LIETUVIŲ AREALINĖS LINGVISTIKOS KLAUSIMAI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

V. AMBRAZAS

UTBREDNINGEN AV DEN INDIREKTA MODUSEN (MODUS RELATIVUS) OCH PROBLEMET MED DESS URSPRUNG

1. KONSTRUKTIONER MED AKTIVA PARTICIP

1.1. Med indirekt modus (modus relativus, härefter NN) avses vanligen de litauiska aktiva participens nominativformer, vilka i satsen intar positionen för verbum finitum och står i kontrast till direkt modus genom betydelsen av en återberättad eller på annat sätt indirekt upplevd handling, jfr.: han ska ha bott på landet (ind. modus) och han bor på landet (dir. modus). Termen indirekt modus, som började användas 1937 i tidskriften ”Gimtoji kalba”¹, har under de senaste årtiondena blivit etablerad inom litauisk språkvetenskap². Även om termen ibland har ifrågasatts³, är den ändå mer praktisk och precisare än den tidigare använda termen ”participialt språk”, som betecknade många olika fall av participbruk. Liksom litauiskans övriga modus har NN en specifik modal semantik och ett avgränsat formsystem.

1.1.1. I dagens litauiska standardspråk består paradigmet för indirekt modus av följande former:

1. Enkla: presens sg. metęs, -anti, pl. metę, -ančios; imperfektum sg. metęs, -usi, pl. metę, -usios; frekventativt preteritum sg. mesdavęs, -usi, pl. mesdavę, -usios; futurum sg. mesiąs, -ianti, pl. mesią, -iančios.

2. Sammansatta former av aktiv diates: inkoativa: imperfektum sg. buvęs bemetęs, buvusi bemetanti, pl. buvę bemetę, buvusios bemetančios; futurum sg. būsias bemetęs, būsian­ti bemetanti, pl. būsią bemetę, būsiančios bemetančios; perfektiva: presens sg. esąs metęs, esanti metusi, pl. esą metę, esančios metusios, imperfektum sg. buvęs metęs, buvusi metusi, pl. buvę metę, buvusios metusios;

¹ Žr. J. Lazausko str. „Penkt oji nuosaka“ GK 1937, Nr. 2, p. 24–6 su pritariamu redakcijos prierašu.

² Jfr J. Balkevičius, Sint. 94 ff.; P. Gailiūnas, LKG II 58–9; N. Sl žienė, LKG II 167 ff.; A. Paulauskienė, Veiksm. 158 m.fl.; beträffande termen modus relativus i litauiska, jfr E. Fraenkel, IF XLVI 44; P. Trost, LKK III 220; W. K. Matthews, SEER XXXIII 370, E. Hofmann, Indogermanica 29; I. Marvan, SIPr IV 254, B. Сиртаутас, Глагольное сказуемое в совр. литовском лит. языке, Авт. канд. дисс., Вильнюс, 1968, p. 5; Ia. J. Endzelins, DI.I 144; LaGr. 902; M. Rudzīte, Dial. 138, 241, 374; A. Bergmane, MLVG I 624 m.fl. Formparadigm med motsvarande betydelse i andra språk betraktas också vanligen som separata modus och benämns modus obliquus (A. Sauvageot, BSL L. 2 208; W. K. Matthews, SEER XXXIII 370), commentativus (W. Fiedler, WZL XV 3 565), imperceptivus (V. Koseska, SFPS XIII 166), narrativus (B. Panzer, OSS III 70 och i bulgariska grammatikor), auditivus (J. Endzelins, LaGr. 902; В. З. Панфилов, Взаимоотношения языка и мышления, Москва, 1971); enligt B. Panzers universella tabell över modalitet och modus i OSS III 70 — modus narrativus (auditivus). Således är termen modus relativus, som används om litauiskans och lettiskans NN, traditionell. Om de teoretiska grunderna och motiven för att urskilja NN i litauiska och lettiska, se I. Marvan, SIPr IV 253–4.

³ A. Girdenis, V. Žulys, Baltistica IX (2) 210.

7

förfluten iterativ tid, aktiv form, singular: būdավęs metęs, būdavusi metusi, plural būdavę metę, būd avusios metusios; futurum, aktiv form, singular: bū sias metęs, būsianti metusi, plural būsią metę, bū siančios metusios;

passiv med presens particip: presens, singular: esąs metamas, esanti metama, plural esą metami, esančios metamos; förfluten perfektiv tid, singular: buvęs metamas, buvusi metama, plural buvę metami, buvusios metamos; förfluten iterativ tid, singular: bū davęs metamas, būdavusi metama, plural būdavę metami, būdavusios metamos; futurum, singular: būs iąs metamas, būsianti metama, plural būsią metami, bū siančios metamos;

passiv med particip av förfluten tid: presens, singular: esąs mestas, esanti mesta, plural esą mesti, esančios mestos; förfluten perfektiv tid, singular: buvęs mestas, buvusi mesta, plural buvę mesti, buvusios mestos; förfluten iterativ tid, singular: bū davęs mestas, būdavusi mesta, plural būdavę mesti, būdavusios mestos; futurum, singular: būs iąs mestas, būsianti mesta, plural būsią mesti, bū siančios mestos.

NN-formernas paradigm är symmetrisk med indikativens paradigm. Både de enkla och de sammansatta NN-tidsformerna står i opposition till motsvarande indikativformer, jfr: är, var, brukade vara, kommer att vara metęs: esąs, buvęs, būdavęs, būsiąs metęs. På samma sätt förhåller sig NN-formerna i passiv till indikativ: är, var, brukade vara, kommer att vara metamas: esąs, buvęs, būdavęs, būsiąs metamas; är, var, brukade vara, kommer att vara mestas: esąs, buvęs, būdavęs, būsiąs mestas.

1.1.2. NN skiljer sig från litauiskans övriga verbmodus genom att dess former inte böjs efter person. I det avseendet kan det endast i begränsad mening betraktas som en del av systemet av finita verbformer. Dess plats bland de övriga modi är också särpräglad. I litteraturspråket används NN-former som, utifrån betydelsen av en indirekt upplevd handling, korrelerar även med det så kallade optativiska modus (eller imperativets tredje person), till exempel: tenėša: tenėšas, -anti; tenėšą, -ančios; tegu(l) neša: tegu(l) nešąs, -anti, tegu(l) nešą, -ančios. I detta fall förklaras sammanblandningen av indirekt och optativiskt (imperativiskt) modus av att formerna i det så kallade optativiska moduset tenėša, tegu(l) neša, liksom tenėš, tegu(l) neš i själva verket har indikativändelser och kan betraktas som indikativformer med partiklarna te-, tegul (jfr: benėša, benėš⁴). I östaukštaitiska dialekter (kring Subačius och Karšakiškis) har NN också optativiska former som korrelerar med konditionalis, jfr: eitų: eitąs, -anti; būčiau ėjęs: būčias ėj ęs⁵. Detta beror på att NN uttrycker handlingens modalitet utifrån en något annan aspekt än konditionalis, nämligen i enlighet med arten av den information talaren har och dennes inställning till handlingens verklighet. De nämnda dialektformerna har emellertid en begränsad utbredning och utgör inget formellt hinder

⁴ Detta gäller också motsvarande former i lettiska, till exempel lai ved; lai vedot, jfr I, Marvan, SlPr IV 255; beträffande andra formella och semantiska motiv, se P. Пазухин, Так называемое „повелительное наклонение“, „Studia Rossica Posnaniensia“, VI, Poznań, 1975, p. 94.

⁵ Till exempel: kad norėtu.s, tai jimtu.s ir padari.tu.s Sb; jėgu būt.čiu.s žinoj.si.s, nebūt.čiu.s nė iš vieta.s ju.dimi.si.s Krs, se A. Kučinskaitė, K. Morkūnas, MAD 1 (16) 215 ff.; A. Vidugiris, LKK VII 190–1.

⁶ R. Jakobson betraktar beskrivning av en handling genom vittnesmål, det vill säga genom en rapport om handlingen, som en separat evidentialitetskategorin, se Р. О. Якобсон, Шифтеры, глагольные категории и русский глагол, — Принципы типологического анализа языков различного строя, Москва, 1972, p. 101. På denna grund urskiljs formparadigm med betydelser som ligger nära litauiskans och lettiskans NN i många språk som tillhör olika språkfamiljer, till exempel bulgariska, makedonska, albanska (se 3.6.1–2), estniska, liviska (se 3.5), turkiska, turkmeniska (se 3.6.3), arabiska (Б. М. Гранде, Введение в сравнительное изучение семитских языков, Москва, 1972, p. 397), georgiska, svanska (J. Lohmann, KZ LXIII 45 ff.; У. Д. Салтиховшвили, Sintagmatika 146 ff.), amerikanska urfolksspråk (Р. О. Якобсон, ib. med litt.), nganasaniska (Н. М. Терещенко, ЯН СССР III 431) med flera.

8

att betrakta participnominativ som betecknar en återberättad handling som en av litauiskans verbmodus.

1.1.3. De viktigaste strukturella kännetecknen hos NN-former, som skiljer dem från andra participnominativ, är det finita verbets position i satsen och avsaknaden av en finit form av hjälpverbet.

De particip som bildar NN skiljer sig genom verbpositionen från motsvarande attributiva och halvpredikativa particip (jfr den värkande handen blev frisk och hans hand värkande). Dessutom har maskulinum singularis- och pluralnominativ av presens aktiva particip, när de bildar NN, vanligen en kortform (historiskt sett en konsonantstamform), t.ex. gyvenas, gyveną, medan långa, nyare former är mer typiska för attributiva particip (gyvenantis, gyvenantys).⁷

Genom att sakna en form av hjälpverbet i indikativ skiljer sig NN från predikativa particip som ingår i systemet för sammansatta (perifrastiska) tempus, jfr i går hade han skrivit ett brev och han har (hade, kommer att ha) skrivit ett brev. Aktiva particip i preteritum frequentativum och futurum används inte med hjälpverb, och i detta avseende är de därför de tydligaste företrädarna för NN. Aktiva particip i presens används inte heller nästan alls i det moderna litterära språket tillsammans med presensformen av hjälpverbet būti, och de kombineras endast med dess former i preteritum, preteritum frequentativum och futurum när de har affixet be- och bildar de så kallade inchoativa tempusen. När aktiva particip i presens står i positionen för verbum finitum utan kopula förstås de alltså alltid som NN-former. Aktiva particip i preteritum ingår i delsystemet för sammansatta perfektiva tempus och kan, när de används utan en finit form av būti, betraktas som presens perfektum med nollkopula, t.ex. han är trött. Sådana nominativformer av aktiva particip i preteritum (särskilt former med prefix och perfektiv betydelse) är homonyma: om de har betydelsen av indikativ presens perfektum eller NN preteritum beror på kontexten. Detsamma gäller sammansatta passiva former i preteritum buvęs metamas och buvęs mestas, där nollkopula också är möjlig. Endast i de tre nämnda fallen är oppositionen mellan indikativ och indirektiv formellt outtryckt (neutraliserad).

Vid neutralisering kan NN-betydelsen framhävas genom att lägga till ännu ett particip av hjälpverbet būti till preteritumparticipet, dvs. genom att använda den sammansatta formen han lär vara (ha varit) trött i stället för den enkla formen han är trött. När de används i stället för enkla former framhäver sammansatta perfektiva NN-former handlingens modala nyans⁸. En liknande funktion har neutrumformen av participet esą (mer sällan būsia LKŽ I 1209 eller till och med būsin ib.), som har utvecklats ur NN och blivit ett inskjutet ord och betecknar talarens osäkerhet eller tvivel om handlingens verklighet⁹.

⁷ Endast i vissa dialekter (främst i området kring Nemunas nedre lopp) används de långa singularnominativformerna av aktiva particip i presens parallellt med de korta, t.ex. sakė, jis žinantis / žinąs visą miestą Ig, Grl, Kdn, eller till och med dominerar (Zp, Plūt, Jsv, Krkn, Ss). Sådan användning är inte typisk för det litterära språket. Med undantag för J. Balčikonis skrifter från den senaste perioden, där man i allmänhet försöker undvika kortformer, bildas NN i det litterära språket nästan alltid av kortformer av nominativ singularis hos aktiva particip i presens. Tendensen att formellt skilja mellan attributiva och predikativa particip märks även i andra språk, särskilt slaviska (om dessa, se 2.2.5.2). Latinska particip med en betydelse som ligger nära verbens behåller också i regel konsonantstammen, medan de som har blivit adjektiv tenderar att övergå till i-stammen, jfr J. Safarewicz, The development of participles in Latin, – Linguistic studies, Hague – Paris, 1974, s. 245.

⁸ Jfr den motsvarande (men ännu tydligare uttryckta) funktionen hos sammansatta (resp. emfatiska) former av indirektiv i lettiska (se 1.3.1) och bulgariska (se 3.6.1).

⁹ Jfr. modala partiklar med samma funktion eller ord som omvandlas till sådana i andra språk: ryska мол (från молвити B. Fraenkel, Baltosl. 40), sanskrit iti (W. D. Whitney, SkrGr. 89, 405) osv.

9

1.2.1. NN-formernas semantik består av specifika modala betydelser. Dessa modusformer betecknar:

1) en återberättad eller på annat sätt indirekt upplevd handling eller en annan persons tal och tankar, t.ex.: jag hörde att han hade druckit ordentligt¹⁰; andra säger att även han hade fått sin beskärda del Tt; här ska det visst ha funnits skogar Krš; Vår gamla gumma brukade berätta om dagsverkena, hur man hade gått, hur man hade arbetat Mšk; frågar bara om jag kommer att ha femtio litas till medicinerna Šll; han skulle göra det, han skulle göra det som det skulle, ingenting … Plvn; han hade misstagit sig: det skulle inte bli någon storm BalčHP 25; herden visste att den där gubben hade pengar Ms;

2) en handling som betvivlas, inte är säkert känd eller betraktas som overklig, t.ex.: vi trodde att bina surrade hitåt JV 912; kanske hade han faktiskt skilt sig från sin hustru SmIn; de nedgrävda pengarna brinner Vrn; att de minsann hade varit ute och tävlat Mžš; föräldrarna hade varit oroliga för att Petras, när han visade sig bland folk, skulle råka ut för någon olycka Myk-PutS 514; det verkar som om folk hade kommit ur gravarna VrnV;

3) en plötsligt, oväntat upplevd handling som väcker förvåning¹¹, t.ex.: jag går ut på gården, och se, snön är varm och mjuk Krp (LKŽ VII 589); så fort det var dans på kvällarna, se där — han var redan på väg hit Jnš (LKT 214); jag går och tittar vad det är med den där hunden, och ser — den har hittat en igelkott Sk (LKT 153); jag går ut och lyser med ficklampan — katten hade krupit in i boden och fastnat Rt (LKT 89);

4) en handling som sluts till utifrån resultaten, t.ex.: Jaså, se där, ni förstår redan litauiska… SimonR IV 74; de där katterna verkar inte ha slickat rent sin egen skål Vvr; far synade hästarna och såg att hästarna hade stått i röken Grg; det verkar som om de där barnen hade varit och rotat bland bönorna: de hade lämnat stora spår Tt (LKT 108); tjuren hade slitit sig, trampat ner potatisblast och bökat upp den Krtn (LKT 76).

NN:s semantik är alltså inte enhetlig: den omfattar betydelser som i andra språk kan uttryckas med separata modus, t.ex. återberättande — narrativ, avvikelse från verkligheten — irrealis, tvivel — dubitativ, plötslighet och förvåning — admirativ, osv.¹² I litauiskan förenas alla dessa betydelser av ett och samma NN-paradigm. De är dock olika utbredda och kännetecknar inte alla participformer i samma grad. Den vanligaste betydelsen är den av en återberättad, indirekt upplevd handling, nära förbunden med en nyans av tvivel (det återberättade kan redan i sig förefalla talaren tvivelaktigt). Dessa betydelser förekommer hos particip i alla tempus. Betydelsen av en plötsligt upplevd handling är främst kännetecknande för presens aktiva particip (särskilt med prefixet be-) och, mer sällan, för preteritum aktiva particip. Dessa former kan också uttrycka en handling som sluts till utifrån resultaten; det är den allra ovanligaste betydelsen. Även de två sistnämnda betydelserna ligger nära varandra. NN:s semantik består således av två sinsemellan sammanhängande betydelsegrupper med samma morfologiska uttryck, vilka nedan gemensamt betecknas med termen indirekt upplevd handling.

Det bör noteras att även indikativformer kan beteckna en indirekt upplevd handling, särskilt när återberättande eller tvivel markeras i satsen med lexikala medel. Konstruktionerna han sade att han skulle komma och han sade att han visst skulle komma är i dagens litterära språk varianter sida vid sida. Detta beror på att NN står i en privativ opposition till indikativ. Det markerade ledet i denna opposition är NN, och det särskiljande semantiska draget är betydelsen indirekt upplevd handling.

¹⁰ Exempel på predikat återges i artikeln med en fonetisk transkription till litterärt språk, samtidigt som morfologiska och syntaktiska särdrag bevaras, och markeras med förkortningar enligt LKŽ. Även exemplen från dialekttexter publicerade under 1800- och 1900-talen återges med dagens stavning.

¹¹ Jfr: ”Vi använder ofta participformen också för oväntade, ibland liksom försenade iakttagelser, erfarenheter och dylika anmärkningar” J. Jablonskis, RR I 527.

¹² Jfr B. Panzer, OSS III 63 ff., 70.

10

1.2.2. NN-former används: 1) i bisatser i anslutande förklarande meningar, när huvudsatserna innehåller kommenterande (dvs. frasstyrande)¹³ verb, oftast sådana som betecknar sinnesintryck, perception, tänkande och överföring av information, t.ex.: kalbėjo, kad rugių nesą viškai Slm; girdėjau, ka ans beesąs namie Skd; 2) i den andra satsdelen i asyndetiska meningar, vanligen efter verb med samma betydelse, t.ex.: Ona sapnavus, visur einas, visur šnekas Jrb; sakė, grausmas sudegines trobą Ktk; 3) i självständiga meningar, t.ex.: aitvarai pas vieną nešdavę, katras juos turėdavęs BsMt I 129; puodžius verkdamas arklio kad pilsias su pagaliu per puodus, net visi šukelėmis pabirę BM 52.

I den första (prepositiva) satsdelen i asyndetiska meningar förekommer NN-particip relativt sällan, t.ex.: tai jis vilką mušovęs, kalba KzR; visokių dainių dainiavusi, sako Vvr. I anslutande och synonymiska asyndetiska meningar tydliggörs participets modala betydelse av verbet i den andra satsdelen¹⁴; i självständiga meningar framgår den av sammanhanget och situationen.

1.3.1. I lettisk litteraturspråklig norm bildas indirekt modus (atstāstamā izteiksme) vanligen av stelnade presens- och futurumparticip med suffixet -ot < *ant (celot, celšot osv.). Som hjälpverb i sammansatta tempus fungerar participformerna esot, tiekot (tapot); būsot, tikšot (tapšot), vilka inte böjs efter kasus eller genus. De stelnade futurumparticipen har endast NN-betydelse och betraktas därför inte längre som particip över huvud taget ur nutida språksynpunkt¹⁵. Particip i preteritum räknas numera till NN:s paradigmformer endast när de förekommer tillsammans med participkopulan, t.ex. esot runājis, dvs. för att uttrycka en handling i det förflutna används endast de så kallade sammansatta presensformerna. Därför är kopulans modala funktion tydligare i lettiska än i litauiska. På så sätt undviks homonymi mellan NN och indikativens sammansatta presens i det litterära språkets paradigm. I själva verket används dock particip i preteritum även utan kopulan esot med NN-betydelse i lettiska dialekter och delvis också i skönlitterärt språk, t.ex. kādam tēvam bijuši trīs dēli¹⁶, dvs. precis som i litauiska. I höglettiska (aukšzemnieku) och vissa andra dialekter kan NN-participet fortfarande kongruera i genus och numerus med ett substantiv eller ett pronomen i nominativ, t.ex.: viņi uskri­tuoši, viņa navaruete ozimgt¹⁷. Kongruerande NN-former är också belagda i äldre lettiska texter, jfr Adolfs grammatik: nom. sing. masc. sarguots, fem. sarguoti; nom. pl. masc. sarguoši, fem. sarguošas osv.¹⁸ NN bildades också med den neutrala formen av presensparticipet esu ~ lie. esą, som fortfarande är känd i dialekterna, t.ex. es esu bijis (R. Grisle ib. 252). Alltså består indirekt modus i lettiska historiskt av samma participformer som i litauiska, men de har förändrats mer i nutida språk. Dessutom bildades i lettiska, efter mönster av indikativens paradigm, indirekta¹⁹

¹³ För termer, se författaren, LKK XV 210 med litteratur.

¹⁴ Ibland skjuts det in i en mening eller satsdel med NN-particip och blir ett parentetiskt ord, t.ex.: ligoninė, sako, buvusi Sd.

¹⁵ J. Endzelīns, LaGr. 1009; A. Bergmane, MLLVG I 624, 661 tt.; J. Kabelka, La, 155, 166.

¹⁶ J. Endzelīns, ib. 977; žr. dar A. Bergmane, ib. 625.

¹⁷ J. Endzelīns, ib. 977; M. Rudzīte, Dial. 374.

¹⁸ P. Šmits, RKr XIV 29, 38; J. Endzelīns, ib. 977–8; R. Grisle, LVLIR VII 251–2.

¹⁹ J. Endzelīns, DII 144. Eftersom lettisk debitiv också korsas med konjunktiv (jfr būtu jāmet, būtu bijis jāmet), föreslår I. Marvan SIPr IV 255 att den skiljs ut från de övriga modi och betraktas som en separat verbkategori.

11

Former av nödvändighetens modus (debityv), t.ex.: esot jāmet, būšot jāmet; esot bijis jāmet, būšot bijis jāmet. Till följd av dessa senare förändringar blev det lettiska NN morfologiskt mer avgränsat²⁰.

Till sin semantik motsvarar det lettiska NN den huvudsakliga, dvs. grupp 1–2, av betydelserna hos det litauiska NN. Det betecknar vanligen en återberättad, osäkert känd eller tvivelsaktig handling.

1.3.2. I fornpreussiska minnesmärken finns inga belägg för particip med en tydlig betydelse av indirekt modus. Fornpreussiska particip kan emellertid stå i positionen för verbum finitum och enligt sin syntaktiska funktion motsvara NN-former. Syntaktiska förutsättningar för NN kan anses vara nödvändiga particip i aktivum, använda efter det relativa pronomenet kawids i bisatser, t.ex.: tans… prei isspreštun dāst | en kawidsei debīkun nautīn bhe wargan stai gurijnai malnijkiku embaddusisi 71₂₋₅ — Er… zuerstehen gibt | in was grosser Not vnd Gefahr die armen Kindlein stecken; kai ious… sen seilin pomīrit quoietē en kawidsu debīkan powargsennien | bhe nautien | schis malnijkiks… embaddusisi 71₂₉₋₃₂ — das ihr… mit fleiß bedenken wolt | in was grossem Jammer vnd Noth diß Kindlein… stecket²¹. Att bruket är inhemskt bekräftas av att participet översätter en finit verbform i originalet (jfr motsvarande litauiska participkonstruktioner med konjunktioner 1.9.3).

1.4. Det indirekta moduset i såväl litauiskan som lettiskan är som en särskild verbkategori relativt nytt och har uppstått ur former av nominalt ursprung. Även om de particip som bildar det (tidigare verbala adjektiv), med suffixen nt och us, är nedärvda från den indoeuropeiska gemenskapstiden, är deras användning inte belagd i flertalet besläktade språk. Den återspeglas inte heller i de äldsta indoeuropeiska språkminnesmärkena (t.ex. i hettitiska texter, Vedaskrifterna och Homeros epos). Detta gör det rimligt att anta att NN uppstod under den självständiga utvecklingsperioden för de baltiska språken och att söka dess grund i participbruket i dessa språk.

Olika uppfattningar har framförts om ursprunget till NN i de baltiska språken.

1.4.1. B. Delbrück betraktade konstruktionen ackusativ med particip (accusativus cum participio) som grund för det indirekta moduset, VS II 491, och menade att en konstruktion som han sade fadern komma (kommande) kunde ha utvecklats ur sådana uttryck, vid sidan av vilka synonyma uttryck med indikativ användes: han sade att fadern kommer; därefter kunde också han sade fadern komma och senare han sade att fadern skulle komma ha uppstått. J. Endzelin anslöt sig till denna uppfattning, LaGr. 976–977, 979, och tillade att kontaminationen mellan ackusativ med particip och synonyma uttryck med verb i indikativ kunde ha underlättat även nominativ med particip (nominativus cum participio, nedan — VD), t.ex. han sägs veta mycket. Enligt E. Hofmann har baltiska NN utvecklats ur indirekt tal uttryckt med konstruktioner av typen accusativus cum gerundio²². Även G. Bense härleder det lettiska NN ur den ackusativa konstruktionen som primär källa (”letzten Endes”), LKK VI 192.

1.4.2. A. Potebnia (Зап. I–II 230–1) förband det indirekta moduset med VD (nominativus cum participio) och närbesläktade konstruktioner. Han hävdade att det indirekta

²⁰ Jfr I. Marvan ib. 253.

²¹ Se J. Zubaty, IF VI 302; E. Fraenkel, Baltosl. 46, annorlunda J. Endzelin AprGr

²² E. Hofmann, Om participens användning i Skireins, Indogermanica, Festschrift för W. Krause, Heidelberg, 1960, s. 29.

12

Språkets eller tvivlets nyans kan till en början ha uppstått genom den lexikala betydelsen hos verbet som används i dessa konstruktioner (t.ex.: dûmoti, dėtis), vilken sedan förstärktes av konjunktioner som buk, nei eller liknande, t.ex.: bijojos, dûmodami, buk dwase kokę regį; dėtis turėjo, ney esą teisus (själva konstruktionen hade till en början varit indifferent i fråga om modalitet). Sådana konstruktioner motsvarar helt slaviska: mъnjaacho (aky) ducho videste. De baltiska språken gick emellertid längre: de började använda particip även när subjektet för deras handling inte sammanföll med subjektet för verbets handling (t.ex.: aš nežinau, ar jis ateisęs 225, vyns lika atsacit, ka tēvs majās ne esot 227). A. Potebnia betraktade endast konstruktioner med olika subjekt för participhandlingen, utbredda i litauiska och lettiska, som nyare²³ och anförde samtidigt omständigheter som talade emot denna uppfattning: heterosubjektiva konstruktioner ligger närmare nominala konstruktioner och är mindre enhetliga, medan språkutvecklingen tvärtom går i riktning mot att förena satsen.

1.4.3. E. Tanglis, Acc. 50–51, härleder den indirekta modus direkt ur VD-konstruktioner (nom. c. participio) med icke-reflexiva verb, vilka enligt hans mening uppkom senare och ännu inte hunnit spridas under 1500–1600-talen. E. Tanglis betraktade den indirekta modus som ett nytt fenomen, som sannolikt fick fast fot först under den skriftliga traditionens period. I. Marvan förklarade på liknande sätt de inre orsakerna till uppkomsten av NN²⁴ och tillade att VD med icke-reflexiva verb var varianter av bisatser och att de, efter deras förebild, kunde ha fått konjunktioner och ett separat handlingssubjekt. Eftersom dessa forskare härleder VD ur en ackusativkonstruktion postuleras ungefär följande utvecklingskedja för NN: säger sig ha kommit→säger sig ha kommit → säger (att) ha kommit → säger (att) fadern har kommit → fadern har kommit.

1.4.4. J. Kazlauskas förklarade NN:s uppkomst på ett helt annat sätt, LKK IV 86–87, Ist. gr. 402–403. Han menade att den kunde vara en rest av en perifrastisk optativ (*bi negelbas, *bi nekelės), vars förekomst i litauiskan bevisades av Ch. S. Stang, NTS XVIII 348–356, VGr. 429, med stöd av konditionala konstruktioner med particip, t.ex.: jeib negelbas, jeib nekelės och liknande. I andra indoeuropeiska språk uttrycks indirekt tal ofta med optativ, och så kan det därför också ha varit i litauiskan. När den optativa betydelsens börda överfördes från hjälpverbet bi, som blivit en partikel, till participet, kan partikeln ha försvunnit.

Ursprunget till NN förklaras alltså på ganska motstridiga sätt. För att få en något tydligare bild av det är det lämpligt att undersöka NN:s användning i den tidigaste skriftliga traditionen, dess utbredning och dess förhållande till andra konstruktioner med liknande betydelse.

1.5. Vad vet vi om användningen av NN i den tidigaste litauiska skrifttraditionen? E. Tanglis, Acc. 50–51, fann inga exempel på NN i de äldre skrifterna. Självständiga NN-konstruktioner, formellt skilda från VD, är faktiskt inte typiska för språket i J. Bretkūnas, M. Daukšas och de andra skrifter han undersökte. Enskilda fall där particip ligger nära den indirekta modus (t.ex.: DP 512₃₆, BrB I Moz 48, 18; Joz 10,1) kan också tolkas som sammansatta tempusformer med nollkopula²⁵. Men när man undersöker andra källor från 1500–1600-talen råder det inget tvivel om att NN var fullt utvecklad redan i den tidigaste skrifttraditionen. I detta avseende är S. Vaišnoros skrifter särskilt betydelsefulla. I hans översättningar ”Žemčiūgos” och ”Apie popiežiškąją mišį” finner vi 35 helt självständiga (med separat

²³ På senare tid har V. Sirtautas framfört en liknande uppfattning, Kalbotyra XXV (I) 95.

H. Марban, Kalbotyra IV 36–37; Baltistica V(1) 18.²⁴

²⁵ Exempel: Ka wel paskui to daug kitų szwentių / miniku / ir mergu padariusias DP 512₃₆ (Co tež potym wiele inszych świętych… vczynilo W 876).

13

exempel på NN med handlingssubjekt²⁶. Eftersom de hittills inte har behandlats någonstans ska vi beskriva dem något mer ingående.

1.5.1. Med undantag för ett fall med optativ betydelse (se 3.3.2) förekommer alla NN-former i S. Vaišnoras översättningar tillsammans med modalpartikeln būk, som framhäver ett drag av osäkerhet och tvivel²⁷. NN med denna partikel används fortfarande allmänt i Žemaitija (till exempel kring Telšiai, Šalantai, Len kimai, Paplė, Tytuvėnai, Užventis, Kalnėnai, Šiauliai, Raseiniai och Laukuva), liksom i nordöstra Litauen (kring Joniškis, Pasvalys, Linkuva, Daugailiai, Dusetos och Miežiškiai), och ibland till och med i de sydliga dialekterna, där NN-particip över huvud taget är mycket sällsynta. S. Vaišnoras använder vanligtvis dessa particip i bisatser med konjunktionerna jog, kaip och de relativa pronomina kuris, kursai. När NN förekommer i en satsdel i en sammansatt mening som saknar konjunktion, fyller samma partikel būk konjunktionens funktion. Bisatser med NN-former står ofta mycket långt från huvudsatserna, åtskilda från dem av hela komplex av andra satsdelar, och är därför tämligen självständiga.

Vid återgivning av indirekt tal förekommer i huvudsatsen eller i det föregående sammanhanget verben sakyti, perkalbėti, taryti; paspirinti ”hävda”, rašyti, till exempel: Teipajeg saka ghie… jog spawiednie būk priwalingas essąs ischskaitimas wissų griekų 148₂₂; skaisczęi nor perkalbeti | kaip būk macis tokia io walgimo | ir kitiems tos regetoiems ant gera atenti PM 3223; netikumus staczei uschstoie taridami… jog ipaczia wiera ing Christu | būk nesanti dalis Pakutos 148₁₅; raschiti | ir neprotingai pastiprinti dressa… Buk Chrikschtas… ne essas apmasgoimu 132^a₂₁.

När man återger tankar och övertygelser som författaren anser vara overkliga och felaktiga, följs NN-particip av verben döma, hålla fast vid, lära ut, hitta på, försvara påhitt: (stoikerna) dumoie | må Gud med sitt fördärvliga omdöme ha gjort människorna avskyvärda (177) 177–177^a. Påveanhängarna håller fast vid villfarelsen… | att brödet verkligen förvandlas till Kristi kropp PM 30^a₁₄; de lär likaså att vår återfödelse och frälsning inte är beroende av Kristus 133^a₁₂. Eftersom det mänskliga förnuftet bevisar | att Gud är världens skapare | och att han enligt sin tanke har skapat himlen 164₂₁; motbevisar påståendena: För det första att Gud… skulle ha bestämt vissa människor… till evig förtappelse 178^a₂₃.

1.5.2. I S. Vaišnoras skrifter bildas indirekt modus oftast av presens aktiva particip (25 exempel), mer sällan av preteritum aktiva particip (5 exempel). Participet av verbet būti (12 exempel), när det fungerar som kopula, förbinds med substantiv (ne essas apmasgoimu 132_a24, uschmokejmu… essas 264_a6, kitu nosrais essa 32₂₃), adjektiv (priwalingas essąs 148₂₃, nei naudingas nei ischkadingas… essas 132^a₇) och deras

²⁶ I två exempel är det på grund av stavningen inte helt klart om det rör sig om particip eller om finitformer i indikativ: ischrinktieghi būk palaika (-ą eller -o?) malone 17913, Apaschtolai būk… laike (-ę eller -ė?) PM 37₆. Övriga fall lämnar inget utrymme för tvivel. Sex konstruktioner förekommer i boken ”Om den påvliga mässan” (PM), 29 i själva ”Žemčiūga”.

²⁷ Med samma betydelse har denna partikel använts flera gånger även med indikativ (11^a₁₆, 133²⁰, 178^5–8, 178–178^a, PM 23₂₁, 27_a^11–13), och på ett ställe med ett particip i genitiv: ghie ir regima affiera… (25) be iokia ischstowincza grunta | kaip buk priwalomo sancze | be reikos stata PM 25–25_a; se LKŽ I 1136 för motsvarande fall i dagens språk, jfr även E. Fraenkel KZ XIV (Erg. H.), 36, 98 ff. Dll. būk (forn.) används i skrifter även som en del av konjunktionen būk… alba, būk… ”antingen … eller”, till exempel: būk tatai Namai alba Miestas būtų BrB III Moz 25, 34 (jfr även 17, 10; 22, 18; 22, 28; IV Moz 15, 2; V Moz 12, 3; 13, 6 m.fl.).

14

med neutrumformer (priwalu essa PM 33^a₁₈) samt en prepositionskonstruktion (nūg czesa Apaschtolu santi PM 39^₆). Tillsammans med presens passiva particip bildar participet av verbet būti sammansatta passivformer i NN:

Adoma butibe… muodemaĩ buk santi attolinama 69^a₁₇; tie | kad isch schos giwatas ischeiti… nūg biaurjubu grieku buk essa nuczistijemi 263^a–264; pramana ipaczus pagawimus | kureis buk žmones ir be to vreda Baszniczes esq priwerczemi 113^a₁₂; neatmestiemus | kurie… buk niekudais ne essa atgimdomi 133^a₁₇.

Liksom NN används i S. Vaišnoras översättningar också konstruktioner med gerundiet esant tillsammans med adjektivets neutrumform priwalu och det predikativa adverbet gana, samt opersonliga gerundier reikent, tereikiant, som har samma betydelse som motsvarande participformer i neutrum (jfr reikią, tereikią): norėtu tu perkальbeti | ghiems nebereikent walgjti | bet buk essant ganna PM 32^a₆; Paskiausei mokin | iog buk apie nuleмima ir isch-rinkima Diewa reikent suditi | tiektaĩ isch tiuau nūdarbiu 179^₁₉; Enthusiastai… saka… buk reikent laukti pagawimu gwoltinguiu 69^a₂₃ (motsatserna) nūg Euangelias pradesti | ir tq be žokana tiektaĩ per Euangelia buk teireikent sakiti ir mokinti 75^a₂₃.

Sådana uttryck efter utsagda eller underförstådda (75^a₂₃) verb med förklarande betydelse ligger mycket nära ackusativ med gerundium, jfr mokiną reikjant sūdyti, sako reikjant laukti. Det var just i opersonliga ackusativ-med-particip-konstruktioner som gerundiet först började tränga in och ersätta participets neutrumform, se Baltistica IV (2) 197 ff. Tydligen fanns en tendens att generalisera gerundieformen även i andra opersonliga bruk; detta framgår också av uttryck som F. Kurschaitis anför, såsom aš misliju, (kad) šiandien lysiant KGr. 424, 426 vid sidan av lysia K I 284.

1.5.3. Liksom i dagens språk kan NN i S. Vaišnoras skrifter förekomma sida vid sida med indikativ i exakt samma betydelse, till exempel: anis toktai… raschti | ir neprotingai pastiprinti dressa: 1. Pirmiausei | Buk Chrikschtas wlosnai kalbant | ne essas apmasgoimu atgimima … bet Figurischkai (132ᵃ)… buk tiektaĩ issimano widutini atgimima bei atnaughinima Dwasses schwentoses | kursai ir be Chrikschta | ischrinktkusamp buk galis nusidūti ant amžina ischganima 132^a–133.

1.5.4. Av de behandlade exemplen framgår att de NN-konstruktioner som finns i S. Vaišnoras skrifter i huvudsak motsvarar dagens språk, både till sin struktur och sin betydelse. NN fungerar här som ett etablerat grammatiskt medel för att uttrycka återberättade, tvivelaktiga eller orealistiska handlingar. Att NN är tydligast belagt i S. Vaišnoras skrifter bland källorna från 1500–1600-talen kan framför allt förklaras av att författaren kom från Žemaitija, där indirekt modus fortfarande är vanligast, och av böckernas polemiska syfte. När översättaren redogjorde för uppfattningar som var främmande för honom försökte han med alla språkliga medel understryka deras overklighet och ta avstånd från dem (detta visas också av den redan nämnda användningen av partikeln būk tillsammans med former i indirekt och ibland även direkt modus). Å andra sidan kan undvikandet av NN i flertalet andra skrifter från samma tid delvis också förklaras av deras karaktär och innehåll: de religiösa sanningar som där framfördes och de händelser som beskrevs betraktades av författarna som obestridligt sanna och säkra.

Eftersom NN också används i lettiska skrifter från 1600-talet råder det inget tvivel om att det bildades i de östbaltiska dialekterna under deras förhistoriska utveckling.

1.6.1. Lietuvių kalbos atlaso-kartoteket hjälper till att fastställa NN:s utbredning inom den nuvarande litauiskans område och dess förhållande till andra konstruktioner med närliggande betydelse, särskilt svaren på frågorna 120, 145ᵇ, 151, 175 och 176 i atlasets insamlingsprogram

15

frågor²⁸. Genom att kombinera dessa svar med uppgifter från olika dialekttexter²⁹ kan man åtminstone ungefär dra upp gränserna för NN:s och vissa närbesläktade participkonstruktioners utbredning. NN:s användningsområde visas i fig. 1.

Utbredningsgränserna för syntaktiska företeelser varierar betydligt mer än de för fonetik och morfologi, och därför är de avsevärt svårare att fastställa. Enskilda syntaktiska konstruktioner, som har en mer eller mindre motiverad karaktär, förs ofta långt utanför sitt huvudsakliga användningsområde genom folkloristiska texter, fraseologismer och på andra sätt. De isoglosser som markerats i schemana för enskilda participkonstruktioner är därför inte absoluta utan relativa: de visar områden där sannolikheten att välja en viss konstruktion är störst, där tendenserna till dess användning framträder tydligast, även om motsvarande yttranden kan förekomma också på andra håll.

Det är inte heller möjligt att dra strikta gränser för participkonstruktionernas användning på grund av den dialektologiska materialets karaktär. I programmet för insamling av atlasmaterialet är inte alla de nämnda frågorna tillräckligt precist formulerade (t.ex. ställs i fråga 176 ett alternativ: om ackusativ med gerundium används eller indirekt tal, när i själva verket båda fallen är möjliga på många håll). Dessutom har vissa svar, nedtecknade av mindre erfarna medarbetare, helt enkelt återgett programmets meningar, och deras värde är därför tvivelaktigt. Minst hänsyn togs till sådana svar; vägledning söktes i första hand i autentiska meningar som nedtecknats på den undersökta orten. Där så var möjligt försökte man jämföra svaren på flera överlappande frågor i programmet (t.ex. 151 och 176; 120 och 145^b) och markera gränserna utifrån slutsatserna av jämförelsen (med motstridiga, avvikande och misstänkta svar uteslutna). Överensstämmelse med dialekttexter från samma dialekt, publicerade eller i manuskriptform av en annan upptecknare, betraktades som ett argument för att svaret var tillförlitligt.

1.6.2. NN är mest utbredd i den samogitiska dialekten. I öster sammanfaller isoglossen för intensiv användning av NN ungefär med den nuvarande gränsen för den samogitiska dialekten, medan den i söder även omfattar en del av de västra högjotvingiska dialekterna (däribland samtliga högjotvingiska dialekter i Klaipėdaområdet, till vilka man, som äldre nedtecknade texter visar, i detta avseende också bör räkna åtminstone en del av de tidigare högjotvingiska dialekterna i Ostpreussen). Inom detta område används presens-, preteritum- och futurumformer av aktiva particip intensivt. De kan förekomma helt självständigt (t.ex. vid återgivning av en längre text) eller efter verben säga, höra, anse, förefalla och liknande, med eller utan konjunktioner. I Užnemunė är NN redan mer sällsynt; på många orter har här endast konstruktioner med aktiva particip i preteritum påträffats, vilka också kan betraktas som presens perfekt-former med nollkopula.

Ett annat tydligt centrum för användningen av NN ligger i det nordöstra hörnet av det litauiska språkområdet. Dess västra utkant i norr motsvarar också ungefär gränsen mellan de östra högjotvingiska dialekterna panevėžiškiai och kupiškėnai, men når inte fram till Anykščiai och omfattar inte den södra delen av den östra högjotvingiska dialekten. Presens- och futurumformer av aktiva particip används intensivt i NN:s betydelse i den norra delen av detta område (kring Rokiškis, Kupiškis, Dusetos och Zarasai), medan endast preteritumformer är vanligare söder om Utena.

De två nämnda centra för intensiv användning av NN i norr förbinds av ett smalt bälte som löper längs själva lettiska gränsen. Söder om det, över ett brett mellanrum (nästan från Šiauliai till Anykščiai), används NN inte alls eller förekommer endast sporadiskt. Den är också helt främmande för de södra högjotvingiska dialekterna, där efter sägeverb i dialektområdet används-

²⁸ Se programmet för insamling av material till Litauiska språkets atlas, LTSR MA:s institut för litauiska språket och litteraturen, Vilnius, ²1956.

²⁹ Av dessa användes framför allt texter publicerade i antologin Lietuvių kalbos tarmės, red. E. Grinaveckienė och K. Morkūnas, Vilnius, 1970, i serierna „Lietuvių kalbotyros klausimai“ och „Kalbotyra“, samt texter nedtecknade i examensarbeten av litauistikstudenter vid VVU – dialektbeskrivningar.

16

1. NN med presensparticip 2. VD med reflexiva verb (beställde att man skulle föreställa sig)

2. Beställningsnr 1026

participformerna av preteritum av de verben skiljer sig inte på något sätt från de sammansatta perfektiva tempusformerna.

1.7.1. En jämförelse av utbredningsområdena för NN och nominativ med particip (VD) efter verb för tal (se fig. 1) visar att de till stor del sammanfaller. Överensstämmelsen är särskilt tydlig i det samogitiska dialektområdet. Av tillgängliga data förefaller NN användas något intensivare än VD i nedre Dubysaområdet och längs Nemunas³⁰. I nordöstra Litauen, där VD bildas med icke-reflexiva verb för tal, går de båda konstruktionerna över huvud taget inte att skilja åt: yttrandet sako šiandien dirbęs kan betraktas både som VD och som NN, där participets och verbets handling har samma subjekt. Att man här inte gör någon paus mellan verbet och participet är inget särskilt kännetecken, eftersom det mycket ofta inte heller blir någon paus efter verbet när participet har en egen aktör, till exempel: (människor) sako devintą dešimtį einanti Vvr; jau vakar vakare sakė mirusi Grg; girdėjau ãnas didelius mokslus aĩns Ut och så vidare.³¹

Betydelselikheten och överensstämmelsen i användningsområde visar på nära samband mellan NN och VD. Den senare konstruktionen är, till skillnad från NN, karakteristisk för många besläktade språk. Dess grund utgörs av verbförbindelser med ett nominalt led (så kallat predikativt attribut eller adjunkt), sannolikt ärvda från den indoeuropeiska gemenskapens tid. Allt detta talar till synes för den ovan nämnda hypotesen av E. Tangl och I. Marvan, enligt vilken NN har utvecklats ur VD. Andra omständigheter hindrar oss emellertid från att godta den.

1.7.2. I sådana intonationsmässigt odelade meningar som sako jis dabar negeriąs Rs³² urskiljer vi tydligt två syntaktiska enheter: sako och jis dabar negeriąs. I detta avseende motsvarar yttranden med particip helt yttranden med finita verbformer, vilka ofta följer utan paus efter verben sakyti, girdėti, manyti, žinoti och så vidare, till exempel: sako nebus vasaros Krk; girdėjau seniai nebegeri Vk, se även V. Sirtautas, ib. 95. Verben sakyti, girdėti och liknande är här benägna att förlora sin semantiska och syntaktiska självständighet och närmar sig modalord (jfr modalorden matyt, mat, girdi, som utvecklats ur verb). Det råder dock inget tvivel om att sådana meningar har uppstått ur två separata yttranden, vilka än i dag ofta skiljs åt genom intonation, jfr: sako, dabar jau namus statos Prn. På alldeles samma sätt skiljs också motsvarande yttranden med particip åt genom intonation, till exempel: sako, vyresnysai jau daktaru esąs Kp; žmonės kalba, tu pačią primušęs Svn. Analogin med verbala yttranden får oss att anta att sådana meningar har bevarat en äldre semantisk och intonatorisk uppdelning än de ovan nämnda meningarna utan pauser.

Helt samma analogi med verbala yttranden ser vi också i meningar där subjektet för den handling som participet betecknar sammanfaller med subjektet för den handling som verbet betecknar:

a) intonationsmässigt odelade meningar, till exempel: sakė neturinčios laiko Krtv; pirmą sykį girdžiu turįs ponus ant savo žemės_ŽemR₁ II 24; Janė sakė Petrą sutikus Kp; žmonės kalbėjo matę Kraujelį Vžns; sako porą tik stikliukų buvęs gėręs; sakė nešančios vežimų kraut Vl (jfr: tėvas sakė eis valgyt Krk);

³⁰ Å andra sidan har K. Sirtautas (KK 9.31) också noterat VD-konstruktioner med passivparticip (av typen duodasi mušamas) på platser där NN inte är karakteristisk, till exempel kring Šeduva, Radviliškis och i Alksnėnai.

³¹ V. Sirtautas, Kalbotyra XXV (1) 94–95 ger en mängd sådana exempel och påpekar att de är sällsynta. I det litterära skriftspråket, där texten delas upp med kommatecken efter syntaktisk struktur och betydelse, är meningar utan paus mellan verbum dicendi och participet eller ett annat verb i själva verket ganska sällsynta. I folkets tal är de emellertid till och med vanligare och mer utbredda än motsvarande meningar med pauser. Detta framgår av texter som har upptecknats direkt från dialekttalares mun och av iakttagelser av folkets språk.

³² Liknande exempel finns i SInt, Vvr, Rt, Grg, Šl, Šlu, Krš; Kp, Ut, Mlt med flera; också med aktiva particip av presens: Kv, Dr, Šv, Vn, Klp, Skd; Čk, Jrb, Trg, Pnv; Trgn, Jž, Kp, Skp med flera.

18

b) intonatoriskt uppdelade meningar: säger att han kör hö Plng; grannkvinnan berättade att hon hade åkt med hästskjuts från Vilnius Mlt; mamma sade att hon nästan grät när hon fördes bort som en ko Rk; sade att hon hade gjort det bra Šl; barnet sade att det hade mött en varg Km; sade att hon skulle komma nästa gång Šlu (jfr Ona sade att hon hade hittat karljohanssvamp Sv).

Efter reflexiva verb som säga sig, uttala sig, berätta, skryta osv. används också både intonatoriskt uppdelade och ouppdelade yttranden, t.ex.: sade sig inte ha pengar Grz; han säger sig ha ätit bara av hunger Mžk, jfr sade att hon skulle åka Ker, Užg, Kš, Vlkn m.fl.

Om vi antog att NN uppstod direkt ur VD, skulle de äldsta behöva anses vara monosubjektiva, intonatoriskt ouppdelade konstruktioner, t.ex. sade sig ha återvänt, och tvåledade meningar som sade sig, efter att ha återvänt samt sade att fadern hade återvänt skulle härledas ur dem. En sådan hypotes strider emellertid mot den allmänna riktningen i den syntaktiska systemutvecklingen, som tydligt framträder i motsvarande meningar med verb. Att meningsutvecklingen i de baltiska språken, liksom i andra indoeuropeiska språk, gick via syntes av enskilda yttranden snarare än analytisk uppdelning, visas inte bara av hela den sammansatta meningens historia utan också av sådana processer inom meningen som att enskilda nominalmeningar omvandlades till satsdelar och adverbialiserades (jfr adverb med nominativursprung gana, gėda, gaila osv., se K. Ulvydas, LKK XI 7 ff.), liksom att yttranden med självständig betydelse, såsom se, höra, säkert, klart, självklart, förståeligt m.fl., omvandlades till parentetiska ord. Det är mycket svårt att tro att participkonstruktionernas utveckling skulle ha gått i motsatt riktning och att från början monolitiska yttranden av typen sade sig ha återvänt senare skulle ha delats upp i relativt självständiga enheter, som till och med fick olika handlingssubjekt. NN:s uppkomst kan också förklaras på ett naturligare sätt, som bättre överensstämmer med utvecklingen av den syntaktiska strukturen, om man erkänner den arkaiska karaktären hos samordningslösa sammansatta meningar av typen sade, efter att ha återvänt och sade att fadern hade återvänt, som är brett belagda i dialekterna. Då måste man uppmärksamma konstruktioner där participens nominativformer har samma form och funktion som när de bildar indirekt modus.

1.8.1. Till sina viktigaste strukturella kännetecken — positionen för verbum finitum och avsaknaden av hjälpverb — motsvarar indirekt modus framför allt perfektparticip i aktivum, som används utan kopula och ur nuspråkets perspektiv bildar presensformer av sammansatt perfekt, jfr fadern har återvänt (: hade återvänt: brukade ha återvänt: kommer att ha återvänt). NN:s preteritum skiljer sig från dessa endast genom sin modala betydelse. Den modala betydelsen framgår emellertid ofta först av kontexten och situationen, och ibland kan den vara helt obestämd. Även efter perceptions- och informationsverb som anger återberättat tal kan perfektparticip i aktivum ibland förstås på två sätt, särskilt i NN-områdets utkant, där motsvarande presensparticip i aktivum inte alls eller nästan aldrig används, t.ex.: säger att han redan nu är död Škn; han, hörde jag, har hängt sig Mlt; säger att de vars ljus har slocknat helt har glömt den andra världen Vl; det verkar som om folk har samlats från gravarna Vrnv osv. Å andra sidan används perfektparticip i aktivum med presenskopula ibland också i den žemaitiska dialekten för att beteckna en indirekt upplevd handling och motsvarar då helt NN-formerna till betydelsen, t.ex.: det sägs att människor har hängt sig vid den bäcken Rsn; säger att han har rest bort Kin; säger att den återlämnade har fallit in Šlu; den kvinnan kommer för att säga att barnet har dragit upp en morot Kin; titta på höstacken, den har varit där Akm; hur många har inte den där skrivit upp! Skd; liknande exempel finns också i S. Vaišnoras skrifter, jfr säger att Sonen Gud var en helig och hemlig skapelse av Gud / inte hela världen (178)… har lidit och dött MT 178–178ᵃ. Därför kan NN-området

2*

19

nu tydligare avgränsas endast utifrån gränserna för användningen av presens- och futurumparticip i aktivum.

1.8.2.1. Presensparticip i aktivum ingår numera inte i det litterära språkets system av sammansatta tempus och förstås därför, när de står utan hjälpverb i positionen för verbum finitum, som NN-former. Detta förhållande är dock inte gammalt. För det första kan presensparticip i aktivum med be- i den žemaitiska dialekten användas för att beteckna en pågående handling även utan tydlig modal betydelse, t.ex.: kon mjölkas (vid mjölkning), mjölken rinner Pln; jag kom hem och hon höll på att gå Vkš; i den trädgården är gräset så nedtrampat — så nedtrampat, och där går en sådan liten herdepojke och vallar fåren SlančP 13, jfr även N. Slizienė, LKK IV 70. Att detta bruk är ålderdomligt framgår också av exempel ur folkvisor, vars rytmiska struktur gör det lättare att bevara syntaktiska arkaismer, jfr: morgonrodnaden gryr, solen stiger, huvudet värker Sk (LKK III 84), vad tänker den unge gossen, vad funderar den unge mannen på, när han smider guldringen, och präglar också mitt lilla namn KlvD 163. Även presensparticip i aktivum utan affixet be- används, t.ex.: det behövs en arbetare hemma, mamma är sjuk Pj (LKT 114); hon har två bröder, och två systrar finns Plng. Affixet be- har alltså inte sedan gammalt varit förbundet med participens admirativa betydelse. Denna betydelse förekommer ofta hos presensparticip i aktivum även utan detta affix, t.ex.: Han hade glömt att göra korstecknet och vände sig åt andra hållet; då ser han — djävulen står där Slm; jag tittar och tittar, ser och så är han tillbaka Tln; samtidigt betecknar particip med be- ofta också en återberättad handling, som man fått kännedom om från andra, t.ex.: jag hörde att han höll på att förbereda sig för slåttern Krtn; sade att han studerade till traktorist Vg.

Å andra sidan används presensparticip i aktivum i den västra delen av de žemaitiska och västlitauiska höglandsdialekterna tillsammans med hjälpverbet vara och bildar ett tämligen fullständigt tempusparadigm med sammansatta former: presens jag är, du är, han/hon är… gående; preteritum jag var, du var, han/hon var… gående; futurum jag kommer att vara, du kommer att vara, han/hon kommer att vara… gående; konjunktiv jag skulle vara, du skulle vara, han/hon skulle vara… gående (belägg för pluskvamperfekt och imperativformer har inte påträffats, men även dessa är fullt möjliga), t.ex.: se, jag talar (=såsom jag talar) Mž; han är sjuk Žd, Prk, Klp, Eig, också hon vet Skd, Kl; någon är berusad Šl; han var lite sjuk Sl, Klm; snart kommer det att vara mulet på grund av det regnet Klp; när det blir dimma kommer Varņiai att dofta; han kommer att leva med en mask när de för honom till fronten Šts, och om de själva hade varit sådana, skulle bara svanmjölk ha fattats Brs (LKŽ VII 77). Motsvarande participformer med affixet be- används också, men då med en särskilt betonad durativ nyans, t.ex.: min ko är mycket bra att mjölka: hon har blivit full av mjölk, och mjölken kommer att fortsätta rinna Pln (LKT 79); det var bra att du inte åkte: du skulle ha varit sjuk Eig (LKT 73); jag skulle inte ha levt, men det ordnade sig i dag Žr. Ibland bildas också ännu mer komplexa sammansatta tempusformer med presensparticip i aktivum, t.ex.: om jag hade varit kapabel, skulle jag ha åkt Skd, jfr (heretikerna) klaydawo / kayp butu anas wienu noru ne sutwertu turis essus (bladžili / iakoby on mial mieć iednę wolą nie stworzoną) SP I 193₁₂. Dåtidens former används ibland också för att beskriva en handling som har påbörjats men avbrutits, dvs. de motsvarar till betydelsen en inchoativ dåtid som bildas med affixet be-, t.ex.: jag hörde att han var på väg ut ur huset, men han kom tillbaka Trgn.

1.8.2.2. Att detta bruk är ålderdomligt bekräftas av språkmonument från 1500- och 1600-talen. Just i J. Bretkūnas och i synnerhet S. Vaišnoras skrifter, som företräder de nämnda dialekterna, används presensparticip i aktivum tillsammans med hjälpverb med betydelsen av sammansatta tempus, t.ex.:

Ty (Herren) älskar folket, alla hans heliga är i dina händer BrB V Moz 33,3 (Wie hat er die Leute so lieb; dilexit populos); utan att säga att de sover | men

20

... och levande... MT 260^a₂₁; O Kursai Sunui netikjs jra, ne reges giwatas MT 262^a₁₇–₁₈;

Wina schaknis (anm., ovanför: medis)… hade tre grenar och hade blommat (av -enti), växte och blommade BrB I Moz 40,10 (und er grúnete, wuchs und blúete); Gud inrättade detta som en föreskrift… så att nu (människorna)… den medfödda lagen fortfarande rådde; MT 221₁₃–₁₄;

Bus ghie (prästerna) fördärvas inte MT 245₄;

Detta sägs mycket ofta | som om de gråtande bad till Gud | att de… skulle förbarma sig över dem MT (PM) 29^a₁₁–₁₂ (se även N. Sližienė LKK IX 80).

Sådana konstruktioner förekommer något mer sällan i andra språkliga minnesmärken, jfr. Och då ska Människosonen sitta på Guds högra sida DP 163₁₁ (bedzie siedzial W 13; erit sedens); Men vad ska då sägas SG 71₇.

I S. Vaišnoras och några andra författares (M. Daukšas, K. Sirvydas) skrifter är det särskilt vanligt att använda participet esąs, -anti tillsammans med hjälpverbet, t.ex.: kas tikrai est essa MT 7₈; Welmas isch pradczas swieta jra melagiu essas MT 42₂₀; mokitiau ans… teipoieg est essas MT (BĮ) XVIII₁₁–₁₃; aprascha… butibe Weczeres | kas toie butu essa MT 150₁₅; kuri butu tikroj Religia santi? MT (LĮ) XXIV₁₂; Kad’ tassái ne butų essas piktadeia | ne izdawę butūmbime io taw DP 163₃₃ (By to nie byl zloczyńcá W 279₁₉; si non esset hic malefactor); Idant iż’ to pasaulo butų santi | tarnái manieii wienók káriautu vž manė DP 164₉ (Być z tego świata bylo krolestwo moje W 280₅; si ex hoc mundo esset regnum meum)³³. En sådan kombination av particip och hjälpverb kan i sin tur förbindas med andra particip eller adjektiv till en sammansatt kopula, t.ex.: kad butu Misschia nūg Christaus santi jstatita | alba nūg kokio kitta Apaschtola laikita… (37ª) alltså borde man även skriva om detta på ett riktigt sätt MT (PM) 37ª–38; wissas tos paczes dalis bus wienur nuschwęstas | ne tarent idant paczas per sawe butu sanczes pageduses ir nenaudingas MT (PM) 36₁₄, 34.

Presens aktiva particip med affixet be- bildar, när de kombineras med hjälpverbet būti, ofta samma sammansatta preteritumformer i J. Bretkūnas skrifter som andra presens aktiva particip. Affixet be- betonar och framhäver här handlingens varaktighet, t.ex.:

Och när han återvänder dit, se, hade han varit hos sitt brännoffer IV Moz 23, 17 (sihe | da stund er bey seinem Brandopffer LB); Mannen… tog med sig… den midjanitiska kvinnan… medan han sörjde… inför Israels menighet, som hade stått och gråtit vid porten IV Moz 25,6 (die da weineten für der thür LB; Men Saul stannade i Gilgal (hade ännu inte gått därifrån) I Sam 13, 7 (Saul aber war noch zu Gilgal LB); Boas hade just kommit från Betlehem Rut 2,4 (Boas kam eben von Bethlehem LB); Och de hade just begravt Pirgmimius IV Moz 33, 3 (und begruben eben LB).

Samma slags sammansatta former bildas ibland också med hjälpverbet tapti, jfr. Jag gick då och tvättade mig och blev just seende ChB Jon 9, 11.

Tydligen banade betoningen av varaktighet med affixet be- väg för betydelsen av det inkoativa preteritum, som framträder när en annan handling avbryter den pågående handling som participet betecknar

³³ Se även MT (BĮ) XVIII₂₀, (LĮ) XXIII—XXIV, 150₁₅, 150ª, 161ª, 181₂₀, 183–183ª, 269ª₂, (PM)14ª₁₄, 14ª₂₀, 15ª. Jfr. N. Sližienė, LKK IX 80; J. Palionis, LLK 198.

³⁴ På liknande sätt MT 77₁₉, 151₁₅, 268ª₁₂, (PM)25ª₁₂–₁₃, 34ª₁₉–₂₁. I S. Vaišnoras skrifter finner vi sammanlagt 22 konstruktioner med esas, -anti och en finit form av būti, varav 3 med presensformer och 19 med konjunktivformer.

21

handlingen, jfr. Tawa tarnas buwa beganans Awis sawa Tiewo, ir ateija Łewas BrB I Sam 17, 34 (hütet die schafe LB).

Ibland förbinds presens particip aktivum med affixet be- i äldre skrifter också med en presensform av hjälpverbet, dvs. de bildar liksom en presens initial tempusform (dock utan betydelsen av en avbruten handling), vilken den nuvarande språkets paradigmsystem för initiala tempusformer redan saknar, t.ex.: Tu awinélio newirk, kolei ira beszindans (prieg Pieno Augives) BrB II Moz 34,26 (wenns noch an seiner muetter milch ist LB; in lacte matris suae V); Sakie iems su dziauksmu didziu / Iog est begulis edziosu BrGD XLVII (s. 83), även Mž 193.

1.8.2.3. Predikativa presensparticip aktivum, som i det moderna litteraturspråket används endast som NN-former, kan tidigare ha saknat en bestämd modal betydelse. I verbum finitum-position användes de ensamma eller tillsammans med hjälpverbet būti, med vilket de bildade samma slags konstruktioner som particip perfekt aktivum. Presensparticipens former med affixet be- och utan det hade samma syntaktiska egenskaper och skilde sig endast genom en starkare eller svagare durativ betydelse. Konstruktioner med presensparticip aktivum låg alltså också nära NN, liksom de så kallade perfektformerna med particip perfekt aktivum fortfarande ligger nära den.

Förutsättningar för att rekonstruera ett sådant tillstånd finner vi också i det moderna språkets system. Det gäller framför allt det så kallade paradigmet för initiala tempusformers ofullständighet (presensformer saknas), avsaknaden av en gemensam betydelse (betydelsen av förhållandet mellan handlingars varaktighet har presensparticip vanligen endast tillsammans med hjälpverbets preteritumformer, och då bara i en viss kontext, jfr. N. Slizienė, LKK IV 67; LKG II 146), presensparticip aktivum med affixet be- i admirativ betydelse och deras korrelation med particip perfekt aktivum i preteritum utan detta affix, jfr.: Po trijų dienų tėvai žiūri — visas žąlių pulkas bešliaužias į jų kiemą LTt III 296 ir Žiūrėk, koks didelis lazdynas išaugęs! Kp.

1.8.3. Sambandet mellan sammansatta tempusformer och NN framgår också av likheten mellan deras utbredningsområden. Sammansatta tempusformer används, liksom NN, mest utbrett i det område som omfattar samogitiska dialekter och den västra delen av höglettiska (dit hör också de tidigare östpreussiska litauiska dialekterna). I nordöstra Litauens hörn, där NN också lever kvar, förekommer oftare endast perfektformer av preteritum och futurum. I stort sett sammanfaller NN:s utbredningsområde ungefär med området för det mest intensiva bruket av particip.

De fakta som anförts här gör det möjligt att anta att aktivparticipens nominativformer, när de användes i verbum finitum-position, tidigare inte skilde sig från NN-formerna i sina morfologiska och syntaktiska egenskaper. Det som nu kallas indirektiv var endast ett särskilt fall av nominativformens predikativa användning, utmärkande genom en viss modal betydelsenyans.

1.9. Predikativ användning av particip är ett arv från en avlägsen forntid. Eftersom particip är former av nominal natur kunde de redan under de äldsta utvecklingsstadierna av de indoeuropeiska språken bilda nominala, eller substantiviska, satser³⁵ av typen fadern trött vid sidan av fadern god eller fadern husbonde. Till en början skilde sig sådana satser sannolikt i sin användning från motsvarande satser med verb ur rötterna *es, *bhū,

³⁵ Jfr.: K. Brugmann, Synt. 69—70; J. Zubatý, Studie a články, II, Praha, 1954, 126 tt.; A. Meillet, MSL XIV. 1 tt.; Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes, Paris, 1934, p. 356—7; J. Bloch, MSL XIV. 1 56 tt.; E. Benveniste, BSL XLVI 27 tt.; Ch. Guiraud, La phrase nominale en grec, Paris, 1962, p. 152 tt.; W. P. Lehmann, PIE 115—6.

22

som kan ha haft en konkret lexikal betydelse³⁶. Med tiden införlivades de äldre nominala satserna i systemet av verbala satser som dess medlemmar med nollkopula³⁷. Nominala satser med particip kunde inte isoleras från denna process, och brolis einąs | grįžęs-typen av yttranden måste också ansluta sig till paradigmet brolis yra | buvo | būdavo | bus grįžęs. Det system av sammansatta tempus som började utvecklas på denna grund kristalliserades dock aldrig helt i litauiskan, och många predikativa particip med processbetydelse (särskilt former i presens) förblev vid sidan av det och bevarar än i dag drag av den tidigare predikativa användningen.

1.9.1. Även de particip som ur den moderna språkets synvinkel betraktas som ekvivalenter till presens perfekt skiljer sig ofta till betydelsen från sammansatta former med kopula. N. Šližienė observerade i LKK XI 20 att aktiva particip i preteritum utan hjälpverbet būti i presensform används ”för att skapa en konstnärlig bild av nuet”, t.ex.: Jonas ligger utsträckt på mage vid ugnen på jordgolvet; det är trångt för honom där, därför har han ställt benen upp längs väggen ända till knäna; huvudet sticker ut längre än bänken i andra änden ŽemR I 86. Men skapandet av en konstnärlig bild beskriver endast delvis särdragen i användningen av sådana particip. Mer exakt vore det att säga att particip utan hjälpverb i allmänhet används när en statisk situation och enskilda föremåls kvalitativa tillstånd beskrivs. Även aktiva particip i presens används på detta sätt (vanligen med be-), t.ex. Och han har legat sedan morgonen och bara slöat Rs. Däremot är particip med hjälpverb typiska för berättande. Skillnaden i användningen av particip med respektive utan hjälpverb är viktig eftersom den delvis återspeglar skillnaden mellan äldre verbala och nominala satser. Just satser med nominalpredikat utan kopula används i fornsanskrit, grekiska och keltiska för att uttrycka varaktiga, ”tidlösa” tillstånd, medan former med kopula i allmänhet betecknar föränderliga processer knutna till tiden³⁸.

1.9.2. Relikter av predikativ participanvändning finns i stelnade konstruktioner där en form av hjälpverbet är helt omöjlig. Många av dem har en tydlig modal och expressiv nyans.

I stället för verbum finitum används negativa participformer (särskilt neutrum) för att uttrycka förnekelse med eftertryck och en viss emfas, t.ex.: Det skulle aldrig mer bli så att jag träffade honom Jnšk; Det skulle aldrig mer bli så att jag gick efter honom Ds (LKŽ I₄ 1215); Jag skulle inte leva= (jag kommer inte att leva) här längre — bara det går bra den här gången! Sdk. Det regnar. — Som om det inte hade regnat! Ds (LKŽ VII 589). Men kära nån, utan att gunga, utan att ta av … VaižgRR I 421. Hunden skulle köpa kött, bara den hade pengar Baran (APh I 98). Så du förstod alltså inte; du borde ha svarat honom något Alk (LKŽ VII 833).

Neutrumformen nematę används i lyckönskningar som blivit fasta uttryck, t.ex.: Må hans stake aldrig se den! Ds (LKŽ VII 914); nio av hans — de är redan slut (har dött) Lkm (LKŽ I 459); Må sjön aldrig se mig, jag ska inte äta mer av det där sockret Slm (LKŽ VII 914); må sjön aldrig se honom Kp; Källan må aldrig se henne, den där eländiga saken Kp. Att sådana konstruktioner är arkaiska framgår också av omständigheten att participets neutrumform används med hela släkt-

³⁶ Plg. būti konkrečios reikšmės likučius tarmėse: mes taip esam (gyvename) atklūdziai Žibiniškai (LKT 76); mes dabar būnam (= gyvenam) prie ežero Mrc; pradėjo kur (= visur) būt (= gyventi), dirbt Všn (LKT 300); žiniai pradės aukštyn būt (= augti) Ventė (LKT 144), žr. dar LKKŽ I 1215.

³⁷ Вяч. Вс. Иванов, Общ. 268.

³⁸ Žr. E. Benveniste, BSL XLVI. 1. 31 tt.; J. Humbert, Syntaxe grecque, Paris, 1960, p. 66; Ernout–Thomas, Syntaxe latine, Paris, ²1953, p. 146–8; P. Chantraine, TCLC IX 25; Ch. Guiraud, ib. 64 tt.

23

… substantiviska ord. Till sin betydelse närmar sig participet här optativ, som ofta uttrycker en önskan (jfr: Grausmas jo nematai! Ds), medan motsvarande konstruktioner med indikativ (galas tave nematė Dkš, velniai jo nemato Grž LKŽ VII 914) uppenbart är senare. Optativ betydelse har emellanåt även former av andra particip, t.ex. Kad tu skradžemėn nuėjęs, kad tu velij prapuołus Gry (LKK XIII 122). I detta avseende är den stelnade neutrala formen av participet särskilt typisk i den återkommande formeln i folksagan: Atadārą (tarm.: atadɔ.ru.) vaikėliai durytėlės BsP II 327, plg. atadɔ.ru. durelās Verksnionys LKT 299 ir Atidarai darai (duris), jūs mani vaikeliai Lt III 86⁳⁹; här har participet redan en tydlig imperativ betydelse.

Particip som har bevarat sin predikativa funktion förekommer också i yttranden i form av retoriska frågor med kur eller kasusformer av olika kas, t.ex.: kur tu matęs, kad aš jai užsileisčiau! Vb (LKŽ VII 915), nu kur tu matęs: oru pavažiuot žmogų, nukris Joniškėčiai LKT 245; Na, kur nesimeldęs, anoks maldininkas KatkR 259; Ką tu belaukęs senatvės? ib. 190; Kur jis geriau ras, ko jis neėjęs? ib. 219; Žinau, kur nežinojęs ib 186; kame buvusi grėbėja! Snarglį pirmiau nusivalyk! Rdn (LKT 75). Några sådana yttranden har helt förlorat sin semantiska betydelse och blivit idiom, t.ex.: kur buvę, apsirgo pono dukte Daunoriai (LKK III 201); kur buvus nebuvus, ateis lapė Lt III 147; Kas tai bėsaš (”det betyder ingenting”) mums vainiką nupinti Šts (LKŽ I₁ 1217); Kas nebuvęs, plauksiu į jūrą Plng (LKŽ I₁ 1216). På liknande sätt används particip (oftast tillsammans med dll. eller ar) även i konstruktioner med alternativ betydelse, t.ex.: O tai neklaũžada vaikas, ar jam sakęs, ar ne Slm; Ar sakęs, ar šuniu lojęs – neklauso, ir tiek Lnkv (LKŽ VII 661); tiek anam sakęs, tiek nesakęs: pro vieną ausį įein(a), pro kitą išein(a) Jnš; Kirtęs nekirtęs – kumelės stovi sau, galvas nuleidusios Žem (LKŽ V 855); jfr också fall med motsvarande betydelse där participet redan står bredvid verbet: sakyк jam nesakęs – nuleidžia pro ausis Jnš; teipos ponas buvęs, ponas bus Ppl; bus kas esąs (nebuvęs) Als ”det är väl ingen stor sak” (LKŽ I 1216), samt emfatiska konstruktioner med ett particip och ett verb av samma rot: augęs paaugęs žals pušynėlis pas tėtušio dvarelį Šl (LKŽ I 383).

1.9.3. Även nominativformer av particip kan inta positionen för verbum finitum och beteckna inte den huvudsakliga handlingen i satsen, utan en sekundär, underordnad handling.

Postpositiva (i förhållande till verbum finitum) particip i konstruktioner med konjunktionerna kiek, kur, kada, iki, ligi och kasusformer av pronomenet kas motsvarar till sin betydelse verb som används i bisatser i underordnade satser, t.ex.: vaikas… turėjo duonos kiek noris ValPŽK 4; žvejas… nuėjo per mišką, pats nesumanydamas, kur ir ko einas TMPs 27; jau neatmenu, kada beragavęs žuvies Lt III 377; liepė karalius pilną žąką primeluot, ik sakysias užriškit Jrk 46; jiems turėję vergauti lig atduodantys ar lig atdirbantys DB 169; nėr kas jam darbą Dgls; ji… ėmė pasakoti, ko ieškanti Lt III 290; gera būtų mergiotė, tik džiauna ką tik nutvėrusi Sml; se även författarens LKK IX 43–62.

När de förekommer efter verb för kommunikation (särskilt verba percipiendi et dicendi) ligger sådana konstruktioner nära NN, t.ex. pagrįžę namo, (broliai), nieku neprasitarė Eglei, ką padarę Lt III 299, och när de har ett annat handlingssubjekt än verbet sammanfaller de helt med den, t.ex. ir karčūninks (= karčemininkas) klausė, kur jis einąs Glbr (Mit VI 46). Efter verb med annan betydelse betecknar participen däremot en sekundär handling utan några NN-nyanser, jfr eina, kur budelis įsakęs Dr. Iš

³⁹Formelns ålderdomlighet bekräftas också av den ålderdomliga reduplikationen, jfr sut rinko trinko tėvelio grindos NS 341, išleido leido plonus tinklelius LTt 68; išveža veža mano bernužėlį LTt₁ II 58.

24

I konstruktioner med konjunktioner framträder tydligt betydelserelationen mellan particip som betecknar återgiven handling och handling i allmänhet i underordnad ställning. Den återgivna handling som är typisk för NN är här en sekundär betydelse, beroende av verbens lexikala uttryck, och formerna med denna betydelse utgör endast en viss undergrupp av predikativa particip.

1.9.4. Prepositiva particip, som förenas med en finit verbform genom konjunktionen ir, betecknar likaså en sekundär handling och fungerar i satsen som motsvarigheter till verbum finitum, t.ex. vilkas iš baimės galą pabėgėjęs ir pastipo BsP IV 235⁴⁰. Sådana konstruktioner, som är typiska för folkdiktning och äldre skrifter, har ofta också modal betydelse: liksom NN betonar de ofta handlingens överraskande karaktär eller förvåningen över den.

1.9.5. Användningen av presens aktivparticip i positionen för det andra verbet hänger också samman med modala betydelser (befallning, förbud, förnekande osv.) och expressiva nyanser: a) för att betona handlingen hos huvudverbet av samma rot, t.ex.: gerk gėręs, brolty, dūmok ir namo JD 72; guliu pasigulęs, kad ir neužmingu Plng⁴¹, på liknande sätt med negativa verb, t.ex.: kad šoks nešokęs zuikis ir kudl LTt 343, ibland också med en konjunktion, t.ex. eik kad ėjės, kad nė kuo apsiaut Gs (LKŽ II 771); b) för att uttrycka ett alternativ (också med ett verb av samma rot), t.ex.: sakyk jam nesakęs — nuleidžia pro ausis, c) för att uttrycka en negativ eller oönskad handling (med ett verb av annan rot), t.ex.: tylėk neburbėjęs Vkš (LKŽ I 959)⁴².

De här uppräknade fallen av predikativ användning av particip har alla kännetecken på syntaktiska arkaismer. I det litauiska språkets system av syntaktiska medel intar de en perifer, isolerad ställning och passar inte in i någon vanlig typ av participbruk. De förekommer vanligen i fraseologiskt stelnade eller stelnande uttryck. I dagens språk är de improduktiva och håller på att försvinna; emellanåt förekommer de bara i talspråk eller skönlitteratur, där de är stilistiskt markerade. Det som förbinder dem med NN är inte bara formell identitet, utan också modala och expressiva nyanser, vilka visar en tendens att ge modal innebörd åt former som håller på att försvinna och inte längre passar det förändrade systemet. Allt detta tyder på att den indirekta modusformen har sitt ursprung i ålderdomlig predikativ användning av particip. Detta antagande bekräftas av konstruktioner med passiva particip.

2. KONSTRUKTIONER MED PASSIVA PARTICIP

2.1.1. I modal betydelse används i litauiskan ofta neutrumformer av passiva particip, med eller utan agentgenitiv: presens (brolio) gyvenama, sėjama, preteritum (brolio) gyventa, sėta. Ibland används också sammansatta former av preteritum: (brolio) būta gyventa. Deras användning beskrevs träffande av J. Jablonskis, som påpekade att talaren med sådana uttryck ”så att säga vill säga att han just nu har fått syn på det, just nu lagt märke till detta knep. (…) som om han vill meddela att den nyhet han nu berättar för oss själv fåtts av honom endast genom någon liten detalj i förbifarten, som han just lagt märke till, eller genom någon annan människa” (RR I 465). Samtidigt påpekade J. Jablonskis att sådana uttryck ligger nära ”berättande språk”

⁴⁰För en utförligare behandling, se författaren, Baltistica I (1) 53—66.

⁴¹Jfr motsvarande grekiska konstruktioner med particip av samma stam: φυγῇ φεύγειν, ἀκούσας… ἤκουσα och liknande; se R. Kühner, GrGr. 656.

⁴²Se även J. Balčikonis, Baltistica III (2) 204; författaren, LKK VII 72—3, LKG II 353—4.

25

och används inte i alla dialekter: ”De högaittiska uttrycken ’Här har det funnits en stuga’, ’här har man sovit i skogen...’ motsvaras hos samogiterna av deras egna uttryck, såsom ’här har det funnits en stuga, den har stått här’, ’skogarna har sovit här’...” (RR I 466, jfr även ib. 530). I senare grammatikor har man antingen inte alls gått in på den modala betydelsen hos neutrumformerna av passiva particip eller nöjt sig med en sammanfattning av J. Jablonskis tankar.

Större uppmärksamhet har ägnats åt dessa formers diatesbetydelse. Det har upprepade gånger konstaterats att neutrumformer av passiva particip ofta bildas av intransitiva verb och saknar den betydelse som kännetecknar andra passiva former¹ eller motsvarar aktiva former². Sambandet mellan neutrumformer av passiva particip och andra passiva former har nyligen behandlats av V. Sirtautas, Kalbotyra XXI 71 ff., och E. Geniušienė, ib. XXIV (1) 27 ff.; de drog slutsatsen att konstruktioner med neutrumformer och genitiv enligt syntaktiska kriterier helt motsvarar passiv. De nämnda författarna har väl underbyggt den passiva karaktären hos neutrumformer av passiva particip; det är helt klart att de bör behandlas som en särskild grupp av passivformer. Men lika tydlig är deras betydelsespecifika karaktär och synonymi med aktiva former, särskilt aktiva particip med modal betydelse. Just på grund av denna modala betydelse förs konstruktioner med neutrumformer av passiva particip på senare tid ibland till NN³, om än inkonsekvent och med viss tvekan⁴. Det som i själva verket hindrar att dessa former inordnas i NN är deras ofullständiga och osystematiska paradigm, deras nära samband med passiv och deras likhet med sammansatta passivtempus.

2.1.2. Neutrumformer av passiva particip i presens och preteritum kan på grundval av sin modala betydelse stå i opposition till formerna för indikativens presens och preteritum, t.ex.: brolio gyvenama: brolis gyvena (jfr brolis gyvenąs); brolio gyventa: brolis gyveno (jfr brolis gyvenęs). Formellt motsvarar de emellertid helt sammansatta passivformer i presens med nollkopula⁵. De kan tolkas både som motsvarigheter till brolio yra gyvenama / gyventa och som yttranden med en viss modal betydelse, beroende på kontext och situation (jfr žiūrėk, kaip čia tavo brolio gyvenama!). De motsvarande neutrumformerna av transitiva verb är lika tvetydiga (t.ex. čia jo miežiai sėjama / sėta). Endast konstruktionen brolio būta gyventa — som står i opposition till indikativens pluskvamperfektform brolis buvo gyvenęs (jfr brolis buvęs gyvenęs) — saknar en motsvarighet i indikativens system av sammansatta tempus. Den är emellertid ganska isolerad, eftersom konstruktioner med presensparticip (t.ex. *brolio esama gyvenama / gyventa, *brolio būta gyvenama), vilka skulle kunna stå i opposition till andra sammansatta tempus i indikativ, inte har påträffats i dialekterna och möjligen bara kan förekomma tillfälligt och sporadiskt⁶. Dessutom används på många håll i betydelsen av konstruktionen būta gyventa den vanliga sammansatta passivformen i preteritum buvo gyventa, som korrelerar med (yra) / buvo / būdavo / bus gyventa, jfr:

¹P. Trost, LKK III 220 ff.; N. Sližienė, LKK IX 74, LKG II 152.

²W. K. Matthews, SEER XXXIII 81, 352 ff.; A. Paulauskienė, Veiksm. 157.

³J. Balkevičius, Sint. 95—6; N. Sližienė, LKG II 168; LKK XV 78; P. Gailiūnas, LKG II 59; E. Geniušienė, Kalbotyra XXIV (1) 31.

⁴P. Gailiūnas skiljer exempelvis inte de passiva participen från NN i Kalbotyra IV 76, medan de i LKG II 59 endast nämns kort, i en enda mening i slutet av kapitlet. De tas inte heller upp av N. Sližienė i paradigmet över böjningen av sammansatta verbformer i LKG II 173—8.

⁵Om dessa, se N. Sližienė, LKK IX 74, LKG II 53 ff.

⁶J. Balkevičius har inkluderat konstruktionerna esama mokoma, esama mokyta, būta mokoma i tabellen över predikatsuttryck, Sint. 95, men gav inte ett enda exempel på dem.

26

vi hade redan gått och lagt oss när han kom Kp; jag hade somnat, ser du Mlt; jag köpte inte i onödan, det hade redan hämtats Slm; bären hade redan fallit in Brž; han hade redan gått Alz, Aln, Mlt, VIkv och andra; Aneliutė hade kommit; jag fann det inte, han hade redan gått Aln; då förstod jag vad som hade lämnats här Kp; någon hade sått råg Auk; skriften hade förbjudits Stlm (LKT 310); jag hade tjänat i tjugo år; här hade man gått (korna) Klp; jag brukade ha allt färdigt, städat, kokat, tvättat Rgv; tidigare vid den tiden hade man redan slagit hö Trg; du går dit, och då har man kommit tillbaka Mžš; vi har redan åkt Ds; gå inte, han har redan åkt Kp; kanske har det redan verkligen hämtats Mlt; den där hästen kommer han att ha stulit och sålt Kp.

Även tillsammans med presensformen av kopulan används den opersonliga participformen neutrum ofta med samma betydelse som i konstruktioner utan kopula, till exempel: här har människor tydligen bott någon gång Sk; hos mig har det rasat Sr; bröstet är täppt, medicin har intagits Nmš; hararna har minsann sprungit iväg till äppelträden Vkš.

Å andra sidan behöver konstruktioner utan kopula inte heller ha några tydligare nyanser av modal betydelse. Till exempel betyder sådana i höglandsmålen vanliga uttryck som grannens tröskat, deras bortrest, sagt, gjort… detsamma som grannen har tröskat, de har rest bort, sagt, gjort, och participen kan betraktas som en sammansatt aktiv presensform av opersonlig typ med nollkopula, jfr säden är tröskad / tröskat. Den kongruerande opersonliga participformen används ibland också tillsammans med kopulan būta, till exempel: kyrkans pengar hade samlats in med sur mjölk Neršionys (LKT 310). I samogitiska dialekter, där femininformer används oftare i stället för neutrum, finner man dem ibland även i de konstruktioner som behandlas här, till exempel: deras institutioner är fulla (lärarnas) överhopade; hur många av rötterna har skalats Pj⁷.

2.1.3. De opersonliga participformerna neutrum (till skillnad från de tidigare behandlade aktiva participens nominativformer) bildar alltså inte ett separat paradigm som kan korreleras med indikativens paradigm. Strukturellt och med avseende på den grammatiska tidsbetydelsen ansluter de sig till de sammansatta opersonliga tempusformerna⁸. Det saknas grammatiska skäl att betrakta dem som former av en indirekt modus, eftersom endast specifika formsystem som kontrasterar mot andra genom vissa generaliserade betydelser kan bilda separata morfologiska kategorier. De opersonliga participformerna bildar inte heller någon tydlig korrelation med NN (de kan inte betraktas som former av NN:s passiv på grund av sin betydelse) och passar inte in i detta. De modala betydelser som dessa former oftast (men inte alltid) har i satsen utgör inte tillräckliga skäl för att skilja ut dem från sammansatta tempus och hänföra dem till ett separat modus, eftersom dessa betydelser i många fall betingas av kontexten; dessutom kan även andra sammansatta tempusformer, använda med eller utan hjälpverb, ha sådana betydelser. Till exempel kan betydelsen av en oväntat upplevd handling som väcker förvåning (dvs. admirativ betydelse) också uttryckas med aktivt particip i maskulinum eller femininum: han går in och tittar – hans bror är fastspikad vid stocken Grš; flickan kommer för att bära havre till gässen; hon ser att alla gässen är slaktade Norvaišiai LKT 244 (jfr: titta, hönsen har redan gått in i huset Škt LKT 159, se 1.2.1). Med sammansatta futurumformer med aktiva och passiva particip uttrycks mycket ofta en tvivelaktig eller förmodad handling, men de betraktas därför inte som ett separat modus (jfr elände

⁷ Jfr också tydliga sammansatta passiva tempusformer: sedan gammalt hade åkermark lämnats från godsägarnas jord Žr; allt är redan skuret, hopsamlat, tröskat Als; man måste leva ut så mycket som Gud har bestämt Trš.

⁸ E. Geniušienė behandlar dem också som särskilda fall i passivsystemet, Диате́зы и залоги в современном литовском языке, – Типология пассивных конструкций, Диате́зы и залоги, Ленинград, 1974, p. 209 tt.

27

han kommer att ha stulit Tlž; gårdens folk kommer att ha samlats och hittat på det namnet SmIn; han har säkert redan ridit iväg Brž; kanske har det redan också hämtats Kp)⁹. Allt detta visar att vi i litauiskan inte har särskilda opersonliga neutrumformer av indirekt modus, utan en viss modal användning av opersonliga particip som ansluter sig till sammansatta tempus.

2.2.1. Till de sammansatta tempusen ligger konstruktioner med opersonliga participformer i neutrum närmast, såsom rågen (är) sådd | sådd, till exempel: på kvällen lindas rep; man gräver redan potatis; de små hålen är fulla av honung; lake är fastspikad vid bjälkarna; dörren är öppnad och lämnad öppen , likaså Rk, Švnč, Gdr, Jnš, Tršk, Trk, Vv, Grl, Zp, Plv och andra¹⁰, och på liknande sätt i äldre skrifter, till exempel: Tulszis… hade blivit hälld tillsammans med Vksūsu SG 21₅; tjuvarnas ben hade brutits BrG 101, se A. Bezzenberger BGLLS 159–160. Dessa konstruktioner skiljer sig från fall av typen rågen (är) sådd genom att participet här inte kongruerar med substantivets (pronomenets) nominativ. Nominativen kan också utelämnas; då har konstruktionen en tydligt opersonlig karaktär, till exempel (nu) sår man | har man sått¹¹. (Den opersonliga karaktären framträder också i konstruktioner med nominativ när neutrumformen placeras först, jfr sådd | sådd råg.) Till sin funktion och sina syntaktiska relationer motsvarar de opersonliga participformerna i neutrum här adjektiv i neutrum, jfr ölet är gott och gott, som används omväxlande med kongruerande maskulina och feminina former ölet är gott. Visserligen är denna parallellitet i det moderna språket endast partiell: inte alla neutrumformer med betydelsen tillstånd kan ersättas med kongruerande adjektivformer och omvänt¹²; skillnaderna i deras betydelser och bruk måste ha framträtt särskilt tydligt när neutrumformerna utvecklades till predikativa ord med huvudsakligen tillståndsbetydelse. I skriftspråket håller okongruerande tvåledade konstruktioner med neutrumformer på att försvinna, men i den östra delen av höglandsdialekternas område är de fortfarande väl bevarade, och deras baltiska karaktär bekräftas av tydliga motsvarigheter i fornpreussiskan, till exempel: erains bou sei poklusman (=Jēderman sey vnterthan) 57₉, stai perōni… ast poklusman (die Gemeine… ist vnterthan) 65₁₆¹³; även med preteritumparticip, till exempel: stai grikai ast… etwierpton (die sünde seien… vergeben) 43₂₁; stai gannai bousei pomeston (Die Weiber sein vnterthan) 65₁₂¹⁴. I lettiska opersonliga konstruktioner finner man redan maskulina participformer, som används ungefär som de feminina formerna i samogitiska litauiskan, jfr lett. nav gulēts ”man har inte sovit”, bij ilgi domāts un smagi iets¹⁵ och samog. lit. så som man har befallt, så gör också; allt är redan skuret, hopsamlat, tröskat Als; sedan gammalt hade åkermark lämnats Žr; man måste leva ut så mycket som Gud bestämt Trš. Konstruktionstypen har bevarats här, men en form har ersatts av en annan eftersom neutrum har försvagats mer. Den regelbundna utbredningen av okongruerande tvåledade och enledade konstruktioner i de baltiska språken visar att de inte-

⁹ Se även N. Sližienė, LKK XI 34; LKG II 158. Sådana futurumformer är vanliga även i dialekter där andra sammansatta tempusformer nästan inte förekommer. Även enkla futurumformer i 1:a person används med potentiala, optativa och imperativa betydelser; se A. Jakulis, Lietuvių kalbos būsimojo laiko istorija, kand. dis. rankr. Vilnius, 1967, 121 tt.

¹⁰ Jfr även K. Brugmann, LB 319; J. Schmidt, Pluralb. 162 tt.; J. Endzelīns, ИОРЯС XXII. 2 190 tt.; J. Jablonskis, RR I 464 tt.; Ch. S. Stang, VGr. 265; Z. Zinkevičius, Dial. 268.

¹¹ Ur den moderna litauiskans perspektiv betraktas sådana konstruktioner som opersonliga sammansatta passivformer; se N. Sližienė, LKK IX 74; V. Sirtautas, Kalbotyra XXI 72; E. Geniušienė, Kalbotyra XXIV (1) 27 tt. med lit.

¹² J. Jablonskis, RR I 465; A. Valeckienė, DB 555.

¹³ Se även R. Trautmann, AprS. 244; J. Endzelīns, AprGr. 100.

¹⁴ Fler exempel hos R. Trautmann, ib. 259; J. Endzelin, ib. 199.

¹⁵ A. Blinkena, MLLVG II 533, W. K. Matthews, SEER XXXIII 360.

28

kan ha uppkommit till följd av att adjektivens och participens flexion försvagades eller på grund av inflytande från andra språk¹⁶, och det går inte att förklara dem med substantivisk användning av neutrumadjektiv¹⁷, eftersom produktiviteten hos sådan användning är betydligt mindre. Det finns alltså ingen grund för att betrakta de oböjliga konstruktionerna i de baltiska språken som yngre, uppkomna ur böjliga konstruktioner. 2.2.2. Motsvarigheter till de baltiska oböjliga konstruktionerna¹⁸ finner vi i många indoeuropeiska språk, jfr fornslav. skorpija sėklivo; ugodno… krotostb; fornryska епвхъ сладко а человѣкъ падко, got. þannu gatauran ist marzeins galgins Gal 5, 11 ”ergo evacuantum est scandalum crucis”, gr. οὐχ ἀγαθὸν πολυχρονίζειν, lat. mors omnium rerum extremum och så vidare¹⁹. Oböjliga neutrumformer av particip används i de oböjliga konstruktionerna i de slaviska språken på precis samma sätt som i litauiskan, redan i de äldsta urkunderna, det vill säga innan den obetonade participflexionen försvann, exempelvis: fornslav. glasъ tryby uslyšano budeť, fornryska головы поимано (år 1314), forntjeck. města bylo dobyto²⁰. Avsaknaden av kongruens här kan inte heller förklaras med senare syntaktiska processer²¹. Dessa konstruktioner är en kvarleva från tidigare epoker i satsens utveckling. Historiska och typologiska undersökningar av den indoeuropeiska satsstrukturen gör det möjligt att anta att nominalformer i predikativ funktion, som uttryckte tillstånd, under den indoeuropeiska gemenskapstiden var oböjliga, saknade kongruens och sannolikt motsvarade rena stammar²². Just sådana rena stammar har de baltiska och slaviska neutrumadjektiven och participen på *-o i de konstruktioner som behandlas här²³. Därför var de litauiska oböjliga participens neutrumformer, som intog verbets position, sannolikt förbundna med nominalformer av olika genus ända sedan den tid då den nuvarande adjektivböjningen ännu inte hade bildats, och ”de rena nominalstammar som användes i predikativ funktion kongruerade inte med subjektet” (J. Kazlauskas, Ist. gr. 304)²⁴. Med tanke på predikativa adjektiv-

¹⁶ Det tyska språkets inflytande, som Ch. S. Stang VGr. 179 urskiljer till och med i konstruktioner som fornpreuss. sta ioumas ni ast labban 57,7 (=lit. tai jums nėra gera), kan enligt vår mening endast ha stimulerat användningen i forntida preussiska av neutrumformer tillsammans med maskulina och feminina nominalformer och pronomen.”

¹⁷ K. Brugmann, Synt. 174–5.

¹⁸ Plg. E. Fraenkel, Baltosl. 38.

¹⁹ F. Miklosich, VGr IV 29; Ф. И. Буслаев, Ист. Гр. 446; А. А. Потебня, Зап. I–II 114 tt.; Ш 358 tt.; B. Deibrück, VS. Ш 247–248; И. Эндзелин, ИОРЯС XXII 192 tt.; O. Lagerkrantz, Präd. 19–20.

²⁰ F. Miklosich, ib. 365; А. А. Потебня, Зап. Ш 359 tt.; В. И. Борковский — П. С. Кузнецов, Ист. гр. 423 tt.; Ф. П. Филин, Происх. 495 tt.; J. Bauer, OSS II 334.

²¹ Uppfattningen att de fornryska oböjliga konstruktionerna har samband med participflexionens bortfall (П. С. Кузнецов, МИРД, III 71 tt.; С. М. Обнорский, Очерки 159; З. М. Петрова, УЗ ЛПИ ССП,36 tt.) eller att de senare uppkommit ur verbala uttryck (А. А. Шахматов, Синт. I 119, Т. П. Ломтев, Очерки 209 tt.) motsägs av att oböjliga konstruktioner förekommer redan i de äldsta urkunderna (jfr Ф. П. Филин, ib. 499), av deras utbredning i olika slaviska språk och av tydliga paralleller i andra indoeuropeiska språk. Om dessa konstruktioners ålderdomliga karaktär, jfr även О. С. Мельничук, Вступ. 383; Розв. 142–3.

²² Plg. W. Lehmann, PIE, 69 tt., 199 tt., 208 su lit.

²³ Om ålderdomen hos neutrumformer i nominativ-ackusativ på *-o, se S. Agrell, Neutr. 18; T. Milewski, Indohitt. 22–23; V. Mažiulis, Balt. 84 tt. su lit.; J. Kazlauskas, Ist. gr. 124. Den traditionella uppfattningen att slutljudet -a i de baltiska neutrumformerna (gera, eita etc.) går tillbaka på < *-od (R. Trautmann, AprS. 244, J. Endzelīns, ИОРЯС XXII 192, AprGr. 99 tt. m.fl.) är svår att godta redan därför att den isolerar o-stammarnas nominalformer från de övriga, vilkas neutrumform sedan gammalt betraktas som en ren stam (jfr K. Brugmann, Grdr. II₂ 144). Någon flexion på -d/t beläggs varken av data från de baltiska och slaviska språken eller av neutrumformer i de finska språken som en gång lånats från baltiska; se J. Kazlauskas, Ist. gr. 123; V. Mažiulis, ib. 85.

²⁴ O. Lagerkrantz, Präd. 12, 19 tt. betonade den ålderdomliga karaktären hos bruket av predikativa, oböjliga neutrumformer (t.ex. lit. šalta, salta, gražu, fornslav. sladko, got. filu) och framförde uppfattningen att ursprungligen hade varje predikativt adjektiv i indoeuropeiska haft en neutrumform i singular, medan genus- och numerusskillnader uppkom senare.

29

Med tanke på substantivens och de opersonliga participens formers arkaiska karaktär och de otvetydiga motsvarigheterna i användningen i besläktade språk kan modellen (alus) gardu, liksom dess variant (rugiai) sėjama / sėta, betraktas som indoeuropeisk²⁵.

2.2.3.

Det är lätt att se att denna modell representerar inget annat än en nominal sats med en oböjd huvuddel (A. Valeckienė, DB 557). När vi undersöker användningen av de opersonliga participens neutrumformer kommer vi alltså åter fram till den nominala satsen, som konstruktionerna med aktiva particip bygger på. Som redan nämnts kongruerar det aktiva participet i dessa oftast med agens nominativ. Kongruerande konstruktioner är emellertid inte de enda och tydligen inte heller de äldsta. Att oböjda aktiva particip utan särskild böjning tidigare kunde fungera som huvuddel i en nominal sats framgår av att deras neutrumformer används både med maskulina och feminina substantiv och pronomen, t.ex. broliai | seserys sėja, sėję, sėdavę, sėsią. En sådan användning, som har bevarats i en större del av det litauiska språkområdet²⁶, kan inte vara ny, eftersom genusoppositionen är väl bevarad i både adjektivens och participens deklinationsparadigm. Den kan förklaras endast om den betraktas som en syntaktisk arkaism och man antar att ”neutrum singularisformen från början kunde förbindas med ett subjekt av vilket numerus och genus som helst” (J. Endzelīns, ИОРЯС XXII 198)²⁷.

Vid sidan av tvåledade uttryck av typen seserys ėjo har vi också enledade uttryck med neutrumformer, t.ex. (šiandien) sninga, (seniau) snigė, snigdavę, (rytoj) snigsią (jfr: sako par jum visą vasarą lyją Rk; kur tau neliję Ds; jau buvo praušę, kai sukilo Grž LKŽ I, 515; sniegutėlio pasnigę Lz LKT 395). Dessa former används också i opersonlig betydelse i olika konstruktioner med konjunktioner, t.ex.: nėra kas daro, kur eina osv., se även 1.9.3. Vi finner dem också i satser som uttrycker att något finns, t.ex.: čia vabalų esą Mž; vilkų esą Rk; dabar da teip tebesa Rk; rugių nesą Slm, Vkš; labai mėlynių buvę Kp, samt tillsammans med adjektiv i neutrum, t.ex.: aje gi kaip gražu būdavę Ut, jfr Jų darbai bei buriškos budavonės tikt bjauru esą bei gėda žiūrėti DonR 55. Sådana satser, ur vilka esą tydligen utvecklades till ett modalord (jfr esą, jūs turit išeit Šk), är betydelsemässigt likvärdiga med satser med de opersonliga participens neutrumformer, jfr: kumelei nieko nešama Ds; kitiems pasaulyje esama dar blogiau LKŽ III 740; kiek čia esama nelaimių VaižgRR II 115; šiąnakt vilkų būta Plš; seniau ten būta grybų Mlt. De syntaktiska positionerna för aktiva och passiva particip i neutrum är här helt identiska, och de kan fritt ersätta varandra. De enklaste och tydligen äldsta konstruktionerna med aktiva och passiva particip i neutrum sammanfaller alltså i huvudsak strukturellt. Båda bygger på nominala satser som ärvts från den indoeuropeiska gemenskapstiden, men i konstruktionerna

²⁵ Modellens (alus) gardu ålder bekräftas också av användningen av hettitiska adjektiv i neutrum, t.ex. aššu ”god, väl”, mekki ”mycket”, se E. Benveniste, Hitt. 64.

²⁶ Se Z. Zinkevičius, Dial. 378–9, 381–2 och Lietuvių kalbos atlaso kartoteką. Särskilt utbredda är neutrumformerna av aktiva particip i preteritum, vilka inte blev norm i standardspråket, sannolikt enbart på grund av paradigmutjämning och inflytandet från de litauiska skriftspråken i Ostpreussen, särskilt F. Kurschats grammatik; se V. Rimsas, Kalbotyra XXIV (1) 80.

²⁷ På liknande sätt används nu neutrumformen av aktiva particip i futurum i Lazūnai-, Gudeliai-, Kabeliai- och några andra dialekter i utkanten av det litauiska språkområdet, t.ex.: tį boba būvo až pečių pruklaupį, vilkas išgąsti, rasizōji guli Lz (E. Grinaveckienė, LKK III 200); viškia pabuvai: ir pavalgi*, ir alkanā Gdlš (LKT 369). En sådan generalisering av neutrumformen kan dock här också vara senare och ha uppkommit genom participens stelning (jfr på liknande sätt stelnade gerundieformer i Gudžiūnai, LKT 368, i Zietela, LKG II 378, m.fl.).

30

I konstruktioner med passiva particip har deras äldre strukturmodell bevarats bättre och generaliserats i större utsträckning (dvs. med oböjda neutrumformer).

2.2.4 Den fortsatta utvecklingen av konstruktioner med neutrumformer hänger samman med att passiva particip införlivades i systemet för verbum finitum och med passivbildningen.

Passiven är inte fullständigt utvecklad överallt i de östbaltiska språken. I vissa litauiska dialekter (t.ex. sydaukštaitiska och vissa östaukštaitiska dialekter) består den endast av opersonliga konstruktioner med particip i neutrum. I samogitiska och västaukštaitiska samt vissa östaukštaitiska dialekter är passivformer med particip i maskulinum och femininum däremot vitt utbredda. De har använts i många texter från 1500- och 1600-talen ända sedan skrifttraditionens början.

När passiven utvecklades fick adnominal genitiv, som sedan gammalt använts i possessiva konstruktioner, betydelsen agentgenitiv (genetivus auctoris)²⁸. Användning av genitiv med particip på suffixet *to som har eller har fått passiv betydelse (särskilt sådana som står nära substantiv) förekommer också i forniranska²⁹, grekiska³⁰ och möjligen fornpersiska³¹, men ingenstans utvecklades den lika långt som i litauiskan. Gen. auctoris generaliserades här med passiva particip till både transitiva och intransitiva verb, och vid sidan av namas tėvo statoma spreds konstruktioner av typen tėvo sėdima. I språk där agenten till handlingen i det passiva participet kom att uttryckas med andra kasus och prepositionskonstruktioner (till största delen också av possessivt ursprung), knöts dessa ibland också till passiva particip i neutrum, jfr lat. dictum est a te, fornhögty. iz ist gescriban fona dir (P. Trost, LKK III 221). Denna användning blev särskilt utbredd i ryska dialekter, där uttrycken för agent varierar mycket: vid sidan av den dominerande konstruktionen Y + genitiv, t.ex.: мпу овцы у волка зарезано (В. А. Матвеенко, МИРД II 125), förekommer här också agentens instrumentalis (деньги тестям подарено ib. 128), от+genitiv (от Петьки писано ib. 130) m.fl. Participens neutrumformer bildas i sådana fall också av intransitiva verb, t.ex. у меня в хозяйство вхожено³². Trots skillnaderna i hur agenten uttrycks är den typologiska parallellen mellan dessa konstruktioner och de litauiska uppenbar. W. K. Matthews jämförde dem och drog i SEER XXXIII 365 slutsatsen att grunden för dem i båda språkgrupperna utgjordes av opersonliga satser med passiva particip i neutrum.

²⁸ Om sambandet mellan gen. auctoris och possessiv genitiv, se K. Brugmann, Grdr. II₂ 601; B. Delbrück, VS. I 348; E. Fraenkel, Kas. 95 med litteraturhänvisningar; Baltosl. 37 med litteraturhänvisningar; H. Pedersen, KZ XL 152. Om gen. auctoris i lettiskan, se J. Endzelīns, LaGr. 561. Den possessiva karaktären hos litauiskans gen. auctoris framgår också av att possessiva pronomenformer används i denna funktion: mano, tavo atnešta (ne manęs, tavęs), jfr E. Fraenkel, Kas. 96; V. Žulys, Baltistica V (2) 170.

²⁹ K. Brugmann, ib.; B. Delbrück, AiS. 153; VS I 348; E. Fraenkel, Baltosl. 37.

³⁰ K. Brugmann, ib. 601; LB 321.

³¹ Se H. Hübschmann, Cas. 270, B. Delbrück, VS. I 348; E. Benveniste, BSL XLVIII 52 ff. med litteraturhänvisningar. I fornpersiskan förekom konstruktioner av typen manā kṛtam, som till sin uppbyggnad helt motsvarar litauiskans māno kūrta (genitiv-dativ + neutrumform av ett verbalt adjektiv på *to), men den passiva karaktären hos *to-formerna i dessa konstruktioner har på senare tid varit omdiskuterad: E. Benveniste, ib. 52–62, betraktar dem som verbalsubstantiv och själva konstruktionen som possessiv; G. Cordona, Lg XLVI 1–12, hävdar motsatsen. Meningsskiljaktigheten beror tydligen på att konstruktionen ännu inte hade frigjort sig tillräckligt från de possessiva konstruktionerna, dvs. på att den befann sig i ett mycket tidigt skede av passivens utveckling. D. I. Edelman betraktar dem som passiv-possessiva (ВЯ 1974. 1 23–24), till skillnad från M. M. Guchman, Эпр. 71–72, som tydligt skiljer possessiva konstruktioner från passiva. Om gen. auctoris ursprung i andra indoeuropeiska språk, se G. Cordona, ib. 2–3.

³² Н. Б. Кузьмина – Е. В. Немченко, Синт. 109; där, s. 17–116, behandlas de passiva ryska dialektkonstruktionerna med neutrumformer utförligt, med litteraturhänvisningar.

31

(t.ex. mak būtum ne bŭtmo, jfr lit. taip nebūta, čia visai nelyta lmb), vilka senare utvidgades med olika kasus. Denna slutsats bör kompletteras: både i litauiskan och i ryskan bör inte bara opersonliga, utan även tvåledade personliga konstruktioner med oböjd participform betraktas som ursprungliga, av typen rugiai pjauta eller bambka ubūto³³.

Till sin strukturella typ påminner de konstruktioner som behandlas här om ergativa, där agenten för en aktiv handling uttrycks med ett indirekt kasus och objektet med ett direkt (nominativ)³⁴. Eftersom många forskare rekonstruerar en ergativ eller ergativliknande satsstruktur även för den protoindoeuropeiska perioden³⁵, har man ibland framfört tanken att konstruktioner med neutrumformer av passiva particip kanske är relikter av denna gamla prenominativa satsstruktur³⁶. Men litauiskans genitiv, liksom ryskans instrumentalis, är i dessa konstruktioner betingad av den passiva participformen och kan inte skiljas från andra fall av användning av genitiv (resp. instrumentalis) auctoris, medan prepositionsfraser med indirekta kasus i ryska dialekter (t.ex. у него ушло) sannolikt har ett ännu senare ursprung³⁷. Som ett arv från en avlägsen forntid skulle man endast kunna betrakta de nominala konstruktioner som en gång lade grunden till den passiva konstruktionen med indirekt kasus³⁸. Att de litauiska och ryska passiva konstruktionerna närmat sig ergativa konstruktioner är däremot uppenbarligen en följd av en lika sen utveckling som omvandlingen av de till sin natur nominativa konstruktionerna med verbala nomina med suffixen to och to till ergativa konstruktioner i fornpersiskan³⁹ och armeniskan⁴⁰. Vi har inte heller några uppgifter som låter oss anta att nominativ tillsammans med en neutrumform av passivt particip en gång skulle ha fungerat som agentnominativ tillsammans med ett verb, dvs. att konstruktioner av typen rankos kelta skulle ha kunnat betyda ”händerna lyfter”⁴¹. En sådan nominativs övergång till agentgenitiv vore helt obegriplig och oförklarlig.

2.2.5. Skillnaderna i hur handlingsagenten uttrycks och variationen i de indirekta kasusen visar att konstruktioner med neutrumformer av passiva particip utvidgades oberoende av varandra i de östbaltiska och slaviska språken. Den parallella utvecklingen av dessa konstruktioner i de båda språkgrupperna gick dock i mycket likartad riktning, även om den påverkades av olika morfologiska processer.

³³ Ibland utvidgas de med en agent i instrumentalis redan i fornryska monument, t.ex.: медъ дано бысть богомъ (i en text från 1076, se Ф. П. Филин, Происх. 495).

³⁴ På grund av denna typologiska likhet kallar W. K. Matthews konstruktioner som jų laikoma arklys osv. helt enkelt för litauisk ”ergativ” (ibid. 352, 364); på liknande sätt om ryskan В. С. Храковский, ВЯ 1972, 5 35 ff.

³⁵ Jfr C. C. Uhlenbeck, IF XII 170–1; KZ XXXIX 600 ff.; H. Pedersen, Hitt. 83 ff., A. Vaillant, BSL XXXVII 93 ff., E. Laroche, BSL LVII 23 ff.; B. B. Иванов, Общ. 51 ff., A. Н. Савченко, Эрг. 74–90; Ср. гр. 364 ff.; V. Mažiulis, Balt. 79–80.

³⁶ Jfr G. Janke, Pass.; M. M. Гухман, Эрг. 68 ff.

³⁷ П. Я. Черных, Ист. гр. 281–2. Eftersom fraserna y + genitiv har utvidgats i Karelen och i de nordryska dialekterna, antar W. Veenker, Substr. 137 ff., att de har stimulerats av finska konstruktioner med adessiv.

³⁸ Jfr M. M. Гухман, Эрг. 72, angående litauiskan A. Valeckienė, DB 556–7. Även genitivens användning tillsammans med verbala nomina (nomina actionis) för att uttrycka agenten betraktas som arkaisk; se Э. Бенвенист, ОЛ 163–4; В. В. Шеворошкин, ВЯ 1957, 6 89; motsatt ståndpunkt hos C. Watkins, Remarks on the genetiv, – To honor R. Jacobson, II, The Hague, 1967.

³⁹ Д. И. Эдельман, ВЯ 1974. 1 23–24; А. А. Пирейко, Эрг. 135–141; М. М. Гухман, ib. 71–2; se även not 31.

⁴⁰ A. Meillet, MSI, XI 375 ff., 385; Altarm. 74, 114; H. Pedersen, KZ XL 152 ff.

⁴¹ J. Kazlauskas, Ist. gr. 332–3, jfr kritiken av denna ståndpunkt hos A. Girdenis, V. Žulys, Baltistica VIII (2) 201.

32

2.2.5.1. I litauiskan måste substantivens neutrumförsvinnande ha spelat en viktig roll⁴². När neutrum försvann hos substantiv och hos flertalet pronomen begränsades användningen av adjektivens och participens neutrumformer huvudsakligen till predikativ funktion (substantiverad användning av neutrumformer är relativt sällsynt och improduktiv). P. Trost har övertygande visat att adjektivens och icke-finitas participens neutrumformer under sådana omständigheter, sedan de förlorat sin morfologiskt uttryckta anknytning till substantiv (pronomen), måste ha blivit opersonliga ersättningar för verbum finitum — predikativ⁴³. I satsen intog de en central position, medan de substantiv (pronomen) i nominativ som var knutna till dem hamnade i periferin. På så sätt närmade sig de tvåledade okongruerande konstruktionerna de enledade opersonliga.

I dagens litauiska har denna process av omgruppering av syntaktiska relationer ännu inte fullbordats och morfologiskt befästs. Det nomen eller pronomen som är knutet till neutrumformen av ett icke-finit particip och betecknar objektet för ett transitivt verbs handling har samma nominativform som i andra passiva konstruktioner, till exempel: jau ir rugiai sėjama Pnd; gyvuliai šeriama iš ryto Ds; bulbės seniai nukasta Šl; žiūri, gi vogta pinigai Šmn; ar atarta burokai Grž och så vidare (jfr rugiai sėjami, gyvuliai šeriami, bulbės nukastos etc.); handlingens agent kan här också uttryckas med agentens genitiv, till exempel: jų laikoma arklys LKŽ VII 36; namie liekančiųjų buvo kepama bulbės VaižgRR I 151; mūs čia trys ailės apvažiūta Vlk; jos mokėta rublis Ktk; jų čia buvo pasėta javai Prn; jo dar nusipirkta arkliukas Vs (LKT 381); aš eisiu — tę kilpos mano pastatyta Rš. Konstruktionens tvåledade natur framträder när objektet står i nominativ och utgörs av ett neutrumpronomen, till exempel: tai jo suvalgyta Švnč, mano visa pamiršta, nieko nemenų Ssk, eller av en synonym maskulinform, till exempel viskas mano pridūvota Glv, jfr tai (visa viskas) gera.

Numera används dock oftast konstruktioner med neutrumformer av icke-finitas particip till intransitiva verb och agentens genitiv, till exempel: žemės džiūstama ir išdžiūstama Ds (LKŽ II 744); kieno čia gyvenama? Pl; ir jo važiuojama turgūn Ktk; karvės ineita kluonan Vrn; jo jau seniai atsikėlta Kt; mano visur gyventa Alk; jo užmigta / (iš)miegota Jnš, Rk, Kš, Kn; čia šunio bėgta Prn, Vlkn, Šlčn, Rk; nueita jo į kūtę ir pasikarta Šd, tę namo dėgta Ob; turėta paukščio medy Vb; lietaus palyta Dj.

Agentens (i detta fall tillståndssubjektets) genitiv förekommer också tillsammans med neutrumformer av icke-finitas particip till verbet būti, till exempel: kiek ten varnų esama! Plš; o tę kieno būta? Dbg; lietaus būta Eiš; jo būta ir išeita Slm, Kp, liksom även i emfatiska, stelnade konstruktioner såsom būta vyro — piemuo ir tiek! Lp (LKŽ I 995), ibland tillsammans med en andra genitiv motsvarande den predikativa beståndsdelen i en aktiv konstruktion, till exempel: vėjaus naktį būta didelio Ob; pilnos būta mašinos Rdm. Sådana konstruktioner betecknar vissa tillstånd och ligger nära opersonliga konstruktioner. I dem får genitiven av ett personligt pronomen ibland snarare betydelsen av en platsangivelse än av en person; till exempel betyder uttryck som mūsų jau išsikulta, pasėta, nukasta och liknande, i ett stort område av de östlitauiska dialekterna, ungefär detsamma som pas mus (arba par mūm) jau išsikulta, pasėta, nukasta.

⁴² Jfr. B. Delbrück, VS I 407 ff.

⁴³ I detta avseende skiljer sig P. Trosts uppfattning från W. P. Matthews, som härleder alla konstruktioner med neutrumformer av icke-finitas particip ur opersonliga konstruktioner. Genom att på ett välgrundat sätt belysa utvecklingen hos tvåledade konstruktioner med icke-finitas particip i riktning mot opersonlighet berör P. Trost inte alls de opersonliga konstruktioner som till sin natur är enledade och vilkas arkaiska karaktär enligt vår mening är otvivelaktig.

3. Užs. Nr. 1026

33

Eftersom konstruktioner med particip till intransitiva verb är de mest produktiva ombildas de syntaktiska relationerna i konstruktioner med neutrumformer av icke-finitas particip till transitiva verb efter deras mönster. Nominativen, som tidigare var en av de viktigaste beståndsdelarna i den tvåledade passiva konstruktionen, blir nu beroende av den opersonliga formen av icke-finit particip som utgör satsens kärna, och uttrycket jo rašoma laiškas, som tidigare motsvarade laiškas (yra) jo rašoma, får samma betydelse som (jo) rašoma laišką, jfr jo laukiama svečių (ne svečiai!). Med andra ord blir det tidigare sats subjektet objekt, och den tvåledade personliga konstruktionen blir en enledad opersonlig⁴⁴. Därför ersätts nominativ ibland redan av objektets ackusativ i dessa konstruktioner, till exempel su grūdų iš drevių medų kopama Lp⁴⁵, medan objektets genitivform redan är helt regelbunden, till exempel: mamos jos laukta Kp, lydekų priversta Vrn, jo buvo rasta pinigų Rd. De syntaktiska relationerna har omgrupperats på ett liknande sätt som i infinitivkonstruktioner, till exempel šulinio vanduo sveika gerti^⁴⁶, där nominativformen, som från början stod i ett predikativt förhållande till neutrumformen, blev beroende av infinitiven⁴⁷ och synonym med ackusativ, jfr šulinio vandenį sveika gerti^⁴⁸. Användningen av objektets nominativ tillsammans med infinitiver och gerundier i de öst- och sydlitauiska dialekterna (till exempel: kur čia arklys gavus, namai statant daug priedėlio reik JaBIrR I 560) bidrog till att nominativformen med motsvarande betydelse också bevarades vid neutrumformer av icke-finitas particip.

2.2.5.2. Utvecklingen av konstruktioner med neutrumformer av adjektiv och particip i de slaviska språken

utvecklingen påverkades av en annan morfologisk process, nämligen bildandet av pronominella böjningsändelser hos adjektiv och particip. När de fått pronominella ändelser skildes attributiva adjektiv och particip formellt från predikativa. Även om neutrum hos substantiv bevarades i de slaviska språken, differentierades ändå de predikativa adjektivens neutrumformer i nom.-acc. sing. med -o, -e (t.ex. fornkyrkoslaviska gorbko, drevlje, fornryska зъло, добро, бѣрзо^⁴⁹), som bevarat den gamla nominala stamändelsen, från de böjda pronominella adjektiv som kongruerade med neutrumsubstantiv. Eftersom neutrumformerna i nom.—acc. sedan gammalt kunde användas opersonligt och hade en betydelse som låg nära adverbens (K. Brugmann, Grdr II₂ 688 ff.), blev de, när de frigjorts från övriga adjektiv, lätt vissa tillståndsadverb — predikativ. Under sådana omständigheter kom gamla tvåledade kongruenslösa konstruktioner, t.ex. fornryska поручено же быть ему стража (П. Я. Черных, Ист. гр. 281) eller forntjeckiska města bylo dobyto (J. Bauer, OSS II 334) så småningom att uppfattas som enledade opersonliga konstruktioner, och nominativformen (стража, města) som beroende av det oböjliga predikativet (поручено, dobyto). Följderna liknade dem i litauiskan-

⁴⁴ B. Larin betraktar nominativ som direkt objekt i sådana konstruktioner, LKK VI 100 ff.; J. Balkevičius, Sint. 189—190.

⁴⁵ Jfr. E. Fraenkel, Baltosl. 39; N. Sližienė, LKG II 53.

⁴⁶ För dessa konstruktioners uppbyggnad och användning, se J. Jablonskis, RR I 161—162, 325, 328, 454, 458, 461—462, 560—564; E. Fraenkel, Kas. 14—16; Б. А. Ларин, LKK V 100 ff.; J. Balkevičius, Sint. 85—86, 115; A. Senn, Hdb. I 467—8; A. Laigonaitė, LKG I 183; A. Piročkinas, Kalbotyra XXII (1) 61—69; J. Otkupščikovas, Dar kartą apie konstrukciją reikia vaikai guldyti, — Leksikos ir sintaksės klausimai, Šiauliai, 1974, 151 ff. med litteratur.

⁴⁷ J. Endzelīns, LjaGr. 553—554; V. Kiparsky, Baltistica V (2) 147; annorlunda Б. А. Ларин, LKK VI 103 ff.

⁴⁸ Om förhållandet mellan konstruktioner med nominativ och ackusativ, se J. Otkupščikovas, ib.

⁴⁹ Om dem, se K. Brugmann, Grdr. II₂ 691; A. Meje, Общесл. 378; П. С. Кузнецов, Ист. морф. 140, В. И. Борковский — П. С. Кузнецов, Ист. гр. 321.

34

dessutom: spridningen av enledade konstruktioner med neutrumformer av passiva particip av intransitiva verb (t.ex. ryska dial. бежано со сковородкой⁵⁰, forn. tjeck. by na lov… jėno, prošeno mne⁵¹), deras användning med indirekta aktantkasus och prepositioner (ry. dial. у волков тут хожено, у них уехано⁵²), samt ersättning av nominativ med ackusativ. I nordvästryska dialekter kan exempelvis konstruktioner av typen изба поставлено, som är mest utbredda där, numera betraktas som opersonliga konstruktioner med objekt i nominativ⁵³, medan motsvarande konstruktioner med ackusativ används mycket oftare än i litauiskan: его убито, подошву оторвано⁵⁴; i ukrainskan är konstruktioner av typen мене підбито, belagda sedan 1300-talet, numera helt regelbundna⁵⁵; på liknande sätt i polskan, t.ex. wzięto go, podano herbatę osv.⁵⁶ Här har morfologiseringen av objektet som är beroende av den opersonliga participformen gått ännu längre än i litauiskan.

Syntaktiska relationer har omgrupperats på liknande sätt även i konstruktioner av typen надо трава косить⁵⁷, där nominativ också har blivit beroende av infinitiven och fungerar som synonym till ackusativ⁵⁸. Objekt i ackusativ används med opersonliga verbformer också i andra indoeuropeiska språk (oskisk-umbriska, latin, grekiska, keltiska)⁵⁹.

Litauiskans konstruktioner med neutrumformer av passiva particip motsvarar alltså i huvudsak slaviska konstruktioner till sin struktur och sina utvecklingstendenser och har paralleller i andra indoeuropeiska språk. De skiljer sig tydligare endast genom sina modala betydelser.

2.3. Neutrumformer av passiva particip har liknande modala betydelser som NN med aktiva particip. De betecknar också:

1) en återberättad, indirekt upplevd handling eller en annan persons tal och tankar, t.ex.: sako, ten seniai nebegyvenama Kp; Vilius Karalius žino, jog čia dar esama vieno kambario SimonVK II 373; kai pagalvoji, kiek pergyventa viso Virškūpėnai LKT 290; sako, penkių (vargars) ėta Al; sako, jų vogta Dgl; sako, mano apsigauta Kš;

2) en tvivelaktig handling, känd endast ungefärligt, t.ex.: anoj upės pusėj gerų bėšama ganyklių Jnšk; čia, tur būt, ir grybų ėšama Kp; reikėta važiuot toli į miestus parsi-

⁵⁰ Н. Б. Кузьмина — Е. В. Немченко, Синт. 18.

⁵¹ J. Bauer, TLP II 234; OSS II 334.

⁵² А. А. Потебня, Зап. III 344; П. Я. Черных, Ист. гр. 281—2; В. И. Борковский — П. С. Кузнецов, Ист. гр. 427; И. Б. Кузьмина — Е. В. Немченко, Синт. 17 tt.

⁵³ И. Б. Кузьмина — Е. В. Немченко, Синт. 47 tt., 51, 56 tt.

⁵⁴ В. А. Матвеенко, МИРД II 103 tt.; Slavia XXIX 352 tt.; И. Б. Кузьмина — Е. В. Немченко, Синт. 37 tt. su lit.

⁵⁵ А. А. Потебня, Зап. III 342; В. А. Матвеенко, Slavia XXIX 352; Ф. П. Филин, Происх. 497.

⁵⁶ A. M. Lewicki, Geneza struktur typu „Podano herbatę“ PJ 1966 5, 207; В. И. Собинникова, OSS II 359—363; för belarusiska, polska och andra språk, se även E. Fraenkel, Baltosl. 39.

⁵⁷ Om dessa konstruktioners ursprung i possessiva satser, se А. А. Потебня, Зап. I—II 405 tt.; П. Я. Черных, Ист. гр. 288; В. И. Борковский, Гр. I 338—51; В. И. Борковский — П. С. Кузнецов, Ист. гр. 455—9; V. Kiparsky, ZfSPh XXVIII 333—42; XXXIII 263—266; Baltistica V (2) 141—8 med litteratur. B. Larinas uppfattning är att objektbetydelsen hos nominativ är ålderdomlig och kan förklaras med påverkan från ett förhistoriskt substrat: LKK VI 104—6 (för kritik av denna ståndpunkt, se G. Jacobsson, Zur Frage von Nominativ als Kasus des direkten Objekts in Slavischen, Lingua viget, Helsinki, 1964, 71—82; Ф. П. Филин, Происх. 488, V. Kiparsky, Baltistica V (2) 145). F. Filin, ib. 490 tt., menar att denna konstruktion i nordryska dialekter kan vara ny, av lokal härkomst och utan samband med motsvarande baltiska konstruktioner.

⁵⁸ Se И. Б. Кузьмина — Е. В. Немченко, Синт. 46 med litteratur.

⁵⁹ H. Hirt, IdgGr. VI 15—6 med litteratur.

3*

35

köra salt Btg; det verkar som om det har funnits tjocka tallskogar Sd; kanske har också min [sic] lämnat spår Rdn; den (sjön) verkar ha varit stor, men den kommer att växa igen Zr; kanske har en hund bitit alldeles intill ögat Ob;

3) en handling som upplevts oväntat vid den tidpunkt då man talar, ofta väckande förvåning, t.ex.: brudgummens följe kom in och såg sig omkring: det visade sig att det fanns två flickor här Ds; men titta — här plöjs det redan Kp; och när han tittar — visar det sig att han fortfarande lever BM 18; jag kommer in, men hon hade redan gått ut i skogen Nmn; dvärgen… ropar på flickan; hon svarar inte; han tittar och ser att benen är hoplagda Vėžionys (LKT 378); titta så många bikupor som har ställts upp — trädgården är full Vnd (LKT 222); gumman… kom ut, skördade — det visade sig att stugan var fylld med vatten Rš (LKT 337); men hästen frustade till, så jag vaknade — jag hade sovit StIm (LKT 316); hon hittar en liten svamp, öppnar den och ser — den är fylld med kött Spitrėnai (LKT 324);

4) en handling som framgår av eller kan antas utifrån resultaten, t.ex.: Här har kor betat, för det syns på spåren Skp; på vägen syns bara hjulspår efter en vagn — jag måste ha åkt här Btg; tiggaren har suttit vid stubben, en eld har tänts och sedan har man gått vidare Pšl; här har en hare legat, här har en räv bitit — jag ser allt — här är mitt hem — bland träden Vlk; se, så djävulsk han var Onš; men vad har det varit här hos oss — har hela vägen blivit uppäten? Kč (LKT 380).

I likhet med de grundläggande modala betydelserna hos NN skiljer sig de opersonliga formerna av passiva particip åt genom sin produktivitet. Dessa former används oftast med betydelsen av en handling som kan antas utifrån resultaten eller som upplevts oväntat vid den tidpunkt då man talar (3, 4), medan betydelserna av återberättad respektive betvivlad handling (1, 2) är mindre vanliga, mindre framträdande och liksom sekundära. Produktivitetsförhållandet mellan de båda inbördes sammanhängande betydelsegrupperna är alltså här det omvända jämfört med de aktiva participen. Gränserna mellan de enskilda betydelserna är otydliga: samma konstruktion uttrycker ofta både en handling som kan antas utifrån befintliga resultat och en handling som samtidigt betvivlas (t.ex. det verkar som om man har legat och druckit Šrv), eller en återberättad handling som man sluter sig till utifrån vissa spår (t.ex. efter att ha sett deras spår säger han att någon har gått här Ktk), och så vidare. Betydelsen av en förfluten handling som kan antas utifrån resultaten är särskilt vanlig hos opersonliga former av passiva particip i perfekt, och är direkt förbunden med den resultatbetydelse som dessa particip i allmänhet har: när de bildar passivumets sammansatta tempus uttrycker de också ”en handling i förfluten tid vars följder är relevanta nu” (N. Slėžienė LKK XV 81). Dessutom saknar opersonliga former av passiva particip, till skillnad från nominativformerna av aktiva particip, mycket oftare någon påtaglig modal betydelse när de står utan kopula. Att de grundläggande modala betydelserna sammanfaller gör det emellertid möjligt att använda dem i samma kontexter som NN-former och betrakta dem som syntaktiska synonymer till dessa.

2.4.1. Vad gäller utbredningen i nutida litauiska dialekter skiljer sig opersonliga former av passiva particip, använda med de nämnda modala betydelserna, tydligt från aktiva particip (se fig. 2). I den samogitiska dialekten, som utgör NN:s viktigaste kärnområde, används de antingen inte alls (i det centrala området) eller endast sällan och sporadiskt (i de norra och södra utkanterna). Passiva particip används med NN-betydelse främst i de östliga, sydliga och västliga höglandsdialekterna — och just på de områden där NN inte är typiskt. Särskilt anmärkningsvärd är produktiviteten hos opersonliga former av passiva particip längst i söder i Litauen (söder om Lazdijai, Alytus och Varėna), där aktiva particip i presens och futurum inte alls används med NN-betydelse. Endast i den norra delen av det litauiska språkområdet, och särskilt i dess nordöstra hörn, används aktiva och passiva participformer sida vid sida med NN-betydelse. I detta område kan man också iaktta en viss betydelsedifferentiering: konstruktioner med opersonliga former av passiva particip betecknar oftare en handling som man sluter sig till utifrån vissa spår eller resultat, eller som man upplevt oväntat, medan aktiva particip i indirekt modus betecknar en återberättad eller betvivlad handling.

36

Fig. 2. 1. man bor, har bott här 2. att man har bott här

2.4.2. Att de grundläggande modala betydelserna hos aktiva och passiva particip sammanfaller trots att deras användningsområden skiljer sig åt är ett viktigt argument för att NN har samband med andra fall av predikativ participanvändning. Om man betraktade det indirekta modus som något som direkt utvecklats ur nominativ med particip (VD) eller ackusativ med particip (GD), skulle det vara helt obegripligt hur passiva participens opersonliga former kunde få samma betydelser i olika områden, trots att de inte alls används i VD-konstruktionen och endast förekommer sällan och sporadiskt i GD (t.ex.: när jag kom tillbaka fann jag att även Antanas hade kommit dit Jrk; jag fann att bröd hade hämtats Vžns). Samma betydelser kan inte ha uppstått av en slump, och att betrakta dem som arkaiska motsägs av data från andra, särskilt de äldst belagda, indoeuropeiska språken⁶⁰. De verkar ha uppstått genom att den predikativa användningen av såväl aktiva som passiva particip förändrades under en viss period. Förutsättningarna för denna process skapades av mer övergripande förändringar i förhållandet och strukturen mellan nominala och verbala satser. Efter det att de äldre nominala satserna hade införlivats i den verbala satsen hamnade många predikativt använda particip utanför denna. Vissa stelnade i idiomatiska eller halvidiomatiska uttryck, andra fick modala betydelser och fick därigenom en ny innebörd i det förändrade syntaktiska systemet. Uppkomsten av participens modala betydelser bestämdes av ett helt komplex av interna och externa villkor.

3. UPPKOMSTEN AV MODALA BETYDELSER

3.1. Tendensen att använda nominala verbformer med modal betydelse när de förlorar sin ursprungliga funktion framträder ganska ofta i de indoeuropeiska språkens historia. Bland många sådana fall bör man framför allt nämna participens och senare supinets införlivande i baltiska språks optativparadigm. Slaviska språks perifrastiska optativ (t.ex. ryska дал бы) är också bildat av verbala adjektiv med suffixet -l, som utvecklats till particip, samt ett hjälpverb¹. Samma particip på -l, efter att ha förlorat böjningen, blev i bulgariska en återberättande modusform och admirativ (se 3.6.1 ff.). I grekiska och latin uttrycktes indirekt tal med infinitiver (s.k. infinitivus narrationis), det vill säga också med former av nominal natur². I allmänhet aktiveras användningen av en verbform i olika modala betydelser när den börjar försvinna och dess produktivitet minskar³. Enligt J. Kuryłowicz (Infl. cat. 136 ff.) uppstod till och med den äldre optativen ur en sekundär, modal användning av indikativ efter det att andra former hade övertagit indikativens ursprungliga funktion.

3.2. Till tendenserna för modal användning av nominala verbformer kan man knyta det förhållandet att en indirekt upplevd handling i många språk uttrycks

⁶⁰ Morfologiseringen av modala betydelser i de indoeuropeiska språken är inte särskilt gammal: hettitiskan har endast indikativ och imperativ; i andra språk som väl bevarat det gamla språkstadiet finns minst ytterligare ett gammalt modus. Därför rekonstrueras vanligen ett system med högst tre modus för den indoeuropeiska gemenskapstiden; jfr. A. Hahn, Subjunctive and Optative, New York, 1953, p. 56; J. Gonda, The character of Indo-European moods, Wiesbaden, p. 1956; J. Kuryłowicz, Infl. cat. 136; A. Erhart, SPFF A XX (1972) 23; P. Lehmann, PIES 105–6; annorlunda (4 modus) A. Сабченко, Ср. гр. 288 ff. Under sådana omständigheter finns det inget stöd för att betrakta participens modala betydelse i litauiska som ursprunglig (С. И. Груздева, ВЛУ XX 129–30).

¹Jfr. K. Brugmann, Grdr. II 3² 873–4; B. Delbrück, VS. II 409; В. И. Борковский – П. С. Кузнецов, Ист. гр. 288; J. Kuryłowicz, Infl. cat. 137.

² A. Meillet – J. Vendryes, Traité 672 tt.

³Ett tydligt exempel här är den modala användningen av aorist i serbokroatiska och delvis även bulgariska, belagd från 1400-talet. Se М. Деянова, ССб 63 ff.

38

perfekt. Litauiskans perfekt bildas av aktiva och passiva particip tillsammans med verbet būti, och dess samband med NN är uppenbart (se 1.8.2 ff.). Nya perfektformer, som innehåller particip och andra verbala nominalformer, betecknar i vissa slaviska (bulgariska, makedonska⁴) och romanska (franska, italienska, spanska) språk⁵ också en handling som man fått kännedom om från andra och återberättar. Att denna användning av perfekt är ganska gammal framgår av for nindiskan, där perfekt redan under vedisk tid (till skillnad från aorist och imperfekt) betecknade handlingar som talaren inte själv bevittnat och fått indirekt, förmedlad kännedom om⁶. Som bekant betecknade det indoeuropeiska perfektet (liksom dess senare perifrastiska varianter i enskilda språkgrupper) ett tillstånd som uppkommit till följd av en tidigare handling och bestod i nuet. Med detta som utgångspunkt förknippade vissa forskare dess modala användning med den tidigare handlingen⁷, andra med betydelsen av tillstånd⁸. Undersökningar av perfektets historia i grekiska och for nindiska⁹, där dess former är bäst bevarade, och av de så kallade preterito-presentiska verben i de germanska språken¹⁰ har visat att tillståndsbetydelsen är ursprunglig, medan framväxten av betydelsen av en förfluten handling och införlivandet av perfektet i verbets tempussystem är senare företeelser¹¹. På grund av denna betydelse, rotens o-vokalism och andra omständigheter har tanken vid upprepade tillfällen framförts att perfektet utvecklats ur verbala substantiv¹². På senare tid har J. Kurylowicz (Apoph. 41 ff., Infl. cat. 61 ff.) och C. Watkins (IdgGr. III 1 105 ff.) underbyggt hypotesen om perfektets nominala ursprung med morfonologiska rekonstruktioner. Därmed har nya argument tillkommit för uppfattningen att tendensen att använda perfekt i NN:s betydelse åtminstone indirekt betingas av dess nominala karaktär. Även i andra språkfamiljer tycks återberättade händelser ofta uttryckas med former av nominalt ursprung. Till exempel härleds de turkiska språkens former för ”icke-evidentiell preteritum” med -gan, -myš, som ursprungligen hade perfektbetydelse, ur particip¹³. I medeltida arabiska ersattes verbum finitum vid återgivning av indirekt tal av nominalformer som betecknade handlingsnamn¹⁴; verbala nominalformer, eller former som utvecklats ur dem, används på liknande sätt i vissa kaukasiska språk¹⁵. Det förhållandet att litauiskans

⁴ Se 3.6.1.

⁵ Meyer–Lübke, Grammatik der romanischen Sprachen, III, Leipzig, 1899, § 107; O. Grünenthal, KZ LXIII 135 su lit.

⁶ Se J. S. Speyer, VedS. 175; J. Lohmann, KZ LXIV 42; J. Bloch, MSL XIV 48; L. Renou, La valeur du parfait dans les hymnes védiques, Paris, 1925, p. 87.

⁷ L. Renou, ib. 88. J. Kurylowicz, BPTJ XXIX 29–30. J. Kurylowicz betraktar uppkomsten av den modala användningen som en allmän tendens i utvecklingen av det indoeuropeiska perfektet, betingad av att perfektets sekundära funktion (”handling som föregår talögonblicket”) blir dess huvudsakliga funktion.

⁸ O. Grünenthal, KZ LXIII 135 ff. W. Fiedler, ACB VI 369, förklarade perfektets modala användning med att det förenar två tidsplan.

⁹ J. Wackernagel, Studien zum griechischen Perfektum, Göttingen, 1904; P. Chantraine, Histoire du parfait grec, Paris, 1927; L. Renou, ib.

¹⁰ Э. Бенвенист, ОЛ. 144 tt.

¹¹ Jfr. J. Wackernagel, Vorles. I 166 ff.; Э. Бенвенист, ОЛ. 217, J. Kurylowicz, BPTJ XXIX 28; А. Н. Савченко Ср. гр. 326.

¹² Jfr. O. Grünenthal, KZ LXIII 133 ff.; H. Hirt, IdgGr. IV 273 ff. I motsats till J. Lohmann, KZ LXIV 42 ff., 48, där perfektets modala användning enbart förknippas med dess semantik, oberoende av formernas genes.

¹³ Н. З. Гаджиева, Очн. 179–180 su lit.

¹⁴ Б. М. Гранде, Введение в сравнительное изучение семитских языков, Москва, 1972, p. 397.

¹⁵ H. Vogt, IF LII 245 ff., J. Lohmann, ib. 43 ff.; beträffande förhållandet mellan de så kallade resultativa verbformerna i georgiskan, som betecknar handlingar som man fått kännedom om från andra eller genom resultaten, och lettiskans indirekta modus, se У. Д. Салхучиашвили, Sintagmatika 146–149.

39

att particip har fått betydelsen av indirekt modus är sannolikt inte någon tillfällighet, utan grundar sig på mer allmänna regelbundenheter i den semantiska utvecklingen.

3.3.1. Den litauiska NN:s karakteristiska betydelse av återberättad, indirekt upplevd handling uttrycks i andra indoeuropeiska språk oftast med optativ. Spår av sådan användning har iakttagits redan i forntida indiska språkmaterial, där optativ enligt J. Gonda gör det möjligt att beskriva handlingen mer försiktigt, med en viss reservation, och att betona meddelandets subjektiva innehåll¹⁶. Även i grekiskan hade optativ en nyans av försiktighet och reservation och kunde beteckna en handling vars verklighet talaren inte garanterar. I Homeros epos börjar optativ användas för att återge indirekt tal endast helt sparsamt¹⁷, men senare, ungefär från Herodotos tid, blir bruket helt vanligt¹⁸. Uttryck för indirekt upplevd eller irreell handling med konjunktiv, i vilken den äldre optativen ingick, spreds ännu mer i latinet och fördes delvis vidare till de romanska språken¹⁹. Även de germanska språken generaliserade optativ i denna betydelse²⁰. J. Kazlauskas förband litauisk indirekt modus med optativ (Ist. gr. 402–3). Han menade att de perifrastiska optativformer som Ch. S. Stang rekonstruerat i NTS XVIII 348–56 och som tidigare hade haft betydelsen av återberättad handling, bestod av ett hjälpverb och ett particip, t.ex.: *bi negelbas, *bi nekėlęs (= s. sl. ašte bi bylъ); när den optativa betydelsen sedan hade överförts till participet, hade bi eller be försvunnit, och på så sätt hade den perifrastiska optativen blivit NN. Rekonstruktionen av den perifrastiska optativen är naturligtvis viktig för NN:s uppkomst: därav kan man dra slutsatsen att sammansatta verbformer med particip användes i de baltiska språkens förhistoriska förflutna och hade modal betydelse. Men den partikel bi som utvecklats ur hjälpverbet har bevarats i många historiskt belagda optativformer i litauiskan, där supinum ingår; alltså hade den ännu inte försvunnit innan supinum fick fäste i optativen. Participet självt hade trängts undan ur de perifrastiska optativformerna av supinum och kunde därför inte heller ensamt kvarstå som bärare av optativ betydelse. De slaviska språkens perifrastiska optativformer, som till sin uppbyggnad motsvarar de litauiska, har inte betydelsen NN. Under sådana omständigheter förefaller det omöjligt att härleda NN direkt från den perifrastiska optativen. Enligt vår uppfattning kan den perifrastiska optativen endast indirekt ha bidragit till att modal användning utvecklades hos andra particip, som förekommer med eller utan hjälpverb.

3.3.2. Samband mellan optativ betydelse och translativ (återberättad handling) och dubitativ (tvivel) betydelse kan iakttas även i litauiskans egen historia. I S. Vaišnoras ”Žemčiūga” och andra skrifter används ibland perifrastiska konditionalformer, bildade av būti i konditionalis och presens aktivparticip, för att åter-

¹⁶ J. Gonda, The character of the Indo-European moods, Wiesbaden, 1956, p. 61. Autorius duotuose pavyzdžiuose optatyvas maždaug atitinka lie. NN ir gali būti ja verčiamas, pvz., skr. gacchet kadācit, „ji ateisianti kada nors“. Žr. dar E. Fraenkel IF XLVI 44–5 su lit.

¹⁷ Vanligen i indirekta frågor (J. Gonda, ib. 124), där det kan översättas till litauiska både med NN och konditionalis, jfr φ 368: ἐφρόντο τίς εἴη ”de frågade vem han var” eller ”vem han skulle vara”.

B. Delbrück, VS. III 287; H. Hirt, IdgGr. VII 206; P. Chantraine, Grekiskan och de moderna språkens struktur, – Language, TCLG IX, 1959, s. 28; J. Gonda, ib. 125–6; Л. Ф. Лосев, Om lagarna för den komplexa meningen i forngrekiska, – Artiklar och undersökningar i språkvetenskap och klassisk filologi, Moskva, 1965, s. 42–43, 47.¹⁸

¹⁹ A. Meillet–J. Vendryes, Traité 674–5; J. H. Schmalz–J. B. Hofmann, Synt. 568 su lit.

²⁰ P. Diels, KZ XLI 194–8; H. Hirt, Urg. III 207.

40

när man berättar osannolika eller, enligt författarens mening, omtvistade saker, dvs. på ett sätt som helt liknar NN, t.ex.: mokinį ir kaip būk Sacramentai butu malone duda 120₆₋₇; anis saka jįdant žodzczei Christaus… isch akiu ir dhumu butu addeti 160₆; apreiškimu isch dangaus laukie / per kurius Diewas iusamp / buk silingas butu essas ant ischganima 120₁₄; kaip nessa butu galeie buti / idant Dwassia… ne butu priminusi / kad tokia ijednones affiera butu tureiussi buti PM 9₁₇, 21. I bisatser i underordnade satser uttrycks också sådant som betvivlas genom dessa former, t.ex. regisi jog nūdemais Misschos affiera nepareitusi kunigistosp MT (PM) 7₇. På liknande sätt används konditionalformer även i dagens språk, jfr frågade vem han i så fall skulle vara (jämte essą).

Å andra sidan används NN utan kopula i några fall i stället för perifrastiska konditionalformer i S. Vaišnoras skrifter, t.ex.: Nessa kad tokios treczoses nübūtas / po schei gjwatai priwalu essa (= būtų buvę) / tikek tam S. Powilas butu te pacze / … neuschnmirches PM 33₁₈, 22; schitatai wiss teip… stipru ira / kaip buk Diewas patsai Baszniczioje pribudams dargs bei ischpildas (= darytų bei išpildytų) 109₁₆. Även participier kan ha samma betydelse; hos S. Vaišnoras används de ibland generellt i stället för participens oböjliga former (jfr 1.5.2), t.ex.: tatai tur nusidūti ne tū budu / kaip buk dinkscze reikalingas slusbas priwalu sant ant to tiketies 202₁₂.

NN och konditionalformer förekommer sida vid sida i underordnade satser som är beroende av samma verb och har samma funktionella betydelse, t.ex.: (papister) netikumus statczei uschstoie taridami… jog ipaczia wiera ing Christu / buk nesanti dalis Pakutos. Buk pakuta darantiemus gan butu gailessia 148₁₃–₁₅. Tūbudu nessa / uredwi Christaus daugi ira nutraukema / kaip butu jo kenteimas netobulas ganpadarinas usch griekus essas… Ir buk kenteimas bei kraujes jo / nepakan̆kancziu uschmokejmu atpirkima mussu essas. Ir dali nekure mussu ganpadarimui buk palikes 264–264ₐ. Denna synonyma användning av NN och konditionalis kan i vissa fall möjligen delvis förklaras av att de användes för att översätta verb i sannolikt samma modus (konjunktiv). Beröringspunkterna mellan de båda modi är emellertid uppenbara och finns även i dagens språk; därför är det fullt möjligt att perifrastiska optativformer påverkade spridningen av modal användning hos aktiva particip.

3.4. En mycket viktig roll för att betydelsen av återberättad eller antagen handling skulle ”fästas” vid nominativformer av aktiva particip spelades av VD (nominativus cum participio) och andra, sannolikt ännu äldre konstruktioner, där predikativa particip följde efter verb för tal eller mental perception: han sade (sig), (att) han hade vandrat (se 1.7.2). I dessa konstruktioner bär participen vanligtvis huvuddelen av informationen, medan verben, som formellt utgör satsens grund, endast anger informationens källa eller någon modal aspekt av den. På grund av denna betydelse tenderar verb för sägande i satser som återger indirekt tal att övergå till parentetiska uttryck, modalord eller rentav vissa partiklar (jfr ryska мол из молвити). Därför kunde betydelsen av återberättad handling lätt knytas till de predikativa participen själva och överföras till satser där de sedan gammalt användes i verbum finitum-position utan verb för tal eller mental perception, t.ex. han vandra-

²¹ På liknande sätt 160₉, PM 24₂₃.

²² Tydligen utan påverkan från något källspråk, jfr Denn wann eines solchen dritten Zustands nach diesem Leben vonnöthen (J. Vietor, se W. Witte, Der Uebersetzer Simon Waischnoras d. Ae., Braunschweig, 1931, p. 104, 115; den latinska texten är helt annorlunda). På liknande sätt MT 202₁₁–₁₃.

41

s. Den ur en avlägsen forntid ärvda GD-konstruktionen kan också ha stimulerat användningen av particip för att uttrycka en återberättad handling. Dessa konstruktioners inflytande förklarar väl det faktum att betydelsen av återberättad handling är mest karakteristisk för aktiva particip i nominativ, medan neutrumformerna av passiva particip, som inte är förbundna med VD- och GD-konstruktionerna, har den betydligt mer sällan (jfr 2.3).

Alla de omständigheter som behandlats här var gynnsamma för att participen skulle utveckla en modal användning. Ändå räcker de inte för att slutgiltigt besvara frågan: varför fick predikativa particip just i de östbaltiska språken betydelsen av indirekt modus?²³ Mycket likartade förhållanden rådde i de slaviska språken, där particip också kunde ha predikativ funktion och där GD- och VD-konstruktioner en gång användes, men där NN inte utvecklades. Det är sant att användningen av particip i slaviska språk generellt är mer begränsad än i baltiska språk, och i germanska språk är den ännu mer reducerad. Men i grekiska och indo-iranska språk, där participssystemet är rikt och välutvecklat och deras predikativa funktion också har bevarats, saknar particip betydelsen av återberättad handling. Tydligen bidrog inte bara de inre förhållanden som diskuterats, utan även vissa yttre förhållanden till att NN bildades i de östbaltiska språken.

3.5. Redan 1935 uppmärksammade P. Arumaa likheten mellan lettiskans indirekta, eller återberättande, modus och estniskans modus obliquus (kaudne kõneviis, även det nedan benämnt indirekt modus)²⁴. I estniskan betecknar oböjliga former av aktiva particip med -vat (t.ex. tulevat ”att komma tillbaka, komma tillbaka”, töötavat ”att arbeta, komma att arbeta”) en handling som talaren fått kännedom om från någon annan, och de används i direkt tal för att återge sådant man hört från andra eller från annat håll, t.ex. meie töötavat halvasti ”vi sägs arbeta dåligt”²⁵. Liksom i litauiska och lettiska kan participet olevat, av verbet lentu ”vara”, här fungera som motsvarighet till ett hjälpverb och tillsammans med particip med suffixet -nud bilda perifrastiska preteritumformer av indirekt modus, t.ex. mina olevat kirjutanud ”jag (sägs ha) skrivit” (Э. Пялль, ib. 156), jfr lett. es esot rakstījis. E. Matthewss jämförde sådana estniska konstruktioner med den modala användningen av neutrumformerna av litauiska passiva particip (t.ex. mūsų tėvelių visos tos giesmės mokėta) och drog slutsatsen att den senare är inhemsk och oberoende av påverkan från andra språk (SEER XXXIII 370). V. Pisani jämförde estniskans indirekta modus med de aktiva participformer med motsvarande betydelse i de östbaltiska språken. På grund av likheterna i betydelse och struktur föreslog han att betrakta östbaltisk NN som ett lån från de östersjöfinska språken eller som en gammal gemensam isogloss, ärvd från förstadierna till dagens finska och estniska²⁶. I. Marvan, som kritiskt värderade V. Pisanis hypotes om att NN lånats från de finska språken, framhöll strukturella skillnader mellan estnisk och östbaltisk NN: det particip på -vat som bildar estniskans modus obliquus står i partitiv och skiljer sig från particip med -van, vilka används i konstruktioner motsvarande litauiskans GD och VD²⁷. Enligt I. Marvan var de finska språkens inflytande på östbaltiskans indirekta modus,

²³ И. Марван, Baltistica V (1) 18.

²⁴ Artikeln publicerades i ”Eesti Keel” 1935, nr 4–6, och omnämns av J. Lohmann, KZ LXIV 46.

²⁵ Э. Пялль, Учебник эстонского языка, Таллин, 1955, p. 155; А. Каск, ЯН СССР III 48.

²⁶ V. Pisani, Zu einer Baltisch–Estfinnischen Partizipialkonstruktion, — Rakstu krājums J. Edzelīnam, Rīgā, 1959, p. 215 tt.

²⁷ И. Марван, Kalbotyra IV 35–37; Baltistica V(1) 18. Utan att beakta denna skillnad härleder A. Sauvageot, BSL L 208, estniskans modus obliquus ur GD-konstruktioner av typen näin isän tulevan ”jag ser fadern komma”.“

42

bör betraktas som en sekundär, modifierande faktor, medan de inre, systemiska förhållandena är primära. Denna uppfattning, som också stöds av andra paralleller mellan baltiska och finska språk, är mycket viktig och bidrar till en bättre förståelse av hur östbaltisk NN uppstod.

3.5.1. I de östersjöfinska språken uttrycks en återberättad handling med former av olika morfologisk karaktär och härkomst. Förutom particip med -vat användes i estniskan även deverbalderivat med -ma i NN-betydelse (A. Sauvageot, BSL L 208). NN uttrycks också med infinitiver på -da, vilka i skrifter fram till början av 1900-talet var ännu vanligare än particip på -vat och först under de senaste årtiondena har trängts undan ur skriftspråket²⁸. Dessa infinitiver är inte heller förbundna med konstruktioner av GD- och VD-typ; A. Sauvageot, ib. 208–209, förklarar deras modala användning med att infinitiven generellt har en betydelse av obestämdhet och osäkerhet. I liviska, som kännetecknas av många arkaiska drag och gamla kontakter med de baltiska språken²⁹, är NN-formerna återigen annorlunda: de har här utvecklats ur en agentbeteckning (nomen agentis) med -iji och bildar paradigmer för presens-futurum och perifrastiskt preteritum, t.ex.: ta lu’ggiji ”han sägs läsa”, ta vol’ lu’ggiji ”han sägs ha läst”³⁰. Nästan alla formanter för NN i de östersjöfinska språken är fonetiskt lika suffixen på particip i de baltiska språken som betecknar återberättad handling, jfr est. -vat och lett. -ot, est. -ma och litauiska presens- och preteritumformer av passiva particip med -mas, -ma, liv. -iji och lettiska preteritumformer av particip med -ujis (rakstījis), även om de uppenbarligen inte har något gemensamt ursprung. Fler exempel på likheter mellan morfologiska formanter av olika ursprung i de östersjöfinska och baltiska språken har också noterats; jfr illativformer med formanten -n, som utvecklats på ett särskilt sätt i båda språkfamiljerna (A. Sabaliauskas, LKK VI 112 med litteraturhänvisningar).

I andra östersjöfinska språk (liksom i finsk-ugriska språk i allmänhet) används inte NN, och det finns inga belägg för att den någonsin funnits där och sedan försvunnit. Tvärtom tyder formvariationen snarare på att detta modus fick sin morfologiska form redan under de enskilda östersjöfinska språkens existens.

3.5.2. I både baltiska och östersjöfinska språk uttrycktes en återberättad handling med verbala nominalformer: particip, ”gerundier” och infinitiver. De finska språken kännetecknas generellt av ett rikt system av particip och infinitiver³¹ och en vidsträckt användning av dem, på många sätt lik den i de baltiska språken. Particip är här det främsta medlet för att uttrycka en sekundär sats handling; dessutom kan de ofta ha en egen handlingsagent och fungera som motsvarigheter till verbum finitum³². Många finska participkonstruktioner (t.ex. yttranden av GD- och VD-typ³³) motsvarar baltiska konstruktioner enligt sin ursprungliga strukturella modell. Efter östbaltiskt mönster utvecklades i estniskan till och med sammansatta preteritumformer med former av verbet olema ”vara” och participet med suffixet -nud³⁴. Å andra sidan bidrog kontakterna med östersjöfinska språk tydligen till att de östbaltiska

²⁸ A. Kask, Die indirekte Redeweise in der Estnischen Schriftsprache, – Congressus Tertius Internationalis Fenno—Ugristarum, Tallinn, 1970, Teesid I, p. 49.

²⁹ П. А. Аристэ, ТИЯ IV 257 тт.; Ливы и ливский язык, „Eesti NSV TA Toimetised, ühiskonnateaduste s.“, 1, 1958, p. 42 тт.

³⁰ П. А. Аристэ, ВЭИ 15; Э. Э. Вяари, ЯН СССР III 148.

³¹ Till exempel har det finska skriftspråket 3 particip och 5 infinitiver, liviskan 4 particip och 2 infinitiver, och karelskan 2 aktiva, 3 passiva particip samt ytterligare 7 gerundier bildade av olika kasusformer av particip; se G. Décsy, Einf. 205; Э. Э. Вяари, ЯН СССР III 148–9; Г. Н. Макаров, ib. 73.

³² Л. Хакулинен, Разв. II 248 тт. su lit.; К. Е. Майтинская, ЯН СССР II 23.

³³ Jfr. Л. Хакулинен, ib. 248 ff., 253.

³⁴ П. А. Аристэ, ВЭИ 12–13; Э. Пялль, op. cit. 148–9; А. Х. Каск, ЯН СССР II 48; G. Décsy, Einf. 205; A. Sabaliauskas, LKK VI 112.

43

bevara än i dag en varierad och ålderdomlig användning av particip, vilken med tiden har reducerats kraftigt och försvunnit i andra indoeuropeiska språk. Inom det slaviska språkområdet har de nordvästliga dialekterna av ryska, som bildar ett adstratskikt i det gamla finska språkområdet, också bäst bevarat predikativa participkonstruktioner³⁵. Att predikativ användning av particip, infinitiver och liknande former i de finska språken är mycket ålderdomlig framgår av själva strukturen hos deras verbum finitum: de flesta böjda verbformerna har här fortfarande kvar formanter som är gemensamma med nominalorden³⁶.

3.5.3. Således differentieras betydelserna av direkt och indirekt erfarna handlingar morfologiskt endast inom ett relativt litet och slutet område med baltiska språk och östersjöfinska språk, vilket i norr börjar i det estniska språkområdet och sträcker sig söderut längs Östersjökusten, där det omfattar de nuvarande lettiska dialekterna och en stor del av de litauiska dialekterna. Den semantiska kategorin indirekt erfaren handling realiseras här genom morfologiska former av olika ursprung: particip (litauiska), oböjliga participformer (lettiska, estniska), infinitiver (estniska) och verbalsubstantiv (liviska). Kategorins betydelsemässiga egenskaper och dess förhållande till språksituationen är emellertid mycket lika i hela området³⁷. Kategorin kan inte vara särskilt ålderdomlig, eftersom varken de östbaltiska folkens närmaste grannar eller esternas och livernas närmaste grannar känner till den. Troligen uppstod den när gemenskapen mellan de östersjöfinska språken redan hade upplösts, medan östbaltarna fortfarande utgjorde en relativt enhetlig språkgemenskap där nya företeelser kunde spridas obehindrat. Spridningen av den semantiska kategorin indirekt erfaren handling i de östbaltiska språken kan knytas till deras expansion in i områden som beboddes av föregångarna till liverna och esterna under 500- och 600-talen e.Kr.³⁸ Nästan hela dess utbredningsområde kännetecknas av långvariga språkkontakter och vidsträckta substrat- och tvåspråkighetszoner: framför allt liviskt och estniskt substrat i norra Lettland, kuriskt–lettiskt och litauiskt i den västra delen av området, samt seliskt i södra Lettland och nordöstra Litauen. Det är lätt att se att NN har spridit sig just i den del av det litauiska språkområdet där kuriska och seliska språk en gång talades. Det var just via lettgaliska, kuriska och seliska dialekter, som påverkats av föregångarnas estniska språk³⁹, som kategorin indirekt erfaren handling kunde spridas över en stor del av det nuvarande litauiska språkområdet. (Direkt östersjöfinskt inflytande på litauiska dialekter förefaller inte ha varit möjligt.) Intensiteten i användningen av indirekt modus inom det baltiska språkområdet står ungefär i proportion till graden av närhet i kontakterna mellan baltiska och östersjöfinska språk: den är störst på Lettlands territo-

³⁵ I detta fall kan de östersjöfinska språken ha haft en liknande ”konserverande” inverkan på baltiska och slaviska particip som på konstruktionerna nominativus cum infinitivo, enligt V. Kiparskys ”kylskåpsteori”; jfr. V. Kiparsky, ZfslPh XXVIII 333—42; XXXIII 263—4; Baltistica V(2) 148.

³⁶ B. Collinder, Comparative grammar of the Uralic languages, Stockholm, 1960, p. 243; G. Décsy, Einf. 160—1. Kadangi veiksmažodžio—vardažodžio kategorijos yra koreliatyvios, pastaruoju metu manoma, jog metodiškai netikslu kalbėti apie veiksmažodžių kilmę iš vardažodžių, tačiau finų-ugrų kalbų verbum finitum artimumas vardažodžių kamienams ir jų genetinis ryšys abejonių nekelia, žr. K. E. Майтинская, Оч.-УЯ 219, 300 tt., 330 tt. su lit.

³⁷ I detta avseende kan den semantiska kategorin indirekt erfaren handling jämföras med kategorin uttryckt förpliktelse, som realiseras genom olika debitivformer i lettiska och liviska samt i Saaremaas estniska dialekt; jfr. J. Endzelins, LaGr. 885 ff., 971 ff.; П. А. Аристэ, ТЯИ IV 288; Э. Э. Вяари, ЯН СССР II 147—8.

³⁸ Baltarnas förflyttning norrut under denna period framgår både av arkeologiska fynd och av språkförhållanden (lämningar av estniska och liviska språk i norra Lettland, finsk toponymi etc.); se П. А. Аристэ, ВЭИ 16 ff.; M. Gimbutas, The Balts, London, 1963, p. 141; V. Mažiulis, Baltistica X (2) 124.

³⁹ Om östersjöfinskt indirekt inflytande på litauiskan via kuriska och seliska språk, jfr. V. Mažiulis, Baltistica X (2) 124.

44

…området, mindre — i det nordöstra hörnet av det litauiska språkområdet, i dess norra utkant samt i Žemaitija, och längre söderut försvagas och bleknar det. De neutrala participformer i neutrum som används i södra Litauen har redan betydelsen av återberättad handling betydligt mer sällan än nominativformerna av aktiva particip i de nordöstra höglandsmålen och i Žemaitija. Kategorin för indirekt upplevd handling spreds således sannolikt gradvis från norr till söder över det baltiska språkområdet, samtidigt som den försvagades, och kanske nådde den inte ens fram till det preussiska språkområdet.

3.6. Uppkomsten av kategorin för indirekt upplevd handling har en tydlig parallell i språk tillhörande olika familjer, de östbaltiska språken och de baltiska finska språken, i en helt annan utkant av det indoeuropeiska språkområdet, nämligen på Balkan. Bulgariskans data är särskilt intressanta i detta avseende.

3.6.1. Bulgariska particip med suffixet lkan, när de används i verbposition, bilda så kallade återberättande former eller ett återberättande modus⁴⁰. Detta används för att uttrycka sådant som upplevts indirekt, återberättats eller betvivlats, och vars sanningshalt talaren inte kan garantera. Former i första och andra person har hjälpverbet съм och sammanfaller, eftersom de bildas av perfektstammen, med indikativens perifrastiska perfekt (t.ex.: писал съм ’jag har skrivit’, писал си ’du har skrivit’); i tredje person (som också är den vanligaste⁴¹) används däremot participet utan hjälpverb, vilket skiljer det från andra sammansatta tempus, t.ex.: писал’(han) har skrivit’, писали’(de) har skrivit’. Skillnaden är inte absolut, eftersom återberättande former ibland kan ha ett hjälpverb i tredje person, medan perfekt kan sakna det⁴². Former som bildas av imperfektstammen används endast med betydelsen av en återberättad eller betvivlad handling, t.ex.: писал съм, писал си, писал’jag, du, han har skrivit’⁴³. Till paradigmet för det återberättande moduset hör, utöver de enkla formerna, även så kallade emfatiska former, som bildas på samma sätt som litauiskans sammansatta former, det vill säga med ett particip av ett hjälpverb med betydelsen ’vara’, t.ex. бил писал’(han) hade tydligen skrivit’⁴⁴. De betecknar återberättade handlingar vars sanningshalt talaren betvivlar, det vill säga de har en starkare modal prägel och motsvarar även i detta avseende litauiskans sammansatta NN-former⁴⁵.

Av de övriga slaviska språken har även makedonskan återberättande former med lparticip⁴⁶; dess grammatiska struktur sammanfaller i huvudsak med bulgariskans. Serbisk-

⁴⁰ De återberättande formernas ställning i det bulgariska grammatiska systemet är omdiskuterad. I grammatikor betraktas de vanligen som ett av verbets modus — translativen, kommentativen, прези-казного наклонение, se А. Андрейчин, Н. Костов, К. Мирчев, Е. Николов, Ст. Стойков, Български език, София, 1955, p. 212—234; Ю. С. Маслов, Очерк 288 följ. Eftersom de återberättande formerna också korrelerar med konjunktiv och imperativ har vissa forskare föreslagit att man i bulgariskan skulle urskilja ett helt system av sekundära (återberättande) modus, se Е. И. Демина, БГБЛЯ 359 följ., eller betrakta de återberättande formerna som särskilda fall av modal användning av indikativ (изъявительно наклонение), se В. Станков, Врем. 155 följ., särskilt 162—4 med litteraturhänvisningar, och på senare tid även Е. И. Демина, Ген. 13 följ.

⁴¹ Enligt V. Koseska SFPS XIII 166 utgör tredje personens former i det moderna språket omkring 90% av alla belägg.

⁴² Jfr М. Г. Рожновская, Синт. 218; Ю. С. Маслов, Очерк 250; V. Koseska, SFPS XIII 166; В. Станков, ib. 78; Е. Дьомина, БЕ XX 407 följ.

⁴³ М. Г. Рожновская, Синт. 117.

⁴⁴ Е. М. Демина, БГБЛЯ 353 följ.; В. Станков, Врем. 166.

⁴⁵ Om former med liknande emfatisk betydelse i albanskan, se W. Fiedler, ACB VI 369.

⁴⁶ H. G. Lunt, Grammar of the Macedonian literary language, Skopje, 1952, 91 tt. Tačiau makedoniečių kalboje atpasakojamosios formos vartojamos su pagalbiniu veiksmažodžiu taip pat kaip perfekto, tad formaliai nuo pastarųjų nesiskiria.

45

I kroatiska bildas perfekt med dessa particip; tredje person singularis kan utan hjälpverb användas för att uttrycka en indirekt bevittnad handling och även andra modala betydelser⁴⁷. I allmänhet bildade particip som härstammar från de urgemenslaviska verbadjektiven med suffixet l paradigmet för indirekt (resp. återberättande) modus endast inom ett mycket begränsat område av enskilda slaviska språk och, uppenbarligen, relativt sent⁴⁸.

3.6.2. Samma l-participformer, bildade av imperfekt- och perfektstammar och betecknande en återberättad handling, används i bulgariska också för att uttrycka en oväntat upplevd, förvånande handling. I sådana fall kallas de admirativ. Vissa forskare betraktar den bulgariska admirativen som en variant av återberättande modus (translativ eller kommentativ)⁴⁹, andra behandlar den som en separat grupp former⁵⁰ eller som ett särskilt fall av modal användning av indikativens tempus⁵¹. Det genetiska sambandet mellan återberättande modus och admirativ erkänns dock av båda sidor⁵². Den albanska admirativen, som bildas av nya former av verbala namn (s.k. korta particip) tillsammans med ett postpositivt hjälpverb med betydelsen ”ha”⁵³, betecknar likaså inte bara en oväntat upplevd eller förvånande handling, utan också en återberättad handling med en viss emotionell nyans⁵⁴. De båda betydelserna är nära förbundna (även en direkt upplevd handling kan vara förvånande, liksom en återberättad handling) och har enligt vissa balkanologer utvecklats ur perfektens emfatiska användning⁵⁵; skillnaden var bara att den kommentativa (återberättande) betydelsekomponenten betonades starkare i bulgariska, medan den admirativa (förvånande) komponenten betonades starkare i albanska⁵⁶. Det är lätt att se att den bulgariska och albanska admirativen, genom sambandet mellan betydelserna ”återberättad handling” och ”förvånande handling”, helt motsvarar litauiskans NN⁵⁷. De bulgariska återberättande-admirativa formerna har optativ betydelse när de används med konjunktionen da, t.ex. da ne cu otшila tam! (särskilt efter nei-

⁴⁷ И. Грицкат, О перфекту без помоћног глагола и сродним синтаксичким појавама у српскохрватском језику, Београд, 1954; J. Kuryłowicz PRTJ XXIX 30–1; М. Деянова, ИИБЕ XIX 847.

⁴⁸ Enligt K. Mirčev, Ист. Гр. 123, började perfektens modala användning spridas i bulgariska från 1300-talet. E. Diomina Ген. 15 och БЕ XX 410 anger att bulgarisk skrift från 1600-talet fortfarande återspeglar en tidig fas i bildandet av de återberättande formerna.

⁴⁹ Ю. С. Маслов, К вопросу о системе форм пересказывательного наклонения, Сборник в чест на Александър Теодоров-Балан, София, 1956, р. 314 tt.; Озерк 250–1; W. Fiedler, ACB VI 369; WZL XV. 3 565.

⁵⁰ Е. И. Демина, ВГБЛЯ 327–8 su lit.

⁵¹ В. Станков, Врем. 176 su lit.

⁵² Även vid den internationella balkanistkongressen 1968 och symposiet om Balkanspråkens grammatiska typologi 1973 framhöll hon detta; E. Diomina, som utifrån nutida språkbruk betraktar admirativ och återberättande former som skilda kategorier, se Е. И. Демина, Ген. 14.

⁵³ Dėl albanų kalbos admiratyvo žr. G. Weigand, Albanesische Grammatik, Leipzig, 1913, p. 122 tt.; W. Fiedler, ACB VI 367 tt.; WZL XV. 3 561 tt. su lit.; А. В. Десницкая, Албанский язык и его диалекты, Ленинград, 1968, р. 17tt.

⁵⁴ W. Fiedler, WZL XV. 3 563–5.

⁵⁵ Historiskt skiljer sig albanskans admirativ från perfekt endast genom participets och hjälpverbets position: i perfektformerna står hjälpverbet före participet och är inte sammansmält med det; jfr А. В. Десницкая, ib. 17–18; W. Fiedler, WZL XV. 3 562. E. Çabej påvisar i den albanska skrifttraditionen en gradvis övergång från perfektbetydelse till admirativ, ACB 386–7.

⁵⁶ W. Fiedler, WZL XV. 3 565.

⁵⁷ Likheten mellan den bulgariska admirativen och litauiska particip som betecknar en förvånande handling påpekades av A. Nepokupnas, som föreslog att admirativ skulle urskiljas som en kategori även i de baltiska språken; se А. П. Непокупный, Ареальные аспекты балто-славянских отношений, Киев, Москва, 1964, р. 26–7.

46

ginio, se V. Koseska, SFPS XIII 168–9), och överensstämmer därmed också med de predikativa participen i litauiskan (t.ex. Nekalbėjęs! och liknande; se 1.9.2). Dessutom uttrycker de också en förfluten handling som framgått av resultaten⁵⁸ (jfr den fjärde betydelsen av litauisk NN). Därmed är admirativens samband med de återgivande formerna, perfektet och därmed också den predikativa användningen av particip helt obestridligt.

3.6.3. Liksom de östbaltiska språkens indirekta modus semantiskt ligger nära de baltiska finnarnas modus obliquus, är de återgivande formerna i bulgariska, makedonska och albanska besläktade med turkiskans ”evidenslösa preteritum”, som utvecklats ur ett particip med suffixet -myš och betecknar handlingar som upplevts indirekt, genom andras berättelser⁵⁹. Man menar att denna tids modalbetydelse har uppkommit på grundval av en äldre perfektbetydelse⁶⁰. Former av evidenslöst preteritum, utvecklade ur particip med -myš och -gan, har spridits geografiskt även till andra turkiska språk (former med -gan är belagda från 1500-talet, och former med -myš från början av den oguziska skrifttraditionen)⁶¹. Dessutom används i turkmeniska även former av evidenslöst preteritum med -an⁶². Eftersom den evidenslösa, det vill säga modal kategorin för indirekt upplevd handling, är tämligen utbredd i de turkiska språken och har funnits där sedan länge, är det fullt förståeligt att den under århundraden av språkkontakt kan ha påverkat även bulgariska, makedonska och albanska. Vissa forskare menade att de återgivande formerna i bulgariska och makedonska uppkom genom påverkan från turkiskans verbalsystem under perioden av bulgarisk-turkisk tvåspråkighet (1300–1800-talen)⁶³ eller genom ett turkiskt substrat i protobulgariskan (efter 700-talet)⁶⁴. När kategorins semantiska struktur och särdragen i dess morfologiska realisering vid indirekt upplevda och överraskande handlingar undersöktes närmare, framträdde interna förutsättningar för den, rotade i de balkanslaviska språken och albanskan själva⁶⁵. Det är dock obestridligt att denna kategori utvecklades under komplicerade förhållanden av intensiv språkkontakt⁶⁶. Dess mycket begränsade utbredning i den indoeuropeiska språkterritoriens södra utkant och dess jämförelsevis sena uppkomst visar att det viktigaste spridningscentrumet måste ha funnits inom de turkiska språkens område⁶⁷.

⁵⁸ E. Diomina kallar denna betydelse konkljuzvyvin, se Е. И. Демина, Ген. 14; Е. Дво-мина, БЕ XX 411–2.

⁵⁹ Om den, se O. Grünenthal, KZ LXIII 134; А. И. Кононов, Грамматика современного турецкого языка, Москва – Ленинград, 1956, p. 231 ff.; Н. З. Гаджиева, Осн. 182 ff. Turkiskans verbformer med -myš används, liksom de bulgariska med -l, också som participium conjunctum, se O. Grünenthal, ib. 134; А. Н. Кононов, ib. 251.

⁶⁰ O. Grünenthal, ib. 134.

⁶¹ Н. З. Гаджиева, Осн. 179 ff., 182–3.

⁶² Ib. 181–2.

⁶³ Б. Цонев, История на български език, III, София, 1937, p. 106; К. Мирчев. Ист. гр. 48, 123, 187; Л. Андрейчин, ИИБЕ II 39 tt.; Э. Бенвенист, ОЛ. 223–4.

⁶⁴ K. Popov har framfört denna uppfattning, se Е. И. Демина, Ген. 14.

⁶⁵ Redan S. Mladenov betraktade de återgivande formerna i bulgariska som autoktona företeelser, Symb. Rozwadowski II 205 ff.; se även V. Koseska, SFPS XIII 168 och den litteratur som anges i E. Diominas studie ББЛЯ 314.

⁶⁶ Enligt E. Diomina bör förklaringen till deras ursprung sökas ”i hela den komplicerade situationen av långvariga språkkontakter på Balkanhalvön” ((Е. И. Демина, Ген. 17).

⁶⁷ Till och med forskare som betonar dessa verbformers egenart i de balkanslaviska språken och albanskan erkänner det turkiska inflytandet på de återgivande formerna i bulgariska (t.ex. bortfallet av hjälpverbets tredje person) och på användningen av albanskans admirativ med betydelsen indirekt upplevd handling; jfr W. Fiedler, WZL 565, Е. И. Демина, Ген. 15–16; А. С. Мельничук, Розв. 86–8.

47

3.7. Således realiseras den semantiska kategorin för indirekt upplevd handling i två helt motsatta ytterområden av det indoeuropeiska språkområdet – i Baltikum och på Balkan – med mycket likartade medel. Östbaltisk NN, de återberättande formerna i de balkanslaviska språken och albansk admirativ sammanfaller i många avseenden vad gäller betydelse och morfologiskt uttryck. De viktigaste överensstämmelserna är följande:

1. Den semantiska strukturen hos de nämnda modala kategorierna består av betydelserna indirekt upplevd (translativ), tvivelaktig (dubitativ) eller överraskande handling (admirativ). Särskilt anmärkningsvärt är det icke-triviala sambandet mellan de ganska olika admirativa och translativa betydelserna och att de uttrycks med samma former.

2. Indirekt upplevd handling uttrycks med particip som ingår i systemet för sammansatta (perifrastiska) tempus. Även om själva participformerna har olika ursprung, är de indirekta modusparadigm som bildats med dem mycket lika till sin struktur (jfr litauiska och lettiska NN:s sammansatta tempus samt de så kallade emfatiska bulgariska återberättande formerna och albanska admirativformerna).

3. Formerna som uttrycker indirekt upplevd handling är i alla de nämnda språken genetiskt besläktade med det perifrastiska perfektet, och i östbaltiska och balkanslaviska språk är de i vissa fall till och med homonyma med det.

4. Kategorin för indirekt upplevd handling grammatikaliserades relativt sent (uppenbarligen inte tidigare än under andra hälften av det första årtusendet e.Kr.).

Dessa överensstämmelser kan inte vara tillfälliga. De visar tydligt den typologiska gemenskapen mellan NN och dess funktionella ekvivalenters semantik och uttryck.

De yttre förutsättningarna för NN:s uppkomst är också mycket lika. I båda ytterområdena av det indoeuropeiska språkområdet differentieras direkt och indirekt upplevd handling inom ett tydligt avgränsat område, som vid sidan av indoeuropeiska språk omfattar språk från andra familjer (finsk-ugriska och turkiska) och som tillsammans med angränsande indoeuropeiska språk bildar zoner med intensiv ömsesidig kontakt, tvåspråkighet eller till och med en ”språkunion”. Även om vi finner förutsättningar och ansatser till NN:s uppkomst också i andra indoeuropeiska språk, har den ingen annanstans fått morfologisk form. I andra språkfamiljers språk, till exempel turkiska, används däremot indirekt modus eller dess ekvivalenter mer utbrett och sedan länge. Under sådana omständigheter är språk kontakternas roll i NN:s uppkomst ganska uppenbar.

Jämförelser med andra språk som har motsvarande modala kategorier bidrar till en bättre förståelse av litauiskt NN:s ursprung. Den strukturella grunden för detta modus utgjordes av den predikativa användning av particip som ärvts från den indoeuropeiska ursprungsperioden och som i sin tur bygger på en nominal satsstruktur. Dess semantiska förutsättningar kan knytas till tendenser i indoeuropeiska språk att använda particip (särskilt utan hjälpverb) och perifrastiska verbformer bildade med dem (särskilt perfekt och optativ) modalt. Etableringen av betydelsen återberättad handling stimulerades av halvpredikativa participkonstruktioner: ackusativ och nominativ med particip. Kontakter med de närmaste östersjöfinska språken (liviska och estniska) spelade dock en viktig roll för den slutliga utformningen av det indirekta moduset och bildandet av dess morfologiska paradigm.

Litteraturförkortningar

1. Monografier

S. Agrell, Neutr. – Zur Geschichte des indogermanischen Neutrums, Lund, 1926.

E. Benveniste, Hitt. – Hittite et indo-européen. Etudes comparatives, Paris, 1962.

J. Balkevičius, Sint. – Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius, 1963.

48

A. Bezzenberger, BGLS. — Bidrag till det litauiska språkets historia grundade på litauiska texter från 1500- och 1600-talen, Göttingen, 1877.

K. Brugmann, Grdr. — Grunddrag i den jämförande grammatiken för de indoeuropeiska språken, Strassburg, 1897–1916.

— ” — Synt. — Den enkla satsens syntax i indoeuropeiskan, Berlin — Leipzig, 1925.

K. Būga, RR. — Valda skrifter, I–IV, sammanställda av Z. Zinkevičius, redigerade av V. Mažiulis, Vilnius, 1958–1962.

G. Décsy, Einf. — Introduktion till den finsk-ugriska språkvetenskapen, Wiesbaden, 1965.

B. Delbrück, VS. — Indoeuropeiska språkens jämförande syntax, I–III, Strassburg, 1893–1900.

J. Endzelin, AprGr. — Altpreussische Grammatik, Riga, 1944.

J. Endzelīns, DI. — Urval av verk, Riga, 1971 ff.

— ” — LaGr. — Lettisk grammatik, Riga, 1951.

E. Fraenkel, Baltosl. — Baltoslavica, bidrag till baltoslavisk grammatik och syntax, Göttingen, 1921.

— ” — Kas. — Litauiska kasusens syntax, Kaunas, 1928.

H. Hirt, IdgGr. — Indogermanische Grammatik, I–VII, Heidelberg, 1927–1937.

— ” — Urg. — Handbok i urgermanska, Heidelberg, 1931–1934.

H. Hübschmann, Cas. — Zur Casuslehre, München, 1875.

J. Jablonskis, RR. — Rinktiniai raštai, I–II, sud. J. Palionis, Vilnius, 1957.

G. Janke, Pass. — Der Ausdruck des Passivs im Altrussischen, Berlin, 1960.

J. Kabelka, La. — Latvių kalba, Vilnius, 1975.

J. Kazlauskas, Ist. gr. — Litauisk historisk grammatik (accentuering, substantiv, verb), Vilnius, 1968.

R. Kühner, GrGr. — Utförlig grammatik för det grekiska språket, I–II, Hannover, ²1870.

J. Kurylowicz, Apoph. — L’ apophonie en indo-européen, Warszawa, Kraków, 1956.

— ” — Infl. cat. — Indoeuropeiskans böjningskategorier, Heidelberg, 1964.

O. Lagerkrantz, Präd. — Indogermanisches Prädikativ, Uppsala, 1933.

W. P. Lehmann, PIE. — Proto-Indo-European syntax, New York, 1974.

V. Mažiulis, Balt. — De baltiska och övriga indoeuropeiska språkens inbördes förhållanden (deklination), Vilnius, 1970.

A. Meillet, Altarm. — Altarmenisches Elementarbuch, Heidelberg, 1913.

A. Meillet – J. Vendryes, Traité — Jämförande grammatik över de klassiska språken, Paris, 1952.

F. Miklosich, VGr. — Slaviska språkens jämförande grammatik, I–IV, Wien, 1868–1879.

T. Milewski, Indo-hitt. — L’ indo-hittite et l’ indo-européen, Cracovie, 1936.

J. Palionis, LLK — Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a., Vilnius, 1967.

A. Paulauskienė, Veiksm. — Dabartinės lietuvių kalbos veiksmažodis, Vilnius, 1971.

M. Rudzīte, Dial. — Latviešu dialektoloģija, Rīgā, 1964.

J. H. Schmalz – J. B. Hofmann, Synt. — Syntax och stilistik, – Stolz–Schmalz, Latinsk grammatik, München, 1928, 345–850.

J. Schmidt, Pluralb. — Die Pluralbildungen der indogermanischen Neutra, Weimar, 1889.

A. Senn, Hdb. — Handbuch der litauischen Sprache, I, Grammatik, Heidelberg, 1966.

J. S. Speyer, VedS. — Vedische und Sanskrit-Syntax, Strassburg, 1896.

Ch. S. Stang, Verb. — Das slavische und baltische Verbum, Oslo, 1942.

— ” — VGr. — Baltiska språkens jämförande grammatik, Oslo–Bergen–Tromsö, 1966.

R. Trautmann, AprS. — De gammalpreussiska språkminnesmärkena. Inledning, texter, grammatik, ordbok. Göttingen, 1910.

4. Užs. Nr. 1026

49

W. Veenker, Substr. — Frågan om det finsk-ugriska substratet i ryska språket, Bloomington, 1967.

J. Wackernagel, Vorles. — Föreläsningar om syntax med särskild hänsyn till grekiska, latin och tyska, I–II, Basel, ²1926–1928.

C. Watkins, IdgGr. — Indoeuropeisk grammatik, utgiven av J. Kuryłowicz, III, formlära, första delen, de indoeuropeiska verbböjningarnas historia, Heidelberg, 1969.

W. D. Whitney, SkrG. — En sanskritgrammatik, Leipzig, ²1889.

Z. Zinkevičius, Dial. — Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966.

Э. Бенвенист, ОЛ. — Общая лингвистика, М., 1974.

В. И. Борковский, Гр. — Syntax i fornsryska dokument (enkel sats), Львов, 1949.

В. И. Борковский—П. С. Кузнецов, Ист. гр. — Ryska språkets historiska grammatik, М., 1965.

Р. И. Булаев, Ист. гр. — Ryska språkets historiska grammatik, М., ⁶1959.

Е. И. Демина, Ген. — Om frågan om uppkomsten av de modala kategorierna i bulgarisk indikativ, — Symposium om grammatisk typologi hos moderna balkanspråk, preliminärt material, М., 1973, 13–17.

Н. З. Гаджиева, Осн. — De viktigaste utvecklingsvägarna för de turkiska språkens syntaktiska struktur, М., 1973.

Вяч. Вс. Иванов, Общ. — De indoeuropeiska, ur-slaviska och anatoliska språksystemen, М., 1965.

П. С. Кузнецов, Ист. морф. — Очерки исторической морфологии русского языка, М., 1959.

И. Б. Кузьмина —

Е. В. Немченко, Синт. — Синтаксис причастных форм в русских говорах, М., 1971.

Т. П. Ломтев, Очерки — Очерки по историческому синтаксису русского языка, М., 1956.

Ю. С. Маслов, Очерк — Очерк болгарской грамматики, М., 1956.

А. Мейе, Общ. — Общеславянский язык, М., 1951.

О. Мельничук, Розв. — Розвиток структури слов'янського речення, Київ, 1966.

К. Мирчев, Ист. гр. — Историческа граматика на българския език, София, 1953.

С. П. Обнорский, Очерки — Очерки по истории русского литературного языка старшего периода, М.—Л., 1946.

А. А. Потебня, Зап. — Из записок по русской грамматике, I–II, М., ²1958, III, М., ²1968.

М. Г. Рожновская, Синт. — Синтаксис прилагательного в болгарском литературном языке, М., 1970.

А. Н. Савченко, Ср. гр. — Сравнительная грамматика индоевропейских языков, М., 1974.

В. Станков, Врем. — Българските глаголни времена, София, 1969.

Ф. П. Филин, Происх. — Происхождение русского, украинского и белорусского языков, Л., 1972.

Л. Хакулинен, Разв. — Развитие и структура финского языка, I–II, М., 1953–1955.

П. Я. Черных, Ист. гр. — Историческая грамматика русского языка, М., 1954.

А. А. Шахматов, Синт. — Синтаксис русского языка, Л., 1925.

2. Allmänna arbeten, tidskrifter m.m.

ACB — Actes du Premier Congrès International des Études Balkaniques et Sud-Est-Européennes, Sofia, 1968.

Baltistica — Baltistica, Baltiska språkstudier, Vilnius, 1965 ff.

50

BPTJ — Polska språkvetenskapliga föreningens bulletin.

BSL — Bulletin de la Société Linguistique de Paris, sedan 1869.

DB — Donum Balticum to prof. Ch. S. Stang, ed. by V. Rūķe-Dra- vina, Stockholm, 1970.

GK — Modersmål, Kaunas, 1933—1941.

IF — Indogermanische Forschungen, sedan 1892.

Indogermanica — Indogermanica, Festschrift für W. Krause, Heidelberg, 1960.

Kalbotyra — Språkvetenskap, vetenskapliga arbeten från Litauiska SSR:s högskolor, Vilnius, sedan 1958.

KZ — Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, grundad av A. Kuhn, sedan 1852.

LB — Biblia: Das ist: die gantze heilige Schrifft: Deutsch Auffs new zugericht D. Marth, Luth. Wittemberg. Gedruckt durch Hans Lufft. 1549.

Lg — Language, Journal of the Linguistic Society of America, Baltimore, sedan 1925.

LKG — Litauiska SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen, Litauisk grammatik, red. K. Ulvydas, I—II, Vilnius, 1965—1971.

LKK — Frågor inom litauisk språkvetenskap, Vilnius, sedan 1957.

LKT — Litauiska SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen, Litauiska dialekter, läsebok, red. E. Grinaveckienė och K. Mor- kūnas, Vilnius, 1970.

LVLIR — Skrifter från Lettiska SSR:s vetenskapsakademis institut för lettiska språket och litteraturen, Riga.

MAD — Litauiska SSR:s vetenskapsakademis skrifter, serie A.

MLLVG — Lettiska SSR:s vetenskapsakademis institut för språk och litteratur, Modern lettisk litterär grammatik, I—II, Riga, 1959—1962.

MSL — Mémoires de la Société de Linguistique de Paris, sedan 1868.

NTS — Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, Oslo, sedan 1928.

OSS — Otázky slovanské syntaxe, I—III, Brno.

PJ — Poradnik językowy, Warszawa.

RKr — Rakstu krājums, Rīgas Latviešu Biedrības Zinību Komisijas izdots.

SEER — Slavonic and East European Review, London.

SFPS — Studia z filologii polskiej i słowiańskiej, Warszawa.

Sintagmatika — Sintagmatika, paradigmatika un savstarpējās attieksmes sintakses līmenī, 6. A. Ozola diena, materiāli, Rīgā, 1970.

Slavia — Slavia, Časopis pro slovanskou filologii, Praha, 1922 tt.

SlPr — Slavia Pragensia.

SPFS — Sborník prací filosofické fakulty Brněnské university, Řada jazykovědná (A), Brno.

TCLC — Travaux du Cercle Linguistique de Copenhague, Copenhague.

TLP — Travaux linguistiques de Prague, Prague.

V — Biblia sacra Vvlgatae editionis… Romae… MD XCIII.

W — Postille… Przez D. Iakoba Wvyka… w Krakowie… 1617 (sjätte upplagan).

WZL — Wissenschaftliche Zeitschrift der K. Marx-Universität Leipzig, Ges.-Sprachwiss. Reihe.

ZfslPh — Zeitschrift für slavische Philologie, Leipzig, 1925 tt.

БЕ — Български език, орган на институтъ за български език при БАН, София.

ВГБЛЯ — Вопросы грамматики болгарского литературного языка, М., 1959.

Leningrads universitets bulletin.

Inledning — Inledning till den jämförande-historiska studien av de slaviska språken, red. O. S. Melnytjuk, Kyiv, 1966.

4*

51

Frågor om det estniska folkets etniska historia, Tallinn, 1956.

Språkvetenskapliga frågor, Moskva.

Meddelanden från Institutet för bulgariskt språk, Sofia.

Meddelanden från den kejserliga vetenskapsakademins avdelning för ryska språket och litteraturen, Petrograd, 1896 ff.

Material och undersökningar om rysk dialektologi.

ОФ-УЯ — Основы финно-угорского языкознания, М., 1974.

Slavistisk samlingsvolym med anledning av den VI internationella slavistkongressen i Prag, Sofia, 1968.

Institutet för språkvetenskaps arbeten vid Sovjetunionens vetenskapsakademi.

Vetenskapliga skrifter från A. I. Herzen-statens pedagogiska institut i Leningrad.

Ergativ satskonstruktion i språk av olika typer (undersökningar och material), Leningrad, 1967.

Sovjetunionens folks språk, I–V, Moskva, 1966 ff.

В. АМБРАЗАС

SPRIDNINGEN OCH URSPRUNGSPROBLEMET FÖR KONJUNKTIV (MODUS RELATIVUS)

Sammanfattning

1. Konjunktiv (nedan KN), eller modus relativus, bildas i de östbaltiska språken av aktiva particip på *-nt- och *-us- (nominativformer i litauiska, nyare oböjliga ”departicip” i lettiska), t.ex.: lit. tēvas einąs, lett. tēvs ejot ”fadern lär gå”. KN:s paradigm är symmetriskt i förhållande till indikativens paradigm och kontrasterar mot det; utöver enkla former omfattar det också sammansatta (perifrastiska) former med aktiva particip av hjälpverbet būti, vilka kontrasterar mot motsvarande perifrastiska indikativformer, t.ex.: yra, buvo, būdavo, bus metęs: esąs, buvęs, būdavęs, būsiąs metęs. KN:s viktigaste särskiljande egenskaper är positionen för verbum finitum i satsen och frånvaron av en böjd form av hjälpverbet som kopula. I det moderna litauiska skriftspråket förekommer en neutralisering av den formella kontrasten mellan KN och indikativ i tre former med aktiva preteritparticip (jis metęs, buvęs metamas, buvęs mestas), där den böjda formen av hjälpverbet kan utelämnas. I lettiska är neutraliseringen av denna kontrast ännu mer begränsad.

KN:s modala semantik omfattar betydelserna återberättande (translativ), tvivel (dubitativ), oväntadhet-förvåning (admirativ) och slutsats på grundval av resultat (konklusiv), där de nära sammanhängande betydelserna återberättande och tvivel är de dominerande.

KN:s utbredning i de litauiska dialekterna är mycket ojämn: den används allmänt endast i den žemaitiska dialekten, i den del av den västaukštaitiska dialekten som gränsar till den i söder, samt i det nordöstra hörnet av det litauiska språkområdet (se karta 1). Just detta område kännetecknas också av produktiviteten hos andra participkonstruktioner, däribland nominativus cum participio, dativus absolutus och perifrastiska tempusformer.

Vid tiden för den litauiska och lettiska skriftlighetens början var KN en fullt utvecklad kategori med en semantik som motsvarade dagens språk. I forn litauiska är KN mest omfattande belagt i S. Vaišnoras verk (35 konstruktioner).

Uppgifter från dialekterna, folktraditionen och forn litauiska texter pekar på ett nära samband mellan KN och perifrastiska verbformer i förfluten tid. Aktiva parti-

52

cip i presens (einąs, bėgas, žiūris) ingår i forn litauiska, och delvis också i den moderna žemaitiska dialekten, fortfarande i paradigm för perifrastiska verbformer; de kan användas i positionen för verbum finitum utan återberättande eller tvivlande betydelse och kombineras med ett hjälpverb, varvid affixet be- endast understryker durativitet (t.ex. ira beszindans BrB II Moz 34, 26). Å andra sidan är KN oupplösligt förbundet med andra predikativa konstruktioner med aktiva particip utan kopula i positionen för verbum finitum, vilka intar en isolerad ställning i det litauiska språkets syntaxsystem, blir idiomatiserade och redan vid synkron analys urskiljs som relikter av arkaisk karaktär. De används huvudsakligen för att uttrycka ”tidslösa” tillstånd, dvs. i den vanliga betydelsen av äldre nominala satser, t.ex.: O ans jau nuo ryto atsigulęs į bedribss Rs, samt för emfatiskt uttryck för negation (t.ex. Nebebuve, kad aš až jo eič! Ds), önskningar och uppmaningar i halv-idiomatiska uttryck, besvärjelser och liknande, t.ex. atadara durytėles BsP II 327. Med olika expressiva nyanser uppträder aktiva particip utan kopula också i positionen som andra verb i postpositiva konstruktioner med relativa pronomen och adverb kas, kiek, kada, kur, iki, ligi och liknande, t.ex.: vaikas turėjo duonos kiek noris, medan de i preposition kan vara förbundna med konjunktionen in, t.ex. pabėgėjęs ir pastipo BrP IV 235. Dessa konstruktioners ålder bekräftas av exakta motsvarigheter i slaviska, germanska och andra besläktade språk. Postpositiva preteritparticip används också för att emfatisk förstärka handlingen hos ett verb med motsvarande rot, t.ex. gerk gėręs, liksom för att uttrycka ett alternativ (sakyк jam nesakęs) eller en oönskad handling (tylėk nebybėjęs).

Det genetiska sambandet mellan KN och de nämnda reliktkonstruktionerna visar att KN ur historisk synvinkel är ett specialiserat fall av äldre predikativ användning av particip, som endast skiljer sig från de andra genom vissa modala betydelser.

2. Att KN har utvecklats på grundval av participens äldre predikativa funktion framgår också av konstruktioner med passiva particip i neutrum, t.ex.: (brolio) gyvenama, sėjama; gyventa, sėta eller (brolio) būta gyven­ta. Dessa konstruktioner skiljer sig tydligt från KN vad gäller sin utbredning i de litauiska dialekterna: de är mest produktiva där KN inte används, och i den žemaitiska dialekten har de nästan inte alls påträffats (se karta 2). Vad gäller sina modala betydelser motsvarar de dock i huvudsak KN, men admirativ och konklusiv betydelse är mer produktiva hos passiva particip. Parallelliteten mellan de modala betydelserna, trots att KN och passivkonstruktionerna har olika utbredningsområden, vittnar om att deras utveckling är gemensam och talar emot försöken att härleda KN direkt ur konstruktionen nominativus cum participio, för vilken former av passiva particip i neutrum är helt främmande.

En jämförande analys av uttryck med passiva particip i neutrum av typen brolio gyvenama / gyventa leder till slutsatsen att de historiskt sett är varianter av konstruktionerna (rugiai) sėjama / sėta (jfr fornpreussiska grīkai ast... etwīerpton, fornkyrkoslaviska glasъ... uslyšano budetъ), byggda enligt samma strukturella schema som uttryck med adjektiv av typen (darbas) miela (jfr fornryska зрохо сладко). Neutrumformen av adjektiv och particip utgör här en ren stam på -o. Konstruktioner av typen (rugiai) sėjama förklaras som relikter av nominala satser med en oböjd predikativ beståndsdel, som har ärvts från den indoeuropeiska språkgemenskapen. Spår av den äldre inkongruensen har också bevarats i de motsvarande KN-konstruktionerna med former av aktiva particip i neutrum, vilka kan kombineras med substantiv av både maskulint och feminint genus (jfr broliai / seserys eina) och likaså har sin grund i en äldre nominal sats. Därmed förs hypotesen fram att KN och uttryck med passiva particip delar en ursprunglig syntaktisk struktur.

Utbredningen av genetivus auctoris (som ursprungligen uppenbarligen hade en possessiv betydelse) eller av därmed synonyma kasusuttryck för subjektet tillsammans med passiva particip av såväl transitiva som intransitiva verb (t.ex.: brolio sėjama, gyvenama) betraktas som en senare omvandling av den ursprungliga konstruktionen (rugiai sėjama), med typologiska paralleller i slaviska (särskilt nordryska) och indo-iranska språk. I samband med att adjektiv och particip i neutrum blev

53

… genus i adverbialiserade predikativ; inom den passiva konstruktionen sker en omtolkning av de syntaktiska relationerna, vilket leder till att nominativ i många fall inte längre uppfattas som subjektets kasus utan som kasus för det direkta objekt som uttrycks av participet, jfr. jo rašoma laiškas (konstruktionens sekundära ”ergativisering”).

3. Utvecklingen av modala betydelser hos predikativa konstruktioner med aktiva och passiva particip betingas av ett helt komplex av inre och yttre faktorer. Efter att de flesta nominala satser hade införlivats i de syntaktiska paradigmen för verbala satser som konstruktioner med nollkopula hamnade en del äldre predikativa particip i den syntaktiska systemets periferi och omtolkades senare utifrån sin sekundära, modala funktion. Tendensen att använda nominala verbformer för att uttrycka indirekt uppfattad handling (evidentialitetskategorin enligt R. Jakobson) framgår av bruket av såväl äldre som nya (perifrastiska) perfektformer i fornindiska, slaviska och romanska språk samt av typologiska paralleller i turkiska, semitiska och vissa kartvelska språk. Den modala omtolkningen av predikativa particip kan också ha främjats av att participformer användes för att bilda en perifrastisk optativ, det vill säga just det modus som i många indoeuropeiska språk uttrycker indirekt tal. Beläggen från fornlitauiska källor vittnar om ett samband mellan optativisk och translativ betydelse; detta framgår också av fall av synonymi mellan KN och optativ i S. Vaišnoras arbeten. Konstruktionen nominativus cum participio efter verb för mental perception och tal måste ha haft ännu större betydelse för att predikativa aktiva particip skulle få betydelsen av återgivning, t.ex. jis sakė(si) ėjęs; detta förklarar den tydliga dominansen av translativ och dubitativ betydelse hos KN jämfört med motsvarande passiva konstruktioner.

Som yttre förutsättningar som bidrog till utvecklingen av modala betydelser hos predikativa particip bör framför allt de historiska kontakterna mellan de baltiska och östersjöfinska språken betraktas. En jämförelse mellan de litauiska och lettiska participkonstruktionerna och motsvarande uttryck i estniska (kaudne kõneviis) och liviska visar att kategorin återgivning är gemensam. I ett relativt litet och avgränsat område längs en del av Östersjöns östra kust realiseras den genom olika verbala former: particip (litauiska), gerundier (lettiska, estniska), infinitiver (estniska) och verbalsubstantiv (liviska), medan endast de litauiska och lettiska formerna är genetiskt identiska. Spridningen av denna semantiska kategori kan ha samband med de baltiska stammarnas framryckning norrut, till områden bebodda av livernas och esternas föregångare, en förflyttning som dateras till 500–600-talen e.Kr. Vid denna tid existerade den östersjöfinska språkliga enheten inte längre, medan de östbaltiska språken fortfarande bildade en gemenskap där nya företeelser kunde spridas fritt. Bruksfrekvensen för KN i de östbaltiska språken motsvarar ungefär hur nära kontakterna med de östersjöfinska språken är: formen är vanligast i lettiska, mindre vanlig i norra och nordöstra Litauen samt i den žemaitiska dialekten, det vill säga i kontaktzonerna mellan litauiska och liviska respektive kuriska, vilka i högre grad har påverkats av östersjöfinska språk; i södra Litauen förekommer KN redan mycket sällan. Detta gör det möjligt att anta att kategorin återgivning spreds från norr till söder i de baltiska språken och sannolikt inte ens nådde det fornpreussiska språkområdet.

En typologisk parallell till östbaltisk och östersjöfinsk KN finns på Balkan. De bulgarisk-makedonska återgivningsformerna och albansk admirativ, vars utformning påverkades av turkiskan, motsvarar litauisk-lettisk KN både i fråga om sin semantiska struktur och sina morfologiska uttrycksmedel (verbalsubstantiv, nära förbundna med perifrastiska perfektformer). Att den semantiska kategorin återgivning har morfologiserats endast i de yttre randzonerna av det indoeuropeiska området, med utgångspunkt i den äldre predikativa funktionen hos verbalsubstantiv som kännetecknar många indoeuropeiska språk, visar att språkkontakter spelade en betydande roll i denna process och utgör ett tydligt exempel på spridning av identiska semantiska kategorier i kontaktområden mellan genealogiskt obesläktade språk.

54