Baltic “*balā” ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

Václav Blažek

doi:10.35321/all87-01

Machine-translated document

This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.

Preparing document pages…

VÁCLAV BLAŽEK

Masaryks universitet

ORCID-id: orcid.org/0000-0002-6797-7188

Forskningsområden: baltisk och indoeuropeisk etymologi och onomastik.

DOI: doi.org/10.35321/all87-01

BALTISKA *BALĀ ”LERA, GYTTJA, TRÄSK” MOT EN INDOEUROPEISK BAKGRUND

Baltiska *balā ”lera, gyttja, träsk” i de indoeuropeiska språkens kontext

ANNOTATION

I denna artikel analyseras den baltiska termen *balā ”lera, gyttja, träsk” ur ett ordbildnings- och etymologiskt perspektiv. Genomgången av tidigare etymologier leder till valet av kognaterna i germanska *pōla och möjligen kontinentalkeltiska *bolā, alla med betydelsen ”sumpmark, träsk”, samt dessutom den slaviska termen *ob(v)l̥ ”källa, springkälla; brunn”, analyserad som *n-blo ”icke-lerig” = ”klar (om vatten)”. De germanska jämförelseformerna förutsätter den sällsynta initialen *b-, som enligt vissa lingvister, nämligen företrädare för Leidenskolan, anger ett ”icke-indoeuropeiskt” ursprung. Det prövas om etymonet kan representera en utvidgning med -l från roten *gʷebʰ- ”träsk, sumpmark” i nollstadiet av avljudet, i enlighet med Alexander Lubotskys idéer.

NYCKELORD: baltiska, germanska, keltiska, slaviska, källa, olerig, träsk.

ANOTATION

I artikeln analyseras den baltiska termen *balā ”lera, gyttja, träsk” ur ett ordbildnings- och etymologiskt perspektiv. Efter en genomgång av tidigare etymologier väljs de besläktade germanska orden *pōla och möjligen kontinentalkeltiska *bolā, med betydelsen ”träsk, gyttja”, samt den slaviska termen *ob(v)l̥ ”källa, springkälla; brunn”, som analyseras som *n-blo ”icke-lerig” = ”klart (vatten)”. Enligt vissa lingvister, bland annat företrädare för Leidenskolan, pekar de germanska jämförelseorden på den sällsynta initialen *b-, vilket förutsätter ett ”icke-indoeuropeiskt” ursprung. Med utgångspunkt i Alexander Lubotskys idéer

Straipsniai / Articles

VÁCLAV BLAŽEK

analyseras i artikeln om detta etymon kan vara ett exempel på ett element –l som utvidgar roten *gʷebʰ- ”gyttja, träsk” i nollstadiet av avljudet.

VIKTIGA ORD: baltisk, germansk, keltisk, slavisk, springkälla, olerig, träsk.

1. BELÄGG

1.1. Litauiska balà ”lera, gyttja, sankmark; utspillt vatten, pöl”, dial. även balẽ; avledningar: balýnas ”träsk, kärr”, balỹnė d., balýstas, –à dial. ”lerig, sank”, balókšnis ”litet lerigt område, pöl, vattenfyllt hål, t.ex. på en väg”, balótos píevos f. pl. ”leriga ängar”, liūnabale ”sank äng”.

Toponymer: flodnamnen Baláitis, Balìnis, Bãlupis; sjönamnen Baluosỹs, Baluõšas, Bãlakampis, Bãlažeris; ortnamnen Bãlos, Balalė, Bališkės 2x, Bãliškiai 2x, Bališkiai 2x, Balùškiai 2x, Ažùbalai 12x, Ažùbalis 9x, Pabalaĩ, Užbalaĩ 9x, Užùbalaĩ 17x, jfr. Balagãnas, Balagãnai, Bal̃butai, Baldegiãi, Bãlkalnis, och Ėgliabalai, Ozkabalai 3x, Šlapabalė, Veršiõbalis, Vi̇lkabalai 3x (Smoczyński 2018: 86: några av dessa namn kan höra till adj. bãlas ”vit”; ALEW 87).

1.2. Lettiska bala ”lerig, trädlös dal”, pl. balas ”vattensjuk, ofruktbar jord” (ME I: 253), förutom bḷute ”vattenfyllt hål” (ME I: 278), som motsvarar litauiska balūtė d. (Nevskaja 1977: 18); avledning: baliņa ”pöl” (a.a.).

Toponymer: flodnamnet Balupe, dvs. ”träskflod” (Endzelin 1934: 121); bergnamnet Balates kalns, dvs. ”träskberg” (Fraenkel 1962–1965: 30).

1.3. I fornpreussiskan är motsvarande appellativ inte känt, endast toponymer, som sannolikt är besläktade:

Sjönamnet Balyngen (1361), motsvarande den litauiska hydronymen Balinguva;

ortnamn som 1409 Balionynen, Balowe, Balositen ~ litauiska Baluoso ežeras (Gerullis 1922: 15, 232; Toporov 1975: 184; Blažienė 2005: 24), 1782 Balite (Blažienė 2000: 15), Balupiany, 1790 Ballupöhnen ~ litauiska flodnamn Balùpis, Bãlupis (Przybytek 1993: 18), 1423 Bolausen (Gerullis 1922: 14; Blažienė 2005: 32–33).

1.4. Det finns spår av besläktade baltiska hydronymer utanför de historiska baltiska språkens område, nämligen Bãlyn i den ukrainska floden Desnas avrinningsområde, motsvarande namnet på den litauiska sjön Balinis (Toporov, Trubačev 1962: 176; SHU 32), eller floden Baly i flodens avrinningsområde

^¹ Ordet är belagt endast i närheten av den lettisk-litauiska språkgränsen. Därför är det möjligt att anta att detta lettiska ord har litauiskt ursprung (jfr ALEW 87).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Baltic *balā ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

Horyń (Trubačev 1968: 227, 249; SHU 32), även om dess slaviska ursprung inte heller kan uteslutas.

1.5. Baltiskt ursprung kan tillskrivas en nordöstlig rysk dialektism balarūžina ”pöl” från övre Volgas, Vjatkas och Dons avrinningsområden (jfr Vasmer I: 46 och Anikin 2008: 127, som föredrar den primära formen med metates av likviderna *baralūžina eller *barolūžina). Det är lockande att anta ett ursprungligt baltisk-östslaviskt sammansatt ord *bala-lužina motsvarande t.ex. polska kaluza < *kalo-luža (Pastrnek 1902: 303), tjeckiska kaluž < *kalo-luža ”pöl”, bokstavligen ”lerig pöl” (Machek 1968: 237), även om segmenteringen kal-uža också kan övervägas.

2. DET FINNS MINST TVÅ ANSATSER FÖR ATT ETYMOLOGISERA BALTISKA *BALĀ

2.1. Den baltiska termen *balā ”lera, gyttja, träsk” har vanligtvis förbundits med slaviska *bòlto ”träsk”, som trängde in i vissa moderna icke-slaviska språk på Balkan: albanska baltē ”lera, träsk”; rumänska baltă ”lera, träsk”; nygrekiska βάλτος ”träsk” (Derksen 2007: 53). Vad gäller ordbildningen är dock den exakta motsvarigheten till slaviska *bòlto baltiska *baltas ”vit” > litauiska báltas, lettiska bal̃ts ”vit”, fornpreussisk NL Namūynbalt (Derksen 2015: 80), som bör relateras till litauiska bálas ”vit”, lettiska bāls ”blek”; slaviska *bēlb ”vit”² (Derksen 2015: 78), och vidare grekiska φαλος· λευκός (Hesych.), φαλιός ”ljus, vitfläckig” (Call.) osv.; gotiska *bala belagt t.ex. hos Ennodius: de equo badio et balane ”om en grå och bala häst” (Lehmann 1986: 59; Pokorny 1959: 118–119). Dessa kognater förutsätter initialen *bʰ-.

2.2. Den alternativa uppsättningen kognater till baltiska *balā ”lera, gyttja, träsk” överensstämmer med det i både ordbildning och semantik, medan initialen bör rekonstrueras som IE *b-, dvs. utan aspiration.

2.2.1. Västgermanska *pōla- (EWAhd 6: ca 505–507; Kroonen 2013: 398: icke-IE):

^² Den semantiska relationen mellan ”träsk, sumpmark, lera” och ”vit” kan illustreras med transparenta slaviska exempel som polska biel (dial.), bielaw, belarusiska bel’ ”sank äng”, vilka båda kan härledas från *bělъ ”vit” (Derksen 2007: 53; ESSJ 2: 180).

Straipsniai / Articles

VÁCLAV BLAŽEK

• fornengelska pōl m. ”träsk, sumpmark”, medelengelska pōl(e) ”liten stillastående vattensamling, damm, sjö, träsk”, engelska pool ”liten stillastående vattensamling, damm, sjö, träsk, grunt vatten i havet”;

• fornengelska > fornnordiska pollr m. ”rund vik, damm, pöl”, isländska, färöiska pollur m. d., norska poll d. (> samiska Nor. bǫllo ”liten rund fjord”), samt norn pǫl, poil m. ”smal vik, damm, träsk” > manx poyll (de Vries 1962: 427);

• fornfrisiska pōl m. ”träsk, lerigt hål, vattenfyllt hål”, nyvästfrisiska poel m./f. ”stillastående vatten, damm, sjö, djup”;

• forn-lågfrankiska puol ”damm, träsk” (vanligen i toponymer), medelnederländska, nederländska poel m. ”träsk, sumpmark, damm, stillastående vatten”;

• medellågtyska pōl, pūl m. ”pöl, träsk”; därifrån danska pöl ”pöl”, norska (Bm./Nn.) pøl m. ”vattenfyllt hål, pöl, träsk”, fornsvenska, svenska pöl d. (med pluralomljud);

• fornhögtyska pfuol m. (aor. i-stam), från 1000-talet i glosor: ”träsk, pöl, hål med flytande gödsel; kloak, gyttja, palus, volutabrum”, tyska Pfuhl m. ”liten damm; ansamling av smutsvatten, flytande gödsel”.

Den förlängda rotvokalen i västgermanska *pōla i kontrast till den korta rotvokalen i baltiska *balā kan förklaras genom vṛddhi-bildning av den germanska formen. Den oförlängda rotvokalen i germanska kan beläggas i nederländska peel ”träsk, sumpmark” < västgermanska *pali-. Boutkan & Siebinga (2005: 309) tillfogade vidare modern östfrisiska paller(d) ”träsk, sumpmark” < *pall- samt modern isländska pula d. < *pul-.

Ur ordbildningssynpunkt kan protoformerna *pōla och *pali utgöra ett par, analogt med nordvästgermanska *mōra- ”sank jord” och germanska *mari- ”hav” (Udolph 1994: 135; jfr Darms 1978: 158–166).

2.2.2. Ett annat språk som skiljer mellan de indoeuropeiska tonande och tonande aspirerade klusilerna är sanskrit. C.C. Uhlenbeck (1898: 99, 97) tänkte på ett samband mellan å ena sidan fornengelska pōl m. ”träsk, sumpmark”, fornhögtyska pfuol ”träsk, pöl, hål med flytande gödsel”, litauiska balà ”lera, gyttja, sankmark; utspillt vatten, pöl” och å andra sidan sanskrit jambāla- ”lera, slam, träsk” (Pañcatantra osv.). Uhlenbeck såg i det sanskritiska ordet en sammansättning, där den första komponenten borde motsvara vediskt

^³ Fornengelskt ursprung har tillskrivits sådana insulära keltiska former som medelwalesiska (1300-talet), walesiska pwll ”hål, damm, pöl; gruva”, fornkorniska pol ”puteus”, medelkorniska pol ”hål, brunn; dike, vallgrav”, forn-bretonska NL Pul-Bili, medelbretonska pul, poul, bretonska poull ”hål, dike”; iriska poll ”hål, öppning i jorden” (Deshayes 2003: 595). Fornengelska pull m. a-st./f. ō-st. ”damm, vik”, med varianten pyll m. (a-st.) ”smal vik, flodarm, damm” > medelengelska pil ”smal vik”, engelska pill d., är sannolikt ett lån tillbaka från brittiskt.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Baltic *balā ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

jmā- ”jord”. Kuiper (1948: 60–61) såg däremot här ett lån av mundiskt ursprung på grundval av santali jab jab, job job, jobo, jobho ”våt, fuktig, blöt”, jobo ”smutsa ned, väta, rulla sig i lera eller vatten”, jubhi ”sank, sumpig, kärrig”, mundari jubhi, ho jobe ”lera”, kharia jobhi ”sank mark” osv. I princip är det legitimt att anta en hypotetisk hybridisk mundisk–indoarisk sammansättning *jab-bāla, vars båda komponenter har en mer eller mindre identisk betydelse ”lera”. Komponenten *bāla kan återspegla både *beHlo- / *boHlo och *bolo i enlighet med Lex Brugmann eller dess förlängda vṛddhi-variant. Även om denna idé är tilltalande förblir den endast en spekulation.

2.2.3. En mer sannolik släkting kan finnas i dialektismen från förromansk tid bola ”träsk, sumpmark”, som är belagd i Piemont i norra Italien och i kantonen Ticino/Tessin i södra Schweiz, på orten Arbedo. Meyer-Lübke (1935: nr 1191b) antog galliskt eller liguriskt ursprung och identifierade dess släktingar i tyska Pfuhl och litauiska balà. Men det liguriska språket användes sannolikt inte så långt från Medelhavskusten. Både Piemont och Ticino är områden där lepontiska användes. Oberoende av det keltiska⁴ eller liguriska ursprunget hos bola kan initialen b återspegla både IE *b- & *bh₁-, medan rotvokalen o endast kan återspegla IE *ō.

2.2.4. Duridanov (1969: 19) föreslog att föra samman det dakiska ortnamnet Băλαυσον (Procopius av Caesarea, De Aedificiis 4.4: ett slott i området Skassatena) med fornpreussiska Bolausen, och etymologiserade båda på grundval av litauiska balà ”träsk, sumpmark” eller bãlas ”vit”, samt det litauiska avledningssuffixet -aus-, som exempelvis bildar litauiska hydronymer som Lėtausas, Smukaušis. Alternativt tänkte Duridanov på en sammansättning vars andra komponent skulle vara roten *h₂eus- (jfr Pokorny 1959: 90; Kümmel, LIV 275–276), som bildar sådana hydronymer som namnet på den italienska floden Ausa (jfr Krahe 1964: 44) eller *Hous-(t-) > fornpreussiska austo ”mynning”, ryska ustje ”flodmynning” osv. (Pokorny 1959: 784–85).

2.2.5. Man kan dessutom lägga till ännu en tidigare ouppmärksammad kognat, slaviska *ob(b)lb ”källa, springkälla; brunn”.⁵

⁴ Kuryłowicz (1925: 208) försökte identifiera ytterligare en keltisk kandidat till släktskap i vissa galloromanska termer som återspeglar den hypotetiska galliska utgångspunkten *balko-, rekonstruerad på grundval av former som forngammalprovensalska balc ”humide”, forzensiska bauché ”iris d’étang”, dauphinoiska bauchi ”kärrhö som används som strö åt boskap” (FEW I: 211). Wartburg (a.a.) nämnde vidare rumänska bâlc ”träsk” och iriska balc ”torkad lera; skorpa som bildas på jordytan till följd av hettan”. Stammen *balko är förenlig med formerna analyserade i § 2.2 endast om den härleds från *bl̥Hko- (jfr Zair 2012: 82–84).

⁵ I de slaviska språken finns en rik terminologi för källor eller brunnar: t.ex. *ъzbrojb, *ъzтokъ, *ъzvоrъ, *ključь, *kolděžь, *krynica, *oko/*okъno, *ob(b)lb, *pormu, *rod(b)nikъ, *sopotъ, *stublb, *studnbja, *tyме, *virb, *v(b)rělo/*v(b)rоtъкъ/*v(b)rulja, *žerdlo (se Udolph 1979).

Straipsniai / Articles

VÁCLAV BLAŽEK

2.2.5.1. Som appellativ förekommer det endast i den sydslaviska grenen och vid den nordvästra periferin av den västslaviska grenen:

Kyrkoslaviska (av rysk redaktion) оуболь ”φρέαρ, puteum”, dvs. ”brunn”, belagt i Патерикъ синайский, v. 143 (Sreznevskiј III: 1116):

• жена нѣкто хѡлювива оуболь рѣяще u, злобину прѣмногоу копавши, не обрѣте воды (”puteum fodit”).

Възѧ стҍго (икону) и низьвѣсвивше его въ оуболь, абие скоро вода изиде въ кладязѣ.

Även om texten uppvisar fonetiska och morfologiska drag av östslaviskt ursprung saknas lexikala russismer, och därför är det möjligt att acceptera sydslaviskt ursprung för ordet оуболь (jfr Sławski 1971: 445).

• bulgariska văbel (Pazardžik, Preslav, nordöst), vŏbel (Rodopi), vāmbel ”källa, springkälla, brunn” (BER I: 201).

• makedonska jabel ”vattenfyllt hål, vattenhål, pöl, källa”, dial. jubel ”damm” (Stamatоski 1973: 78).

• serbiska (Montenegro) ȕbao, gen. ȕbla ”urgrävt hål i jorden, där vatten hämtas; ett slags brunn” (Karadžić 1935: 788; Skok III: 533–34); ark. serbiska ub(b)la ”piscina receptaculum aquae”: право нис потоком подь оуболь (Daničić 1864: 343); serbiska (Kosovo) ubo, ubla ”volymmått (för vätskor)” (Ele zović 1935: 376).

• serbiska > albanska ubël, pl. ubla ”brunn, schakt, brunn i en sluttning” (Popović 1960: 378; Sławski 1971: 448; Udolph 1979: 439; Orel 1998: 482 förband överraskande det albanska ordet med gotiska ubils ”ond”).

• polabiska *vǫbȧl ”brunn” rekonstrueras på grundval av belägg som Wumbȧl & Wůmbȧl ”Brunnen” (Hennig: Vocabularium Venedicum), Wungwool ”Der Brunnen” (Vocabularium et Phraseologicum Vandalicum), Wungwōl (Eccard), Wungwōl ”Un puits” (Pfeffinger) – se Polański 1994: 1040.

2.2.5.2. Med hänsyn till den toponymiska utbredningen av *ǫb(b)lъ och dess avledningar förekommer det i alla slaviska grenar:

• Grekland: NL Ἄμπλιανη, Ὀμπλού Μονή, Βαμπέλι, Βόμπλο (Vasmer 1941: 24, 80, 136, 190).

Albanien: NL Vunbeli – nära staden Elbasan (Udolph 1979: 440).

• Bulgarien: NF Văbela – biflod till floden Luda Kamčiјa vid Asparuhovo i södra delen av Varnaregionen; NL Văhel – Nikopolsko vid Donau i norra Bulgarien; Văbela – vid Levočево, Smoljanskoregionen i södra Bulgarien osv. (BER I: 200).

• Makedonien: NF Jâbel; NL Jablinje & Jablišta; Vumbel (Udolph 1979: 440–441).

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Baltic *balā ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

• Montenegro: Uba, gen. Ubla – 2 hydronymer vid Nikšić; NF Uba – vid Boka Kotorska; Ubliсa – vid Danilovgrad; Ubalac – vid Nikšić; NL Ubalac – vid Podgorica (Udolph 1979: 440–441).

• Kroatien: Ubla – hydronym på ön Brač; viken Ubli med två källor på ön Lastovo; NF Ombla – vid Dubrovnik (via italiensk förmedling).

• Slovenien: NF Ubel (först 1260); NL (Malo, Veliko) Ubelsko, 1402 Vbelczk (Bezlaj II: 282).

Slovakien: NL Ubl’a, 1773, 1808 Ubly, Ubla – by nära staden Humenné (Majtán 1972: 433); NF Ubl’a = Ublianka (biflod till Uh) – Sninadistriktet, nordöstra Slovakien, och angränsande del av Ukraina (Udolph 1979: 441; SHU 577).

• Tjeckien: NL Úblo, 1377 Ubla – by nära staden Krnov; Ublo (från 1400-talet) – by nära staden Vizovice (Hosák, Šrámek 1980: 628).

• Tyskland: NL Wamlitz, 1261 Wammelitz – Randowdistriktet; NF Vamleitz – nära staden Gusborn; Fammels – nära staden Tollendorf; Fummels – nära staden Teichlosen – alla i Hannovers närhet (Udolph 1979: 441).

• Polen: NL Wąblany, 1470–1480 Wamblany, Wablani – Opoczno-distriktet i södra centrala Polen; FN Ubłiczyn(y) – Hrubieszów-distriktet i sydöstra Polen; NL 1583 Ubliśče – Równe-distriktet i sydöstra Polen fram till 1939, i dag Rivne i västra Ukraina (Udolph 1979: 441).

• Belarus: NL Úbel’ – sydost om Minsk (Udolph 1979: 441).

• Ryssland: Ublja – hydronym vid gränsen mellan de tidigare guvernementen Voronež och Kursk (Udolph 1979: 441).

2.2.5.3. Hittills har flera försök gjorts att etymologisera *qob(ъ)lъ:

2.2.5.3.1. Brückner (1918: 185) skilde de sydslaviska formerna, vars initial han härledde från *vъ- (liksom Miklosich 1886: 396), från polabiska wungwool ”brunn”, som han förband med tjeckiska úval ”dalgångsbäcken” och polska wąwаl < *qvаlb. Skok (III: 534) försökte däremot förbinda de sydslaviska formerna med polska wąwаl.

2.2.5.3.2. Mladenov (1941: 85) bedömde att *qob(ъ)lъ var en anpassning av medelgrekiska ἔμβολος, men det betydde inte ”akvedukt” utan ”täckt gata” (jfr även Vasmer III: 169, som avvisade denna idé).

2.2.5.3.3. Georgiev et al. (BER I: 200) såg ett samband med vediska ámbʰa- & ámbu- ”vatten”, abᶦná- ”regnmoln”; ungavestiska apʰra d.; armeniska amb & ampᶜ ”moln”; grekiska ὄμβρος ”regn”; latin imber ”regn”, även om reflexerna *bʰ och *b växlar här. Samma idé utvecklades av Sławski (1971: 449), som fastställde avledningssuffixet *-ъlъ, vilket han också identifierade i slaviska *ogъlъ ”hörn, vinkel” ~ latin angulus d., eller slaviska *pъkъlъ ”harts” ~ latin pix, gen. picis d. (jfr Sławski 1974: 111).

Straipsniai / Articles

VÁCLAV BLAŽEK

2.2.5.3.4. Rozwadowski (1948: 238) accepterade den sydslavisk–polabiska isoglossen med initialprefixet *ǫ-. Hans idé utvecklades av Sławski (1971: 449), som antog sammansättningen *ǫ- + *bʰel, vars slaviska fortsättningar han identifierade exempelvis i polsk dial. bełt ”virvel”, slovenska bôlt ”ravin” < *bъltъ, vilket kan kompletteras med ukrainska bouč ”djup plats i flodens urholkning, skapad av vatten” < *bъltjb (ESJ/S 3: 120).

2.2.5.3.5. Den föreliggande nya etymologin följer Rozwadowskis och Sławskis idéer men modifierar dem också. Det slaviska prefixet *ǫ hade två funktioner: (1) ”i, inuti”; (2) ”o-, -lös, utan”.

(1a) gammalkyrkoslaviska ǫdolъ m., ǫdolь f. ”dal”, polska wądoł, ryska udol d. gentemot gammalkyrkoslaviska dolъ ”dal” (Janyškóvá, ESJS 3: 139; Dunkel, LIPP 2: 224);

(1b) slaviska *q̑vozъ > serbokroatiska úvoz ”del av en gårdsplan som utgör infart för vagnar”, tjeckiska úvoz ”dalgångsbäcken”, polska wąwóz ”djup dal, urholkad väg” gentemot slaviska *vozъ ”vagn” (Boryś 2005: 683);

(2a) gammalkyrkoslaviska ǫrodъ ”dåraktig person, dumbom”, ryska uród ”vanställd person” gentemot gammal tjeckiska neródcě ”oförnuftig eller dåraktig person”, gammalkyrkoslaviska neroditi ”försumma, åsidosätta, inte bry sig” (Janyškóvá, ESJS 10: 618; Šarapatková, ESJS 13: 773; Dunkel, LIPP 2: 535);

(2b) gammalkyrkoslaviska ǫtъbъ ”hålig” gentemot tъlo ”botten”, alltså ”hålig” < ”bottenlös” (Janyškóvá, ESJS 10: 619–620; Dunkel, LIPP 2: 535).

Det är svårt att tolka *ǫ i slaviska *ǫ-b(b)lъ som ”i, inuti”, eftersom det saknas en adekvat funktion för *b(b)lъ.^⁶ Med hänsyn till prefixet *ǫ-’s negativa funktion bör den självständiga roten *b(b)l vara mer eller mindre antonymisk till betydelsen ”källa, springkälla”. En god kandidat som kognat till den slaviska formen *b(b)l i nollstadiet av avljudet kan vara baltiska *balā ”lera, gyttja, träsk” i avljudets fulla (o-)grad.

Med hänsyn till de föregående argumenten är det möjligt att analysera slaviska *ǫ-b(b)l° som en senindoeuropeisk sammansättning *n-bl° ”icke-lerig”, liknande grekiska ἄθολος ”inte grumlig, klar” (Luc. Hist. Conscr. 51), från θολος ”lera, smuts (särskilt i vatten)” (Arist. Fr. 311).

⁶ Kanske med undantag för roten *bʰleuH- > grekiska φλύω ”koka, koka över”; latin fluō, -ere ”flyta, rinna (om vatten), fluvius ”flod” (Schirmer, Kümmel, LIV 90; de Vaan 2008: 228), även om den interna strukturen hos slaviska *b(b)lъ förblir osäker, kanske *bʰl̥Hu-?

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Baltic *balā ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

3. SAMMANFATTNING AV DE SANNOLIKA INDOEUROPEISKA KOGNATERNA

Sammanfattningsvis kan de närmaste kognaterna till baltiska *balā ”lera, gyttja, träsk” identifieras i västgermanska *pōla- ”träsk, sumpmark”, med avljudsvarianterna *pali-, *pallo & *pulo, lepontiska eller cisalpinskt galliska (?) *bolā ”träsk, sumpmark”, hypotetiska dakiska *bal-, och slaviska *gъ(v)lb ”källa, springkälla; brunn”, tolkningsbart som *n-blo ”icke-lerig”.

4. DISKUSSION AV DEN HYPOTETISKA ETYMOLOGIN BASERAD PÅ ROTEN *gʷebʰ- ”TRÄSK, SUMPmark, LERA”

Bortsett från den tvivelaktiga förekomsten av indoariska *bāla- ’lera’ är dessa besläktade former endast kända i de europeiska grenarna av indoeuropeiskan. Denna begränsade geografiska utbredning och initialen *b kvalificerar etymonet som en kandidat för ett förindoeuropeiskt ursprung, särskilt ur den Leiden-indoeuropeiska skolans perspektiv (se uttryckligen Boutkan, Siebinga 2005: 309; Kroonen 2013: 398). Paradoxalt nog föreslog andra företrädare för Leiden-skolan en lösning som eliminerar argumentet om initialen *b-. I dialogen med författaren Alexander Lubotsky (se även Pronk 2013: 4, som hänvisar till Lubotskys föreläsning om samma ämne den 18 juni 2012 i Münster) nämnde ett annat indoeuropeiskt etymon med initialen *b, representerat av vediskt bāla n. ’styrka’, bálīyān ’starkare’, báliṣṭha- ’starkast’; grekiska βελτίων & βέλτερον ’bättre’, βέλτιστος & βέλτατος ’bäst’; latin dē-bilis ’svag; krympling’; gammalkyrkoslaviska bol’ii ’större’, bolje ’mer’ (Brugmann 1897: 507, § 553; Pokorny 1959: 96; Šaur & Havlová, ESJS 2: 72). Lubotsky härledde utvecklingen av initialen *b i konsonantklustret *dbhʰ- > *db- > *b-, medan båda konsonanterna bevarades i formerna med full ablautgrad: gammalkyrkoslaviska debelьstvo ’tjocklek, fetma; grovhet’, udobelěti & udebelěti ’bli fet’; lettiska dàbls, dabl̷s ’rang, riklig’, samt fornpreussiska debīkan ’stor’ eller hettitiska dapiš ’varje, all; många’ utan l-utvidgning (ESJS 4: 201–203; Skalka, ESJS 2: 125 nämnde det slaviska avledningssuffixet *-elb, som även bildar andra adjektiv, t.ex. *tēželь, *veselь; Pronk 2013: 4).

Rekonstruktionen av den aspirerade *bʰ bekräftas av det faktum att det framför denna labial inte finns någon förlängd vokal i baltoslaviskan, medan *b skulle förutsätta förlängning i enlighet med Lex Winter & Kortlandt. En god kandidat för den analogiska lösningen är den indoeuropeiska roten *gʷebʰ-:

Straipsniai / Articles

VÁCLAV BLAŽEK

• Armeniska kaw ’lera’ < *gʷobhō− (Olsen 1999: 24 rekonstruerar *gʷə̯bʰo−, men hennes rekonstruktion av laryngalen i roten stöds endast av slaviska *žàba ’groda’ < *gʷəbʰā, där den förlängda rotvokalen kan förklaras som effekten av vr̥d̑hī⁷);

• Urgermanska *kwabban- ’kärr, sumpmark’⁸ > isländska kvap, kvapi ’gelé, geléliknande fett’, danska ark. kvabe ’slem; manet’, danska dial. kvabbe ’fett djur’, norska kvabb ’lerig jord’, nynorska kvap ’något vått eller rått’, svenska dial. kvabb ’något fett och tjockt’; fornengelska *cwabba, rekonstruerat på grundval av medellatin (1185) quabba ’kärr, sumpmark’, medelengelska quabbe samma betydelse, engelska dial. quab ’lerig plats’, västfrisiska kwabbe, kwab ’föremål bestående av mjukt fett eller kött, mycket tjock person; lake, ett slags mask, havsmanet; klump’, medelnederländska quappe ’beteckning för många fiskarter’, äldre nymodern nederländska quabbe ’beteckning för vissa fiskar’,

⁷ Urslaviska *žàba < *gʷəbʰā och fornpreussiska gabawo < *gʷobʰeu̯a representerar samma relation mellan rotvokalerna som urslaviska *vědro ’hink, ämbar’ och *voda ’vatten’ eller urgermanska *wētą- ’våt, fuktig’ och *watar- / *watan- ’vatten’ (Kroonen 2013: 583).

⁸ Alla kända appellativ är belagda först efter 1000 e.Kr. Den första beläggningen skulle kunna förskjutas omkring 900 år bakåt om etnonymen Κοβᾱνδοί från den cimbriska halvön (dagens Jylland) hade samma ursprung. Den återgavs av Ptolemaios i hans Geographia (2.11.7): Τὴν δὲ παραωκεανῖτιν κατέχουσιν ὑπὲρ μὲν τοὺς Βρουχτέρους οἱ Φρίσιοι μέχρι τοῦ Ἀμισίου ποταμοῦ, μετὰ δὲ τούτους Καῦχοι οἱ μικροὶ μέχρι τοῦ Οὐισούργιος ποταμοῦ· εἶτα Καῦχοι οἱ μείζους μέχρι τοῦ Ἄλβιος ποταμοῦ. ἐφεξῆς δὲ ἐπὶ τὸν αὐχένα τῆς Κιμβρικῆς Ἐξερσονήσου Σάξονες, αὐτὴν δὲ τὴν χερσόνησον ὑπὲρ μὲν τοὺς Σάξονας Σιγούλωνες ἀπὸ δυσμῶν, εἶτα Σαβαλίγγιοι, εἶτα Κοβανδοί, ὑπὲρ οὓς Χάλοι, καὶ ἐπὶ ὑπὲρ τούτους δυσμικώτεροι μὲν Φουνδούσιοι, ἀνατολικώτεροι δὲ Χαροῦδες, πάντων δ’ ἀρκτιώτεροι Κίμβροι. ”Havskusten bebos ovanför bruktererna fram till floden Amisia av frisierna, och efter dessa av caucherna minores fram till floden Visurgis; därefter av caucherna maiores fram till floden Albis; därifrån till näset på den cimbriska halvön av saxarna, och själva halvön ovanför saxarna av sigulonerna i väster, därefter sabalingierna, därefter cobanderna, ovanför vilka chalierna, och ännu längre ovanför dessa i väster fundusierna, i öster haruderna, längst i norr cimbrerna.” Tillgänglig på: https://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Gazetteer/Periods/Roman/_Texts/Ptolemy/2/10.html. Om Κοβανδοί korrigerades till *Κοαβανδοί, skulle det vara möjligt att tolka dem som *kwabanda−, *”folk från sumpmarker”. Denna tolkning skulle åtminstone indirekt kunna stödjas av tolkningen av den följande etnonymen Χάλοι som **”folk från klippor” med avseende på gotiska ack. sg. hallu ’klippa’, fornruniska halaz ’sten’, fornnordiska hallr ’sten’, fornengelska heall samma betydelse (Lehmann 1986: 174), kanske representerande den semantiska motsättningen till Κοβανδοί. Samma participialsuffix kan identifieras i andra etnonymer som Auganzi (Jordanes, Getica 60.2), om det återger *augandia−, eller Burgundii (Ammianus 18.2.15), Burgundiones (Plinius 4.99), Burgunziones (Jordanes 83.5) från *burgundja(n)-, *”folk med borgar” (se Schönfeld, bearb., 1911: 37–38, 55–58). Zeuss försök (1837: 152) att förbinda Κοβανδοί med andra germanska etnonymer, uppenbarligen av heterogent ursprung, Χαῦβοι (Strabon), Aviones (Tacitus), Ὄβιοι (Petrus Patricius), Chaviones & Chaibones (Mamertinus), förblir föga övertygande.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Baltic *balā ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

även ’groda’, modern nederländska kwab, kwabbe ’beteckning för olika fiskarter’, vidare ’klump, knöl, lob, kind; mjuk massa av vattenväxter’, östnederländska quabbe ’lake, småsik; groda’, medellågtyska quebbe, queb, quobbe, quöbbe ’kärr, sumpmark’, quappe ’sötvattensfisk, lake’, fornhögtyska (1000-talet) quappa ’fisk med brett huvud; lake, småsik’, tyska Quappe ’lake’, dessutom ’larver av olika amfibier’, särskilt ’grodyngel’ (EWAhd VII: cc. 10–13; Kroonen 2013: 314 förklarar övertygande geminatan genom Lex Kluge via utjämning av paradigmet hos den primära n-stammen: *kwabō, gen. *kwappaz; hans projektion av rotvokalen *a till den stavelsebildande realiseringen av laryngalen *h₁ stöds implicit endast av slaviska *žaba ’groda’ < *gʷebh̄ā).

• Baltiska språk: fornpreussiska gabawo ’padda’ < västbaltiska *gabau̯ā < urbaltiska *gabeu̯ā (Mažiulis 2013: 201) < *gʷobʰ-.

• Urslaviska *žaba ’groda’, östslaviska ’padda’ > gammalkyrkoslaviska žaba & žeba (båda Ps.Sin.), bulgariska žába, makedonska žába, serbokroatiska žȁba, slovenska žába, slovakiska žaba, tjeckiska žába, övre sorbiska, nedre sorbiska žába, polabiska zobó, pommersk slovinska žaba, polska żaba, polsk dial. ziaba, belarusiska žába, dial. źjаба, žéba, ukrainska, ryska žába (Janyšková, ESJS 19: 1144; Derksen 2008: 553 rekonstruerar den förslaviska protoformen som *gʷeb-eh₂ med automatisk förlängning av vokalen framför *-b i enlighet med Winter & Kortlandts lag. Men den borde också verka i de baltiska språken, medan rotvokalen i fornpreussiska gabawo inte otvetydigt återspeglar någon lång rotvokal).

• Den baltoslaviska beteckningen för ’groda’ eller ’padda’ härleddes sannolikt från deras miljö, kärr eller sumpmark, genom suffixutvidgning i baltiska språk och som en vṛddhi-bildning i slaviskan.

5. DISKUSSION AV l--SUFFIXET

Det återstår att fastställa l-suffixet. Enligt Brugmanns översikt (1906: 369–370, 374) finns det tre suffixutvidgningar i indoeuropeiskan som kan beaktas:

5.1. *Rolo-/-ā < *Ro-lo-/-eh₂- (R = rot).

Gotiska slahals ’översittare’ mot slahan ’slå’, osv. (Brugmann 1906: 367); litauiska draũgalas ’följeslagare; äktenskapsbrytare’, draugala ’brud, konkubin’ mot draũgas ’partner, vän, bundsförvant’ (Smoczyński 2018: 242; Otrębski 1965: 111); slaviska *vъrxolъ ’topp, höjd’ mot *vъrxъ ’kulle’ eller *gъrbolъ ’utbuktning’ mot *gъrbъ ’puckel’ (Sławski 1974: 109).

5.2. *Rālo-/-ā < *Reh₂-lo-/-eh₂-.

Straipsniai / Articles

VÁCLAV BLAŽEK

Grekiska σιγηλός, doriska σιγᾱλός ’tyst, stum’ mot σιγή, doriska σιγᾱ ’tystnad’; latin animalis ’levande, livlig’ mot anima ’andedräkt’, ūtilis ’livets, livgivande’ mot vīta ’liv’, osv. (Brugmann 1906: 369).

5.3. *Rolo-/-ā̄.

Grekiska φειδωλός ’sparsam, hushållsam, snål’, φειδωλή ’en sparsam person’ mot φειδώ ’sparsamhet, hushållsamhet, frugalitet’ (Brugmann 1906: 370) < *bheidōi.

Tydligen är endast alternativen 5.1. och 5.2. förenliga ur morfologisk synvinkel, eftersom de representerar l-utvidgningar av o- och ā- (= eh₂-)stammar.

6. KLUSTRETS ÖDE

mediae + mediae aspiratae

Roten *gᵘeʰbʰ utvidgad med l-suffixet skulle reduceras till *gᵘbʰ-, som därefter borde avaspireras till *gᵘb- och förenklas till *b- i enlighet med Alexander Lubotsky. Låt oss verifiera beteendet hos ett sådant kluster. I de indoeuropeiska språken har klustret mediae + mediae aspiratae av olika serier bevarats i inlaut på olika sätt. Först och främst är det nödvändigt att i detalj analysera de grenar där mediae och mediae aspiratae är transparent åtskilda:

• Vediskt instr. pl. padbhís, dat. pl. padbhyās, abl.-instr. du. padbhyām, från pād- ’fot’; jfr ungavestiskt instr. pl. padə̄bias-ca. Vediskt 2 pl. med. aug. áyugdʰvam från den verbala roten yuj- ’förena’ (Macdonell 2000: 51, 410).

• Grekiska ἐτρίφθην mot τρίβω eller ἐλέχθην mot λέγω, medan mykenska po-pi återspeglar *ποσφι < *ποδφι (Lejeune 1972: 69, § 56).

• Latin affero < *ad-fero mot fero ’jag bringar, bär’, dessutom adhibeo ’jag håller fram’ mot habeo ’jag håller, behåller, äger’; umbriska ar̄fertur < *ad-fertor ’den som bringar’ < *ad-bʰer-, oskiska adfust 3 sg. fut. II < *ad-bʰuh₂- (Untermann 2000: 48–49, 248).

• Gotiska waurhta, runiska worʰto, fornengelska worhte, fornsaxiska, fornhögtyska wor(a)hta ’jag arbetade’ (Antonsen 1975: 45) < urgermanska *wurhtō (jfr Ringe 2006: 268) < urgermanska *wurk-dōm < senindoeuropeiska *ur̥g-dʰōm (jfr Sverdrup 1929: 94–95).

Det är uppenbart att om klustrets andra led var den aspirerade tonande klusilen, skulle den bevaras även om den första (oaspirerade tonande) klusilen eliminerades i initial position.^⁹ Det enda undantaget är

⁹ Denna slutsats utesluter varje möjlighet till en indoarisk fortsättning av den hypotetiska bildningen *gᵘbʰV̄lo, som skulle utvecklas till *bV̄lo. Samma slutsats gäller för vediska

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Baltic *balā ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

germanskan, där det förväntade klustret *-kđ försköts till *-ht-. Detta kluster kan inte förekomma initialt och skulle förenklas till *t-. Om samma mekanism tillämpas på klustret *gᵘbʰ, borde resultatet bli urgermanska *hᵘp, förenklat i initial position till *p-.

7. SLUTSATS

Sammanfattningsvis kan baltiska *balā; keltiska *bolā;?dakiska *bal-; slaviska *ǫ-bъlъ verkligen analyseras som l-utvidgningar av synonymen *gᵘe bʰ-, eftersom de tonande och tonande aspirerade klusilerna sammanfaller i dessa grenar. I germanskan, där de är åtskilda, leder den specifika utvecklingen av deras kluster sannolikt till p-. Däremot kan, för serien av traditionellt accepterade kognater såsom vediskt bálā n. ’styrka’, bálīyān ’starkare’, báliṣṭha- ’starkast’; grekiska βελτίων & βέλτερον ’bättre’, βέλτιστος & βέλτατος ’bäst’; latin dē-bilis ’svag; krympling’; gammalkyrkoslaviska bol’ii ’större’, bolьje ’mer’ (se § 4), inget analogiskt scenario som föreslagits av Lubotsky, med utvecklingen *dbʰ- > *db- > *b-, accepteras, med undantag för slaviskan (se fn. 9). Naturligtvis kvarstår alternativet med den primära *b och erbjuder två etymon^¹⁰ vars ordbildning är mer transparent än i fallet med de hypotetiska initiala klustren *gᵘbʰ- & *dbʰ-.

R E F E R E N S E R

ALEW – Altlitauisches etymologisches Wörterbuch, bd 1: A–M, bd 2: N–Ž, redigerad under ledning av W. Hock och med medverkan av E. J. Bukev ičiūtė och Ch. Schiller av R. Fecht, A. H. Feulner, E. Hill och D. S. Wodtko, bd 3: Verzeichnisse und Indices, redigerad under ledning av W. Hock och med medverkan av många andra av R. Fecht, Hamburg: Baar Verlag, 2015.

Anikin Aleksandr E. 2008: Russkij ètimologičeskij slovarʹ [Rysk etymologisk ordbok] 2 (b–bdynʹ), Moskva: Rukopisnye pamjatniki drevnej Rusi.

bālā-n. ’styrka’, och vidare för grekiska βελτίων ’bättre’, βέλτιστος ’bäst’; latin dē-bilis ’svag’: de kan inte härledas från den primära protoformen *dbʰ-, eftersom aspireringen borde bevaras i sanskrit, grekiska och italiska språk. Endast gammalkyrkoslaviska bol’ii ’större’, bolьje ’mer’, som citerats ovan, kan härledas från hypotetiska *dbʰol-, eftersom tonande klusiler och tonande aspirerade klusiler sammanföll i slaviskan (och även i baltiska språk, keltiska och vissa andra grenar).

^¹⁰ Den primära *b återkommer också i sanskrit jambāla- ’lera, slam, sumpmark’, som diskuteras i § 2.2.2.

Straipsniai / Articles

VÁCLAV BLAŽEK

Antonsen Elmer H. 1975: A Concise Grammar of the Older Runic Inscriptions, Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

BER – Bălgarski etimologičen rečnik 1, by Vl. Georgiev, Iv. Gălăbov, I. Zaimov, St. Ilčev, Sofija: Izdatel’stvo na Bălgarskata Akademija na Naukite, 1962.

Bežaj France 1956–1961: Slovenska vodne imena 1–2, Ljubljana: Slovenska akademija znanosti in umetnosti, Razred za filološke in literarne vede, Dela 9.

Blažek Václav 2018: K till de indoeuropeiska flodernas källor. – Vesper Slavicus. Sborník k nedožitým devadesátinám Prof. Radoslava Večerky, red. P. Malčík, Praha: Nakladatelství Lidové noviny, 59–80.

Blažienė Grasilda 2000: Die Baltischen Ortsnamen im Samland. – Hydronymia Europea, Sonderband II, hrsg. von W. P. Schmid, Stuttgart: Franz Steiner Verlag.

Blažienė Grasilda 2005: Die Baltischen Ortsnamen im Samland. – Hydronymia Europea, Sonderband III, hrsg. von W. P. Schmid, Stuttgart: Franz Steiner Verlag.

Boryś Wiesław 2005: Słownik etymologiczny języka polskiego, Kraków: Wydawnictwo Literackie.

Boryś Wiesław 2021: Förslavisk topografisk och hydrografisk lexik. – Rocznik Slawistyczny 70, 13–54.

Boutkan Dirk, Siebinga Sjoerd Michiel 2005: Old Frisian Etymological Dictionary, Leiden, Biggleswade: Brill.

Brückner Alexander 1918: Om etymologier och etymologiserande. II. – Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der Indogermanischen Sprachen 48(3/4), 161–229.

Brugmann Karl 1897: Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, Bd. 1: Einleitung und Lautlehre, Strassburg: Trübner.

Brugmann Karl 1906: Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen, Bd. 2: Lehre von den Wortformen und ihrem Gebrauch, 1. Teil: Allgemeines. Zusammensetzung (Komposita). Nominalstämme, Strassburg: Trübner.

Daničić Đuro 1864: Rječnik iz književnih starina srpskih 3 (R–Č), Beograd: U Državnoj Štampariji.

Darms Georges 1978: Schwäher und Schwager. Hahn und Huhn – die Vṛddhi-Ableitung im Germanischen, München: Kitzinger.

Derksen Rick 2007: Etymological Dictionary of the Slavic Inherited Lexicon (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series), English and Slavic Edition, Bilingual Edition, Leiden, Boston: Brill.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Baltic *balā ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

Derksen Rick 2008: Etymological Dictionary of the Slavic Inherited Lexicon (Leiden Indo-European Etymological Dictionary Series), Vol. 4, Leiden, Boston: Brill.

Derksen Rick 2015: Etymological Dictionary of the Baltic Inherited Lexicon, Leiden, Boston: Brill.

Deshayes Albert 2003: Dictionnaire étymologique du breton, Douarnenez: Le Chasse-Marée.

De Vaan Michiel 2008: Etymologiskt lexikon över latin och de övriga italiska språken, Leiden, Boston: Brill.

De Vries Jan 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch, 2. Aufl., Leiden: Brill.

Duridanov Ivan V. 1969: Thrakisch-dakische Studien, del 1: thrakisch-und dakisch-baltischen Sprachbeziehungen, Sofia: Bulgarischen Akademie der Wissenschaften.

Elezović Gliša 1935: Rečnik Kosovskog-Metohiskog dijalekta 2, Beograd: Zadužbine Veljka Savića i Srpske kraljevske akademije.

ESJS – Etymologický slovník jazyka staroslověnského 1–20, red. av E. Havlová et alii, Praha: Academia; Brno: Tribun EU, 1989–2021.

ESSJ – Ètimologičeskij slovarʹ slovjanskix jazykov [Etymologisk ordbok över slaviska språk], ed. O. N. Trubačev et alii, Moskva: Nauka, 1974.

EWAhd – Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen, bd 6: māda – pūzza, utg. av R. Lühr, utarbetad av H. Bichlmeier, M. Kozianka, R. Schuhmann och L. Sturm, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 2017.

FEW – Französischen etymologisches Wörterbuch: eine Darstellung des galloromanischen Sprachschatzes, by W. von Wartburg (1888–1971); J. P. Chauveau (1959–); H. Lüdtke, J. Hubschmid (1916–1995); M. Hoffert, H. E. Keller, J. P. Chambon, Y. Greub (1972–), Basel: Helbing & Lichtenhahn; Basel: Zbinden; Paris: H. Champion; Genève: diff. hors France: Slatkine, 1928–2003. Tillgänglig på: https://apps.atilf.fr/lecteurFEW/index.php/page/view.

Gerullis Georg 1922: Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin, Leipzig: Walter de Gruyter.

Hosák Ladislav, Šrámek Rudolf 1980: Místní jména na Moravě a ve Slezsku [Ortsnamn i Mähren och Schlesien] 2 (M–Ž): dodatky, doplňky, přehledy, 1. vyd. Praha: Academia.

Karadžić Vuk 1935: Srpski rječnik: istumačen njemačkijem i latinskijem riječima, Beograd: u Štampariji Kraljevine Jugoslavije.

Krahe Hans 1964: Unsere ältesten Flussnamen, Wiesbaden: Harrassowitz.

Straipsniai / Articles

VÁCLAV BLAŽEK

Kroonen Guus 2013: Etymological Dictionary of Proto-Germanic, Leiden, Boston: Brill.

Kuiper Franciscus B. J. 1948: Proto-Munda Words in Sanskrit: Afdeeling Letterkunde Nieuwe Reeks, Amsterdam: N. V. Noord-Hollandsche Uitgevers Maatschappij. Tillgänglig på: https://www.indianculture.gov.in/ebooks/proto-munda-words-sanskrit.

Kuryłowicz Jerzy 1925: Om några förromerska ord. – Mélanges linguistiques offerts à J. Vendryes par ses amis et ses élèves, Paris: Librairie Ancienne Edouard Champion, 203–216.

Lehmann Winfred P. 1986: A Gothic etymological dictionary, Leiden: Brill.

Lejeune Michel 1972: Phonétique historique du mycénien et du grec ancien (Tradition de l’humanisme, IX), Paris: Klincksieck.

LIPP – Lexikon der indogermanischen Partikeln und Pronominalstämme 1–2, av G. E. Dunkel, Heidelberg: Winter, 2014.

LIV – Lexikon der indogermanischen Verben, 2. Aufl., by M. Kümmel, T. Zehnder, R. Lipp, B. Schirmer, ed. H. Rix, Wiesbaden: Reichert, 2001.

Macdonell Arthur A. 2000 [1916]: A Vedic Grammar for Students, Delhi: Motilal Banarsidass.

Machek Václav 1968: Etymologický slovník jazyka českého, Praha: Academia.

Majtán Milan 1972: Názvy obcí na Slovensku za ostatných dvesto rokov, Bratislava: Vydavateľstvo Slovenskej akadémie vied.

Mažiulis Vytautas 2013: Prūsų kalbos etimologijos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras.

ME I–IV – Mühlenbach Karlis, Endzelin Janis 1923–1932: Lettisch-deutsches Wörterbuch 1–4, Riga: Lettisches Bildungsministerium/Lettischer Kultursond.

Meyer-Lübke Wilhelm 1935: Romanisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg: Winter.

Miklosich Franz 1886: Etymologisches Wörterbuch der slavischen Sprachen, Wien: Braumüller.

Mladenov Stefan 1941: Etimologičeski i pravopisen rečnik na bălgarskija knižoven ezik, Sofija: Danov.

Olsen Birgit A. 1999: Substantivet i biblisk armeniska: ursprung och ordbildning – med särskild tonvikt på det indoeuropeiska arvet (Trends in Linguistics. Studies and Monographs 119), Berlin, New York: de Gruyter Mouton.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Baltic *balā ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

Orel Vladimir 1998: Albanian Etymological Dictionary, Leiden, Boston, Köln: Brill.

Otrębski Jan 1965: Gramatyka języka litewskiego 2. Nauka o budowie wyrazów, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.

Pastrnek František 1902: Ivan Ljudvigovič Losb, Složnyja slova vъ polbskomъ jazykъ, St. Peterburg, 1901 [Recenze]. – Listy filologické 29, 302–304.

Pokorny Julius 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch, Bern, München: Francke.

Polański Kazimierz 1994: Słownik etymologiczny języka Drzewian polabskich, häfte 6, Warszawa: Wydawnictwo Energeia.

Popović Ivan 1960: Geschichte der serbokroatischen Sprache, Wiesbaden: Harrassowitz.

Pronk Tijmen 2013: Several Indo-European Words for ’Dense’ and Their Etymologies. – Journal of Indo-European Studies 41, 1–19.

Przybytek Rozalia 1993: Ortsnamen baltischer Herkunft im südlichen Teil Ostpreußens. – Hydronymia Europaea, Sonderband I, hrsg. von W. P. Schmidt, Stuttgart: Frans Steiner Verlag.

Ringe Donald 2006: From Proto-Indo-European to Proto-Germanic, Oxford: University Press.

Rozwadowski Jan 1948: Studia nad nazwami wód słowiańskich, Kraków: Polska Akademia Umiejętności.

Schönfeld Moritz, red., 1911: Wörterbuch der altgermanischen Personenund Völkernamen nach der Überlieferung des klassischen Altertums bearbeitet, Heidelberg: Winter.

SHU – Slovnyk hidronimiv Ukrajiny [Ukrainas hydronymordbok], red. kolehija A. P. Nepokupnyj, O. S. Stryžak, K. K. Cilujko, Kyjiv: Naukova dumka, 1979.

Skok Petar 1971–1973: Etimologijski rječnik hrvatskoga ili srpskoga jezika 1–3, Zagreb: Jugoslavenska Akademija znanosti i umjetnosti.

Sławski Franciszek 1971: Bolgarskoe vъabel: ubel (o razvitii pervichnogo nachal’nogo ѧ) [Bulgariska vъabel: ubel (om utvecklingen av det ursprungliga initiala ѧ)]. – Issledovaniya po slavianskomu iazykoznaniyu. Sbornik v chest’ shestidesiatiletiia prof. S. B. Bernsheina [Studier i slavisk lingvistik. Artikelsamling till Prof. S. B. Bernsteins ära], ed. E. I. Demina, È. I. Zelenina, Moskva: Nauka, 444–449.

Sławski Franciszek 1974: Słownik prasłowiański 1 (A–B), Wrocław, Warszawa, Kraków, Gdańsk: Ossolineum.

Straipsniai / Articles

VÁCLAV BLAŽEK

Smoczyński Wojciech 2018: Lithuanian Etymological Dictionary, ed. by A. Holvoet and St. Young with the assistance of W. Browne, Berlin, Bern, Bruxelles, New York, Oxford, Warszawa, Wien: Peter Lang.

Sreznevskii Izmail I. 1912: Materialy dlja slovarja drevnerusskogo jazyka po pis’mennym pamjatnikam 3, Sankt Peterburg: Tipografija Imperatorskoj Akademii nauk.

Stamatоski Trajko 1973: Makedonskata onomastička leksika kako izvor za literaturniot jazik. – Referati na makedonskite slоvista za VII меѓunaroden slavistički kongres vo Varšava, red. M. Gǜrčinov i dr., Skopje: Sojuz na društvava za makedonski jazik i literatura na SRM, 75–82.

Sverdrup Jakob 1929: Das germanische Dentalpräteritum. – Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap 2, 5–96.

Šul’hač Viktor P. 1998: Praslov’jans’kyj hidronimnyj fond (fragment rekonstrukciji), Kyjiv: Nacional’na akademija nauk Ukrajiny, Instytut ukrajins’koji movy.

Toporov Vladimir N. 1975: Prusskij jazyk. Slovar’ A–D, Moskva: Nauka.

Toporov Vladimir N., Trubačev Oleg N. 1962: Lingvističeskij analiz gidronimov verhnego Podneprov’ja [Lingvistisk analys av hydronymer i övre Dneprregionen], Moskva: Izdatel’stvo Akademii nauk SSSR.

Trubačev Oleg N. 1968: Nazvanija rek pravoberežnoj Ukrainy [Namn på floder i högra Ukraina], Moskva: Nauka.

Udolph Jürgen 1979: Studien zu slavischen Gewässernamen und Gewässerbezeichnungen. Ein Beitrag zur Frage nach der Urheimat der Slaven. Supplement 17, Heidelberg: Winter.

Udolph Jürgen 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem, Berlin, New York: Walter de Gruyter.

Untermann Jürgen 2000: Wörterbuch des Oskisch–Umbrischen, Heidelberg: Winter.

Vasmer Max 1941: Die Slaven in Griechenland, Berlin: Walter de Gruyter.

Vasmer Max 1953–1958: Russisches etymologisches Wörterbuch 1–3, Heidelberg: Winter.

Zair Nicholas 2012: The Reflexes of the Proto-Indo-European Laryngeals in Celtic, Leiden, Boston: Brill.

Zeuss Johann Kaspar 1837: Die Deutschen und die Nachbarstämme, München: Lentner.

Tack: Författaren vill uttrycka sin tacksamhet till Harald Bichlmeier för hans konstruktiva kritik: han hade rätt på alla punkter. Hans tack riktas också till John D. Bengtson för hans korrigering av engelskan.

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Baltic *balā ‘mud, bog, marsh’ at the Indo-European Backdrop

Baltiska *balā ‘lera, dyn, träsk’ i de indoeuropeiska språkens kontext

S A M M A N F A T T N I N G

I artikeln behandlas de närmast besläktade orden till den baltiska termen *balā ’gyttja, dy, kärr’, vilka analyseras som motsvarigheter till västgermanska *pōla och *pali-, isländska pula, keltiska *bōlā och det dakiska toponymet Bălăușov. Dessa former har redan tidigare betraktats som besläktade med den baltiska formen. Artikeln introducerar också den slaviska termen *g(b)lъ ’källa, springbrunn; brunn’, som här analyseras som *n-blъ ’oren’ = ’klar (vatten)’. Den germanska ordinitiala *p antyder det sällsynta urindoeuropeiska *b-. I artikeln analyseras huruvida detta etymon skulle kunna vara ett exempel på ett utvidgande element -l som utvidgar roten *gʷebh- ’kärr, träsk’ i nollgraden av vokalväxlingen, med utgångspunkt i Aleksandr Lubotskijs idé om progressiv assimilation i ordinitiala konsonantkluster, i detta fall *gʷbʰ- > *gʷb- > *b-. Svaret är ”ja”, men villkoren är så komplicerade att den traditionella rekonstruktionen med ordinitialt *b och en förlängd u̯ardhi-avledning i de germanska språken framstår som den mer godtagbara versionen.

Inlämnad den 27 juni 2022.

VÁCLAV BLAŽEK

Institutionen för lingvistik och baltiska studier, Masaryk-universitetet, Nováka 1, CZ-60200 Brno, [email protected]

Straipsniai / Articles