ILJA LEMEŠKIN

Karlsuniversitetet i Prag

Forskningsområden: äldre baltisk litteratur och skrifttradition, jämförande folkloristik, lexikografi, baltistikens historia.

EN HANDSKRIVEN TYSK–LITAUISK ORDBOK I TJECKIEN, TILLSKRIVEN FRIEDRICH WILHELM HAACK¹

Handskriven tysk–litauisk ordbok i Tjeckien, tillskriven Friedrich-Wilhelm Haack²

S A M M A N F A T T N I N G

I Klementinum förvaras en litauisk filologisk lexikografisk källa, daterad till 1720- och 1730-talen, som senast 1777 kom in i den akademiska miljön i Wien och Prag. Artikeln undersöker den Pragbaserade handskrivna tysk–litauiska ordbokens historia med anknytning till Österrike under perioden 1777–1861. Försök görs att fastställa ordbokens ägare och kretsen av forskare–”användare”. Frågan ställs varför och under vilka omständigheter ordboken kom till Wien och senare till Prag, och vilken betydelse den hade.

¹ Artikeln har utarbetats inom ramen för ett projekt finansierat av Litauens statliga kommission för det litauiska språket Undersökning och förberedelse för tryckning av den handskrivna tysk–litauiska ordbok som tillskrivs Friedrich Wilhelm Haack (början av 1700-talet) (avtal nr K-4/2012, ingånget 2012-02-01).

² Artikeln har skrivits inom ramen för projektet Undersökning och redigering av den handskrivna tysk-litauiska ordbok som tillskrivs Friedrich-Wilhelm Haack (början av 18^th-talet). (Avtal nr K-4/2012, datum för ingående 01/02/2012).

C E N T R A L A B E G R E P P: tysk–litauisk ordbok, Ostpreussens lexikografi, Friedrich Wilhelm Haack, Motiejus Philonomas Benešovskis, Josef Valentin Zlobickis, Josef Dobrovskis, Pavel Josef Šafárik, František Ladislav Čelakovský, Leopold Geitler.

S Ö K O R D: tysk–litauisk ordbok, Ostpreussens lexikografi, Friedrich-Wilhelm Haack, Matouš Benešovský Philonomus, Josef Valentin Zlobický, Josef Dobrovský, Pavel Josef Šafárik; František Čelakovský, Leopold Geitler.

318

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

En handskriftlig tysk-litauisk ordbok i Tjeckien, tillskriven Friedrich Wilhelm Haack

ANNOTATION

Den lituanistiska lexikografiska källa som förvaras i Clementinum och dateras till 1730- och 1740-talen kom till den akademiska miljön i Wien–Prag senast 1777. Artikeln analyserar den österrikiska historien för det pragmanuskript som innehåller en tysk-litauisk ordbok under perioden 1777–1861. Man försöker identifiera ordbokens ägare och de forskare som använde den. Frågan om varför och under vilka omständigheter ordboken dök upp i Wien och senare i Prag, och vilken betydelse den hade, tas upp.

Den kodex som benämns Hacke. Lexicon Lithuanicum (anteckning på ryggens utsida) förvaras för närvarande i Clementinum, på avdelningen för handskrifter och äldre tryck vid Tjeckiens nationalbibliotek (Národní knihovna Oddělení rukopisů a starých tisků, signum XVI.F.30). Den handskrivna boken, daterad till 1730- och 1740-talen, består av två delar. Den första (2r–344v) är en tysk-litauisk ordbok som representerar gruppen av avskrifter från Lill-Litauen, vilken omfattar: Lexicon Lithuanicum³, Krauses ordbok⁴, Richters ordbok⁵, Clavis Germanico–Lithvana⁶, samt ordboken med signum Msc. 84 4^o7. Den andra delen (från 345r) är ett betydligt mer originellt och avancerat lexikografiskt projekt, Observatio de origine Verborum Littwhaniorum, eller rättare sagt dess början (för mer om handskriftskällan, dess uppbyggnad, delarnas karaktär och upphovsmannaskap, se Lemeškin 2012, 2013). Att döma av vattenmärkena hamnade detta lexikografiska monument, som skapades i Lill-Litauen, sannolikt snart i Halle. Det framgår av en donatoranteckning med hänvisning till förhållanden i Halle (1r), där ordboken tillskrivs Friedrich Wilhelm Haack:

Hacke var predikant i Litauen. Han studerade i Halle. Hans språklära= sägs ha tryckts på barnhemmet. Som gåva överlämnad av [D]. Baumgarten

³ 1600-talets mitt; förvaras i LMAB RS: f. 137–10; faksimilutgåva: Lexicon Lithuanicum 1987.

⁴ 1730- och 1740-talen; förvaras i LLTIB R: f. 1 – 5792. Om dateringen av handskriften, se Drotvinas 1984.

⁵ Richters (eller Klaipėda-)ordbok dateras till 1728; förvaras i Franckes stiftelsers arkiv i Halle: AFSt J 84.

⁶ Förvaras i LMAB RS: f. 137 13–14; utgiven av Vincentas Drotvinas 1995–1997 – Clavis Germanico-Lithvana 1995–1997.

⁷ Fram till andra världskriget förvarades den i Rhesa-samlingen i Königsbergs hemliga kungliga arkiv; numera anses den vara förlorad.

Straipsniai / Articles

319

ILJA LEMEŠKIN

”Författaren Hacke var predikant i Litauen. Han studerade i Halle. Hans språkliga arbete måste / troligen ha tryckts på Weisenhausens tryckeri. Skänkt av Baumgarten”.

Den följande proveniensen (1r) anger redan en annan kontext för det lexikografiska monumentets tillkomsthistoria – det akademiska Österrike-Ungern:

Ex Libris Josephi Zlobický Professoris litteratura Bo= hemica Vienna 1777.

År 1875 använde den tjeckiske slavisten och lituanisten Leopold Geitler (1847–1885) blygsamt uppgifter ur den handskrivna ordboken. I sin Beiträge zu Nesselmanns litauischem wörterbuch tog han med (Geitler 1875: 74–123) lexemen merlė (s. 96), patupėlis (s. 103) och pranaras (s. 104), med anmärkningen aus einem in der prager bibliothek aufbewahrten lit. wörterbuche. Det är oklart vilket år den ordbok han använde kom till ”Prags bibliotek”, det vill säga det dåvarande kejserliga och kungliga offentliga biblioteket och universitetsbiblioteket i Prag. Bibliotekets stämpel REGIAE BIBLIOTH. ACAD. PRAGEN., som finns på flera blad i den handskrivna boken, användes från bibliotekets grundande, det vill säga från 1777, till början av 1800-talet. Ordboken förekommer också i den äldsta (från första hälften av 1800-talet) förteckningen över bibliotekets bestånd, närmare bestämt i dess huvuddel, som omfattar perioden fram till 1861.

Det lexikografiska arbetet med ursprung i Litauen mindre är således belagt på Österrike-Ungerns territorium under perioden 1777–1861. Samtidigt uppstår följande frågor:

1. Närmare bestämt, år 1777 eller tidigare, varför och under vilka omständigheter blev ordboken Josef Valentín Zlobickýs (Zlobický) egendom?

2. Varför och när fördes ordboken från Wien till Prag, och på vems initiativ införlivades den i det offentliga universitetsbibliotekets samling?

3. Vilka baltister i Prag hade tillgång till ordboken, det vill säga hur och i vilken utsträckning påverkade den den tjeckiska filologins utveckling under 1800-talet?

Vi söker svar på dessa och andra frågor i denna artikel.

1.

För att belysa hur litauiskt lexikografiskt material uppkom, hur det spreds och vilken aktualitet det har i Tjeckien riktar vi först uppmärksamheten mot en tidigare epok. En tillbakablick på lingvistikens historia, närmare bestämt på slutet av 1500-talet, hjälper oss att bättre förstå hur Prags filologer under 1700- och 1800-talen såg på de lexikala resurserna i de baltiska språken.

På språklig renhets nivå gör det litauistiska temat sitt första framträdande i Tjeckien år 1587. Verket Knijžka slow Czěských wyložených, utgivet i Prag av protoslavisten Matouš Benešovský Philonomus (Matouš Benešovský Philonomus, 1550–1595),

320

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui

priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

En liten bok med tjeckiska ord, förklarade med uppgift om deras ursprung och betydelse, Knihovna Národního musea, sign.: 26.D.41

odkud swůj počátek magí (totíž) yaký gest gegich rozum (”En liten bok om tjeckiska ord, som förklarar varifrån de kommer och vad de betyder”) betraktas som den första etymologiska ordboken över ett slaviskt språk. Litauiskan förekommer däri inte i huvudtexten (som numera är brukligt), utan i författarens förord, där tankar om att rena det tjeckiska språket förs fram. Även litauiskans roll i detta förord ter sig ovanlig ur vårt nutida perspektiv. Den förstås inte som en av förordets fullvärdiga språkliga förverkliganden, utan som ett avskräckande exempel. Litauiskan blir här en ekolingvistisk fågelskrämma, som ska varna de mer eftertänksamma tjeckerna och leda dem mot ett rent tjeckiskt språkbruk:

Skiljer vi oss mycket från papegojan, skatan och andra fåglar som kan tala människors språk, men utan förstånd, eftersom de inte vet vad de säger? När vi alltså blandar in många tyska och latinska ord i vårt språk och inte längre förstår dem, kommer vi att likna de oförståndiga fåglar som börjar tala precis så som deras kvitter har föreslagit dem, det vill säga så som de har lärt sig. Till slut kommer det oundvikligen att hända att vi får ett språkblandat språk, ungefär som Litauen, ett folk som enligt sitt namn består av olika folk, eftersom Litva är

Straipsniai / Articles

321

ILJA LEMEŠKIN

Collectium nomen, ett namn som betecknar en mängd olika människor, vilka [människor] har en enda röra av grekiska, slaviska, italienska och tyska språk. Därför förvånas jag inte så mycket över obildade människor, som utan att beakta betydelserna av förstånd [ordens betydelser] upprepar andra hur som helst. Jag förvånas över dem som utger sig för att vara lärda eller faktiskt [är det], men ändå tar in många obekanta, obehagliga och ofta verkligen svåruttalade ord i sina skrifter. Varför använda ordet Erbanuńky, varför Halspant, Armpant och andra klumpiga ord som en oräknelig mängd människor inte förstår? Varför ska jag inte säga Přezwědnějí på tjeckiska, i stället för det förvanskade grekiska ordet pranostyka, som fördunklar betydelsen och innebörden? (Benešovský 1587: 6–7)⁸

Det förefaller ovanligt att M. Benešovský, även känd som författare till Grammatica bohemica från 1577, skrämmer sin samtid just med litauiskan. För tjeckiska öron måste den ha varit obekant. Kanske skulle ett liknande kategoriskt påstående om ett språk som var betydligt mer tillgängligt för tjeckerna ha mötts av invändningar från läsarna. I detta avseende kan exemplet med ett avlägset, så kallat ”förorenat” och ”blandat” språk ha varit mycket mer ändamålsenligt. Men vilka motiv författaren än hade när han talade om litauiskans beskaffenhet och gjorde vissa påståenden om den, måste hans resonemang ändå ha byggt på något konkret.

Det går inte att utesluta att han hade en viss personlig, det vill säga direkt, om än fragmentarisk erfarenhet (det finns skäl att tro att han under en kort tid besökte Polen som följeslagare till en beskickning). Han kan också ha fått sin uppfattning om detta språk från annat håll, det vill säga bara ha återgett den i sitt verk. Det går också att peka ut en möjlig källa. Sådana uppgifter kan ha spritts i Tjeckien av den tjeckiske jesuiten Baltazar Hostounský (*1535–1600 06 07), som efter sin återkomst från Vilnius år 1571 undervisade i latin, grekiska och teologi vid jesuitkollegiet i Prag (se vidare Narbutas 2011: 58–60). Just vid den tiden bör Matej Benešovský ha avslutat sina studier vid det nämnda kollegiet (om hans avsikt att avsluta studierna hos jesuiterna får vi veta genom dokumentära källor; se vidare Koupil 2007: 223–234). Jesuiterna som grundade kollegiet i Vilnius kan ha format uppfattningen om litauiskan som ett blandat språk, men den kan också ha ärvts från tidigare tider. Vi finner återspeglingar av den redan på 1800-talet, till exempel i Simonas Daukantas litterära polemik med lärda män, i vilkas ögon ”det litauiska språket sades vara en blandning av alla slags språk” (Daukantas 1976: 64). Dessutom bör ytterligare en viktig omständighet beaktas. M. Benešovský hade nära anknytning till Emausklostret, där han var kyrkoherde fram till 1592. I detta utraquistiska kloster i Prags nya stad, som numera också kallas Na Slovanech, levde den slaviska liturgin kvar längst (Hůňáček 1975). Man antar att man här, i enlighet med grundaren Karl IV:s planer och politiska ambitioner, samlade krafter och lämpliga skriftliga resurser som behövdes för att utvidga imperiet österut. I början av århundradet kom denna plats, som var särskilt betydelsefull för slavisk skriftkultur, sannolikt också till nytta för Francysk Skaryna, som enligt Petr Voits attribution avbildade klostret i sin ruteniska Pragbibel som ett tecken på tacksamhet – illustrationen Осада Иерусалима (Книги... царств... Praha, 1518, f. 183; Voit 2014. Tyvärr är vår

⁸ Denna och övriga citat har översatts av artikelns författare.

322

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

En beskrivning av klosterbiblioteket har inte bevarats till våra dagar, så att vi skulle kunna dra slutsatser om vilka slavistiska och baltistiska minnesmärken som då förvarades i klostret.

Hur som helst hade den uppfattning om det litauiska språkets egenskaper som spreds i Prag 1587 uppstått genom jämförelser med de slaviska språken, vilka den aktuella boken direkt handlar om. De sistnämnda, det vill säga de slaviska språken, hade redan då fått sin grammatiska struktur tämligen väl beskriven (inte minst tack vare M. Benešovský själv), medan man ännu fick vänta till 1653 på en litauisk grammatik. Det är naturligt att den ofördelaktiga synen på litauiskan grundades inte på jämförelser mellan grammatiska företeelser, utan på handskriftliga minnesmärken av icke-lingvistisk karaktär, närmare bestämt deras ordförråd. Inom ramen för teorin om komponenter (Dini 2009) tolkades alltså lexikala resurser. I den litauiska ordboken urskildes följaktligen olika beståndsskikt: grekiska, slaviska, italienska och tyska. För ett sådant ändamål lämpade sig just lexikografiska källor bäst (under medeltiden av typen Elbingerordboken). Utifrån dessa drog man länge slutsatser om språkens särdrag och inbördes förhållanden, särskilt utanför Litauens etniska gränser. Denna arbetsmetod begränsades tyvärr inte till den tid då den pale jämförande lingvistiken tog form i Tjeckien.

Den var utbredd under XVIII-talet och till och med under första hälften av XIX-talet. Den traditionella, från forntiden nedärvda tendensen att arbeta med ordböcker ledde sannolikt också till att en tysk–litauisk ordbok från Lill-Litauen kom till i Wien och senare i Prag.

En blick på M. Benešovskýs bok avslöjar ytterligare en viktig omständighet som både i slutet av XVI-talet och i början av XIX-talet stimulerade intresset för och studiet av litauisk lexikografi. Litauiska ordböcker var särskilt viktiga för att fastställa de slaviska språkens respektive folkens utbredning. I M. Benešovskýs verk förverkligas denna strävan tydligt. Författaren framhåller betydelsen av det ”tjeckisk-slaviska språket” och förringar tyskan, samtidigt som han försöker omfatta hela den vida slaviska världens geografi:

En andra orsak förmår mig att publicera detta, nämligen att alla tyskar ska veta att det tyska språket, som ett blandat språk, inte bara tillhör tyskarna, utan att många andra länder också hör till samma tyska språkområde, till exempel Bayern, Schwaben, Nederländerna och

Straipsniai / Articles

323

ILJA LEMEŠKIN

andra som är mer bekanta för dem. På samma sätt har inte heller det tjeckiska språket sitt ursprung enbart i själva Tjeckien, utan det finns mer än hundra länder där vårt slaviska språk talas: Böhmen, Mähren, Schlesien, Lausitz, Lillpolen, Storpolen, Masurien, Podlasien, Storryssland, Vitryssland, Volynien, Podolien, Kievs land, Severien, kasjubernas områden och många andra i kungariket Polen. Dessutom finns det många områden i storfurstendömet Moskva. Bland det serbiska folket. Många länder står under turkiskt herravälde. I kungariket Ungern, Dalmatien, Kroatien, Bulgarien, Liburnien, Slovenien och Bosnien. Alla dessa folk använder ett och samma slaviska språk; därför kan vårt språk inte vara obetydligt.

[...] På vems språk nådde Cicero stor ära och beröm? – Naturligtvis på sitt modersmål. Demosthenes är likaså berömd som vältalig på det språk han föddes med. Vi vet också att varken grekiskan eller latinet kan mäta sig med det slaviska språket, eftersom alla dessa grekiska länder nu talar slaviska. Även i de turkiska besittningarna har det kroatiska språket spritts vida omkring. Grekiskan och latinet har gått under och lever kvar i viss förvirring bland lärda människor, men det finns inget särskilt land där man talar vare sig grekiska eller latin. Vårt språk har däremot omfattat en stor del av världen, i sådan utsträckning att inget annat [språk] under himlavalvet helt kan mäta sig med det. (Benešovský 1587: 5, 7–8)

Det är självklart att litauiskan, på grund av sin påstådda orenhet, inte räknas bland de egna prestigefyllda slaviska språken. Litauens Collectiuum nomen finner vi inte i den långa uppräkningen av slaviska länder, bland Tjeckien, Mähren, Schlesien, Lausitz, Polen och så vidare. Författarens argumentation präglas av 1500-talets nivå på det lingvistiska tänkandet. Sett ur ett modernt perspektiv verkar forskningens inriktning under detta århundrade ganska egendomlig, men den huvudsakliga slutsatsen – att litauiskan inte tillhör de slaviska språken – är överraskande framsynt. Betydelsen av denna slutsats från 1587 framträder tydligt i det filologiska sammanhanget under första hälften av XIX-talet, då balterna ännu ofta räknades till slaverna. Det råder inget tvivel om att ordboken med proveniens från Halle var tilltalande och behövdes under XVIII–XIX-talet för att lösa frågan om förhållandet mellan de baltiska och slaviska folken, en fråga som varit aktuell sedan M. Benešovskýs tid. Det är sannolikt därför ordboken kom till Wien och senare även till Prag.

Kontinuiteten i tankegångarna och den lingvistiska forskningen illustreras väl av den tjeckiske filologen František Ladislav Čelakovskýs (Čelakovský, 1799–1852) verksamhet under första hälften av XIX-talet. F. L. Čelakovský framträdde för första gången som baltist 1825, då han gav ut Slowanské národní písně (band 1 – 1822, band 2 – 1825, band 3 – 1827). I den andra volymen tog han med tre litauiska sånger hämtade från Pilypas Ruigys Lietuvių kalbos kilmės, būdo ir savybių tyrinėjimo: Laučenj newěsty (Asz atsisakiau sawo mocžuttei…, s. 200–202 = Ruhig, Nr. 3, s. 77–78), Nepracowité děwče (Asz turrėjau žirgužėli…, s. 202–205 = Ruhig, Nr. 2, s. 76–77), Dceruška wyprowodziwšj milého (Anksti rytą, rytūži…, s. 205–206 = Ruhig, Nr. 1, s. 75–76). Alla sångerna i denna omfångsrika samling i tre band gavs ut på originalspråket med en parallellöversättning till tjeckiska. Detta gjordes för att läsaren med egna ögon skulle kunna övertyga sig om språkens släktskap. Att litauiska sånger ingår i samlingen visar att utgivaren intresserade sig för likheterna mellan de baltiska och slaviska språken.

324

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

Varför litauiska sånger förekom i en samling slaviska sånger förklarar F. L. Čelakovský själv ganska ingående, med stöd av språkliga argument och M. Benešovskys påståenden:

Dessa tre förtjusande sånger är hämtade ur Ruigis avhandling om det litauiska språket, som fogats till hans ordbok och hans sons grammatik. Lessing och Herder har berättat tillräckligt om deras skönhet. Hör de med rätta eller inte till samlingen ”Slaviska sånger”? På detta – och på en annan, ännu viktigare fråga: kan litauiskan räknas till de slaviska språken? – är det lätt att svara.

När man jämför den grammatiska strukturen och ordförrådet i litauiska och slaviska språk ser man genast att alla de talrika slaviska språken liknar varandra mer och är närmare besläktade sinsemellan än något av de slaviska språken med litauiskan, när man jämför dem ur båda perspektiven. Ännu har det inte avgjorts till vilken av de mer självständiga språkgrupperna denna blandning av ett flerspråkigt språk kan hänföras. Det är inte avgjort om man kan kalla det ett självständigt språk (såsom den lärde polacken herr [Ksaveras] Boguš hävdar och bevisar), eftersom det är nära besläktat med lettiskan, det vill säga kuriska. Ruigys betraktar i sitt ovan nämnda verk grekiskan som litauiskans moder och anför, till stöd för detta, omkring fyrahundra ord som låter likadant eller har samma rot. Men de slaviska språken kan lika gärna betraktas som denna moder.

Straipsniai / Articles

325

ILJA LEMEŠKIN

När jag gick igenom samme Ruigis ordbok (som visserligen är ofullständig) fann jag mer än sexhundra ord som låter likartat eller har en gemensam rot⁹ med de slaviska språken, utan att räkna sammansättningar och avledningar. Jag skulle dock hålla med om att litauiskans grammatiska struktur har fler gemensamma drag med grekiskan än med de slaviska¹⁰ språken, även om också detta är ganska begränsat. Ett annat släktskap finns med de latinska och germanska språken, liksom med romani (zigenarnas¹¹) språk, men orsakerna till det måste sökas vidare med sanskrit som hjälp. Av detta framgår att litauiskan, även om den inte kan räknas till de slaviska språken, ändå – tillsammans med lettiskan och det utdöda fornpreussiska språket (så långt man kan bedöma utifrån dess kvarlevor) – står närmare de slaviska språken än grekiskan, latinet och de germanska språken och därför åtminstone delvis bör räknas till vår språkstam.

Låt alltså även litauiska sånger här, på dessa sidor, betraktas som en avlägsen släkting till de slaviska. Dr. Rėza lovade att snart (1818) ge ut en fylligare samling litauiska sånger; om det blev så vet jag inte. (Čelakovský 1825: 220–222)

År 1825 publicerades i Slaviska folkvisor en ganska utförlig anmärkning om det litauiska språket, dess karaktär och dess förhållande till andra språk, framför allt de slaviska; anmärkningen uppvisar ett tydligt textuellt samband med den lingvistiska publikationen från Prag 1587 (M. Benešovskis: Nebo Lytwa geft Collectium nomen / lidu množ[t]wí rozličného znamenagicy / Kterýž z Ržckého / z Slovanského / z Wlafkého a z Německého yazyku gednu zpllete-

⁹ En forskare i slaviska språk kan lättare förklara och härleda vissa ords ursprung, som är svåra att förstå utifrån modersmålets ordförråd (modersmålets resurser), genom att ta litauiskan till hjälp. Exempelvis härstammar ordet nevėsta, lit. nevėdes, från vedu, inf. vesti, som betyder: a) vårt ”jag leder”, b) ”ženjм se, wdàwám se”, ungefär som latinets ducere (uxorem). Alltså tycks vårt nevėsta betyda ungefär ”inte bortgift”, ”ogift”, trots det mjuka ė, som lätt övergår i ett mjukt [ljud] i slaviska talares mun. På samma sätt pljce [lungor] från iszplečiu och så vidare.

¹⁰ Det är värt att notera att presens, första person singularis, ändelsen –u (eller –mi, vilket är grekiskt) överallt regelbundet motsvaras av infinitivändelsen – –ti, precis som i slaviska språk; formerna böjs på samma sätt, till exempel: metu, mesti, glaudžiu, glausti och så vidare.

¹¹ Till exempel lit. ašzara, ro. avs ’tår’, avsapav ’att gråta’; lit. bàras, ro. bar ’trädgård’; lit. butinay, ro. but ’mycket’; lit. rändas, ro. randav ’skärvor’; lit. rytas, ro. ratàha ’på morgonen’ och så vidare.

326

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

nicy magí – F. L. Čelakovskis: Nenīt geštė rozhodnuto, ke kterému ze samostatněgších gazyků poměšek tento mnohonárodné mluwy hade kunnat räknas), hade stor betydelse. Ett utförligt svar på den fråga som F. L. Čelakovskis hade ställt gavs vid mitten av seklet av Augustas Schleicheris (Schleicher 1853: 320–334).

F. L. Čelakovskis resonemang är relevant för oss på grund av dess samband med den handskrivna tysk-litauiska ordbok som förvaras i Klementinum. Publikationen från 1825 vittnar om att F. L. Čelakovskis, när han arbetade med P. Ruigio ordbok, valde ut mer än sexhundra ord som låter likartat eller har en gemensam rot med de slaviska språken. Dessa lexem utgjorde kärnan i en ordbok över det litauiska språket, vars syfte var att visa likheten mellan litauiska och slaviska språk. Denna kärna av gemensamt baltiskt och slaviskt ordförråd utvidgades från 1825 till omkring 1852, och utvidgades just på grundval av det lexikografiska verk från Litauen Minor som intresserar oss (mer om detta nedan).

Flera allmänna slutsatser kan alltså dras i samband med den diskuterade tysk-litauiska ordbokens tillkomst och reception i Tjeckien:

a. Den handskrivna ordboken, som av samtida tillskrevs F. W. Hacke, är inte lokal med avseende på Prag eller Wien. Den kommer inte från Emausklostrets samling och skapades inte av jesuiter verksamma i Vilnius (i denna bemärkelse ledde den första bekantskapen med det lexikografiska monumentet till besvikelse). Ordbokens tillkomst i Österrike-Ungern var ett sekundärt och sent fenomen, betingat av akademiska och lingvistiska överväganden;

b. Att utnyttja lexikala resurser (även från det litauiska språket) och med hjälp av komponentteorin sluta sig till de undersökta språkens egenskaper var kännetecknande för språkvetenskapen i Tjeckien åtminstone från slutet av 1500-talet. Detta främjade en systematisk insamling av handskrivna och senare även tryckta ordböcker och arbete med dem. En liknande metod tillämpades redan i början av 1800-talet;

c. Att litauistiskt material, däribland ordboken från Litauen Minor, kom till Österrike-Ungern berodde på de sedan länge aktuella jämförande slavistiska frågeställningarna om förhållandet mellan de baltiska och slaviska språken.

2.

Den första kända ordboksägaren i Österrike-Ungern anges i proveniensanteckningen från 1777 som professor i böhmisk litteratur i Wien. J. V. Zlobickis (1743–1810) innehade denna tjänst från den 7 oktober 1775 till sin död. Utnämningen till den förste professorn i tjeckiska språket och litteraturen vid Wiens universitet hängde samman med hans organisatoriska förtjänster, framför allt med utarbetandet av studieplanen för slaviska språk Entwurf eines Slawischen Instituts, genom vilken man ville reformera Wiens högre läroanstalt och införa undervisning i levande språk. Redan tidigare, den 24 oktober 1773, belönade Maria Teresia honom för en annan förtjänst (översättningen till tjeckiska 1773 av barnmorskeguiden Wedenj k prawému, a dokonalému Babjmu Uměnj: we Wjdni s Sjulcowým Pjſmem)

Straipsniai / Articles

327

ILJA LEMEŠKIN

J. V. Zlobickis utnämndes till lärare i tjeckiska vid den kejserliga och kungliga Teresianska militärakademin i Wiens Neustadt.

Inkomsterna vid universitetet var inte tillräckligt stora, och därför var den begåvade filologen tvungen att arbeta som tjänsteman vid den högsta domstolsmyndigheten (Oberste Justizstelle), där han också nådde en hög rang. Han måste lägga ned mycket tid och möda på censurverksamhet och översättningar och tjänade dessutom pengar som privatlärare åt avkomlingar till Wiens aristokrati. J. V. Zlobickis mångsidiga verksamhet hindrade hans vetenskapliga arbete, vilket ledde till att de flesta av hans projekt förblev orealiserade eller ofullbordade; bland de senare fanns arbetet med en slavisk grammatik.

Tillkomsten av en jämförande slavisk grammatik var nära knuten till hans professur vid militärskolan och, från 1775, vid Wiens universitet. Uppfattningen om slavistiken framgår av den redan nämnda studieplanen Entwurf eines Slavischen Instituts, utarbetad av J. V. Zlobickis (Reichel 2004: 238–242). Enligt planen behandlades slavistiska ämnen vid föreläsningar (tre till fyra timmar i veckan), varav en del hölls i forskarens lägenhet. Där (nu Bäckerstraße 14) inleddes en kurs på två terminer med en introduktion till slavistik, vilken inte kunde förbigå en diskussion om litauiska (baltiska språk). Hemundervisning (på andra sidan gatan mitt emot universitetet) var praktisk eftersom forskaren vid behov när som helst kunde hämta en bok eller handskrift ur sitt privata bibliotek, även den tysk-litauiska ordboken, använda den i undervisningen eller låna ut den. Introduktionen behandlade bland annat de slaviska språkens mångfald, det urslaviska språket och orsakerna till dess sönderfall. Tyvärr färdigställdes och publicerades aldrig den jämförande slaviska grammatiken. Omkring 1780 överlämnade forskaren förberedelsematerialet till sin elev Maximilián Václav Šimek (1748–1798), men den ”otacksamma åsnan” (som läraren senare kallade den som skulle fullfölja hans arbete) slutförde inte projektet (materialet som J. V. Zlobickis hade sammanställt till en tjeckisk grammatik gavs ut av M. Schimek under eget namn, utan korrigeringar, tillägg eller ändringar: M. Schimek, Handbuch für einen Lehrer der bömischen Literatur, Wien: gedruckt bei Christian Friederich Wappler, 1785)¹².

Det är svårt att avgöra vilket år och varför den handskrivna tysk-litauiska ordboken lämnade J. V. Zlobickis väldiga privata bibliotek. Efter filologens död väntade biblioteket ett sorgligt öde. Boksamlingen på 17 000 volymer skingrades tyvärr och försvann med tiden. Vi har endast förteckningar, upprättade på filologens arvingars initiativ, som gör det möjligt att föreställa sig bibliotekets innehåll. En förteckning som vi känner till förvaras i Wien, en annan i Prag, men ingen av dem nämner ordboken.

¹² Habiliteringsarbetet med Maximilián Šimeks handskrivna kvarlåtenskap utfördes ingående av dr Tatána Vykypělová (Vykypělová 2012). Forskaren gav gärna råd om fragment av M. Šimeks handskrift till en grammatik över alla slaviska språk. Här finns inga antydningar om eller tankar kring det litauiska språket. Inte heller nämns några lexikografiska källor.

328

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

Källan, med titeln Katalog slavik knihovny J. V. Zlobického, förvaras i biblioteket vid Prags nationalmuseum (Knihovna Národního muzea, IX E 37a) och anger (27r–28v):

Straipsniai / Articles

329

ILJA LEMEŠKIN

1747 Litauiskt-tyskt och tyskt-litauiskt lexikon. Königsberg 8.

1755 Bibeln, det vill säga: Hela den heliga Skrift, Gamla och Nya testamentet. Karalauczuje. 8. 880 P.

1754 Profeterna, med de böcker som kallas apokryferna. Karaláwczuje. 8. 891–1416.

1755 Nya testamentet. Karalauczuje. 8. 364 P.

I huvudsak har vi två publikationer: P. Ruhigs litauisk-tyska och tysk-litauiska ordbok från 1747 (Littauisch-deutsches und deutsch-littauisches Lexicon, worinnen ein hinlänglicher Vorrath an Wörtern und Redensarten, welche sowol in der H. Schrift, als in allerley Handlungen und Verkehr der menschlichen Gesellschafften vorkommen, befindlich ist / mit möglichster Sorgfalt, vieljährigem Fleiss, und Beyhülfe der erfahrensten Kenner dieser Sprache gesammelt von Philipp Ruhig, Pfarrern und Seniore zu Walterkehmen, Insterburgischen Hauptamtes. 1747) och den andra utgåvan av Jonas Bretkūnas bibel, utgiven av Adam Friedrich Schimelpenig (Biblia, tai eſti: Wissas Szventas Rásżtas, Séno ir Naujo Testamento / pagal wokiszką pérstáttimą d. Mertino Luteraus, su kiekwieno pérskyrimo trumpu praneszimu, ir reikalingu pazenklinnimu tu paczû žodźû, kurrie kittose pérskyrimose randomi, nû kellû mokytojû Lietuwoj’ lietuwiszkay pérstattytas, ir antrą kartą iszspáustas. 1755), vars beståndsdelar var: Prarakai, su tomis knygomis kurros wadd vamos Apokrypa [...] och Naujas Testamentas, musû Pono bey Iszgannytojo Jezaus Kristaus.

I Österrikes nationalbibliotek förvaras Catalogus librorum impressorum et manuscriptorum ad historiam Slavorum praecipue veero Tschechorum facientium (Österreichische Nationalbibliothek, Sammlung von Handschriften und alten Drucken, cod. 13788), sammanställd av Josef Dobrovský, vilken kompletterar förteckningen över baltiska källor (f. 50v) med ytterligare en bok: Dictionarium Polono-Latino-Lottauic: opus [...] P. georgii Elger. S. J. Vilnae 1683. 8. (674P).

Bibliotekets baltiska avdelning omfattade förmodligen mer än de nämnda publikationerna. Med tiden förändrades bibliotekets bestånd. Fram till 1770-talet, då jämförande slavistik var aktuell, måste det ha funnits betydligt fler litauiska källor. Den handskrivna tysk-litauiska ordboken från Lill-Litauen visar detta tydligt (forskaren hade ordboken i sitt bibliotek åtminstone sedan 1777, men den finns inte med i de bibliografiska förteckningarna). J. V. Zlobickis samarbetade och höll kontakt med hela den akademiska världen i Wien och Prag. De böcker han ägde, särskilt sådana som då inte var aktuella för honom, lånade han gärna ut eller överlät till nära kolleger som hade större nytta av dem. Förmodligen var det så ordboken bytte ägare och så småningom hamnade i Prags Klementinum.

På grund av brist på uppgifter går det inte att säga något mer konkret om när och under vilka omständigheter ordboken hamnade i J. V. Zlobickis händer. Han kan ha förvärvat den på någon bokauktion i Wien eller under en resa utomlands. Boken kan ha fått

330

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

ärva från sin föregångare (vid krigsakademin) Wiedemann, vars samlade bibliotek lade grunden till hans personliga bibliotek (Reichel 2004: 28).

En källa som förvaras i Tjeckiens nationalmuseums bibliotek Katalog slavik knihovny J. V. Zlobického belyser delvis (indirekt) J. V. Zlobickis syn på det litauiska språket. I förteckningen över publikationer och skriftliga källor av betydelse för slavistiken presenteras Lituanica sida vid sida med Lufatica (övriga kategorier: Cyrillica; Glagolitica; Carniolica; Carniolica miscellanea; Russica; Vodnikiana; Dalmatica, Croatica et. Slavonica; Adminicula ad rem Slavicam; Bohemica; Polonica). Närheten till just sorbisk (sorbiskt-lusatiska) filologi kan för närvarande verka förvånande, men vid övergången mellan 1700- och 1800-talen tycks en sådan jämförelse inte ha varit ovanlig eller särskilt sällsynt. Det litauiska språket uppfattades genom sorbiska (i mindre grad polska) språkets prisma. Denna syn återspeglas i F. L. Čelakovskýs botaniska epigram från 1800-talets första hälft Routa, ”Rūta”:

Varför flätar litauiska flickor och kära polskor, liksom även sorbiska lusatiskor, kransar av vinruta och sjunger sånger om vinruta? Lyckliga folk bekänner sig inte till den bittra vinrutan; endast det kuvade folket har tagit den till sinnebild. (Čelakovský 1850: 102)

Översättning:

Varför sjunger litauiska flickor, kära polskor och även sorbiska lusatiskor sånger om vinruta medan de flätar kransar av vinruta? Lyckliga folk identifierar sig inte med den bittra vinrutan; endast förtryckta folk väljer den som förebild.

3.

Varför och när kom ordboken från Wien till Prag, och på vems initiativ införlivades den med det offentliga universitetsbibliotekets samlingar? För att besvara denna fråga bör man överblicka kretsen av filologer i Prag vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet samt urskilja de forskare som intresserade sig för baltistiska frågor och dryftade förhållandet mellan de baltiska och slaviska språken. De är inte många, vilket gör uppgiften betydligt lättare.

Vid sekelskiftet hade den tjeckiske filologen och historikern, den tjeckiska slavistikens grundare, jesuiten Josef Dobrovský (1753–1829), en avgörande betydelse för frågan om förhållandet mellan de baltiska och slaviska språken. År 1788 publicerades hans artikel ”Om de platser i Europa där slaverna sedan länge har bott […]” (Über die ältesten Sitze der Slawen in Europa […]). Där hävdade författaren:

Östersjökusten vid Wisłas mynning är venders äldsta hembygd, det vill säga slavernas. Här fanns deras bosättningar sedan urminnes tider, många århundraden före Kristus, eftersom även letterna, preussarna och litauerna, som är besläktade med dem också språkligt, bodde här eller i närheten. Inget annat språk i hela Europa är så likt det slaviska

Straipsniai / Articles

331

ILJA LEMEŠKIN

såsom fornpreussiska, lettiska och litauiska. Dessa tre betraktar jag som dialekter av ett och samma språk (det slaviska språket liknar de asiatiska språken något mindre än det tyska). Bland de germanska språken är det slaviska språket mer besläktat med skandinaviska, danska, svenska och lågtyska dialekter, men visar utan tvekan betydligt större släktskap med latin. Litauiskan står mitt emellan det sistnämnda och de slaviska språken. (Dobrovský 1788: XIX–XX)

Den bestämt framförda uppfattningen måste ha grundats på en mer ingående jämförelse mellan de språk som diskuteras. Det är knappast troligt att J. V. Zlobickis tankar, med vilken Pragforskaren hade långvariga och nära vetenskapliga förbindelser, kunde ha påverkat J. Dobrovskis synsätt. Den wienske slavisten kan dock mycket väl ha skickat en användbar källa till Prag.

Samma lokalisering av slavernas urhem – vid Östersjökusten nära Wisłas mynning – omfattades av J. Dobrovskis efterföljare, slavisten, litteraturhistorikern, etnografen, lingvisten och författaren Pavel Josef as Šafařik (även Šafárik, 1795–1861), författare till verket Slovanské starožitnosti (1837 och 1865, Praha). Från 1841 arbetade han som bibliotekarie vid Prags universitetsbibliotek och från 1848 som dess chef. Med tanke på hans omfattande baltiska intressen är det därför rimligt att betrakta tillkomsten av den handskrivna ordboken i Klementinum som just P. J. Šafařiks förtjänst. Författaren till slaviska fornminnen samlade medvetet och systematiskt in litauistiskt material, skaffade de publikationer och handskrivna källor som behövdes och gjorde avskrifter av litauistiska monument. Sommaren 1852 skickade Augustas Schleicher honom, ”min högt aktade faderlige främjare av mina studier”, rapportbrev från Ostpreussen om den litauistiska expeditionens framgångar (Schleicher 2008: 670–739). A. Schleicher tackar ”den berömde herr Šafařík” i artikeln ”O jazyku litevském, zvláště ohledem na slovanský”, där den baltisk-slaviska frågan, som de båda var så engagerade i, behandlas ingående.

Den handskrivna tysk-litauiska ordboken som förvaras i Klementinum var utan tvivel praktisk och användbar för P. J. Šafařík när han kortfattat beskrev de baltiska och slaviska folkens och språkens förhållande i verket Slovanské starožitnosti (del I, kapitel III Přehled cizích kmenů, underavsnitt §19 Kmen litewský, s. 359–377).

4.

Vi ska också se på andra forskare som kan ha använt den handskrivna ordboken under första hälften av XIX-talet. Vi bör börja med P. J. Šafařík och de baltisk-slaviska studier som han lyfte till en kvalitativt ny nivå.

När man talar om P. J. Šafařík och hans samtida bör man uppmärksamma att vissa av universitetsbibliotekariens tankar med tiden har förvanskats. P. J. Šafaříks namn förknippas numera vanligen med teorin att slaverna härstammar från Karpaterområdet. I detta avseende överensstämmer hans uppfattningar med Oleg Trubatjovs idéer. Forskaren nämner visserligen ofta Tatrabergen i sina verk och hävdar att slaverna bodde ”bortom Tatrabergen”, ”på andra sidan Tatrabergen”. Den verkliga situationen är emellertid något mer komplicerad.

332

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

I själva verket skiljer sig P. J. Šafaříks uppfattning om slavernas urhem inte på något sätt från de tankar som J. Dobrovský hade lagt fram betydligt tidigare. I sina Slavų senienose anger han uttryckligen J. Dobrovský som källa till sin ståndpunkt (s. 360): ”Vi betraktar de litauiska stammarna som ursprungliga invånare i sitt hemland, vilka i uråldriga, djupt förhistoriska tider bodde vid Östersjökusten tillsammans med sina slaviska bröder” (Šafařík 1837: 366). Om släktskapet mellan balter och slaver skriver han vidare: ”Vi betraktar de litauiska och slaviska folken i förhistorisk tid som grenar av samma stam, men under historisk tid har de av yttre orsaker skilts åt så mycket att vi nu betraktar dem som olika folk. Ändå ser vi dessa stammar som de närmaste av alla andra indoeuropeiska folk. Därför sammanför vi dessa två broderstammar och placerar dem sida vid sida i helheten av de indoeuropeiska stammarna och kallar dem gemensamt vender (Vendae). Avskiljandet från den litauiska stammen skedde utan tvivel kort efter deras förflyttning till Europa” (Šafařík 1837: 361). Enligt P. J. Šafařík bestämdes den fortsatta utvecklingen av främmande folks intrång i det gemensamma baltisk-slaviska området. Det träffande livet stördes av ”goterna och andra germaner”. De olika reaktionerna på goternas tryck ledde med tiden till en splittring mellan slaver och balter. Balterna, som stannade kvar på sina platser, hamnade konkret under goternas herravälde, medan de frihetssökande slaverna drog vidare – ”djupare in i länderna nära Tatrabergen”. Lingvisten och historikern förklarar på sitt eget sätt den större arkaismen i de baltiska språkens morfologiska struktur jämfört med de slaviska, i enlighet med den tjeckiska (och andra slaviska) nationella väckelsens synsätt: ”det ena språket (litauiskan) fylldes av främmande element och stelnade många århundraden före Kristus, medan det andra (slaviskan) gick sin egen väg, utvecklades fritt och på egen hand och, likt en frisk och kraftfull växt, överallt utvecklade och bredde ut grenarna, bladen, blommorna och frukterna på sina förgrenade skott” (Šafařík 1837: 362).

Således tog slovaken P. J. Šafařík vidare och utvecklade J. Dobrovskis synsätt. Balternas roll är värd att framhålla. Under XIX-talet sökte man aktivt efter slavernas urhem i Prag, men lokaliseringen av de forntida balterna väckte inga frågor (320 f.Kr.–175 e.Kr.). P. J. Šafařík själv grundar balternas bosättningsområden på en baltisk etymologi för Östersjöns namn. Med hänsyn till språkens och kulturernas likheter lokaliserade forskarna även slaverna med utgångspunkt i balterna. I sökandet efter slavernas urhem tjänade balterna som utgångspunkt. Det var just detta som ledde till att slavernas (samma balters, men den del som längtade efter frihet) urhem förlades till Östersjökusten.

Som exempel på P. J. Šafaříks tankesätt återger vi följande sammanfattande utdrag: ”De tidiga invånarna vid Östersjökusten nära Wisłas mynning var slaver, vilka senare (troligen på 400-talet f.Kr.) drevs bort därifrån av goterna. Vi kan inte med säkerhet säga hur de båda broderfolken, litauerna och slaverna, hade det, särskilt längs bärnstenskusten, eller hur deras inbördes förhållanden såg ut. Man kan dock anta att de som barn av samma stam då talade språk som skilde sig föga eller obetydligt åt, och att deras religion och seder var nära besläktade. De levde lugnt och fredligt sida vid sida längs hela denna kust. Genom sin handel med bärnsten, från slavernas områden och vidare över Tatrabergen mot Adriatiska havets kust, var de kända för de gamla författarna under namnet vender. Krigiska

Straipsniai / Articles

333

ILJA LEMEŠKIN

Goternas och deras stamfränders, nu kända som vindiler eller vandaler, invasion i vindernas länder, vid kusten och Vistula, vindernas fördrivning härifrån och de litauiska folkens erövring förändrade de båda folkens lyckliga förhållande. Slaverna, som trängdes undan från Östersjön av goterna och andra germaner och från Adriatiska havet av kelterna, såg ingen annan utväg och älskade ett fritt och fridfullt liv; de drog därför ännu längre norrut, där de inte mötte något motstånd. De litauiska folken blandades med goterna och andra germaner och hade dessutom finsk-ugriska inslag ibland sig; de förlorade så småningom sin rena etniska identitet och avlägsnade sig därför från slaverna» (Šafarík 1837: 366).

Men litteraturvetaren P. J. Šafaríks uppfattning delas inte av litauisten F. L. Čelakovskis, som också hämtade uppgifter ur den handskrivna tysk-litauiska ordboken från Lill-Litauen. Gemensamma baltiska och slaviska lexikala drag fick F. L. Čelakovskis att ta sig an ett särskilt lexikografiskt arbete, som redan nämnts. Ordboken, som han arbetade med ända fram till sin död¹³, utgick från en egen lingvistisk konception. F. L. Čelakovskis redogjorde utförligt för den i samtal med kolleger och när han föreläste vid universiteten i Wrocław och Prag:

Till sist ser vi det särskilda och intressanta förhållandet mellan det litauiska språket (och samtidigt dess tvillingspråk – lettiskan och det utdöda fornpreussiska språket) och de slaviska språken, ett förhållande som fångar varje slavists uppmärksamhet. Detta språk förtjänar att överlag ägnas större omsorg, särskilt så länge det ännu lever i världen; med tanke på dess snabba tillbakagång och grannspråkens expansion (tyskan å ena sidan, ryskan å den andra) kan det nämligen hända att mindre än ett par århundraden förflyter innan efterkommande förgäves spanar efter litauer.

Det litauiska språkets grammatik är mycket autentisk och exakt, men dess lexikon är överlastat och förorenat av främmande ord. Nästan hälften av den moderna litauiskans ord är helt slaviska. Större delen av detta ordförråd har kommit från polskan och ryskan, något som lätt kan förklaras av det historiskt välkända årtusendet av grannskap. Det går inte att tro att ännu en del gemensamma litauiska och slaviska språkstammar som betecknar enkla begrepp uppkom först under kristendomens era: vi lutar snarare åt den förhistoriska källan, ur vilken exempelvis även sanskrits släktskap med de slaviska språken härrör. En annan samling grundord är helt särpräglad och karakteristisk enbart för litauiskan. Här finner vi också delvis lånord från germanska, finska och andra språk.

För fyra hundra år sedan ser vi ännu det litauiska språkets och folkets utbredningsområde som mycket vidsträckt – storfurstarna lät sin spira nå ända till Svarta havet. Men språkvetenskapen kastar ibland ljus över sådana århundraden som historien tiger om. Med dess hjälp får vi veta att den litauiska stammen inte bara levde längs hela Östersjön, utan också hade bosättningar djupt inne i Centraleuropa. Vad annat kan man tro, när det i Pommerns, Rügens, Mecklenburgs och Brandenburgs skrifter från 1000-talet och framåt

¹³ Utdraget med släktskapsbeteckningar, daterat till början av 1851, hämtades ur G. F. Nesselmans ordbok från 1850. F. L. Čelakovskis fick den av en bokhandlare den 13 februari 1851.

334

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

finns det gott om ortnamn som bara kan förstås med utgångspunkt i litauiskan. Vilken annan slutsats kan man dra? Endast att detta folk en gång måste ha bott här.

Litauiska grupperingar bredde utan tvivel ut sig långt in i det slaviska bosättningsområdet; det är också uppenbart att slaverna sedan urminnes tider i stor utsträckning drogs till detta folk och så småningom smälte samman med det till en helhet. Vad är det märkliga med det? Det fanns gott om obebodda områden överallt; den litauiska stammens trofasta läggning, med sin dragning till ett fredligt jordbrukarliv, passade väl ihop med vår slaviska, och därför kunde det ena folket inte bara slå sig ned intill det andra på ett utmärkt sätt, utan även bland det (sådana exempel ser vi hos våra ungerska grannar).

För att ge något stöd åt de påståenden som lagts fram här väljer jag ett av många belägg, det mest intressanta eftersom det har samband med vårt hemland.

Det är känt att de slaviska språken innehåller ordstammar som är belagda överallt, det vill säga kända och använda i varje slaviskt språk. Det finns också ord som har spridits endast inom en större eller mindre grupp av språk. Slutligen finns det sådana som förekommer bara i ett eller annat språk, men ingen betvivlar därför att de är slaviska. Vi har också ett visst antal stammar som räknas som våra egna, trots att de bara förekommer i tjeckiskan. När vi betraktar ord och namn som saknar motsvarigheter både i de slaviska språken och i andra besläktade språk, märker vi att de används i litauiskan i exakt samma eller endast obetydligt förändrad form. Vilken slutsats är vi då tvungna att dra? Utan tvekan den att vi, tjeckerna, en gång måste ha mött och haft nära kontakt med dagens litauer.

Men historien, med allt vad den omfattar, ger inte ens det minsta spår som vittnar om en sådan gemenskap som skulle ha varat en längre tid mellan oss och detta folk. Därför återstår inget annat än att låta tanken löpa fritt och anta att denna gemenskap sträcker sig tillbaka till en tid från vilken inga skriftliga minnesmärken har bevarats.

Av de många sådana ord som jag lyckats samla in anför jag bara några: švarný: szwarus; náramný: nerammus; sluka = slankė, la. slohka; luňák = lingė ide. Waihe av lingau ”kretsa uppåt”; ožanka (örten teucrium): ožys, även vår ört kallas kozlík ”liten get”; zákampí: kampas; chomol: kamuolys; krbatý: karbūtas; vyvaditi: iszwadoju; klábositi: kalbu, kalbėsis; šarapatka: szerpétos; loudati se = lendu; kmen = kamėnas; zvířetnice: zvěřinně osv.

Förgäves skulle vi försöka förklara vissa av våra ortnamn och hydronymer med hjälp av slaviska språkdata; på litauiska får de däremot genast klang och betydelse, till exempel: Ūpa, Ūpice, Opava: lit. uppė; Labe av labas; Ogra, Ohře av geras; floden Ploušnice vid staden Děčín, som mynnar ut i Elbe, av plusze (jämför Rokytnice); orten Řisuty i Rakovník- och Litomyšltrakterna: lit. reszutis; Lkouš nära staden Lokšany från lokis (vi har också Medvėdis); Ula, mansnamnet Hula och Hulin, Hulice, lit. ŭla (Sláła i stället för Skalky); Lobze av lobis; Doksy nära Doksany: det vanliga litauiska mansnamnet Doksa, belagt sedan 1300-talet. Liknande namn som pekar mot litauiskan kan man också finna i Mähren, Schlesien, Lausitz och på andra håll. Allt detta visar hur vidsträckt detta folk var i tider vi inte känner till och hur mycket det har krympt sedan dess. (Čelakovský 1877: 64–66)

Straipsniai / Articles

335

Litauisk ordbok, Knihovna národního musea, sign. IV.A.11

336

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Straipsniai / Articles

337

ILJA LEMEŠKIN

F. L. Čelakovskis försökte alltså blottlägga den förhistoriska grannskapen, då tjeckernas och litauernas förfäder hade mycket nära och framgångsrika kontakter. Den moderna litauiska språkets morfologi uppfattades av F. L. Čelakovski som ”autentisk och exakt”; den motsvarade bäst de slaviska språkens grammatik. Just på grund av likheten mellan de baltiska och slaviska, tjeckiska och litauiska språken och deras nära släktskap skapades under 1800-talets första hälft en särskild teori, enligt vilken litauerna (balterna) härstammade från själva Tjeckien. F. L. Čelakovskis försök att blottlägga den förhistoriska grannskapen, då tjeckernas och litauernas förfäder umgicks mycket nära och framgångsrikt i ett bergomgärdat lågland (Česká kotlina), framträder tydligt i de föreläsningar han höll för studenter i Wrocław och Prag. Idén om en gemensam epok i den baltiska och slaviska utvecklingen, dess lokalisering till Tjeckien och dess beläggning främjades just av Litauisk ordbok (Knihovna Národního muzea, sign.: IV A 11). Urvalet av ord, sättet att förklara dem och tendensen till etymologisering är ändamålsenliga för detta. Man kan säga att F. L. Čelakovskis ordbok till sin karaktär, hur som helst utvecklad ur M. Benešovskis lilla skrift, är en föregångare till Reinhold Trautmanns Baltisch-Slavisches Wörterbuch (Göttingen, 1923).

De tankar som F. L. Čelakovski förde fram och den handskrivna litauiska ordbok som motsvarar dem korrigerar vår förståelse av frågans historia om de baltiska och slaviska språkens centrala relation. I den baltistiska och slavistiska historieskrivningen har A. Schleicher-hypotesen om förekomsten av ett gemensamt baltiskt-slaviskt urspråk kronologiskt företräde. Enligt etablerad tradition kallas den klassisk, medan försöket att rekonstruera en avgränsad epok av gemensam utveckling, då dessa språk närmade sig varandra, räknas till de nyare modellerna. Vissa sidor i den tjeckiska baltistikens historia visar emellertid att den påstådda nyheten bara är en sedan länge bortglömd teori, som först uttrycktes och argumenterades för redan under 1800-talets första hälft. Det verkar som om A. Schleichers idé om ett baltiskt-slaviskt urspråk uppstod och utvecklades som en motreaktion mot F. L. Čelakovskis äldre teori.

Ur källforskningssynpunkt är det särskilt viktigt att framhålla att F. L. Čelakovski använde material från en handskriven ordbok mellan tyska och litauiska när han utformade sin lingvistiska teori. Detta framgår av ordboksartiklar som innehåller ord belagda i den ordbok som tillskrivs F. W. Hack och i besläktade ordböcker.

Leopold Geitler var alltså inte den förste forskaren som använde ordboken 1875. Före honom studerade den romantiske filologen F. L. Čelakovski det lexikala materialet från Lill-Litauen; från 1825 till 1852 skrev han en ordbok över baltiska och slaviska lexikala gemensamheter, som låg till grund för den teori om baltiskt och slaviskt ursprung, etnogenes och glottogenes som han förde fram. Ordbokens tillkomst i Klementinum, det vill säga i Prags kejserliga och kungliga offentliga bibliotek och universitetsbibliotek, har troligen samband med en annan framstående person inom baltistik och slavistik under 1800-talets första hälft – P. J. Šafářik, som med stöd av liknande källor i grunden behandlade samma baltisk-slaviska problematik på ett annat sätt.

338

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

Hans uppfattningar överensstämde med J. Dobrovskýs forskningsresultat. Jesuiten J. Dobrovský – en nära meningsfrände och kollega till J. V. Zlobickis – bör betraktas som en förmedlande person, tack vare vilken den tysk-litauiska ordboken (ordböckerna) kom till Prag (även den ordbok av P. Ruhig som F. L. Čelakovski och andra använde kan ha kommit från J. V. Zlobickis privata bibliotek).

Alla de nämnda personerna fortsatte M. Benešovskis forskningsinriktning, det vill säga undersökte ingående frågan om relationerna mellan de baltiska och slaviska språken och arbetade systematiskt med tryckta och handskrivna ordböcker. A. Schleichers bekantskap med Pragordboken bör undersökas separat.

LITERATŪRA

Benešovský Matouš Philonomus 1587: Knižka slow Čžeských wyložených odkud swůj počátek magí (totiž) yaký gest gegich rozum. Sepsaná od Kněže Mathausse Philonoma, Pjsaře Konsystorže Pražské. Wytisstěna w Starém Městě Pražském w Jmpressy Jiříka Dačického.

Clavis Germanico–Lithvana 1995–1997: Clavis Germanico–Lithvana. Rankraštinis XVII amžiaus vokiečių–lietuvių kalbų žodynas 1–4. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Čelakovský František L. 1825: Slowanské národní pjsně sebrané Frant. Ladisl. Čelakowským. T. 2, V Praze: Pjsmem J. owd. Vetterlowé z Wildenbrunu.

Čelakovský František L. 1850: Kvití – Časopis Musea království českého 24(1), 99–102.

Čelakovský František L. 1877: Čtení o počátcích dějin vzdělanosti a literatury slovanských. Praha: V kommissí u Františka Řivnáče.

Daukantas Simonas 1976: Raštai 1. Vilnius: Vaga.

Dini Pietro U. 2009: Baltų kalbotyros apyaušriai. Baltų kalbų paleokomparatyvistinės sampratos kalbotyros istoriografijos kontekste. – Archivum Lithuanicum 11, 439–462.

Dobrovský Josef 1788: Uiber die ältesten Sitze der Slawen in Europa, und ihre Verbreitung seit dem sechsten Jahrhundert; insbesondere über das Stammvolk der Mährer, und ihre Geschichte bis zur Einsetzung des Herzogs Rastislaw – Josef Vratislav Monse. Versuch einer kurzgefaßten politischen Landesgeschichte des Markgrafthums Mähren. Bd. 2. Vom Jahr 1182 bis 1306. Mit vorausgeschickter Abhandlung über die ältesten Sitze der Slawen. Olmutz, IX–LII.

Drotvinas Vincentas 1984: Kada parašytas vadinamasis Krauzės žodynas. – Baltistica 20(2), 163–167.

Geitler Leopold 1875: Litauische studien. Auswahl aus den ältesten denkmlälern, dialectische beispiele, lexikalische und sprachwissenschaftliche beiträge von Dr. Leopold Geitler. Prag: T. Mourek.

Straipsniai / Articles

339

ILJA LEMEŠKIN

Hůňáček Václav 1975: Klášter Na slovanech a počátky východoslovanských studií u nás. – Z tradice slovanské kultury v Čechách. Praha: Universita Karlova.

Koupil Ondřej 2007: Grammatikáři. Gramatologická a kulturní reflexe češtiny 1533–1672. Praha: Karolinëm.

Lemeškin Ilja 2010: Františeko Ladislavo Čelakovskio lietuvių kalbos žodynas. – Leksikografija ir leksikologija. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 98–113.

Lemeškin Ilja 2012: Friedrichui Wilhelmui Haackui priskiriamas Prahos rankraštinis vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. – Mažoji Lietuva: paribio kultūros tyrimai. Vilnius: Petro ofsetas, 31–58.

Lemeškin Ilja 2013: Prahos vokiečių–lietuvių rankraštinio žodyno autorystės klausimu. – Acta Linguistica Lithuanica 69, 269–279.

Lexicon Lithuanicum 1987: Lexicon Lithuanicum. Rankraštinis XVII a. vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. Vilnius: Mokslas.

Narbutas Sigitas 2011: Praha–Vilnius: jėzuitų poveikis lietuvių kultūros raidai. – Lietuvos Mokslų akademijos Vrublevskių biblioteka. 2007 / 2008. Vilnius, 52–70.

Reichel Walter 2004: Josef Valentín Zlobický – první profesor českého jazyka a literatury: život, působení a zásluhy na pozadí osvícenství. – Vídeňský podíl na počátcích českého národního obrození. J. V. Zlobický (1743–1810) a současníci: život, dílo, korespondence. Praha: Academia, 24–42.

Schleicher August 1853: O jazyku litevském, zvláště ohledem na slovanský. – Časopis Českého Museum 27. Praha, 320–334.

Schleicher August 2008: A. Schleicherio laiškai iš Lietuvos P. Šafarikui. – Lituanistinis Augusto Schleicherio palikimas 1. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 670–739.

Šafářik Pavel Josef 1837: Slovanské starožitnosti w Praze: tiskem Jana Spurného.

Vykypělová Taťána 2012: Maximilian Schimek: Bemerkungen zu seiner Mitarbeit an Josef Zlobickýs Projekt einer gesamtslawischen Sprachlehre und zu beider Zerwürfnis. – Miscellanea Vindobonensia Bohemica. In Erinnerung an den 200. Todestag von Josef Valentin Zlobický. Wien: Holzhausen, 37–61 (Bohemoslavica abscondita 1.).

Voit Petr 2014: Новые сведения о деятельности Франциска Скорины в Праге (1517–1519) (Atiduota spausdinti.)

340

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Rankraštinis Frydrichui Wilhelmui Hakui priskiriamas vokiečių–lietuvių kalbų žodynas Čekijoje

Manuscript German–Lithuanian Dictionary Credited to Friedrich-Wilhelm Haack in the Czech Republic

S U M M A R Y

While analysing the history of the Prague manuscript of the German – Lithuanian dictionary a very special Austro-Hungarian context can be clearly observed. The dictionary was witnessed in Vienna in 1777 and in 1875 the dictionary was undoubtedly referred by Leopold Geitler. However, the owner of the dictionary Josef Valentin Zlobický and Leopold Geitler will remain the only ones who touched this lexicographical source.

There is a substantial reason to presume that prior to Geitler, in the first half and the middle of the 19^th century, the lexical material of the East Prussia was analysed by the philologist romantic František Čelakovský who was compiling the dictionary of Baltic – Slavic lexical generalities in the period of 1825 – 1852.

The coming of the manuscript dictionary in Clementinum, i.e. in Imperial and Royal Public and University Library of Prague will most probably be related to one more personality of Baltistics and Slavistics of the first half of the 19^th century Pavel Jozef Šafárik. He was referring to the same sources, but approached the issues of the Balts-Slavs differently than František Čelakovský. His approaches towards the ethnogenesis and glotogenesis of the Balts-Slavs accorded with the attitudes of his predecessor Josef Dobrovský.

The Jesuit J. Dobrovský, as a close supporter and a colleague of J. V. Zlobický, should be presumed as a person mediator with the help of who the German – Lithuanian dictionary appeared in Prague.

The coming of the manuscript German – Lithuanian dictionary in Vienna was most probably decided by the scientific interests of J. V. Zlobický, the undertaking of the comparative grammar of all Slavic languages to be precise. The Czechs are inclined on treating the Lithuanian language as a separate, i.e. non-Slavic language from the time of Matouš Benešovský (1587). J. V. Zlobický could compare it to the Sorbian language. However, in this case, the Baltic-Slavic issue was important for the researcher in the seventh decade of the 18^th century, and his then available manuscript source was convenient in searching for an appropriate explanation and reasoning of arguments of lexical character.

All the above mentioned individuals took on the research direction of Matouš Benešovský i.e. they consistently worked with printed and manuscript dictionaries while thoroughly analysing the issues of Baltic-Slavic language relations.

Įteikta 2014 m. gruodžio 5 d.

ILJA LEMEŠKIN

Prahos Karolio universitetas

Jana Palacha 2, 116 38 Praha 1, Czech Republic

[email protected]

Straipsniai / Articles

341