WILLIAM R. SCHMALSTIEG

Pennsylvania State University

Forskningsområden: indoeuropeiska studier, baltiska språk, särskilt fornpreussiska, slaviska språk.

Eugenijus Jovaīša

AISČIAI. KILMĖ

Vilnius: Edukologija, Lietuvos mokslų akademija, 2012, 380 p.

ISBN 978-9955-20-779-5

Denna utomordentligt imponerande volym består av följande delar: Inledning (s. 7–17); Kapitel I – balterna i Litauens historia (s. 19–28); Kapitel II – polyetnicitet i den baltiska världen (s. 31–40); Kapitel III – balter och slaver (s. 43–55); Kapitel IV – balter och aestier (s. 57–78); Kapitel V – balternas och aistiernas ursprung (s. 81–88); Kapitel VI – goter i hjärtat av den aistiska kulturen (s. 91–121); Kapitel VII – aistiernas ursprung och det område de bebodde (s. 123–142); Kapitel VIII – den gotisk-gepidiska, eller wielbarkiska, kulturen och dess kännetecken (s. 145–157); Kapitel IX – aistiernas stora utbredning (s. 159–169); Kapitel X – aistiernas stora utbredning på kartorna (s. 171–203); Kapitel XI – aistiernas stora utbredning i det litauiska arkeologiska materialet (s. 205–244); Kapitel XII – i spåren av aistiernas stora utbredning (s. 247–276); Kapitel XIII – aistier under den äldre järnåldern (10–450 e.Kr.) (s. 279–293); litauisk sammanfattning (s. 295–306); engelsk sammanfattning (s. 307–320); tysk sammanfattning (s. 321–334); rysk sammanfattning (s. 335–348); källor (s. 349–361); textreferenser till personnamn (s. 363–369); textreferenser till ortnamn (s. 370–379). Där finns också ett stort antal kartor, teckningar, diagram och bilder av arkeologiska fynd.

I inledningen skriver Jovaīša (s. 7) att Kazimieras Būga sade att preussarna och litauerna, letterna, semigallerna, selonerna och kuronerna bör kallas astier. Andra forskare har sagt att aistier är ett gruppnamn eftersom Tacitus skrev „Aestiorum gentes“, det vill säga aistiernas folk. Det är svårt att veta vilka aistiernas folk kan ha varit vid den tid då Tacitus skrev. Man kan tro att Tacitus avsåg Vistulas mynning och de sambiska och litauiska kusternas aistier, eftersom just dessa kuster är rikast på bärnsten, vars insamling Tacitus ansåg vara ett viktigt särskiljande kännetecken för aistierna.

I ett försök att fastställa det område som beboddes av aistierna eller västbalterna

Recenzijos / Reviews

149

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

möter ett antal komplicerade inslag. Den historiska traditionen är begränsad, och man vilseleds av förklaringarna – och avsaknaden av förklaringar – till de baltisk-germanska och baltisk-slaviska relationerna under den äldsta tiden. Svårigheterna med baltisk, germansk och slavisk etnokronologi spelar också en roll, liksom den samtida kulturtraditionen. Samtida arkeologiskt tänkande visar vad den historiska traditionen innebär i ljuset av aisternas historia (s. 9).

Den västra gränsen för det område som tillskrivs aistierna definieras av den sambiska halvön och Masuriens sjödistrikt, det vill säga de kulturer som hänförs till gränsområdet mellan det västbaltiska Sambia-Notanga och Galindien, som har fått det nya namnet Bogačev-kulturen. Därmed ingår inte Wislas mynning och nedre lopp i aistiernas område. Samtidigt betvivlade inte tyska forskare på 1930-talet, när de fastställde gränsen för de västbaltiska gravhögarna, att Wislas övre lopp var baltiskt. Wislas mynning och övre lopp har blivit en gordisk knut. (s. 9) Det samtida arkeologiska tänkandet har hänfört dem till goternas historia. Genom insatser av polska, ryska och andra nationaliteters arkeologer har den tidiga historien för goterna – som inte nämns i någon annan skriftlig källa än Jordanes legend om goternas nordliga ursprung – identifierats med historien om folket i Wielbark-kulturen. (s. 9) Wielbark-goternas kulturs uppkomst förläggs till Wislas mynning. Den gotiska migrationens väg går från Wislas mynning västerut mot Pamaris, men återvänder senare till Wislas mynning och fortsätter till Wislas högra strand, mot Svarta havet, där den smälter samman med utvecklingen av Černiachov-kulturen, som bildades under 200-talets andra decennium. Wielbark-kulturen och dess folks historia är autentiska, men den gotiska börda som lagts på dem är alltför tung för en kritisk analys när man jämför skriftliga källor, arkeologi och språkets historia (s. 9).

Det har alltså rått oenighet bland historiker, lingvister och arkeologer, liksom mellan två kronologier: kronologin för språkets bildande och kronologin för den materiella kulturen hos de människor som talade språket. Bland språkens historiker har det funnits många uppfattningar om de baltiska, slaviska och germanska språkens ålder och ursprungsplats. Arkeologer har vid olika tidpunkter fördjupat denna bottenlösa åsiktsavgrund genom att lägga fram otaliga och ofta motsägelsefulla teorier om dessa folks ursprung och kronologin för deras utvecklingsstadier. (s. 9) Detta gäller särskilt de arkeologiska källorna om de slaviska folken. Mellan de två disciplinerna – språkets historia och arkeologi – har det funnits en klyfta som varit svår att överbrygga, särskilt när det under olika perioder har funnits ideologiska krav för att stödja olika teorier …

150

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII

Eugenijus Jovaiša. Aisčiai. Kilmė

… uppstod. Detta var särskilt märkbart under nazisttiden och sovjettiden. (s. 9) Även om lingvistik och arkeologi nådde stora framgångar ledde ideologiska studier av det avlägsna tyska och slaviska förflutna till bristande objektivitet i forskningen, exempelvis om den västbaltiska historien. (s. 9)

Den samtida kulturtraditionen, enligt vilken etniska frågor bör avgöras varsamt när arkeologiska kulturer undersöks, är i viss mån riktig. På boplatser och gravmonument finns inga inskrifter som gör det möjligt att fastställa deras etniska ursprung. (s. 9)

Marija Gimbutienės hänförande av Przeworsk-kulturen till slaverna är inte anmärkningsvärt här. (s. 10–11) Det gjorde sovjettidens arkeologer. Nu identifieras denna kultur enhälligt med germanerna. Så enkelt är det. (s. 11) Kanske vore det lika enkelt att återföra Wielbark-kulturen till balterna? Jovaišas återkommande hänvisningar till andra forskares uppfattningars politiska aspekter väcker frågan om han har ett politiskt syfte med att finna baltisk etnicitet där den inte tidigare har påvisats. Jag har ingen uppfattning i många av dessa frågor. Jag tror dock att vetenskapliga teorier är sociala rörelser som liknar religioner och att de förändras från generation till generation. Om en teori är riktig eller inte avgörs helt enkelt genom en majoritetsomröstning bland experterna. Och det är väl känt att paradigm förändras med tiden (Kuhn 1970: 66–91).

Inledningen (s. 15) förklarar också att den här recenserade volymen Kilmė ”Ursprung” bara är den första delen i en trilogi. Den andra delen ska heta Kapai ir žmonės ”Gravar och människor” och den tredje Archeologo užrašai ”En arkeologs anteckningar” (s. 15).

Författaren skriver att det allmänt anses att balterna uppstod omkring 2200–2000 f.Kr. (s. 20). Han tillskriver Algirdas Girininkas uppfattningen att den baltiska kulturens rötter hade bildats redan under 500- och 400-talen f.Kr. (s. 20). Han skriver vidare att världens lingvister är överens om att de gammalpreussiska och litauiska språken tillhör det äldsta skiktet av de indoeuropeiska språken. (s. 21) Föreställningen om ålder när det gäller språk är ganska vansklig. Det är bättre att använda termen ”konservativ” för att beteckna bevarandet av forntida drag. Om vi säger att engelska och litauiska båda är indoeuropeiska språk, antar man att de ytterst härstammar från samma urspråk. Förmodligen finns det en följd av generationer som talar vartdera språket, och engelska och litauiska är lika gamla, det vill säga att lika många år skiljer det gemensamma protoindoeuropeiska språket från nutida engelska och litauiska. Engelskan har dock uppenbarligen förändrats mer än litauiskan. Till exempel är ett ursprungligt indoeuropeiskt *d- i ordet dešimt mer ursprungligt än t- i dess engelska kognat ten. Vi antar att d- är ursprungligt, eftersom flertalet av de andra indoeuropeiska språken har ett initialt d- i det kognata ordet (jfr latin decem, grekiska δέκα (déka), sanskrit

Recenzijos / Reviews

151

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

daśa etc. Naturligtvis kan man, om man utvecklar en tillräckligt komplex teori, anta att det engelska t- är ursprungligt (jfr den armeniska kognaten tašn) och att d- i de andra språken härrör från en senare tonande förändring.

Många lingvister undviker denna fråga och ansluter sig till den balto-slaviska teorin och hävdar att ”de baltiska och slaviska språken ursprungligen var ett språk och därför bildar en grupp” (Beekes 1995 22). Se även Martinet 1986: 73–79, Watkins 29, 1998). Jag tror inte att man skulle kunna hävda att en nederländare, en fransman och en amerikan skulle ha något politiskt intresse av detta. Personligen anser jag att det balto-slaviska problemet är olösligt, eftersom vilka gemensamma förändringar baltiskan och slaviskan än kan ha genomgått lika gärna kan tillskrivas parallell utveckling.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att Jovaišas grundliga granskning av beläggen och hänförandet av de arkeologiska fyndplatserna i Vistulaområdet till de baltiska folken (Aistianerna) verkar korrekt även för en icke-litauer. Den detaljerade studien och den lärdom som uppvisas är synnerligen beundransvärda.

REFERENCES

Beekes Robert S. P. 1995: Comparative Indo-European Linguistics, An Introduction. Amsterdam and Philadelphia: John Benjamins.

Kuhn Thomas S. 1970: The Structure of Scientific Revolutions. 2nd ed. Chicago: University of Chicago Press.

Martinet André 1986: Des steppes aux océans: l’indo-européen et les indo-européens. Paris: Payot.

Watkins Calvert 1998: Proto-Indo-European: Comparison and Reconstruction. – Anna Giacalone Ramat, Paulo Ramat, eds. The Indo-European Languages. London and New York: Routledge, 25–73.

Įteikta 2013 m. kovo 1 d.

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

The Pennsylvania State University

University Park, Pa. 16802

[email protected]

152

Acta Linguistica Lithuanica LXVIII