Veiksmažodžių abstraktų darybos tipų istorinė kaita

LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987) SAULIUS AMBRAZAS HISTORISK UTVECKLING AV BILDNINGSTYPER FÖR VERBALA ABSTRAKTER En ordsbildningskategori utgörs av ett paradigm av bildningstyper¹. I den intar en eller flera produktiva typer den viktigaste platsen; deras bildningsbetydelse sammanfaller med hela kategorins betydelse. De utgör kategorins semantiska centrum, medan de övriga bildningstyperna, som har snävare eller mer specialiserade betydelser, utgör dess periferi². Syftet med denna artikel är att överblicka förändringarna i det semantiska centrumet för kategorin verbala abstrakter (nomina actionis; härefter — NA) i litauiskan. I dagens litauiska utgörs centrumet för NA-kategorin enbart av avledningar med suffixet -imas/-ymas. De kan bildas av varje verb och behåller i regel den kategoriska betydelsen av handling eller tillstånd³. Avledningar med ändelse är numera perifera. I dagens språk används de ofta i specialiserade betydelser och fungerar inte sällan som facktermer⁴. En undersökning av verbala abstrakter i texter från XVI — XVII århundradena visar att denna kategori då hade en annan ställning. Avledningar med ändelse, som numera har mer konkreta eller specialiserade betydelser, användes ännu i äldre skrifter helt enkelt som beteckningar för handlingar. Detta framgår av exemplen nedan. NA mūšis har i M. Daukšas Postilė fortfarande endast betydelsen ”slående”: mušbi pjaßtaku ir kůmſciu … kąkino Wießpati DP 167₁₉–₂₀ (likaså 160₁₁, 161₂₂,₂₆; orig. bicie, karanie, policzki, razy⁵). Med samma betydelse användes ordet också i många andra litauiska språkminnesmärken från XVI — XVII århundradena (VlnE 42₂₂, 51₄; BB Pat 17,10; 18,8; 20,30; 28, 6; Lex 75, 84a; SD³ 13; SIG II 81₁; Ch¹ Luk 12,18; ApD 16,18; 2 PvK 6,5; 11,23; 11,24; 1 Ptr 2,24). Betydelsen ”kamp, strid”, som är typisk för dagens språk, hos avledningen mūšis har noterats endast på några få ställen i de äldre skrifterna: Bitwā. Pugna. Kawa / mußis SD³ 1 Wellmann H. Deutsche Wortbildung: Typen und Tendenzen in der Gegenwartssprache. 2. Haupt. Das Substantiv. — Düsseldorf, 1975, S. 19—20; Morochovskaja E. Ja. Основные аспекты общей теории лингвистических моделей. — Киев, 1975, с. 82; Tsyganenko G. P. О словообразовательной парадигме — одном из компонентов теории словообразования. — В кн.: Изучение грамматического строя и преподавание грамматики в вузе и школе (Материалы Всесоюзной конф.). Кишинев, 1976, с. 72—73; Muryasov R. Z. О словообразовательных парадигмах. — В кн.: Словообразование и фразообразование: Тез. докл. науч. конф. М., 1979, с. 57—59. 2 Plg. Furdík J. Zo slovotvorného vývoj slovenčiny. — Bratislava, 1971, s. 16. 3 Urbutis V. Žodžių darybos teorija. — V., 1978, p. 161, 215, 268—269. 4 Keinys S. Galūninė terminų daryba. — Kn.: Socialinės lingvistikos problemos (Lietuvių kalbotyros klausimai). V., 1979, t. 19, p. 167—169. 5 Kudzinowski Cz. Indeks-słownik do „Daukšos Postilė“ (toliau — KI). — Poznań, 1977, t. 1, s. 647. 88 17 (samma ställe SD³ 21, 136); Feldschlacht abazo mušis Lex 35; mušis (bitwa) PK 53₈, jfr. också den liknande betydelsen ”mord (zabojstwo)”: Karalißtes šiames ießko … waydays ir mušieys SP II 155₁₅. NA žinia betecknar i de äldre skrifterna inte bara ”information”, utan också ”kunskap”. Den senare betydelsen används särskilt ofta för denna avledning i K. Sirvydas Punktai. Av 26 belägg har NA žinia betydelsen ”kunskap” i 23, t.ex.: gitumą žinios / ape wifą kas deßis I 14₁₅. Orden umiejętność, wiadomość, med vilka K. Sirvydas återger žinia, betydde också ”kunskap, kännedom” i äldre polska⁶. Denna betydelse är belagd även i andra skrifter från 1500–1600-talen, t.ex.: Dok mums ßine ir drukibe Mž 53₅; parodęs lobius … mókßto arba žinios ßawós DP 436₆, jfr. även Szinnę (Verstand) BB Pat 5,12; ack. sg. szinnę (Klugheit) Ps 7,4; Ape apßtepta žinia Roždńciaws SIG II 71₄; turi žinę wißu paprociu Ch¹ ApD 26,3. I nutida dialekter har denna betydelse bevarats endast i stelnade uttryck: mano trumpa žinia ”jag vet lite” Grd; daug žinios yr galvoj ”jag vet mycket” Psv (LKŽK). Samma betydelse har också NA pažinia: iżg pažinios ne įbitikeiimo ßawo pažino 404₃₅ i M. Daukšas Postilė (orig. wiadomość). I nutida dialekter används denna avledning med den mer specifika betydelsen ”bekantskap” (”kännedom, kunskap” betecknades på 1500–1600-talen även med den motsvarande avledningen med suffixet -tis pažintis⁷). Den motsatta betydelsen – ”okunnighet” – hade i de äldre skrifterna NA nežinia, t.ex.: kas waikßčioia tamfumßia (ne žinios ir nūdžių) DP 510₃ (samma ställe 234₃₆, 299₁₈, 528₃₈, 610₂₇ – orig. niewiadomość); Nießwiadomość / Imprudentia. Nepritirimas nežinia SD³ 218 (samma ställe SP I 104₂₃, 117₉, 248₁₀, 294₁₀; II 8₂₂, 31₂₈, 112₄). Numera betyder NA nežinia oftast ”det okända” eller ”ovisshet”. NA maldą används i 1500–1600-talens skrifter, utöver den dominerande betydelsen ”åkallan av Gud; texten i denna åkallan”, även sporadiskt i betydelsen ”begäran” (i M. Daukšas Postilė i 2 av 200 fall): [Kristus] mus maldomis teßia ßawęs DP 380₁₃ (samma ställe 545₅₂ – orig. prośba); klaußik balsą maldos (ändrat till aßuftoghimo) mana BB Ps 28,2 (samma ställe Ps 31,23 – orig. Flehen); maldą (Bitte) Job 6,8; Lex 18: Vorbitt malda Lex 101a; Proßba / Petitio, precatio. Malda SD³ 346 (samma ställe även i vissa senare skrifter, se LKŽ VI 790). Betydelsen ”begäran” överensstämmer med verbet *mel-/*mol- forntida betydelse ”tala, be”⁸, vilken verbet melsti ”be” har bevarat fram till i dag. NA prašymas konkretiserades på liknande sätt. På 1500-talet beläggs det i betydelsen ”bön”: daboießi praßchimo mana BB Ps 66,19 (orig. Gebet, samma ställe även Mž 362₅, 365₅, 392₅, 393₇). NA nūlaida, som numera har olika specialiserade och konkreta betydelser (LKŽ VIII 934), betecknade ännu en process i M. Daukšas Postilė: nūg ußtekeimo ßaules net’ ik’ nūlaidai garbūs yr wardas io 487₂₁. Med kategorisk betydelse används denna avledning ⁶ Reczek S. Podręczny słownik dawnej polszczyzny. – Wrocław etc., 1968, s. 548. ⁷ Ambrazas S. Priesaginės darybos veiksmažodžių abstraktai M. Daukšos Postilėje. – Kalbotyra, 1983, t. 34(1), p. 80. ⁸ Szemerényi O. Principles of Etymological Research in Indo-European Languages. – In: Etymologie / Hrsg. von R. Schmitt. Darmstadt, 1977, S. 338–345 su lit.; Иванов Вяч. Вс. Славянский, балтийский и раннебалканский глагол: Индоевропейские истоки. – М., 1981, с. 171. 89 används ibland också i senare skrifter, t.ex.: nuolaidos (dvs. en nedstignings) virvė LC 1884, 5 (LKŽ VIII 934). NA pasaka hade på 1500–1600-talen betydelsen ”berättelse”: Nepaniekin... pašakos wirefiniųjų DP 66₃₀ (likaså 166₄₆, 272₄₁, 371₂₃, 475₅₁ – orig. powieść, przypowieść9); Ant tos pašakos akis atkelkite SIG II 20₁₈ (på liknande sätt II 21₁, 26₁); nieku kitu neboWijos, tykt pašakomis naujenu Ch¹ ApD 17,21 (likaså PvTit 1,14; PK 48₁₆); Wadiname ją Hiftoria, delto jog užrakina... tykrą pašaką ape tey, kas nufidawę Ch Job (inledning) (likaså 2 Moz (inledning); Ch¹ 2 PvTm 4,4). NA priep(u)olis (prýpuolis) betydde på 1500–1600-talen ”olycka; fall; en oväntad händelse”: iźg fwetimų priepůlů / mókikites DP 65₂₇ (11 belägg – orig. przypadek, przypadłość, przygoda10); wiſoki priepuoley (wſelakie przypadki) SP I 109₂₆ (likaså II 14₂₅); I. sg. wiſokiame pripůly SIG II 2₁₅ (w żadnej przygodzie; likaså II 16₁₀, 40₂₆11); Przypadek / przygoda. Cafus repentinus, euentum Priepuolis SD³ 364 (likaså SD¹ 147, 148, 171; SD³ 242, 319, 364, 414, 446); Zufall pripůlis, prigadas Lex 110a (på liknande sätt PK 73₁₉, 112₁₂, 251₇ … 9 belägg; AK 85₁₅; BK 54₁₅; Ch¹ 1 PvK 7,15); iź priepůlo tokio iźbliūtas (w swym upadku... podźwigniony)12. Den numera spridda betydelsen ”förvärring av en sjukdom” är helt ny; den är belagd endast i 1900-talets källor13. Att ändelseavledningar på 1500–1600-talen bättre hade bevarat den kategoriska betydelsen hos NÁ än i dagens språk framgår också av att samma terminologiserade betydelse ofta uttrycktes inte bara av en ändelseavledning, utan också av en parallellt använd avledning med suffixet -imas/-ymas eller någon annan suffixavledning av NÁ. M. Daukša använde till exempel, vid sidan av ändelseavledningen nuodžia (187 belägg) i den specialiserade betydelsen ”religiös synd” suffixavledningen med -mė nuodėmė (K. Sirvydas och S. M. Slavočinskis endast den senare), medan även nusidėjimas förekommer i de gamla skrifterna från Litauen mindre. Samma betydelse har också den sällsynta avledningen med suffixet -tis prasirastis (grzech) AK 23₂₄, 36₂₈, 39₁₈,₂₁; BK 6₉, 16₁₃. Ändelseavledningen på -ė gailė används i K. Sirvydas skrifter inte bara i kategorisk betydelse ”ånger” (t.ex.: Żal / żałowanie / żałość. Poenitentia, dolor. Gailyſta / gaile SD³ 520), utan också i betydelsen ”botgöring” (t.ex.: Sakramento gailes – Sakramenta pokuty SP II 130₆), parallellt med en annan ändelseavledning gailius (pokuta) SP I 159₁₄ och suffixavledningarna gailysta, gailystė, gailystavimas, t.ex.: Pokutá / Poenitentia, poena, multa, satisfactio pro defectibus suſcepta. Gailyſta / gayle SD³ 319; daritu gayliſti aźu ſawo nuſideimus (źá grzech ſwoy pokutowal) SP II 116₅; acc. sg. gayliſtawimu (pokuta) SP I 57₅¹⁴. Andra författare på 1500–1600-talen använde suffixavledningar av NÁ för detta: gailėjimas (is) DP 143x; SE 12₃; AK 10₂–₃, 24₇; BK 23₆; gailesys (gailesis) 9 Kudz inowski Cz. Kl, t. 2, s. 50. 10 Kudz inowski Cz. Kl, t. 2, s. 153. 11 Lebedys J. Žodynėlis. – Kn.: Slavočinskis S. M. Giesmės tikėjimui katalickam priderančios. V., 1958, p. 502. 12 Lebedys J. Ten pat. 13 Jfr även Būga K. Rinktiniai raštai / Sud. Z. Zinkevičius. – V., 1959, t. 2, p. 39. 14 Jfr även Zinkevičius Z. Kelios pastabos lietuvių XVI–XVII a. leksikos istorijai. – Kn.: Socialinės lingvistikos problemos (Lietuvių kalbotyros klausimai). V., 1979, t. 19, p. 121–122. 90 Mž 335₃; Vln 69₁₆; BP II 229₃; MT 2₁₀, 54₄, 61₁₁, 67₁₉,...; DP 6x; gailystė SE 57₂₆, 257₃; gailysta BK 43₁₃; prisivertimas BP 6x; liovimas(is) Vln, VlnE 4x; BP 2x. I de flesta fall skilde sig ändelsebildade NA semantiskt föga från motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas, samtidigt som de behöll sin kategoriska betydelse. I de äldre skrifterna märks en tendens att undvika avledningar med suffixet -imas/-ymas när det fanns synonymiska ändelseavledningar bildade av samma verb. I litauiska språkminnesmärken från 1500- och 1600-talen utgör ändelsebildade NA som saknar motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas vanligen mellan 48 och 90 procent; bland dem som har sådana parallella avledningar används ändelseavledningarna oftare än motsvarande NA med suffixet -imas/-ymas. Förhållandet mellan de nämnda NA-grupperna varierar i olika texter. Två omständigheter har påverkat detta: 1) det totala antalet ändelsebildade NA; 2) författarnas benägenhet att använda synonymer. Där ändelsebildade NA är jämförelsevis få förekommer också mer sällan motsvarigheter med suffixet -imas/-ymas. Så är fallet i skrifterna från Lill-Litauen (Mž, Vln, BP, BB m.fl.). Exempelvis har endast 9 procent av B. Vilentos ändelsebildade NA motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas. I skrifterna från Stor-Litauen, där de ändelsebildade NA är betydligt fler, används också motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas oftare. Flest sådana parallellformer finns i M. Daukšas Postil¹⁵, som överlag kännetecknas av stor mängd och variation av synonymer¹⁶. I M. Daukšas Katekizmas, där synonymerna är färre, har däremot omkring 17 procent av de ändelsebildade NA motsvarande avledningar med suffixet -imas/-ymas. På 1500- och 1600-talen var många typer av ändelsebildade NA (särskilt avledningar med ändelserna -a, -is/-ys, -ia) mer produktiva än i dag. I de flesta skrifter från denna period är ändelsebildade NA fler än de suffixbildade (med undantag för avledningar med suffixet -imas/-ymas). Ändelsebildade NA är särskilt vanliga i skrifterna av M. Daukša, K. Sirvydas och S. M. Slavočinskis. Många ändelseavledningar som användes i skrifter från 1500- och 1600-talen används inte alls i dag eller är mycket ovanliga. Exempelvis är 46 procent av gruppens NA belagda i K. Sirvydas Punktai, 28 procent i M. Daukšas Postil, 26 procent i K. Petkevičius Katekizmas och 22 procent i S. M. Slavočinskis sångbok främmande för dagens språk. De uppgifter som presenteras här gör det möjligt att anta att NA-kategorins semantiska centrum på 1500- och 1600-talen utgjordes inte bara av avledningar med suffixet -imas/-ymas (så är det i dag), utan också av ändelseavledningar. Avledningar med suffixet -imas/-ymas spreds i litauiskan först under dess självständiga utvecklingsperiod¹⁷. Ännu längre tillbaka, under tider från vilka vi saknar skriftliga källor, utgjordes NA-kategorins semantiska centrum enbart av ändelseavledningar, vilka också intar en viktig plats i andra besläktade språks ordbildningsparadigm. I de slaviska språken är ändelsebildningen 15 Ambrazas S. Galūnių darybos veiksmažodžių abstraktai M. Daukšos Postilėje. – Baltistica, 1980, t. 16(1), p. 68. 16 Jfr Tangl E. Der Accusativus und Nominativus cum Participio im Alt litauischen. – Weimar, 1928, S. 8–11; Skardžius P. Daukša, den förste skaparen av det gemensamma språket i Stor-Litauen. – Archivum Philologicum, 1933, t. 4, s. 12, 15; Lebedys J. Mikalojus Daukša. – V., 1963, s. 308–318. 17 Ambrazas S. Dėl veiksmažodžių abstraktų su priesaga -imas/-ymas darybos raidos. – Baltistica, 1983, t. 19(1), p. 66–69. 91 NA etablerades innan de första skriftliga monumenten framträdde, möjligen under den slaviska språkgemenskapens epok18. Många av denna typ av avledningar har funnits i de indo-iranska språken sedan äldsta tider19. I klassisk grekiska blev NA på ändelse *-ā- mycket vanliga20. Inom den germanska språkgruppen är ändelseavledda NA (särskilt med ändelsen *-o-) mest utmärkande för gotiska och fornhögtyska21. Många forskare förknippar spridningen av ändelseavledningar, som ägde rum vid olika tidpunkter i de enskilda indoeuropeiska språken, med differentieringen mellan maskulinum och femininum och den därmed sammanhängande ökade produktiviteten hos o- och ā-stammar22. Innan ändelseavledningarna spreds intog avledningar med formanter *-tei-/-ti- och *-teu-/-tou-/-tu- en privilegierad ställning i de indoeuropeiska språkens NA-bildningsparadigm; de hade olika betydelser23. Ur NA med formanten *-tu- utvecklades i de baltiska språken supinum, och i preussiska även infinitiv med formanten -tvei. I de östbaltiska språken förlorade dock denna ordbildningstyp tidigt sin produktivitet. Av de gamla NA med formanten *-tu- återstod i litauiska och lettiska 18 Mečė A. Общеславянский язык. — М., 1951, с. 273; Бернштейн С. Б. Очерк сравнительной грамматики славянских языков: Череповская. Именные основы. — М., 1974, с. 276—277, 302—333; Vondrák W. Vergleichende slavische Grammatik. — Göttingen, 1924, Bd. 1, S. 494 ff.; Sławski F. Zarys słowotwórstwa prasłowiańskiego. — In: Słownik prasłowiański. Wrocław etc., 1974, t. 1, s. 58—61; Wojtyła-Świerzowska M. Prasłowiańskie nomen agentis. — Wrocław etc., 1974, s. 12—16. 19 Wackernagel J., Debrunner A. Altindische Grammatik. — Göttingen, 1954, Bd. 2, T. 2, S. 219—235, 238—251; Burrow T. The Sanskrit Language. — London, 1959, p. 123 ff.; Герценберг Л. Г. Морфологическая структура слова древних индо-иранских языков. — Л., 1972, с. 240, 245; Елизаренкова Т. Я. Грамматика ведийского языка. — М., 1982, с. 136 сл. 20 Debrunner A. Griechische Wortbildungslehre. — Heidelberg, 1917, S. 141—142; Chantraine P. La formation des noms en grec ancien. — Paris, 1933, p. 19—23; Arend E. Verbalabstrakta bei Herodot und ihre Vorgeschichte. Teildruck: Die Verbalabstrakta auf -οσ und -η. — Berlin, 1936, S. 13—41. 21 Bahder K. Die Verbalabstrakta in den germanischen Sprachen. — Halle (Saale), 1880, S. 40 ff.; Meid W. Germanische Sprachwissenschaft. Bd. 3. Wortbildung. — Berlin, 1967, S. 59—60; Hinderling R. Studien zu den starken Verbalabstrakta des Germanischen. — Berlin, 1967, S. 42 ff.; Сравнительная грамматика германских языков. — М., 1963, т. 3, с. 76—77. 22 Jfr Burrow T. Op. cit., p. 121 ff.; Gagnepain J. Les noms grecs en -οσ et en -ā: Contribution à l'étude du genre en indo-européen. — Paris, 1959; Kurylowicz J. The Inflectional Categories of Indo-European. — Heidelberg, 1964, p. 216—217; Birnbaum H. Indo-European Nominal Formation Submerged in Slavic. — In: The Slavic Word: Proceedings of International Slavistic Colloquium at UCLA/Ed. by D.S. Worth. The Hague, 1972, p. 162—163; Mažiulis V. Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (Deklincija). — V., 1970, p. 306—308; Georgiev V. I. Die luv̯ische Abstrakta auf -aḫi, die hethitischen Nomina actionis auf-(a)ai und die ā Stämme. — KZ, 1974, Bd. 88, H. 1, S. 121; Watkins C. Die Vertretung der Laringale in gewissen morphologischen Kategorien in den indogermanischen Sprachen Anatoliens. — In: Flexion und Wortbildung: Akten der V. Fachtagung der indogermanischen Gesellschaft. Regensburg, 9—14. Sept. 1973/Hrsg. von H. Rix. Wiesbaden, 1975, S. 363 ff.; Бернштейн С. Б. Указ. соч., с. 134—135; Brosman P. W. The Development of the PIE Feminine. — The J. of Indo-European Studies, 1982, vol. 10, N 3—4, p. 253—272. 23 Benveniste E. Noms d’agent et noms d’action en indo-européen. — Paris, 1948, p. 112. 92 bara några få återstod: lit. lietùs (lytùs), lett. lietus: lit. lýti, lett. lit; lit. piẽtūs, jfr pỹti ”dricka fukt, svälla, bli sörjig; låta mjölk surna” < ide. *pī-[poi- ”dricka”24; lett. viltus ”bedrägeri”: vilt ”bedra”; mītus (miētus) ”förändring”: mīties ”växla, byta”; dẽstų (1. sg.) likt ”(Samen) in die Keime legen”25. Många NA med olika varianter av formanten *-teu-/-tou-/-tu- fick instrumentbetydelser i de baltiska språken. På detta sätt bildades exempelvis instrumentbeteckningar i litauiska med suffixen -tuvas, -tuvė. I de östbaltiska språken utgjordes NA-kategorins semantiska centrum till en början förmodligen av avledningar med formanten *-ti-. Först efter att denna ordbildningstyp hade förlorat sin produktivitet och många avledningar med formanten *-ti- hade stelnat och blivit infinitivformer, intogs deras plats i NA-bildningsparadigmet av ändelseavledningar. Detta måste ha skett redan under den litauiska och lettiska språkens gemenskapstid, eftersom det i både litauiska och lettiska26 finns få NA med formanten *-ti-, medan ändelseavledningarna är talrika och många av dem har motsvarigheter i båda språken. Under litauiskans självständiga utveckling, efter att NA med suffixet -imas/-ymas hade spridits, började ändelseavledningarnas ordbildningspotential gradvis minska. Denna process återspeglas redan i 1500- och 1600-talens litauiska skriftliga monument. I skrifterna från Litauen Minor användes ändelseavledda NA vid denna tid betydligt mer sällan än i Litauen Major. Exempelvis är de ändelseavledda NA i J. Bretkūnas postilla hälften så många som i K. Sirvydas Punktai, trots att den senare är mindre till omfånget. Förhållandet mellan antalet ändelseavledda NA är likartat i det handskrivna Lexicon Lithuanicum och K. Sirvydas ordbok. Tydligen minskade produktiviteten hos ändelseavledda NA tidigare i den västaukštaitiska dialekten i Litauen Minor. Ändelseavledningar är ojämnt spridda i 1500- och 1600-talens skrifter från Litauen Major. Det finns jämförelsevis få i den anonyma katekesen från 1605 och den så kallade Belarminokatekesen, trots att de, liksom K. Sirvydas skrifter som utmärks av ett överflöd av ändelseavledningar, bygger på den östaukštaitiska dialekten. Variationerna i antalet ändelseavledningar kan ha påverkats av att de gamla skrifterna inte alla återger det levande folkspråket i samma utsträckning. Det är värt att notera att flest ändelseavledningar finns i M. Daukšas, K. Sirvydas och S. M. Slavočinskis skrifter, som bäst representerar talspråkets ordförråd hos folket i Litauen Major. Å andra sidan motsvarade standardiseringen av avledningar med suffixet -imas/-ymas, särskilt tydlig i B. Vilentos skrifter och de östliga katekesen, den bokliga stilens krav. Det har noterats att användningen av ändelseavledda NA och avledningar med suffixen -nije/-tije i fornkyrkoslaviska också beror på skrifternas stil27. I de gamla litauiska språkmonumenten dokumenteras slutet på det skede i NA:s utveckling då ändelseavledningarna ännu stod i kategorins centrum. Omgrupperingen av NA-bildningsparadigmet, som började före skriftens uppkomst, avslutades under de senaste århundradena: 24 Fraenkel E. Die baltischen Sprachen. – Heidelberg, 1950, S. 37; Litauisches etymologisches Wörterbuch. – Heidelberg, Göttingen, 1962, S. 588; Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. – Bern, 1959, Bd. 1, S. 839–840. 25 Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. – Rīga, 1951, 1pp. 380. 26 Endzelīns J. Op. cit., 1pp. 380. 27 Вайан A. Руководство по старославянскому языку. – М., 1952, с. 228. 93 I denna kategori återstod endast avledningar med suffixet -imas/-ymas. Användningsområdet för avledningar med ändelse blev betydligt snävare. Numera är de inte längre synonymer till avledningar med suffixet -imas/-ymas, utan har mer specialiserade betydelser, jfr mūšis och mušimas, pašaka och pašakojimas, žinia och žinojimas osv. Även i lettiskan tenderar avledningar med ändelse att specialiseras28, medan avledningar med suffixet -šana generaliseras och standardiseras för att beteckna en handlingsprocess. I NA:s ordbildningsparadigm motsvarar de ungefär de litauiska avledningarna på -imas/-ymas. En liknande process ägde rum även i de slaviska språken. I fornslaviskan användes avledningar med ändelse fortfarande som synonymer till avledningar på -nije/-tije29. Det har fastställts att avledningar med ändelse i fornryska utgjorde omkring 80% av alla verbalsubstantiv30. Under de enskilda slaviska språkens självständiga utvecklingstid inskränktes användningsområdet för ändelsebildade NA, deras betydelser specialiserades, medan avledningar på -nije/-tije fick stor spridning och blev kärnan i NA-kategorin. En sådan omgruppering av ordbildningstyper har observerats i ryska31, bulgariska32, tjeckiska33, slovakiska34 och polska35. Vi kan alltså se en tydlig parallellitet i utvecklingen av ändelsebildade NA i de baltiska och slaviska språken. Särskilt anmärkningsvärt är att suffixbildade ordbildningstyper i båda språkgrupperna intog ändelseavledningarnas plats i NA:s ordbildningsparadigm, och att dessa typer fick spridning först under de enskilda språkens självständiga utvecklingstid. 28 Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika. — Rīga, 1959, s. 1, lpp. 100, 106—108; Скуня В. Образование терминов технических наук в латышском языке: Автореф. дис.... канд. филол. наук. — Рига, 1969, с. 12. 29 Вайан А. Указ. соч., с. 228—229. 30 Варбот Ж. Ж. Древнерусское именное словообразование. — М., 1969, с. 18. 31 Auerbach I. Nomina abstracta im Russischen des 16. Jahrhunderts: Ein Beitrag zur Geschichte der Abstraktsuffixe im Slavischen. — München, 1973, S. 118—139 med tidigare litteratur; Menge-Verbeeck R. Nullsuffix und Nullsuffixierung im Russischen: Zur Theorie der Wortbildung. — München, 1973; Dulewiczowa I. Nomina actionis we współczesnym języku rosyjskim. — Wrocław etc., 1976, s. 17—22; Волков В. С. Наблюдения над производными бессуффиксных существительных в актах XVII в. (лексические новообразования). — В кн.: Вопросы теории и истории языка: Сборник в честь профессора В. А. Ларина. Л., 1963, с. 53 сл; Дубогаева М. Бессуффиксальные отглагольные существительные в русском языке XI—XVII вв.: Автореф. дис.... канд. филол. наук. — Минск, 1970, с. 20; Ахметова Г. Я. Имена действия в русском языке XV—XVI вв. (словообразовательные типы и лексико-грамматические свойства): Автореф. дис.... канд. филол. наук. — Л., 1975, с. 15, 17; Русская грамматика. — М., 1980, т. I, с. 220—221. 32 Szymański T. Słowotwórstwo rzeczownika w bułgarskich tekstach XVII—XVIII wieku. — Wrocław, 1968, s. 94. 33 Tvoření slov v češtině. — Praha, 1967, s. 592—607, 610—617; Ангел В. П. Словообразование абстрактных существительных в чешском языке: Автореф. дис.... канд. филол. наук. — Минск, 1979, с. 7—8. 34 Furdík J. Op. cit., s. 54 tt. 35 Klemensiewicz Z., Lehr-Spławiński T., Urbańczyk S. Polskans historiska grammatik. — Warszawa, 1955, s. 207; Fokker A.A. Substantivavledning från verb i samtida litterär polska. — Lingua, 1964—1965, vol. 13, s. 395 ff.; Puzynina J. Handlingsbeteckningar i samtida polska. — Warszawa, 1969, s. 34—40; Rospond S. Polskans historiska grammatik. — Warszawa, 1979, s. 181. 94 FÖRKORTNINGAR BK – Kort sammanfattning av den kristna läran/skriven av kardinal Roberto Bellarmino. – Vilnae, 1677. LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas. – V., 1957–1984, t. 1–13. LKŽK – Det litauiska språkets ordbokskartotek. KZ – Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, grundad av A. Kuhn. – Berlin etc. Övriga förkortningar är desamma som i den stora ordboken över det litauiska språket. HISTORISK FÖRÄNDRING AV ORDBILDNINGSTYPER FÖR HANDLINGSNOMINA Sammanfattning I den fornlitauiska skrifttraditionen är slutet av den period belagt då flexionsavledningar tillsammans med avledningar med suffixet -imas/-ymas bildade den semantiska kärnan i kategorin handlingsnomina (nomina actionis; hädanefter HN). På 1500–1600-talen behöll de flexionsbildade HN:en ännu i huvudsak sin kategoriska betydelse och användes som beteckningar för handlingar och tillstånd, t.ex.: mūšis ”strid”, numera ”slag”, priepuolis ”motgång, olycka; nedgång”, numera ”anfall”, žinia ”kunskap, insikt, förståelse”, numera ”meddelande, information”. Under de följande århundradena begränsades flexionsavledningarnas användningsområde gradvis, de fick mer specifika betydelser och förflyttades till periferin av HN-kategorin. I kategorins kärna återstod endast avledningar med suffixet -imas/-ymas. En liknande specialiseringsprocess för flexionsbildade HN observeras under den självständiga utvecklingen av lettiskan och många slaviska språk, där även ordbildningstyper med suffixavledningar intog flexionsavledningarnas plats i HN:ens ordbildningsparadigm: i lettiskan HN på -šana, i de slaviska språken HN på -nije/-tije. På grundval av en jämförande analys av de baltiska språken har följande sekvens av förändringar i ordbildningstyperna i den semantiska kärnan av litauiskans HN-kategori fastställts: 1) HN med formanten *-ti- och *-tu- (i baltiska urspråket); 2) HN med formanten *-ti- (i tidig östbaltiska); 3) flexionsbildade HN (i sen östbaltiska); 4) flexionsbildade HN tillsammans med avledningar med suffixet -imas/-ymas (i fornlitauiskan); 5) HN med suffixet -imas/-ymas (i modern litauiska).