ANITRA ROZE

Institutet för lettiska språket vid Lettlands universitet

Forskningsområden: lexikologi, semantik, onomastik, lexikografi, färgbeteckningar, neologismer (lettiska).

LÅNEORD – EN AV KÄLLORNA TILL BETECKNINGAR FÖR FÄRGERNAS NYANSER I LETTISKA

Lånade färgbeteckningar – ett av sätten att beteckna nyanser i lettiska

SAMMANFATTNING

Vid sidan av adverb som i lettiskan betecknar olika nyanser av en viss färg, till exempel gaiši (ljus-), tumši (mörk-), koši (klar-), bāli (blek-) osv., används också en hel rad lånade färgbeteckningar för att benämna färgnyanser.

Artikeln presenterar tre grupper av lånade färgbeteckningar och de kännetecken som karakteriserar dessa grupper. Enskilda lånade färgbeteckningar behandlas mer ingående av författaren: deras semantik, användning i språket samt första registrering i lexikografiska källor beaktas, i vissa fall även i andra källor, huvudsakligen periodiska publikationer.

NYCKELORD: lettiska, lexikologi, semantik, lånord, färgbeteckningar.

ANNOTATION

Förutom att modifiera färgbeteckningar med sådana adverb som gaiši, tumši, koši, bāli osv., vilka uttrycker färgens intensitet, använder lettiskan också ett stort antal termer lånade från andra språk för att beteckna olika färgnyanser och -schatteringar.

Artikeln behandlar tre grupper av lånade färgbeteckningar i lettiskan. De karakteristiska dragen hos varje grupp samt semantiken hos vart och ett av dessa ord presenteras

216

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

genom att även deras första belägg i lexikografiska publikationer eller andra källor (främst massmedier) inkluderas.

N Y C K E L O R D: lettiska, lexikologi, semantik, lånord, färgbeteckningar.

Färger är ett av sätten att uppfatta världen omkring oss, en oskiljaktig del av vårt dagliga liv. Men hur definieras begreppet ”färg”? Svaret på denna fråga kan man finna i lettiska förklarande ordböcker. ”Ordboken över det lettiska litteraturspråket” definierar ordet färg som: ’Synförnimmelse, perception orsakad av vågor av synligt ljus; seendekänsla, en perception som traditionellt förknippas med bilden av vissa föremål och ämnen’ (LLVV IV 398). En liknande färgkonception uttrycks också i ”Ordboken över modern lettiska” (MLVV).

Färgens natur är immateriell; Simona Sofija Valke beskriver detta så här: ”Utan ljus finns ingen färg, och färgen själv har ingen materiell existens i den verkliga världen, utan är resultatet av sensorisk tolkning. Vår hjärna översätter information om elektromagnetiska frekvenser till färg; objektet har ingen färg, utan dess ytstruktur gör det möjligt att reflektera frekvenser och därigenom skapa färgupplevelsen” (Valke 2012: 133). Det går således inte att förneka att färguppfattning och färgtolkning bygger på mycket subjektiva faktorer och bland annat beror på den åldersgrupp individen tillhör, individens kön och nationalitet, kulturella miljö samt oförutsägbara psykologiska och emotionella särdrag hos den enskilda personen.

Många forskningsområden – fysik, psykologi, estetik, konst och många andra – riktar uppmärksamheten mot färger som ett av de viktigaste medlen för att uppfatta världen. Färger kan också betraktas ur en lingvistisk synvinkel – genom att analysera färgbeteckningar, som är en oskiljaktig del av ordförrådet och hjälper oss att uttrycka världen omkring oss. Därför har många lingvisters, särskilt forskare inom lingvistisk semantik, uppmärksamhet riktats mot färgbeteckningar och deras semantik, som ofta inte är så enkel och ibland till och med problematisk att uttrycka.

Monika Mihališina uttrycker tanken att färgbeteckningar bestämmer ett konkret fenomen som existerar i den icke-språkliga verkligheten och som kan karakteriseras genom fysikens lagar. Ett försök att definiera färger med hjälp av fysikens terminologi gör det emellertid inte möjligt att på något sätt korrekt blottlägga färgdeskriptorernas semantik i ett visst språk. Att undersöka färgbeteckningar är inte bara att beskriva deras fysiska egenskaper (Mihališina 2002: 75).

Straipsniai / Articles

217

ANITRA ROZE

När det gäller färgbeteckningarnas semantik blir de fysiska egenskaperna i själva verket ett andrahandsobjekt. Användningen av färgbeteckningar och deras nyanser i språket har större betydelse. Definitionen av en färgbeteckning bör innehålla information om hur färgen uppfattas i språkbrukarnas medvetande samt om dess specifika egenskaper i ett kulturellt sammanhang (Mihališina 2002, 75).

Relativt få språkforskare har ägnat sig åt att undersöka lettiska färgbeteckningar ur ett lingvistiskt perspektiv. Pēteris Šmits studerade bland annat färger som beskriver fornlettiska kläder (Šmits 1923: 7–33); Daina Zemzare undersökte färgbeteckningar som beskriver koras färgteckning (Zemzare 1971: 189–200); Inese Ēdelmane skrev om de grundläggande lettiska färgerna (Ēdelmane 1971: 73–85); Antonia Ahero koncentrerade sig på sammansatta färgbeteckningar (Ahero 1965: 31–38); Gunta Leiniece beskrev färgbeteckningen mēls (Leiniece 1979: 153–156); Rasma Grīsle studerade hästars färgteckning (Grīsle 1995: 40–43); och Laimute Balode skrev om svart färg i hydronymer (Balode 2001: 110–122). Artikelförfattaren har också i många publikationer behandlat färgbeteckningar ur ett lingvistiskt perspektiv (se t.ex. Roze 2010a: 57–67; Roze 2010b: 50–61; Roze 2012: 292–307).

En separat grupp av färgbeteckningar ägnas också denna artikel.

Ur lingvistisk synvinkel kan färgbeteckningar delas in i enkla och sammansatta; efter bildningsprincip i primära och sekundära, och efter ursprung i ärvda och lånade.

Bland de primära färgbeteckningarna i lettiskan som betecknar grundfärger (dzel­tens ’gul’, sarkans ’röd’, zaļš ’grön’, zils ’blå’ m.fl.) finns även primära färgbeteckningar som betecknar färgnyanser. Bland dessa beteckningar är den övervägande delen lån, såsom bēšs, dvs. beige ’ljusbrun’, palss ’gråblekgul; gul’, šatens, dvs. kastanjebrun, ’kastanjefärgad’, bordo, dvs. bordeaux ’mörkröd’, marengo, dvs. marengo ’mörkgrå’ m.fl.¹ Dessutom har dessa färgbeteckningar en mycket hög grad av generalisering, varför det ur lingvistisk synvinkel är ganska svårt att definiera primärfärgernas beteckningar. Detta bevisas av metoden för att utarbeta förklaringar till sådana färgbeteckningar i förklarande ordböcker, där vi i stället för en definition av färgen ser en beskrivning av färgen med hjälp av:

¹ Dessutom motsvarar semantiken hos den lånade färgbeteckningen inte alltid beteckningens semantik i långivarspråket (eller förmedlarspråket). Detta gäller särskilt ordet marengo, som i lettiskan betyder ’mörkgrå’, medan det i franskan betyder ’brunaktigt röd’.

218

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

1) beteckningar för realia som denna färg är mest karakteristisk för (denna metod används för att karakterisera grundläggande färgbeteckningar, t.ex. zils ’Tāds, kam ir, piem., skaidras debess, rudzuplūķu, neaizmirstuļšu ziedu krāsa’² (MLVV)), 2) andra färgbeteckningar (denna metod används för att beskriva färgbeteckningar som betecknar färgnyanser, t.ex. roza ’ljusrosa’³).

Detta tillvägagångssätt används eftersom färgbeteckningar utgör en av de lexikala grupper som betraktas extralingvistiskt (detsamma gäller lexemgrupper som beskriver sensoriska intryck (smak, lukt, känsel, hörsel) (i denna fråga, se Büss 2014).

Ibland är gränserna för den färgbeteckning som uttrycks med ett enda ord mycket vida, och en konkret nyans kan endast bestämmas utifrån kontexten eller tidigare erfarenhet, samt på grundval av ett associativt samband mellan färgen och realian. Om tidigare erfarenhet saknas måste man hålla sig inom det spektrum av toner och nyanser hos en viss färg som de förklarande ordböckerna redogör för.

I denna artikel behandlas färgbeteckningar ur ett lingvistiskt perspektiv; författaren fokuserar på en av grupperna av primära färgbeteckningar – enkla lånade färgbeteckningar.

Ur hela spektrumet av färgbeteckningar i lettiskan har författaren valt de lånade färgbeteckningar som används för att återge färgtoner och -nyanser. Dessa färgbeteckningar behandlas genom att deras ålder som lån samt deras spridning i modern lettiska jämförs.

De färgbeteckningar som behandlas i artikeln har kommit in i språket vid olika tidpunkter, och deras spridning är också mycket varierande. Syftet med denna undersökning är att samla de ovannämnda färgbeteckningarna för att fastställa vilka av dem som är bäst kända och används oftast av språkbrukarna – äldre eller senare lån – samt vilka de nyaste sätten att beteckna färgnyanser är.

Den uppgift vi försöker uppnå är att samla in de data som erhållits under undersökningen och dra motsvarande slutsatser för att förstå om lexikografiska källor kan betraktas som ett tillförlitligt kriterium för att bestämma tidpunkten för ett ords lån eller om de inte alltid visar den verkliga tidpunkten då ordet uppstod i lettiskan. En annan uppgift är att klargöra om ordets semantik har förändrats genom att jämföra äldre

² Blå ’sådan som har färgen hos klar himmel, blåklint och förgätmigej’.

³ Rosa ’ljusröd’.

Straipsniai / Articles

219

ANITRA ROZE

källor från äldre tid (1600-talet – början av 1900-talet) och moderna källor (slutet av 1900-talet – början av 2000-talet).

Även om vissa artiklar om olika färgbeteckningar i lettiskan, som redan nämnts ovan, har publicerats, har lånade färgbeteckningar som betecknar färgnyanser inte tidigare behandlats i en sådan samlad framställning. Därför bör denna undersökning betraktas som det första försöket att analysera de nämnda färgbeteckningarna av detta slag.

Dessa lexikografiska källor valdes för undersökningen eftersom de utgör de viktigaste lexikografiska källorna till lettiskan för denna period. Dessutom anges semantiken hos den specifika färgbeteckningen ofta i dessa ordböcker.

När det gäller de definitioner som används i artikeln bör det förklaras att enkla ord avser enkla färgbeteckningar som bildats utan hjälp av prefix och suffix. Långivarspråket definieras som det språk från vilket ett visst ord har lånats, medan förmedlarspråk kallas det språk genom vars förmedling ordet har lånats (se VPSV 301, 373).

I lettiskan finns ett ganska betydande antal färgbeteckningar av icke-lettiskt ursprung. Vid sidan av adverb som i lettiskan betecknar olika nyanser av en viss färg, till exempel gaiši (ljus-), tumši (mörk-), koši (klar-), bāli (blek-) osv., används också en hel rad lånade färgbeteckningar för att benämna färgnyanser. Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa är de lånade ordens obestridliga kompakthet, möjligheten att med ett enda ord beskriva en färgnyans som med hjälp av ärvda lexem kräver en mer detaljerad beskrivning (en liknande bild ser vi även i ryskan, till exempel бордовый – mörkröd, пурпурный – klart rödviolett, хаки – grönbrun, оранжевый – klart rödgul eller gulröd osv.). Lånord ger en detaljerad karakteristik av färgnyansen, med en tydlig möjlighet att karakterisera omgivningens eller realians utseende; dessutom har vissa av dem en viss exotism och ovanlighet.

De adjektiv som betecknar färgnyanser och utgör föremål för denna artikel delades in i tre grupper:

– de tidigaste och/eller mest kända och spridda lånen (lillā ’lila’, violets ’violett’, oranžs ’orange’, rozā ’rosa’) definierades som den första gruppen;

– senare och/eller mindre kända lån (bēšs ’beige’, blonds ’blond’, brunets ’brunett’, šatens ’kastanjebrun’, palss, pāls,

220

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

pāts ’blek, gulaktig, gulgrå’, karmīns ’karminröd’, purpurs ’purpurfärgad’) definierades som den andra gruppen; och de allra senaste och minst kända lånen (indigo ’indigo’, bordo ’bordo, bordeaux’, haki ’khaki’, marengo ’marengo’) – den tredje gruppen.

I denna artikel behandlas de för det första med hänsyn till den första registreringen i en lingvistisk källa, vilken (åtminstone ungefär) hjälper till att bestämma tidpunkten för lånet, dvs. ordets uppkomst i lettiskan; för det andra anges ordets ursprung (vilket ibland visar den semantiska kopplingen till ordet i långivarspråket), och dessutom beaktas ordets användning både i äldre och moderna källor, i syfte att identifiera möjliga semantiska skillnader.

Den första gruppen av lånade färgbeteckningar i lettiskan utgörs, som redan nämnts, av relativt gamla lån, som också ofta uppfattas som en organisk del av lettiskan och har blivit fast etablerade i vardagsbruket; de uppfattas sällan som ”främmande”. Dessa är färgbeteckningarna oranžs ’orange’, rozā ’rosa’, samt lillā ’lila’ och violets ’violett’ (vilka i själva verket betecknar samma färg).

Färgbeteckningen lillā ’lila’ i lettiskan är lånad från tyskan⁴. Den förekommer för första gången i en lexikografisk källa på lettiska under 1800-talets andra hälft – år 1880, i K. Ulmanns och G. Brasches ”Tysk-lettiska ordbok”, där tyskans lila översätts med jarkani fils, lila (Ulmann, Brasche 1880: 490). Något tidigare är färgbeteckningen lillā belagd i periodiska publikationer, till exempel [...] filgans lilla tibet mehtelis [...] ’blålila tibetansk kappa’ (Latviešu Avīzes), [...] gabals pafčauftas drahnas, kleites teefa, pelleka un lilla [...] ’ett stycke hemvävt tyg till en klänning, grått och lila’ (Mājas Viesis).

I modern lettiska har färgbeteckningen lillā ’lila’ nästan inte ändrat betydelse. Liksom violets ’violett’, som behandlas längre fram, betecknar den krasnovato-sinij (eller sinevato-krasnyj) färg och förklaras i förklarande ordböcker till och med genom den likartade lånade färgbeteckningen violets ’violett’ (LLVV IV 712). Detta sätt att förklara ordet tycks antyda att lillā ’lila’ lämpar sig sämre för användning i litteraturspråket. Författaren vill dock inte instämma i denna tolkning, vilket beläggs av användningen av lillā i språket, även i litterära källor.

⁴ Jämför med tyskans lila ’fliederblau’, dvs. syrenens färg (Kluge 1975: 441).

Straipsniai / Articles

221

ANITRA ROZE

För färgbeteckningen lillā är både användning i direkt betydelse (t.ex. lillā virši ’lila ljung’, lillā ceriņi ’lila syren’) och överförd betydelse karakteristisk:

• med betydelsen ’berusad’ (i kontexten: ”[...] biju gluži lillā.” – ”Kad tad tu neesi «lillā»?” Līze rupji iesaucās. «Kauns gan ir, kad apdomā, ka tik jauns cilvēks jau tik liels dzērājs!» (”[...] jag var alldeles (bokstavligen) lila.” – ”När är du då inte (bokstavligen) lila?” utbrast Līze grovt. ”Det är skamligt att tänka på att en så ung människa redan är en sådan suput!” (Blaumanis 1993: 377))⁵; • med betydelsen ’leva lätt, utan hinder, utan problem’, t.ex. dzīvot opā lillā! (leva lila!).

Färgbeteckningen violets ’violett’ i lettiskan är också lånad från tyskan⁶. Den förekommer för första gången i en lexikografisk källa på lettiska i början av 1900-talet – år 1906 – i E. Dravnieks ordbok över främmande ord Svešu vārdu grāmata: violets, dvs. violett ’ie zils, zils kā vijolīte’ (’blåaktig, violfärgad’) (Dravnieks 1906: 289).

Det används endast för att karakterisera färg (t.ex. violetas ēnas ’violetta skuggor’, violeti īrisi ’violetta irisblommor’, violeti saulrieta mākoņi ’violetta solnedgångsmoln’).

Etymonet till nästa färgbeteckning – oranžs ’orange’ – är franskans orange ’apelsin’ (SVV 1999: 538). Denna färgbeteckning, som betecknar en rödgul eller gulröd färg och i ordboken förklaras som ’rödgul, apelsinfärgad’, kom in i lettiskan relativt nyligen. I tvåspråkiga ordböcker utgivna från 1600- till 1800-talet förekommer denna färgbeteckning, såvitt känt, inte; den är belagd först under 1900-talets första hälft. I K. Ductmanis ”Politisk och allmän bok över främmande ord” finner vi adjektivet oranžs ’orange’ med förklaringen ’gulröd’ (Ductmanis 1921: 265), och i ordboken Latviešu konversācijas vārdnīca har ordet oranžs kompletterats med uppgiften att ordet är lånat från franskan,

⁵ Enligt författaren har denna betydelseöverföring två möjliga förklaringar: 1) en koppling på grundval av fonetisk likhet med ordet pilns (även vardagligt pillā), bokstavligen ’full’, med betydelsen ’i ett tillstånd av stark berusning’; 2) en metaforisk koppling till den berusade personens ansiktsfärg (näsa) (jämför ordet ziliķis (LLVV VIII 633 – zildegunis) ’blånäsa’, med betydelsen ’alkoholist, suput’).

⁶ Tyskans violett betecknar också en färg mellan blått och rött (in der Färbung zwischen Blau und Rot liegend ’veilchenfarben lila’, dvs. en färg mellan blått och rött – lila, violfärgad (EW 1517)).

222

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Lånade ord – en av källorna till beteckningar för färgnyanser i lettiskan

och förklaringen ’en röd och gul blandning som liknar guld’ (LKV XV 29914).

Det illustrativa materialet visar att denna färgbeteckning har ganska många ”visuella” nyanser. De omfattar toner från sådana som ligger nära rött till sådana som ligger nära gult. Adjektivet oranžs ’orange’ används i lettiskan huvudsakligen för att beteckna färgen hos omgivande realia. Den orange färgskalan måste betraktas som ganska begränsad; även antalet realia som karakteriseras med färgbeteckningen oranžs ’orange’ är begränsat. Detta beror på att så snart den färg som kännetecknar en viss realia ligger närmare gult eller rött, används i stället för ordet oranžs beteckningarna oranždzeltens ’orangegul’ eller oranžsarkans ’orangeröd’.

Mer sällan används oranžs ’orange’ i överförd betydelse, och även i dessa fall bevaras kopplingen till färgbeteckningen. I lettiskan kallas partier, organisationer osv. som har valt orange som färg på sin logotyp för orangea och förknippade med orange (oranžie, oranžisti). De vanligaste fallen av användning av beteckningarna oranžs, oranžie i lettiskan är förknippade med:

• beteckningen för Ukrainas demokratiska krafter i början av 2000-talet (den orange revolutionen, de orangea partierna, de orangea krafterna, i Ukraina firar de orangea segern osv.);

• Lettlands folkparti (Tautas partija) och dess medlemmar (den orangea regeringen, de orangea ministrarna, de orangea deputerade, det orangea Lettland osv.); men efter detta partis uttåg ur Lettlands politiska scen blev denna beteckning inaktuell.

Nästa lånade färgbeteckning – rozā ’rosa’, som avslutar denna grupp, är lånad från tyskans rosa ’rosa’. Beteckningen alröd eller rödaktig färg rozā är för första gången belagd i lettiska lexikografiska källor under 1800-talets andra hälft – i F. Mekons ”Bok över främmande ord” (Svešu vārdu grāmata) (1878), med förklaringen rožūfēruigs ’rosenfärgad’, gaišisarkans ’alröd’ (Mekons 1878: 33), där det är ganska nära betydelsemässigt knutet till en konkret realia – rosor. Någon sådan nära koppling finns inte i modern lettiska; med rosor och rosens färg är en annan färgbeteckning närmare förknippad – rožains ’rosenfärgad, rosa’.

”Ordboken över det lettiska litteraturspråket” och ”Ordboken över modern lettiska” ger denna färgbeteckning betydelsen gaiši sārts ’ljusröd’ (LLVV VI² 699; MLVV).

Straipsniai / Articles

223

ANITRA ROZE

I praktiken betecknar rožā samma färgton som färgbeteckningarna sārts ’alröd’, gaiši sarkans ’ljusröd, alröd’, iesarkans ’rödaktig’ osv.

Det kan inte undgå att nämnas att denna färg har ett ganska brett spektrum, vilket vidgar uppfattningen av färgbeteckningen; detta framgår av sammansatta färgbeteckningar med komponenten rožā ’rosa’ i ordets andra del, t.ex. gaišrožā ’ljusrosa’, tumšrožā ’mörkrosa’, vecrožā ’rosa färg med gråaktig eller lilaaktig nyans’, bēbīšrožā ’ljus, klart rosa, karakteristisk för flickkläder och barnsaker’.

Färgbeteckningen rožā används också i överförd betydelse:

• för att beteckna något ljust, regnbågsfärgat, eventuellt overkligt, t.ex. skatīties caur rozā brillēm ’se genom rosafärgade glasögon’, auk­lēt rozā cerības ’hysa ett rosa hopp’;

• ’förknippad med flickor, unga kvinnor och kvinnor, med något flickaktigt eller feminint’, till exempel den rosa kommunen ’kvinnligt studenthem’, exempel i kontext: Nu ska vi vända oss till den mer feminina delen av Ukraina, till den mer sexuella delen, till den rosa delen, till ukrainska bröllop (LTV1);

• ’förknippad med kvinnlig homosexualitet’ (t.ex. rosa flickor, rosa kärlek).

Till den andra, största, gruppen av lånade färgbeteckningar i lettiskan har de färgbeteckningar förts som inte i samma utsträckning som de ovan nämnda, men ändå under ganska lång tid och stabilt har varit en del av lettiskans ordförråd. Trots sin fasta ställning i språket uppfattas de fortfarande psykologiskt som lånade och ganska främmande. Dessa är färgbeteckningarna: bēšs ’beige’, blonds ’blond’, brunets ’brunett’, šatens ’kastanjebrun’, palss, pāls, pāts ’blek’, ’blekgrå’, ’blekgul’, karmīns ’karminröd’, purpurs ’purpurfärgad’.

I lettiska lexikografiska källor belades dessa färgbeteckningar för första gången under perioden från 1638 (palss, pāts) till 1980 (šatens ’kastanjebrun’). Dessa färgbeteckningars ställning i lettiskan

⁷ När det gäller färgbeteckningen rožains ’alröd, rosa’ (vars motsvarighet är frasen rožū krāsa ’rosens färg’) bör det påpekas att rožains ’alröd, rosa’ och rožū krāsa ’rosens färg’ enligt författarens uppfattning betecknar en av nyanserna av rosa och inte är identiska beteckningar för denna färg. Det är förmodligen möjligt att färgbeteckningen rožains ’alröd, rosa’ (liksom den avledda formen rožīgs ’rosafärgad’) är den lettiska motsvarigheten till den lånade färgbeteckningen rožā ’rosa’. Enligt författarens uppfattning har färgbeteckningen sārts ’alröd’ en likartad, om inte identisk, semantik (se Roze 2015: 215, 216, 229, 300, 301).

224

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

en stabil men mindre aktuell ställning än färgbeteckningarna i den första gruppen. Samtidigt är de inte lika problematiska som de lån som vi återkommer till lite senare.

Användningsfrekvensen för dessa ord är relativt låg; alla används endast för att karakterisera objekt i omgivningen. Vissa av dem har begränsningar i användningen.

Låt oss granska dem närmare.

Färgbeteckningen bēšs ’beige, beige’ kommer från franskans beige ’sandfärgad, ljusbrun’ (SVV 1999: 101). I lettiskan kom ordet sannolikt in genom förmedling av tyskan eller ryskan. Första gången det förekommer i en lettisk lexikografisk källa är relativt sent – först 1973 i ”Lettiska litteraturspråkets ordbok”, där det definieras som ’sandfärgad’ (LLVV II 62); ordet registrerades också några år senare i ”Lettisk frekvensordbok” (LBV). I ingen annan ordbok – vare sig i främmandeordsordboken eller i rättskrivningsordboken – har detta ord påträffats. Förutom i ordboken från 1976 förekommer adjektivet bēšs även i flera lexikografiska källor med liknande förklaringar: ’ljusbrun, sandfärgad’ (SVV 1978: 102), ’sandfärgad, ljusbrun’ (SVV 1999: 101), ’sandfärgad’ (LVV 2006: 165) och ’sandfärgad, brunaktig’ (MLVV). Sammanfattningsvis kan man utifrån ordboksuppgifterna dra slutsatsen att den lånade färgbeteckningen bēšs motsvarar den motsvarande sammansatta lettiska färgbeteckningen smilšu krāsa, smilškrāsa ’sandfärgad, sandfärg’, som exempelvis i ”Lettiska litteraturspråkets ordbok” definieras som ’ljusbrun med gulaktig ton’ (LLVV VII² 51).

Det faktum att ordet bēšs användes i lettiskan före den första registreringen i en lexikografisk källa 1973 bekräftas av ordets relativt utbredda användning, exempelvis i periodiska publikationer från 1930-talet, där bēšs används för att beskriva många realia (skor, kläder, accessoarer, mer sällan djurens färg), till exempel: Sensacionāla prāva Rīgas miertiesā par bēša krāsas rokas somiņu. (Rīts) ’En sensationell rättegång i Rigas fredsdomstol om en handväska i beige färg’ / Uzmanību! Kas būtu atradis vai pircis [...] no jaunekļa bēša krāsas sporta uzvalkā dāmu veczelta kabatas pulksteni [...], ļoti lūdzu paziņot pret atlīdzību. (Jaunākās Ziņas, 18. 06. 1938.) ’Observera! Den som har hittat eller köpt [...] ett fickur av gammalt guld för damer [...] från en ung man i en beige sportdräkt ombeds vänligen meddela detta mot belöning.’

Strēipsniai / Articles

225

ANITRA ROZE

I modern lettiska har färgbeteckningen bēšs semantik praktiskt taget inte förändrats. Den används huvudsakligen för att beteckna färgen hos olika realia (framför allt kläder och inredningsföremål), samt djurs färg, t.ex. Viņš iznā́k, mazliet saguris uz priekšu, bēšā vējaka ir daļēji aizvērta (jauns.lv/raksts/zinas) ’Han kommer ut, lätt framåtböjd och något trött; den beige jackan är delvis stängd.’ / Viesistabā, melodiski ņaudēdams, ieskrēja bēšs kaķis ar viegli rudiem rakstiem. (www.kurbijkurne.lv/daildarbi) ’En beige katt med ljusroda mönster sprang in i vardagsrummet och jamade melodiskt.’

Som ofta är fallet med färgnamn har adjektivet bēš en helt abstrakt semantik. Till formen används det i texter antingen separat, dvs. för sig självt (t.ex. bēš telefons ’beige telefon’, bēš krēsls ’beige stol’, bēši svārki ’beige kjol’), eller i kombination med ett adverb som nyanserar färgtonens intensitet (t.ex. gaiši bēšs, viegli bēšs ’ljusbeige’, tumši bēšs ’mörkbeige’, eller i kombination med substantivet krāsa ’färg’ (t.ex. bēša krāsas kleita ’klänning i beige färg’, suns bēšā krāsā ’hund i beige färg’), eller i kombination med ett adverb som nyanserar grundkomponentens färg (t.ex. pelēki bēšs ’gråbeige’, dzelteni bēšs ’gulbeige’).

Den andra färgbeteckningen i denna grupp – blonds – är lånad från franskans blond ’ljus (om hår), blond’ (SVV 1999: 110). I lettiskan kom det sannolikt in genom förmedling av tyskan eller ryskan.

Den första registreringen av färgnamnet blonds i lettisk lexikografi påträffas i främmandeordsordboken Svešu vārdu grāmata: grāmatniekiem un laikrakstu lasītājiem av Jēkabs Dravnieks, med uppgiften att det är lånat från franskan och med betydelsen ’ljus (med ljust ansikte och gulaktigt hår)’ (Dravnieks 1906: 39; Dravnieks 1914: 49).

Färgbeteckningen blonds används endast för att beskriva hårets färg (mer sällan mustaschens eller skäggets), samt för att beteckna en person med denna hårfärg.

I moderna lexikografiska källor tolkas denna färgbeteckning på följande sätt: ’ljus (om hår); blond’ (SVV 1978: 110; SVV 1999: 110); ’ljus (om hår)’ (LLVV II 104); ’ljus, gulaktig (om hår); en sådan som har ljust, gulaktigt hår; blond’ (LVV 2006: 176) och ’ljus (om hår); blond’ (MLVV).

Eftersom ordet blonds endast betecknar färgen på människohår är det semantiskt omöjligt att skilja mellan färgtonens intensitet eller exakt fastställa själva färgen om man inte vet hur det verkliga objektet ser ut.

226

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

Till skillnad från definitionerna i andra ordböcker, där adjektivet blonds endast betecknar människohårets ljusa färg (mustasch, skägg), anges den enda preciseringen – att denna färg sannolikt är en av gula nyanser – i LVV 1987 och LVV 2006: ’ljus, gulaktig (om hår); en sådan som har ljust, gulaktigt hår; blond’.

I praktiken betecknar adjektivet blonds en färg från ljusbrun till platina blond. Följande exempel illustrerar adjektivets användning i språket och ger samtidigt hänvisningar till dess semantik: Lipsts pameta ar īkšķi uz krauju un domīgs nopurināja blondo bārdu. (Zeberiņš: 8) ’Lipst pekade med tummen mot branten och skakade eftertänksamt på sitt ljusa skägg.’ / Jaunais cilvēks bija blonds, gaiši blonds, tā kā sudrabainiem matiem; seja šķita kaila, skropstas tik tikko atšķiramas no baltās sejas […] (www.atena.lv) ’Den unge mannen var blond, ljusblond, som om han hade silverfärgat hår; ansiktet verkade naket, ögonfransarna knappt urskiljbara mot det vita ansiktet […]’ / Blonds tu pats ar gaišiem linu matiem. Tad tev labi piestāv zilas acis. Manam mīļam gan, tam tumši mati. (Rainis 1948: 464) ’Du är själv blond, med ljust linhår. Då passar blå ögon dig väl. Min älskade har däremot mörkt hår.’

Dessutom finns i talspråket fraseologismen blondais grēks ’den ljushåriga synden’, som betecknar en sexuellt attraktiv person med ljust hår, dvs. en person vars utseende väcker syndiga tankar och en önskan att synda (begå äktenskapsbrott) (se LVSV 2006: 175). blonds förekommer också i överförd betydelse ’en sådan som har relativt låg intelligensnivå, trögtänkt (vanligen om en kvinna)’.

Nästa adjektiv i den första gruppen – brunets ’brunett’ – är lånat från franskans brunet ’person med brunt, mörkt hår; mörkhårig’ (SVV 1999: 116); i lettiskan kom det in genom förmedling av tyskan eller ryskan.

Den första registreringen av färgbeteckningen brunets i en lettisk lexikografisk källa påträffas i den främmandeordsordbok som sammanställdes av Jēkabs Dravnieks (Jēkabs Dravnieks), Svešu vārdu grāmata: grāmatniekiem un laikrakstu lasītājiem, där färgbeteckningen brunets med varianten brinets anges vara lånad från franskan och definieras som ’med mörkt ansikte och mörkt hår’ (Dravnieks 1906: 42; Dravnieks 1914: 52).

Denna färgbeteckning används endast för att beteckna färgen på en människas hår (mustasch, skägg): ’en sådan (person) som har brunt, mörkt hår’ (LLVV II 132), ’med brunt, mörkt hår (om en person)’ (MLVV).

Straipsniai / Articles

227

ANITRA ROZE

I praktisk användning i text används adjektivet brunets också endast för att beteckna färgen på människohår (mustasch, skägg), t.ex.: Šarlotes iela joprojām stāv sardzē [...] brunets vīrietis [...] (www.google.lv) ’På Šarlotesgatan står en brunett man fortfarande på vakt [...]’ / Sēdeju kādu vakaru dāmu garderobes istabā aiz kulisēm, un man blakām, skatos, sēd bruneta jaunkundze ar melnām, dzirkstelīgām acīm [...] (www.tvnet.lv/apollo/arhivs/327979-par_pirmo_latviesu_sabiedribas_elku) ’En kväll satt jag i damernas omklädningsrum bakom kulisserna, och bredvid mig, ser jag, satt en brunett flicka med svarta, gnistrande ögon [...]’.

Adjektivet brunets används relativt sällan. En möjlig orsak kan vara att ordet brunets är obekant för de flesta språkbrukare; om någon har hört det, dominerar, även genom den fonetiska likheten brunets – brūns, den mer välbekanta beteckningen brūniem matiem, tumšmatain­s ’med brunt hår, mörkhårig’.

Nästa färgbeteckning šatens är lånad från franskans châtain ’kastanjebrun (endast om människans hårfärg)’ (SVV 1999: 767).

Den första registreringen av šatens i en lettiskspråkig lexikografisk källa påträffas 1991 i ”Lettiska litteraturspråkets ordbok”, där det definieras som ’kastanjebrun (om en människas hår, om människans hårfärg’ (LLVV VII² 338; MLVV). Men inte heller här innebär den första registreringen samma sak som den första användningen. Att färgnamnet šatens var känt i lettiskan långt tidigare bekräftas av dess användning i periodiska publikationer från 1930-talet, t.ex.: Esmu 21 g[adu]. v[eca]., šatena, sl[aida]. aug[uma]., dzīves priecīga. jaunava [...] (Jaunākās Ziņas, 31.03.1938) ’Jag är 21 år gammal, slank, kastanjebrun och livsglad. En ung kvinna [...]’ / Latgales apgabaltiesas 1. kriminālnodaļa [...] meklē [...] apsūdzēto [...], kura sevišķas pazīmes: vidēja auguma, šatens. (Valdības Vēstnesis) ’Latgales regionala domstols första kriminalavdelning [...] söker [...] den åtalade [...], vars särskilda kännetecken är: medellång, kastanjebrun.’

Som adjektiv för att beteckna hårfärg används šatens också i modern lettiska, vilket exemplen visar: Ņem nost tankistu cepures, bet zem tām šateni cekuli [...] (Rīgas Laiks) ’De tar av tankisternas mössor, men under dem finns kastanjebruna lockar [...]’ / [...] Merlina nebija dabiska blondīne. Viņas dabiskā matu krāsa ir šatena [...] (spoki.tvnet.lv) ’Marilyn var inte naturligt blond. Hennes naturliga hårfärg är kastanjebrun [...]’

Färgbeteckningen palss, den följande i denna grupp, är lånad från den tyska dialektformen falch (ME III 63). Tillsammans med det nedan behandlade

228

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

ordet pāts uppträdde det mycket tidigt i lettiskan. Den första registreringen av palss i en lexikografisk källa är således redan från 1600-talet: i G. Mancelius ordbok Lettus (1638), där den tyska frasen fahl Pferd översatts som pallp Sirrx (Mancelius 1638: 273). På 1700-talet översätts färgnamnet fahl i G. F. Stenders ordbok (1789), i den tysk-lettiska delen, som bahls, palfs (Stender 1789: 227), medan färgbeteckningen palfs i den lettisk-tyska delen återges som fahl, falb, gelblich (Stender 1789: 186). På 1800-talet finner vi i G. Brasches ordbok (1875) färgbeteckningen palfs med den tyska översättningen fahl, gelblich (Brasche 1875: 121); palfs förekommer också i K. K. Ulmanns och G. Brasches ordbok (1880).

Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att semantiken hos ordet palss i lexikografiska källor från 1600–1800-talen är förknippad med en blekgul färg som används för att beskriva hästars färg.

Det enda skälet till att adjektivet hänförs till den andra gruppen är att både själva ordet och dess semantik inte är tillräckligt väl kända för språkets talare.

I definitionsordböcker över modern lettiska är semantiken hos palss nästan densamma: 1. ’dov, även grå’, 2. ’dovt gul, gulaktig, med gråaktig ton (om hästars färg)’ (LLVV VI¹ 219); ’dov, blek, gråaktig’ (LVV 1987: 568); ’vitaktig färg, vitaktig, gråaktig, brunaktig’ (LVV 1993: 536).

Exempel på användningen av ordet palss avslöjar i de flesta fall inte ordets semantik fullständigt: Uz ezermales teciņas stāv zirgs – plats, lēnīgs un palss. (Jaunā Gaita Nr. 144, 1983) ’På stigen vid sjön står en häst – bred, lugn och vitaktig.’ / Asu priekšā joņoja zirgi – palsas krēpes plandot. (Repše 1990: 187) ’Framför mina ögon sprang hästar med vitaktiga manar.’

En del exempel antyder att färgen också kan hänföras till andra djurs färgteckning: Atālam pārlido Svētelis palss […] (www.dzeja.info) ’En vitaktig stork flyger över den slagna ängen […]’ / Palss kaķitis pavīdeja aiz ceriņiem, piesaistīdams bērna uzmanību. (Bels 1987: 234) ’En vitaktig liten katt skymtade bakom syrenbusken och fångade barnets uppmärksamhet.’

Adjektivet pāls registrerades första gången i en lexikografisk källa 1927 – i K. Mīlenbachs ”Lettiska ordbok”, där vi finner två betydelser: tyska bleich ’blek’ och tyska isabelfarben ’gråvitaktig’ (ME III 147).

I ordböcker över modern lettiska skiljer sig ordets semantik: vi finner inte längre betydelsen ’blek’; i stället har betydelsen ’ljus med gulaktig ton (om hästars färg)’ tillkommit (LLVV VI¹ 218)) samt ’ljus grågul’ (LVV 1987: 568; LVV 2006: 767).

Straipsniai / Articles

229

ANITRA ROZE

Färgnamnet pāls används huvudsakligen för att beteckna hästars färg, t.ex.: Lielais pālais Ksars [zirgs] nāca pa priekšu. Pirmajā acu uzmetienā viņš nemaz nelikās tik liels, vajadzēja ieskatīties viņa garajās kājās, muskuļos un kustībās. (Хемингуэй 1971: 104) ’Den stora vitaktiga Ksars [hästen] gick först. Vid första anblicken verkade han inte alls så stor; man behövde se närmare på hans långa ben, muskler och rörelser.’

Grunden för nästa adjektiv i denna grupp pāts är liviska, estniska pāt ’blek, dov’ (ME III 191). Den första registreringen i en lettiskspråkig lexikografisk källa förekommer under andra hälften av 1700-talet – i J. Langes ordbok, där vi finner frasen Pahtajs firgs med den intressanta tyska översättningen ’ein Rehhaar, al. Eiergelb’, dvs. ’gulaktig färg (lat. ar pātu spalvu), äggulans färg’ (Lange 1773: 225), samt i G. F. Stenders ordbok, där färgbeteckningen förekommer i frasen pahtajs firgs med den tyska översättningen Rehhaar Pferd ’rådjursfärgad häst’ (Stender 1789: 185).

I K. Mīlenbachs ”Lettiska ordbok” återges färgbeteckningen pāts med den tyska översättningen ’isabellfarben’ och med uppgiften att färgnamnet används för att beskriva färgen hos en häst eller ko vars färg liknar hjortens (lat. briezā spalvā) (ME III 191).

I ordböcker över modern lettiska karakteriseras färgbeteckningen pāts ganska utförligt: ’brunaktigt gul, gulbrun med svart, brun eller grågul svans och man (om djurs färg)’ (LLVV VI¹ 527). Följaktligen är färgbeteckningens semantik nästan densamma som i 1700-talets ordböcker.

Användningen av detta ord i skönlitteratur och uppslagsverk visar att pāts huvudsakligen används för att beskriva hästars färg: Visu Zirgu Pilnsapulcē melnie, baltie, bērie un dūkanie, sirmie, pā­tie un ābolainie teica: «Var gadīties, ka mašīnas visu uzvar un mums būs jāiet bojā.» (Ziedonis 1997: 25) ’Vid hästarnas generalförsamling sade alla – svarta, vita, brunröda, mörkbruna, ljusgrå, gulaktiga och äppelfärgade hästar: ”Det kan hända att maskinerna besegrar alla och att vi går under.”’ / […] kad Teitoņa ordenis iekaroja Austrumprūsiju, šīs zemes milzīgajos mežos bijis daudz losa, pāta un pelēka apmatojuma savuļas zirgu. (Baltakmens, Stukuls 1978, 8) ’[…] när Tyska orden erövrade Ostpreussen fanns det i detta lands vidsträckta skogar många hästar med gulaktig, grågul och grå päls.’

Nästa färgbeteckning i den andra gruppen är karmins ’karmin’. Ordet kommer från franskans carmin (SVV 1999: 343), som går tillbaka på medeltidslatinska carminium, vilket i sin tur går tillbaka på arabiskans qirmiz ’mörkröd’; ordets form påverkades av det latinska ordet minium ’cinnober’ (OED).

230

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

När vi granskar lettiska lexikografiska källor finner vi ordet karmīns i Friedrich Mēkons ordbok Svēšu vārdu grāmata, där karmīns (även karmetīns; jfr tyskans das Karmesin ’karmīn’) anges som färgbeteckning och definieras som ’ljusröd’ (Mēkons 1878: 16). Denna tolkning motsvarar inte alls den färg som ordet karmīns betecknar i modern lettiska, dvs. mörkröd.

I K. Valdemārs rysk-lettisk-tyska ordbok finner vi ordet карминъ, lett. karmins (ļoti sarkana krahsa, dvs. ’intensivt röd färg’), ty. carmin (Valdemārs 1872: 199). Förklaringen inom parentes ļoti sarkana krahsa anger färgens mättnad, men ger ingen fullständig säkerhet om att det just är en färg och inte ett färgämne som avses.

Vad gäller ordet карминъ (liksom det efterföljande пурпуръ) bör det påpekas att man åtminstone i ryskan i det konkreta fallet avser ett färgämne, inte en färg, eftersom adjektiven карминовый och карминный, som bygger på substantivet кармин, vanligtvis används för att beteckna färgen (Садыкова 2008).

Av alla ordböcker över modern lettiska definieras karmīns som färgnamn endast i MLVV: ’ett mörkrött färgämne som utvinns ur honor av flera arter av sköldlöss; motsvarande färg, nyans’ (MLVV). I LLVV och LVV 2006 tolkas ordet karmīns endast som färgämne (LLVV IV 166; LVV 2006: 487).

Med färgbetydelse förekommer karmīns oftast som del av ett sammansatt ord – karmīnsarkans ’karminröd’. Mycket mer sällan används det självständigt som färgbeteckning; en sådan användning finner vi exempelvis i svampnamnet karmina bērzlape [Russula carminea] ’karminkremla’. Dessutom förekommer den självständiga användningen av färgbeteckningen karmīns ibland i skönlitteratur, periodiska publikationer och kataloger: Kvėl rozes karmīnā – es dzeru smaržas kāri – Aiz loga kokos karmīns, oranžs, zelts […] (Dаrbs) ’Rosorna glöder karminröda – jag dricker begärligt deras doft – Utanför fönstret är träden karmin, orange, guld […]’ / Ziedi vienkrāsi – purpura, violeti, karmīna. (www.vidzemescerini.lv/lv/cerinu-katalogs) ’Blommorna är enfärgade – purpur, violetta, karminröda.’

Färgbeteckningen karmīns är officiellt angiven som färgen på Republiken Lettlands flagga, t.ex.: Valsts karoga sarkanajai krāsai (karmīns) […] jāatbilst […] likumā pielikumā dotajam paraugam (www.saeima.lv/simbolika/karogs) ’Den röda färgen på statsflaggan (karmin) […] ska överensstämma med […] den förebild som anges i bilagan till lagen.’

Straipsniai / Articles

231

ANITRA ROZE

Den lånade färgbeteckningen purpurs kommer från latinets purpura ’purpursnäcka (lat. purpurglīemetis); röd färg’, som bygger på grekiskans porphyra ’mörkröd färg’ (SVV 1999: 648). I lettiskan förekommer purpurs redan i E. Gliks bibelöversättning (1600–1700-talen), men av texterna framgår inte om det används för att beteckna en färg eller ett tyg.

Den första registreringen i en lettiskspråkig lexikografisk källa påträffas också på 1600-talet i G. Mancelius ordbok (Mancelius 1638: 138), men där har ordet inte färgbetydelse: tyska Purpur översätts (förklaras) som dahrgha Drehbe / sweșcha Drehbe, dvs. ’dyrt främmande tyg’.

Som färgbeteckning förekommer det första gången i K. Valdemārs ordbok (1872), som del av ett sammansatt ord: ryska багрь, lett. purpurēhrwe, ty. Purpurfarbe; ryska багряный, lett. purpursarkans, turnșči sarkans, ty. purpurroth (Valdemārs 1872: 6).

Några år senare definieras ordet purpurs i F. Mēkons ordbok Svēșu vārdu grāmata som ’skaists sarkanuмs’, dvs. ’vacker röd färg’ (Mēkons 1878: 31), medan tyskans purpurn och purpurroth i K. K. Ulmanns och G. Brasches ordbok översätts till lettiska som șarkans kā purpurs, purpur̦sarkans, dvs. ’purpurröd’ (Ulmann, Brasche 1880: 583).

Skillnaden mellan färg, färgämne och tyg i användningen av ordet purpurs kan fortfarande vara svår att fastställa.

Definitioner som omfattar ett tyg av en viss färg, färgämnet som användes för att färga tyget samt själva färgen kan vi till exempel se i ”Lettiska litteraturspråkets ordbok” (LLVV), ”Lettisk ordbok” (LVV 2006) och ”Modern lettisk ordbok” (MLVV). Som exempel kan vi se på definitionen av ordet purpurs i LLVV: 1) ’ett mörkrött färgämne med lätt violett ton (i det antika Grekland och Rom), som utvanns ur purpursnäckan och användes för att färga tyger; en viss färg, nyans’, 2) ’ett mörkrött tyg med lätt violett ton; kläder tillverkade av ett sådant tyg’ (LLVV VII² 445).

En liknande användning ser vi också i exempel från skönlitteraturen: Mila Mel̦ka […] g̦ērbusies līdz zemei gaisī purpurā […] (Repše 1998: 142) ’Mila Melka […] klädd i ljust purpur […]’ / Caur šauro logu līja iekšā sarkana rīta blāzma, tērpdama jaunek̦a plecus purpurā […] (Grīns 30) ’Genom det smala fönstret strömmade morgonrodnaden in och svepte in den unge mannens axlar i purpur […]’.

Denna dubbla (eller tredubbla) betydelse hos ordet, som vi kan iaktta i 1700-talets ordböcker, har bevarats även i modern lettiska.

232

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Lånord – en av källorna till beteckningar för färgnyanser i lettiskan

Till den sista – tredje – gruppen av lånade färgbeteckningar hänförs lånade ord som relativt nyligen kommit in i lettiskans lexikon och fortfarande uppfattas som på något sätt främmande och inte helt införlivade i språkets system; det rör sig om färgbeteckningarna haki ’khaki’, indigo ’indigo’, marengo ’marengo’ och, i något mindre utsträckning, bordo ’vinröd’. Dessa färgbeteckningar kom in i språket i nära samband med den realia som hade den aktuella färgen; de kan inte alltid omedelbart och tydligt skiljas från denna realia och fortsätter att bevara den ursprungliga nära förbindelsen med den, både i vardagslivet och i språket.

Namnet haki ’khaki’ kommer från engelskans khaki, vilket i sin tur kommer från urdu khāki ’dammfärgad’ (SVV 1999: 264). I en lettisk lexikografisk källa registrerades ordet första gången 1975 – i ”Lettiska litteraturspråkets ordbok”: i den första betydelsen ’grönbrun färg; tyg i denna färg’, och i den andra betydelsen, vanligen i kombination med ordet ”färg”, i adjektivisk funktion – ’grönbrun’ (LLVV III 188). I ”Modern lettisk ordbok” är definitionen mer exakt och utförlig: ’brunaktigt gul, brungrön färg; tyg i denna färg’, och i adjektivisk funktion ’i kombination med ordet ”färg”: brunaktigt gul, brungrön’ (MLVV).

Begreppet färgbeteckning haki är i språkbrukarnas medvetande huvudsakligen visuellt förbundet med föreställningen om utseendet hos ett konkret tyg eller ett plagg av detta tyg, vilket i sin tur associativt förbinds med färgens igenkännbarhet och följaktligen är variationerna i tonen obetydliga⁸. Detta antagande stöds också av definitionsordböckerna, där haki beskrivs som: zaļganbrūna krāsa; audums šādā krāsā ’grönbrun färg; tyg i denna färg’.

Samtidigt – år 1975 – nämndes färgbeteckningen indigo ’indigo’ för första gången i en lettisk lexikografisk källa, med betydelsen ’mörkblått kristallinskt ämne; motsvarande färgämne, motsvarande färg, ton’ (LLVV III 455), ett lån från spanskan indigo, vars grund är latinets indicŭm ’indisk (färg)’. På lettiska kom det genom

⁸ Denna associativa koppling kan återges som haki ’khaki’ → militäruniform eller kläder i motsvarande färg.

Straipsniai / Articles

233

ANITRA ROZE

förmedling av tyskan eller ryskan⁹. Med färgbetydelse används det oftast i fraserna indigo zils ’blå, som indigo’ och indigo krāsa ’indigofärg’. Utan det färgbetecknande adjektivet zils ’blå’ förekommer färgbeteckningen indigo ’indigo’ ganska sällan, huvudsakligen med betydelsen färgämne eller när det handlar om regnbågens färger. På senare tid används indigo ofta i frasen indigo bērns, det vill säga indigobarn – ’ett särskilt känsligt barn som uppfattar världen på sitt eget sätt’ (MLVV).

Frågan om ursprunget till nästa färgbeteckning i denna grupp – marengo ’marengo’ – är i dess ursprungliga, liksom även nuvarande, semantik ganska problematisk. Namnet bygger på ortnamnet Marengo i Italien, namnet på den plats där ett grymt slag mot Napoleons armé ägde rum. Enligt legenden spilldes så mycket blod i detta slag att hela marken blev brunröd. Sedan dess betecknar ordet marengo exempelvis i franskan den brunröda färgen. Senare fick ordet även andra betydelser, t.ex. пестрый (utan hänvisning till specifika färger). I lettiskan (liksom exempelvis motsvarande ord i ryskan) betecknar marengo темно-серый цвет. Senare började färgen marengo ’marengo’ beteckna svart färg med små vita eller grå prickar, och på 1700-talet betecknade ordet marengo i Ryssland kastanjebrun färg, som således var synonym med brun färg, motsvarigheten till franskans marengo ou brun (se ИСГРЯ 2010).

I en lettisk lexikografisk källa nämndes denna färgbeteckning för första gången år 1978 i «Ordbok över främmande ord», där färgbeteckningen маренго med angiven etymologi (det vill säga att den härstammar från ortnamnet Маренго i Italien) definieras som ’mörkgrå färg’ (SVV 1978: 449). Sambandet mellan denna färgbeteckning och realiteten uttrycks särskilt tydligt. Med tanke på ordets ursprung och dess nära samband med

⁹ På tyska betecknar Indigo ett blått färgämne som utvanns ur indigoväxten (i Ostindien); genom grekiskan kom det till Europa och fick sitt namn efter sitt ursprung – från grekiskans Indikón (Ἰνδικόν) ’indisk, från Indien’. I latinet leder den övertagna formen Indicum vidare till senmedellågtyskans indich och den tidiga nyhögtyskans endich, endit. Den form Indigo som blev dominerande från 1600-talet uppkom inte (som man brukar anta) från spanskan índigo, utan från nederländskans indigo, indaco, eftersom handeln med Orienten bedrevs via italienska hamnar (EW 1989–1995). I ryskan kom индиго antingen från tyskans Indich (ИСГРЯ 2010) eller, enligt en annan källa, från spanskan indico, latinets indicum (СИС). En annan källa anger att det ryska индиго ’blått färgämne och motsvarande växt’ sannolikt lånats från latinets indicum, grekiskans ἰνδικόν genom förmedling av tyskans Indigo eller spanskans indigo (ЭСРЯ 1964–1973).

234

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

den realitet som denna färg kännetecknar, det vill säga med marengotyget, är det osannolikt att färgbeteckningen marengo används i lettiskan utan benämningen på det konkreta tyget. Detta framgår också av beskrivningen av marengo i «Lettisk definitionsordbok» – ’mörkgrå färg; ylletyg i denna färg (vanligen för kostym eller kappa)’ (LLVV V 93). I «Modern lettisk ordbok» har de båda betydelserna förenats till en: ’mörkgrå färg; ylletyg i denna färg’ (MLVV), möjligen eftersom det utifrån exemplen är svårt att avgöra om det handlar om tyget eller färgens namn.

Författaren har inte funnit några exempel som entydigt skulle bekräfta användningen av маренго enbart som färgnamn. Man kan naturligtvis teoretiskt anta att fraserna marengo māja ’hus i marengofärg’ eller marengo automobilis ’bil i marengofärg’ förekommer, men en sådan användning är ändå endast hypotetisk och skulle kunna betraktas som tillfällig. I varje fall är en sådan användning enligt språkdata inte aktuell, vilket i sin tur ger anledning att anta att en så specifik och med en konkret realitet nära förbunden användning av färgbeteckningen är ganska begränsad i språket.

Den sista färgbeteckningen i denna grupp är bordo ’bordå’. Den kommer från franskans bordeaux¹⁰, och det senare i sin tur från ortnamnet Bordeaux (lett. Bordo) i Frankrike (SVV 1999: 112).

Färgbeteckningen bordo ’bordå’ finns inte belagd i någon lexikografisk källa från 1600–1800-talen. För första gången registrerades ordet i en lexikografisk källa i «Lettisk litterär definitionsordbok» år 1973, där bordo ’bordå’ endast definieras som färgbeteckningen tumši sarkans ’mörkröd’ (LLVV II 109–110). Senare får ordet även betydelsen ’en rödvinssort; vin av denna sort’, och färgbeteckningen ’mörkröd’ nämns först därefter (SVV 1999: 112), vilket indirekt antyder att bordo ’bordå’ betecknar just den nyans av mörkrött som kännetecknar vinet av denna sort.

I lettiskan var färgbeteckningen bordo ’bordå’ känd åtminstone sedan början av 1900-talet; den förekommer ofta i dåtidens periodiska publikationer – på 20- och 30-talen samt även på 40- och 50-talen, t.ex. Lietošanas gaitaibā ogām jābūt […] tumši bordo sārtām […] ’Mogna bär ska vara […] mörkbordåröda […]’ (Darba Zemnieks) / Tēģi ir

¹⁰ Fr. bordeaux ’Av en färg som liknar den hos de röda vinerna från Bordeaux (rouge france)’, det vill säga färgen hos vin som framställts av röda druvor av bordåsorten (Hachette 1999: 221).

Straipsniai / Articles

235

ANITRA ROZE

dažādās krāsās – bordo, brūnā, bešā. ’Kläder i olika färger – bordå, bruna, beige’ (Cīņa).

Som färgbeteckning används bordo ’bordå’ både som del av frasen bordosarkans ’bordåröd’ och som adjektiv, t.ex. bordo kleita ’bordå klänning’, bordo žakete ’bordå kavaj’.

Avslutningsvis vill jag framhålla ännu en intressant tendens i uppkomsten av nya färgbeteckningar i lettiskan. Den är inte direkt förknippad med lånord, men är enligt författaren nästa steg i utvecklingen av färgbeteckningarna. Det handlar om att färgbeteckningar uppkommer där färgens namn inte nämns alls och som över huvud taget inte är adjektiv. I sådana fall används endast namn på realiteter för att beteckna färgen (dessutom bör det påpekas att de ofta inte har någon specifik färg eller är poetiska), till exempel saullēts ’soluppgång’, vaņila ’vanilj’, dzelzs ’järn’, rudens ’höst’, ceriņu dūmakā ’syren i dis’ osv.

Det är ännu svårt att bedöma denna tendens framtidsutsikter, men subjektivt verkar det som om det nämnda sättet att beteckna färg upptar en allt större och allt viktigare plats i språkrummet. Karakteristiskt är att dessa villkorliga färgbeteckningar endast förekommer i litterära texter och olika kataloger, inte i talspråk. Författaren antar att språket på detta sätt, med hjälp av sina talare, försöker lösa det problem som togs upp i början av denna artikel – när en färgbeteckning används så att säga för sig själv, öppnas färgens nyanser inte för den oinvigde läsaren eller lyssnaren utan mycket utförliga förklaringar, även om den nämns i ett sammanhang. Det sätt där namn på realiteter utan färgnamn används för att beteckna färg bygger på språkbrukarnas associativa uppfattning och når kanske det önskade resultatet mer effektivt. Om det önskade resultatet däremot inte hade uppnåtts skulle det nämnda sättet att beteckna färg knappast ha fått så många anhängare.

SLUTSATSER

Efter en sammanfattning av det material som behandlats i denna artikel kan följande slutsatser dras:

1) en del av de lånade färgbeteckningarna, som kom in i det lettiska språkets ordförråd relativt tidigt, är välkända för språkbrukarna; däremot är specifika färgbeteckningar (efter

236

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

för det mesta beteckningar för hästars färg, lånade på 1600–1700-talen palss, pāls, pāts) är utanför kretsen av specialister inom en viss bransch (t.ex. hästuppfödning, ridsport) föga kända och används ganska sällan;

2) senare lån används mer sällan; delvis beror detta på att den realitet som färgbeteckningen används för att karakterisera inte heller är utbredd (t.ex. marен-го), och delvis på att en sammansatt, icke-lånad färgbeteckning oftare används i stället för lånet (t.ex. används kastaņbrūns ’kastanjebrun’ i stället för šatens, och i stället för brunets – tumši brūns ’mörkbrun’);

3) den första registreringen av en färgbeteckning i en lexikografisk källa anger inte alltid när denna beteckning uppstod i lettiskan; i vissa fall har ordets första användning belagts inte i en lexikografisk källa utan i en periodisk publikation;

4) vid undersökning av användningen av färgbeteckningar i äldre och modernare källor har semantiska skillnader mellan dem praktiskt taget inte kunnat konstateras (med undantag för adjektivet karmins); i moderna källor används vissa färgbeteckningar (t.ex. oranžs, rozā) oftare i överförd betydelse, men användningen av enskilda färgbeteckningar (t.ex. lillā) i överförd betydelse förekommer redan i texter från början av 1900-talet;

5) en del moderna källor visar en tendens att i stället för lånade färgbeteckningar använda namnet på själva realiteten, som en viss färg är mer karakteristisk för; men detta fenomen är inte enhetligt i språkets alla uttrycksformer – det iakttas huvudsakligen i texter med en specifik inriktning – i varukataloger, i beskrivningar av varor (t.ex. kläder och hushållsapparater) på etiketter, förpackningar, i butiker osv.

FÖRKORTNINGAR

lett. – lettiska ty. – tyska fr. – franska ry. – ryska

Straipsniai / Articles

237

ANITRA ROZE

ИСТОЧНИКИ

Baltakmens Raimonds, Stukuls Vilis 1978: Latvijas zirgi. Rīga: Liesma.

Bels Alberts 1987: Cilvēki laivās. Rīga: Liesma.

Blaumanis Rūdolfs 1993: Kopoti raksti 1. Rīga: Cīrulis.

Brasche G. 1875: Allererste Anleitung zum Gebrauche der lettische Sprache für Deutsche von G. Brasche. Libau: Verlag von G. L. Zimmermann.

Ciņa 09.10.1956.

Darba Zemnieks 27. 09.1940

Darbs 15.09.1927

Dravnieks J. 1906: Svešu vārdu grāmata. Jelgava.

Dravnieks J. 1914: Svešu vārdu grāmata. Jelgava.

Ducmanis K. (K. D.) 1921: Politiska un vispārēja svešvārdu grāmata. Pārlaboj uši un papildinājuši K. Dēķens un V. Dermanis. Rīga: Komandītsabiedrības «Daile un Darbs» apgādībā.

EW 1989–1995: Etymologisches Wörterbuch (nach Pfeifer). Доступно: www.dwds.de.

EW – Etymologisches Wörterbuch des Deutschen. München: Deutscher Taschenbuch Verlag, 1997.

Grīns Aleksandrs: Nameja gredzens. Rīga: Zvaigzne ABC [год не указан].

Hachette 1999: Dictionnaire Hachette Encyclopédique. Edition 2000. Paris: Hachette Livre.

Hemingveijs Ernests 1971: Kopoti raksti 1. No angļu valodas tulkojusi Vizma Belševica. Rīga: Liesma.

Jaunākās Ziņas 31.03.1938.

Jaunākās Ziņas 18.06.1938.

jauns.lv/raksts/zinas

Kluge F. 1975: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. Berlin, New York: Walter de Gruyter.

Lange J. 1773: Lettisch Deutscher Theil des vollständigen Lettischen Lexici. Schloß Ober=Pahlen.

Latviešu Avīzes 27.06.1857.

LBV – Latviešu valodas biežuma vārdnīca 4. Rīga: Zinātne, 1976.

238

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Заимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

LKV XV – Latviešu konversācijas vārdnīca 15. Rīga: A. Gulbja apgādība, 1937.

LLVV I–VIII – Latviešu literārās valodas vārdnīca 1–8. Rīga: Zinātne, 1972–1996.

LTV1 – ТВ передача «Культовая еда. Украина», 27.11.2014.

LVSV 2006 – Latviešu valodas slenga vārdnīca. Rīga: Norden AB.

LVV 1987 – Latviešu valodas vārdnīca. Rīga: Avots.

LVV 1993 – Latviešu valodas vārdnīca. Amerikas Latviešu apvienība.

LVV 2006 – Latviešu valodas vārdnīca. Rīga: Avots.

Mājas Viesis 05.09.1860.

Mancelius G. 1638: Lettus / das ist Wortbuch / Sampt angehengtem täglichem Gebrauch der Lettischen Sprache; Allen und jeden Außheimischen / die in Churland / Semgallen und Lettischem Liefflande bleiben / und sich redlich neh​​ren wollen / zu Nutze verfertigt / Durch Georgium Mancelium Semgall der H. Schrifft Licentiatum &c. Erster Theil. Cum Grat. & Priv. S. R. M. Svec. Gedruckt unnd verle​​gt zu Riga durch Gerhard Schröder Anno M. DC. XXXVIII.

ME I–IV – Mīlenbahs (Mülenbachs) Kārlis. Latviešu valodas vārdnīca 1–4. (Lettisch-deutsches Wörterbuch). Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. 1. Rīga: Kultūras fonds, 1923–1925; 2. Rīga: Kultūras fonds, 1925–1927; 3. Rīga: Kultūras fonds, 1927–1929; 4. Rīga, 1929–1932.

Mēkons F. 1878: Svešu vārdu grāmata. Rīga.

MLVV – Mūsdienu latviešu valodas vārdnīca. Pieejams: www.tezaurs.lv/mlvv/.

OED – Online Etymology Dictionary. Douglas Harper, 2001–2014. Pieejams: www. etymonline.com.

Rainis Jānis 1948: Kopoti raksti 3. Rīga: Latvijas valsts izdevniecība.

Repše Gundega 1998: Sarkans. Rīga: Preses Nams.

Rīgas Laiks Nr. 1, 2002.

Rīts 19.05.1936.

spoki.tvnet.lv.

Stender G. F. 1789: Lettisches Lexikon. Mitau: J. F. Steffenhagen.

SVV 1978 – Svešvārdu vārdnīca. Rīga: Liesma.

SVV 1999 – Svešvārdu vārdnīca. Rīga: Jumava.

Straipsniai / Articles

239

ANITRA ROZE

U l m a n n C. C.; B r a c h e G. 1880: Lettisches Wörterbuch von Ulmann und Brasche. Zweiter Theil. Deutsch=lettisches Wörterbuch [...]. Riga u. Leipzig: Brutzer.

Waldemars K. 1872: Kreeuwu-latweeschu-wahzu wardnize isdota no Tautas Apgaism(oschanas?) Ministrijas. Moskva.

Valdības Vēstnesis 06.11.1930.

VPSV – Valodniecības pamatterminu skaidrojošā vārdnīca. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 2007.

www.atena.lv.

www.dzeja.info.

www.google.lv.

www.kurbijkurne.lv/daildarbi.

www.saeima.lv/simbolika/karogs.

www.tvnet.lv/apollo/arhivs/327979-par_pirmo_latviesu_sabiedribas_elku.

www.vidzemescerini.lv/lv/cerinu-katalogs.

Zeberiņš Modris: Zelta lielceļi. Rīga: Sol Vita [год не указан].

Ziedonis Imants 1997: Raksti 12 sējumos 8. Rīga: Nordik.

ИСТРЯ 2010 – Исторический словарь галлицизмов русского языка. Москва: Словарное издательство ЭТС. Доступно: http://gallicismes.academic.ru, http://dic.academic.ru/.

СИС – Чудинов А. Н.: Словарь иностранных слов, вошедших в состав русского языка, 1910. Доступно: http://dic.academic.ru/.

ЭСРЯ 1964–1973 – Фасмер М. Р. Этимологический словарь русского языка. Москва: Прогресс. Доступно: http://dic.academic.ru/.

ЭСРЯ 2004 – Крылов Г. А. Этимологический словарь русского языка. Санкт-Петербург: ООО «Виктория плюс». Доступно: http://dic.academic.ru/.

Л И Т Е Р А Т У Р А

Ahero Antonija 1965: Salikteni ar norobežotu nozīmi. Latviešu valodas kultūras jautājumi. 1. laidiens. Rīga: Liesma, 31–38.

Balode Laimute 2001: ķirsn-/juod-/melnbaltu hidronīmijā. – Linguistica Lettica 9. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 110–122.

240

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII

Зaимствованные слова – один из источников обозначений нюансов цвета в латышском языке

Bušs Ojārs 2014: Pārdomas par vārda nozīmi. Referāts A. Ozola dienas konferencē 2014. gada 21. martā [Rokraksts.].

Ēdelmane Inese 1971: Krāsu nosaukumi latviešu valodā. – Latviešu valodas kultūras jautājumi. 7. laidiens. Rīga: Liesma, 73–85.

Grīsle R. 1995: Par zirgu no filologa viedokļa. – Latvijas Zirgi 4/5, 40–43.

Lejniece G. 1979: Mēļš. Latviešu valodas kultūras jautājumi. 15. laidiens. Rīga: Liesma, 153–156.

Mihališina Monika 2002: Melnās krāsas semantika poļu un latviešu valodā. – Valoda un literatūra kultūras apritē. Zinātniskie raksti 650. Rīga: Latvijas Universitāte, 75–83.

Roze Anitra 2010a: Adjektīvi ruds, rūsgans, rusls: semantika un lietojums latviešu valodā. – Res Humanitariae 7. Klaipėda: Klaipėdos universitetas, 57–67.

Roze Anitra 2010b: Adjektīvu violets un lillā semantika un lietojums latviešu valodā. – Linguistica Lettica 19. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 50–61.

Roze Anitra 2012: Mājdzīvnieku krāsu apzīmējumi latviešu valodā. – Apvienotais Pasaules latviešu zinātnieku III kongress un Letonikas IV kongress „Zinātne, sabiedrība un nacionālā identitāte“. Valodniecības raksti. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 292–307.

Roze Anitra 2015: Caur krāsu loku. Par krāsu nosaukumiem latviešu valodā. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 496.

Šmits Pēteris 1923: Par seno latviešu apģērba krāsu. – Filologu Biedrības Raksti 3. Rīga, 7–33.

Valke Simona Sofija 2012: Hromatiskā semantika Morisa Māterlinka «Zilajā putnā»: oriģināla un latvisko tulkojumu analītisks sastatījums. – Kultūras studijas. Krāsa literatūrā un kultūrā. Zinātnisko rakstu krājums 4. Daugavpils: Daugavpils Universitātes Akadēmiskais apgāds «Saule», 129–141.

Zemzare Daina 1971: Par govju vārdiem latviešu valodā. – Baltistica 7(2). Vilnius: Mintis, 189–200.

Садыкова 2008 – Садыкова, И. В. Русские цветообозначения латинского происхождения. – Вестник Томского государственного университета. Филология 1(2). Томск, 28–36 (Доступно: http:// www.philology.ru/linguistics2/sadykova-08.htm).

Straipsniai / Articles

241

ANITRA ROZE

Skolinti spalvų pavadinimai – vienas iš atspalvių žymėjimo būdų latvių kalboje

SANTRAUKA

Greta spalvos intensyvumą apibūdinančių prieveiksminių komponentų gaiši ‘šviesiai’, tumši ‘tamsiai’, koši ‘ryškiai’, bāli ‘blankiai’ ir pan. latvių kalboje gausu skolintų spalvų pavadinimų įvairiems atspalviams žymėti.

Straipsnyje nagrinėjamos skolintų spalvų pavadinimų grupės, šių grupių būdingosios savybės detaliau aptariant ir kiekvieno konkretaus skolinio – spalvos pavadinimo – semantiką, vartoseną, taip pat pirmuosius fiksavimus leksikografijos šaltiniuose, kai kuriais atvejais – kituose šaltiniuose (dažniausiai periodikoje).

Į pirmąją skolintų spalvų pavadinimų grupę patenka skoliniai, suvokiami kaip pastovi latvių kalbos leksikos dalis, kurie dažnai vartojami kasdieniame bendravime ir retai asocijuojasi su sąvoka „skolinis“. Tai spalvų pavadinimai oranžs ‘oranžinis’, rozā ‘rožinis’, lillā ‘violetinis’ ir violets ‘violetinis’. Tiek pirmosios, tiek antrosios grupės spalvų pavadinimų skoliniams kalboje būdingos įsitvirtinusios perkeltinės reikšmės.

Antrąją, didžiausią skolinių grupę sudaro naujesni skoliniai. Jie jau rečiau nei anksčiau minėti spalvų pavadinimai vertinami kaip „savi“, neretai vartotojams yra mažiau žinomi ir vartojami. Be to, dauguma jų glaudžiai susiję su konkrečių realijų grupe (pavyzdžiui, žmogaus ar gyvūno plaukų (paukščių plunksnų) danga). Tai spalvų pavadinimai – būdvardžiai bēšs ‘smėlinis’, blonds ‘šviesiaplaukis’, brunets ‘tamsiaplaukis’, šatens ‘šatenas’, palss ‘balkšvas; sartis (apie arklių)’, pāls ‘blyškus; šviesiais sartas (apie arklį)’, pāts ‘sartas (apie arklį)’, taip pat daiktavardžiai karmīns ‘karminas’ ir purpurs ‘purpuras’ (dažniausiai tai sudėtinių spalvų pavadinimų dalys).

Į trečiąją grupę patenka skolinti spalvų pavadinimai, tapę latvių leksikos dalimi palyginti neseniai (dažniausiai XX a. pirmojoje pusėje) – haki ‘chaki’, indigo ‘indigas’, marengo ‘marengas’, bordo ‘bordinis’. Esama tam tikrų problemų, susijusių tiek su šių skolinių semantika, tiek su jų įtraukimu į kalbos sistemą, nes šie pavadinimai pateko į kalbą glaudžiai susiję su tam tikra realija ir ne visada gali būti nuo jos atskiriami – jie išlaiko ryšį su ja ir buityje, ir kalboje.

Įteikta 2018 m. balandžio 27 d.

ANITRA ROZE

LU Latviešu valodas institūts

Akadēmijas lauk. 1–815, Rīga LV – 1050, Latvija

[email protected]

242

Acta Linguistica Lithuanica LXXVIII