LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989)

KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS

JONINA LIPSKIENĖ

GERVĖČIŲ ŠNEKTOS IŠTIKTUKAI

Vid sidan av särpräglade och målande ord har ett stort antal interjektioner noterats i trakten kring Gervėčiai, den mest kompakta litauiska språkön inom Vitryska SSR:s territorium. Med dessa uttrycks ljud, bilder eller förnimmelser som orsakas av olika faktorer. Interjektioner som används på ett lämpligt och måttfullt sätt berikar språket och gör det livfullare och mer målande. Dessa särdrag hos interjektionerna märker vi tydligt när vi till exempel läser M. Valančius ”Palangos Juzė”, där de används i särskilt stor utsträckning.

Liksom i andra litauiska dialekter kan Gervėčiai-dialektens interjektioner efter ursprung delas in i verbala, till exempel: kilst: kélti — Kāp tik kilst pāduška, tai ir vėl' rėk't' | slýst: slýsti — Dė, dė (dėjo) kōjas, slýst' t' (föll) och imiterande interjektioner¹. Av de senare har betydligt fler noterats. Deras bildning och struktur är mycket varierande och imiterar ljud eller bilder som uppstår genom någon handling, till exempel: blākt — Ir blākt' ugnelė ažgėso | klākt — Papadrebėjo anā kārves, klākt ir griūvo | cāk, cāk — cāk, cāk atbėga anā.

Utifrån sina grundläggande strukturella egenskaper är dessa interjektioner till största delen enstaviga, men det förekommer också tvåstaviga och, mer sällan, trestaviga, till exempel: lýžt, turlum, šebu-lāikšt.

Utifrån ljudsammansättningen i ordslutet kan många av dialektens interjektioner delas in i formantiska och icke-formantiska. Interjektioner som imiterar ljud förknippade med olika rörelser eller uttrycker bilder som uppstår under en handling är ofta enstaviga och slutar på formanten t. Denna formant kan förekomma efter olika konsonanter, främst efter k, m, p, s (till exempel: mākt, pliōmt, cāpt, kliūšt) eller efter konsonantkombinationerna ks, kš, mp, ms, nk, rp (till exempel: vikst, pýkšt, pūmpt, krāmst, dzinkt, virpt). Många av dessa interjektioner uttrycker inte själva handlingen, utan kompletterar, framhäver och livar upp bilden, ljudet eller förnimmelsen som handlingen framkallat, jfr: Stākt' atsistojo ir sāko | Ānas až būteliaus ir pliōmt: „Išgėrsim“ | Cāpt až vuodegōs ir pagōvė | Tèp bōba kāp kliūš't' [med kokande vatten], tai ti ir nusmiūko paūstis (håret) | Ānas vikst' ir nubėgo | Pýkšt' tvōrą razlāužė | Pūmpt' obuolys ir nukrito | Aš tā dėšrą krāmst' | Dzinkt' nōsin, ir ankāndo bitėlė | Vilkenyčià (varginnan) virpt' péršoko…

Ibland används, parallellt med vissa interjektioner med formanten t, kortare motsvarigheter utan t, till exempel: Ė kōl' māno gerklė nė kuolù ažkištā, nė ratù ažsuktā, tai aš šmirš' sù paršeliù | (jfr Ānas šmir kšt vidūn) | Ir pūkš, ir neūlīpė dangūn (jfr Lipė, lipė, pupā — pūkšt, ir krito).

¹ Materialet bygger på material som författaren antecknade under en expedition år 1970 och hämtade ur några samlingar med berättande folkdiktning i Folklorearkivet vid Institutet för litauiska språket och litteraturen.

118

I materialet har färre icke-formantiska interjektioner noterats. De slutar oftast på olika vokaler, diftonger eller konsonanter och imiterar ofta ljud från insekter och andra djur eller ljud från föremål. Nästan alltid upprepas samma interjektion två, tre eller till och med fyra gånger för att framhäva hur länge ljudet av handlingen varar. Vissa icke-formantiska interjektioner kompletterar ofta bara handlingen och används när man vill beskriva mer uttryckligt antingen en längre varaktighet hos en långsam handling eller ljud, förnimmelser och bilder från en mer plötslig handling, t.ex.: Bù-bù-bù – hon blev rädd – hon går | Bù-bù-bù, så började hon klampa | Bžỹ, bžỹ – ett litet bi flyger | Triù-riù-riũ, triù-riù-riũ, har vi inte sett björnar, älgar, rävar, vargar? Ett litet bi flyger zizỹ, zizỹ från blomma till blomma | Brodern säger – där går bara den där lilla elden ti – žiù-žiù, žiù-žiù | Āū-aū, aū-aū, hundvalpen skäller | Bař, bař, bař – flickan smällde till – och skrämde dem | Cak, cāk, cāk flyger: ”Kör mig, skjutsa mig” | Muř, muř – jag har inte tid, jag äter fläsk | Och musen sprang bakom ugnen – dzi-liñ’, dzi-liñ’, dzi-liñ’ | Tāp, tāp, tāp – han går in | Tuppen knackade igen tuñ, tuñ, tuñ.

I dialekten har icke-formantiska imiterande interjektioner noterats, bildade enbart av utdraget uttalade konsonanter. Med dem återges ljud som starkt förknippas med det ljud som hörs när den ena eller andra konsonanten eller konsonantkombinationen uttalas, t.ex.: Kùtas (ett mytiskt väsen)… det var som om en stjärna zzzz kom och sedan | De hörde honom – zzz, han susar, skogen dånar | Bara eken [föll], prrr, och Ivonėlis flög iväg | Då blev jag rädd, den där hästen bara frrr och rusade förbi. Till denna grupp hör sannolikt också en interjektion som består av en långvarigt uttalad vokal mellan två konsonanter, t.ex.: būūūūch: Och björken bara būūūūch – föll omkull.

Till de icke-formantiska hör sannolikt de tidigare nämnda interjektionerna utan formant t, som används på samma sätt som ersättningar för formantiska interjektioner, t.ex.: Plàs, plàs flög fågeln iväg och föll | (jfr Pakìlo, plàst’, plàst’, plàst’, plàst’ och flög iväg) | Den flög över gropen, svävade, svävade, så skuttade den iväg, du vet, grisarna | (jfr Den där musen skikt’ flög iväg – björnen missade musen) Tāp, tāp trampade hon på marken (jfr Tāpt’, tāpt’ går björnen in i huset).

Nedtecknade interjektioner som är typiska för Gervėčiai-dialekten och den östra delen av det litauiska språkområdet. I stället för standardspråkets interjektioner slask, slask, brak säger man här – slask, knak, duns, t.ex.: Då kom han åter farande som en varg och for iväg [slet sig loss], och med stolpen flög han in i träden (skogen) | Knak! Och grenen bröts av uppe i toppen | Jag knäcker en käpp bakom stängslet, säger jag, och ska slå (slå). I en sagas sammanhang används särpräglade och intressanta interjektioner schamackst, schebulackst, som motsvarar standardspråkets schast, schmackst, t.ex.: Han kastade in henne i ugnen med ett schamackst | Med ett schebulackst kastade han in henne i ugnen och täckte över med båda ugnsluckorna (ugnsluckan) | (jfr även de uttrycksfulla interjektionerna för att plötsligt gå: Han smet genast in i huset).

Bilden och rörelsen hos en eld som håller på att slockna uttrycks i dialekten med interjektionen blākt, som motsvarar standardspråkets plūst, plūpt, t.ex. Och blākt’ slocknade den lilla elden.

För att beskriva ett litet djurs plötsliga, smidiga rörelse (strìkt, strýkt) används skik, skikt, sviẽpt, vikst, viřpt, t.ex.: Smågrisarna svävade, svävade, sedan skik, skik, skik – man hann knappt se dem | Alla smågrisarna viřpt’, viřpt’, viřpt’ hoppade över gropen | Varginnan sviřpt’ hoppade över, och jag bara som asplöv

119

(lövet) darrar | Han vik's't' och sprang iväg | Det fanns en vacker hind i skogen där – vīrp't', vīrp't', så sprang hon.

Samma interjektion uttrycker ofta flera bilder eller ljud som uppstår under en viss dynamisk handling, eller så beskriver den själva handlingen: Pýkšt't' slog sönder staketet | Pýkšt't' hon piskade med en piska. Bara šùs't' den lilla fårungen in i hjulet | Šùs't' in i ugnen och stack in den | Tràkt' — hon kan låsa upp, hon kan gå in i det där huset | Briēdis tràkt' — framåt, framåt springer den. I den första meningen betecknar interjektionen pýkšt ljudet av staketet som bryts sönder, i den andra ett piskrapp. I andra litauiska dialekter är andra interjektioner vanligare i denna betydelse, t.ex. triòkšt när det gäller ett staket, pliáukšt när det gäller en piska.

I meningssammanhanget används vissa interjektioner liksom inte alltid på rätt plats, t.ex. Han lāpt, lāpt och flyger iväg med en gås. Interjektionen lāpt skulle nog passa bättre för att beskriva gång eller löpning. Flygrörelser beskrivs med interjektionerna plàst, plùst. I dialekten används de senare även utan formanten t: Plàs, plàs flög iväg (flög iväg) fågeln kvittrade och föll | Fågeln lyfte — plàst', plàst' och flög iväg.

I trakten återger interjektionen vīrp't, på ett mycket särpräglat och träffande sätt en liten elds rörelse, t.ex.: Vīrp't', vīrp't' den lilla elden och fortsätter, fortsätter | (jfr också: Brodern säger: – den där lilla elden går bara ti žiù, žiù, žiù) | Elden går vēpt', vēpt' och har där uppe över mig nått upp till toppen.

Precis som i andra litauiska dialekter ersätter interjektioner som betecknar konkreta handlingar, karaktäristiska ljud från levande varelser eller föremål, ofta verb i olika tempus (främst preteritum) och fungerar som predikat i meningen: Han brūkš't' kastade liebladet i skjulet | Jag čiupt' efter kvasten – en sådan skräck grep mig | Han gick långsamt, långsamt och čiupt' tog tag i henne i svansen. Mān per bārzda drāms't'... Björnen bara dammade på bron | Så snart det kils't' dånade det till, och hon skrek | Då bōban kliūs't' [det kokande vattnet], och håret föll av | Tavė knāpt' och tar dig | Knāpt' tog pojken och bar iväg honom | Då, kāp kōpt' upp på brädan, och blev tokig | Kāp kriū́kšt', och föll i huvudet | Jag slickade tā på honungen, och den rann nerför mitt skägg | När det link't', då dal'g't', och ryggen värker | När hon klättrade upp, mākt' in i hålet | Korven stod där och stirrade | Han gick närmare igen, och hon svȳs't' en liten pannkaka åt honom | Katūtė — ladūte... åt gröt sittande på golvet | När det trūkt', välte hon den där stocken | Så snart den där björnen började ringa, turlum, och hon slog sönder morteln från spisen | Šlēpš't' foten [i marken], šlēpt' kvasten | Hennes fot trēpt', kvasten lēpš't' | En gång stūk, en gång till stūk, tredje gången stūk — den sitter [den döde].

Andra interjektioner i denna dialekt används tillsammans med verb i olika tempus och fogas till dem antingen med konjunktionen ir (”och”) eller direkt, utan konjunktion. Då illustrerar interjektionen liksom de ljud, bilder eller förnimmelser som handlingen uttryckt med verbet ger upphov till, och bildar tillsammans med det predikatet, t.ex.: Brinkt' kniven föll ut | Čapt tog tag i svansen | Jag tuggade tā på korven | Bōba kliūs't' spillde ut vattnet | Jag tuggade tā på brödet och tänderna gick sönder | Mākt' fransmannen och dog | Pūmpt' äpplet och föll ner | Stāk reste hon sig och började.

För att förstärka intrycket upprepas interjektionen ofta två, tre eller till och med fyra gånger (ett sådant bruk är kanske mindre typiskt när interjektionen står ensam utan verb-

120

(ordet fyller predikatsfunktion), t.ex.: Meškà dudùn, dudùn, dudùn kuolù durysan (| durìsun) | Kvàkt’, kvàkt’ jaũ apkvaksėjo itó vištà, eikìte (gå) veizdė’ kiaušinių | Linkt’, linkt’ galvą ir apsnūdo | Kàtinas añ pėčiaus sėdėjo, nušoko ir lìžt’, lìžt’ úodegą atmetė ir išsibáigė (dog) | Viši delnuosan plàpt’, plàpt’, plàpt’ pradėjo pliaukšėti (klappa) | Càp, càp pagrebója (känner sig för), žiùrtė (titta) — det finns | Lãpė stukėnd (knackar) på dörren — stùk, stùk | Tàp, tàp går björnen till marknaden | Vargen trýst’, trýst’ sket ut alla killingarna | Triù riù riũ̃, triù riù riũ̃ eikìte (gå) alla | Kójam gaidėlis tuñ, tuñ, tuñ bėldžia (bankar).

I samma mening ryms ofta och harmoniskt flera onomatopoetiska ord med olika struktur, t.ex. Ett hjul [smort med riskor] gnisslar ò jò joĩ, och ett annat — à jà ją, och ännu ett rỹ, rỹ, rỹ, och ett fjärde — kuvìk — čìrik. De två första ljudhärmande orden påminner om interjektioner, men här handlar det om gnisslet från hjul som smorts för sparsamt. Ibland fyller onomatopoetiska ord en nominal funktion, t.ex. Ge något, lilla moster, bùrbt (säger de unga män som kommer på pingsten. Man måste ge dem en liten bit smör eller något annat, så att det hörs ett ljud som påminner om bùrbt när det kastas i mjölkkannan de har med sig).

Belägg finns för momentana verb som bildats av onomatopoetiska ord med suffixen -telt, -tert, vilka betecknar en kort, intensiv handling eller ett kortvarigt ögonblickstillstånd², t.ex.:

bùmtelti (: bùmt) — Man behövde snabbt (snabbt) spràgiliu itàm baronaičiu (| baronaičio) bùmtel’t’ |

čiùptelti (: čiùpt) — En ung kvinna sitter på en hög liten kulle med en röd mössa; den som går förbi snärtar hon till |

dilgtelti (: dilgt) — Föräldrarna fick plötsligt lust att åka [till barnen] |

driókšterti (: driókšt) — Ibland kommer det, när det driókšteri(a), från ett litet moln; då får man [regn] |

dùrstelt(i) (: dùrst) — Om jag sticker med dùrst, så sticker jag igenom |

dūštelti (: dūšt) — Fågeln dūštelė· tappade andan (lukten) sá (sin egen) — det finns ingen ronõs |

móstelti (: móst) — Hon sträckte bara fram handen och så var den borta |

pliáukštelti | pliáukšterti (: pliáukšt) — Och så slog blixten ner med ett pliáukštelė· [blixten slog ner], och skadade ingen, bara tre själar (människor) lite grann | Pliáukšteri (klappar) bara händerna av glädje |

stùktelti | stùkterti (: stùkt) — Hon tog en käpp och stùktelė — och slog sönder tolv lansar | Man måste stöta till den där elden med ett radband (radband) eller korsteckna den | Och hon stùkterė två gånger på fönstret med stickor (stickor) |

švirkštelti | švirkšterti (: švirkšt) — Hon visslade (visslade) och hästen galopperade fram till henne | Hon både švirkšteri(a) och klappar händerna |

Ibland utgör vissa onomatopoetiska ord en komponent i ett enda målande fast uttryck. Onomatopoetiska ord blir oftast en beståndsdel i uttrycket när det närliggande ordet som ingår i fraseologiseringen är ett substantiv, t.ex.:

^² Tą ištiktukų ypatybę jau pastebėjo A. Leskynas, plačiau žr. jo straipsnį: Schallnachahmungen und Schallverba im Litauischen // Indogermanische Forschungen. 1902. Bd. 13. S. 165–212.

121

dingt galvōn ”komma att tänka på”: Mān dingt' galvōn – pieną palikāu laukiōsa (jfr Galvōn dingtele' – mōku dar dvi giesmes) |

dūrst rañkā ”arbeta en kort stund”: Ānas tik dūrs't' rañkā ir vēl' daīros gertie (jfr Vyras čia rañkā dūrsteri, ti dūrsteri, kokis ti jō darbas – rinkdosi ir rinkdosi) |

kyšt kója ”gå, ta ett steg”: Āš vidun kója kyšt' – ānas živa (snabbt) laukan (jfr Tik kója kyšt' [till barnet] – pȳksta [svärdottern] |

švīkšt skūrōn ”slå, ge ett slag”: Momā jām skūrōn švīkš't' (jfr Āš jām gerai skūrōn švīksteriau).

ONOMATOPOETISKA INTERJEKTIONER I GERVĖČIAI-DIALEKTEN

Sammanfattning

Artikeln beskriver de mest karakteristiska särdragen hos de onomatopoetiska interjektionerna i Gervėčiai-dialekten: deras ursprung, ändelser, struktur och användning. Några mer karakteristiska onomatopoetiska interjektioner används endast i denna dialekt, t.ex.: skikt, svīrpt, šēbulaīkšt, virpt.