HARALD BICHLMEIER Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg

Forskningsområden: namnforskning (toponymi), historisk fonologi i de germanska språken, indoeuropeisk språkvetenskap, aljamiado-texter.

DOI: doi.org/10.35321/all84-09

ANMÄRKNINGAR OM NÅGRA LITAUISKA VATTENNAMN SOM ANBÖRJAR MED OCH DERAS ICKE-BALTISKA SLÄKTINGAR

Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras släktingar av icke-baltiskt ursprung

ANMÄRKNING

De litauiska vattennamnen av typen Anatà, Anykštė etc. har traditionellt förts tillbaka på en urindoeuropeisk rot ”*en/*on” (i modern notation urindoeuropeiska *h₁en(H)-), åt vilken man ofta tillskriver betydelsen ‘flyta, flod’. Denna rot finns inte ens upptagen i Pokornys Indogermanisches etymologisches Wörterbuch (1959). Inte heller därefter har man lyckats belägga denna rot utan tvivel i appellativförrådet i något indoeuropeiskt språk. Dessutom finns det hittills inga entydiga belägg för fortsättningar av denna rot i det onymiska ordförrådet: Alla namn som anförts som argument kan antingen, eftersom de härrör från keltiska språk, gå tillbaka på en urindoeuropeisk rot *pen-/*pon- ‘träsk, (stillastående) vatten’, eller förklaras utifrån urindoeuropeiska *h₂en- ‘ösa (vatten)’. Det metodologiska verktyget ‘Ockhams rakkniv’ föreskriver att man inte antar fler än dessa två rötter så länge det inte finns entydiga appellativiska belägg för en urindoeuropeisk rot *h₁en(H)-, vilka över huvud taget skulle göra det möjligt att tillskriva roten en betydelse.

190

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras utombaltiska släktingar

NYCKELORD: litauiska hydronymer, keltiska hydronymer, germanska hydronymer, indoeuropeisk fonologi, indoeuropeisk språkvetenskaplig metodologi, Ockhams rakkniv.

ANMÄRKNING

De litauiska hydronymerna av typen Anatà, Anýkštė etc. har traditionellt förklarats utifrån en urindoeuropeisk rot “*en/*on” (i modern skrivning urindoeuropeiska *h₁en(H)-), åt vilken man som regel har gett betydelsen ‘flyta, flod’ vel sim.. Denna rot återfinns inte ens i Pokornys Indogermanisches etymologisches Wörterbuch [Indoeuropeisk etymologisk ordbok] (1959). Inte ens sedan dess har forskare lyckats dokumentera denna rot i appellativlexikonet i något av de indoeuropeiska språken utan tvivel. Dessutom finns det inte ens några säkra fortsättningar av denna rot i dessa språks onymiska lexikon. Alla namn som anförts som argument kan antingen förklaras utifrån en urindoeuropeisk rot *pen-/*pon- ‘träsk, (stillastående) vatten’ (eftersom de är keltiska), eller utifrån en urindoeuropeisk rot *h₂en- ‘ösa (vatten)’. Tillämpningen av det metodologiska hjälpmedlet ‘Ockhams rakkniv’ lämnar oss inget annat val än att förklara alla berörda namn utifrån dessa två rötter – så länge inget bevis på appellativ användning av en urindoeuropeisk rot *h₁en(H)- kan läggas fram, vilket dessutom slutligen skulle kunna ge oss en antydan om vad denna rot kan ha betytt.

NYCKELORD: litauiska hydronymer, keltiska hydronymer, germanska hydronymer, indoeuropeisk fonologi, metodologi inom indoeuropeisk språkvetenskap, Ockhams rakkniv.

1. INLEDANDE^¹

Föremålet för den följande framställningen är å ena sidan etymologierna för några litauiska vattennamn såsom Anatà, Anýkštė eller ortnamnet Anýkščiai, som kan härledas från ett vattennamn. Därutöver ska emellertid också principiella överväganden om historisk-komparativ språkvetenskap och om allmän vetenskaplig metodik (eller metodologi) göras. Anledningen är följderna av att tillämpa respektive inte tillämpa båda dessa på etymologiseringen av de nämnda vattennamnen samt även på namnet på floden Inn (i Schweiz, Österrike och Tyskland).

^¹ Jag tackar varmt bidragets båda anonyma granskare för flera värdefulla påpekanden, däribland hänvisningar till litteratur som jag hittills hade förbisett.

Straipsniai / Articles

191

HARALD BICHLMEIER

Vidare gäller det att alltid ha ’Ockhams rakkniv’^² till hands: om man glömmer att stoppa ner den – och vid behov också använda den –, blir man inte längre herre över (rot-)snåret och därmed godtycket.

2. VETENSKAPSHISTORIA

Indoeuropeistiken är en vetenskap som har vuxit fram under nu gott och väl 200 år. Vad detta är och hur det går till har det inom ämnet bildats en tämligen bred konsensus om^³. Denna breda konsensus berör alla områden av det grundspråk som ska rekonstrueras, vilket oftast betecknas som urindoeuropeiska. Diskussionen inom indoeuropeistiken förs på grundval av det som, med utgångspunkt i denna breda konsensus, anses vara säkerställt och är allmänt erkänt. För specialister inom ämnet kan systemets delar som inte är konsensuella vara en sporre att gå vidare här och finna lösningar på olösta problem; för majoriteten av indoeuropeisterna är målet sannolikt att på grundval av denna breda konsensus komma vidare inom sitt specialområde och förklara det oförklarade.

Denna konsensus om denna förklaringsmodell (se strax de viktigaste punkterna) har framför allt uppstått eftersom denna modell förmår förklara fler företeelser än de andra modeller som hittills har lagts fram.

3. METODISKT

3.1. I det följande utgår argumentationen från följande i indoeuropeistiken i stor utsträckning konsensuella karakteristika hos urindoeuropeiskan, vilka exempelvis också har kodifierats i de ovan nämnda introduktionerna:

^² ”Entia non sunt multiplicanda praeter necessitatem.“ (Wilhelm von Ockham 1288–1347), ungefär: ”Man bör inte anta fler enheter/entiteter än nödvändigt.“

^³ Detta beläggs av de introduktioner till ämnet som har publicerats under de senaste drygt 25 åren och som inom de centrala områden som det här handlar om uppvisar så gott som inga skillnader: Mayrhofer 1986 (nyutgiven i Lindner 2012), Lehmann 1993; Adrados, Bernabé, Mendoza 1995; 2010; Tichy 2001; Meier-Brügger 2002; 2003; 2010; Fortson 2004; 2009; Tichy 2006; 2009; Clackson 2007; Mallory, Adams 2006; Bičovský 2012; 2017; Fritz, Meier-Brügger 2020. För diverse introduktioner och liknande i enskilda språk gäller samma sak; jfr Rix 1992; Weiss 2009; Smoczyński 2016; Weiss 2020 etc.

192

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

Det fanns en laryngalklass av fonem, och den bestod med all sannolikhet av tre element.

Det fanns ingen fonemklass av tenues aspiratae; dessa uppstod ytterst antingen som allofoner till tenues i positionen efter uridg. *s respektive före *h^₂ (’laryngal 2’) och förekommer troligen som mest fortfarande (sekundärt) i onomatopoetika och expressiva ord.

Det fanns inget uridg. *b ’thorn’ som fonem, utan detta är också endast en allofon till *t. Etc. etc.^⁴.

För roten antas strukturen KVK som minimum, åtminstone för verbala rötter (och nominalrötter). För pronomen och partiklar behöver detta inte nödvändigtvis ha gällt, och en del indoeuropeister förnekar också att dessa ordklasser skulle ha uppvisat minimistrukturen KVK (så exempelvis implicit i hela LIPP och explicit i LIPP 1: 31, 236f.).

En konsekvens av de ovan nämnda punkterna är bland annat att rötter som exempelvis i (det på grundval av indoeuropeistikens förkrigsnivå utarbetade) Indogermanischen etymologischen Wörterbuch av Pokorny från 1959 angavs börja med vokal, bör anges med en initial laryngal^⁵. Detta får under vissa omständigheter relevanta följder för rekonstruktionen av ord (och därmed även namn), vilka måste beaktas – och just de namn(namngrupper) som behandlas längre ned kommer att beröras av detta.

3.2. I det föreliggande sammanhanget gäller detta just den rot (ur)idg. ”*en/*on-” som inom onomastiken, särskilt även inom studierna av ’gammaleuropeisk hydronymi’ och besläktade områden, gång på gång gärna antas och som ska ha betytt ’flyta’ eller liknande. På grundval av de just gjorda redogörelserna rör det sig i denna form, inom den moderna indoeuropeistiken, om en ’o-rot’, alltså en rot som så aldrig kan ha funnits på det språkstadiet.

Om det inte rentav överlag rör sig om en ”fantomrot”, även om man i enlighet med dagens indoeuropeistik antar den som uridg. *h_₁en(H)-, ska klargöras i det följande.

^⁴ Jfr. grundläggande redan Bichlmeier 2012 i denna tidskrift.

^⁵ Att något sådant inte är helt orimligt visar – om än inte på den fonologiska, så åtminstone på den fonetiska nivån – nyhögtyskan. Här finns inga genuint vokalinitiala ord (eller lexikala morfem): alla ord som fonologiskt klassificeras som vokalinitiala börjar fonetiskt korrekt med det så kallade ’knackljudet’ [ʔ–]. Att detta är en viktig insikt visar minimala par som är kända från barnskämt, såsom Blumento-pferde som [bluːməntʰoˌpfeːɐ̯də] respektive Blumentopf-erde [ˈbluːməntʰɔpfˌʔeːɐ̯də].

Straipsniai / Articles

193

HARALD BICHLMEIER

Det har i alla fall hittills inte lyckats att på ett motsägelsefritt sätt belägga denna rot i appellativförrådet – vilket också framgår av det faktum att en sådan rot inte ens antydningsvis är upptagen i IEW, som utanför den egentliga indogermanistiken inom onomastiken annars gärna citeras som referenskälla (jfr IEW 311ff., 778).

3.3. Särskilt inom onomastiken kring Europas äldsta namnskikt är undersökningar som genomförts på grundval av föråldrad kunskap, alltså undersökningar som inte använder indogermanistikens ovan nämnda konsensuella aktuella förklaringsmodell, fortfarande mycket utbredda. Syftet med föreliggande arbete är också att belysa och ifrågasätta resultaten av sådana arbeten med hjälp av den moderna indogermanistikens konsensuella förklaringsmodell.

4. DE BALTISKA NAMNEN OCH PROBLEMET

4.1. I detta sammanhang ska först baltiska vattennamn behandlas, som börjar med lit. och lett. An, alltså går tillbaka på urbalt. *an- (< senuridg. *an-, *on-). Hit hör framför allt rinnande vatten-namnen Anykštà f. Anykštė f., sjönamnet Anykštis m., vidare ängsnamnet Anatà f. (felaktigt upptaget som vattennamn hos Udolph 2020: 350) och det hydronymiskt bildade ortnamnet Anykščiai (jfr LVŽ 1: 88f., 102, baserat på Vanagas 1970: 151f., 1981: 42).

Om det funnes motsvarande namn som började med lit. On-, lett. Ān, skulle de (om de existerade och inte härleddes från det litauiska personnamnet Onà ‘Anna’; jfr Vanagas 1981: 234) teoretiskt behöva gå tillbaka på urbalt. *ān-, vilket antingen kan vara ett internt baltiskt sekundärt förlängningssteg av *an- eller måste gå tillbaka på en annan urindoeuropeisk rot *h₁eh₂n-. Ett senuridg. förlängningssteg *ōn- skulle däremot ge lett. on- [uon-], lit. uon- (vilket inte alls är belagt i vattennamn; jfr Vanagas 1981: 353). För slaviskan måste man räkna med senuridg. *an-, *on- → sl. On- (i detta sammanhang nämns exempelvis det ryska vattennamnet Onut) respektive senuridg. *ān, *ōn- → sl. An-.

4.2. Varken för de ovan nämnda baltiska eller slaviska vattennamnen finns någon motsvarighet i dessa språks appellativförråd.

4.3. Eftersom det dessutom hittills inte ens antydningsvis har lyckats att i appellativförrådet belägga existensen av en urindoeuropeisk rot *h₁en(H)- (med äldre skrivsätt alltså ”*en/*on”; se vidare nedan §§ 4.5.5., 5.2., 5.3.), är det, om man vill arbeta metodiskt korrekt, inte heller tillåtet att anta denna (i dess

194

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

o-stadieform *h₁on[H-] för de baltiska och slaviska vattennamnen.

4.4. För det senuridg. *an, som måste antas i de baltiska och slaviska vattennamnen, kommer uridg. *h₂en(H)- i dagens indogermanistik principiellt i fråga som föregångsform (eventuellt även *h₁/h₂/h₃an(H)-); för senuridg. *on finns flera potentiella föregångsformer: uridg. *h₁/h₂/h₃on(H)- eller *h₃en(H). Av alla dessa potentiella föregångsformer kan endast två faktiskt beläggas som verbala rötter, nämligen uridg. *h₂en- ‘ösa’ (LIV² 266) och uridg. *h₂enH- ‘andas’ (LIV² 266) – därtill kommer den rot uridg. *h₂enH- ‘förfader’, som på grund av semantiken i den föreliggande kontexten liksom uridg. *h₂enH- ‘andas’ faller bort (jfr hett. ḫanna- ‘mormor’ och fht. ana f. ‘d.’ etc.).^⁶

4.5. Därmed återstår endast uridg. *h₂en- ‘ösa’. Om man inte godtyckligt vill föra formerna med urbalt. *an- (> lit. An-, lett. An-) respektive urslav. *an- (> gemenslav. *on- > russ. On-) tillbaka på två rötter – och därmed ignorera Ockhams rakkniv –, är uridg. *h₂en- den enda säkert appellativiskt belagda roten som kan komma i fråga som grund för de baltiska och slaviska vattennamnen och därför måste antas. För en uridg. rot *h₁en(H)- finns det här i det baltiska och slaviska onymiska området åter inget bevis: det finns inga vattennamn med balt. eller sl. En- som måste föras tillbaka på den (jfr LVŽ 2: 484ff.^⁷), och en appellativisk fortsättning finns i ännu mindre grad.

Det är visserligen ett faktum att den uridg. roten *h₂en- ‘ösa’ säkert endast förekommer appellativiskt i anatoliskan, i det hettitiska verbet ḫān-i/ḫan- ‘ösa (vatten)’^⁸, till vilket också avledningen DUGhaness̄ar c. ‘öskärl’ hör, därutöver kanske i arm. hanem ‘tar ut/bort, för ut, griper’^⁹ och kanske i det likaledes etymologiskt omstridda gr. ἄντλος m. ‘kölsvinsvatten, slagvatten’ (om < *h₂n̥-tlo- ‘det som öses upp’?)^¹⁰.

4.6. Anmärkningsvärt i detta sammanhang är det sätt på vilket Udolph (2020: 360) citerar sin lärare W. P. Schmid:

”W. P. Schmid går närmare in på det grekiska ordet [avses är ἄντλος ’slagvatten’; H. B.]...och drar övertygande slutsatsen att det till att börja med är en bestämd

⁶ Jfr EWAhd 1: 215–217 (ana²); HEG 1: 147f.; EDHIL 285.

⁷ Enligt impressum var Udolph en av granskarna för denna volym.

⁸ Jfr HEG 1: 144f., 148; EDHIL 281f.

⁹ Jfr ED AIL 389, 636 f.; om inte < uridg. *senh₂-.

¹⁰ Jfr GEW 1: 114 (med en äldre, i dag allmänt avvisad etymologi på grundval av uridg. *semh₂- ‘ösa’; DÉLG 89, 1272 (dessutom med en etymologi från gr. ἀν(α)- + uridg. *telh₂- ‘lyfta upp’; GED 1: 109 (koppling till hett. ḫan under hänvisning till Benveniste 1954: 39).

Straipsniai / Articles

195

HARALD BICHLMEIER

Art av vatten har betecknat. Därefter övergår han till de vattennamn Inn, Ahne, Anner, Anykščiai m.fl. som jag redan behandlat i detta bidrag,... och drar slutsatsen ”att *en faktiskt kan beläggas bredvid *pen-.... Till slut har [sic] man antingen en rot *₁en eller en rot *₂en med betydelsen ‘flyta, flod’, som också kan stå nära det hettitiska ḫan- ‘ösa’.”

På det citerade stället lyder Schmids text dock något annorlunda (Schmid 1988: 311 = 1994: 408); särskilt den begränsning som görs i början av originaltexten är viktig och har av Udolph förkortats kraftigt och något omformulerats:

”Inom ett område där keltisk namngivning måste antas kan man inte avgöra frågan om *en eller *pen ska sättas.... Till denna rot *en-/*on kan också ἄντλος anslutas...” Utan att här gå in på de laryngalistiska problem som möjligen leder till en åtskillnad mellan kelt. en och övrigt an, får man antingen en rot *₁en eller en rot *₂en med betydelsen ‘flyta, flod’, som också kan stå nära det hettitiska ḫan-, ‘ösa’, om man förmår överbrygga betydelseskillnaden genom antagandet av en avledning med hjälp av rotablautet....”

4.7. Även här visar det sig att Schmids kritiska till avvisande hållning till laryngalteorin spärrar vägen för honom till lösningen och leder till i slutändan felaktiga förslag, trots att han hade kunnat visa den faktiskt riktiga vägen. Redan när denna artikel av Schmid skrevs var det allmänt erkänt inom indogermanistiken att hett. *ḫan- aldrig kunde gå tillbaka på ”en rot *₁en-”, utan uteslutande på ”en rot *₂en-”, alltså uridg. *h₂en. Det förblir emellertid oklart vad Schmid avsåg med den sista bisatsen, som Udolph inte längre citerar: En roots betydelse förändras ju inte med ablautsteget.

4.8. Udolphs fortsatta kommentar i detta avseende är också upplysande och visar hans obekantskap med den indogermanistiska litteraturen: ”Den av W. P. Schmid föreslagna kopplingen mellan hett. ḫan och grek. [suppl. ἄντλος] har också övervägts i LIV: 266 utan kännedom om detta bidrag.” Kännedom om detta bidrag var helt irrelevant för LIV² i detta sammanhang, eftersom Schmid (1988) här, jämfört med de av honom citerade verken av Benveniste från 1954 och HEG 1: 144 f. (1977/1983), inte tillför något nytt utan endast skriver av eller vidare på dessa äldre verk.

^¹¹ Vilket mot bakgrund av ovanstående anmärkningar helt enkelt är fel och redan 1988, även morfonologiskt och utifrån den då föråldrade ståndpunkt på vilken Schmid arbetade, endast skulle ha kunnat motiveras genom ytterligare antaganden.

^¹² Denna argumentativt viktiga del av meningen saknas i Udolphs citat.

196

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

5. DET ICKE-BALTISKA MATERIALET

Det mesta icke-baltiska materialet presenteras i den senaste publikationen om namnet på floden Inn (Udolph 2020). Här lämnas – trots att namnet Inn möjligen är ett till och med förkeltiskt, det vill säga gammaleuropeiskt/förindividuellt indoeuropeiskt/(ur)indoeuropeiskt namn – de ovan i § 3 anförda reglerna inom indoeuropeistiken obeaktade.

Hans mål är att genom en diskussion på en sedan länge indoeuropeistiskt föråldrad nivå dränka nyare rön om etymologin hos detta flodnamn i en mängd förmenta exempel och pseudoargument.

I samband med flodnamnet Inn behandlas i detta bidrag, utöver de ovan redan diskuterade baltiska/slaviska vattennamnen, följande etymologiska släkter/nästen, och i det följande ska det försöka utredas om de hör samman eller inte.

a) själva namnet Inn, b) medelirländska appellativ som en ’vatten’, enach ’träsk’, enbrithe ’välling’ och englas ’vattnig mjölk’, c) namnet på Enns, medelirl. an ’flod’ etc. d) några tyska vattennamn. Till punkterna i detalj:

5.1. Själva namnet Inn

I Wiesinger, Greule (2019: 104) anförs följande antika belägg: Aeni fluminis [Tacitus], τοῦ Αἴνου ποταμοῦ [Ptolemaios], Ἔνος [Arrian]. Dessa tillåter rekonstruktionen av en förromersk stam *Eno-. Enligt den överväldigande majoriteten av forskarna är detta antingen ett keltiskt namn eller ett keltiserat namn.

I Wiesinger, Greule (2019: 122) förklarar Wiesinger (angående Innbach, ”i folkmun die Inn”):

”Namnet på Inn går liksom namnet på den stora Inn,..., tillbaka på samma indoeuropeiska rot *pen- ’slam, träsk, vatten’ (se där). Här är emellertid först en keltisk bildning med *enin med medelirl. en ’vatten’, enach ’träsk’ och englas ’vattnig mjölk’ (IEW, s. 807) näraliggande, eftersom avledningen ona [sic] som *Enonā är karakteristisk för keltiskan.”

Samtidigt läser man i samma bok av Wiesinger (Wiesinger, Greule 2019: 47):

Straipsniai / Articles

197

HARALD BICHLMEIER

”Det finns visserligen medelirl. en ’vatten’, men dess ursprung är osäkert, och det är närmare till hands att anta en idg.-språklig bildning med idg. *pen- ’slam, träsk, vatten’ och p-bortfall vid keltisering.”

Den förklaring som Greule ger i Wiesinger, Greule (2019: 104) förefaller vara tämligen långsökt:

”Den vidare etymologin är oklar. Eftersom medelirl. en ’vatten’ kan ha överförts deonymiskt från namnet på Inn till insulär keltiska, förefaller detta appellativ (medelirl. en) tvivelaktigt som etymon till vattennamnet, …”^¹³

Denna förklaring återfinns redan i DGNB 243: Vad vet en medeltida irländare om Inn, som på den tiden låg flera veckors resa bort? Hur skulle då ett appellativ ha kunnat uppstå ur namnet på denna flod?

Därtill tycks det också ha funnits en stamform *en-io: Greule (2015: 341) skriver exempelvis ”< keltiska *Enjos, medellatin Enus”; något liknande läser man också hos Anreiter, Chapman, Rampl (2009: 16): ”*Enios, dvs. keltiserat *Penios ← idg. *pen- ’långsamt rinnande vatten’.”

I detta sammanhang nämns exempelvis i Greule (2010: 21) och DGNB 243 ännu den på Pokornys arbeten (1948–1949 och 1950/51) grundade, kanske ursprungliga distinktionen att formen ”Enos ursprungligen hade avsett flodens nedre lopp, *Enios flodens övre lopp (i Alperna), och att *En-i är en romansk utvidgning av stammen *Eno.”

Frågan om den faktiska stamformen, eller huruvida det fanns två parallella former, kan inte avgöras här^¹⁴.

I båda fallen kan den underliggande roten vara antingen förkelt. *pen- < urgerm. *pen- ’slam, träsk’, eventuellt även ’långsamt rinnande vatten’^¹⁵

¹³ I äldre litteratur kan man ibland också läsa något liknande om en deonymisk uppkomst av vattenbeteckningar med avseende på Elbe: denna är åtminstone verkligen en påfallande och lång flod (detsamma skulle gälla Rhen och Donau), men även i dessa fall anser förf. sådana påståenden hittills vara obevisade (jfr beträffande Elbe och dess etymologi exempelvis Bichlmeier 2012a; Bichlmeier, Blažek 2015; Scheungraber, Grünzweig 2014: 43–46, samtliga med ytterligare litteratur).

¹⁴ Om Inn jfr även följande arbeten: För beläggen för flodnamnet se exempelvis ANB 553–555 (Inn), 556f. (Inntal), Anreiter 1996: 62 och Borchers 2006: 26–28; om Inntals historia Heitmeier 2005; vidare om etymologin Anreiter, Haslinger, Jenewein 1995: 23; Grzega 2001: 169; Anreiter 2005: 36f. (likaså redan Anreiter 1996: 62–64); Anreiter 2008: 148; Delamarre 2012: 149; EDPC 127; DTNG 1: 328; uttryckligen om det metodiska i att fastställa det språkstadium på vilket namnet Inn skapades och om de berättigade tvivlen beträffande etymologin, se Anreiter 1997: 18f., 127f. Så behandlas namnet Inn i Anreiter 2016 slutligen inte längre alls, med hänvisning till ”kelticitetens tvivelaktighet” (jfr Anreiter 2016: 7).

¹⁵ So etwa Anreiter, Chapman, Rampl 2009: 16: „*Enios, d. i. keltisiertes *Penios ← idg. *pen- ‚langsam fließendes Wasser‘.“

198

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras utombaltiska släktingar

eller ’stillastående vatten’ kan komma i fråga, eftersom det som bekant försvinner initialt före vokal urindoeuropeiskt *p- (sannolikt via *φ-) i keltiskan. Detta är en av de ljudförändringar som konstituerar keltiskan som en särskild indoeuropeisk språkfamilj. Att här roten urindoeuropeiskt *pen- ’föda, nära’ (som annars otvetydigt endast har bevarats i litauiskan och latinet) skulle kunna ligga till grund, eller rentav vara ursprungligt identisk med den som betyder ’träsk, (stillastående) vatten’ etc., är knappast antagligt.

Alternativt kan man anta att det keltiska eller genom keltisering uppkomna *en-o fortsätter urkeltiskt/förkeltiskt *en- < urindoeuropeiskt *h₁en- (i princip vore även *h₁enH tänkbart). En sådan rot är emellertid – som redan nämnts ovan – varken upptagen i LIV² eller i IEW (311 ff.).

5.2. Fyra medelirländska appellativ: en ’vatten’, enach ’träsk’, enbruithe ’spad’ och englas ’vattnig mjölk’

Medan medelirländska en ’vatten’ är ett rent glossord, förekommer de tre andra orden även i texter^¹⁹.

För dessa fyra ord, som går tillbaka på urkeltiskt *(φ)en-o respektive *(φ)en-āko- (så även EDPC 127, men där med skrivningen *feno-, *fenāko-), följer samma möjligheter som vid rekonstruktionen av *(φ)en-o i fråga om namnet Inn: ett belagt och passande urindoeuropeiskt *pen- ’slam, träsk, stillastående vatten’ (jfr fht. fenni n., fennī f., mht. venne, fnt. Fenn etc.)^²⁰, ett belagt men olämpligt *pen- ’nära, föda’ eller ett i övrigt obelagt och därför i princip betydelsemässigt obestämbart urindoeuropeiskt *h₁en(H).

¹⁶ Jfr LatEW 2: 280–283; DÉLL 496; EDLIL 458f.; LitEW 1: 569; EDBIL 350f.; ALEW 2: 755f.; SEJL 449f.; LED 3: 941f.; SEJL² (2018–2020a) s.v. penéti.

¹⁷ Jfr LIV² 471; IEW 807.

¹⁸ Jfr DGNB 243; Bichlmeier 2018: 58: ”De ytterligare överväganden som Greule (2014 [= DGNB; H. B.]: 243) har gjort, exempelvis att appellativet medelirl. en ’vatten’ skulle ha uppstått ur flodnamnet Enos genom deonymisering eller att den här föreliggande urindoeuropeiska roten *pen- ’slam, träsk, (stillastående) vatten’ ytterst måste förbindas med eller vara identisk med den urindoeuropeiska roten *pen- ’föda, nära’ (som annars otvetydigt endast har bevarats i litauiskan och latinet), måste emellertid bedömas som en trosfråga respektive som rent spekulativa.”

¹⁹ Jfr eDIL s.vv. en¹, enach, enbruithe, englas.

²⁰ Jfr EWAhd 3: 152–154.

Straipsniai / Articles

199

HARALD BICHＬMEIER

Om man nu tar Ockhams rakkniv till hjälp innebär detta beläggsläge inget annat än att man – så länge inget nytt ordmaterial framkommer som gör de överväganden som gjorts ovan överflödiga – bör återföra just flodnamnet Inn och de miterliska orden till den rot *pen- ‘träsk, dy, stillastående/långsamt rinnande vatten’, som också i övrigt är väl belagd i indoeuropeiskan. Man behöver ingen ytterligare rot.

Eftersom det således uppenbarligen inte finns några appellativ som entydigt (och uteslutande) kräver denna rotanalys, urindoeuropeiska *h₁en(H)-, skulle man, även om denna rot trots allt skulle ha förekommit i rent onymiskt material, inte kunna tilldela roten någon betydelse, eftersom namn som bekant inte betyder något utan endast hänvisar.

Om man alltså tror sig kunna fånga denna (förmodade) rot i vattennamn, har man följaktligen de facto fria händer när betydelsen ska tilldelas: Som betydelseområden, från vilka rötter som ‘byggts in’ i vattennamn från de äldsta skikten kan härröra, erbjuder sig exempelvis material, färg/utseende och (mätbara) egenskaper (djup, hastighet etc.). En potentiell rot, urindoeuropeiska *h₁en(H)-, som hittills inte är belagd i appellativförrådet men som är inbyggd i ett vattennamn, skulle följaktligen kunna betyda ‘vatten’, ‘löpa’, ‘flyta’, ‘snabb’, ‘grön’, ‘blå’, ‘ljus’, ‘glänsa’, ‘djup’, ‘grund’, ‘kall’, ‘varm’ etc. Att välja en betydelse bland dessa alternativ är ren godtycklighet.

5.3. Floden Enns namn

5.3.1. Namnet på den österrikiska floden Enns återförs traditionellt till förromerska *Anis-o/ā-; det finns några senantika och (tidig)medeltida belägg i formerna Anisus, Anesus, Anesa. Stavningen med geminata är ett sentida fenomen. I samband med etymologiseringen av detta vattennamn hänvisas ofta också till galliska anam gl. paludem, som härrör från Endlichers glossarium, vilket är bevarat i flera handskrifter (den äldsta daterad till 796 e.Kr.)²¹. Glossariets tillförlitlighet bedöms mycket olika på grund av flera korrumperade ställen. Det kan rentav röra sig om inget verkligt ord, utan om en feltolkning av ett suffix –anum²². I samma glossarium förekommer

21 Jfr Toorians 2008 med ytterligare litteratur, Blom 2011 med ytterligare litteratur.

22 Jfr DLG²/DLG³ 43 f.; Toorians 2008: 173 f.; Blom 2011: 161, 167, 174.

200

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

även posten onno gloss. flumen, för vilken det likaså betvivlas att det rör sig om ett verkligt ord, och man har övervägt att detta suffix här, på grund av en felaktig tolkning av galliska vattennamn, tolkades som ett kompositionsslutled –onna. Om det däremot rör sig om en yngre form av gall. unna ’vatten’, skulle denna form under alla omständigheter hållas åtskild från gall. anam, med. ir. an, en, eftersom den då går tillbaka på en förform före keltiskan. *ud-nāgår tillbaka^²³.

Mer sällan nämns också glossordet f.irl. an ‘vatten, urin’^²⁴. Och slutligen hör enligt den allmänna uppfattningen även ortnamnet Anif (nära Salzburg) hit; det förklaras i regel ur kelt./gall. *an-apā (jfr HELSON 1: 7f.) – varvid det dock förblir högst osäkert vad *apā här ska eller kan vara: Med ett ”apa-namn” vill man så långt söderut ogärna räkna – och om det ändå är ett sådant, torde det ha upptagits i galliskan/nordalpkeltiskan först mycket sent, nämligen sannolikt först efter det att urkelt. *kʷ redan hade blivit gall. *p. Eller så måste man räkna med en process som också är belagd i fornirländskan, nämligen att främmande *p, när inget keltiskt /p/ ännu står emot det vid integrationen av namnet, substitueras genom /kʷ/ och sedan utvecklas vidare som inhemskt ärvt *kʷ. Det råder i varje fall enighet om att keltiskan inte har bevarat urindoeuropeiskt *h₂eḱu̯- ‘(rinnande) vatten’ (> lat. aqu-a, urgerm. *axʷ-ō). Här kan naturligtvis inte heller uridg. *h₂ep- (i äldre notation ”*ap-”) föreligga, eftersom *-apa då inte skulle kunna föreligga i keltiskan. Helt orimligt är Udolphs (2020: 349) antagande att man i namnet ”vid sidan av idg. *ap- ’vatten, flod’ bör anta kelt. *anos ’flod’ till idg. *pen-/pon-/pṇ- ’lera, kärr, vatten’.” Praktiskt taget identisk med detta är Wiesingers förklaring i Wiesinger, Greule (2019: 166). Skulle det alltså röra sig om ett keltiskt-indoeuropeiskt blandnamn? Mindre entydig är förklaringen i HELSON (1: 8), där man läser: ”kelt. *ánapa ’kärrvatten’ (apa-namn, sammansatt av kontinentalkelt. *anos ’flod, kärr’ samt *apa ’vatten’)”, varvid det verkar som om ”*apa” här har antagits tillhöra kontinentalkeltiskan som språkstadium – eller också har en oprecis uttrycksform valts och framställningen ändå är identisk med den hos Udolph och Wiesinger, Greule.

5.3.2. Båda (eller alla tre) ovan nämnda formerna (f.irl. an, gall. anam, Anisa, -us) går tillbaka på urkelt. *(φ)an(-ā)-. En förklaring ur äldre *(φ)en-ā och verkan av Josephs regel faller därvid bort (så EDPC 127): Ty medan

^²³ Jfr. DLG²/DLG³ 48, 242, 324; Toorians 2008: 175f.; Blom 2011: 161, 167, 175.

^²⁴ Jfr. eDIL s.v. an²; lexemet förekommer möjligen också som främre kompositionsled i f.irl. onchú ‘utter’, ordagrant ‘vatten-hund’, med det bakre kompositionsledet air. cú ’hund’ (jfr. eDIL s.v. onchú). – Om etymologin, se LEIA A-71f.

Straipsniai / Articles

201

HARALD BICHLMEIER

för det urkeltiska är det fullt möjligt att räkna med en utveckling tidigurkelt. *KeRaC- > urkelt./gemensamkelt. *KaRaKzu (Joseph 1982: passim, särskilt 45, 55, EDPC 8), men någon sådan assimilation i sekvensen urkelt. *Kerā(K)# har just inte ägt rum (Joseph 1982: 55), vilket air. ben ‘kvinna’ < urkelt. *benā < förurkelt. *gᵘen-ā < uridg. *gᵘen-eh₂ visar.

5.3.3. Följaktligen måste *an förklaras på annat sätt²⁵. Wiesinger (i Wiesinger, Greule 2019: 118f.) tar här egentligen inte ställning, när han på samma ställe s. 119 utan analys av helhetsformen inklusive suffixet skriver: ”Det är av keltiskt ursprung och bygger på gall. anam ’hed, kärr’ från idg. *pen-/pon-/pṇ- ’hed, kärr, vatten’ (IEW, s. 807) med keltiskt p-bortfall.”

5.3.3.1. Det är klart att uridg. *pṇ kan leda till urkelt. *an – men egentligen endast i ställning före en laryngal, eftersom den fonotaktiskt reguljära motsvarigheten före vokal skulle behöva vara *pṇ-V, alltså skulle urkelt. *(φ)ṇV förväntas som resultat. En tillfredsställande förklaring till detta förhållande saknas ännu; EDPC 127 överväger en härledning ur uridg. *pṇ-Ho-, eventuellt *pṇ-h₃o- (jfr. uridg. *h₂ep-h₃on- > urkelt. *abon-; nom. förurkelt. *abō(n) > urkelt. *abū > air. aub ‘flod’), men betecknar själv denna härledningsmöjlighet som ad hoc. En sådan rotgestalt kan naturligtvis också när som helst uppstå analogiskt, efter fall där avledningar från andra rötter som slutar på uridg. *-n(H)- förekommer i motsvarande ordformer som kräver nollstadiet.

5.3.3.2. Man skulle alltså också, utgående från en rot uridg. *h₁en(H)- i dess nollstegsform *h₁n̥(H)-, komma fram till urkelt. *han (jfr. uridg. *h₁n̥éh₃-me/on, *h₁n̥h₃-me/on- ‘namn’ > urkelt. *anman- [utgående från formen *h₁n̥h₃-me/on-] > air. ainm)²⁶. Stammens bildning förblir emellertid problematisk: man måste anta uridg. *h₁n̥(H)-o/eh₂-, en ytterst påfallande struktur, för vilken motsvarigheter i äldre språkstadies hydronymi tills vidare saknas.

5.3.4. Oberoende av den slutliga förklaringen av gall. anam och f.irl. an är dessa former, liksom f.irl. en och enach ovan, emellertid inget bevis för existensen av en rot *h₁en(H)-, eftersom formerna också kan förklaras utifrån den uridg. roten *pen.

Det bör påpekas att om man beslutar sig för att även se den uridg. roten *h₂en- (i dess fullstegsform) som grundval för Enns < Anisa,

²⁵ En helt annan tankeinriktning företräds av Villar (2000: 329–331), som slutligen tillskriver roten *an-, vilken framför allt förekommer i vattennamn (bl.a. i Spanien), betydelsen ‘flod’ och räknar med ett ord av medelhavsursprung. Något belägg för riktigheten/nödvändigheten av denna betydelseansats genom ett entydigt appellativiskt belägg ges inte heller här.

²⁶ Jfr. EDPC 38 (med avvikande rotansats), LEIA A–36f.

202

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

Anisus, dvs. att anta att även detta problem skulle upplösas i intet, som man har med rotens nollstegsrealisering *pen vid den traditionella härledningen av dessa keltiska namn och appellativ.

5.3.5. De irländska vattennamnen ”hOn^²⁷, Onach”, som Udolph (2020: 354) ytterligare har fört in i diskussionen, talar naturligtvis inte heller självständigt för en rot *h₁en(H)- i o-stadiet, alltså *h₁on(H)-, utan kan lika gärna fortsätta *pon eller också *h₂on (denna rot behandlas utförligare längre ned).

5.3.6. Dessutom bör man hänvisa till problematiken kring suffixet *-iso-, *-isā: Detta förekommer vanligtvis i germanska vattennamn, där det teoretiskt antingen kan gå tillbaka på en sekundärt tematiserad komparativform med det nollstegsbaserade suffixet urindoeuropeiskt *-is, eller på ett sekundärt tematiserat fullstegssuffix till en s-stam, alltså urindoeuropeiskt *-es-o/eh₂-. För ett rent keltiskt namn kommer till en början endast komparativlösningen i fråga – såvida man inte antar att en keltisk utvidgad s-stam som *an-es-ā helt enkelt vid eller efter övertagandet till germanskan/förtyskan, antingen genom ljudlagar eller analogiskt, förr eller senare blev urgermanskt *an-is-ō – vilket inte är osannolikt, men med hänsyn till materialläget inte heller kan bevisas. Teoretiskt tänkbara, men ännu svårare att motivera, vore väl avledningar med ett senurindoeuropeiskt suffix *-so/ā från en i-stam, alltså *-i-so/ā-.

5.3.7. Det väsentliga i framställningen ovan finns slutligen redan – om än betydligt kortare – hos Bichlmeier (2012a: 376; beträffande detta citat återkommer vi längre ned i sammanfattningen), där det heter:

”Det bör emellertid här än en gång med all tydlighet påpekas att den mest kända av de fantomrötter som kretsar inom namnforskningen är följande: Det är otvetydigt roten *en-/on-, som sägs betyda ’flyta’. Denna har enligt min mening med rätta inte

²⁷ Detta förslag förblir obegripligt: Floden kan endast heta On, h förekommer endast efter den maskulina artikeln eller (i nödfall) efter en preposition (vänlig upplysning från Stefan Zimmer). Dessutom kan det ändå röra sig om ett spöknamn: hos Hogan 1910 beläggs namnet inte, där finner man endast Onach två gånger.

²⁸ Bevarandet av detta urgermanska *-s förblir här fortfarande påfallande och kan ännu inte anses helt klarlagt, eftersom det i urindoeuropeiskan varken fanns några typer av s-stammar eller komparativformer där accenten genomgående låg på suffixet och därmed före *-s, så att detta även efter Verners lag skulle ha bevarats (jfr beträffande s-stammar Stüber 2002 passim, särskilt 19–30; Höfler 2012: 20–27 samt, som motposition till communis opinio Hartmann 2012). ’Normal’ är däremot den utveckling som exempelvis visar sig i pluralformerna av gamla s-stammar: Nom. pl. urindoeuropeiskt *-es-os > urgerm. *-ez-az > västgerm. *-iz > fornhögtyska -ir > medelhögtyska, nyhögtyska er. Någon form av paradigmatiskt utjämnande måste alltså ha verkat.

Straipsniai / Articles

203

HARALD BICHLMEIER

att en gång återfinnas i IEW! Alla de GewNN eller appellativ som åberopats för denna rot härrör antingen från keltiska språk eller misstänks åtminstone vara förmedlade genom keltiskan, såsom med. ir. an ’flod’, gall. anam ’paludem’, Inn,²⁹ varför initialt *p torde ha fallit bort och det med all sannolikhet vid alla dessa belägg är roten *pen- ’träsk’ eller liknande som måste räknas med; den återfinns också i landskapsnamnet Pannonien samt exempelvis appellativiskt i germanskan (jfr fht. fenni n., fennî f., fht. venne, nynht. Fenn etc.).³⁰

Denna passage har emellertid uppenbarligen hittills inte (varaktigt) tagits upp av namnforskningen.

5.4. Några tyska vattennamn

I diskussionen hos Udolph 2020 nämns också några tyska vattennamn som rent geografiskt delvis kan vara av keltiskt eller germanskt ursprung, delvis endast av germanskt ursprung.

5.4.1. Dessa namn behöver inte gås igenom ett och ett här. De flesta, såsom Ahne, Ohne, Unna etc., har förstabelägg med An-, Un-, delvis med geminata, alltså Ann-, Unn-. Alla dessa namn, som torde vara av enbart germanskt ursprung, kan återföras på en urgermansk rotform *an- eller *un- (vilket Udolph själv skriver flera gånger), och kan alltså också gå tillbaka på urgermanskt *an- < urindoeuropeiskt *h₂en(H)- respektive urgermanskt *un- < urindoeuropeiskt *h₂n̥(H)- och vara vidarebildade med motsvarande suffix. Detta gäller, om man med Udolph tror (detta är inte bevisat, och han har inte heller gjort det någonstans) att Unstrut är en namnform *Unstr som ombildats efter ortnamn med strut ’buskage’ (något annat står faktiskt i den av honom åberopade litteraturen), både för detta namn och för det baltiska flodnamnet Inster (med In- < urbal. *ink- < förurbalt. *Hn̥(H)K-) – så också Udolph (2020: 359 f.) korrekt vad gäller den ljudliga utvecklingen.

Dessutom tyder (likaså enligt Udolph där) vissa belägg av namn av typen Ohne på en gammal lång vokal i beläggen, vilket antingen måste gå tillbaka på germ. *au, varigenom sådana former ändå måste uteslutas ur diskussionen, eller på urgerm. *ō, som då skulle peka på förurgerm. *ā eller *ō. Inte heller dessa former gör följaktligen antagandet av urindoeuropeiskt *h₁en(H)- nödvändigt. Det kan kanske också röra sig om först inomgermanskt bildade förlängningsstadier eller just om urindoeuropeiskt *h₂ōn, vilket emellertid

²⁹ Jfr Bichlmeier 2010: 32 f. med ytterligare litteratur.

³⁰ Jfr EWAhd 3: 152–154.

204

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

en rotform som dessutom först måste morfologiskt underbyggas och som överlag inte kan beläggas särskilt ofta.

Av allt detta följer: Alla de germanska vattennamn som anförts ovan gör det inte nödvändigt att anta en rot *h₁en(H)-, och bevisar alltså ingenting för Krahes respektive Udolphs ”*en-/*on-”.

5.4.2. Det enda som skulle kunna bevisas vore vattennamn som bevisligen börjar med urgerm./västgerm. *enan. Udolph anför nu också några vattennamn som börjar med ty. En eller I(h)n. Dessa ska här diskuteras ett och ett:

5.4.2.1. Udolph (2020: 351f.) anför här följande namn: Först Ober-Ense, Unter-Ense, Nieder-Ense, Ensen, ett ortnamn Annezin (vid Pas-de-Calais). Dessa återförs av Udolph själv och eventuellt även DGNB till *Anisa/ō – och bevisar alltså återigen ingenting för urindoeuropeiskt *h₁en(H)-, eftersom inget germanskt *en föreligger.

5.4.2.2. Ennest, Welschenennest, Enste återförs uttryckligen till en o-stadiell form, och geminatan förklaras genom västgermansk konsonantgemination genom *i̯. Implicit antas alltså en urgermansk förform *an-ia-sta eller liknande. Formen ger alltså inte heller något urgermanskt *en- < *h₁en(H)-.

5.4.2.3. Ennepe (flodnamn: 1235 Enrepe, 1325 Enepe; ortnamn: 1285 de Enepene, 1398 Enepe) är vad gäller etymologin inte säkert klarlagt, eftersom det inte heller är säkert om geminatan är gammal eller inte. Udolph uttalar sig inte om detta, men tycks räkna med en etymologi *en-apa (utan att uttryckligen anföra denna form), medan DGNB 128 först försiktigt överväger ett samband med gall. anam, men slutligen snarare utgår från *Anipa < *ania-apa än från ett apa-namn med ”(m.) *ania- (kollektivum ‘gynnsamt läge’?)”. Greule skriver i alla fall att geminatan inte är gammal, alltså att man inte kan räkna med *enna- < *ania. Betydelsen hos det implicita *en-apa skulle alltså troligen vara ‘rinnande flod’, ‘rinnande vatten’. Etymologin framstår som allt annat än lyckad, men här kan det trots allt kanske föreligga det första belägget för faktiskt germanskt *en.

Floden ligger emellertid i den germansk-keltiska övergångszonen (se karta), varför en keltisk etymologi inte helt kan uteslutas. Och om Anif (se ovan), med Udolphs hänvisning till HELSON (1: 7f.), bygger på *An-apa, vilket torde vara keltiskt, skulle detta i slutändan också kunna gälla för En(n)epe < *En-apa (som Udolph också anför tillsammans), särskilt eftersom urkeltiskt *(φ)en är säkert belagt i keltiskan med mir. en, enach etc.

5.4.2.4. Det visar sig följaktligen att den entydighet som eftersträvades ändå inte kunde uppnås.

Straipsniai / Articles

205

HARALD BICHLMEIER

Fig. 1, karta från Schumacher (2007: 169)

5.4.3. Slutligen återstår en rad vatten- respektive ortnamn att behandla, som antingen också uppvisar det tyska E(h)n eller börjar med Ihn eller Ein och som anförs av Udolph (2020: 352 f.) som argument.

5.4.3.1. För ortnamnet Ehnen (Luxemburg), ortnamnet Ihn (Saarland) med det tillhörande Ihner Bach antas traditionellt en förklaring från kelt. *Eniō/ā-, och denna möjlighet motsägs inte heller av Udolph (2020: 352 f.). Eftersom en keltisk etymologi således tycks föreligga parallellt med etymologin för flodnamnet Inn, bortfaller dessa namn som stöd för antagandet av en urindoeuropeisk rot *h₁én(H)-.

5.4.3.2. För den västfaliska ortnamnet Ihne, det detoponymiska vattennamnet Ihne-Bach i Westfalen, och förmodligen även Eine (→ Wipper

206

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras utomlitauiska besläktade namn

→ Saale) uppvisar de äldsta beläggen i det första fallet 1461 Eene, 1500-talet Ehene, i det senare 1321 Ena, Ene (Udolph anger på två textställen två olika former av samma belägg). För det västfaliska namnet kan keltiskt ursprung säkert uteslutas; för bifloden till Wipper Eine är det föga sannolikt, men enligt den ovan nämnda kartan befinner man sig här väl fortfarande vid övergångsområdets yttersta rand. Den av Udolph avvisade, men ändå endast försiktigt framförda härledningen i DGNB (117, 238) från fornht. *Aginaha > *Eina (Eine) > *Ēne (Eene, Ehene) > Ihne (Eine skulle alltså ha stelnat på ett tidigare utvecklingsstadium än i fallet Ihne) skulle ljudhistoriskt vara helt oantastlig, men antagandet av ett fornht. personnamn *Ago, gen. *Agin i förleden förblir problematiskt.

Udolph citerar här Schmidt (1970: 54) som auktoritet, vilken enligt Udolph skriver i en (ur dagens perspektiv) närmast cirkulär argumentation:

„Om man vill betrakta vattennamnen Inn < *Enios och Ihne, Eine < *Ena(na) som besläktade, återstår, eftersom keltisk namnbildning då faller bort, endast antagandet av en indoeuropeisk rot *en- (*on-) med en närmare obestämd (vatten-)betydelse, som ännu kan beläggas appellativiskt i de keltiska appellativen.“

5.4.3.3. Efter det ovan sagda står det emellertid klart att det även här rör sig om en felaktig bedömning, eftersom kelt. en, enach etc. just inte är bevisande för uridg. *h₁en(H)-. Och huruvida man förenar olika etyma eller inte har inget att göra med en forskares vilja (eller tro), utan med huruvida de vetenskapliga måtten tillåter detta eller inte.

Det vore här viktigt att nämna andra fall med germ. *e i den första öppna stavelsen, som skulle kunna stödja den ovan för vattennamnen antagna ljudutvecklingen i de berörda regionerna där floderna ligger.

5.4.3.4. I detta sammanhang bör även namnen på två vattendrag nämnas, vilka Udolph inte tar upp i sin diskussion:

a) Ehe (även Ehe­bach; → Aisch → Regnitz → Main), 1073 Eha, 1479, 1481 Ee (DGNB 114);

b) Ehn (i Alsace, → Ill → Rhen), 1284 enahe (för ehena?), 1374–1401 i Ahen, ortnamnet Niederehnheim (1000-talet Ahenheim, 1050 Ehenheim), Oberehnheim (788 i Ehin­haim) (DGNB 115).

För det förstnämnda kan en urgermansk förform *axʷiō övervägas (DGNB: „gm. *Ahwō f.“), för det sistnämnda räknar DGNB med en „grundform (fornhögtyska) *Ehina bredvid *Ahana (?) < gm. *Ahwinō f. bredvid *Ahwanō, n-avledning av gm. *ahwō ’vattenlopp’“. Och kan man helt utesluta att en sådan „(fornhögtysk) *Ehina“ ligger till grund för det ovan nämnda *Eina?

5.4.4. I detta sammanhang bör även kort Udolphs kommentarer (2020: 362) beröras: man måste ju känna till materialet om

Straipsniai / Articles

207

HARALD BICHLMEIER

man vill uttala sig om namnens etymologi: Efter ovanstående redogörelse bör det ha blivit klart att saken förhåller sig något annorlunda: Det är visserligen bra om man kan lägga fram 100 belägg i stället för 10, men om dessa belägg inte tillför diskussionen några nya element som i slutändan också kan förändra diskussionens utgång, uppstår frågan: Varför?

Viktigare än att anföra 90 ytterligare, men för diskussionen överflödiga belägg är det väl ändå att behärska den nödvändiga metodiken för att analysera materialet.

Det tjänar inte heller något till att framföra mängder av citat ur i dag föråldrad litteratur (Krahe, W. P. Schmid etc.) som tycks stödja det egna argumentet, om deras innehåll och grunder sedan länge – delvis sedan årtionden – är överspelade. Det har då endast ett vetenskapshistoriskt värde, men för forskningen innebär det inget framsteg.

5.5. Delresultat

Sammantaget måste man efter genomgången av de namn som anförts som argument komma till resultatet att antalet (även om endast någorlunda) säkra belägg för germ. *en- < uridg. ”*en–/(*on–)” respektive *h_₁en(H)– tycks uppgå till högst två.

Med tanke på denna beläggsituation och ännu mer på grund av det faktum att denna uridg. ”*en–/*on–” respektive *h₁en(H)– ingenstans uppträder entydigt i appellativförrådet (som sagt, inte ens Pokorny tog upp den i sitt IEW), framstår det helt enkelt som olämpligt att fortsätta arbeta med en sådan rot.

6. SAMMANFATTNING

6.1. Man står inför problemet att man antingen måste förklara de baltiska och slaviska vattennamnen på grundval av en verbrot som uppenbarligen inte är belagd någon annanstans i Europa, men som semantiskt ändå har något att göra med vatten/vätska, eller att man förklarar dem på grundval av en rot som ingenstans är säkert belagd som appellativ och som man följaktligen inte ens kan tillskriva en betydelse.

6.2. Användningen av Ockhams rakkniv tvingar vid det aktuella kunskapsläget fram följande slutsats:

208

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

En rot *pen- är säkert belagd som appellativ; likaså är en rot *h₂en- säkert belagd som appellativ – däremot är en rot *h₁en(H) inte säkert belagd som appellativ.

6.3. Detta följer av följande punkter:

6.3.1. Namnet på floden Inn kan återföras på *pen, liksom mir. en, enach etc.

6.3.2. Flodnamnen Enns och Ense < (*)Anisa, (*)Anisus kan liksom mir. an, gall. anam återföras på *pₙ eller *h₂en.

6.3.3. De baltiska vattennamn som börjar med An och de slaviska vattennamn som börjar med On kan samtliga förklaras utifrån urgammalbalt. / ur-slav. *an- < urindoeur. *h₂en.

6.3.4. Praktiskt taget alla diskuterade germanska/tyska vattennamn med undantag (nota bene ett möjligt, inte bevisat sådant!) för två namn-etyma (det ena av de två kan också vara keltiskt, det andra kan ha en annan etymologi än den hittills gängse) kan förklaras utifrån urgerm. *an- (< urindoeur. *h₂en eller *h₂on-), respektive urgerm. *un- (< urindoeur. *h₂n-), respektive urgerm. *ōn- (< urindoeur. *h₂ōn-), eller går tillbaka på urgerm. *aun och förblir ändå avlägsna.

6.3.5. Följaktligen finns det ingen grund för att anta någon rot *h₁en(H)- (i äldre notation: ”*en-/*on-”): Med dagens kunskapsläge respektive på grundval av det för närvarande kända materialet är sannolikheten för att en sådan rot existerar noll.

6.4. Följaktligen får man fortsatt hävda (ja, måste säga) att – så länge inte helt nytt material framkommer som bevisar antagandet av en urindoeuropeisk rot *h₁en(H)- med någon semantik som också lämpar sig för benämningar på rinnande vattendrag – det urindoeuropeiska ”*en-/*on-” helt enkelt är en fantomrot.

Med undantag för två inte helt entydigt utredda fall av tyska vattennamn kan alla vattennamn som anförs av Udolph 2020 utan motsägelser förklaras utifrån rötterna *h₂en och *pen, som även i övrigt är belagda som appellativ:

Tertia radix non datur.

6.5. Man kan även här argumentera att språkligt material fortfarande kan dyka upp som skulle tvinga fram antagandet av en rot *h₁en(H)-. Det är sannolikt inte.

Avslutningsvis torde man efter alla ovan anförda punkter få säga att det citat ur Bichlmeier (2012a: 376) som Udolph (2020: 362) anklagar i slutet av sitt bidrag, i något utvidgad form fortfarande får, ja måste, betraktas som träffande:

Straipsniai / Articles

209

HARALD BICHLMEIER

”Alla de hydronymer eller appellativ som åberopats för denna rot [avses uridg. *h_₁en(H)-, föråldrat ’*en-/*on-’; H. B.] härrör antingen från keltiska språk eller är åtminstone misstänkta för keltisk förmedling” – eller bör hänföras till en uridg. rot *h_₂en.”

Åtminstone har man under det senaste årtiondet uppnått framsteg på just denna punkt.

7. UTBLICK

Det kvarstår vad som redan har konstaterats i ett annat sammanhang (Bichlmeier 2018a: 230), nämligen att ”den som sysslar med ’gammaleuropeiska’ eller allmänt arkaiska (indo)germanska hydronymer måste känna till indoeuropeisk språkvetenskap. Om sådana kunskaper (på aktuell nivå) saknas, kan inget ordentligt eller ens relevant resultat komma fram.”

LITTERATUR

Ad r ados Francisco R., Bernabé Alberto, Mendoza Julia 1995: Manual de lingüística indoeuropea. I: Prólogo. Introducción. Fonética. (Manuales universitarios), Madrid: Ediciones clásicas.

Ad r ados Francisco R., Bernabé Alberto, Mendoza Julia 2010: Manual of Indo-European Linguistics. Vol. 1. (Orbis Supplementa 34), Leuven, Paris, Walpole, MA: Peeters.

ALEW – Altalituaiskisk etymologiskt lexikon. Vol. 1: A–M; Vol. 2: N–Ž. Under ledning av W. Hock och med medverkan av E. J. Bukevičiūtė och Ch. Schiller, bearbetat av R. Fecht, A. H. Feulner, E. Hill, D. S. Wodtko. Vol. 3: Förteckningar och index. Under ledning av W. Hock och med medverkan av många andra, bearbetat av R. Fecht. (Studien zur historisch-vergleichenden Sprachwissenschaft 7/1–3), Hamburg: Baar 2015.

ANB – Altdeutsches Namenbuch. Die Überlieferung der Ortsnamen in Österreich und Südtirol von den Anfängen bis 1200. Bearbetad av I. Hausner och E. Schuster, Wien: Verlag der Österreichischen Akademie der Wissenschaften, 1989–2015.

Anreiter Peter 1996: Keltische Ortsnamen in Nordtirol. (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, Vorträge und kleinere Schriften 65), Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft.

210

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

Anreiter Peter 1997: Om metodiken för namninterpretation. Med exempel från det tyrolska området. (Innsbrucker Beiträge zur Kulturwissenschaft, Sonderheft), Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft.

Anreiter Peter 2005: Skiktningen av de tyrolska vattennamnen. – Greule Albrecht, Janka Wolfgang, Prinz Michael (red.): Vattennamn i Bayern och Österrike. 3:e kollokviet för arbetsgruppen för bayersk-österrikisk namnforskning. Regensburg, 27–28 februari 2004. (Regensburger Studien zur Namenforschung 1), Regensburg: Edition Vulpes, 35–49.

Anreiter Peter 2008: Wolf-Armin Frhr. von Reitzenstein, Lexikon över bayerska ortnamn. Ursprung och betydelse. Oberbayern, Niederbayern, Oberpfalz, München: C. H. Beck 2006 [recension av]. – Österreichische Namenforschung 36, 145–153.

Anreiter Peter 2016: Nordtyrolska namn av keltiskt ursprung, Wien: Praesens.

Anreiter Peter, Chapman Christian, Rampl Gerhard 2009: Tyrolens kommunnamn: Ursprung och betydelse. (Veröffentlichungen des Tiroler Landesarchivs 17), Innsbruck: Universitätsverlag Wagner.

Anreiter Peter, Haslinger Maria­luise, Jenewein Doris 1995: Keltiskt namngods i Nordtyrolen. – Linguistics with a Human Face. Festschrift für Norman Denison zum 70. Geburtstag. (Grazer Linguistische Monographien 10), red. K. Sornig, D. W. Halwachs, Ch. Penzinger, G. Ambrosch, Graz: Institut für Sprachwissenschaft der Universität, 15–29.

Benveniste Émile 1954: Hittitiska och indoeuropeiska studier. – Bulletin de la société linguistique 50, 29–43.

Bichlmeier Harald 2010: Bayersk-österrikiska orts- och vattennamn ur indoeuropeistiskt perspektiv. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 46, 2009 [2010], 3–63.

Bichlmeier Harald 2012: Några utvalda problem inom den alteuropeiska hydronymin ur den moderna indoeuropeistikens perspektiv – en plädering för ett nytt synsätt på tingen. – Acta Linguistica Lituanica 66, 11–47.

Bichlmeier Harald 2012a: Anmärkningar om det terminologiska problemet med ’den alteuropeiska hydronymin’ samt indoeuropeistiska tillägg till namnet Elbe. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 47/4, 365–395.

Bichlmeier Harald 2018: Om namnet Inn: Känt och bortglömt. – Namenkundliche Informationen 109/110, 2017 [2018], 53–62.

Bichlmeier Harald 2018a: Joachim Andraschke, De germansk-tidigtyska ortnamnen i Regnitz- och Obermainområdet. Från den elbgermanska landövertagandet till merovingertiden. (Schriftenreihe des Historischen Vereins Landkreis Haßberge e.V. 16;

Straipsniai / Articles

211

HARALD BICHLMEIER

Bidrag till östfrankisk kultur och regional historia 4) Haßfurt: Historischer Verein Landkreis Haßberge e. V. 2016 [recension av]. – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 55, 223–232.

Bichlmeier Harald, Blažek Václav 2015: Elbe – zu den Quellen eines hydronym. – Acta Linguistica Lithuanica 71, 2014 [2015], 125–146.

Bičovský Jan 2012: Stručná mluvnice praindoevropštiny. (Práce Filozofické Fakulty Univerzity Karlovy, Varia 3), Praha: Filozofická Fakulta Univerzity Karlovy.

Bičovský Jan 2017: Praindoevropština. I: Mluvnice. II: Dodatky. (Práce Filozofické Fakulty Univerzity Karlovy, Varia 62, 63), Praha: Filozofická Fakulta Univerzity Karlovy.

Blom Alderik H. 2011: Endlicher’s ordlista. – Études Celtiques 37, 159–181.

Clackson James 2007: Indo-European Linguistics. An Introduction. (Cambridge textbooks in linguistics), Cambridge: Cambridge University Press.

Delamarre Xavier 2012: Keltiska ortnamn i det forntida Europa. (− 500 / + 500). Ordbok. (Collection les Hesperides), Paris: Éditions Errance.

DÉLG – Chantraine Pierre 2009: Etymologisk ordbok över det grekiska språket. Ordens historia. Ny utgåva, Paris: Klincksieck.

DÉLL – Ernout Alfred, Meillet Antoine 2001: Etymologisk ordbok över det latinska språket: ordens historia. Omtryck av den 4:e utgåvan, utökad med tillägg och korrigeringar av Jacques André, Paris: Klincksieck.

DGNB – Greule Albrecht 2014: Tysk hydronymbok. Hydronymers och tillhörande områdes-, bebyggelse- och fältnamns etymologi, med medverkan av S. Hackl-Rößler, Berlin, Boston: de Gruyter.

DLG^² – Delamarre Xavier 2003: Ordbok över det galliska språket. En lingvistisk ansats till den kontinentala fornkelten. Förord: Pierre-Yves Lambert, 2:a reviderade och kraftigt utökade upplagan, Paris: Éditions Errance.

DLG^³ – Delamarre Xavier 2018: Ordbok över det galliska språket. En lingvistisk ansats till den kontinentala fornkelten. Förord: Pierre-Yves Lambert, tredje upplagan, Paris: Éditions Errance.

DONB – Niemeyer Manfred (red.) 2012: Tysk ortnamnsbok, Berlin, Boston: de Gruyter.

DTNG – Delamarre Xavier 2019–2021: Ordbok över galliska nominalstammar. / A Dictionary of Gaulish Nominal Stems. Vol. 1: Ab-/Ixs(o)-; Vol. 2: Lab-/Uxs-pero-. (Collection Linguistique 5, 6), Paris: Éditions Les Cent Chemins.

212

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

EDAIL – Martirosyan Hrach K. 2010: Etymologisk ordbok över det ärvda armeniska lexikonet. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 8), Leiden, Boston: Brill.

EDBIL – Derksen Rick 2014: Etymologisk ordbok över det ärvda baltiska lexikonet. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 13), Leiden, Boston: Brill.

EDG – Beekes Robert med bistånd av Lucien van Beek 2010: Etymologisk ordbok över grekiskan. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 10), Leiden, Boston: Brill.

EDHIL – Kloekhorst Alwin 2008: Etymologisk ordbok över det ärvda hettitiska lexikonet. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 5), Leiden, Boston: Brill.

eDIL – Elektronisk ordbok över det iriska språket. Tillgång: http://www.dil.ie/ [hämtad i februari 2021].

EDLIL – de Vaan Michiel 2008: Etymologisk ordbok över latin och de övriga italiska språken. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 7), Leiden, Boston: Brill.

EDPC – Matasović Ranko 2009: En etymologisk ordbok över urkeltiskan. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 9), Leiden, Boston: Brill.

EDPG – Kroonen Guus 2013: Etymologisk ordbok över urgermanskan. (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series 11), Leiden, Boston: Brill.

EWAhd – Etymologisk ordbok över fornhögtyskan.

Band I: –a – bezzisto, von A. L. Lloyd, O. Springer, Göttingen, Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 1988.

Band II: bī – eǫzo, von A. L. Lloyd, R. Lühr, O. Springer † unter Mitwirkung von K. R. Purdy, Göttingen, Zürich: Vandenhoeck & Ruprecht, 1998.

Band III: fadum – fūstslag, von A. L. Lloyd, R. Lühr unter Mitarbeit von G. Kohlrusch, M. Kozianka, K. R. Purdy, R. Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2007.

Band IV: gāba – hylare, von A. L. Lloyd, R. Lühr, Mitarbeit von G. Schuhmann, M. Kozianka, K. R. Purdy, R. Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2009.

Band V: iba – luzzilo, hrsgg. von R. Lühr, erarb. von H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann mit Beiträgen von A. L. Lloyd unter Mitarbeit von K. K. Purdy, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2014.

Band VI: mada – pūzza, hrsgg. von R. Lühr, erarbeitet von H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann, L. Sturm, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2017.

Band VII: quaderna – skazzōn, hrsgg. von R. Lühr, erarbeitet von D. S. Wodtko (Arbeitsstellenleitung), H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2021.

Straipsniai / Articles

213

HARALD BICHLMEIER

Fortson Benjamin W. IV. 2004: Indo-European Language and Culture – an Introduction. (Blackwell textbooks in linguistics 19), Malden, Oxford, Carlton: Blackwell.

Fortson Benjamin W. IV. 2009: Indo-European Language and Culture – an Introduction. Second Edition. (Blackwell textbooks in linguistics 19), Malden, Oxford, Carlton: Blackwell.

Fritz Matthias, Meier-Brügger Michael 2020: Indogermansk språkvetenskap. 10:e, fullständigt nybearbetade uppl. (De-Gruyter-Studienbuch), Berlin, Boston: de Gruyter.

GEW – Frisk Hjalmar 1960–1972: Grekisk etymologisk ordbok. 3 bd. (Indogermanska biblioteket: serie 2, ordböcker), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Greule Albrecht 2015: De romanska ortnamnen i Bayern. – Tidskrift för bayersk regionalhistoria 78, 333–363.

Grzega Joachim 2001: Romania Gallica Cisalpina. Etymologisch-geolinguistische Studien zu den oberitalienisch-rätoromanischen Keltizismen. (Beihefte zur Zeitschrift für Romanische Philologie 311), Tübingen: Max Niemeyer.

Hartmann Markus 2012: Om ablaut hos de neutrala s-stammarna i indoeuropeiskan. – International Journal of Diachronic Linguistics and Linguistic Reconstruction 9, 51–85.

HEG – Tischler Johann 1977–2016: Hettitiskt etymologiskt glossarium, med bidrag av G. Neumann, E. Neu. (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft 20), Innsbruck: Institutet för språkvetenskap vid universitetet i Innsbruck.

Heitmeier Irmtraud 2005: Inndalen. Bosättnings- och rumslig utveckling av en alpdalgång i skärningspunkten mellan politiska intressen från den romerska ockupationen till Karl den stores tid. (Studier i den historiska Tyrolens tidiga historia 1; Schlern-Schriften 324), Innsbruck: Wagner.

HELSON 1 – Lindner Thomas, Reiffenstein Ingo 2015: Historiskt-etymologiskt lexikon över Salzburgs ortnamn. (HELSON) Bd. 1: Salzburg stad och Flachgau, Salzburg, Wien: Edition Tandem.

Höfler Andreas 2012: Undersökningar av ablaut hos de neutrala s-stammarna i urindoeuropeiskan: examensarbete, Wien: universitetet.

Hogan Edmund 1910: Onomasticon goedelicum locorum et tribuum Hiberniae et Scotiae: an index, with identifications, to the Gaelic names of places and tribes, Dublin: Hodges, Figgis, & Co.

IEW – Pokorny Julius 1959: Indoeuropeisk etymologisk ordbok, bd. 1, München, Bern: Francke.

214

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

Joseph Brian 1982: Behandlingen av *CR̥Hand ursprunget till CaRa i keltiska språk. – Ériu 33, 31–57.

LatEW – Walde Alois, Hoffmann Johann Baptist 1930–1954: Latinskt etymologiskt lexikon, 2 bd. (Indoeuropeiskt bibliotek: avdelning 1, samling indoeuropeiska läro- och handböcker. Serie 2, ordböcker), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

LED – Smoczyński Wojciech 2018: Litauiskt etymologiskt lexikon. Bd. 1: A–G; bd. 2: I–N; bd. 3: O–S; bd. 4: T–Z; bd. 5: Index, red. A. Holvoet, S. Young, medverkan W. Browne, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Warszawa, Wien: Peter Lang GmbH Internationaler Verlag der Wissenschaften.

Lehmann Winfred P. 1993: Teoretiska grunder för indoeuropeisk lingvistik, London, New York: Routledge.

LEIA – Vendryes Joseph: Etymologiskt lexikon över fornirländska. A: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies, 1959 (nytryck 1981). – B: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1981. – C: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1987. – D: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1983. – R, S: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1974. – T, U: Dublin: School of Celtic Studies, Dublin Inst. for Advanced Studies – Paris: Centre National de la Recherche Scientifique, 1978.

Lindner Thomas (red.) 2012: Indoeuropeisk grammatik. Bd. I. Första halvan: Inledning av W. Cowgill †. Översatt till tyska och bibliografiskt bearbetad av A. Bammesberger, M. Peters; andra halvan: Ljudlära [Indoeuropeiskans segmentella fonologi] av M. Mayrhofer. (Indoeuropeiskt bibliotek: serie 1, läro- och handböcker: Indoeuropeisk grammatik bd. 1), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag [1986].

LIPP – Dunkel George E. 2014: Lexikon över indoeuropeiska partiklar och pronominalstammar. Bd. 1: Inledning, terminologi, ljudlagar, adverbialändelser, nominalsuffix, bilagor och index. Bd. 2: Lexikon. (Indoeuropeiskt bibliotek: serie 2, ordböcker), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

LitEW – Fraenkel Ernst 1962–1965: Litauiskt etymologiskt lexikon. 2 bd. (Indoeuropeiskt bibliotek: serie 2, ordböcker), Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

LIV^² – Lexikon över indoeuropeiska verb, bearbetat under ledning av H. Rix av M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp, B. Schirmer, Wiesbaden: Reichert, 2001.

Straipsniai / Articles

215

HARALD BICHLMEIER

LVŽ 1 – Balode Laimutė et al. (Hrsgg.) 2008: Lietuvos vietovardžių žodynas 1: A–B, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

LVŽ 2 – Bilkis Laimutis (Hrsg.) 2014: Lietuvos vietovardžių žodynas 2: C–F, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Mallory James P., Adams Douglas Q. 2006: The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and the Proto-Indo-European World, Oxford: Oxford University Press.

Meier-Brügger Michael 2002: Indogermanische Sprachwissenschaft 8:e, reviderade och utökade upplagan, med medverkan av M. Fritz, M. Mayrhofer. (De-Gruyter-Studienbuch), Berlin, New York: de Gruyter.

Meier-Brügger Michael 2003: Indo-European Linguistics, i samarbete med M. Fritz, M. Mayrhofer. (De Gruyter Textbook), Berlin, New York: de Gruyter.

Meier-Brügger Michael 2010: Indogermanische Sprachwissenschaft 9:e, genomgångna och utökade upplagan, med medverkan av M. Fritz, M. Mayrhofer. (De-Gruyter-Studienbuch), Berlin, New York: de Gruyter.

NIL – Wodtko Dagmar S., Irsl inger Britta, Schneider Carolin 2008: Nomina im Indogermanischen Lexikon, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag.

Pokorny Julius 1948–1949: Om keltisk namnforskning och etymologi. – Vox Romanica 10, 220–267.

Pokorny Julius 1950–1951: Om keltiska namn. – Beiträge zur Namenforschung 2, 33–39.

Rix Helmut 1992. Historische Grammatik des Griechischen: Lautund Formenlehre 2:a, korrigerade upplagan. Wiesbaden: Wissenschaftliche Buchgesellschaft.

Scheungraber Corinna, Grünzweig Friedrich E. 2014: Die altgermanischen Toponyme sowie ungermanische Toponyme Germaniens. Ein Handbuch zu ihrer Etymologie, utgiven under redaktion av H. Reichert med användning av en bibliografi av R. Nedoma. (Philologica Germanica 34), Wien: Fassbaender.

Schmid Wolfgang P. 1988: Hettitiska etyma till alteuropeiska vattennamn. – Neu Erich, Rüster Christel (red.): Documentum Asiae Minoris Antiquae. Festskrift för Heinrich Otten på hans 75-årsdag, Wiesbaden: Harrassowitz, 307–315 [återtryckt i Schmid 1994: 404–412].

Schmid Wolfgang P. 1994: Linguisticae Scientiae Collectanea, utvalda skrifter av W. P. Schmid utgivna med anledning av hans 65-årsdag av J. Becker, E. Eggers, J. Udolph, D. Weber, Berlin, New York: Walter de Gruyter.

Schmidt Dagmar 1970: Die rechtsrheinischen Zuflüsse zwischen Wupper und Lippe: fil. avhandling, Göttingen.

216

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras utombaltiska släktingar

Schumacher Stefan 2007: Die Deutschen und die Nachbarstämme: Lexikalische und strukturelle Sprachkontaktphänomene entlang der keltisch-germanischen Übergangszone. Johann Kaspar Zeuß im kulturund sprachwissenschaftlichen Kontext (19. bis 21. Jahrhundert). Kronach 21.7.–23.7.2006, red. av H. Hab­lit­zel, D. Stifter med redaktionell medverkan av H. Tauber. (Keltische Forschungen 2), Wien: Präsens, 167–207.

SEJL – Smoczyński Wojciech 2007: Słownik etymologiczny języka litewskiego, Wilno: Uniwersytet Wileński.

SEJL^² 2018 – Smoczyński Wojciech 2018: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Andra, reviderade och betydligt utvidgade upplagan. u.å. Version daterad 20.1.2018. Tillgänglig på: www.rromanes.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego.pdf [hämtad i mars 2018].

SEJL^² 2019 – Smoczyński Wojciech 2019: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Andra, reviderade och betydligt utvidgade upplagan. Redaktionellt samarbete: M. Osłon. u.å. Version daterad 9.3.2019. Tillgänglig på: www.rromanes.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego.pdf [hämtad i mars 2019].

SEJL^² 2019a – Smoczyński Wojciech 2019: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Andra, reviderade och betydligt utvidgade upplagan. Redaktionellt samarbete: M. Osłon. u.å. Version daterad 24.9.2019. Tillgänglig på: www.rromanes.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego.pdf [hämtad i oktober 2019].

SEJL^² 2020 – Smoczyński Wojciech 2020: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Andra, reviderade och betydligt utvidgade upplagan. Redaktionellt samarbete: M. Osłon. u.å. Version daterad 21.6.2020. Tillgänglig på: www.rromanes.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego.pdf [hämtad 28.6.2020].

SEJL^² 2020a – Smoczyński Wojciech 2020: Słownik etymologiczny języka litewskiego. Andra, reviderade och betydligt utvidgade upplagan. Redaktionellt samarbete: M. Osłon. u.å. Version daterad 13.11.2020. Tillgänglig på: www.rromanes.org/pub/alii/Smoczyński W. Słownik etymologiczny języka litewskiego.pdf [hämtad 17.11.2020].

Smoczyński Wojciech 2016: Laringalų teorija ir lietuvių kalba. (Bibliotheca Salensis 2), Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Stüber Karin 2002: Die primären s-Stämme des Indogermanischen, Wiesbaden: Reichert.

Tichy Eva 2001: Indogermanistisches Grundwissen für Studierende sprachwissenschaftlicher Disziplinen, Bremen: Hempen.

Tichy Eva 2006: A Survey of Proto-Indo-European, Bremen: Hempen.

Tichy Eva 2009: Indogermanistisches Grundwissen für Studierende sprachwissenschaftlicher Disziplinen 3:e, fullständigt reviderade upplagan, Bremen: Hempen.

Straipsniai / Articles

217

HARALD BICHLMEIER

Toorians Lauran 2008: Endlicher’s Glossary, an attempt to write its history. – Keltiska och andra språk i det forntida Europa. (Acta Salamanticensia, Estudios filológicos 127), red. J. L. García Alonso, Salamanca: Ediciones Universidad de Salamanca, 153–184.

Udolph Jürgen 2020: Inn < *Penios? – Blätter für oberdeutsche Namenforschung 57 (100 Jahre Verband für Ortsund Flurnamenforschung in Bayern e.V.; 80 Jahre Wolf-Armin Frhr. v. Reitzenstein: ein onomastisches Geburtstagsgebinde), 345–365.

Vanagas Aleksandras 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Villar Francisco 2000: Indoeuropeos y no indoeuropeos en la Hispania prerromana. Las poblaciones y las lenguas prerromanas de Andalucía, Cataluña y Aragón según la información que nos proporciona la toponimia. (Acta Salamanticensia, Estudios filológicos 277), Salamanca: Ediciones Universidad de Salamanca.

Weiss Michael L. 2009: Outline of the historical and comparative grammar of Latin, Ann Arbor, New York: Beech Stave Press.

Weiss Michael L. 2020: Outline of the historical and comparative grammar of Latin, andra uppl., Ann Arbor, New York: Beech Stave Press.

Wiesinger Peter, Greule Albrecht 2019: Baiern und Romanen. Zum Verhältnis der frühmittelalterlichen Ethnien aus der Sicht der Sprachwissenschaft und Namenforschung, Tübingen: Narr, Francke, Attempto.

218

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIV

Anmerkungen zu einigen mit Anbeginnenden litauischen Gewässernamen und ihren außerbaltischen Verwandten

Anmärkningar om några litauiska vattennamn som börjar med An och deras icke-baltiska besläktade namn

S A M M A N F A T T N I N G

Anatà, Anykštė och andra litauiska vattennamn av denna typ förbinds vanligtvis med den indoeuropeiska roten ”*en-/*on-” (i modern notation urindoeuropeiska *h₁en(H)-), som skulle betyda ‘flyta, flöde, flod’. Denna rot finns inte med i Julius Pokornys verk Indoeuropeiska språkens etymologiska ordbok (Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, 1959), och hittills har den inte heller kunnat beläggas på ett tillförlitligt sätt genom appellativ i något indoeuropeiskt språk. Dessutom saknas tillräckliga belägg för spår av en sådan rot i onymikon: alla namn som hittills har anförts som argument kommer från keltiska språk och kan förklaras med en enda rot.

Med utgångspunkt i metodiken bakom ”Ockhams rakkniv” (ty. ”Ockhams Rasiermesser”), som uppmanar forskaren att inte använda fler enheter än vad som behövs, står det klart att man, i avsaknad av tillförlitliga appellativiska belägg för den urindoeuropeiska roten *h₁en(H)-, bör begränsa sig till den urindoeuropeiska roten *pen-/*pon- ‘träsk, (stillastående) vatten’ och den urindoeuropeiska roten *h₂en- ‘ösa (vatten)’. Så länge de nämnda beläggen saknas är varje betydelsetillskrivning till roten endast ett vårdslöst antagande. Anatà, Anykštė och andra litauiska vattennamn av denna typ bör därför, utifrån dagens kunskapsläge, inte jämföras med den obefintliga urindoeuropeiska roten *h₁en(H)-, utan med den urindoeuropeiska roten *h₂en- ‘ösa (vatten)’.

Inlämnad den 4 januari 2021.

H A R A L D B I C H L M E I E R

Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Orientalisches Institut, Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft Ludwig-Wucherer-Str. 2 D–06099 Halle (Saale) [email protected]

Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Arbeitsstelle Jena: Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12a D–07743 Jena [email protected]

Straipsniai / Articles

219