VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

Institutionen för ryska språket

Jaroslav den vises Novgorods statliga universitet

ORCID id: orcid.org/0000-0002-4708-7786

Forskningsområden: namnforskning i nordvästra Ryssland, rysk dialektologi, slavisk etymologi, de ryska och andra slaviska språkens historia.

DOI: doi.org/10.35321/а1185-07

TOPONYMA BALTISMER NÄRA ÖVRE VOLGASJÖARNA^¹

Toponymiska baltismer i övre Volgas sjöbäcken

ANNOTATION

Artikeln ägnas åt en etymologisk analys av toponymer (främst hydronymer) av gammalt baltiskt ursprung, vilka är lokaliserade nära sjöarna i övre Volga och väster om dem – ända till källorna för floderna Pola och Västdvina. I denna mik roregion, som utgör ett kvadratiskt område med sidor på ungefär 60 km, har omkring 60 toponymiska baltismer upptäckts och analyserats. De uppräknade baltismerna är namn på floder, sjöar, byar och lokaler.

NYCKELORD: hydronymer, baltismer, etymologi, mik roregion, sjöarna i övre Volga.

ANOTACIJA

Artikeln ägnas åt en etymologisk analys av toponymer av baltiskt ursprung (främst hydronymer). Dessa toponymer är lokaliserade vid sjöbäckenet i övre Volga och väster om det – ända till källorna för floderna Pola och Västdvina. I denna mikroregion, som utgörs av ett kvadratiskt område med sidor på ungefär 60 km, har

^¹ Artikeln finansieras av Ryska stiftelsen för grundforskning (forskningsprojekt nr 19-012-00120 ”Hydronymin i de historiska Novgorod- och Pskovländerna. En strukturell, derivationell, etymologisk, areal och etnohistorisk studie”).

Straipsniai / Articles

141

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

omkring 60 toponymiska baltismer. I artikeln presenteras baltismer – namn på floder, sjöar, byar och andra platser.

VIKTIGA ORD: hydronymer, baltismer, etymologi, mikroregion, sjöbassängen i Volgas övre lopp.

Traditionellt anses det att området för de medeltida novgorodska och pskovska besittningarna (Novgorods femtedelar och Pskovlandet) under den förslaviska tiden huvudsakligen var bebott av finnar. Arkeologerna hänför verkligen hela detta område till den finsk-ugriska kulturkretsen med ”textilkeramik”, medan lingvisterna, med stöd i M. Vasmerns arbeten från 1930-talet (Vasmer 1932, 1934), vanligen drar den baltiska hydronymiska utbredningens nordgräns söder om Novgorods och Pskovs historiska besittningar. Sedan 1980-talet har emellertid toponymiska undersökningar gjort det möjligt att på novgorodskt-pskovskt område identifiera upp till omkring ett och ett halvt hundra hydronymiska baltismer (se de viktigaste arbetena på detta tema: Агеева 1989: 185–208; Топоров 1995, 2000, 2001; Васильев 2008, 2009, 2019, 2021), vilket vittnar om att denna region före slavernas ankomst utgjorde ett blandat baltiskt-finskt etnohistoriskt område. Baltismer har påträffats i olika delar av det novgorodskt-pskovska området, ända till Finska viken och nästan till Ladogas södra strand.

I den föreliggande artikeln karakteriseras toponymiska baltismer för första gången inte på det omfattande nordvästryska områdets nivå, utan på nivån av en enskild mikroregion, närmare bestämt trakten kring Volgas egentliga källor och sjöarna i Övre Volga samt väster om dessa fram till Polas och Västra Dvinas källor. Trakten utgör en territoriell kvadrat på ungefär 60 × 60 km (se kartan). Historiskt är detta en del av de sydliga volosterna i Derevskaja-femtedelen av Novgorodlandet, vid gränsen mot Toropets- och Rzjevlanden. Som ett resultat av riktade undersökningar, även med beaktande av historiska belägg, lyckades man här upptäcka omkring 60 säkra eller sannolika baltismer från olika kronologiska perioder, knutna inte bara till vattenförekomster utan också till andra typer av geografiska objekt. Med hänsyn till artikelns begränsade omfång ges endast ett minimum av uppgifter om de anförda namnen (mer detaljerad historisk-geografisk och lingvistisk information om dem kommer att läggas fram i ett annat arbete).

142

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes

Стерж — en stor sjö vid Volgas källa, numera den övre delen av Verkhnevolzjskojereservoaren. Namnet återspeglas i namnet på den fornryska staden Стержь omkring 1375 (НПЛ: 477), vilket uppkom genom att sjöns namn överfördes på bebyggelsen vid sjön; som självständigt belägg förekommer det skriftligen för första gången som sjön Стерж under 1495 (НПК II: 698, 699, 700). Etymologin är oklar. Jämförelsen med serbokroatiska стрж ’kärna’, ryska стpeжень och стержень ’huvudfåra, flodens segelbara fåra’ (Топоров 1991: 53) är semantiskt godtagbar (den anknyter till tanken på en central strömfåra och djupt vatten), men formellt problematisk. I hydronymen är Стерж--stammen ursprunglig (och inte Стреж-), vilket även det närliggande Стергут vittnar om (se nedan), medan stammen i det förmodade motiverande ordet стpeжень har uppkommit genom metates ur стpeжень (< urkyrkoslav. *strъžьnъ), se (Фасмер 1987: 758). En mer godtagbar jämförelse är med preussiska Sterge, Strege, en sjö belagd 1395 (Gerullis 1922: 173), se även (Агеева 1989: 196–197), även om inte heller den avslöjar hydronymens etymon. På slavisk mark skedde emellertid ingen förändring av Sterg- > Стерег-, med fullvokalisk reflex, varför baltiska *Stirg- inte heller kan uteslutas, vilket gav slaviskt *Stьrg- (> Стерг-/Стерж-).

Стергут — en sjö vid Volgas källa. Den nämns för första gången som sjön Стергуто år 1495 (НПК II: 701). Hydronymen betyder ’det som hör till sjön Стерж, alltså Стержское’, vilket stämmer med verkligheten, eftersom sjön Стергут genom ett sund rinner ut i sjön Стерж. Det baltiska suffixet -ut uttrycker relation. Enligt Vasmer är Стергут en mycket gammal slavism, relaterad till forn­bulgariska strěgъ, genitiv strěgъsta ’vaksam, vakande’,

Straipsniai / Articles

143

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

som senare fick baltisk särprägel (Vasmer 1934: 368), men författaren tar inte hänsyn till den uppenbara korrelationen med den närliggande baltismen Стерж.

Верхиты Большие и Верхиты Малые – sjöar vid Volgas källa, ovanför sjön Стерж. Enligt Toropetsboken från 1540 – sjön Верхурн, eller Верхурта (ПКНЗ 4: 321, 323). Hydronymen anger ’den övre sjön (i förhållande till sjön Стерж)’; jämför litauiska viršutinis ’övre’, preussiska Virs-utte (Gerullis 1922: 203), Viršytis en flod i Litauen [LUEV: 198], Viršite en flod i Lettland, med suffixet -ut, jämför den närliggande Стержут. På slavisk språkgrund ”omkodades” baltiska Virs-/Virš regelbundet till Верх-

Вселуг – en stor sjö vid Volgas källa, numera den mellersta delen av Verkhnevolzjskojereservoaren. Hydronymen överfördes på den medeltida staden Селук, som nämns bland de litauiska städerna omkring 1375 (НПЛ: 476); i självständigt bruk förekommer det första gången i anteckningar från 1588–1589: sjön Вселук, eller Въселук (ПКРВ: 229, 232–234, 236, 237). Baltismen med den sammansatta stammen *Vis(i)-lank-, bokstavligen ’med alla ängar’, karakteriserar en sjö med slingrande stränder; de fortsatta förändringarna fram till formen Вселуг kan förklaras genom slavisk anpassning. För ytterligare detaljer hänvisar jag läsaren till en nyligen publicerad artikel (Васильев 2021: 115–117), där den baltiska tolkningen av detta sjönamn utvecklas ingående och enligt min mening övertygande.

Пено – en stor sjö söder om sjön Вселуг, den mellersta delen av Verkhnevolzjskojereservoaren, vid vilken bebyggelsen Пено ligger, centralort i Tver oblast. Första gången belagd som sjön Пена under 1588–1589: ”vid sjön Пена” (ПКРВ: 235). Paralleller finns antingen till preussiska Pene (Penen), Penekaute (Gerullis 1922: 119), eller till litauiska Piẽnė, en flod, Pien-upỹs, Pienaujà, floder osv., lettiska Piẽnava, en flod, Piẽna-kule, en äng, Pienapurvs, ett träsk osv.; vissa av dessa namn förbinds med litauiska piẽnė ’tistelväxt; törel’, andra med litauiska piẽnas och lettiska piẽns ’mjölk’ (Vanagas 1981: 256). För vattenförekomster passar en namngivning efter vattnets färg eller det strandnära skummet, som påminner om mjölk, bättre. I vilket fall är den baltiska tolkningen av Пено mer övertygande än den genuint ryska, som stöddes av В. Н. Топоров (1991: 57) och förbinder Пено med ryska пенный ’stubbrik’, eftersom dess vattenområde påstås kännetecknas av ett överflöd av stubbar.

Волга – en flod som mynnar ut i Kaspiska havet. Jag har argumenterat för hypotesen att hydronymen Волга för det första spreds till den stora ryska floden från dess källor, närmare bestämt från sjön Волго, och för det andra att sjönamnet Волго är en avledningsbaltism, relaterad till litauiska vilgti, vilgyti ’blöta, göra fuktig’, litauiska vilgà ’väta, fuktighet’ (Васильев 2019: 11–15, med en översikt över andra ”volga-”etymologier; se även stöd för teorin i Аникин 2014: 126). Tidigare skrev Toporov om namnet Волга, som överförts från sjön Волго, men härledde det senare till baltiska ilg- ’lång’

144

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes

(Топоров 1991: 56–58; 2000: 369–372, 405–406). В. Блажек skriver i en omfattande artikel, som syntetiserar alla tillgängliga tolkningar av alla de många namnen på floden Volga i historiska källor, att kopplingen till ur-slaviska *volga ‘fuktighet’ är att föredra, liksom till lettiska valga ‘fuktig’, och antar att balterna lärde känna Volga tidigare än slaverna (Blažek 2019: 71, 73).

Persjanka – Volgas första biflod räknat från källan. Den hör till samma namnfamilj som Pēršas sjö i Litauen, preuss. Persantē flod, Perses skog, Persink, Perselen med flera (Gerullis 1922: 120), Pērse flod, Pēršēja flod i Lettland, lit. Peršėkė flod med flera, samt dnepr-balt. Пересна och andra. Alla dessa fakta kopplas till lit. prapersà, próperšà ‘en ofrusen plats på isen’, ‘en glänta i skogen’, prāparšas ‘dike, grav’ (Fraenkel 1962: 578; Vanagas 1981: 246; Büga 1961: 537; Топоров, Трубачев 1962: 201; Топоров 1991: 51).

Meslinka – en biflod till Volga nära dess källa. Jfr lett. mēslu ‘skräpig; gödsel-; smutsig’, mēslains samma betydelse, mēls ‘skräp, inälvor’; från hydronymin anförs lett. Mēšlis äng, Mēslu-pļava och dylikt (Топоров 1991: 51).

Stabjonka, tidigare Stobenka – en av Polas bifloder i dess övre lopp, i nära grannskap med bifloderna till Övre Volga. Jfr preuss. stabis ‘sten’, närmare bestämt ett adjektiv med betydelsen ‘stenig’ (med stammen stabin-); parallellt med Stabjonka rinner en flod med det på slaviska översatta namnet Kamenka. Närmare om Stabjonka = Kamenka se (Васильев 2012: 618).

Marjovka, i äldre tid Moreja, Moreva – en av Polas bifloder nära Volgas källor. Detta är ett baltiskt (eller till och med protobaltiskt) namn, bildat på basis av ie. *mar- ‘stående vatten’, med hydronymiska motsvarigheter i Litauen, Lettland och flera andra europeiska länder. Det betecknar en ‘sjölik flod’, och faktiskt rinner denna flod ut ur en sjö och har bifloden Ozeresjnja. En utförligare behandling finns i (Васильев 2009: 267–268; 2012: 617).

Rtisjtja, tidigare Irtisjtja – Marjovkas biflod (se ovan) vid dess källor. Det är att föredra att härleda namnet till lit. irtis ‘fördärv; avgrund; djup’, vid sidan av lit. Įrtuona flod, Įrtuonėlė flod; men även lit. artùs ‘nära, närbelägen’ kan inte uteslutas, varifrån Artėją flod, Ērtėja äng i Litauen (Vanagas 1981: 47, 131).

Runa – Volgas högra biflod, som numera mynnar i Övre Volga-reservoaren. I skriftliga källor är Runa belagt från 1483 (ДДГ: 291, 292). Hydronymen hänfördes till det finsk-baltiska arvet (Büga 1961: 507; Vasmer 1934: 370), eftersom de ljudlika vattennamnen Ruonajoki, Ruonakoski finns i Finland (Nordöstra Österbotten), där de tolkas genom finskans ruona ‘gyttja, mögel, förruttnelse’. Det finns emellertid fler paralleller i baltfolkens etnohistoriska område, och en baltisk (närmare bestämt protobaltisk) etymologi är mer sannolik; jfr preuss. Runa, Runo, Runov (Gerullis 1922: 146, 147), lett. Rauna flod med bifloderna Raunis, Raunasis, Rųnas upe, Rūnas pļ. och

Straipsniai / Articles

145

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

andra (Топоров 1972: 219–220). I Runa återspeglas snarare samma indoeuropeiska rot som i lett. raut ‘slita, rycka’, lit. (iš)ráuti ‘slita, rycka upp; lufsa, röja upp med rötterna’, raveti ‘rensa ogräs’, ryska рыть, рвать och dylikt; hit hör enligt Karulis (Karulis 1992, II: 109) även lett. Rauna och ty. Rhein, Tysklands huvudflod.

Runa – Polas högra biflod i dess övre lopp; i skriftliga källor förekommer den från 1495 (НПК II: 753). Om etymologin, se Runa i Volgas avrinningsområde.

Sjesj – en by i Sterzjskaja volost i Novgorods land år 1495 (НПК II: 697), lokaliserad på platsen för den moderna byn Высокое vid sjön Sterzj, Ostasjkovskij-distriktet i Tver oblast. Samma stam finns i namnen Šešuvà, Šešẽvis, Šeš-ùpė, Šeš-upys på floder i Litauen; hit hör också Schescholi, en bosättning belagd år 1449, Šešava, en flod, Šešava, en sjö i Lettland, och andra, enligt (Vanagas 1981: 329). De uppräknade hydronymerna är enligt Endzelin förbundna med lit. šešėlis ‘skugga; en mörk plats som ligger avskild från ljuset’ (Endzelin 1934: 128), men stammens äldre betydelse Šeš- var sannolikt ‘kall, sval’ (Fraenkel 1962: 976). Samtidigt kan en annan tolkning av detta ortnamn inte uteslutas: från lit. šešė, šešis ‘koltrast’, varifrån exempelvis Šeš-upys, en flod i Litauen, härleds (Vanagas 1981: 329).

Polovskoje – en sjö i floden Polovizma (Kud), en biflod till Volga. Första gången belagd 1588–1589 som Polovo (ПКРВ: 227, 231). Tillsammans med preuss. Palwe, Palweniken, Ropalwen, Sorpalwe från 1400-talet (Gerullis 1922: 113), lett. Palva flod, Palvene äng, lit. Palvasà flod, skog, äng (Vanagas 1981: 242–243), kan namnet förklaras genom preuss. palwe ‘öppen, trädlös mossmark’, ‘ouppodlad skogsmark’, lit. pãlvė ‘lågt område mellan dyner’, eller på annat sätt ‘fördynslätt’ (appellativen ur: Невская 1977: 61; Mažiulis 1996: 216). Hydronymen Polovskoje kan också tolkas på slavisk språklig grund, med hänsyn exempelvis till rysk dial. полóва ‘översvämningsäng’ i Leningradområdet, полóвина ‘en grop, brunn o.d. som täckts av mossa’ i Pskovområdet (СГРНГ 29: 86, 89, 95, 96). Att betrakta detta sjönamn som en baltism förordas emellertid av det faktum att en å med det klanglika och uppenbart besläktade namnet Polovizma rinner ut ur sjön Polovskoje; namnet har otvivelaktigt icke-slaviskt utseende (se nedan).

Polovizma – Kuds vänstra biflod, som mynnar i Volga. En sammansättning där den första komponenten otvivelaktigt utgör stammen i sjönamnet Polovskoje (se ovan), som är denna ås källsjö. Den andra komponenten jämställs med lit. viešmuõ i betydelserna ‘mindre å’, ‘bäck’ (betydelser enligt: Невская 1977: 96) eller hänvisar till en variantform *(j)iešmuo; jfr Jiešmuõ (Viešmuõ), Jiešmenėlis (Viešmenėlis), floder i Litauen (LUEV: 60). Det bör också noteras att floden Isnja finns nära Polovizma (se nedan). Den ursprungliga etymologiska betydelsen av Polovizma ser, vid båda tolkningarna, likadan ut: ‘utloppet från sjön Polovskoje; Polovska å’. Vid slavernas övertagande av hydronymen

Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes

dess regelbundna anpassning ägde rum: balt. *Paly- > östslav. Polov-, balt. vieštuo / (i)ieštuo > slav. –(v)iz’ma; beträffande anpassningen av den andra komponenten jfr r. Is’ma i Kaluga- och Moskvaområdena, som går tillbaka på en baltism nära J ieštuo i Litauen.

Polovizna, eller Polovizn’ – en flod vid Volgas källområden, identifierad enligt ett brev från 1480-talet (ДДГ: 291, 292 (№ 77)) med Runas högra biflöde (i ДДГ: ”därefter nedför Poloviznaja och till floden Runa”), som börjar nära sjön Polovskoje. Beträffande etymologin jfr baltismen Poloviz’ma, Kudis vänstra biflöde (se ovan).

Kuob – en flod från sjön Vit’bino till sjön Peno; i tidiga källor från 1483 och 1588–1589 – Kud’, eller Kut’ (ДДГ: 292; ПКРВ: 228, 229, 235). Etymologin är inte entydig. Vasmer hänför övre Volga-formen Kud’ till det finska språkarvet och jämför med finska kuotta ’gyttja’ och Kuotisjärvi, en sjö (Vasmer 1934: 369); jfr även hydronymerna Kudozero, Kudoč, Kudaša, Kudanga, Kud’ma i Vologda-, Archangelsk- och Nizjnij Novgorodområdena, karel. och veps. kuti, kudu ’rom’, ’lek’. Emellertid är förekomsterna av toponymbasen Kud i baltfolkens område inte mindre talrika, vilket gör det möjligt att tolka övre Volga-formen Kud’ även som en substratbaltism, med tanke på preuss. Kudieph (Kudippen), Kudikaymen, Kudyn, Cudynn, Cudinlaŭke (Gerullis 1922: 74), Kūdlanьkis, en flod i Litauen (LUEV: 81), Kudenu-kalns, Kudeiki, Kudumi i Lettland (Endzelins 1961: 161, 162), lettg. Kudēli, Kūdips, Kūdipe, Kuodeņi, Kūdiņi (Zeps 1984: 248) m.fl. Dessa brukar relateras till lit. kūdas, lett. kuds ’ofruktbar; mager, dålig, torftig, fattig’ (Vanagas 1981: 169), men det är också lämpligt att jämföra med lit. kudénti ’gå’, ’springa’, ’röra’, ’sätta i rörelse’ (Топоров 1995: 26).

Kutevka – ett biflöde till Zjukopa, som mynnar i Volga. Första belägget är från 1540: floden Kuteva (Kutova) i Toropets härad (ПКНЗ 4: 658, 659). Uppenbarligen är stammen densamma som i den hypotetiska baltismen Kud’ / Kut’ (se ovan), vidareutformad med det slaviska suffixet -eva/-ova.

Kudino – en sjö i Kolpinkas lopp, ett biflöde till Volkota i Västra Dvinas avrinningsområde, belagd på en karta från 1770-talet (МГМ–Ост: 4) och återspeglad i namnet på byn Pudinovskaja i Toropets härad från 1540 (ПКНЗ 4: 655) (med förvanskning, korrektare: Kudinovskaja). Förutom en härledning från personnamnet (An)kudin är en baltisk tolkning fullt möjlig, med tanke på den breda förekomsten bland baltfolk av den suffixförsedda hydronymiska stammen Kudin-/Kuden-; se paralleller till Kud’ / Kut’.

Mosovitsa – ett utlopp från sjön Lobino till sjön Vit’bino i Volgas avrinningsområde. I lantmäterimaterial från 1770-talet – floden Masavitsa (МГМ–Ост: 4); hydronymen återspeglas dock redan tidigare i det orienterande namnet på två novgorodska byar, Zamosje från 1495 (НПК II: 794), semantiskt ’belägna bakom floden Mosovitsa’. En förmodad baltism med betydelsen ’den lilla’, vilket

Straipsniai / Articles

147

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

motsvarar åns storlek; jfr preuss. massais (= *mazais) ’mindre’ (Mažiulis 1996: 112), lett. mazs, lit. mažas ’liten, inte stor’.

Netes’ma – en flod som mynnar i sjön Ochvat i Västra Dvinas avrinningsområde. I en källa från 1540 – Netes’ma (ПКНЗ 4: 667, 672). En otvetydig baltism, vars struktur innehåller det nekande prefixet ne (= r. ne), adjektivstammen tiesùs, tiesas ’rak, inte krokig’ och suffixet -im eller -um-, som i lit. tiesimas ’dragning, ledning’, tiesumà ’rak riktning, rätlinjighet; rakt avstånd’ (LKŽe), och således med negation ’inte rak riktning; inte rakt avstånd’, liksom i lit. Netiesà, en flod, Netiẽsis, en sjö, Netiešėlis, en sjö (LUEV: 109). Netes’ma kan rimligen förstås i samband med den indirekta (omvägande) rutten från Västra Dvina till Volga.

Sinčina – en flod som mynnar i sjön Sterzj. I lantmäterimaterial från 1770-talet förekommer den som floden Bol’saja Sinka med biflödet Malaja Sinka (МГМ-Ост: 3). En sannolik baltism med betydelsen ’gränsflod, gränsbildande, som utgjorde gränsen mellan två territorier’. Den verkar vara besläktad med lit. siena ’råmärke, gräns, linje; högt stängsel’, liksom med lit. Sienis, en sjö, Sienyčia, en flod, Sieninė, en flod; särskilt talande är här former med suffixet –k–, såsom Sienikė, ett kärr, Sienikė, en äng, Sienikė, en betesmark i Litauen, m.m.; se (Vanagas 1981: 297). I de lokala dialekternas ljudutveckling motsvaras balt. ie > av fornnovgorodskt-pskovskt ъ > u i Sinčina.

Kolša, annars Kalša – en flod i Runas flodsystem, ett biflöde till Volga. En version om en ombildad *Komša (*Kamša), motsvarande lit. kamšà ’dammbyggnad’, är möjlig. Beträffande växlingen mellan konsonanterna m och l jfr volg. kolyšit’ ’äta, tugga’ och komyšit’ ’äta, inta föda’ (СПНГ 14: 204, 240).

Skorbino – en sjö i Runas flodsystem, ett biflöde till Volga. En anpassad balt. *Skurbin- (> *Skъrbino > Skorbino); jfr lett. Skurba om ett kärr, en bäck och en skog, och särskilt lit. Skurbýnas, en flod, preuss. Scurbenite, Scurbin (Gerullis 1922: 164), för vilka man antar ett samband med lit. skurbùs ’dålig, usel, obetydlig, usel’, skùrbti ’tappa kolsyran (om öl)’, lett. skurbs ’berusad, drucken’, skùrbt ’bli berusad’; se även (Vanagas 1981: 306).

Lopino – en sjö i Runas flodsystem, ett biflöde till Volga. En sannolik baltism med betydelsen ’räv- (sjö)’: jfr lit. lãpė ’räv’, lãpinis ’räv-’, samma preuss. lape. ”Räv-”toponymer är vitt spridda i Baltikum.

Mizgutnja – en sjö vid Gorodenka- och Runas källor i Polas avrinningsområde; i ett tidigt omnämnande – sjön Mezgùtno, 1495 (НПК II: 784). Motsvarar till stammen lit. mezgúotas ’bunden’, mezgūtinė ’något bundet’, mezgūtuvė ’stickning’, se även mezgiõtinis, mezgiõtas ’bunden’, mezginti, mezgiõti ’binda’ m.m. (LKŽe). Det tolkas i samband med forntida vattenleder (’knutpunkt, sammanbindande’), eftersom sjön ligger mellan källorna

148

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes

Polos, som mynnar i Ilmensjön, och Runas, som mynnar i Volga, och förenade dessa källflöden till en enda knutpunkt på vägen från ett flodbäcken till ett annat.

Дьмонуцо – en sjö i novgorodska volosten Velila år 1495/96 (НПК II: 784), lokaliserad vid Polas källor nära sjön Mizgutnja, se ovan. Till baltiska *dėmen- ‘smutsig, lerig’, tillsammans med namnen på sjöarna Dėmenas och Dėmenas, floderna Demė och Dиеме i Litauen (LUEV: 29), preussiska Demita från år 1301 (Gerullis 1922: 27), jfr litauiska dėmė ‘fläck, bläckplump’. Se närmare om toponymin med Дем-/Демен-/Демон-, som inte är ovanlig i nordvästra Ryssland (Васильев 2012: 632–647, 744).

Индено – en sjö nära Polas källor. Jfr Įndiņas-sūokliņš en fuktig plats på en äng, Induža-ežers en sjö i Lettland (Endzelīns 1956: 362, 363), preussiska Indissie en sjö (Gerullis 1922: 49), Indijā, Indus, Indurà, floder i Litauen, vilka förklaras (Vanagas 1981: 130) genom litauiska indija ‘fördjupning i marken’, indas ‘kruka, kärl’ (LKŽe).

Пола – flod, rinner från sydost ut i sjön Ilmen, och källorna ligger inte långt från Övre Volgasjöarna. Namnet är protobaltiskt: stammen jämförs med ie. *pal- ’träsk’, med paralleller inte bara i Baltikum (lit. Palà flod), utan också i andra delar av Europa (se närmare Vasilyev 2009: 271, med litteratur).

Polynets – en biflod till Pola nära dess källa. Besläktat med hydronymen Pola (se ovan) och kan till och med betraktas som ett avledningsnamn på bifloden, bildat av huvudflodens namn. Jfr. med sådana hydronymer med suffixet -n som Palnė, Palenis, Palenì, Palinì i Latgale (Zeps 1984: 361, 387), baltismerna Polna (Palnja), Polna (Polnja) och Polynja (Polnja), floder i övre Dnepr-området (Toporov, Trubatjov 1962: 200, 202), Palinka i Wisłaområdet; bland appellativer hänvisade man till litauiska palnė ‘träsk’ och dylikt, se (Toporov 1988: 164, 172). Men ett slaviskt ursprung är också sannolikt för Polynets, från en term besläktad med rysk dialektal polónna ‘en sank, sumpig plats som är svår att ta sig fram på’ i Toropets (ТЅГТО 1: 45), eller med polynja ‘vak’, ‘öppet vatten på en myr’ i Pskovtrakten (СРНГ 29: 178).

Силин – en högra biflod till Pola vid dess källor. I tidiga källor från och med 1495 anges den som floden Селена (NPK II: 743), senare Селеня. Jfr floden Sėl-upis, Sėl-iupỹs i Litauen, särskilt lit. Sėlinė ’träsk’, samt lett. Sellīte, vilka förbinds med lit. sėlinti ’smyga sig fram, smyga’, och i ett mer avlägset perspektiv med ie. *sel- ’krypa’, vilket kan beskriva vattnets långsamma flöde (Fraenkel 1962: 774; Vanagas 1981: 295).

Пяуна, även Пялна – en by vid sjön Видбино, belagd för åren 1588–1589 (PKRV: 215). I en medeltida källa beskrivs den mellan byarna Тетерки och Загорье; deras läge vid den södra stranden av sjön Витбино fastställs utifrån lantmäterimaterial från 1770-talet. Till formen är detta uppenbarligen en sen baltism (en litauism från 1300–1400-talen?), som inte hann anpassa sig till den epok då dess

Straipsniai / Articles

149

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

skriftlig registrering, som angav översvämningsängar i detta område; jfr lit. pp. Pijaunė, Pijaunỹs, Pijaunis, Pijauniai och andra, av lit. pjaunė, pjaunỹs ’en översvämningsmosse bevuxen med låg buskvegetation, där det finns vatten på våren och hösten’ (Vanagas 1981: 256).

Pajnitsa — en vänsterbiflod till Orlinka i Volgas avrinningsområde. År 1489 — floden Pavinitsa i Dubna volost i Toropets-landet (Сб. РИО: 36, № 8), på 1770-talet — floden Palnitsa (МГМ-Ост: 4). En lituanism som liknar Pjalna (Pjauna) (se ovan), men som att döma av formen redan är anpassad till det slaviska språket och därför lämnades av balterna under en tidigare epok.

Iligovskoje, en sjö med ett sund till sjön Luchanskoje i Västra Dvinas avrinningsområde. I skriftliga källor sedan 1495 som sjön Ipitsovoje (НПК II: 807). En uppenbar bildning av balt. *ilg- ’lång, utdragen’, som anger sjöns långsträckta konfiguration, vilket stämmer med verkligheten.

Iligovka, även Ligovka — en flod som rinner ut i sjön Vitbino i Volgas avrinningsområde. Se Iligovskoje ovan.

Ilkino — en sjö, vid vilken byn Snovyrevo i Vselutskaja volost låg 1588–1589 (ПКРВ: 220). Den är belägen inte långt från floden Iligovka (se ovan) och kan möjligen vara källan till denna å. En baltism, ombildad från *Ilgin- (’lång’), liknande namnen på sjöarna Ilgýnas, Ilgìnis, Ilginỹs i Litauen (LUEV: 56).

Ordoni꜀kolskoye — en sjö med avrinning till floden Zaelinka och sjön Otolovo i Västra Dvinas avrinningsområde; tidigare låg byn Orda, eller Orda-Nikolskoje, i Ostasjkovs härad, vid sjön. Första delen, Ordo-, Orda-, är en hypotetisk litauism, jämför litauiska ardà, ardá ’osämja, tvist, gräl’, ’oordning’. Namnet kan ha syftat på lokala omtvistade nyttjanderätter (markområden nära sjön eller fiskeplatser i sjön). Det finns också bynamnen Orda, Ordauš, Ordat, Ordets, floden Adrov (< Ordov) med flera i Belarus, där litauisk toponymi är vanlig, samt sjön Ordovo, en sjö i Nevelskij-distriktet i Pskov oblast, med flera. Som en semantisk modell för ”omtvistade” hydronymer kan man jämföra exempelvis de pskovska sjöarna Sporno i Pljussas avrinningsområde och sjön Kotorsko i Lugans avrinningsområde (av fornryska kotora ’gräl, tvist’).

Isnja — en å i sjön Peno. Den hör inte bara till namngruppen för floderna Jiesia, Jiesla, Iešñalis i Litauen (LUEV: 55, 60), Iesn-upė, Iesnupes i Lettland (Endzelīns 1956: 375), utan även till flodnamnen Ijssel (< Isla) i Nederländerna, Isla i Galicien, och andra, vilka härleds från urindoeuropeiska *eis-, *ois- ’gå, röra sig, komma i rörelse snabbt’, jämför sanskrit iṣṇāti, iṣyati ’åker, skyndar, jäktar’, fornisländska eisa ’springa snabbt’, litauiska eisena ’gång’, till eiti ’gå’ och andra belägg hos (Būga 1958: 503; Vanagas 1981: 135). Semantiskt är Isnja ’en åfåra, rinnande vatten’,

150

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes

Hydronymen är också besläktad med lit. jiešmio ‘å, kanal’ och med den andra komponenten i namnet Polnovzyma (se ovan).

Tinitskoje – en sjö med en kanal till Övre Volga-reservoaren. Den står sannolikt i samband med rys. dial. tinnyj ‘täckt av dy’, men ett baltiskt ursprung från en term kan inte heller uteslutas, såsom lit. tiene ‘bakvatten, flodvik med stillastående vatten’, ‘djup’ eller tenė ‘en djup plats i floden där vattnets strömning inte syns’ (enligt Nevskaja 1977: 90; Fraenkel 1962: 1080), jfr lit. floderna Teneñys, Tenóvas (LUEV: 172).

Orlinskoje – en sjö med avrinning till floden Orlinka, en biflod till Volga, i tidiga källor – Orlinutse, 1449 och 1494 (DDG, nr 53: 160–161; Sb. RIO: 126, 130, nr 24). I sjön finns en ö med ett närbesläktat namn, Orlychan (Jerlychan), belagd i beskrivningen från 1588–1589 (PKRV: 203). Till övre Volgas Orlino finns ett stort antal motsvarigheter i Baltikum och angränsande områden. Växlingen Orl-/Jerl- i namnen Orlychan (Jerlýchan) och Orlino, på den intilliggande sjön och ön, antyder ytterligare att dessa namn bör hänföras till gruppen baltismer med samma vokalväxling i stammarna *Arl-/*Erl-: fornpreuss. Arle, senare Orlen, sjö, men också Erling, sjö (Gerullis 1922: 11, 34), Orlja, flod (Sprogis 1888: 214) och Ērla, flod (LUEV: 39), litauiska toponymer Arlinė och Arlėnai (enligt Toporov 1988: 166), lett. Arlaņi (Endzelins 1956: 42), Arelen, Arlenn, men också Erling i Weichselområdet (HW: 189, 227), Arleja, Orleja, Mal. Orlenka, floder i övre Dnepr-området (Toporov, Trubatjov 1962: 176), samt sjön Orlinskoje med byn Orlino i västra Leningrad oblast, m.fl. De sammanförs med lit. érlos ‘slåtteräng’ och ytterst med ie. *er-/*or- ‘röra sig, gå’ (Vanagas 1981: 100; Toporov 1988: 166); sambandet med rys. orel (‘örnsjön’) betraktas som sekundärt.

Jerlychan (Orlychan), se Orlino ovan.

Ornevka – en flod som mynnar i sjön Peno i den norra delen av samhället Peno (i de nedre delarna har den blivit en vik av Övre Volga-reservoaren). Formen är ombildad från *Orn- (< balt. *Arin-); jfr lit. Ari̇̀nas, sjö, Arina, flod, Arinas, flod (LUEV: 8), lett. Aruona, flod (Endzelīns 1956: 43), vilka jämförs med fornind. árnah ‘svallande; ström, lopp; översvämning’, árṇas- ‘vågformigt lopp’, grek. ὄρνυμι ‘jag rör mig’, se (Vanagas 1981: 47).

Otolovo – en sjö i floden Volkotas lopp, i Västra Dvinas avrinningsområde. I skrift belagd sedan 1540 som Votolovo, eller Votulovo, Volotovo, Vatolo (PKNZ 4: 641, 645, 647, 649, 653, 655, 656). K. Buga och efter honom M. Vasmer företog ett osäkert försök att tolka denna limnonym genom jämförelse med lit. Atlavas, flod (Vasmer 1932: 659), men i senare material har någon sådan vattenförekomst i Litauen inte kunnat påträffas, och framför allt bör varianterna med initialt v (Votolovo, Vatolo m.fl.), som återkommer regelbundet i medeltida uppteckningar, betraktas som ursprungliga. Snarare är denna hydronym

Straipsniai / Articles

151

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

en avledning av lett. vataļuot́ ‘vrida; tvinna, sno; tvinna ihop’, vataļāt ‘gå ostadigt, vingla’, lit. vātuloti ‘rulla ihop till ett nystan; svepa in, linda’, med vilka lett. Watene, flod, Wata-strauts, flod, lit. Vātina, flod, fornpreuss. Wothiten är besläktade (Vanagas 1981: 368). Namnet på sjön Botolo (> Otolovo) hade en konfigurationsmässig innebörd av sammanflätning, förbindelse (‘som tvinnar, binder samman, flätar’), vilket motsvarar sjöns hydrografi. Faktum är att denna sjö, genom att korsa Volkotas flodbädd vinkelrätt, så att säga förbinder två delar av floden, den övre och den nedre; dessutom förbinds floden Zaelinka med Volkota genom denna sjö.

Govishitsa – en kanal från sjön Luchanskoje till floden Volkota i Västra Dvinas avrinningsområde. Hydronymen, utformad med ett slaviskt suffix, är förmodligen besläktad med lit. gausi̇̀s ‘fruktbar, rik, ymnig’ (LKŽe) och namnet på floden Gausantė i Litauen (LUEV: 44).

Steklino – en sjö i Toropetsdistriktet 1540 (PKNZ 4: 641, 645–647, 649, 653, 656), identifierad med den nutida sjön Botaly vid Västra Dvinas källor. En otvetydig baltism, nära besläktad med hydronymerna Stiklius, Stikl-iupė, Stỹklis, Stiklinė i Litauen, Stikl-ežers, Stikāl-val̄ks i Lettland, samt lit. stiklas och lett. stikls ‘glas’ (Vanagas 1981: 314). Namnbildningar från beteckningen för glas (på grund av vattnets genomskinliga, glasliknande färg) är tydliga i baltisk hydronymi, men framträder nästan inte alls i slavisk hydronymi.

Volkota – en flod som mynnar i sjön Ochvat i Västra Dvinas avrinningsområde, första gången omnämnd i skrift 1540 (PKNZ 4: 646, 656, 668). Den har jämförts med lit. hydronymerna Valkà, Vaĩkupis, lett. Valka, fornpreuss. Wolkiten och dylikt (Toporov 1995: 20–21; 2001: 22), men bör snarare återföras till en suffixal struktur *Vilkat eller *Vilkut-, som i lit. vilkùtis, vilkatas, lett. vilkacis ‘varulv’, avledda av lit. vìlkas, lett. vilks ‘varg’, se (Vasmer 1932: 660; Agejeva 1989: 188), jfr lit. Vilkãitis, sjö, Vilkūtis, sjö, Vīlkupis, flod (LUEV: 195, 196). Hydronymen kan tolkas som ‘varg- (flod)’.

Zhukopa – Volgas högra biflod. Hydronymen har länge och säkert förklarats som en västbaltisk sammansättning, som bokstavligen betecknade ‘fiskflod’: av fornpreuss. suckis ‘fisk’ och ape ‘flod’ (Vasmer 1932: 659; Toporov 1962: 46).

Vetozjetka – en biflod till Zhukopa, som mynnar i Volga. Först belagd i en källa från 1588–1589: Vitozjetka, eller Vitozjotka (PKRV: 187, 196, 239, 242, 243, 256). Det rör sig sannolikt om en genom språklig slavifiering förändrad baltisk stamsammansättning uit- (: lit. vytis ‘vidja, käpp, kvist’, lett. vitis ‘klänge, skott’) + žiot- (: lit. žiótys ‘flodmynning’), som ursprungligen syftade på Vetozjetkas mynning (senare utvidgat till hela floden), vilken metaforiskt uppfattades som en käpp, gren eller avgrening (vītis) från huvudfloden Zhukopa. Vetozjetka mynnar i Zhukopa i rät vinkel

152

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes

och rinner vinkelrätt mot Žukopa, och kanske var just detta specifika faktum i den lokala hydrografin orsaken till att en sådan benämning uppstod.

Жаберка — en biflod till Västra Dvina nära dess källa. Den hör till gruppen av flodnamn Žebērė, Žeberė, Žebēris, Žeberikė i Litauen, Zeberiņš, Žebere, Žebere i Lettland. Vanagas betraktar de uppräknade baltismerna som oklara, men förbinder dem ändå med lett. zebers, zebriņš ‘vessla’ (Vanagas 1981: 398), efter (Endzelin 1934: 134). Toporov anger, vid analysen av övre Dvina-namnet Жаберка, utöver de uppräknade baltismerna (på Žeber-, Zeber-), även lit. Žēbrė flod, Žėbriai, lett. Žabrene, latgal. Žabrowka m.fl., žemait. Žebra, Žebry, Žebrautė m.fl., och förbinder dem med lit. žēbras ‘brokig’, ‘smutsig’ (Топоров 1995: 22).

Должино — en sjö förbunden med sjön Brosno vid Västra Dvinas källflöden, identifieras med sjön Должехто från 1495 (НПК II: 825). Ursprungligen betecknade namnet sannolikt en sjö ‘bevuxen med nässlor’, jfr i närheten, 7–8 km längre söderut, sjön Крапивно. Sambandet med rys. долгий kan uteslutas inte bara på grund av det tidiga Должехтоs icke-slaviska utseende, utan också eftersom sjön Должино till formen är rund, inte avlång. Basen Долж- (< *Dъlъ- < balt. *Dilg-) tycks vara besläktad med lit. dilgė ‘nässla’ (LKŽe), lit. Dilginė sjö (LUEV: 30). Den tidiga formen Должехто bevarar fortfarande baltismens specifika utformning, som senare ersattes av en ”universaliserad” utformning med suffixet -ин-. Formanten -ехто döljer sannolikt en sällsynt hydronymtyp på *-ektis eller till och med *-(j)aktis, besläktad med typen -aktis, som uppvisas av lit. Vadaktis flod (LUEV: 182), med dess polska variant Wodokty och övre Dnepr-namnet Водоча flod (Топоров, Трубачев 1962: 166).

Мариница — en sjö i floden Стрелица nära Västra Dvinas källa. För år 1489: sjön Марищо, eller Морищо: ”vid Морищо en sjö, och från Маринща sjöar” (Сб. РИО: 36). Det är sannolikt en baltism, särskilt om den tidiga, om än enstaka, formen Морищо antas vara ursprunglig; den ligger nära lett. Mariņa flod (Endzelīns 1961: 379), latgal. Mariņtāles sjö (Zeps 1984: 309), som tillsammans med ett stort antal Mar-hydronymer i Baltikum utgör en bildning från ie. *mar- ‘stillastående vatten, sjö’ (se ovan Марёвка). Jfr även lett. Māra flod, Mār-upė flod (Endzelīns 1961: 379), med förlängd vokal, vilket bättre skulle överensstämma med basen Марин i detta sjönamn, som stadigt beläggs i senare uppteckningar. Ett ursprungligen slaviskt ursprung för Мариница kan dock inte uteslutas; jfr exempelvis novgorod. марь ‘sumpig plats’, мары ‘en beläggning av stockar på en sank plats’ (НОС: 544).

Веленец — en sjö nära den stora sjön Лучанское vid Västra Dvinas källflöden. Hydronymens bas kan hänvisa till lit. velionis, veliónis ‘död’, vėlinės ‘de dödas dag’, lett. veļenieks ‘död’ och liknande lexik (närmare om detta

Straipsniai / Articles

153

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

Fraenkel 1962: 1218–1219), hit hör också namnen på floderna Veliuonà, Veliõnka, Veliõnė, sjöarna Veliuõnis, Vėlỹs, Vėlỹkštis och liknande i Litauen, floden Velupitė, sjön Vellezers och liknande i Lettland, vilka som regel förbinds med lit. vẽles, vẽlės ‘förfädernas andar’ (Vanagas 1981: 370). Att döma av hydronymen kan en hednisk baltisk gravplats ha legat vid eller nära denna sjö, på den norra stranden av sjön Лучан. Hypotesen stöds av att det nära sjön Веленецу finns en medeltida by med ett liknande namn, Вельская (se nedan).

Вельская – en by (eller ett område?) i Toropets distrikt från 1540 (ПКНЗ 4: 653) nära sjön Веленецу. Den tolkas, liksom det närliggande Веленецу, utifrån baltisk mytologisk lexik: lit. vėlė ‘den dödes själ’, vẽlės, vẽlės, velis, veļi ‘förfädernas andar’, det vill säga som en beteckning för en placering nära en hednisk baltisk gravplats.

Долосо – en sjö i floden Волкота-systemet nära Västra Dvinas källflöden; enligt skrivarboken från 1495 – Долостцо, eller Долостьцо (НПК II: 813, 815, 816, 817, 823, 825), med ett hyperkorrekt infogat т. Nyligen har jag underbyggt hypotesen om en slavisk fullvokalisk anpassning av basen Долос från balt. *Dalbs– — en avledning med suffixet –s från ett verb, utan appellativt stöd, som har en fortsättning i lit. dělti i betydelsen ‘skära snett, hugga, slå, stöta’ [LKŽė] och i fornkyrkosl. *delbti ‘hugga, hacka’. Hydronymer med basen *Dalbs- (semantiskt ‘det som har huggits, slagits eller grävts ut’) betecknade vatten med en form som påminde om en ränna, ett spår i en stock, uthugget med en mejsel, vilket helt motsvarar särdragen hos alla sådana sjöar (en utförlig analys i Васильев 2021: 118–123).

Долосец – en sjö med avrinning till floden Сермяженка i Ловатьѕ avrinningsområde. För etymologin, se namnet på sjön Долосо, som för övrigt ligger 4–5 km söder om sjön Долосец.

Вышееголос, eller Вышееголас – en medeltida by, omnämnd i ett beviljande gränsdragningsbrev från 1483: ”[...] från sjön Klisjtjino till Вышееголос fram till Лопастицкий-gränsen” (ДДГ: 292, nr 77); senare uppgifter saknas. Dokumentets kontext gör det möjligt att ungefär lokalisera Вышееголос någonstans något söder om sjön Лопино (vars baltiska namn behandlas ovan), vid gränsen mellan Velilskaja- och Лопастицкая voloster i Novgorods land. Hypotesen att Вышееголос är en sammansatt litauism med det andra ledet lit. -galas ’ände, rand’ är plausibel. Toponymiska sammansättningar på -galas, -gala är verkligen vanliga i de baltiska språken: lit. Ariogala, Maisiogala, lett. Latgale, Zemgale och liknande, se (Топоров, Трубачев 1962: 172). För den baltiska karaktären hos Вышееголос talar också att toponymen var knuten till en plats som enligt brevet från 1483 låg vid Литовской дороге, det vill säga möjligen grundad av litauerna själva, och att den är belagd från andra hälften av 1400-talet, alltså endast något senare än

154

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes

från den tid då hela detta område ännu ingick i den polsk-litauiska staten. Därför blir det begripligt varför lit. -galas inte hann anpassa sig morfologiskt i den lokala slaviska omgivningen, utan till och med bevarade sin litauiska flexion (-as), även om det fonetiskt regelrätt återgavs på slaviskt vis som -голос. Betydelsen ‘ände, ytterkant’ kan tolkas som en hänvisning till den rysk-litauiska gränsen, som faktiskt löpte någonstans i detta område under 1300–1400-talen. Den första leden i sammansättningen är dock oklar: det verkar som om vi här har en ”anpassning” av någon balt. lexikal rot till ett ljudlikt slav. Ovanför- (: вýшв, вы́шина, вы́ше?).

Шатун – en sjö vid Västra Dvinas källområden, belagd i Toropets härads bok från 1540 – Щетун, även Щитун, Щутун (ПКНЗ 4: 641, 645, 647, 649, 652, 653). Den tidigare formen Щетун tycks visa resultatet av slavisk palatalisering av den baltiska Sket- (jfr lit. Skėtupis, Sketupỹs i LUEV: 149); denna rot verkar vara besläktad med lit. skėsti, skẽčia ‘bredda, göra större’. Formanten -ун fortsätter balt. -ūnas, exempelvis i litauiska hydronymerna Bijūnas, Verdūnas (LUEV: 18, 191). Enligt denna tolkning betecknade hydronymen en sjö som svämmar över kraftigt och ökar i storlek.

Лучанское – en sjö i floden Volkotas system, i Västra Dvinas avrinningsområde, belagd i den tidigaste skriftliga dokumentationen från 1495 – Лучан, eller Лучино, Улчан (НПК II: 798, 799, 800 ff.). Förutom den ursprungsslaviska tolkningen (av лука ‘en bukt på stranden’) kan man betrakta namnet som en slaviserad baltism på *Lanken-, som i lit. Lankėnas flod (LUEV: 86), relaterad till lit. lankas ‘båge, ring; krökning’ eller lankà ‘flodkrök’. Sjön Лучанское har slingrande stränder och karakteristiska krökningar i strandlinjen.

Avslutningsvis vill jag framhålla att den täta koncentrationen av toponymiska baltismer i ett begränsat område nära Övre Volgas sjöar (omkring 60 namn på en yta av mindre än 4 000 km²) är imponerande. Förekomsten bland dem inte bara av hydronymer utan också av namn på bosättningar och terrängavsnitt, samt den kronologiska skiktningen – från de äldsta (Руна, Пола och några andra) till de senare, sannolikt från 1300–1400-talen (Пяуна, Вышеґолос) – vittnar om en tusenårig närvaro här av en fornbaltisk befolkning. ”Baltiska koncentrationer” av sådan täthet har, såvitt man vet, inte tidigare påvisats någon annanstans i Ryssland, men jag antar att de också kan påvisas i andra områden, om man i stället för en bred regional ansats ägnar sig åt en fördjupad, mikroregional undersökning av toponymien.

Straipsniai / Articles

155

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

ЛИТЕРАТУРА

Агеева Руфь А. 1989: Гидронимия Русского Северо-Запада как источник культурно-исторической информации, Москва: Наука.

Аникин Александр Е. 2014: Русский этимологический словарь, вып. 8, Москва: Ин-т рус. яз. им. В. В. Виноградова РАН; Ин-т филологии Сибирского отделения РАН.

Васильев Валерий Л. 2008: О проблеме древнебалтийского топонимического наследия на Русском Северо-Западе. – Вопросы языкознания 3, 76–94.

Васильев Валерий Л. 2009: Древнеевропейская гидронимия на Русском Северо-Западе. – Балто-славянские исследования XVIII: Сборник научных трудов, ред. В. В. Иванов, Москва: Языки славянских культур, 262–278.

Васильев Валерий Л. 2012: Славянские топонимические древности Новгородской земли, Москва: Рукописные памятники Древней Руси.

Васильев Валерий Л. 2019: Еще раз о названиях рек Волга, Западная Двина и Днепр. – Вопросы ономастики 16(4), 9–32.

Васильев Валерий Л. 2021: Этимологические заметки о балто-славянской гидронимии исторических Новгородско-Псковских земель (Вселуг, Долосго). – Вопросы ономастики 18(1), 113–127.

Невская Лидия Г. 1977: Балтийская географическая терминология (к семантической типологии), Москва: Наука.

Спорoгис Иван Я. 1888: Географический словарь древней Жомойтской земли XVI столетия, Вильна: Б. и.

Топоров Владимир Н. 1962: Некоторые задачи изучения балтийской топонимии русских территорий. – Вопросы географии, Сб. 58, Москва: Государственное издательство географической литературы, 41–49.

Топоров Владимир Н. 1972: Baltica Подмосковья. – Балто-славянский сборник, Москва: Наука, 217–280.

Топоров Владимир Н. 1988: Балтийский элемент в гидронимии Поочья: I. – Балто-славянские исследования 1986, Москва, 1988, 154–177.

Топоров Владимир Н. 1991: Еще раз о названии Волга. – Studia slavica. Языкознание. Литературоведение. История. История науки. К 80-летию С. Б. Бернштейна, ред. В. Н. Топоров и др., Москва: Ин-т славяноведения и балканистики АН СССР, 47–62.

156

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes

Топоров Владимир Н. 1995: О северо-западном локусе балтийской гидронимии (из цикла По окраинам древней Балтики). – Res Balticae 1, Pisa, 13–40.

Топоров Владимир Н. 2000: О балтийском слое русской истории. – Florilegium: К 60-летию Б. Н. Флори, сост. А. А. Турилов, Москва: Языки русской культуры, 349–411.

Топоров Владимир Н. 2001: К вопросу о “новгородско-литовском” пространстве и его языковой характеристике (по материалам XIII–XV веков). – Res Balticae 7, Pisa, 7–22.

Топоров Владимир Н., Трубачев Олег Н. 1962: Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва: Издательство Академии наук СССР.

Фасмер Макс 1987: Этимологический словарь русского языка 3, пер. с нем. и доп. О. Н. Трубачева, Москва: Прогресс.

Blažek Václav 2019: Volga – the first river of Europe. – Acta Linguistica Lituanica 81, 52–96.

Būga Kazimieras 1958: Rinktiniai raštai 1, sud. Z. Zinkevičius, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Būga Kazimieras 1961: Rinktiniai raštai 3, sud. Z. Zinkevičius, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Endzelin Jānis 1934: Die lettländischen Gewässernamen. – Zeitschrift für slawische Philologie, Bd. 11, H. 1/2, 112–150.

Fraenkel Ernst 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch 1–2, Heidelberg: Carl Winter. Universitätsverlag; Göttingen: Vandenhoeck + Ruprecht.

Gerullis Georg 1922: Die altpreussischen Ortsnamen, Berlin, Leipzig: W. de Gruyter.

Karulis Konstantins 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca, sēj. 1–2, Rīgā: Avots.

Endzelins Jānis 1956: Latvijas PSR vietvārdi, d. 1, sēj. 1, Rīga: Latvijas PSR zinātņu Akad. izdevniecība.

Endzelīns Jānis 1961: Latvijas PSR vietvārdi, d. 1, sēj. 2, Rīga: Latvijas PSR zinātņu Akad. izdevniecība.

Mažiulis Vytautas 1996: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Straipsniai / Articles

157

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

Vasmer Max 1932: Beiträge zur historischen Völkerkunde Osteuropas. I. Die Ostgrenze der baltischen Stämme, Berlin: Sitzungsberichte der Preussischen Akademie der Wissenschaften, 637–666.

Vasmer Max 1934: Beiträge zur historischen Völkerkunde Osteuropas. II. Die ehemalige Ausbreitung der Westfinnen in den heutigen slawischen Ländern, Berlin: Sitzungsberichte der Preussischen Akademie der Wissenschaften, 35–440.

Zeps Valdis 1984: The placenames of Latgola. A Dictionary of East Latvian Toponyms, Madison, Wisconsin: Baltic Studies Center.

СОКРАЩЕНИЯ

МГМ-Ост – Материалы Генерального межевания 1770-х гг.: Атлас Осташковского уезда, хранится в Российском государственном архиве древних актов, ф. 1356, оп. 1, № 6003, 6004, ч. 3, 4.

ДДГ – Духовные и договорные грамоты великих и удельных князей XIV–XVI вв., подгот. Л. В. Черепнин, Москва, Ленинград: Издательство АН СССР, 1950.

НОС – Новгородский областной словарь, изд. подгот. А. Н. Левичкин, С. А. Мызников, Санкт-Петербург: Наука, 2010.

НПК – Новгородские писцовые книги, в 6 т., Санкт-Петербург: Типография Безобразова, 1859–1910.

НПЛ – Новгородская первая летопись старшего и младшего изводов, подгот. А. И. Цепковым, Рязань: Александрия: Уз5орочье, 2001.

ПКНЗ – Писцовые книги Новгородской земли, в 5 т., сост. К. В. Баранов, Москва, Санкт-Петербург: Археографический центр, Древлехранилище, “Дмитрий Буланин”, 1999–2004.

ПКРВ – Писцовая приправочная книга 1588–1589 годов уезда Ржевы Володимеровой (половина князя Дмитрия Ивановича), подгот. А. А. Фролов, Москва, Санкт-Петербург: Альянс–Архео, 2015.

Сб. РИО – Сборник императорского Русского исторического общества. Т. 35: Памятники дипломатических сношений Московского государства с польско-Литовским, кн. 1: с 1487 по 1533 год, Санкт-Петербург: Типография Ф. Елеонского и К°, 1882.

СРНГ – Словарь русских народных говоров, гл. ред. Ф. П. Филин, Ф. П. Сороколетов, С. А. Мызников, тт. 1–51, Москва, Ленинград / Санкт-Петербург: Наука, 1965–2019.

158

Acta Linguistica Lithuanica LXXXV

Toponymic Baltisms near the Upper Volga Lakes

ТСГТО – Тематический словарь говоров Тверской области, в 5-ти вып., гл. ред. Т. В. Кириллова, Тверь: ТвГУ, 2003–2006.

HW – Hydronimia Wisły. Cz. I: Wykaz nazw w układzie hydrograficznym, pod red. P. Zwolińskiego, Wrocław-Warszawa-Kraków: Zakład narodowy im. Ossolińskich, 1965.

LUEV – Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, atsak. red. E. Grinaveckienė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1963.

LKŽe – Lietuvių kalbos žodynas 1–20 (1941–2002), red. kolegija G. Naktinienė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, vyr. red. G. Naktinienė, e. variantas, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008 (atnaujinta versija, 2017). Available at: http://www.lkz.lt.

Toponiminiai baltizmai Volgos aukštupio ežerų baseine

SANTRAUKA

Straipsnis skirtas baltiškos kilmės toponimų (daugiausia hidronimų) etimologinei analizei. Šie toponimai yra lokalizuoti prie Volgos aukštupio ežerų baseino ir į vakarus nuo jo – iki pat Polos ir Vakarų Dvinos upių ištakų. Šiame mikroregione, kurį sudaro kvadrato formos teritorija su maždaug 60 km ilgio kraštinėmis, buvo rasta ir išanalizuota apie 60 toponiminių baltizmų: Sterž, Stergut, Verkhity Bol’s iye ir Verkhity Mal yye, Vselug, Peno, Volga, Persyanka, Meslinka, Stabyonka, Maryovka, Rtitsa, Runa (Volgos intakas) ir Runa (Polos intakas), Šeš, Polovskoye, Poloviž’ma, Polovizna, Ku’, Kutevka, Kudino, Mossovitsa, Netes’ma, Sinčina, Kolša, Skorbino, Lopino, Mizgutnya, Demontso, Indeno, Pola, Polynets, Silin, Pyauna, Paynitsa, Iligovskoye, Iligovka, Ilkino, Ordonikol’skoye, Isnya, Tinitskoye, Orlinskoye, Yerlykhan, Ornevka, Otolovo, Govšitsa, Steklino, Volkota, Žukopa, Vetožetka, Žaberka, Dolžino, Marinitsa, Velenets, Velskaya, Dolosso, Dolosets, Vyšegolos, Šatun, Lučanskoye. Straipsnyje pateikti baltizmai – tai upių, ežerų, kaimų ir vietovių pavadinimai.

Įteikta 2021 m. rugpjūčio 31 d.

VALERY LEONIDOVICH VASILYEV

Yaroslav-the-Wise Novgorod State University Bolshaya Sankt-Peterburgskaya str. 41, Veliky Novgorod, 173003, Russia [email protected]

Straipsniai / Articles

159