LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987)

SAULIUS AMBRAZAS

HISTORISK UTVECKLING AV BILDNINGSTYPER FÖR VERBALA ABSTRAKTER

En ordsbildningskategori utgörs av ett paradigm av bildningstyper¹. I den intar en eller flera produktiva typer den viktigaste platsen; deras bildningsbetydelse sammanfaller med hela kategorins betydelse. De utgör kategorins semantiska centrum, medan de övriga bildningstyperna, som har snävare eller mer specialiserade betydelser, utgör dess periferi². Syftet med denna artikel är att överblicka förändringarna i det semantiska centrumet för kategorin verbala abstrakter (nomina actionis; härefter — NA) i litauiskan.

I dagens litauiska utgörs centrumet för NA-kategorin enbart av avledningar med suffixet -imas/-ymas. De kan bildas av varje verb och behåller i regel den kategoriska betydelsen av handling eller tillstånd³. Avledningar med ändelse är numera perifera. I dagens språk används de ofta i specialiserade betydelser och fungerar inte sällan som facktermer⁴.

En undersökning av verbala abstrakter i texter från XVI — XVII århundradena visar att denna kategori då hade en annan ställning. Avledningar med ändelse, som numera har mer konkreta eller specialiserade betydelser, användes ännu i äldre skrifter helt enkelt som beteckningar för handlingar. Detta framgår av exemplen nedan.

NA mūšis har i M. Daukšas Postilė fortfarande endast betydelsen ”slående”: mušbi pjaßtaku ir kůmſciu … kąkino Wießpati DP 167₁₉–₂₀ (likaså 160₁₁, 161₂₂,₂₆; orig. bicie, karanie, policzki, razy⁵). Med samma betydelse användes ordet också i många andra litauiska språkminnesmärken från XVI — XVII århundradena (VlnE 42₂₂, 51₄; BB Pat 17,10; 18,8; 20,30; 28, 6; Lex 75, 84a; SD³ 13; SIG II 81₁; Ch¹ Luk 12,18; ApD 16,18; 2 PvK 6,5; 11,23; 11,24; 1 Ptr 2,24). Betydelsen ”kamp, strid”, som är typisk för dagens språk, hos avledningen mūšis har noterats endast på några få ställen i de äldre skrifterna: Bitwā. Pugna. Kawa / mußis ^SD³

¹ Wellmann H. Deutsche Wortbildung: Typen und Tendenzen in der Gegenwartssprache. 2. Haupt. Das Substantiv. — Düsseldorf, 1975, S. 19—20; Morochovskaja E. Ja. Основные аспекты общей теории лингвистических моделей. — Киев, 1975, с. 82; Tsyganenko G. P. О словообразовательной парадигме — одном из компонентов теории словообразования. — В кн.: Изучение грамматического строя и преподавание грамматики в вузе и школе (Материалы Всесоюзной конф.). Кишинев, 1976, с. 72—73; Muryasov R. Z. О словообразовательных парадигмах. — В кн.: Словообразование и фразообразование: Тез. докл. науч. конф. М., 1979, с. 57—59.

² Plg. Furdík J. Zo slovotvorného vývoj slovenčiny. — Bratislava, 1971, s. 16.

³ Urbutis V. Žodžių darybos teorija. — V., 1978, p. 161, 215, 268—269.

⁴ Keinys S. Galūninė terminų daryba. — Kn.: Socialinės lingvistikos problemos (Lietuvių kalbotyros klausimai). V., 1979, t. 19, p. 167—169.

⁵ Kudzinowski Cz. Indeks-słownik do „Daukšos Postilė“ (toliau — KI). — Poznań, 1977, t. 1, s. 647.

88

17 (samma ställe SD³ 21, 136); Feldschlacht abazo mušis Lex 35; mušis (bitwa) PK 53₈, jfr. också den liknande betydelsen ”mord (zabojstwo)”: Karalißtes šiames ießko … waydays ir mušieys SP II 155₁₅.

NA žinia betecknar i de äldre skrifterna inte bara ”information”, utan också ”kunskap”. Den senare betydelsen används särskilt ofta för denna avledning i K. Sirvydas Punktai. Av 26 belägg har NA žinia betydelsen ”kunskap” i 23, t.ex.: gitumą žinios / ape wifą kas deßis I 14₁₅. Orden umiejętność, wiadomość, med vilka K. Sirvydas återger žinia, betydde också ”kunskap, kännedom” i äldre polska⁶. Denna betydelse är belagd även i andra skrifter från 1500–1600-talen, t.ex.: Dok mums ßine ir drukibe Mž 53₅; parodęs lobius … mókßto arba žinios ßawós DP 436₆, jfr. även Szinnę (Verstand) BB Pat 5,12; ack. sg. szinnę (Klugheit) Ps 7,4; Ape apßtepta žinia Roždńciaws SIG II 71₄; turi žinę wißu paprociu Ch¹ ApD 26,3. I nutida dialekter har denna betydelse bevarats endast i stelnade uttryck: mano trumpa žinia ”jag vet lite” Grd; daug žinios yr galvoj ”jag vet mycket” Psv (LKŽK).

Samma betydelse har också NA pažinia: iżg pažinios ne įbitikeiimo ßawo pažino 404₃₅ i M. Daukšas Postilė (orig. wiadomość). I nutida dialekter används denna avledning med den mer specifika betydelsen ”bekantskap” (”kännedom, kunskap” betecknades på 1500–1600-talen även med den motsvarande avledningen med suffixet -tis pažintis^⁷).

Den motsatta betydelsen – ”okunnighet” – hade i de äldre skrifterna NA nežinia, t.ex.: kas waikßčioia tamfumßia (ne žinios ir nūdžių) DP 510₃ (samma ställe 234₃₆, 299₁₈, 528₃₈, 610₂₇ – orig. niewiadomość); Nießwiadomość / Imprudentia. Nepritirimas nežinia SD³ 218 (samma ställe SP I 104₂₃, 117₉, 248₁₀, 294₁₀; II 8₂₂, 31₂₈, 112₄). Numera betyder NA nežinia oftast ”det okända” eller ”ovisshet”.

NA maldą används i 1500–1600-talens skrifter, utöver den dominerande betydelsen ”åkallan av Gud; texten i denna åkallan”, även sporadiskt i betydelsen ”begäran” (i M. Daukšas Postilė i 2 av 200 fall): [Kristus] mus maldomis teßia ßawęs DP 380₁₃ (samma ställe 545₅₂ – orig. prośba); klaußik balsą maldos (ändrat till aßuftoghimo) mana BB Ps 28,2 (samma ställe Ps 31,23 – orig. Flehen); maldą (Bitte) Job 6,8; Lex 18: Vorbitt malda Lex 101a; Proßba / Petitio, precatio. Malda SD³ 346 (samma ställe även i vissa senare skrifter, se LKŽ VI 790). Betydelsen ”begäran” överensstämmer med verbet *mel-/*mol- forntida betydelse ”tala, be”⁸, vilken verbet melsti ”be” har bevarat fram till i dag. NA prašymas konkretiserades på liknande sätt. På 1500-talet beläggs det i betydelsen ”bön”: daboießi praßchimo mana BB Ps 66,19 (orig. Gebet, samma ställe även Mž 362₅, 365₅, 392₅, 393₇).

NA nūlaida, som numera har olika specialiserade och konkreta betydelser (LKŽ VIII 934), betecknade ännu en process i M. Daukšas Postilė: nūg ußtekeimo ßaules net’ ik’ nūlaidai garbūs yr wardas io 487₂₁. Med kategorisk betydelse används denna avledning

^⁶ Reczek S. Podręczny słownik dawnej polszczyzny. – Wrocław etc., 1968, s. 548.

^⁷ Ambrazas S. Priesaginės darybos veiksmažodžių abstraktai M. Daukšos Postilėje. – Kalbotyra, 1983, t. 34(1), p. 80.

^⁸ Szemerényi O. Principles of Etymological Research in Indo-European Languages. – In: Etymologie / Hrsg. von R. Schmitt. Darmstadt, 1977, S. 338–345 su lit.; Иванов Вяч. Вс. Славянский, балтийский и раннебалканский глагол: Индоевропейские истоки. – М., 1981, с. 171.

89

används ibland också i senare skrifter, t.ex.: nuolaidos (dvs. en nedstignings) virvė LC 1884, 5 (LKŽ VIII 934).

NA pasaka hade på 1500–1600-talen betydelsen ”berättelse”: Nepaniekin... pašakos wirefiniųjų DP 66₃₀ (likaså 166₄₆, 272₄₁, 371₂₃, 475₅₁ – orig. powieść, przypowieść⁹); Ant tos pašakos akis atkelkite SIG II 20₁₈ (på liknande sätt II 21₁, 26₁); nieku kitu neboWijos, tykt pašakomis naujenu Ch¹ ApD 17,21 (likaså PvTit 1,14; PK 48₁₆); Wadiname ją Hiftoria, delto jog užrakina... tykrą pašaką ape tey, kas nufidawę Ch Job (inledning) (likaså 2 Moz (inledning); Ch¹ 2 PvTm 4,4).

NA priep(u)olis (prýpuolis) betydde på 1500–1600-talen ”olycka; fall; en oväntad händelse”: iźg fwetimų priepůlů / mókikites DP 65₂₇ (11 belägg – orig. przypadek, przypadłość, przygoda¹⁰); wiſoki priepuoley (wſelakie przypadki) SP I 109₂₆ (likaså II 14₂₅); I. sg. wiſokiame pripůly SIG II 2₁₅ (w żadnej przygodzie; likaså II 16₁₀, 40₂₆¹¹); Przypadek / przygoda. Cafus repentinus, euentum Priepuolis SD³ 364 (likaså SD¹ 147, 148, 171; SD³ 242, 319, 364, 414, 446); Zufall pripůlis, prigadas Lex 110a (på liknande sätt PK 73₁₉, 112₁₂, 251₇ … 9 belägg; AK 85₁₅; BK 54₁₅; Ch¹ 1 PvK 7,15); iź priepůlo tokio iźbliūtas (w swym upadku... podźwigniony)¹². Den numera spridda betydelsen ”förvärring av en sjukdom” är helt ny; den är belagd endast i 1900-talets källor¹³.

Att ändelseavledningar på 1500–1600-talen bättre hade bevarat den kategoriska betydelsen hos NÁ än i dagens språk framgår också av att samma terminologiserade betydelse ofta uttrycktes inte bara av en ändelseavledning, utan också av en parallellt använd avledning med suffixet -imas/-ymas eller någon annan suffixavledning av NÁ. M. Daukša använde till exempel, vid sidan av ändelseavledningen nuodžia (187 belägg) i den specialiserade betydelsen ”religiös synd” suffixavledningen med -mė nuodėmė (K. Sirvydas och S. M. Slavočinskis endast den senare), medan även nusidėjimas förekommer i de gamla skrifterna från Litauen mindre. Samma betydelse har också den sällsynta avledningen med suffixet -tis prasirastis (grzech) AK 23₂₄, 36₂₈, 39₁₈,₂₁; BK 6₉, 16₁₃.

Ändelseavledningen på -ė gailė används i K. Sirvydas skrifter inte bara i kategorisk betydelse ”ånger” (t.ex.: Żal / żałowanie / żałość. Poenitentia, dolor. Gailyſta / gaile SD³ 520), utan också i betydelsen ”botgöring” (t.ex.: Sakramento gailes – Sakramenta pokuty SP II 130₆), parallellt med en annan ändelseavledning gailius (pokuta) SP I 159₁₄ och suffixavledningarna gailysta, gailystė, gailystavimas, t.ex.: Pokutá / Poenitentia, poena, multa, satisfactio pro defectibus suſcepta. Gailyſta / gayle SD³ 319; daritu gayliſti aźu ſawo nuſideimus (źá grzech ſwoy pokutowal) SP II 116₅; acc. sg. gayliſtawimu (pokuta) SP I 57₅¹⁴. Andra författare på 1500–1600-talen använde suffixavledningar av NÁ för detta: gailėjimas (is) DP 143x; SE 12₃; AK 10₂–₃, 24₇; BK 23₆; gailesys (gailesis)

⁹ Kudz inowski Cz. Kl, t. 2, s. 50.

¹⁰ Kudz inowski Cz. Kl, t. 2, s. 153.

¹¹ Lebedys J. Žodynėlis. – Kn.: Slavočinskis S. M. Giesmės tikėjimui katalickam priderančios. V., 1958, p. 502.

¹² Lebedys J. Ten pat.

¹³ Jfr även Būga K. Rinktiniai raštai / Sud. Z. Zinkevičius. – V., 1959, t. 2, p. 39.

¹⁴ Jfr även Zinkevičius Z. Kelios pastabos lietuvių XVI–XVII a. leksikos istorijai. – Kn.: Socialinės lingvistikos problemos (Lietuvių kalbotyros klausimai). V., 1979, t. 19, p. 121–122.

90

Mž 335₃; Vln 69₁₆; BP II 229₃; MT 2₁₀, 54₄, 61₁₁, 67₁₉,...; DP 6x; gailystė SE 57₂₆, 257₃; gailysta BK 43₁₃; prisivertimas BP 6x; liovimas(is) Vln, VlnE 4x; BP 2x.

I de flesta fall skilde sig ändelsebildade NA semantiskt föga från motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas, samtidigt som de behöll sin kategoriska betydelse. I de äldre skrifterna märks en tendens att undvika avledningar med suffixet -imas/-ymas när det fanns synonymiska ändelseavledningar bildade av samma verb. I litauiska språkminnesmärken från 1500- och 1600-talen utgör ändelsebildade NA som saknar motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas vanligen mellan 48 och 90 procent; bland dem som har sådana parallella avledningar används ändelseavledningarna oftare än motsvarande NA med suffixet -imas/-ymas. Förhållandet mellan de nämnda NA-grupperna varierar i olika texter. Två omständigheter har påverkat detta: 1) det totala antalet ändelsebildade NA; 2) författarnas benägenhet att använda synonymer. Där ändelsebildade NA är jämförelsevis få förekommer också mer sällan motsvarigheter med suffixet -imas/-ymas. Så är fallet i skrifterna från Lill-Litauen (Mž, Vln, BP, BB m.fl.). Exempelvis har endast 9 procent av B. Vilentos ändelsebildade NA motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas. I skrifterna från Stor-Litauen, där de ändelsebildade NA är betydligt fler, används också motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas oftare. Flest sådana parallellformer finns i M. Daukšas Postil¹⁵, som överlag kännetecknas av stor mängd och variation av synonymer¹⁶. I M. Daukšas Katekizmas, där synonymerna är färre, har däremot omkring 17 procent av de ändelsebildade NA motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas.

På 1500- och 1600-talen var många typer av ändelsebildade NA (särskilt avledningar med ändelserna -a, -is/-ys, -ia) mer produktiva än i dag. I de flesta skrifter från denna period är ändelsebildade NA fler än de suffixbildade (med undantag för avledningar med suffixet -imas/-ymas). Ändelsebildade NA är särskilt vanliga i skrifterna av M. Daukša, K. Sirvydas och S. M. Slavočinskis. Många ändelseavledningar som användes i skrifter från 1500- och 1600-talen används inte alls i dag eller är mycket ovanliga. Exempelvis är 46 procent av gruppens NA belagda i K. Sirvydas Punktai, 28 procent i M. Daukšas Postil, 26 procent i K. Petkevičius Katekizmas och 22 procent i S. M. Slavočinskis sångbok främmande för dagens språk.

De uppgifter som presenteras här gör det möjligt att anta att NA-kategorins semantiska centrum på 1500- och 1600-talen utgjordes inte bara av avledningar med suffixet -imas/-ymas (så är det i dag), utan också av ändelseavledningar.

Avledningar med suffixet -imas/-ymas spreds i litauiskan först under dess självständiga utvecklingsperiod¹⁷. Ännu längre tillbaka, under tider från vilka vi saknar skriftliga källor, utgjordes NA-kategorins semantiska centrum enbart av ändelseavledningar, vilka också intar en viktig plats i andra besläktade språks ordbildningsparadigm. I de slaviska språken är ändelsebildningen

¹⁵ Ambrazas S. Galūnių darybos veiksmažodžių abstraktai M. Daukšos Postilėje. – Baltistica, 1980, t. 16(1), p. 68.

¹⁶ Jfr Tangl E. Der Accusativus und Nominativus cum Participio im Alt litauischen. – Weimar, 1928, S. 8–11; Skardžius P. Daukša, den förste skaparen av det gemensamma språket i Stor-Litauen. – Archivum Philologicum, 1933, t. 4, s. 12, 15; Lebedys J. Mikalojus Daukša. – V., 1963, s. 308–318.

¹⁷ Ambrazas S. Dėl veiksmažodžių abstraktų su priesaga -imas/-ymas darybos raidos. – Baltistica, 1983, t. 19(1), p. 66–69.

91

NA etablerades innan de första skriftliga monumenten framträdde, möjligen under den slaviska språkgemenskapens epok¹⁸. Många av denna typ av avledningar har funnits i de indo-iranska språken sedan äldsta tider¹⁹. I klassisk grekiska blev NA på ändelse *-ā- mycket vanliga²⁰. Inom den germanska språkgruppen är ändelseavledda NA (särskilt med ändelsen *-o-) mest utmärkande för gotiska och fornhögtyska²¹. Många forskare förknippar spridningen av ändelseavledningar, som ägde rum vid olika tidpunkter i de enskilda indoeuropeiska språken, med differentieringen mellan maskulinum och femininum och den därmed sammanhängande ökade produktiviteten hos o- och ā-stammar²².

Innan ändelseavledningarna spreds intog avledningar med formanter *-tei-/-ti- och *-teu-/-tou-/-tu- en privilegierad ställning i de indoeuropeiska språkens NA-bildningsparadigm; de hade olika betydelser²³.

Ur NA med formanten *-tu- utvecklades i de baltiska språken supinum, och i preussiska även infinitiv med formanten -tvei. I de östbaltiska språken förlorade dock denna ordbildningstyp tidigt sin produktivitet. Av de gamla NA med formanten *-tu- återstod i litauiska och lettiska

¹⁸ Mečė A. Общеславянский язык. — М., 1951, с. 273; Бернштейн С. Б. Очерк сравнительной грамматики славянских языков: Череповская. Именные основы. — М., 1974, с. 276—277, 302—333; Vondrák W. Vergleichende slavische Grammatik. — Göttingen, 1924, Bd. 1, S. 494 ff.; Sławski F. Zarys słowotwórstwa prasłowiańskiego. — In: Słownik prasłowiański. Wrocław etc., 1974, t. 1, s. 58—61; Wojtyła-Świerzowska M. Prasłowiańskie nomen agentis. — Wrocław etc., 1974, s. 12—16.

¹⁹ Wackernagel J., Debrunner A. Altindische Grammatik. — Göttingen, 1954, Bd. 2, T. 2, S. 219—235, 238—251; Burrow T. The Sanskrit Language. — London, 1959, p. 123 ff.; Герценберг Л. Г. Морфологическая структура слова древних индо-иранских языков. — Л., 1972, с. 240, 245; Елизаренкова Т. Я. Грамматика ведийского языка. — М., 1982, с. 136 сл.

²⁰ Debrunner A. Griechische Wortbildungslehre. — Heidelberg, 1917, S. 141—142; Chantraine P. La formation des noms en grec ancien. — Paris, 1933, p. 19—23; Arend E. Verbalabstrakta bei Herodot und ihre Vorgeschichte. Teildruck: Die Verbalabstrakta auf -οσ und -η. — Berlin, 1936, S. 13—41.

²¹ Bahder K. Die Verbalabstrakta in den germanischen Sprachen. — Halle (Saale), 1880, S. 40 ff.; Meid W. Germanische Sprachwissenschaft. Bd. 3. Wortbildung. — Berlin, 1967, S. 59—60; Hinderling R. Studien zu den starken Verbalabstrakta des Germanischen. — Berlin, 1967, S. 42 ff.; Сравнительная грамматика германских языков. — М., 1963, т. 3, с. 76—77.

²² Jfr Burrow T. Op. cit., p. 121 ff.; Gagnepain J. Les noms grecs en -οσ et en -ā: Contribution à l'étude du genre en indo-européen. — Paris, 1959; Kurylowicz J. The Inflectional Categories of Indo-European. — Heidelberg, 1964, p. 216—217; Birnbaum H. Indo-European Nominal Formation Submerged in Slavic. — In: The Slavic Word: Proceedings of International Slavistic Colloquium at UCLA/Ed. by D.S. Worth. The Hague, 1972, p. 162—163; Mažiulis V. Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (Deklincija). — V., 1970, p. 306—308; Georgiev V. I. Die luv̯ische Abstrakta auf -aḫi, die hethitischen Nomina actionis auf-(a)ai und die ā Stämme. — KZ, 1974, Bd. 88, H. 1, S. 121; Watkins C. Die Vertretung der Laringale in gewissen morphologischen Kategorien in den indogermanischen Sprachen Anatoliens. — In: Flexion und Wortbildung: Akten der V. Fachtagung der indogermanischen Gesellschaft. Regensburg, 9—14. Sept. 1973/Hrsg. von H. Rix. Wiesbaden, 1975, S. 363 ff.; Бернштейн С. Б. Указ. соч., с. 134—135; Brosman P. W. The Development of the PIE Feminine. — The J. of Indo-European Studies, 1982, vol. 10, N 3—4, p. 253—272.

²³ Benveniste E. Noms d’agent et noms d’action en indo-européen. — Paris, 1948, p. 112.

92

bara några få återstod: lit. lietùs (lytùs), lett. lietus: lit. lýti, lett. lit; lit. piẽtūs, jfr pỹti ”dricka fukt, svälla, bli sörjig; låta mjölk surna” < ide. *pī-[poi- ”dricka”²⁴; lett. viltus ”bedrägeri”: vilt ”bedra”; mītus (miētus) ”förändring”: mīties ”växla, byta”; dẽstų (1. sg.) likt ”(Samen) in die Keime legen”²⁵. Många NA med olika varianter av formanten *-teu-/-tou-/-tu- fick instrumentbetydelser i de baltiska språken. På detta sätt bildades exempelvis instrumentbeteckningar i litauiska med suffixen -tuvas, -tuvė.

I de östbaltiska språken utgjordes NA-kategorins semantiska centrum till en början förmodligen av avledningar med formanten *-ti-. Först efter att denna ordbildningstyp hade förlorat sin produktivitet och många avledningar med formanten *-ti- hade stelnat och blivit infinitivformer, intogs deras plats i NA-bildningsparadigmet av ändelseavledningar. Detta måste ha skett redan under den litauiska och lettiska språkens gemenskapstid, eftersom det i både litauiska och lettiska²⁶ finns få NA med formanten *-ti-, medan ändelseavledningarna är talrika och många av dem har motsvarigheter i båda språken.

Under litauiskans självständiga utveckling, efter att NA med suffixet -imas/-ymas hade spridits, började ändelseavledningarnas ordbildningspotential gradvis minska. Denna process återspeglas redan i 1500- och 1600-talens litauiska skriftliga monument. I skrifterna från Litauen Minor användes ändelseavledda NA vid denna tid betydligt mer sällan än i Litauen Major. Exempelvis är de ändelseavledda NA i J. Bretkūnas postilla hälften så många som i K. Sirvydas Punktai, trots att den senare är mindre till omfånget. Förhållandet mellan antalet ändelseavledda NA är likartat i det handskrivna Lexicon Lithuanicum och K. Sirvydas ordbok. Tydligen minskade produktiviteten hos ändelseavledda NA tidigare i den västaukštaitiska dialekten i Litauen Minor.

Ändelseavledningar är ojämnt spridda i 1500- och 1600-talens skrifter från Litauen Major. Det finns jämförelsevis få i den anonyma katekesen från 1605 och den så kallade Belarminokatekesen, trots att de, liksom K. Sirvydas skrifter som utmärks av ett överflöd av ändelseavledningar, bygger på den östaukštaitiska dialekten. Variationerna i antalet ändelseavledningar kan ha påverkats av att de gamla skrifterna inte alla återger det levande folkspråket i samma utsträckning. Det är värt att notera att flest ändelseavledningar finns i M. Daukšas, K. Sirvydas och S. M. Slavočinskis skrifter, som bäst representerar talspråkets ordförråd hos folket i Litauen Major. Å andra sidan motsvarade standardiseringen av avledningar med suffixet -imas/-ymas, särskilt tydlig i B. Vilentos skrifter och de östliga katekesen, den bokliga stilens krav. Det har noterats att användningen av ändelseavledda NA och avledningar med suffixen -nije/-tije i fornkyrkoslaviska också beror på skrifternas stil²⁷.

I de gamla litauiska språkmonumenten dokumenteras slutet på det skede i NA:s utveckling då ändelseavledningarna ännu stod i kategorins centrum. Omgrupperingen av NA-bildningsparadigmet, som började före skriftens uppkomst, avslutades under de senaste århundradena:

²⁴ Fraenkel E. Die baltischen Sprachen. – Heidelberg, 1950, S. 37; Litauisches etymologisches Wörterbuch. – Heidelberg, Göttingen, 1962, S. 588; Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. – Bern, 1959, Bd. 1, S. 839–840.

²⁵ Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. – Rīga, 1951, 1pp. 380.

²⁶ Endzelīns J. Op. cit., 1pp. 380.

²⁷ Вайан A. Руководство по старославянскому языку. – М., 1952, с. 228.

93

I denna kategori återstod endast avledningar med suffixet -imas/-ymas. Användningsområdet för avledningar med ändelse blev betydligt snävare. Numera är de inte längre synonymer till avledningar med suffixet -imas/-ymas, utan har mer specialiserade betydelser, jfr mūšis och mušimas, pašaka och pašakojimas, žinia och žinojimas osv.

Även i lettiskan tenderar avledningar med ändelse att specialiseras²⁸, medan avledningar med suffixet -šana generaliseras och standardiseras för att beteckna en handlingsprocess. I NA:s ordbildningsparadigm motsvarar de ungefär de litauiska avledningarna på -imas/-ymas.

En liknande process ägde rum även i de slaviska språken. I fornslaviskan användes avledningar med ändelse fortfarande som synonymer till avledningar på -nije/-tije²⁹. Det har fastställts att avledningar med ändelse i fornryska utgjorde omkring 80% av alla verbalsubstantiv³⁰. Under de enskilda slaviska språkens självständiga utvecklingstid inskränktes användningsområdet för ändelsebildade NA, deras betydelser specialiserades, medan avledningar på -nije/-tije fick stor spridning och blev kärnan i NA-kategorin. En sådan omgruppering av ordbildningstyper har observerats i ryska³¹, bulgariska³², tjeckiska³³, slovakiska³⁴ och polska³⁵.

Vi kan alltså se en tydlig parallellitet i utvecklingen av ändelsebildade NA i de baltiska och slaviska språken. Särskilt anmärkningsvärt är att suffixbildade ordbildningstyper i båda språkgrupperna intog ändelseavledningarnas plats i NA:s ordbildningsparadigm, och att dessa typer fick spridning först under de enskilda språkens självständiga utvecklingstid.

²⁸ Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika. — Rīga, 1959, s. 1, lpp. 100, 106—108; Скуня В. Образование терминов технических наук в латышском языке: Автореф. дис.... канд. филол. наук. — Рига, 1969, с. 12.

²⁹ Вайан А. Указ. соч., с. 228—229.

³⁰ Варбот Ж. Ж. Древнерусское именное словообразование. — М., 1969, с. 18.

³¹ Auerbach I. Nomina abstracta im Russischen des 16. Jahrhunderts: Ein Beitrag zur Geschichte der Abstraktsuffixe im Slavischen. — München, 1973, S. 118—139 med tidigare litteratur; Menge-Verbeeck R. Nullsuffix und Nullsuffixierung im Russischen: Zur Theorie der Wortbildung. — München, 1973; Dulewiczowa I. Nomina actionis we współczesnym języku rosyjskim. — Wrocław etc., 1976, s. 17—22; Волков В. С. Наблюдения над производными бессуффиксных существительных в актах XVII в. (лексические новообразования). — В кн.: Вопросы теории и истории языка: Сборник в честь профессора В. А. Ларина. Л., 1963, с. 53 сл; Дубогаева М. Бессуффиксальные отглагольные существительные в русском языке XI—XVII вв.: Автореф. дис.... канд. филол. наук. — Минск, 1970, с. 20; Ахметова Г. Я. Имена действия в русском языке XV—XVI вв. (словообразовательные типы и лексико-грамматические свойства): Автореф. дис.... канд. филол. наук. — Л., 1975, с. 15, 17; Русская грамматика. — М., 1980, т. I, с. 220—221.

³² Szymański T. Słowotwórstwo rzeczownika w bułgarskich tekstach XVII—XVIII wieku. — Wrocław, 1968, s. 94.

³³ Tvoření slov v češtině. — Praha, 1967, s. 592—607, 610—617; Ангел В. П. Словообразование абстрактных существительных в чешском языке: Автореф. дис.... канд. филол. наук. — Минск, 1979, с. 7—8.

³⁴ Furdík J. Op. cit., s. 54 tt.

³⁵ Klemensiewicz Z., Lehr-Spławiński T., Urbańczyk S. Polskans historiska grammatik. — Warszawa, 1955, s. 207; Fokker A.A. Substantivavledning från verb i samtida litterär polska. — Lingua, 1964—1965, vol. 13, s. 395 ff.; Puzynina J. Handlingsbeteckningar i samtida polska. — Warszawa, 1969, s. 34—40; Rospond S. Polskans historiska grammatik. — Warszawa, 1979, s. 181.

94

FÖRKORTNINGAR

BK – Kort sammanfattning av den kristna läran/skriven av kardinal Roberto Bellarmino. – Vilnae, 1677.

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas. – V., 1957–1984, t. 1–13.

LKŽK – Det litauiska språkets ordbokskartotek.

KZ – Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, grundad av A. Kuhn. – Berlin etc.

Övriga förkortningar är desamma som i den stora ordboken över det litauiska språket.

HISTORISK FÖRÄNDRING AV ORDBILDNINGSTYPER FÖR HANDLINGSNOMINA

Sammanfattning

I den fornlitauiska skrifttraditionen är slutet av den period belagt då flexionsavledningar tillsammans med avledningar med suffixet -imas/-ymas bildade den semantiska kärnan i kategorin handlingsnomina (nomina actionis; hädanefter HN). På 1500–1600-talen behöll de flexionsbildade HN:en ännu i huvudsak sin kategoriska betydelse och användes som beteckningar för handlingar och tillstånd, t.ex.: mūšis ”strid”, numera ”slag”, priepuolis ”motgång, olycka; nedgång”, numera ”anfall”, žinia ”kunskap, insikt, förståelse”, numera ”meddelande, information”. Under de följande århundradena begränsades flexionsavledningarnas användningsområde gradvis, de fick mer specifika betydelser och förflyttades till periferin av HN-kategorin. I kategorins kärna återstod endast avledningar med suffixet -imas/-ymas. En liknande specialiseringsprocess för flexionsbildade HN observeras under den självständiga utvecklingen av lettiskan och många slaviska språk, där även ordbildningstyper med suffixavledningar intog flexionsavledningarnas plats i HN:ens ordbildningsparadigm: i lettiskan HN på -šana, i de slaviska språken HN på -nije/-tije.

På grundval av en jämförande analys av de baltiska språken har följande sekvens av förändringar i ordbildningstyperna i den semantiska kärnan av litauiskans HN-kategori fastställts: 1) HN med formanten *-ti- och *-tu- (i baltiska urspråket); 2) HN med formanten *-ti- (i tidig östbaltiska); 3) flexionsbildade HN (i sen östbaltiska); 4) flexionsbildade HN tillsammans med avledningar med suffixet -imas/-ymas (i fornlitauiskan); 5) HN med suffixet -imas/-ymas (i modern litauiska).