom verbet fick segmentet ”uthärda, tåla” från essayer ”försöka, pröva; anstränga sig”, som på 1500-talet också betydde ”genomleva, tåla, uthärda”¹¹. Lett. vuobit betyder både ”die Lippen zum Lachen zusammenziehen” och ”schälen, bolstern (t.ex. nötter, ärter)” ME IV 677. Dessa innehållssegment ligger alltför långt från varandra för att vi ska kunna hitta paralleller till dem i andra språk och därigenom bekräfta deras diakroniska samband. Det råder inget tvivel om att innehållssegmentet ”schälen, bolstern” vuobit fick från rimordet luōbit ”schälen, klauben, bolstern”. En komplicerad semantisk infiltration ser vi i fallet med lit. plúoštas och plūoštas: plúoštas ”1. textilråvara, tunna och starka fibrer; 2. flotte, färja” har i sin första betydelse (jfr allomorfen pláustas, som saknar denna betydelse) sannolikt fått den från plūoštas ”textilråvara, tunna och starka fibrer; (av hö, halm, hår osv.) knippe, näve, liten famn; bukett; band, strimma; färja, flotte”, medan plūoštas, som etymologiskt hör samman med verbet plėšti, sannolikt har lånat betydelsen ”färja, flotte” från plúoštas. Deras mycket likartade uttrycksplan (de skiljer sig bara åt genom fonemen š — s) var uppenbarligen orsaken till att även innehållsplanen började närma sig varandra. Innan man alltså hävdar att förhållandet mellan två segment i ett innehållsplan är resultatet av regelbunden semantisk utveckling måste man, så långt det är möjligt, undersöka om det rör sig om ett fall av ”pseudos emantisk utveckling”.

2. Etymologin till lit. džiaugtis

Lit. džiaugti ”glädja”, džiaugtis ”känna glädje, roa sig” LKŽ II² 1014 motsvaras i lettiskan av džaugt ”ergötzen”, -tiēs ”sich ergötzen”, gáugtîes ”sich freuen, jubeln; hoffen, erwarten; versprechen, im Begriff sein; sich beklagen; milināties, liebkosen” ME I 694, ”glausties” EH I 425. Även om dessa motsvarigheter i litauiska och lettiska har konstaterats för länge sedan saknar lit. džiaugti(s) och dess lettiska släktingar fortfarande en tillförlitlig etymologi, bortsett från ett eller annat misslyckat försök¹².

¹⁰ B. Jēgers, Verkannte Bedeutungsverwandtschaften baltischer Wörter, K Z, 80, 1966, p. 10–11.

¹¹ J. Orr, Words and Sounds in English and French, Oxford, 1953, p. 157 tt.

¹² E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen, 1962, p. 116–7.

9

H. Hirt¹³ förband lit. džiaugiuosi med lat. gaudēo och gr. γηθέω ”jag gläds” och härledde det, med antagandet att det rörde sig om konsonantmetates, från *gaudžiuosi. Den äldre formen av de latinska och grekiska orden föreföll vara *gāu-edh-ējō (eller *gāu-adh-ējō)¹⁴. Om vi alltså tar hänsyn till litauiskans konservativa karaktär skulle vi vänta oss *goved- (eller *govad-), inte *gaud-. Att det inte förekom någon metates här framgår dessutom lätt av andra ord med samma rot i litauiska och lettiska (se nedan).

Även P. Perssons¹⁵ försök misslyckades: han jämförde lett. gaugtiês med fornhögtyska goukolōn, gouggolōn ”fjanta sig, skämta”, och lett. gaūbt² med medelhögtyska gief ”narr”. För det första skiljer sig, som synes, de jämförda ordens betydelser kraftigt åt, och framför allt är det etymologiska begynnelsekonsonantfonemet i de lettiska orden *d- (inte *g-; se nedan).

Innan vi går in på den etymologiska förklaringen bör det påpekas att den genetiska identifieringen av lit. džiaugti(s) och lett. džaugt(ies), gauties, som förefaller tämligen uppenbar, stöter på fonetiska svårigheter. Lit. džiaugti(s) fortsätter regelbundet en äldre rot *deug-: diftongen eu utvecklades regelbundet till jau, och sekvensen *dja- förändrades till dž’a (jfr lit. biaurùs, lett. blaũrs från *beur-). I lettiskan är reflexerna av sekvenserna *dj, *tj framför bakre vokaler ž, ž¹⁶. Just sådana ljud finner vi i orden med den aktuella roten, jfr lett. ap-žaugties ”wachsend (einen andern Baum) umwinden”, apžaugties kam ap kaklu ”sich jemandem um den Hals winden” EH I 128, žaudīties (praes. -guôs, praet. -dzījuos) ”sich aufdrängen; liebevoll um einen herumsein, liebkosen, umarmen, küssen (hauptsächl. von kleinen Kindern gesagt); einander liebkosen” ME IV 790, žauguoties ”t. p.” ibid., žaugas ”die Liebkosung; jausmas, valuodas” ibid., žaugule ”das Liebchen, die Mätresse” ibid., žaugzmas ”jausmas, valuodas” ibid. (jfr lit. džiaūgsmas ”känsla av stor tillfredsställelse eller njutning, glädje, lycka” LKŽ II² 1013). Dessa lettiska lexem bör betraktas som regelbundna fortsättningar av roten *deug-.

Eftersom vi finner dž- i stället för ž- var J. Endzelīns (EH I 563) benägen att misstänka att lett. džaugt(iês), džauga var litauiska lån. Dessa former används faktiskt inte i levande lettiska; de är kända endast från äldre lettiska ordböcker (Langes ”Lettisch-deutsches Lexikon”, 1773, Stenders ”Lettisches Lexikon”, 1789, Ulmanns ”Lettisch-deutsches Wörterbuch”, 1872). Men varken förekomsten av dž- i stället för det regelbundna ž- eller det faktum att formerna inte används i levande språk tycks vara tillräckliga skäl för att betrakta dem som litauiska lån. Det finns fler sådana fall där lettiskan har dž, č i stället för litauiskans dž, č; jfr exempelvis lett. džàut, čuôp², čàpt, čùpt, čupinêt, čuožātiês, čūzinât och lit. džiauti, čiuopti, čiopti, čiūpti, čiupinėti, čiuožti, čiūzinėti. Det vore alltför djärvt att förklara dem alla som litauiska lån. Därtill är reflexerna dž, č av de äldre sekvenserna *dj, *tj belagda även i själva lettiskan (i vissa zemgaliska dialekter)¹⁷. Former med dž, č från dessa dialekter kan ha kommit in i de äldre lettiska ordböckerna eller spridits vidare till andra dialekter.

¹³ H. Hirt, BB, 24, 1899, p. 280: ”Aus dem lit. stellt sich zu γηθέω und gaudeo džiaugiuos aus *gaudžiuos”.

¹⁴ A. Walde- J. B. Hofmann, Lateinisches etymologisches Wörterbuch, I, Heidelberg, 1936, p. 584.

¹⁵ P. Persson, Beiträge zur indogermanischen Wortforschung, Uppsala, 1912, p. 59 tt.

¹⁶ J. Endzelīns, Latviešu valodas gramatika, Rīgā, 1951, p. 177 tt.

¹⁷ M. Rudzīte, Latviešu dialektoloģija, Rīgā, 1964, p. 91.

10

I den fonetiska utvecklingen av *deug- >återspeglas det mellanliggande stadiet mellan *d’aug- och lett. žaug- sannolikt i formen g’augtiės. Eftersom det finns belägg som gör det möjligt att rekonstruera d’, t’, < *d̑j, *t̑j¹⁸ i kuriska, kan g’augtiės betraktas som ett lån från kuriska till lettiska¹⁹, eftersom palatala d’, t’ i lettiska lånord återges som g’, k’. Verbet gaugtiės är nämligen belagt just i västra Lettland (Dunika). Alltså finner vi roten *deug-, ”glädjas” eller en närliggande betydelse, belagd även i det tredje baltiska språket, kuriska, där diftongen *eu likaså tycks ha övergått till jau.

En variant med nollgrad av roten džiaug- <*deug- finns i litauiska i džiūgti ”börja glädjas” LKŽ II² 1031, džiūga ”glädje” ib. 1029, džiūgà, džiūgas ”en som lätt gläds åt något” ib. 1029, džiūgùs ”som snabbt blir glad, gläds, är munter” ib. 1031, džiūgauti ”glädjas mycket” ib. 1029 m.fl. Förekomsten av affrikatan dž framför en bakre vokal visar att dessa former sannolikt bildats utifrån roten džiaug- med normalgrad, enligt mönstret šaukti: šūkti = džiaugti: x. Detta bekräftas av att de saknar motsvarigheter i lettiska.

För att klarlägga de vidare sambanden mellan džiaugti(s), ap-žaugtiės, džaugt(ies), g’augtiės kan lett. žaugātiės² ”gå omkring utan att tänka sig för; lämna hjorden och springa ut i säden, hoppa över diken (om kor)”, žauga² ”en ko som gång på gång lämnar hjorden och går ut i säden, hoppar över diken osv.; sådan som går dit där det är förbjudet” hjälpa, liksom det rotbesläktade galo- k- žauka ”en vildhjärna; någon som klättrar hit och dit; en hora etc.” ME IV 790.

Att de sistnämnda lettiska orden har sitt ursprung i lett. žauties, žaunuōs, žāvuōs ”klättra; stiga högt; stoja, vara yster; springa; snabbt gå trots alla hinder; springa på eller över något utan att se sig för; gå någonstans i onödan; falla, störta” ME IV 793, ”gå någonstans med huvudet före, tränga sig fram; gå någonstans i hemlighet; klättra; skynda, springa; krypa igenom något” EH II 817, är ganska uppenbart; jfr lett. guovis pirmuo dienu ganuos žaugājas… ”hoppar upp på varandras ryggar” ME IV 790 s. v. žaugātiės², där sambandet mellan betydelserna hos verbet žaugātiės² och žauties tydligt framgår. Till lett. žauties svarar litauiska džiūti, džiūna, džiovė ”springa, gå fort; göra något intensivt” LKŽ II² 1016. I betydelseplanet hos lett. žauties står segmentet ”falla, störta” något avvikande. Att det rör sig om en kontextuell variant, sannolikt uppkommen genom metaforisk användning av verbet, framgår tydligt av lit. Kad džiovė (griuvo) aukštienykas, net kojos užsiriėtė Žiežmariai (se LKŽ. II² 1016 s. v. džiūti). Släktingar till lett. žauties och lit. džiūti i andra indoeuropeiska språk är sanskrit dhavate ”springer, flyter”, grek. ϑέω ”jag springer”, ϑοός ”snabb” (ie. *dheu- ”springa, rinna”²⁰).

Ur ett derivationsperspektiv är det här viktigt att den baltiska roten *dēu- > *djāu- ”springa, gå fort; flyta etc.” har utvidgats med formanten -g-. Därför bör det påpekas att även lexem med betydelserna ”torka” eller närliggande betydelsekomponenter har denna formant i lettiska; jfr lett. žugt, žugstu, žūgu = žūt ”torka” ME IV 835, žugls ”mager” ib. 829 (beträffande sambandet mellan betydelsekomponenterna, jfr lit. džiūti ”bli torr, torka; bli mager, minska etc.” LKŽ II² 1035). Följaktligen ger det faktum att lexemen žaugātiės² ”gå omkring utan att tänka sig för; lämna hjorden och springa ut i säden, (över diken),

¹⁸ J. Endzelin, Über die Nationalität und Sprache der Kuren, FUF, 12, 1912, p. 59—72; K. Būga, RR, III, 1961, p. 172—4; V. Kiparsky, Die Kurenfrage, Helsinki, 1939, p. 253, tt.

¹⁹ Så gjorde redan K. Būga, RR III 174 och J. Endzelīns, ME I 694 (den sistnämnde utesluter inte heller möjligheten att det lånats från litauiska dialekter).

²⁰ J. Pokorny, Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, Bern, 1959, p. 259.

11

”hoppa” och žūgt ”torka” har en formell relation (gemensam formant -g-!), vilket också gör det möjligt att söka efter ett betydelsesamband mellan dem, det vill säga att misstänka att de är etymologiskt identiska. Lit. džiáuti ”hänga upp, lägga ut för att torka; torka; stjäla; hugga; slå” LKŽ II² 1016 (om förhållandet mellan dess betydelsekomponenter, se ovan), džiūti ”bli torr, torka; vissna, bli slapp, förgås (om växter); bli mager, minska” ib. 1035, lett. žaut ”torka, hänga upp för att torka”, žaut ”slå, ge ett kraftigt slag; hälla; hälla, regna kraftigt” ME IV 792—3 (om att det här rör sig om ett polysemt lexem, se ovan), žūt ”torka” ib. 838, har som bekant flera etymologiska förklaringar²¹. E. Berneker²² jämförde dem med sanskrit dunóti ”brinner”, davah ”skog” (< ”bränning”). J. Endzelīns²³ har, med antagandet om den ursprungliga betydelsen ”torka ut, vissna, stelna”, sammanfört dessa baltiska ord med fornhögtyska tawalōn ”försvinna, dö”, fornnordiska dó ”stelnade (om leder)”, fornhögtyska touwen, fornengelska dōian ”dö” och gotiska dauþs ”död”. En sådan jämförelse stöter på semantiska och fonologiska svårigheter (de germanska orden har au i roten). På senare tid har de germanska orden etymologiserats på annat sätt²⁴. Med utgångspunkt i att sememen ”lysa, glänsa, skina”, ”hettas upp, brinna” och ”torka” är besläktade (jfr exempelvis lat. sūdum ”klar himmel; klar himmel”, sūdus ”torr; molnfri, klar”), lade F. Specht²⁵ fram hypotesen att det gamla indoeuropeiska namnet på himlen diēus ”strålande, glänsande himmel” (sanskrit dyáuh ”himmel, dag” och ”gud”, grek. Ζεύς, lat. diēs ”dag”) fortfarande låg till grund för lit. džiáuti och lett. žaut. Tyvärr tvingas vi, med hänsyn till de baltiska språkfakta som presenteras nedan och som moderna metoder för språklig analys ger företräde åt, avstå från denna intressanta hypotes²⁶.

Det konstaterade derivativa sambandet mellan lett. žūgt ”torka” (: žūt ”torka”) och žaugāties² ”gå omkring utan att tänka sig för; lämna hjorden och springa ut i säden, hoppa över diken” (: žauties ”stoja, vara yster; springa; snabbt gå trots alla hinder etc.”) (de har båda formanten -g-), som redan nämnts, gör det möjligt att också söka efter ett samband i deras betydelseplan. Att sememen ”torka, bli torr”, där den andra termen i oppositionen intransitivitet–transitivitet är ”hänga upp, lägga ut, få något att torka”, och sememen ”springa, flyta, strömma” kan vara historiskt besläktade framgår först och främst av lit. šėkti ”minska, torka, sjunka (om vatten); försvinna, minska, magra”, lett. sikt (pres. sieku = motsvarande lit. senkù) ”sina, sjunka (om vatten), torka ut” och lat. sicāre ”torka, torka ut; torrlägga; dricka upp; mjölka, suga ut”. Detta antagande kan ytterligare stödjas av att inte bara grek. (aorist) ἐ-σχ-ετο ”sinade, tog slut, torkade ut” och sanskrit á-sakrah ”outtömlig, outsinlig” har samma rot som de baltiska šėkti, sikt, utan också – framför allt – avestiska hišku- ”torr” (från den reduplicerade bildningen si-sk-us), medelirländska sesc, kymriska hysb och bretonska hesp ”torr” (från *sisk̑uo-)²⁷. Lat. siccus ”tor-

²¹ Se E. Fraenkel, LEW, s. 117.

²² E. Berneker, IF, 10, 1899, s. 158.

²³ K. Mühlenbachs Lettisch-deutsches Wörterbuch, IV, s. 793.

²⁴ J. Pokorny, IEW, s. 260.

²⁵ Fr. Specht, Der indogermanische Himmelsgott im Baltisch-Slavischen, KZ, 69, 1/2, 1948, p. 115—123.

²⁶ Jämför också vad M. Mayrhofer säger: ”Unsicher bleibt hingegen Spechts Ansatz eines diēu*-„strahlen, leuchten“, — das über „brennen“ lit. džiáuti-„zum Trocknen aufhängen“ džiovà„Dürre“ ergeben haben soll“. — M. Mayrhofer, Kurzgefaßtes etymologisches Wörterbuch des Altindischen, II, Heidelberg, 1963, s. 71.

²⁷ J. Pokorny, IEW, s. 894; M. Mayrhofer, op. cit., I, s. 64.

12

” (från *sikkos med expressiv geminata) och av. hiku- ”torr” är besläktade med s. ind. sécate, siñcāti, av. hiñcaiti, hičaiti ”häller ut, öser ut”, fht. sihan ”sila” (ty. seihen), fht., fsax., feng. sigan ”falla droppvis, sjunka, rinna”²⁸ (ie. *seik̑- ”hälla ut, sila, rinna, droppa” Pokorny IEW 893)²⁹. It. asciutto ”torr” fortsätter fortfarande lat. exsūctus, vilket är perfekt particip passivum av lat. exsūgo ”suger ut, drar ut” (: sūgo ”suger; drar in; absorberar”). Med stöd av dessa uppenbara fakta kan det historiska sambandet mellan sememen ”torka, bli torr” och ”rinna, flyta, strömma” betraktas som bevisat³⁰. Och eftersom ”rinna, flyta” används både om vatten och personer, jfr t.ex. barnet springer och vattnet rinner samt förhållandet mellan tekėti: takas, framgår därmed också att lit. džiauti ”hänga upp, lägga för att torka; stjäla; hugga, slå”, lett. žaut (žaut) ”torka, hänga upp för att torka; slå, utdela ett kraftigt slag”, lit. džiūti, lett. žūt ”torka” och lit. džiauti ”springa, gå fort; göra något med stor kraft”, lett. žauties ”klättra; stiga högt; stoja, vara uppsluppen; springa; gå snabbt utan hinder; obekymrat rusa mot eller över något; osv., gå någonstans etc.” hör till en och samma rot, särskilt som innehållssegmenten ”rinna, strömma” manifesteras även i själva den undersökta roten, jfr lett. žaut ”hälla, regna kraftigt” ME IV 793. Dessutom framgår av det här fastställda historiska sambandet mellan sememen ”torka, bli torr” och ”rinna, flyta, strömma” att den senare sememen, respektive dess allosem ”springa, skynda, gå fort”, är primär. Efter att ha konstaterat detta kan vi återgå till etymologin för džiaugt(i)s, ap-žaugties, džiaugt(ies), gāugties.

I betydelseplanet hos de här undersökta verben urskiljer sig följande huvudgrupper av innehållssegment: 1) ”känna glädje, roa sig; (sich) ergötzen, sich freuen, jubeln” (džiaugt(i)s, džiaugt(ies), gāugties), 2) ”hoppas, förvänta; lova, stå i begrepp att; beklaga sig” (gāugties); 3) ”älska, smeka; hålla sig nära” (gāugties), ”smeka varandra; vara kärleksfullt omkring någon, kyssas, omfamna, tränga sig på” (žaud zīties, žauguoties); 4) ”växa omslingrande kring (ett annat träd)” (ap-žaugties).

Segmenten ”tränga sig på” och ”växa omslingrande kring (ett annat träd)” ligger ganska nära varandra. Det genetiska sambandet mellan sememen ”glädjas” och innehållssegmenten hos lett. žaugāties² ”lämna hjorden och springa (ut i säden), hoppa (över diken) (om kor) etc.” och žauties ”klättra; stiga högt; stoja, vara uppsluppen; springa etc.” kan också visas tämligen enkelt, jfr fht. frao, frō, frawēr ”glad, glädjefull” (ty. froh): fornnord. frār ”snabb, skyndsam, hastig, häftig”, medeleng. frow ”snabb, skyndande” (från germ. frawa-), s. ind. prā́vate ”hoppar, skuttar”; eng. exult ”glädjas, jubla”, som tidigare även betydde ”hoppa av glädje (to leap upward, especially for joy)”. Detta engelska verb fortsätter lat. ex(s)ultō ”hoppa, ta ett skutt; sjuda, rasa, bölja; hänföras,”

²⁸ Jfr A. Walde–J. B. Hofmann, Lateinisches etymologisches Wörterbuch, II, Heidelberg, 1954, s. 533.

²⁹ Jfr också vad J. Pokorny säger: ”bredvid detta finns en rot seik̑- ’torr’, som sannolikt genom ’rinna bort, sina = torka ut’ bör förenas med seik̑- ’hälla ut’”, — J. Pokorny, IEW, s. 894.

³⁰ Jfr: ”Några (dvs. lexem som betecknar ’torr’) utgår från föreställningen ’dra ut saften’”, — C. D. Buck, A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages, Chicago, Illinois, 1949, s. 1076.

13

gläds etc.” Lat. exsiliō ”hoppar ut; hoppar upp etc.” är ett frekventativ. Det senare verbet bygger på salio ”hoppar, skuttar”, besläktat med gr. ἄλλομαι ”hoppar”³¹.

Uppkomsten av de övriga segmenten i det semantiska fältet ”glädjas” är mer eller mindre begriplig: för ”älska, smeka; hålla sig nära”, jfr lat. gaudeō ”gläds, känner tillfredsställelse” och gaudere aliquid ”älska, tycka om något”; för ”hoppas, förvänta; lova, stå i begrepp att; beklaga sig”, jfr lett. priecāties ”glädjas”, priekš ”glädjen”, s. ind. prināti ”gläder, roar; uppmanar, eggar, väcker; smakar, prövar, använder; gläds åt, beundrar, finner nöje”, av. frīnaīti ”önskar, åtrår, vill, önskar någon något”, got. frijōn ”älska”, fornkyrkoslav. prijaja, prijati ”förutse, ana, överväga i förväg; vara försiktig, aktsam; bry sig om; anstränga sig”.

Det finns alltså goda skäl att anta att lexemen džiaugti(s), ap-žaugtiēs, džaugt(ies), g’augtiēs som betyder ”glädja sig” sannolikt har sitt ursprung i grundverbet džiauti ”springa, gå fort; göra något med stor kraft”, žauties ”klättra, stiga högt; stoja, vara uppsluppen, springa; gå snabbt utan hinder; obekymrat rusa mot eller över något; hälla, regna kraftigt; slå, utdela ett kraftigt slag etc.” Lit. džiaūgti(s) har en kort diftong i roten au (< eu), medan džiauti, žauti visar att det tidigare funnits den långa diftongen ēu, jfr också pres. džiauna/džiaū-ja, žāuju/žāunu, pret. džiōvē, žāvu. Att det vid sidan av roten med lång diftong också fanns en allomorf med kort diftong framgår dock av lett. žavēt ”torka, röka” ME IV 794 och žugls ”mager” ib. 829.

3. Lat. džaubt, g’aibt² etymologi

Förutom ap-žaugtiēs, džaugt(ies), g’augtiēs använder lettiskan för att manifestera sememet ”sich freuen” också lexem med -b- i slutet av stammen: g’aibju, g’aubu, g’aubt² ”ergötzen, jubeln”, -ties ”sich freuen, jubeln; hoffen, erwarten; versprechen, im Begriff sein; sich beklagen” ME I 694, gaubt ”achten auf, sorgen für, besorgen (gādat)” EH I 425, g’aubas ”das Wehklagen” ME I 694, g’aubigs ”ergötzlich” EH I 425, džaubt ”sich sorgen, Sorge tragen”, džaubtiēs ”sich ergötzen; etwas zu tun versprechen” EH I 365. Här, liksom i fallet med stammen džaug-/g’aug-, växlar också dž-/g’- i början av stammen. Former med dž- används i augšzemnieku-dialekterna (Bērzgale, Pilda, Zasa), medan former med g’- huvudsakligen är koncentrerade till den sydvästra delen av augšzemnieku-dialekten, nära gränsen till Litauen, och även sträcker sig in i det inre dialektområdet (Bēzaune, Blīdienē, Kaldabruņa, Krustpils, Liepkalne, Nereta, Saikava, Sauka, Stūri, Sunākste, Susēja, Zasa). Som synes säger den geografiska utbredningen av de undersökta formerna inget tydligt om deras ursprung. Former med g’- har tydligen kommit in i lettiskan från äldre baltiska dialekter (möjligen också från litauiskan), där konsonantkombinationerna *dj, *tj kan ha övergått i *d’, *t’. Hur det än må vara, är det i detta fall viktigt för oss att växlingen dž-/g’- förutsätter ett etymologiskt *dj- i början av stammen. De undersökta lexemen har alltså en stam som tidigare såg ut som *djaub- < *deub-, vilken skiljer sig från stammen *d jaug- < *deug- endast genom stamfinal konsonant.

Innehållsplanet hos lexemen med stammarna *deug- och *deub- ligger så nära varandra och deras fonetiska höljen är så lika att tanken på stammarnas genetiska identitet uppstår spontant. Och faktiskt har just den uppfattningen, att g’aubtiēs är en sen ombildning av verbet g’augties eller en sidoform med stamfinala konsonanter

³¹ A. Walde-J. B. Hofmann, op. cit., II, p. 468.

14

variation, och detta har också framförts³². I både litauiskan och lettiskan kan man finna sporadisk växling mellan konsonanterna b/g och p/k; jfr lit. bābas ”ragaisis, kaka (i barnspråk)” LKŽ I² 538: bāgas ”d. s.” ib. 554; brýnas ”utan egendom, utan arbete, bar” LKŽ I² 1050: grýnas ”…naken; bar; tom; fattig, utblottad” LKŽ III 606–7; blúoksnis ”pil” LKŽ I² 952: glúoksnis LKŽ III 441, glúosnis ”träd i familjen videväxter; sälg (Salix)” ib. 442; lett. plùons² ”kluons, pads” EH II 305: kluõns ”Estrich aus Lehm; die Tenne” ME II 238; praulêt ”modern” ME III 379: kraulêt² ”faulen” EH I 643; žup­snis ”so viel man mit 3 (od. 2) Fingern fassen kann, ein Wenig etc.” ME IV 832 (jfr lit. žiùpsnis): žuksnis ”eine Handvoll, soviel man mit den Armen fassen kann etc.” ib. 829. Men, som synes, växlar dessa konsonanter huvudsakligen i ordinitial position och intill sonoranterna l, r, medan stammarna *deug-, *deub- har dem i slutet av stammen. Mot en härledning av dessa stammar från varandra på fonetisk grund talar att 1) stammen *deub-, enligt uppgifterna i K. Mühlenbachs–J. Endzelyns ordbok, saknar en belagd allomorf *žaub- som motsvarar allomorfen -žaug-ties, och 2) att innehållsplanet hos lexemen med stammen *deub- uppvisar segment (jfr ”sich sorgen, Sorge tragen”, ”sich beklagen; das Wehklagen”) som saknas hos lexemen med stammen *deug-.

Utifrån analogin med džiaùgti(s), ap-žaugtiẽs, džaugti(ies), gaugtiẽs vore det naturligtvis enklast att anta att även džàubt(ies), gàubt(ies) har bildats av žauties ”klettern, hoch steigen; tollen, ausgelassen sein, laufen; ungeachtet aller Hindernisse schnell gehen etc.”. Men det hindras av det ovan nämnda faktum att vi inte finner någon belagd allomorf *žaub- som motsvarar allomorfen -žaugtiẽs, där *žaub- skulle vara identisk med stammen i žauties.

Det kan knappast vara en tillfällighet att verben džáubt-, bju-, -bu ”würgen” EH II 365, gàubt ”schlachten, würgen” ME I 694 också har samma begynnelsekonsonanter. Sambandet mellan sememen ”sich sorgen, Sorge tragen” och ”würgen” kan jämföras med lett. sirds man žnaudzəs ME IV 824 s. v. žnaùgt (: žnaùgt ”würgen, knebeln, zuschnüren, stark drücken; ausringen”, lit. žniaùgti ”spänna åt med ett band, klämma till”); de semantiska relationerna mellan eng. anxious ”orolig, bekymrad; ivrigt längtande, trängtande”, lat. anxius ”rädd, ängslig; orolig, bekymrad; dyster, trumpen, arg; skrämmande, plågande” och lat. angō ”klämmer, trycker; pressar, stryper”, samt det faktum att eng. worry ”oroa sig, bekymra sig; plåga, trötta ut etc.” fortsätter medeleng. worien, wirien ”gripa tag i strupen; reta upp, irritera” och forneng. wyrgan ”stryptaga, kväva”. Det genetiska sambandet mellan dessa semem bör alltså inte väcka några större tvivel.

Lett. džàubt ”sich sorgen, Sorge tragen” ligger såväl uttrycksmässigt som innehållsmässigt mycket nära lit. džiaūbia, džiaūbė, džiaūbti ”gå med näsan hängande” (Gervėčiai) LKŽ II² 1012. Konstaterandet av den litauiska motsvarigheten bekräftar slutgiltigt den här framförda uppfattningen att lett. džàubt(ies) ”sich ergötzen etc.; sich sorgen etc.”, gàubt(ies) ”(sich) ergötzen, jubeln etc.” har en etymologiskt annan stam än lexemen ap-žaugtiẽs, džaugti(ies), gaugtiẽs.

Lit. džiūbti ”falla, störta till marken (med hela sin tyngd)” LKŽ II² 1029, džiūbinti ”slå, piska; hugga, hacka”, džiūbyti ”picka, hacka med näbben; slå, piska; hugga, hacka etc.” ib. 1028, džiūboti ”hugga, hacka” ib. är utan tvivel besläktade med lit. džiaūbti.

³² J. Endzelīns, ME, I, p. 694 s. v. gàubt²; E. Fraenkel, LEW, p. 117.

15

1029, džiaubénti ”gå med sänkt huvud” ib. 1028. Även om dessa lexem med nollgrad var sena nybildningar på grundval av džiaubti — vilket förklarar varför de har affrikatan dž före u och varför motsvarigheter saknas i lettiskan — kan de ändå ha bildats medan džiaubti ännu hade äldre betydelsekomponenter, och de kan följaktligen återspegla äldre betydelser hos roten džiaub-/džiub- (”falla, störta till marken”, ”slå, piska; hugga, hacka” och liknande).

Lit. džiaubti, lett. gaubt(ies), džaubt(ies) representerar en allomorf med det normala rotvokalismen jo-stamverbens rotvokalism e: *deub-. Besläktade former som representerar allomorfen *doub- kan vara lit. daūbti ”gräva en grop, urholka; slå, banka” LKŽ II² 310, daubà ”dal, sänka, ravin; hål, grotta, håla, urholkning; lya” ib. 309, daūbas ”hål, grotta, håla, urholkning; lya”, ”slusk, slarver, latmask” ib. 310, lett. daūba ”ravinen” ME I 443, preuss. pa-daubis ”dal” Elb. 30, samt former med nollgradig rotvokalism: lit. dūbti ”bli urholkad, få en fördjupning, böjas; sjunka fast, sjunka ned; spricka, falla sönder” LKŽ II² 785, lett. dubt ”sjunka in, falla in, bli ihålig” ME I 509. Alla är fortsättningar av den indoeuropeiska roten *dheu-b- ”djup, ihålig” Pokorny IEW 267.

För den etymologiska identifieringen av de nämnda lexemen är den betydelsemässiga kopplingen mellan daūbti ”gräva en grop, urholka; slå, banka” och džiaubti ”gå med sänkt huvud”, gaubt ”ägna uppmärksamhet åt, sörja för, ombesörja (gādāt)”, džaubt ”bekymra sig, visa omsorg” viktig; den illustreras väl exempelvis av lit. rūpėti ”ha bekymmer”, lett. rūpēt ”bekymra, oroa”, lit. raūpti ”ha bekymmer, sörja”: raūpti ”gräva, göra en grop”, raupýti ”borra”, serbokroatiska rūpa ”hål, grop”, fornnordiska rauf ”hål”³³.

Det genetiska sambandet mellan sememen ”bekymra sig, visa omsorg” och ”strypa” kan visas tämligen enkelt (se ovan), medan det historiska förhållandet mellan sememen ”bekymra sig, visa omsorg” och ”glädjas, jubla, förnöja sig” måste sägas vara ganska oklart. Vid sidan av sememen ”bekymra sig, visa omsorg, ombesörja”, som enligt vad som redan nämnts uppkommit på grundval av sememen ”gräva en grop, urholka, borra”, ”slå, banka, slakta, strypa” (jfr lett. džaubt(ies) ”strypa”, gaūbt(ies) ”slakta, strypa”), kan sememen ”glädjas, jubla, förnöja sig” ha uppstått på två sätt. Man kan anta att en viss roll här spelades av semantisk polarisering, grundad på den semantiska universalien ”bli, förvandlas till sin motsats”; jfr exempelvis de välkända lit. brėkšti ”grynas, ljusna”: zemaitiska ”mörkna”; smagūs ”snabb, kraftig; trivsam, behaglig; glad, vid gott humör”: zemaitiska ”tung”, lett. smags ”tung, betungande”; lit. viltis ”hoppas”: lett. vilties ”bedra sig, ta miste”; och slutligen besläktade former šilti: šalti samt fornslaviska kon-bco ”slut”: na-čona, na-četi ”börja” (av *kin-) och så vidare. Att så kan ha varit fallet antyds av fornslaviska radъ ”den som gläds”: fornryska roditi ”bekymra sig, anstränga sig mycket”. Att betydelsen hos džaubt(ies), gaūbt(ies) kom att omfatta sememen ”glädjas, jubla, förnöja sig” vid sidan av ”bekymra sig, visa omsorg, ombesörja” kan också ha påverkats av džiaugt(ies), gaūgt(ies): eftersom de var ganska lika till uttrycksformen kan de ha påverkat också betydelsesidan (om detta fenomen, se ovan), särskilt eftersom betydelserna hos dessa båda verb hade vissa beröringspunkter; jfr gaūgties ”hoppas,”

³³ Vad gäller den semantiska motivationen, jfr: ”Lit. rūpi ’bekymmer griper’ är en ’stativ’ form till det aktiva raūpti ’hacka ur’, med andra ord uttrycker det opersonliga verbet rūpi det sinnestillstånd hos en människa som framkallas av att någon ständigt ’petar’ (skrapar) på henne — raupimas”, — K. Būga, RR, II, p. 545.

16

vänta; lova, stå i begrepp att; beklaga sig” och gàubtiēs ”hoppas, vänta; lova, stå i begrepp att; beklaga sig”. Deras betydelsekomponenter ligger mellan sememen ”glädjas, jubla, förnöja sig” och ”bekymra sig, visa omsorg, ombesörja”.

SEMANTIK OCH ETYMOLOGI

S. KARALIŪNAS

Sammanfattning

Möjligheterna att tillämpa ett strukturellt tillvägagångssätt inom semantik och lexikon diskuteras. F. de Saussures lysande idé om språkets två plan — uttrycksplanet och innehållsplanet — och deras isomorfi gör det möjligt att tillämpa strukturella metoder inom semantik och lexikon. Den rutnätsbaserade presentation av lexikaliska data som föreslagits av F. G. Cassidy kan vara av stort värde vid undersökningen av det litauiska lexikonet. Det råder inget tvivel om att en strukturell undersökning av ett lexikon på många sätt skulle främja den semantiska forskningen. Den skulle sannolikt ge den deskriptiva semantiken striktare metoder för att studera så komplexa fenomen som polysemi och homonymi.

Den princip som B. Jēgers fastställt gör det i många fall möjligt att upptäcka polysemi i diakroni där fenomenet i allmänhet betraktas som homonymi ur ett synkroniskt perspektiv. I detta sammanhang måste man dock komma ihåg att det kan förekomma fall av ”pseudosemantisk” utveckling. Exempelvis tycks litauiska plūostas ”1. fiber, filament; 2. färja, flotte” på grund av sin fonemiska likhet ha lånat den första betydelsen från plūōstas ”fiber; filament; tofs”.

I enlighet med denna princip anges etymologierna för litauiska džiaugtis ”vara glad, glädjas” och lettiska džàubt ”sörja, oroa sig”, gàubt² ”njuta, glädjas, jubla”. Litauiska džiaugtis ”vara glad, glädjas” och dess lettiska motsvarigheter apžaugties ”slingra sig runt ett annat träd medan den växer”, džiaugt(iēs) ”njuta, behaga; finna glädje i; roa sig”, gàugtiēs ”vara glad, vara lycklig, glädjas, jubla; hoppas, förvänta sig, invänta etc.” måste etymologiskt förbindas med lettiska žaugātiēs² ”låta en hjord springa iväg (in i spannmålet), hoppa över diken (om kor) etc.” och med lettiska žautiēs ”klättra, bestiga, stiga upp; tumla runt, busa; springa etc.”, litauiska džiáuti ”springa, skynda etc.” Den semantiska utvecklingen från ”springa, skynda, hoppa etc.” till ”vara glad, glädjas, jubla” framgår tydligt av engelska exult ”glädjas storligen; vara jublande glad eller triumferande; (föråldrat) hoppa uppåt, särskilt av glädje” eller fornhögtyska frao, frō, frawēr ”glad, jublande”, medelengelska frow ”snabb, rask” etc. Det är värt att påpeka att litauiska džiūti, lettiska žūt ”torka, bli torr”, och litauiska džiáuti, lettiska žaut ”hänga upp (för torkning)” visade sig tillhöra samma rot som litauiska džiáuti ”springa, skynda etc.”, lettiska žautiēs ”klättra; bestiga, stiga upp; tumla runt, busa; springa etc.”, eftersom sememet ”torka, bli torr” bör förstås som ”rinna ut, fly, rinna bort; droppa ut”.

Lettiska džàubt ”sörja, oroa sig”, gàubt² ”glädjas, jubla” är sannolikt besläktade med lettiska dzāibt ”strypa, kväva; bli kvävd”, gàubt ”slakta; strypa”; beträffande deras semantiska sammanhang, jfr den semantiska utvecklingen hos engelska anxious och worry. Eftersom dž- och ǵ- är dialektala reflexer av konsonantklustret *dj-, är den litauiska motsvarigheten till lettiska dzāibt, gàubt džiáubti ”gå, vandra i ett sorgset tillstånd”. Det är möjligt att

2. Leksikos tyrinėjimai

17

dessa verb tillhör den rot som beläggs i litauiska daũbti ”holka ur; slå, döda”, daubà ”ravin”, lettiska daũba ”detsamma”, litauiska dùbti ”bli urholkad, sjunka in”, lettiska dubt ”sjunka in; rasa ihop”. Den semantiska parallellen utgörs av litauiska rūpėti ”vara orolig, bekymra sig”, raũpti ”detsamma”, raĩpti ”gräva, holka ur”, serbokroatiska rȕpa ”grop”. Vid övergången till ”glädjas, jubla” kan sememet ”sörja, oroa sig, vara bekymrad” ha följt mönstret i den semantiska universalien ”förändra tillståndet att vara X” eller — vilket är sannolikare — ha påverkats av orden džiaugt(iės), gáugt(iės) på grund av deras fonemiska likhet.