ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LI (2004), 59 – 67

Om inessivens förhistoria i urbaltiskan¹

ILJA SERŽANT

Universität zu Köln

Artikeln behandlar inessivens förhistoria i östbaltiskan. Inessiv singular av ā-stammarna på *-āi̯ēn visas vara en morfologiskt mycket gammal bildning, som måste ha uppstått före förlusten av laryngaler i baltiskan och måste vara den äldsta bland inessivformerna. Det faktum att inessivens postposition *-ēn också är oklar inom baltiskan ger oss anledning att söka en förklaring som går tillbaka till indoeuropeiskan. En direkt parallell finns i fornindiskan, där lokativändelsen i singular av ā-stammarna, -āyām, ger en fonetiskt exakt motsvarighet till baltiskt *-āi̯ēn. I fornindiskan är postpositionen -ām också begränsad till lokativ av ā- och ī-stammarna (de senare har inte bevarats i baltiskan). Postpositionens distribution och dess fonetiska form pekar på en indoeuropeisk postposition *-ēm, en valfri ytterligare markör för lokativ.

0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Den gamla lokativändelsen i litauiska och lettiska, som ingår i inessivformen singular av ā-stammarna och bör rekonstrueras som *-āi (”´” betecknar akut), jfr lit. galvoj-è och lett. galvā, förekommer inte i denna form i något annat indoeuropeiskt språk. I de indoeuropeiska språk där skillnaden mellan långa och korta diftonger fortfarande är intakt finner vi en kort diftong *-ai, jfr t.ex. gr. dial. βοταμι̯ων, där -ε < *-ai < *-eh₂-i (Rix 1976: 133). Rekonstruktionen av ett urbaltiskt *-āi (så t.ex. Stang 1966: 199) behöver alltså förklaras.

1. SINGULAR AV *ā-, *-i̯ā- (è)-STAMMARNA

1.1. Inessivändelsen är här inte gammal enbart därför att den innehåller ett oförkortat *-āi- (så Zinkevičius 1982: 21). Den däri ingående lokativändelsen *-āi̯- kan ENDAST förklaras som en sandhivariant före vokal av det indoeuropeiska lokativmorfemet: *-ah₂-i̯-V > *-ā́j-V. Det är anmärkningsvärt att vi finner den just i position före vokal, alltså före inessivpartikeln eller -postpositionen *-ēn (om detta antagande, se nedan). Annars skulle *-āi- på grund av en annan stavelseindelning inte ens ha uppstått.

¹ Det rör sig här om en fullständigare version av två föredrag: ”Некоторые заметки о восточнобалтийском локативе”, XXXIII Международная филологическая конференция, Санкт-Петербург, 5–6 марта 2004, секция „Baltische Sprachen: Historische Grammatik, Geschichte der Literatursprache“ samt „Dažas piezīmes par latviešu lokatīvu“, 40. konferensen „Artura Ozola dienas“, Riga, 19–20 mars 2004. För värdefulla kritiska kommentarer och annan hjälp vill jag varmt tacka prof. J. L. García-Ramón (Köln), prof. D. Petit (Paris) och prof. A. Holvoet (Vilnius), vilka dock inte var överens med mig i alla delar av detta arbete.

60 |

ILJA SERŽANT

Det är visserligen teoretiskt möjligt att den sandhivariant som stod före vokal också skulle ha uppstått framför andra ord som började på vokal, men det faktum att den har bevarats just framför indoeuropeiska *-ēn talar för en mycket hög ålder hos postpositionens fasta anknytning till den gamla lokativformen. Detta inträffade sannolikt redan före laryngalernas bortfall, vilket gjorde att sandhivarianten före vokal över huvud taget kunde bevaras.

1.2. Den därmed förväntade sandhivarianten före konsonant, indoeuropeiska *-eḥ₂-i > *-ai > urbalt. *-ai (?), kan möjligen ännu finnas kvar i adessivformerna, jfr. mergaīp / mergāip < *-ai-p.

1.3. Följande talar dessutom för att singularformen av inessiv hos ā-stammarna är gammal: med en sandhivariant före vokal *-āj skulle man i den andra accentklassen enligt de Saussure förvänta sig en förskjutning av iktus till ändelsen före postpositionens tillfogande, dvs. *raṅk-oj > **raṅkój. Denna form skulle sedan, efter att formen utvidgats med *-ę, ha blivit **raṅkojē respektive, i analogi med mobilia, där marginalitetsprincipen² verkade, **raṅkojē. Någon sådan accentuering förekommer emellertid inte, och man måste därför anta att utvidgningen med *-ę föregick Saussures lag, eftersom Saussures lag inte verkade mellan den första och den mellersta stavelsen i trestaviga ord.

1.4. Med utgångspunkt i det faktum att inessivändelsen -oje tycks vara gammal tillåts här en anmärkning om lettiskan. Man måste utgå från att även i urlettiskan fanns en liknande allomorfi i lokativ (*-ai före # eller K, *-āj-V). Den andra varianten *-ai måste då efter den allmänna slutljudsförkortningen i urlettiskan ha gett *-i, vilket visserligen inte är belagt men med säkerhet kan rekonstrueras. Detta *-i sammanföll emellertid också ljudmässigt med lokativändelsen hos o-stammarna *-o-i > *-ie > *-i, och eftersom denna ändelse var tvetydig³ överfördes ā-stammarnas ändelse till o-stammarna enligt följande mönster:

ā-stammar o-stammar

Primär ändelse *-i *-i Utvidgad ändelse *-ājī (< *-ājén) x x = *-ājī.

Först sammanfallet mellan de primära lokativändelserna hos o- och ā-stammarna möjliggjorde överföringen av ā-stammarnas utvidgade ändelse till o-stammarna i lettiskan⁴. Indirekt talar alltså även lettiskan dels för att det i urbaltisk-

² Enligt denna princip fick den mobila accenten i trestaviga ordformer endast betona den första eller den sista stavelsen, aldrig den mellersta; jfr. Stang (1966: 290 und 490 Anm. 1); Zubatý (1896: 276).

³ Den sammanföll med dat. sg. och nom. du. hos ā-stammarna, lok. sg. hos o- och ā-stammarna samt nom. pl. hos o-stammarna.

⁴ Vanags (1994: 125) erklärt die Gleichheit der Lokativendungen der o- und ā-Stämme durch den phonetischen Zusammenfall der alten Illativendungen -an > -ā und *-ana > *-ān > -a. Dies kann aber nicht für diejenigen Mundarten gelten, die die alte Lokativendung bewahrt haben, z. B. die Endung des Lok. Sg. der o- und ā-Stämme -ę < -ai < -āji im Niederlettischen.

ZUR VORGESCHICHTE DES INESSIVS | 61

dels fanns det en dubbel reflex av den indoeuropeiska lokativändelsen i singularis av ā-stammarna, dels måste den utvidgade litauiska lokativen i singularis av o-stammarna miškė vara mycket ung (jfr 2.1.3).

2. DE ÖVRIGA INESSIVÄNDELSERNA

I det följande (2.1–2.3) visas att postpositionen uråldriga *-ę́ ursprungligen hörde HEMMA ENDAST i lokativ singularis av -ā-stammarna (och *-i̯ā- (-ē)-stammarna) och relativt sent genom analogi spreds till pluralis samt till singularis och pluralis av de övriga stammarna.

2.1. Singular av *o-stammarna

2.1.1. Den gamla urindoeuropeiska lokativändelsen i singularis har bevarats i stelnade former som namiẽ, ankstĩe (belagda hos Zinkevičius 1966: 209 § 278), liksom i adessiv singularis namiẽp(i). Med ledning av de primärformer som just nämnts bör intonationen antas vara cirkumflex. Detta fortsätter exakt den indoeuropeiska lokativändelsen *-o-i > *ōi > iẽ. Utvecklingen kan man med Stang (1966: 182–3) föreställa sig på följande sätt: *-oi (jfr ai. aśve < *eḱu̯oi) > *-ai > *-ę̄ > -iẽ. Den vanliga inessivändelsen är -e, t.ex. miškè (’i skogen’). Denna ändelse innehåller den ursprungliga urindoeuropeiska ändelsen, som dessutom, liksom alla andra lokativer, utvidgats med inessivpostpositionen *-ę́⁵ (jfr Stang loc. cit.). Denna inessivform (miškè) ska förklaras på följande sätt: *miškē (< *-ai < *-o-i) + ę́ > *miškē⁶ > (Leskiens lag) miškè (Stang loc. cit.), eller > miškì i de dialekter där varje *en > i. Därav följer att utvidgningen av o-stammarna med *-ę́ ägde rum relativt sent. Uppkomsten av en form mišk-è i ett tidigare stadium, då *-ai (< urindoeuropeiskt *-oi) ännu var diftongisk, vore oförklarlig, eftersom *-ai + ę́ skulle ha blivit **-aję. Detta stöds också av det faktum att ett stort antal stelnade lokativer singularis av *o-stammarna har bevarats i litauiskan, till skillnad från ā-stammarna.

2.1.2. Tillfogandet av postpositionen *-ę́ måste ha ägt rum före eller under Saussures lags verkan, eftersom den akuta accent i den andra och sista stavelsen som utgjorde en förutsättning för accentförskjutningen kunde uppstå först genom sammansmältningen av ändelsen *-ę̄ och postpositionen *ę́ i rate (accentklass 2). Före kontraktionen skulle accenten inte ha förskjutits, eftersom den vid förskjutningen enligt de Saussure inte får hoppa över mellanliggande stavelser.

2.1.3. Även omständigheterna i lettiskan talar indirekt för att o-stammarnas inessivform är relativt ung och har utvecklats uteslutande i litauiskan (jfr 1.4).

⁵ Här och i det följande står <´> för intonation (akut), inte för iktus.

⁶ Der Einwand von Mažiulis (1970: 133.1), nach dem eine Kontraktion unbedingt zirkumflektierte Intonation hätte ergeben müssen, ist nicht ganz berechtigt. Es geht hier erstens um eine wesentlich spätere Kontraktion, als z. B. diejenige der indogermanischen Vokale (wie z. B. im Dat. Sg. der o-Stämme *-o-ei), und zweitens erfolgte hier die Anfügung des *-ę̄n in Analogie zu dem Lok. Sg. der ā-Stämme, folglich kann man hier auch die analoge Übertragung der akutierten Intonation auf das Kontraktionsergebnis (*-ę́-én > *-ēn analog zum Lok. Sg. der ā-St. *-āj-én > -én) nicht ausschließen.

62 |

ILJA SERŽANT

Här fanns det förmodligen inte alls någon analogisk form; i stället har lettiskan här helt enkelt satt in inessivformen av -ā-stammarna.

2.2. Inessivändelserna hos i- och u-stammarna

2.2.1. Den indoeuropeiska ändelsen för u-stammarna var *-ōu, jfr ai. sūnāu, sl. сынѫ, följaktligen är lit. sūnujè/sūnųjì, höglett. tirguô (< *tirgôji) m.fl. unga, eftersom postpositionens -j- endast kan förklaras utifrån lok. sg. av -ā-- respektive -i-stammarna. Lokativen *sūnù, som exempelvis ingår i sūnujè/sūnųj, kan likaså endast förklaras genom Leskiens lag utifrån *-ōu-#⁷. Utvidgningen -je måste ha tillkommit senare.

2.2.2. Anders ist die Situation bei den i-Stämmen. Hier ist zwar die moderne Endung -yje (avyjè) nach anderen Stämmen umgestaltet und daher jung, man findet aber im žemaitischen Dialekt dafür -ie < -ē (Zinkevičius 1966: 231), in manchen lettischen Mundarten -ie, -ē (Endzelin 1951: 412) sowie im Katechismus des Mažvydas nakteie, schirdie, naktie, ma-nieie (Stang 1966: 209, 211), die auf *-ējē oder z.T. *-iejē zurückgehen, und damit die alte i-stämmige Endung des Lokativs Singular *-ēi, vgl. ved. agná, gr. altatt. πόλη, enthalten⁸. Die Frage, ob diese Formen in den -i-Stämmen zu Hause sind oder ob sie über die *-(i)jas-Stämme aus den -ē-Stämmen entlehnt sind⁹, ist schwer mit Sicherheit zu entscheiden. Man könnte die Erweiterung mit *-ē aufgrund der schwankenden Vorform *-ējē vs. *-iejē (Stang 1966: 210f) so erklären, daß die alte Lokativform *-ēi mit der von dem Lokativ Singular der ā-Stämme abstrahierten Erweiterung -je erweitert wurde und sich zunächst zu *-ējē entwickelte¹⁰. Dann aber haben die einzelnen Mundarten diese Form unterschiedlich behandelt, und zwar haben die einen sie vereinfacht – *-ējē > *-ēje > lit. -ēje, > lett. -ē – die anderen wiederum haben den Diphthong beibehalten und später lautgesetzlich zu -ie- verändert: *-ējē > *-iejē > -ie. Die žemaitische Endung -ie (< ē < *ēje) kann auch von den *(i)jo-Stämmen in die i-Stämme übernommen worden sein, in den *ijo-Stämmen kann sie wiederum von den ē-Stämmen stammen, die ja im Žemaitischen und im Lettischen teilweise zusammenfallen (Endzelin 1922: 31). Eine solche oder ähnliche Entwicklung muß man ansetzen, da man sonst vor der Schwierigkeit stünde, die Erweiterung mit *-ē – abstrahiert: *-jē – in verschiedenen Gebieten relativchronologisch für zwei weit auseinanderliegende Zeitpunkte ansetzen zu müssen: entweder für die Zeit des Vorhandenseins von *ēi (žemait., lett. Mundarten) oder für die Zeit des Vorhandenseins von ié (lett. Mundarten). Man bedenke aber, daß dazwischen eine komplizierte Entwicklung liegt: *ēi > *ei > *ē > ié. Gleich welchem Vorschlag man sich anschließt,

⁷ Zinkevičius (1982: 27) erklärt diese Endung als in Analogie zu den i-Stämmen (-i) entstanden, wo sie aber auch (Zinkevičius 1982: 20–21) aus den konsonantischen Stämmen stammen soll. Die beiden Formen lassen sich doch aber unter Heranziehung des Leskienschen Gesetzes lautgesetzlich erklären: -u (< *-ūo < *-ōu), -i (< *-ie < *-ēi). Zumal die Zwischenstufen -uo und -ie verbaut in den lettischen und žemaitischen Mundarten überliefert sind.

⁸ Den gamla ändelsen finns säkert bevarad i infinitiver på *ti, jfr lit. nordvästžem. -tę, refl. -teis.

⁹ Jfr debesesu i Mažvydas katekes, 291₃ (apud Kazlauskas 1958: 82), lok. pl. med en ändelse av ē- ( *ijā-)stam< hos en – synkront betraktad – i-stam (ursprungligen s-s-stam).

¹⁰ Nur so rekonstruiert sie Kazlauskas (1968: 154). Anders Stang (1966: 210).

ZUR VORGESCHICHTE DES INESSIVS

63

man måste anta att utvidgningen med *-ę́/-ję skedde betydligt senare än i lok. sg. hos -ā-stammarna, och då genom analogi med de sistnämnda.

2.3. Inessiv plural

Den gamla pluraländelsen har bevarats i endast några få dialekter, jfr šird-išū, rañkosu (Zinkevičius 1966: 237). Här anpassades först formen hos o-, i- och u-stammarna ljudmässigt till illativ plural, enligt följande analogi med ā-stammarna: ill. pl. -osna / lok. pl. -osu: ill. pl. -uosna (-ysna, -üsna) / lok. pl. x, x = -uosu (-ysu, -ūsu → -uose / -uosū efter o-stammarna), jfr Stang (1966: 186, 213, 218)¹¹. Detta inträffade även i lettiskan, jfr dārbūos. Hos -ā-stammarna har den gamla indoeuropeiska lok. pl.-ändelsen bevarats oförändrad endast i några få dialekter, jfr Tverečius (Otręb ski 1934: 228) šakāšū, -ui, run̄kāšui. -i står här analogiskt till de förkortade lok. sg.-formerna run̄kāi < rañkoje. I de flesta dialekter och i standardspråket har det finala -u i alla stammars ändelser ersatts av inessiv singularis -e, jfr rañkose, medan det i andra dialekter i stället har ersatts av illativ pluralis -a (Stang 1966: 186). Troligen förnyades först pluralformen hos -ā-stammarna: rañkosu > rañkose (substitution, inte addition: **rañkosve), och därefter även de andra stammarna. Bildningarna med utvidgningen *-ę́ är alltså unga i inessivens pluralformer.

3. DEN URBALTISKA POSTPOSITIONEN *-ēn

3.1. Följande överväganden leder till rekonstruktionen av den urbaltiska inessivpostpositionen som *-ēn (< *ḗ):

a) formen iness. sg. vaik-i i de dialekter där *-en > i och *-an > u, samt adjektivets utvidgade former, jfr dangųje jis, talar för en nasal i slutljudsställning (jfr Stang 1966: 182);

b) intonationen måste i iness. sg. av *o-stammarna antas vara akut på grund av Saussures lag. Detta bekräftas också av att Leskiens lag måste ha verkat i alla inessivformer (utljudande akutuerat *-ę́ > -e). Jämför här formerna av ackusativ och instrumentalis singularis av -ā-stammarna: ack. sg. rañką (< *-ań < *-am < *-eh₂m) gentemot instr. sg. rankà (< *-án < *-ān). Om man alltså antar att den akuta intonationen uppkom först genom kontraktion endast i singularis av -o-stammarna, står man inför svårigheten att de andra – icke-kontraherade – lokativformerna inte slutar på **-ę (< **ēn), utan på -e (< *ę < *ēn). Eftersom intonationen kan antas vara akut, kan man utgå från *-ēn för urbaltiskan (Stang 1966: 128).

¹¹ Zinkevičius (1966: 238) dagegen meinte, daß der Lok. Pl. auf -uose auf dem Akkusativ Plural und der Postposition *-ēn beruhe. Diese Meinung hat Stang (loc. cit.) mit schlagenden Argumenten kritisiert. Zu Stangs Erklärung könnte man noch einen formalen Grund hinzufügen: man findet keine Formen vom Typ **ratūose/ **ratuoše (2), wie sie nach Zinkevičius’ Erklärung ähnlich wie im Illativ Plural (s.d.) hätten entstehen müssen. Später schließt sich Zinkevičius (1982: 28) der Meinung Stangs an.

64 |

I L J A S E R Ž A N T

3.2. Vidare måste man ta hänsyn till att postpositionerna i litauiskan, men också i urlettiskan, genomgick en särskild försvagning jämfört med motsvarande (prepositioner respektive) prefix, jfr lit. dievóp(i) (inte från -piē), lett. mājup ’hemma’ (< *pi, inte *-pie, som skulle ha blivit > **-pi) gentemot priē / (pie), lett. pie, slav. прu, lit. raṅkon(a) gentemot lit. nuõ, lett. nùo, slav. на. Leskiens lag förklarar inte denna försvagning, eftersom alla nyss nämnda ord har cirkumflex. Denna försvagning måste vara mycket gammal, eftersom den återspeglar det indoeuropeiska ablautet. Litauisk-lettiska nuo skulle i båda språken ha förkortats till nu, inte till -na. Formen *na kan förklaras som en baltisk fullgrad till *nō (< (?) *noH, *nō), som uppfattas som en förlängningsgrad. Till denna grupp hör också indoeuropeiskt *som ’tillsammans’, som i prefixerad form hos substantiv i litauiskan, lettiskan och slaviskan uppvisar fullgraden, jfr lit. sañdas, lett. sùods (< *sā́nds) och annars det lettiska prefixet sa- (< *sam-), slav. сѫдъ, gentemot litauiskans prepositionella form su (lett. ar – inte besläktad) och slav. съ. Analogt med detta skulle man för det i lettiskan väl belagda prefixet je- (< *en-) vänta sig en försvagad postposition, nämligen *-in (< *-n), som också är representerad i litauiskan som prepositionen į¹². Vi har emellertid *é < *-én. Detta faktum talar för det första emot en etymologisk förbindelse mellan *-é och indoeuropeiskt *en, lett. ie-, och för det andra för att bildningen av inessiv singularis av ā-stammarna ska hållas utanför detta ablautsystem, eftersom den, såsom framhållits i 1.1 och 1.3, hade ärvts i denna form redan från urspråket.

4. DEN UTOMBALTISKA JÄMFÖRELSEN

4.1. Den språkinterna undersökningen av lokativens och inessivens former i baltiskan visar att inessivformen singularis av -ā-stammarna (liksom av -ē-st. < *-ijā-st.) med bred marginal är den äldsta bland inessivformerna. Dess ålder sträcker sig tillbaka till tiden före laryngalernas försvinnande. Från denna form spred sig elementet *-é (eller, abstrakt uttryckt: -je) till alla andra lokativändelser, och på så sätt uppstod en ”markerad lokativ”, dvs. inessiv, i urbaltiskan. Frågan om denna postpositions ursprung och etymologi är hittills olöst. Stang (1966: 182) förbinder den med prepositionen *h₁(e)i(ī) (lett. ie-kšā, gr. ἐν, εἰς, lat. in m.fl.). Svårigheten ligger emellertid, som Stang (loc. cit.) själv också påpekar, i att vår postposition på grund av akut måste rekonstrueras med längd (*ēn) (3.2). Prepositionen *en förekommer emellertid inte i denna form i indoeuropeiskan.

4.2. Jag vill här, utifrån den ursprungliga distributionen (endast lok. sg. av -ā-stammarna¹³) och ljudformen¹⁴, föra den baltiska postpositionen *ēn i direkt

¹² Girdenis (1980) stellt fest, daß in der Mundart bei Kretinga (im Ziwatas, XVIII Jh.) für die aukšt. Präposition į die Präposition y gebraucht wird, die auf *en zurückgeht. Daneben, jedoch seltener, kommt auch i = aukšt. į vor. Diese Allomorphie bezeugt m. E. nur, daß in dieser Mundart die ursprüngliche Verteilung der Voll- (*en) und Nullstufe (*n̥) nicht mehr aufrechterhalten ist.

¹³ I for hindiskan förekommer postpositionen -ām ursprungligen ännu vid ī-stammarna (devyām) och vid pronomenet (tāsyām). ī-stammarna är inte bevarade i baltiskan, och den pronominella böjningen ersattes i baltiskans lokativ singularis av den nominala böjningen (Stang 1966: 244-245).

¹⁴ Urbaltisches auslautendes *-m wird lautgesetzlich zu *-n (Stang 1966: 114).

ZUR VORGESCHICHTE DES INESSIVS

65

I samband med den fornindiska postpositionen -ām (jfr ai. śénā (f) ’här’, lok. sg. śénāy-ām) skulle man kunna föra den samman, och som gemensam förform skulle då urindoeuropeiska *ēm behöva antas. Att denna postposition förekommer endast i dessa båda språkfamiljer kan förklaras av att den under den förspråkliga perioden endast fakultativt användes vid sidan av lokativformen utan postposition, vilket man ju också måste anta för urbaltiskan och till och med ännu för urlettiskan och urlitauiskan – den tjänade sannolikt till att precisera de lokala förhållandena.

4.3. Följande fakta talar för att utvidgningen -ām är ålderdomlig i indiskan:

a) Den utvidgade formen är obligatorisk inte bara i klassisk sanskrit utan också i vediskan i lokativ singular av -ā-stammarna. I regel förekommer de senare utvidgade formerna av andra kasus endast i det ena av de båda språken;

b) die bisherige Erklärung (Wackernagel–Debrunner 1930: 121; Thumb-Hauschild 1959: 46–7) des indischen Elements -ām (in senāyām), die von einer etymologischen Zugehörigkeit zur avestischen Postposition (im Indischen Prä- und Postposition) -ā / ā ausging, stößt auf erhebliche Schwierigkeiten, und zwar muß diese Hypothese von einer doppelten Erweiterung – zunächst um -ā (das auch im Avestischen als Post- und Präposition bzw. Präfix fungiert), dann noch um ein unklares -am –, ausgehen. Bei einer solchen, erst indischen Kontraktion sollte prinzipiell auch die zweisilbige Lesung in den vedischen metrischen Texten auftauchen, da ja hier chronologisch viel frühere, indogermanische Kontraktionsfälle (z.B. Genetiv Plural *-o-om > *-ōm) zum Teil noch zweisilbig sind. Dies ist jedoch nicht der Fall. Oldenberg (1888: 185) erwähnt in seiner Liste aller Fälle, bei denen die zweisilbige Lesung im Vedischen vorkommt, den Lok. Sg. nicht.

Medan endast lokativformen singular av -ā-- och -ī-stammarna innehåller postpositionen *-ēm¹⁵ i indiskan, medan lokativens övriga former endast ibland förtydligas med -ā, t.ex. ved. lok. pl. ápsv-ā, har i iranskan och framför allt i fornpersiskan ett ”inessiv”-ā utvecklats på liknande sätt som i baltiskan, med hjälp av den sistnämnda postpositionen. Detta framgår av att postpositionen -ā hade blivit obligatorisk vid de flesta lokativändelser i fornpersiskan. Det förefaller alltså som om postpositionen -ā i lokativ singular av -ā-stammarna i avestiskan och fornpersiskan trängde undan den äldre postpositionen *-ēm> **-ām, som ärvts i denna form redan från indoeuropeiskan.

5. SLUTSATS

Undersökningen av lokativ singular av -ā-stammarna i urbaltskan leder till följande resultat:

1) Bevarandet av sandhivarianten framför vokal av lokativmorfemet *-eh_₂i-V just i en position framför vokal visar att inessivformen singular av -ā-stammarna i baltiskan är uråldrig.

2) Den icke-utvidgade ändelsen måste för urbaltskan antas på grundval av adessivformerna

¹⁵ Möglicherweise enthält nach Wackernagel–Debrunner (1930: 121) die Form des D. Abl. Instr. Du. auf -bhyām ebenfalls diese Postposition.

66 |

ILJA SERŽANT

kan sättas upp som *-ai (1.2). Intonationens art kan tyvärr inte fastställas. Man skulle dock kunna anta att det här rörde sig om ett cirkumflekterat *-ai. I så fall skulle denna ändelse fortsätta den indoeuropeiska lokativändelsen *-eh₂-i framför paus eller konsonant.

3) Den språkhistoriska jämförelsen av alla nutida inessivformer har visat att inessivens singularform hos ā-stammarna är den äldsta och att den utgjorde utgångspunkten för spridningen av den abstraherade postpositionen *-ḗ respektive -ie.

4) Punkterna 1 och 3 öppnar möjligheten att förbinda singularformen av inessiven på urbaltiska *-ājēn med den fornindiska lokativformen på -āyām på grundval av den ljudmässiga och distributiva överensstämmelsen. För detta krävs antagandet att den fornindiska fördelningen av postpositionerna -ā och -ām, i motsats till de iranska språken, är ursprunglig (lectio difficilior), att generaliseringen av postpositionen -ā i iranskan för den markerade lokativen bygger på senare analogi och att även den outvidgade lokativformen ännu var levande i indo-iranskan.

BIBLIOGRAPHIE

ARUMAA, P. 1930: Litauische mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend. In: Eesti Vabariigi Tartu Ülikooli Toimetused. Acta et Commentationes Universitatis Tartuensis, B Humaniora XXIII. Dorpat (Tartu).

ENDZELIN, J. 1922: Zur baltischen Deklination der „ablautenden“ (i)jo-Stämme. Kuhns Zeitschrift 50, 13–35.

ENDZELIN, J. 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga: Latvijas valsts izdevniecība.

GIRDENIS, A. 1980: Dėl vieno prielinksnio formos XVIII a. šiaurės žemaičių kretingiškių tarmėje. Baltistica 16 (2), 111–115.

KAZLAUSKAS, J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika, Vilnius: Mintis.

MAŽIULIS, V. 1970: Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (Deklincija), Vilnius: Mintis.

ME = Mülenbachs-Endzelīns: K. MÜLENBACHS, Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. ENDZELĪNS. 2. negröts izdevums. 6 Bde. Čikāga: Baltu filologu kopa, 1954.

OLDENBERG, H. 1888: Die Hymnen des Rig-Veda. Met­rische und textgeschichtliche Prolegomena, Berlin: Wilhelm Hertz.

OTRĘBSKI, J. 1934: Wschodniolitewskie narzecze Twereckie. Część I: Gramatyka, Kraków: PAU.

RIX, H. 1976: Historische Grammatik des Griechischen. Laut- und Formenlehre, Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

ROSINAS, A. 1999: Ines yvo ir adesyvo formų kilmės ir raidos klausimu. Baltistica 34 (2), 173–183.

SERŽANT, I. 2003: Intonationen in den suffixalen und Endsilben im Lettischen. Synchronie und Diachronie. Baltu filoloģija 12 (1), 83–123.

SERŽANT, I. 2004 К вопросу об образовании адессива. Acta Linguistica Lithuanica 51, 49–57.

STANG, Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo etc.: Universitetsvorlaget.

THUMB–HAUSCHILD 1959: Handbuch des Sanskrit. Eine Einführung in das sprachwissenschaftliche Studium des Altindischen von Albert Thumb. II. Teil: Formenlehre. Dritte stark umgearbeitete Auflage von Richard Hauschild, Heidelberg: Winter.

TOPOROV, V. V. 1968: Локатив в славянских языках, Москва: Наука.

VIDUGIRIS, A. 1959: Kai kurios Zietelos tarmės ypatybės. Lietuvių kalbotyros klausimai 2, 195–230.

WACKERNAGEL–DEBRUNNER 1930: Altindische Grammatik von Jacob Wackernagel. III. Band: Nominalflexion–Zahlwort–Pronomen von Albert Debrunner und Jacob Wackernagel, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht.

ZUR VORGESCHICHTE DES INESSIVS

67

Vanags, P. 1994: Die Entwicklungstendenzen der Kasusendungen in den ältesten lettischen Sprachdenkmälern. Linguistica Baltica 3, 121–130.

Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mintis.

Zinkevičius, Z. 1982: Lietuvių kalbos postpoziciniai vietininkai. Baltistica 18 (1), 21–38.

Zubátý, J. 1896: Baltische Miszellen. Indogermanische Forschungen 6, 269–307.

Ilja A. Seržant

Gauta 2004 11 04

Universität zu Köln

Institut für Linguistik

Historisch-Vergleichende Sprachwissenschaft

D-50923 Köln

[email protected]