ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLVIII (2003), 19 – 34

Bärande, ledande, springande

BERND GLIWA

Sargeliai

Artikeln behandlar litauiska ord av typen nešinas, vedinas, tekìnas. Även om dessa ord vanligtvis har kategoriserats som adjektiv, visas det att deras syntaktiska användning ger belägg för att tolka dem som particip. De beter sig på samma sätt som halvparticipen nešdamas, vesdamas, *tekdamas, med en skillnad: former som nešinas används med instrumentalis.

1. INLEDNING¹

Frågan om vad particip av typen nešinas, vedinas, tekìnas kallas får inget svar i kapitlet om verb i litauisk grammatik (Ulvy das, red., 1971: 7–424). I stället finns under rubriken adjektiv den kortfattade notisen: ”Veiksmažodiniai priesagos -inas būdvardžiai dabar siaurai vartojami, pasitaiko tik atskiruose posakiuose ir žemaičių tarmėje su draugės įnagininku, pvz.: atlekia bėginas, eina žąsimis gėninas, žąsies sparnu nešinas, bėga skūbinas, skuba tekìnas, eina vārinas dviračių” (Ulvy das, red., 1965: 564, §968 c). I bandet om syntax finns ytterligare korta kommentarer om förbindelsen mellan ”adjektiv” av typen nešinas, vedinas och ett objekt i instrumentalis (Ulvy das, red., 1976: 243, §425).

Klassificeringen som adjektiv är oväntad, men den förekommer också för enskilda ord av denna typ i den akademiska ordboken: vėdinas (LKŽ^XVIII 479), tėkinas (LKŽ^XV 1121), nešinas (LKŽ^VII 706) m.fl. Detta är förvånande eftersom framstående lingvister redan hade påpekat att det är rimligt att betrakta motsvarande ord som particip (Būga 1959: 114–115; Zinkevičius 1966: 385–386). Lietuvių kalbos gramatika diskuterar inte denna ståndpunkt.

I denna artikel ska det diskuteras vilken ordklass nešinas, vedinas, tekìnas egentligen bör hänföras till. Vidare ifrågasätts påståendet att de uteslutande förekommer i det nederlitauiska språkområdet (Ulvy das, red., 1976: 243; Zinkevičius 1966: 385), och motsvarande exempel från hög-litauska dialekter ges. Dessutom behandlas kort den alternativa användningen med ett instrumentalis- respektive ackusativobjekt, liksom den utbredda adverbiella användningen med anpassning till adverbens morfologiska utseende. Några meningar ägnas åt frågan om ordformens ursprung och eventuella indoeuropeiska släktingar.

¹ Jag tackar professor A. Holvoet (Vilnius) för värdefulla kommentarer om ämnet och för hjälp med att skaffa litteratur, samt herr K. Grikša (Žaiginys) för tillåtelsen att använda hans privatbibliotek.

20 |

BERND GLIWA

2. ORDklass

Klassificeringen av ord i ordklasser är en uppgift som knappast kan betraktas som avslutad. Formella koncept misslyckas särskilt på grund av språkens olikartade karaktär och den lokala traditionen för klassificering i ett givet språk. Indelningen i ordklasser är en möjlig och ofta meningsfull åtgärd, men långt ifrån en universalitet som måste ligga till grund för ett naturligt eller formellt språk a priori. I allmänhet är det svårt att ange regler enligt vilka man entydigt kan hänföra ett ord till en ordklass. Lietuvių kalbos gramatika ger följande beskrivning av ett adjektiv: ”Būdvardžiais vadinami žodžiai, kurie reiškia daikto ypatybę ir yra suderinti su pažymimuoju žodžiu gimine, skaičiumi bei linksniu” (Ulvydas, Hrsg., 1965: 474). Som man kan se omfattas även particip av denna beskrivning, som knappast kan kallas en definition.

På grund av sådana definitionsproblem avstår man i allmänhet från att postulera particip som en primär ordklass och betecknar dem som en blandform som semantiskt hör till verben: ”en infinit verbalform [...] som visserligen hör till verbets formsystem, men böjs som ett adjektiv” (t.ex. Conrad 1978: 192). På liknande sätt Lietuvių kalbos gramatika: ”Dalyviai yra iš veiksmažodžių kamienų daromos linksniuojamos formos, turinčios veiksmažodžių ir būdvardžių ypatybių” (Ulvydas, Hrsg., 1971: 311). Därutöver finns emellertid också halvparticip, pusdalyvis och padalyvis, som i sin tur inte räknas till participen, eftersom de inte böjs (Ulvydas, Hrsg., 1971: 375, 384).

Här gäller frågan helt konkret om nešinas, vedinas, tekina enligt gängse klassificeringar ska betraktas som adjektiv, particip eller halvparticip.

Försök i de korta fraser som Lietuvių kalbos gramatika ger som exempel att ersätta de aktuella formerna med ett adjektiv med liknande betydelse: bėga skūbinas leder till möjliga synonymer som bėga greitai, bėga skubėdamas, men det går inte att sätta in ett adjektiv, *bėga greitas. Adjektivet greitas skulle här kunna förekomma endast om en syntaktisk enhet bildades tillsammans med det följande ordet: bėga greitas žmogus, bėga greitasis, bėga skubantysis, men det är ju något helt annat. Denna anmärkning gör redan tydligt att ordkategorin snarare bör hänföras till adverben (greitai) eller rentav halvparticipen (pusdalyvis: skubėdamas). För att undvika missförstånd som kan uppstå när fraser lyfts ur sitt sammanhang bör de aktuella orden undersökas i fullständiga meningar eller åtminstone i fullständiga syntaktiska konstruktioner. Exemplen är hämtade ur olika litterära verk och i enstaka fall ur talspråk. Naturligtvis kan endast ett urval göras.

(1) Atsiranda šeimininkė, kibiru geralo nešina (Katkus 1989: 50). ’Husmodern kommer fram, bärande en hink med foder’.

I (1) skulle man kunna betrakta nešina som ett adjektiv, om denna mening vore möjlig:

Nešinas, vedinas, tekinas

21

(1a) * Atsiranda nešina šeimininkė.

Detta förhindras emellertid av den vidare förbindelsen mellan nešina och instrumentobjektet kibiru samt av omständigheten att den aktuella formen står i en bisats. Man skulle kunna försöka förklara det syntaktiska avståndet mellan šeimininkė och nešina som en predikativ konstruktion: (1b), med så att säga två huvudsatser, eller (1c), med samma indelning i huvudsats och bisats. De ytterligare element som skulle krävas för detta saknas dock i samtliga exempel.

(1b) * Šeimininkė yra (buvo, atrodo) nešina ir atsiranda. (1c) * Šeimininkė, kuri yra nešina, atsiranda.

Man skulle kunna omformulera meningen efter dess innebörd med hjälp av ett aktivt presensparticip:

(1d) Atsiranda {kibirą gėralo nešanti} šeimininkė.

Hos Katkus finner man emellertid i stället för en infogning i huvudsatsen en bisats, som ungefär ser ut så här:

(1e) Atsiranda šeimininkė, nešdama kibirą gėralo.

Till skillnad från i det ursprungliga exemplet (1) står handlingens objekt här i ackusativ. Instrumentalens användning är faktiskt oväntad, eftersom nešti egentligen används med ackusativ. Medan det för en rad konkreta adjektiv (gausus, gyvas, laimingas, skolingas, ginkluotas, kaltas) anges en tydligt motiverad användning tillsammans med instrumentobjekt:

(2) Ne vien duona žmogus gyvas J. JABL. ’Människan lever inte av bröd allenast’; (3) Vienu auksinu palikau aš tamstai skolingas OB, (Ulvydas, Hrsg., 1976: 242) ’Jag blev skyldig er en gulden’.

som utan tvivel överensstämmer med de motsvarande ordens semantik och deras ordklassöverskridande släktskap, vilket den möjliga satsen Ne vien duona žmogus gyvena ’Människan lever inte bara av bröd’ visar, tillskrivs ord av typen nešinas generellt, alltså strukturellt, användning med instrumental (Ul vydas, Hrsg., 1976: 243). Detta skulle naturligtvis också kunna hänga samman med att alla ord av typen nešinas, velkinas, skubinas, varinas osv. betecknar vissa, oftast komplexa, rörelsesätt, så att den strukturella användningen med instrumental skulle motsvara en semantisk sådan. Däremot talar dock det faktum att de underliggande verben, till skillnad från i de föregående exemplen, inte alls kräver instrumental. Instrumentalen följer alltså av den syntaktiska användningen och inte av det konkreta ordets rektion.

22 |

B E R N D G L I W A

Av (1d) och (1e) kunde man redan se att den betydelsemässiga återgivningen med ett particip (aktivt presensparticip) eller ett halvparticip är möjlig, varvid halvparticipet bättre bevarar den syntaktiska konstruktionen; i båda fallen går endast objektets instrumental förlorad till förmån för ett ackusativobjekt. Ur semantisk synvinkel förefaller det rimligt att betrakta nešinas, velkinas, skubinas som en handling och inte som en egenskap. Som man ser säkerställs kongruens i numerus och genus med det ord som de syftar på.

(4) Atjojo totorius, vedinas dar trimis žirgais (Kunčinas 1991: 174). ’Tartaren red fram, med tre hästar i följe’.

(5) Grigienė grįžo, pieno ąsočiu nešina V. Krėv. (LKŽ^VIII 706). ’Grigienė återvände bärande på en mjölkkanna’.

(6) Tai brolis tik suriko: „bėgam!“, ir mes tik tękinį užlėkiam už kampą svirmo (Šeškauskas, I). ’Brodern ropade bara: ”iväg!”, och vi sprang i full fart runt hörnet på ladan’.

Det går inte att säga med säkerhet om böjning förekommer, eftersom det ord som de syftar på i nästan alla fall är satsens subjekt. Ett sällsynt undantag:

(7) Liepė ateiti su liudytojais vedinam Dauk. (LKŽ^XVIII 480). ’(Man) beordrade att komma, med vittnen i följe’.

Den överväldigande majoriteten av exemplen tyder dock på att den regelmässiga användningen är oböjd. Därmed skulle släktskapet med halvparticipen nešdamas, vesdamas bli ännu tydligare, eftersom även dessa kongruerar med det ord de syftar på i genus och numerus men saknar böjning (sällsynta undantag hos Ulvydas, Hrsg., 1971: 378, §615), eftersom de uteslutande syftar på satsens subjekt. Den nästan uteslutande användningen i nominativ lämpar sig föga för att stödja tesen att de är adjektiv. Jablonskis motsätter sig kraftfullt att de klassificeras som particip och kallar de betraktade formerna ”enkla adjektiv”. Han anför flera argument: i satsen

(8) Piemuo eina žąsimis geninas. ’Herden går och driver gäss’.

saknas en motsvarighet *jis eina žąsis geninas, som skulle ge ett aktivt particip samtidigt som verbets rektion bevarades; ett passivt particip skulle kräva att handlingens subjekt stod i genitiv (Jablonskis 1957: 302–303, §171). Eftersom uttrycket *jis eina žąsimis [greitas] inte heller används, postulerar Jablonskis också här de facto avvikelser från regeln. Om man ändå godtar sådana avvikelser, varför då ta omvägar? Ur pragmatisk synvinkel finner man satser av typen (8), där geninas osv. betecknar en handling och alltså kan hänföras till ett verbalt paradigma. Därmed sägs inte att alla ord

Nešinas, vedinas, tekines

| 23

bör behandlas i enlighet med formen -inas, är de det endast när samma syntaktiska bruk också förekommer. I detta avseende har Jablonskis rätt i att kupinas i

(9) Pūrą kupiną davė (= su kaupu) (Jablonskis 1957: 303). ’[Han, hon, någon] gav en rågad skäppa (=med råge)’

är ett adjektiv, eftersom det syntaktiskt fungerar som ett adjektiv. Med den implicita slutsatsen att eftersom kupinas är ett adjektiv, måste även geninas vara ett adjektiv, har han emellertid helt fel. Det skulle nämligen motsvara påståendet att eftersom kupinas är ett adjektiv, måste även katinas ’katt’, Velinas ’en gudom’, žirgnas ’hanlig blomställning hos al och björk’ också vara adjektiv, vilket uppenbart är fel. Enbart förekomsten av ett morfem räcker i regel ännu inte för att klassificera ordklassen.

Att den stam som ligger till grund för bildandet av de diskuterade formerna varierar: geninas från presensstammen, sklidinas från stammen för preteritumformerna och kupinas inte ens från verbformer (Jablonskis 1957: 303), kan å ena sidan bero på att det rör sig om former med olika ursprung. Å andra sidan tyder det syntaktiska bruket, vid sidan av etymologiska överväganden, på att formbildningen är mycket gammal och att basen kan ha gått förlorad (jfr tek inas nedan). Därmed håller inte heller detta av Jablonskis argument, som i alla händelser oftast resonerade ur ett synkront perspektiv.

Būga hade gjort jämförelsen mellan (10) och (11):

(10) Eiti motyna vaikais vedina. ’Modern går med barnen i släptåg.’

(11) Pūdymas jaučiais ariamas. ’Trädan plöjs med oxar’

anges som argument för att även ”vedinas, nešinas, velkinas, varinas, geninas, palikinas, gametinas skulle vara particip, som man inte borde beteckna med några andra namn” (Būga 1959: 114). Han kan ha föranletts till detta av instrumentalens användning i de respektive ovanstående exemplen, vilka dock inte motsvarar varandra funktionellt. Även jämförelsen med passivparticipet āriamas är missvisande. Trots detta slår Būga inte fast att det rör sig om particip: ”Išveiksmažodiniai būdvardžiai, arba dalyviai...” (Būga 1959: 115), och han diskuterar inte heller vilka particip det konkret skulle kunna röra sig om.

Med hänvisning till exempel ur den sovjetlitauiska litteraturen Lenino idėjų vedini, mes drąsiai žengiame... anmärker Tarvydas att vedini här har använts i stället för passivparticipet vedami. Han tillägger att vedinas, nešinas inte är passivparticip och att användningen med genitiv dessutom inte motsvarar det vanliga bruket med instrumental. Även i rubriken talar Tarvydas om avledda adjektiv (Tarvydas 1961: 43–44).

Inte heller Zinkevičius anger konkret vilket particip det skulle kunna röra sig om, men i de metalingvistiska ”översättningarna” av (12) och (13):

24 |

Bernd Gliwa

(12) eit(a) kojomis velkinas ”går släpande med benen” = (12 a) eina kojas vilkdamas ”går med benen släpande”;

(13) pradūriau gumą ir gavau varinas eiti ”jag punkterade däcket och fick gå skjutande” = (13 a) pradūriau dviračio padangą ir turėjau eiti stumdamas ”jag punkterade cykeldäcket och måste gå skjutande”

väljer han halvparticipet (pusdal yvis) för att återge sakförhållandet och betonar att det inte rör sig om passiva particip, vilket Bügas framställning skulle kunna antyda. Ändå använder han termen ”veiksmažodinis būdvardis” (1966: 386). LKŽ föredrar också återgivning med halvparticip, till exempel för vārinas ’pėsčias varydamas(is)’ (LKŽ_XVIII 190).

Exempel (13) med Zinkevičius ”översättning” (13 a) citeras också av Schmalstieg: ”Lithuanian verbal adjectives in -inas are also sometimes considered to be participles” (Schmalstieg 2000: 375). Inte heller här görs något försök att närmare precisera vilken typ av particip det handlar om.

Följande exempel visar uttryckligen den likartade användningen av formerna på -ina(s) och halvparticipen på -dama(s):

(14) Pasakė, kad mamą arkliu užmušė, tai visu keliu tekina ir rėkdama du namo SLM (LKŽ_XV 1122). ’[Någon] sade att mamma hade blivit ihjälslagen av en häst, och [hon] sprang hela vägen hem skrikande och ilande.’

(15) Bėgčiau per dvarą tekina, skųsčiaus močiutei verkdama sångtext, NIEM 30; (LKŽ_XV 1122). ’Jag skulle springa genom gården i ilande fart; gråtande skulle jag klaga för lilla mor.’

Därmed framträder klassificeringen som halvparticip (pusdal yvis).

3. REGIONAL SPRIDNING

Lietuvių kalbos gramatika och Zinkevičius konstaterar att de diskuterade ordformerna endast används i Nedre Litauen (Zinkevičius 1966: 385; Ulvydas, Hrsg., 1965: 564) och i skriftspråket (Ulvydas, Hrsg., 1976: 243). Palionis nöjer sig i kommentaren till Jablonskis med att tala om en ”något vanligare användning av typen i Nedre Litauen” (Jablonskis 1957: 676).

Det var emellertid exempel (1) och andra motsvarande användningar av nešinas in Balanos gadyne av Katkus, som kommer från Ažytėnai i den västaukštaitiska Šiauliai-underdialekten, samt flera exempel hos Šeškauskas (6), som ofta använder tek inas, som gav upphov till denna undersökning:

(16) Tik mama pamatė, apsisuko, tekina namo (Šeškauskas, I).

Nešinas, vedinas, tekínas

25

”Mamma såg det bara, vände sig om och [gick] skyndande hem.”

I (16) skulle man kunna anta att tekina i stället för att vara en nollrealisering av ett rörelseverb också är tredje person av tekinti (dock med ett skifte i tempusbruket, vilket emellertid är känt som ett stilistiskt uttrycksmedel i berättelser, särskilt sagor), men det ovanstående exemplet (6) tillåter inte denna tolkning. Šeškauskas kommer från Sargeliai, som ligger 12 km från Ažytenai. Där hörde jag nyligen flera personer använda nešinas.

Ytterligare exempel från hög-litauiska dialekter:

(17) Kažin ko Kazys net bėginas atlekia Trgn (LKŽ, 718). ”Vem vet varför Kazys till och med skyndade hit springande.”

(18) paskui ją sekdavo „bobutė“, kūdikiu nešina (Kupiškis; Dundulienė 1958: 402). ”Barnmorskan brukade följa efter henne, bärande på spädbarnet.”

(19) Po kiek laiko sugrįžo čebatų glebiu nešinas (Daukniūnų k., Biržų r.; Balys 2002: 348). ”Efter en tid kom han tillbaka bärande på en famnfull stövlar.”

(20) Ir už valandelės sugrįžo, daug žiedų nešinas (Daukniūnų k., Biržų r.; Balys 2002: 348). ”Och efter en liten stund kom han tillbaka bärande på många ringar.”

(21) Vis tek inas, vis susirūpinęs (Merkinės apyl.; Vėlius et al. 1970: 395). ”Alltid jäktad, alltid bekymrad” (ett ögonvittne om V. Krėvė-Mickevičius).

(22) Jai taip beverkaujant išeina tėvas, duona, druska ir ugnimi „ant dugno“ (tačės) nešinas (Krėvė-Mickevičius 1930: 65). ”Medan hon gråter kommer fadern in, bärande bröd, salt och eld på en bricka.”

Följande exempel:

(23) Todėl taip skubinas, kad be krikštų nen umirtų... (Slančiauskas 1975: II 277). ”Därför skyndar man sig så, så att det inte ska dö utan dop.”

kan tolkas på olika sätt: antingen som en användning av particip som är typisk för Slančiauskas (”Beveik visos pasakos užrašytos tame krašte ypač mėgstama dalyvine kalba”, Vėlius 1974: 35), där den ”normala” verbformen utelämnas – här en nollrealisering av esti, daryti eller veikti, vilket är helt normalt hos Slančiauskas. Men i (23) kan man också se skubinas(i) som en form av skubintis.

I Dictionarium trium linguarum hittar man följande uppslag:

(24) Lat. Volu, cursu magno feror. Lit. Tekinomis eymi / Szokinomis teku / Skubinomis / Skubiey braukiu (Szyrwid 1642: 15)

i en adjektivisk form och användning.

26

Bernd Gliwa

4. ANVÄNDNING MED INSTRUMENTALIS ELLER ACKUSATIV

Sångtextens rad:

(25) Ruibis [en hankatt] tekìnas, paukščiais nešínas, bėgo į kuknelę (sångtext, KL; LKŽ_XV 1122).

’Ruibis, springande, bärande på fåglar, sprang in i köket’

med instrumentalisobjekt motsvaras av ackusativ i

(26) Ruibis tekìns, paukštelius nešìns, puolė į kuknikę.

’Ruibis störtade springande, bärande på fåglar, in i köket’. (JD: 628, nr 1512; LKŽ_VIII 707).

I originalet: tékìns, paukštelùs och nešèns, kuknìkę (JD: 628, nr 1512), därför kan man ifrågasätta om uppgiften i LKŽ *nešìns här visar rätt accent. Dessutom infogar LKŽ ett kommatecken (efter tekìns) för att markera strofradens radbrytning i den reviderade versionen (LKŽ_VIII 707); kommatecknet saknas i originalet, där det inte finns någon radbrytning på denna plats, men det förefaller ändå lämpligt. Huvudsatsen är: Ruibis puolė į kuknikę. Tekìns skulle man i denna kontext också kunna betrakta som ett direkt attribut till Ruibis, alltså som ett adjektiv. Eller också skulle tekìnas här kunna vara ett adverb till puolė, helt i överensstämmelse med det ovan nämnda bėga skubìnas eller mes tik tékini užlėkiam i (6). Fler exempel med ackusativ finns hos Büga (1959: 114). Instrumentalis är dock vanligare:

(27) Vieną dieną pro šalį ėjo žydas, nešìnas parduodama dėžute (Kunčinas 1991: 101).

’En dag gick en jude förbi, bärande på en låda som skulle säljas’.

(28) Vyrai pasiraĩtę braido, pančiais, brizgilais nešìni Žem. (LKŽ_VIII 706).

’Männen vadade uppkavlade, bärande på betsel och bojor’.

Instrumentalis är fullt plausibel i:

(29) Įėjo pilvų varìnas, ridìnas J.Jabl., Žem. (LKŽ_XI 537).

” (Han) kom in, skjutande och rullande med magen”,

eftersom den som har magen använder den som ett slags instrument för att kanske skjuta upp dörren eller rentav utföra en magdans. Därmed uppstår frågan vilken variant som är äldre: användningen med ackusativ eller instrumental. Medan övergången från instrumental > ackusativ kan förklaras som en normalisering genom anpassning till verbens vanliga rektion, framstår användningen av instrumentalen oftast som omotiverad och kan endast förklaras genom traditionen, utan att dess djupare innebörd är uppenbar. Användningen av ackusativ tycks alltså vara en innovation, dock belagd redan hos Daukša:

Nešinas, vedinas, tekìnas

| 27

(30) palikiní namũs DAUK. (Būga 1959: 114).

”när man lämnade huset”.

Ytterligare exempel ur den äldre litauiska litteraturen (Daukša, Bretkūnas) finns hos Būga (1959: 114–115), både med instrumental och ackusativ respektive utan objekt. Av de konkreta exemplen ur äldre och nyare litauisk litteratur kan ingen tydlig förändring i användningen av den undersökta ordformen härledas, om man bortser från de fall som behandlas i avsnitt 6.

5. ADVERBIELL ANVÄNDNING

Intransitiva verb kräver inget objekt; därför kan deras användning här betecknas som adverbiell: jfr (17) Kažin ko Kazys net bēginas atlekia TRGN (LKŽ_I 718).

(31) Tu, motyn, būk prie ligonio, o tu, Juozai, greitesnis, bėk skubinas ŽEM. (LKŽ_XII 1110).

”Du, mamma, stanna hos den sjuke, och du, Juozas, som är snabbare, spring och skynda dig”.

Liksom i exempel (23) är de följande fallen tvetydiga, eftersom det här är mer sannolikt fråga om en nominal instrumentalis än om någon av de diskuterade formerna. I:

(32) Girtas eina šlitine, o ana bega begine, t. y. tekina J. (LKŽ_I 718).

”Den berusade går vinglande, och hon springer i språng, det vill säga springande”

återges bėgine som adverb: ”bėgine adv. begte, bėgtinai, bėgčiomis” (LKŽ_I 718), trots att det uppenbarligen rör sig om, eller är identiskt med, substantivets instrumental *bėginė ”löpning, ett gångsätt”; jfr riščia ”löpning med små steg, trav” (LKŽ_XI 681–682); riščia räknas i samma syntaktiska roll ibland som adverb (Ulvy das, Hrsg., 1976: 503), ibland som instrumental (Ulvy das, Hrsg., 1976: 504). Detsamma gäller šlitine (INSTR.): šlitinė ”ett gångsätt, vinglande...”, šlitinỹs ”detsamma”; jfr šlitinas som i sin tur betecknas som adjektiv och anför just dessa två träffande exempel:

(33) A reik vyrams taip prisivaryti šlitinims eiti! KRŠ (LKŽ_XIV 1084).

”Måste karlarna verkligen supa i sig så mycket att de går och raglar!”

(34) Atsigeręs orielkelės, ejau šlitins į svirelį (sång, D 105; LKŽ_XIV 1084).

”När jag hade druckit rikligt med brännvin gick jag vinglande in i kammaren”.

Som man kan se är klassificeringen som instrumentalis eller adverb godtycklig och visar gränserna för möjligheterna att dela in ord i ordklasser; gränserna är flytande. I (33) bör man också uppmärksamma dativkongruensen mellan vyrams och šlitinims, ifall det senare inte är en förvrängd instrumentalis.

28 |

BERND GLIWA

Även om ord av strukturen verbrot + -inas redan kan användas adverbiellt: bėga skubinas, bildas i analogi med vanliga adverb också former med -ai:

(35) Liepė vaiku nešinai vaikščioti po laukus, kad gydė nu kokliušo ŠtŠ (LKŽ_VIII 707).

”Man beordrade barnet att gå omkring utomhus bärande, för att botas från kikhosta”.

(36) Skubinai rašau laišką, kad nelauktumei KrŠ (LKŽ_XII 1110).

”Jag skrev brevet hastigt, så att du inte skulle behöva vänta”

eller bildat med instrumentalis: skubinomis, tekinomis, šokinomis, som redan förekommer hos Szyrwid, exempel (20). Utan exempel anges ”šokinas, -a adj. LsB 398 kuris šokinėja, striksi” (LKŽ_XV 213), så den konkreta användningen kan inte prövas här. Hit hör utan tvivel adverben šokiniu ‘šokinėjant, šuoliuojant; tanzend’ och šokinomis ‘ds.’ (LKŽ_XV 219). Būga menar, med hänvisning till Szyrwids exempel (24), att ”i stället för bėga skubinas eller bėga tekinas sade man förr också skubinomis braukiu...” (Būga 1959: 115). Detta tycks vara en generell uppfattning, enligt vilken konstruktioner med skubinomis, tekinomis, šokinomis skulle vara äldre än sådana med skubinas, tekinas, šokinas; Būga motiverar dock inte denna uppfattning. Den motsatta utvecklingen är mer sannolik, eftersom adverb av formen skubinom(is) är mycket vanliga (Ulvydas, red., 1971: 431). Därmed skulle skubinai eller skubinomis vara adverbialiserade former av skubinas, vars faktiska användning som adverbiellt halvparticip förefaller ovanlig. Däremot går det inte att förklara varför den motsatta utvecklingen skulle ha ägt rum, det vill säga att de ”normala” adverben skubinai, skubinomis skulle ha omvandlats till skubinas utan att något innovativt koncept varit förknippat med detta.

I fallet skubinas dominerar tydligt den adjektiviska användningen med ett framförställt attribut som böjs tillsammans med huvudordet:

(37) Visus skubinus darbus jau prįveikėm GrŽ (LKŽ_XII 1110).

”Alla brådskande arbeten har vi redan klarat av”.

Sådana exempel gör klassificeringen som adjektiv rimlig, men med undantag för skubinas är de undantagsfall. Intressant nog anges motsvarande fall inte alls i Lietuvių kalbos gramatika.

6. ANDRA SYNTaktiska KONSTRUKTIONER

Vid första anblicken ser:

(38) Pabroliu vedina nuotaka klonjojas (JR 54, LKŽ_XVIII 479; JSD_II 330).

’Bruden bugar sig, med brudföraren i spetsen’.

egentligen precis ut som t.ex. (1). Problemet är emellertid att den sats som i verklig-

Nešinas, vedinas, tekinas

29

heten, med hänsyn till seder och bruk, egentligen borde lyda annorlunda: ’Bruden, ledd av brudföraren, bugar sig’. Vi har alltså att göra med en konstruktion som i (11), med vedina som förment passivparticip. Eftersom brudföraren är upphovet till (del-)handlingen borde man egentligen förvänta sig pabrolio. Instrumentalen verkar alltså vara en kvarleva av den ’normala’ användningen av vedina. Zinkevicius kallar helt enkelt en sådan användning ’felaktig’ (1981: 159–160). Bortsett från denna normerande värdering av sakförhållandet är frågan emellertid inte om användningen är rätt eller fel, utan om den fyller sitt syfte, det vill säga blir förstådd. Den frågan kan i princip besvaras jakande, om man beaktar att innehållet i utsagan på förhand är känt för lyssnarna eller läsarna och att de dessutom inte är mer förtrogna med användningen av vedina än satsens författare. Därtill framgår det av sammanhanget, särskilt tydligt även av den tyska översättningen ’Brautführer’: ’föra’, att denna person är den som för och att det inte kan röra sig om ett passivparticip. Det handlar alltså inte om att avfärda satsen som felaktig, utan om att man genom sådana fall kan följa språkets utvecklingsvillkor. Precis som Büga (10) jämför Eit mótyna vaikaĭs vedinà ’Modern går med barnen i släptåg’ med passivparticipet (se ovan), kan man anta att han hade förstått satsen som *’Modern går ledd av barnen’. Samma öde drabbade uppenbarligen också Juška.

7. I N S T R U M E N T A L O B J E K T E T

Det är lämpligt att återkomma till instrumentalobjektets innebörd. I detta sammanhang ska även frågan om syntaktiska förbindelser och den generativa ordningsföljden i en konstruktion tas upp:

(39) Ans vãrinas kumele eina J. (LKŽ^xviii, 190).

’Denne går och driver ett sto’.

med den syntaktiska minimiuppsättningen: subjekt ans, predikat eina, halvparticip varinas, instrumentalobjekt kumele. Ans eina är den fullständiga huvudsatsen, kumele varinas en bisats, i många exempel avskild med kommatecken och efterställd. Morfologiskt ärver varinas numerus och genus från subjektet; semantiskt är varinas ett förtydligande till eina (om particip- och halvparticipkonstruktioners bivalenta syntaktiska relationer, se Ulvydas, Hrsg., 1976: 530), ett sättsadverbial. Mer precist bör kumele varinas som helhet betecknas som en adverbiell konstruktion (sättsadverbial, Ulvydas, Hrsg., 1976: 503–506). För att beteckna en handlings sätt används ofta instrumental, liksom adverb (Ulvydas, Hrsg., 1976: 503–504), vilka särskilt ofta har instrumentalt ursprung (Zinkevicius 1981: 173). Om man beaktar denna adverbiella konstruktions dubbla valens, liksom omöjligheten att med det givna morfembeståndet realisera båda valenserna i ett och samma lexem, förefaller det rimligt att fördela dessa valenser mellan adverbiella konstruktionens två delar: den adverbiella karaktären markeras av instrumentalen

30 |

BERND GLIWA

objektet, som övertar kongruensen med subjektet varinas. Detta förklarar varför det intransitiva tekìnas osv. snabbt adverbialiseras till tekinomis: Här saknas det objekt som skulle kunna överta den adverbiala markeringen. Därav följer dock inte alls en tätare förbindelse mellan ans och varinas, respektive eina och kumele, eftersom det skulle upplösa enheten kumele varinas, som gemensamt syftar både på predikatet och subjektet:

(39 a)

Situationen är något annorlunda med de traditionella halvparticipen, såsom varydamas:

(39 b)

Här är den adverbiala funktionen svagare, och handlingens underordnade ställning varydamas i förhållande till eina framträder tydligare än i (39 a) (jfr Ulvydas, Hrsg., 1976: 530); steget till en egentlig bisats är här inte långt:

(39 c) Ans går medan han driver ett sto.

Däremot framhäver (39 a) en nästan likvärdig gradering av de båda handlingarna, nära:

(39 d) Ans går och driver ett sto.

Man kan alltså med konstruktionen (39) förmedla en nyans i betydelsen, som ordnar sig längs en skala från två likställda handlingar till att den ena handlingen underordnas den andra, enligt följande: (39 d), (39), (39 b), (39 c).

Ur historiskt perspektiv ligger en jämförelse med instrumentalisens sociativa funktion nära till hands. Frågan är dock om denna funktion nödvändigtvis innebär en hierarki där leden är likställda: *Ans eina ir kumele eina = Ans eina [su] kumele, vilket kompletterades med en uppgift om förhållandet mellan de båda: + [kurią] varo = varinas, eller om en sådan (so)ciativ instrumental redan inbegriper en hierarki, det vill säga att varinas skulle vara huvudverbet: *Ans kumele varinas [eina].

8. ORDBILDNING

Det är anmärkningsvärt att endast primära verb förekommer som grund för bildningen, eller att bindevokalen utelämnas när det trots allt rör sig om sekundära verb, eventuellt varyti,

Nešinas, vedinas, tekìnas

31

såsom i varinas. I samtliga fall slutar den underliggande roten på en konsonant. Hur skulle motsvarande bildning kunna se ut på grundval av andra rötter? Utan att först undersöka ursprunget till -inas måste två fall skiljas åt: roten slutar (a) på en diftong, (b) på en enkel vokal. Vid diftong skulle det kanske vara möjligt att upplösa diftongen: *ėjinas: eiti, precis som ėjimas, eller *dovinas: duoti som dovana. I fall (b) skulle rotvokalen och ändelsens -i- kunna sammanfalla till en diftong, eller också skulle en ytterligare hiatusutjämnare C/R, förmodligen j, kunna införas: *de(C)inas: dėti, dėjo, *lo(C)inas: loti, loja. Sådana former har hittills inte påträffats.

Ändelsen -ina(s) skulle kunna härstamma från urgerm. *-ₙo- och kan jämföras med adjektivbildningar på -ena-, -ana-, jfr lit. álkanas, lett. alkans, vidare lett. vedene ’svärdotter’, som Endzelin (som avledning av ett verbaladjektiv *vedens ’ledd’) förbinder med fornkyrkoslav. vedenъ (Endzelins 1951: 293). Om -ena- och -ana- står i ablaut till varandra, kan -ina(s) utan svårighet anslutas som en bildning ur nollstadiet *_-ₙ-. Jämförelsen med particip respektive verbaladjektiv i andra indoeuropeiska språk ligger nära till hands: fornnord. bitinn ’biten’, tidig forneng. gibaen ’given’, fornkyrkoslav. nesenъ ’buren’ (Krahe 1969: 105; Meier-Brügger 2000: 174, 268) (dessa exempel kommer dock inte från *_-ₙ-). Utifrån detta skulle man kunna förvänta sig former som lit. *CVna(s) < urgerm. *CV-ₙ-o(s), utan bindevokalen *-i-, men inte heller någon motsvarande form som *dėnas: dėti osv. förekommer. Därför är det oklart om denna verbform någonsin kan ha funnits som ett paradigm. Att ett fullständigt paradigm skulle ha funnits kan redan med stor säkerhet uteslutas.

Bildningen är dock knappast ny. Exempelvis tyder tekìnas, som har bevarats isolerat och används av Šeškauskas som det enda ordet av denna form, på ett underliggande verb *tekti ’skynda sig, rusa, springa’, som inte är belagt (om detta i indoeuropeiskt sammanhang, se Jakulis 2003: 33), men som också beläggs genom andra avledningar: tekioti ’springa omkring’, tekininkas ’löpare’, tekūnas ’löpare, budbärare’, tekýnė ’kapplöpning’, tekìnė ’flyghål i bikupan’, jfr laka ’detsamma’: lekti ’skynda sig, flyga’ (LKŽₓᵥ 1122–1124, 1163), vilket intygas ha existerat. Hit hör också tēkis ’handjur, särskilt för avel’, (LKŽₓᵥ 1130), som har en semasiologisk parallell i tyska läufig ’parningsvillig, vanligen om en tik’ (jfr Kluge 1999: 506). Medan halvparticipen är jämförelsevis nya (Ulvydas, Hrsg., 1971: 378, §614): vesdamas ← vesti, med *-d- + *-ti > -sti, kan vedinas, som bygger på roten ved-, också vara betydligt äldre.

För klassificeringen av de behandlade formerna som adjektiv respektive particip är också skiljaktigheterna i synen på dessa ordklassers inbördes prioritet av intresse. Ambrazas framhåller adjektivbildningen som primär, ur vilken ett paradigmatiskt particip så småningom skulle ha utvecklats (Ambrazas 1993: 58ff., 2000: 161), medan Krahe ser saken precis tvärtom: ”Många ursprungliga particip har lösgjort sig från sitt verb och blivit självständiga adjektiv...” (Krahe 1969: 105). Problemet ligger förmodligen i att verbsystemet vanligen framställs synkront, det vill säga som ett fullständigt paradigmsystem med regler för hur de enskilda formerna bildas, medan adjektivens ordbildning vanligtvis beskrivs diakront. Därmed är adjektivet genast ”färdigt”,

32 |

B E R N D G L I W A

även om det finns en rad konkurrerande bildningar, medan participet först anses vara färdigt när det gäller som paradigm för alla verb. Som visats här är det inte alls nödvändigtvis fallet. Precis som det finns flera möjligheter att bilda adjektiv med samma resulterande betydelse, kan alternativa avledningsmetoder användas för ett och samma particip. Particip behöver inte heller förekomma som ett fullständigt paradigm, vilket exempelvis det här undersökta nešinas visar.

9. RESULTAT

Det råder inget tvivel om att nešinas, bėginas, vedinas i syntaktiskt bruk i stor utsträckning motsvarar halvparticipen nešdamas, bėgdamas, vesdamas. Det vore därför lämpligt att i en (synkronisk) litauisk grammatik klassificera och behandla dem tillsammans med halvparticipen. När de förekommer utan ytterligare förbindelser, i synnerhet när de bildas av intransitiva rörelseverb, som bėginas, tekínas, sammanfaller de syntaktiskt med adverb, eller med de adverbiala particip som kallas ”būdinys” (Ulvydas, Hrsg., 1971: 421–424), vilket leder till att ändelsen adverbialiseras. För intransitiva verb har inordningen i vanliga adverbkategorier därför redan kommit långt. Omvandling till ett reguljärt adjektiv är betydligt ovanligare; ett tydligt exempel är skubinas.

Användningen med ett instrumentobjekt, som är den enda skillnaden jämfört med halvparticip på -damas, kan ha samband med den adverbiella användningen av konstruktionen kumele varinas i förhållande till eina. Användningen med ett ackusativobjekt är däremot sannolikt en innovativ anpassning till verbets rektion, en tidig innovation som redan återfinns hos Daukša.

Bildningen på grundval av primära verb med en rot som slutar på konsonant eller sonant tyder på ett ofullständigt participparadigm; bildningar som bygger på andra rötter än de nämnda har inte påträffats.

Det är inte svårt att återuppliva formen och använda den för lämpliga verb.

Palionis uppfattning, enligt vilken dessa former huvudsakligen används i Nedre Litauen, bekräftas; andra författares påstående att de uteslutande används där måste avvisas.

K Ä L L F Ö R K O R T N I N G A R

(i den mån de citerats efter Lietuvių kalbos žodynas och Lietuvių kalbos gramatika)

BP – Posilla... per Jana Bretkuna...

D – S. Daukantas, 1846, Dajnes žemaitiu...

DAUK. – S. Daukantas, verk.

GRŽ – Grūžiai, distriktet Pasvalys.

J. – Литовский словарь А. Юшкевича, 1897–1922.

J. JABL. – Jonas Jablonskis, verk.

Nešinas, vedinas, tekinas

33

JR – Svotbinė rėda... av Antanas Juškevičius.

Kl. – Kuliai, distriktet Plungė.

KrŠ – Kuršėnai, distriktet Šiauliai.

Lkv – Laukuva, distriktet Šilalė.

LsB – Die Bildung der Nomina im Litauischen von August Leskien. Leipzig, 1891.

NIEM – Litauiska folkvisor ur professor J. J. Mikolas handskrivna kvarlåtenskap, Helsingfors, 1949.

OB – Obeliai, distriktet Rokiškis.

Šts – Šatės, distriktet Skuodas.

Trgn – Tauragnai, distriktet Utena.

Trk – Tirkšliai, distriktet Mažeikiai.

Tt – Tytuvėnai, distriktet Kelmė.

V. Krėv. – Vincas Krėvė, verk.

Žem. – Žemaitė, verk.

ÖVRIGA KÄLLOR

Balys, J. 2002: Raštai III, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Dundulienė (Glemžaitė), E. 1958: Kup iškėnų senovė, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla.

JD = Juška, A., Hrsg., 1954: Lietuviškos dainos I–III (hier Bd. III), Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla. [Reprint des Originals von 1882.]

JSD = Juška, A. und Juška, J., Hrsg., 1955: Lietuviškos svotbinės dainos I–II, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla. [Reprint der Originale von 1880, 1883, 1900.]

Katkus, M. 1989: Bal anos gadynė, Vilnius: Vaga.

Krėvė-Mickevičius, V. 1930: Dzūkų vestuvės. Mūsų tautosaka 2, 17–93.

Kunčinas, J. (Übers.) 1991: Albanų pasakos, Vilnius: Vyturys.

Vėlius, N. et al. (Hrsg.) 1970: Merk inė, Vilnius: Vaga.

Vėlius, N. 1974: Matas Słančiauskas ir jo pasakos. (Vorwort) In: Słančiauskas 1974: 9–36.

Słančiauskas, M. 1974: Šiaurės Lietuvos pasakos, Vilnius: Vaga.

Słančiauskas, M. 1975: Šiaurės Lietuvos sakmės ir anekdotai, Vilnius: Vaga.

Šeškauskas, J. (°1933, Sargeliai) 2000–2003: Prisiminimai. (Archiv des Autors, Tonträger I–VI.)

LITTERATUR

Ambrazas, S. 1993: Daiktavardžio darybos raida, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Ambrazas, S. 2000: Daiktavardžio darybos raida II, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Ambrazas, V. 2001: Lietuvių kalbos pasyvo raidos bruožai. Acta Linguistica Lithuanica 45, 11–38.

Būga, K. 1959: Rinktiniai raštai II, Vilnius: Poltinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Conrad, R., Hrsg., 1978: Kleines Wörterbuch sprachwissenschaftlicher Termini, Leipzig: VEB Bibliographisches Institut.

Endzelins, J. 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.

Jablonskis, J. 1957: Rinktiniai raštai I. Hrsg. von J. Palionis, Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla.

Jakulis, E. 2003: Veiksmažodžių tekėti, braškėti ir varvėti kilmė. Materiały XXXII międzynarodowej filologicznej konferencji, Vypusk 1, Sekcija Baltistiki, 33–34. St. Peterburg: Philologische Fakultät der Staatlichen Universität St. Peterburg.

Kluge, F. 1999: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 23. erw. Auflage, bearbeitet von E. Seebold, Berlin, New York: W. de Gruyter.

34 |

Bernd Gliwa

Krahe, H. 1969: Germanische Sprachwissenschaft III. Wortbildungslehre. 7. Auflage, bearbeitet von Meid, W., Berlin, New York: W. de Gruyter.

Lyberis, A. et al., Hrsg., 1979: Pirmasis lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslas.

LKŽ = Litauisk ordbok I–XX, Vilnius: Mintis, Mokslas, Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, Lietuvių kalbos institutas, 1956–2002.

Meier-Brügger, M. 2000: Indogermanische Sprachwissenschaft. 7., völlig neubearbeitete Auflage unter Mitarbeit von Matthias Fritz und Manfred Mayrhofer, Berlin, New York: Walter de Gruyter.

Rix, H. et al. 2001: Lexikon der indogermanischen Verben, Wiesbaden: Reichert.

Schmalstieg, W. 2000: The Historical Morphology of the Baltic Verb. (= Journal of Indo-European Studies, Monograph 37.)

Szyrwid, C. 1642: Dictionarium trium linguarum. Facsimile reprint in: Lyberis 1979: 95–658.

Tarvydas, J. 1961: Dėl veiksmažodinių būdvardžių vedinas, nešinas ir kitų vartojimo. Kalbos kultūra 1, 43–44.

Ul vydas, K. et al., Hrsg., 1965, 1971, 1976: Lietuvių kalbos gramatika I–III, Vilnius: Mintis, Mokslas.

Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.

Zinkevičius, Z. 1981: Lietuvių kalbos istorinė gramatika II, Vilnius: Mokslas.

Bernd Gliwa Sargeliai, LT 4404 Žaiginys [email protected]

Mottagen 2003 02 25