T E R M I N O L O G I J O S D A R B I N I N K A I

Antanė KUČINSKAITĖ

NÅGOT OM TERMINOLOGERNAS ARBETE VID LITAUISKA SPRÅKINSTITUTET

I. 1945 – Litauiska språkets instituts återupprättande vid Vetenskapsakademien

Jag började arbeta vid Litauiska språkets institut vid Litauens vetenskapsakademi i början av 1945. Krigsfronten hade nyligen dragit förbi (sommaren 1944) och hade förstört och ödelagt mycket i Vilnius. Båda byggnaderna tillhörande Litauiska språkets institut samt Litauiska litteratur- och folkloreinstitutet (Antakalnio 6) hade dock klarat sig oskadda. Tyvärr hade medarbetarna skingrats och dröjde med att återvända.

Vetenskapsakademiens centrum hade också klarat sig (Karolio Poželos 2, nuvarande Žygimantų 2, där Vetenskapsakademiens bibliotek nu ligger).

I början av 1945 började vi tre arbeta vid Litauiska språkets institut: direktören, professor Juozas Balčikonis, och hans två anställda: Bronė Vosyl yte (avliden 1972) och Antanė Kučinskaitė.

Innan regeringen slutgiltigt hade godkänt Vetenskapsakademiens centrum, instituten och deras personalstyrkor, arbetade vi i ett par månader som frivilliga; när våren närmade sig var vi redan erkända som ordinarie anställda (och fick en viss lön).

Varje år tillkom en eller annan medarbetare, och man började bekymra sig för tryckningen av den stora akademiska ordboken ”Litauiska språkets ordbok”, band II. År 1947 skickades jag till Kaunas för att övervaka tryckningsarbetet på tryckeriet ”Spindulys”. Den andra volymen av ”Litauiska språkets ordbok” trycktes i slutet av 1947. Litauiska språkets institut lät mig stanna kvar i Kaunas i ett par år – jag placerades i en grupp lexikografer som var fast beslutna att genast ge ut en enbandsordbok över det nutida litauiska språket. År 1950 flyttades redaktionen för ”Det nutida litauiska språkets ordbok” till Vilnius, och jag återvände alltså också. Jag fick i uppdrag att skriva redigeringsinstruktioner för den stora akademiska ”Litauiska språkets ordbok”.

75

2. Terminologernas första steg vid Institutet för litauiska språket

År 1950 väcktes på initiativ av den begåvade organisatören Jonas Kruopas tanken att återuppliva terminologiarbetet vid Institutet för litauiska språket, eftersom forskare inom allt fler ämnesområden vände sig dit och bad om hjälp med att lösa frågor om den mest nödvändiga terminologin. Det fanns inte många anställda vid Institutet för litauiska språket. År 1952 utgjorde vi en liten grupp på tre terminologer: docent J. Kruopas, Napalys Grigas och jag.

3. Institutets terminologer samarbetar med jurister

De första praktiska frågorna om terminologisk normering började jurister ta itu med. A. Žiurlys, en erfaren jurist med mycket god känsla för sitt modersmål, vände sig år 1952 till Institutet för litauiska språket och bad språkvetarna och terminologerna om hjälp. Högsta rådets presidium skulle skyndsamt ge ut fyra lagböcker: strafflagen, straffprocesslagen, civillagen och civilprocesslagen.

En grupp framstående jurister gjorde allt de kunde för att se till att dessa fyra lagböcker utarbetades på ett föredömligt sätt, både sakligt och med hänsyn till den litauiska språkkulturen.

Ett par gånger i veckan, ofta ännu oftare, sammanträdde Institutets terminologer och juristerna i A. Žiurlys lägenhet under hela förmiddagar, för att formulera rättsbestämmelserna kort, exakt och korrekt, så som lagböckernas språkliga precision krävde.

Dessa överläggningar var mycket lärorika för mig. A. Žiurlys enastående språkkänsla och förmåga att välja det mest träffande ordet och den mest logiska formuleringen uppmuntrade mig att, när jag skapade eller förbättrade vetenskapliga termer, inte fjärma mig från folkligt tänkande och känslan för det litauiska språkets anda...

När vi sammanträdde med juristerna behövde vi ägna mer tid åt de särskilda juridiska termerna. Ibland fastnade vi också vid syntaxfrågor eller helt enkelt vid frågor om språklig korrekthet.

Jag minns till exempel att jag redan vid det första sammanträdet fastnade för Bau-

76

i strafflagen: formuleringen av straffet:

“<...> döms till tre års fängelse <...>”

Enligt min mening är detta också ologiskt: först bör straffet (frihetsberövandet) fastställas och först därefter straffets längd. Alltså:

<...> döms till fängelse i tre år <...>

Efter en diskussion gick juristerna ändå med på mitt förslag.

Även om den formulering jag föreslog används konsekvent i alla fyra lagböckerna, framhäver journalister ändå i pressen fortfarande först straffets längd och beskriver därefter själva straffet med en formulering som inte är acceptabel i standardspråket.

Kanske påverkas detta av talspråkets korthet, jfr:

– Hur mycket fick han? – Tre år.

– Hur dömdes han? – Till tre år.

Talspråkets korthet står dock ofta i strid med standardspråkets normer. Allt lämpar sig inte för fackspråket, särskilt inte i juristers föreskrifter.

Från mötena med juristerna minns jag den term veika som A. Žiurlys föreslog. Det är en ovanlig nybildning för språkvetare, även om den är ganska korrekt bildad. Alltså veikti: veika, liksom traukti: trauka, slaugyti: slauga...

A. Žiurlys förklarade att juristerna måste skilja mellan två närliggande begrepp, veikla och veika. Handlingar i stor skala är veikla, medan handlingar med ett mer passivt uttryck är veika.

A. Žiurlys påpekade också att ordet liudininkas strider mot reglerna för litauisk ordbildning. Mötesdeltagarna instämde i att juristernas term skulle vara liudytojas.

Samarbetet med juristerna, särskilt senare när man behandlade ”Ordbok över juridiska termer”, var god praktik för oss oerfarna terminologer vid Litauiska språkets institut.

4. Terminologernas styrka växer, arbetsområdena vidgas

Ordbokssektionens chef, docent J. Kruopas, hade så många organisatoriska och administrativa arbetsuppgifter att han sällan kunde delta i terminologernas möten med specialister inom olika vetenskapsområden, därför tog han in ytterligare två forskare i

77

Terminologikommissionen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen: Vladas Bartusevičius och Vitas Labutis.

Vladas Bartusevičius, som själv var idrottare, var väl insatt när ”Idrottstermordboken” förbereddes för tryckning, och V. Labutis visade sig snabbt vara en verkligt begåvad terminolog. Tillsammans med A. Kučinskaitė granskade han noggrant och gav goda råd under arbetet med att förbereda ”Fysikens termordbok” för tryckning.

År 1970 diskuterade V. Labutis tillsammans med A. Kučinskaitė termer inom matlagning och vardagsspråk. Vid möten som anordnades av handelsministeriet gick man igenom listor över varubenämningar.

5. Det viktigaste arbetsområdet för LKI:s terminologikommission – ”Medicinsk termordbok”

Terminologikommissionen ägnade mest tid och kraft åt ”Medicinsk termordbok”. Det är ett omfattande verk (nära tusen sidor), omsorgsfullt sammanställt på tre språk: latin, litauiska och ryska.

Under flera år diskuterade terminologikommissionen tillsammans med ordbokens sammanställare varje term under hela halva arbetsdagar, med avseende på dess träffsäkerhet, precision och korrekthet. Antanė Kučinskaitė deltog aktivast under flera år i alla möten med läkare (de övriga medlemmarna i terminologikommissionen avlöste varandra). Under de sista åren utmärkte sig Vitas Labutis som en begåvad terminolog. ”En del av det manuskript som förbereddes för tryckning lästes av vetenskapliga medarbetare vid terminologigruppen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen, K. Gaivenis och J. Klimavičius”, står det i förordet till ”Medicinsk termordbok”¹. Enligt min mening var de sin tids mest begåvade terminologer.

När medicinska termer diskuterades behövde man först uppmärksamma läkarnas vanligare språkfel, nämligen: läkemedel inte mot influensa-prevention, utan mot influensa; det ömmande stället ska inte smörjas in, utan baddas; sjukdomar går inte ut

¹ Astrauskas V., Biziulevičius S., Pavilonis S., Vaitilavičius A., Vileišis A. Medicinos terminų žodynas. V.: Mokslas, 1980. P. 3.

78

(uxxo), men avslutning; inte de sjuka, utan patienterna; inte patologanatomija, utan patologisk anatomi, osv., osv.

Tyvärr har läkarna ännu inte gjort sig av med sådana misstag...

När man begrundade själva termerna behövde man lösa ganska knepiga frågor om ordbildning. Till exempel medfödda missbildningar. Ett barn föds med ett öga, med andra ord – enögd, men man behöver benämna ett sådant tillstånd. Redaktörerna för ”Medicinsk terminologisk ordbok” föreslog termen enögdhet. Föds man med ett ben – enbenthet, med en arm – enarmhet, osv. Till en början verkade sådana termer oacceptabla, men de behövs ändå för läkarna... Till och med avsaknad av bröstkorg! Eller apansikte! När man sätter sig in i ordbildningsfallen förefaller denna bildning inte klandervärd.

Det förekommer mycket komplicerade latinska medicinska termer, till exempel: encephalomyeloradiculopathia – en sjukdom i hjärnan och ryggmärgen samt nervrötterna. Det är omöjligt att hitta en svensk term – en motsvarighet – till dem. På svenska kan man bara återge den latinska termens betydelse beskrivande. Inom medicinsk forskning förekommer inte så få liknande ”kilometerlånga” latinska termer.

Vi gratulerar författaren till dessa minnen

språkvetaren Antanė KUČIŪNIENĖ

med anledning av hennes högtidliga jubileum och önskar henne

många långa och kreativa år.

79