RECENSIONER, ÖVERSIKTER

Kazimieras Gaivenis, LITAUISK TERMINOLOGI: RIKTLINJER FÖR TEORI OCH ORDNING Vilnius: LKI:s förlag, 2002, 148 s.

Det finns olika slags terminologer. Jonas Jablonskis, som skapade flera hundra termer och i början av sitt arbete tydligast sammanfattade sina principer för nybildningar (”De smider så som människor smider” Jablonskis 1935: 42), men inte skrev någon terminologisk teori, kallas sällan terminolog; till och med i den recenserade boken sägs det endast i Förordet att grunden för terminologin lades ”i Litauen – av S. Šalkauskis (teoretiskt) och J. Jablonskis (praktiskt)” (9), och Jablonskis namn nämns dessutom i samband med normering (89, 91, 103). I många fall tycks det på något sätt saknas en beteckning för dem som terminologer när man nämner en språkforskares eller botanists, fysikers arbeten inom terminologi, än mindre terminografi... Mer än en språkforskare som i yngre år arbetat som anställd terminolog och sedan gått över till andra områden och gjort sig bemärkt där kan visa upp en artikel eller ett omnämnande som konsult, vars namn (med eller utan tack) förekommer i förordet till någon ordbok. Kazimieras Gaivenis har varit terminolog till hundra procent sedan 1959, både praktiker och teoretiker. Han började knapra på terminologens sega bröd i Litauiska språkets instituts terminologikommission, ledd av Jonas Kruopas; under en lång period utgjorde han i praktiken ensam kommissionen. Senare ledde han själv terminologigruppen vid Ordboksavdelningen, återigen under Kruopas faderliga beskydd, och slutligen – efter ett kort uppehåll – tog han rodret för Terminologiavdelningen och var även ansvarig redaktör för Terminologija. Efter ett decennium av intensivt arbete disputerade han (specialitetens examinatorer bedömde hans teoretiska förberedelser som mycket goda); samtidigt som han noggrant utförde det mödosamma praktiska arbetet med att skapa termer (bland hans egna skapelser finns šienainis, stiklūnas och många växtnamn, och J. Dagis belönade honom själv genom att namnge en växt gaivenio), normering och ändlös rådgivning och diskussion, fördjupade han sig vidare i terminologisk teori, publicerade artiklar inom området och föresatte sig att skriva Litauisk terminologi. Hans bredare teoretiska förberedelser stärktes av Språkvetenskaplig termordbok (tillsammans med Stasys Keinys). I förbifarten

129

skrev han en populärvetenskaplig liten bok, En brokig värld av ord, underhållande och tilltalande, med epigrafer och poesistrofer, med etymologier till Gaivenis och hans hembygd Tauragnai, men också full av teoriinskott, terminologiska trådar och till och med ett kapitel med titeln ”De viktigaste orden i vetenskapligt språk – termer”. Han var verkligen en terminologernas l e d a r e (inte pådrivare) – mest krävande mot sig själv, alltid först, men kapabel att stödja sina ställföreträdare, ge råd åt dem ett steg längre ner och själv samråda med alla, samla alla.

Av olika skäl drog Litauisk terminologi ut på tiden, men Gaivenis höll ut! En del tankar kanske mognade mer, medan tid och krafter kanske inte räckte till för en mer sammanhållen struktur och komposition. Det råder dock inget tvivel om att författaren själv gör en adekvat bedömning av läget – det framgår bland annat av den slutliga titeln: ”<...>: riktlinjer för teori och ordning”. Vid ett tillfälle visade Gaivenis också en helt onödig blygsamhet genom att inte ta med en enda av sina egna publikationer i Litteraturförteckningen: läsarna blev förfördelade – de får vänta på Gaivenis bibliografiska register, medan recensenten redan nu sitter i knipa.

Boken består av ett Förord (9–11), fem kapitel (termers egenskaper, källor, ordning, normering och en översikt över teorier), ett Avslutningsord (137–138), förteckningar över litteratur – citerad och annan – (139–142), en engelsk sammanfattning (143–145) och en engelsk innehållsförteckning (7–8). Riktlinjerna räcker till, men de är sannerligen inte bara ett par stycken, och väven är ganska tät. Recensenten tänker inte sätta sig vid författarens vävstol i läsarens ställe, men vill inte dölja sin förståelse av författarens riktlinjer och sina egna inslag.

Bokens struktur är tämligen tydlig och enkel, och framställningen är för det mesta lugn och konsekvent. Men en logisk fördelning av terminologisk teori och ordning är varken enkel eller entydig och oantastlig. Frågor kan till och med uppstå: varför behandlas termordning (terminografi, standardisering, datoriserad och textbaserad hantering) först och därefter principerna och reglerna för termnormering, som helt klart mer logiskt skulle följa efter terminologins källor (terminologisering, nybildning, lån)? Termordningen skulle med goda skäl kunna utgöra en separat del av boken.

Kapitel I – Termers egenskaper och krav på dem (13–49) är det viktigaste – mest teoretiska och innehållsrika – och det längsta. Det skulle vara kortare om underkapitlen 1. Begreppen ”term”, ”terminologi” och ”terminologilära” och 2. Termtypologi inte hade placerats här; de behandlar ännu inte egenskaper. Även här kan läsarna stöta på en inkonsekvens-

130

vissa svårigheter. Redan i början hävdas till exempel att logiker, filosofer, sociologer m.fl. förstår termen på olika sätt, men att deras uppfattningar inte är dominerande (13), medan det några sidor längre fram står: ”Inom logiken kallas ett sammansatt element i en sats (subjekt och predikat) för term. Därför talar logiker om större, mindre och andra slags termer” (16–17). I själva verket betyder lat. terminus ”gräns; råmärke; mur”, ”gränsmarkering; råmärke (hos romarna – en sten); murmärke (vanligen en stolpe)”, bildl. ”gräns”, ”mål”, ”slut, ända”, senare även ”tidsgräns” – och fick senare inom logiken betydelsen ”(satsens) begrepp”: terminas 2. ”inom logiken en nödvändig komponent i en sats (subjekt och predikat) eller ett element i en syllogism (den större termen kallas slutsatsens predikat, den mindre termen slutsatsens subjekt, och den mellersta termen det begrepp som förekommer i syllogismens premisser men inte i slutsatsen)” (FilosŽ 1975: 436). Steget från ”begrepp” till ”begreppsbeteckning” är redan kortare. Och här ser man tydligt terminologins naturliga förankring i logiken. Ibland smyger sig en motsägelse in i texten. Det sägs exempelvis att en term är ett ord eller en fast a t t r i b u t i v ordkombination (14), men strax därefter hävdas det att denna kombination kan stå i vilken grammatisk relation som helst: samordning, styrning eller anslutning (14). Men är inte en anslutande förbindelse attributiv?

Bokens författare skiljer mellan terminija och terminologija, använder begreppen terminologisk betydelse (13, 17, 39), icke-terminologiskt ordförråd (122), men kallar ords övergång till termer inkonsekvent, ologiskt och osystematiskt inte terminisering utan terminologisering (18, 121, 130), terminologisering (51), och gör detta med det enda undantagsmotivet att ”man ibland måste tala inte bara om ordens utan också deras formers eller affix användning i terminologin” (18); likaså determinisering (18, 121, 130), transterminologisering (18, 130), reterminologisering (130), medan det också finns intraterminisering (114); därefter följer redan terminologisk betydelse (17, 52, 53, 130), terminologiskt system (116), terminologiskt begrepp (117), terminologisk benämning (129), terminologiskt fält (130), till och med terminologija (126, 127) i stället för terminija. Man kan inte offra ibland för vanligen, och viktigast av allt är att terminisering (terminering) faktiskt kan betyda både ”översättning till eller övergång till en term” och ”översättning till eller övergång till något terminologiskt”. För övrigt är själva termen ett utmärkt exempel på terminisering, transterminering och determisering. Dess terminisering och transterminering har redan nämnts, men

131

det måste tilläggas att detta skedde utanför det litauiska språkets gränser – terminas är ett lånord för oss. Nylat. terminus blev också determinerat och fick till och med betydelsen ”ord” (blev synonymt med lat. dictio, varifrån för övrigt vårt uttryck kommer, ett uttryck som inte är lätt att förstå för icke-lingvister) – spår av denna utveckling finns i många europeiska språk: fr. en d’autres termes – med andra ord, annorlunda uttryckt, dans toute la force du terme – i ordets egentliga bemärkelse; it. in altri termini – med andra ord; eng. in sel terms – med väl valda ord, tydligt, in the simplest terms – med enkla ord, begripligt; pol. uttryck inszym terminem – annorlunda uttryckt; ry. uttryck протестовал в энергетических терминах – protesterar med kraftiga ord. På litauiska förekommer terminas i betydelsen ”ord” bara som ett översättningsfel (internationella ord – faux amis du traducteur!..). Men även i den recenserade boken finns specialord eller specialtermer (21). Det internationella terminas är alltså märkligt: som ord är det mycket polysemt (eller till och med homonymt, jfr. terme I 1) slut, gräns, mur, 2) fastställd tid, tidsfrist, 3) (för lägenhet eller hus) hyresförfallodag; hyra, 4) (förlossningens) tid, förlossningsdag, 5) gränsstolpe; terme II 1) ord, term, 2) mat. term, 3) (i logik) term, sammansatt element i en sats, 4) pl. relationer (PLKŽ 1976); inom logiken är det terminologiserat – entydigt; inom terminologin och lingvistiken är det transterminologiserat – entydigt; i språket är det determinerat; inom terminologin har det synonymer – dublett, professionalism, det förekom (RŽ 1948, RLKŽ II 1967 термин – терминас, įvardas) och kan åter bli benämning: dess bildning från įvardyti – ”benämna” – är oklanderlig (det finns också adverbet įvardu ”exakt; genom att benämna, namnge” LKŽ IV 1957).

En brist i framställningen är också användningen av ovanligare termer som ännu inte eller inte alls har förklarats. Exempelvis: ”Terminens betydelse sammanfaller varken med ordets lexikala betydelse eller med termens definition. Den senare återspeglar den terminologiska betydelsens intensional och vissa semer i implikationalen. Extensionella termdefinitioner, som betecknar helheten av artbegrepp på samma abstraktionsnivå, blottlägger inte termens semer” (17); ”De ideologiska semerna inom samhällsvetenskaperna hör inte till intensionalen utan till implikationalen” (19). Termerna extension och intension förklaras betydligt längre fram (28–30), medan extensionen och intensionalen, och än mindre implikationalen, inte alls tas upp där. Termen konceptologi förklaras inte (19).

132

Termlexikografi – terminografi (16) började användas nyligen, men har nu blivit allmänt vedertaget. För övrigt tog jag med mig termerna terminografi, terminisering, transtermin(i)sering, determisering från Kyiv hösten 1970 (Ковалик 1970: 14). En annan betydelse av terminografi – ”terminers eller terminologins historiografi” (16) – är okänd inom litauisk terminologi och förefaller mig olämplig.

I boken görs åtskillnad mellan nomenklatur och även nomen (16), men längre fram sägs ändå helt obekymrat: ”Ibland ersätts ordet term med ordet namn, till exempel: ’Botaniska namn-ordbok’, månaders namn och så vidare (25) – som om namn inte vore den litauiska motsvarigheten till nomen. Objektbenämningar (26) är väl också i grunden nomina.

Nästan hälften av underavsnitt 1 ägnas åt att förklara förhållandet mellan termer och professionalismer. Även om det redan i början sägs: ”i fackspråket finns inte bara termer, utan också professionalismer, slangord och andra ord” (13), framställs det ändå förvirrande redan där: utifrån begreppens specialiseringsgrad kan man tala inte bara om vetenskaplig terminologi, utan också om sportens eller matlagningens terminologi; ändå förblir det obegripligt varför ”begreppets specialisering är ett tecken på dess snäva professionella användning” (13). Den normala, begripliga motsättningen är allmän ↔ specialiserad (och inte professionell). Det professionella är, om det inte är slutet, specialiserat, medan snäv, sluten professionell användning kännetecknar endast benämningar som används sinsemellan: termen drivlina ↔ professionalismen bėgis. Termer måste ha definitioner, och detta skiljer dem från professionalismer. Den breda uppfattningen av professionalismer inleds med ett citat på 24 rader, där de förstås på tre sätt – som termer använda inom den egna kretsen, talspråkliga professionalismer och dessutom dubletter i yrkesslang; därmed ges även termen terminologi en dubbeltydig innebörd: 1) specialiserade (snävt använda) termer = professionalismer, 2) termer, 3) talspråkliga professionalismer, 4) yrkesslangord. När författaren illustrerar enklare saker med scheman, avbildade han inte schematiskt sin slutliga uppfattning: ”en del professionalismer är termer, men en del termer är inte professionalismer och en del professionalismer är inte termer” (23–24). För övrigt följer man i Terminologiska ordboken för lingvistik den snäva uppfattningen av professionalismer; först i slutet tilläggs: ”Ofta vidgas begreppet professionalism kraftigt – termer och till och med slangord betraktas som professionalismer” (KTŽ 1990). Enligt min mening bör professionalismer och termer – deras gemensamma var-

133

Problemen med avgränsning och åtskillnad hör hemma i de områden där begreppet professionalismer (t.ex. tyska Fachwortschatz, Fachausdrücke) är äldre än begreppet termer.

Författarens uppfattning om makaronismer, som till och med omfattar latinska botaniska och anatomiska termer samt italienska musiknomen (24), är oerhört radikal och skiljer sig i grunden från Kalbotyros terminų žodynas.

I underavsnittet Terminų tipologijos betecknas termer efter objekt (t.ex. dirvožemio, vandentiekio terminai) av någon anledning som inofficiella (25). Den (sąvokų) skirstinys som tas upp här (26, 27 (2x)) blir begriplig först långt senare (skirstymas ↔ klasifikacija ’indelning i klasser’ 41–42).

Ordningen mellan termers egenskaper förklaras inte, men utifrån innehållet (betydelsen) och uttrycket förefaller den inkonsekvent: 3. Terminų ekstensija ir intensija (betydelseaspekter); 4. Terminų gramatika; 5. Terminų pragmatika (nära besläktad med betydelsen); 6. Terminų taisyklingumas (bildning, grammatik, betoning, stavning); 7. Terminų tikslumas (betydelse); 8. Terminų sistemiškumas (här logisk; men också lexikal, ordbildningsmässig eller grammatisk systematik är möjlig); 9. Terminų trumpumas; 10. Terminų stilistinis neutralumas (närmast betydelsen); 11. Terminų darybos patogumas. En annan indelning skulle kunna vara: 1) sistemiškumas; 2) ekstensija ir intensija, pragmatika, tikslumas, stilistinis neutralumas; 3) gramatika, taisyklingumas, darybos patogumas; 4) trumpumas. I Stasys Keinys lilla bok Terminologijos abėcėlė i populariseringsserien ”Kalba ir žmonės” ordnas egenskaperna så här: vienareikšmiškumas, tikslumas, [emocinis neutralumas], sistemiškumas, patogumas, taisyklingumas (Keinys 1980: 28–58).

I underavsnittet Terminų gramatikos påpekas träffande att terminologin bara har två genus, även om frågan om varför neutrum saknas inte diskuteras. Termbildning med pluralis nämns, men den tämligen vanliga termbildningen med diminutiver utelämnas (medis ↔ medelis, pelėda ↔ pelėdikė, smilga ↔ smilgaitė). Gaivenis hävdar med rätta att klassificeringen av begrepp kan ändra den vanliga ordningsföljden mellan attribut, till exempel: papelių bakterinė degligė (underartsled + artsled + släktled). Men detta förekommer inte bara i terminologin, till exempel: jis paliko žodyne savo nuopelnų nenykstamą paminklą J. Balčikonis (Lietuvių kalbos žodynas 1, Vilnius, 1941, V).

134

I underavsnittet Terminų taisyklingumo är ett ord i förklaringen av korrekthet oklart: ”det innebär att följa reglerna för betoning, stavning, grammatik, ordbildning, grammatikalisering och b r u k” (36), men inga exempel på brott mot brukets regler ges. Om man med detta vartojimu skulle avse någon form av lexikal kombinerbarhet (valens) eller betydelsekombination, hör detta till semantiken, alltså till precisionen. Principen om pseudoanalogi förklaras inte (37), trots att analogi inom språkvetenskapen förstås på två sätt. För övrigt är herbera just ett exempel på pseudoanalogi (: herba), inte på felaktig grammatikalisering (36–37) (men egentligen –: Gerberis). Ett exempel på pseudoanalogi är inte bara bebrìmvietė (37), utan också perimvietė, som anges bland analogierna (eftersom det heter perėjimas, inte perimas). Vāžiūklė (36), sąnaudos (37) och så vidare är inte betoningfel utan enbart felaktig betoningmarkering. Särskilt missvisande kan en sådan formulering vara: ”c) den andra leden i sammansatta ord betonas felaktigt (t.ex. lūpažiedžiai, šimtakojis, daugiasluoksnis och så vidare)” (37). Man kan tro att betoningen av den andra leden i dessa sammansättningar kritiseras, eftersom de flesta liknande ord betonar fogevokalen. Men i själva verket rör det sig bara om felaktig markering av betoningen – det ska vara lūpažiedžiai, šimtakojis, daugiasluoksnis.

Ett betydelsefullt underavsnitt är Terminų stilistinis neutralumas. I sammanhanget bör man tillägga att om man godtar de expressiva metaforiska geomorfologiska termerna balnas, avinų kaktos, bör man också försvara termen ragas – även om den sedan länge har ersatts av iškyšuliu, därefter av kyšuliu, och det vore svårt att återinföra namnet Gerosios Vilties ragą; men låt oss åtminstone känna till det och inte röra Ventės ragą, Grobšto ragą (om anatomins ordförråd inom folklig geografisk terminologi i allmänhet och ”horn” i synnerhet i baltiska, slaviska och germanska språk samt kinesiska och vietnamesiska, se Мурзаев 1974: 133–134). Mirties taškas har också i onödan ersatts med rimties taškas, men lugnet här är konstlat och mycket relativt.

I underavsnittet Terminų darybos patogumo behandlas enbart hur lätt eller svårt det är att bilda ord. Men många termer är också ordkombinationer. År 1910 skrev K. Būga till J. Jablonskis: ”Termerna gramatika, etimologija och sintaksis behöver vi: där de passar kan vi inte ersätta dem med kalbos mokslu, kilmės mokslu ir sakinių mokslu, eftersom det inte går att bilda adjektiv av de sistnämnda” (Būga 1961: 912).

Kapitlet Terminijos šaltiniai (51–62) är det kortaste. Teorin är knapphändig och de praktiska frågorna många, men fler av dem kunde ha sammanfattats.

135

För terminologisering skiljer man mellan två sätt – betydelseutvidgning och betydelseinskränkning; det sägs att ”termen får särskilda semer som ett vanligt ord saknar” (53). Men det är svårt att hålla med om att ”det är lätt att övertyga sig om detta” (53). Banga (våg) och banga (fysik) är lätta exempel, även om en komponentanalys skulle vara till hjälp i ett sådant klassiskt fall. Däremot är det tveksamt hur lättbegripliga de övriga exemplen är; så här presenteras de: ”čivy lis (vad en vanlig människa vet om den här lilla fågeln) och čivy lis (Acanthis cannabina), tiesė (en rak linje) och tiesė (matematik) och så vidare” (53). Gaivenis nämner inte vissa fall av den omtalade terminologiseringen, där den endast består i att en definition tilldelas ett ord – sådan terminologisering är i själva verket tveksam, och språkligt sett sker, såvitt jag kan bedöma, ingen semantisk förändring.

Underavsnittet Naujadarų kūrimas saknar Jablonskis, och det är högst riktigt. V. Urbučio citat och tankar får med rätta stort utrymme, men redovisningen av substantivbildningsmedlen i den akademiska grammatiken (som för övrigt också är V. Urbučio verk) kan ifrågasättas – här behövs ett mer problematiserande och aktualiserat synsätt. Boken behandlar inte den terminologiska specialiseringen av ordbildningsmedel (något Gaivenis väl känner till). Underavsnittet innehåller dock två viktiga tankar. Den första är inte ny, men fortfarande aktuell: man måste skilja mellan ordbildning och struktur (det är just när man inte gör denna åtskillnad som man misstar sig i bedömningen av įvardą). Den andra är inte heller ny (åtminstone inte för Gaivenis), men än mer aktuell: ”Inom terminologin kan inte ens tydliga avledningar eller derivat ofta hänföras till termbildning. Exempelvis är entomologins term čiuožikas, bakteriologins term lazdelė, växtmorfologins term šluotelė och liknande inte suffixavledningar, utan ord med överförd betydelse som har terminologiserats” (56). Man kan hävda att terminologerna hädanefter bara bör sadla ordbildningens käpphäst (som V. Urbutis har utforskat utmärkt) när en tydlig process för nybildning av termer pågår; också om terminologisering är det dags att tala mer ingående, underbyggt och konkret – utan att glömma att den i litauiskan ofta är parallell (i huvudsak genomförd utanför litauiskans gränser).

På liknande sätt är äldre lånord (agurkas, asiūklis, gandras, stiklas med flera) inom terminologin ”inte längre lånord, utan ord ur människors språk som har terminologiserats” (58).

Mellan de båda underavsnitten har två viktiga frågor hamnat på avvägar: de diskuteras inte närmare och nämns knappt – ”xenomania (förkärlek för lånord) och purism (undvikande av lånord)” (58). Även här hade det funnits anledning att

136

låta den ledande nybildaren få sista ordet: Jablonskis, som tillrättavisade de purister som gått för långt. Tidskraven och, närmare bestämt, den nya ”ordningen för ersättning av främmande ord med litauiska motsvarigheter” och dess genomförande kommer naturligtvis att tvinga oss att återigen fördjupa oss teoretiskt i denna fråga.

Översättningslån, eller dolda lånord, nämns endast (51, 58), men översättning som fenomen – ett omfattande och komplext diallingvistiskt och interlingvistiskt fenomen – behandlas inte alls. Inte heller nämns lingvistisk induktion, eller kalkering. Lånordshybrider och hybridbildning behandlas inte alls, trots att följande förbud helt utan grund har lyfts fram: ”Även om det inte är förbjudet att blanda internationella och litauiska termer i ordbildningen är sådana termer inte särskilt bekväma eller lovande. Man försöker undvika dem” (62). För övrigt blandar ingen medvetet språkmaterial på litauisk mark – våra hybrider uppstår vanligen genom översättning. Men hur ska man undvika sådana termer som anti- kūnas, antimedžiaga, ekskunigas, infragarsas, kontrsmūgis, kontržval- gyba, protožvaigždė, subnuoma, superlaidininkas, ultragarsas, vicepir- mininkas, liksom auksidas (101) och digeležis (102), som också nämns i den här boken?

Den litauiska ordbildningen av vissa internationella ord är tveksam, även om den kan förstås i vidare bemärkelse: abonentas, reflektorius, klaviatūra, partitūra, ad- miralitetas (61–62). Bland de internationella specialiserade affixen bör dessutom miriado – miriadometrinės bangos. nämnas.

Grammatikaliseringen av internationella termer, som i allmänhet ligger något vid sidan av detta kapitel, presenteras nästan enbart som en uppräkning hämtad från andra källor, trots att den nämns som en fråga som är omdiskuterad i praktiken; inga aktuella aspekter tas upp.

Kapitel IV – Terminijos kūrimo ir norminimo principai bei taisyklės (89–108) är tämligen innehållsrikt och informativt, men också inkonsekvent. I underavsnittet Bendrieji terminų norminimo principai (89–100) skiljer man mellan norminimo principai ir kriterijai, men detta görs i en fotnot, där kriterijai kallas reikalavimais – och de räknas upp med utgångspunkt i kapitel I. I huvudtexten talas däremot om principai ir kriterijai, med kommentaren: ”De har lyfts fram och diskuterats av den samtida vårdaren av standardspråket A. Girdenis och A. Pupkis” (89), men det anges inte hur eller var – kanske åsyftas deras omfattande artikel Bendrinės kalbos norminimo ir kodifikavimo principai i artikelsamlingen från 1978, Baltų kalbos ir jų tyrinėjimo metodai (53–56), även om de båda författarna också har skrivit en annan artikel – Kalbos norminimo principai (Gimtoji kalba 1996 5 1–5). Men vidare nämner Gaivenis

137

Dessa principer överensstämmer med de grundläggande principerna för språkvård i A. Pupkis lärobok (”Mokslas”, 1980), med de kodifieringsprinciper och kriterier som anges i avsnittet, kriterier (Pupkis 1980: 40–48); hänvisningen saknas dock (trots att boken finns med i den andra, okiterade litteraturförteckningen). A. Pupki har dessutom ett avsnitt med titeln hierarkin för kodifieringskriterierna (Pupkis 1980: 48–53). Bland de uppräknade nämns principen om ”kommunikativ ändamålsenlighet” (P. Jonikas, P. Skardžius), där ”det inte är talets situationsbundna nivå som bedöms, utan språkets strukturella nivå” (89), medan det som sedan förklaras är funktionell ändamålsenlighet – ”man bör låta sig vägledas av det som är ändamålsenligt (dvs. acceptabelt och lovande) för hela samhället” (90). Först talade A. Girdenis och A. Pupkis om ändamålsenlighetskriteriet (eller funktionskriteriet) (Girdenis, Pupkis 1978: 60); i A. Pupkis lärobok används sedan kriteriet om kommunikativ ändamålsenlighet (Pupkis 1980: 41), A. Girdenis och A. Rosinas kriteriet om samhällelig ändamålsenlighet (Girdenis, Rosinas 1983: 68), därefter A. Girdenis och A. Pupkis offentliga (samhälleliga) ändamålsenlighet (Girdenis, Pupkis 1996: 1), och i det dokument som godkänts av Statliga kommissionen för det litauiska språket: Principer för vården av det litauiska standardspråket, kodifieringskriterier och deras tillämpning – principen om samhällelig ändamålsenlighet (LBKTP, KK ir jų T 1997: 1). Åter till hierarkin mellan principer och kriterier, som saknas i den recenserade boken: en av de senaste och mest kortfattade förklaringarna av ämnet finns i det nämnda VLKK-dokumentet: ”Kodifieringen av språkföreteelser kan ungefär föreställas på följande sätt. Först bedöms fakta som motsvarar principen om samhällelig ändamålsenlighet utifrån korrekthet, därefter med kriterierna renhet, distinktivitet, ekonomi och flexibel stabilitet. Med utgångspunkt i funktionell spridning kan man också tillämpa kriterierna livskraft, estetik, tydlighet och autentiskt språkbruk” (LBKTP, KK ir jų T 1997: 3).

I förklaringen av principen om levande språk återkommer man ännu en gång till terminologisering (ämnet för kap. II, avsn. I). Här finns en tanke som faktiskt skulle vara betydelsefull, men den utvecklas inte alls och saknar till och med exempel, och därför kan den förbli obegriplig: ”Det finns flera skäl till att ord i det levande språket ofta är svåra att terminologisera. De viktigaste är förmodligen följande: 1) en stor del av den litauiska specialvokabulären består av ord som används i begränsade sammanhang (tjänstespråkliga eller talspråkliga tillfällighetsbildningar); 2) många lexikala enheter av detta slag är ord med oklar motivation och associativ betydelse; 3) orden i det levande språket kännetecknas av variation och synonymi, osv.”

138

Ord i det levande språket kännetecknas av variation och synonymi, osv.” (93–94). Det råder inget tvivel om att författarens tankar i större eller mindre utsträckning har bekräftats av hans mångåriga terminologiska praktik, men när de lämnas outvecklade, obestyrkta och oillustrerade kan de slå tillbaka mot honom själv.

När auktoritetsprincipen behandlas talas det inte bara om det förflutnas ideal och vetenskapliga auktoriteter, utan också om terminologiska ordböckers auktoritet samt kollektiva grundläggande auktoriteter – internationella koder, standarder och regler (94–96). Det är svårt att frigöra sig från tanken att detta borde höra till avsnittet Särskilda principer och regler för termbildning och terminologisk normering (100–108). Först mitt i avsnittet förklaras: ”Särskilda regler för termbildning reglerar vården av olika terminologiska områden eller deras mikrosystem” (105). Där sägs också, alltför sent, att reglerna kan vara litauiska eller internationella (105) – ett flertal internationella regler har redan behandlats, även om vissa av dem, exempelvis de kemiska, utan grund tillskrivs litauiska mellanhänder (101–103). Dessutom är en del av reglerna inte språkliga utan ämnesspecifika eller logiska.

Kapitel IV – Terminologiska riktningar, skolor och framstående forskare (109–135) är visserligen översiktligt och ställvis fragmentariskt, men ganska informativt och insiktsfullt, kritiskt. Det är riktigt att det finns en semasiologisk och onomasiologisk terminologi (109), och att terminologiteorin har en lingvistisk konception (121). Men det är kanske redan dags att också ange terminologins självständiga grenar, som är en förenad (komplex) och inte en sammansatt vetenskap – först och främst terminologins, lingvistiska terminologi, som hör till språkvetenskapen (och inte enbart till den tillämpade), vidare den logiska (eller kanske redan konceptologiska) terminologin och ämnesterminologin (huvudsakligen onomasiologisk och definitionell). I allmänhet måste man säga att terminologin uppstod och växte fram som ett vetenskapligt fenomen i Central- och Östeuropa – ämnesinriktad (”ingenjörsmässig”) och logisk i tyskspråkiga länder och i Sovjetunionen (E. Drezen, D. Lotte), lingvistisk i slaviska länder, främst i Sovjetunionen och nu i Ryssland; den finns redan också i franskspråkiga länder, men existerar inte i den anglosaxiska världen, där den i många länder helt klart begränsas till termhantering och standardisering. Den ryska terminologen V. Danilenkos tanke är mycket riktig: även termer kännetecknas av alla de lexikala och semantiska processer som finns i levande språk (124). Men dessa – polysemi och synonymi, homonymi och antonymi – har bara börjat undersökas inom terminologin, så det är knappast lämpligt att alltför hastigt instämma i allt. Kategoriskt

139

polysemi (125) är ganska uppenbar. Intervetenskaplig terminologisk homonymi (125–126) kan utan minsta hänsyn till vetenskapernas närhet eller avlägsenhet tänjas åtminstone något – det räcker verkligen inte med olika definitioner och funktion i olika system (126): de centrala semerna måste skilja sig åt. En verklig motsägelse uppstår när en reaktion i ett fall är en gemensam vetenskaplig term (122), i ett annat en intervetenskaplig homonym (126). Det är verkligen oklart på vilka grunder även interferenstermer förs in bland de intervetenskapliga homonymerna (130). Det är bra att man vänder sig bort från den ”ingenjörsmässiga” (och informationsspråkliga) synen på synonymen, men inte heller här är allt klart, eftersom synonymen saknar en motsvarighet i logiken. I boken behandlas terminologisk synonymi mycket sparsamt.

Gaivenis betraktar med stor grund och utan minsta dogmatism kritiskt tendensen att ständigt öka antalet terminologiska skolor (109). Tyvärr säger författaren bara, utan att visa, hur A. Superanskaja, N. Podolskaja och N. Vasiljeva ”först jämförde de ryska och Wien-skolornas företrädares terminologiska uppfattningar” (131). Överlag är det oklart hur och varför ämnesmässig och lingvistisk terminologi har jämförts.

Den höga värderingen av S. Šalkauskis terminologiteori är enligt min mening riktig, även om det saknas underlag för att bedöma dess originalitet.

Kapitel III – Metoder för termhantering (63–87), som skulle kunna utgöra en egen del av boken, förefaller nu verkligen vara felplacerat – det borde åtminstone komma efter normering och kodifiering.

Underavsnittet Terminografi (63–80) börjar i forntiden – termordböcker ”uppstod ur ordlistor av glossartyp, där föråldrade eller föga kända och sällan använda ord förklarades” (63). Men numera avses med glossary i standardiserad terminologisk betydelse ”översättande termordböcker och termlistor” (63), även om det här och där betyder ”förklarande termlista”. Tesaurus förklaras otillräckligt i Gaivenis bok: ”Tesaurer kallas numera ordlistor som återspeglar relationerna mellan termer” (63). I själva verket ”kan tesaurer vara såväl förklarande som översättande, såväl allmänna som specialiserade”, och ”i teorin och praktiken för maskinöversättning betecknar denna term en ordlista avsedd för och inlagd i en elektronisk dator” (KTŽ 1990). En tesaurus behöver dock inte vara elektronisk eller ens ett verktyg för automatisk informationssökning, utan kan också vara en beskrivning av terminologin utifrån termernas

140

en matris över faktiska relationer (funktioner). Exempelvis ser S. Nikitinas tezaurus för teoretisk och tillämpad lingvistik termen termin ut enligt uppsättningen av 28 kännetecken termin: 1) term, 2) synonym: – [dvs. saknas], 3) korrelat: –, 4) överordnat begrepp: ord, ordförbindelse, 5) underordnat begrepp: vetenskaplig term, teknisk term, 6) helhet: terminologi, 7) komponenter: –, 8) klass: –, 9) klasselement: –, 10) parameter: entydighet, [frånvaromarkering] expressivitet, 11) parametermarkör: –, 12) huvudfunktion: begrepp, 13) sätt att uttrycka funktionen: –, 14) lingvistiskt objekt: –, 15) sätt att representera objektet: –, 16) operation: standardisering, normering, 17 a) utgångsobjekt: –, b) slutobjekt: –, 18) instrument/metod: –, 19) (språk)nivå: lexikon, 20) enheter på nivån: –, 21) relation: –, 22) relationens led: –, 23) implikation: –, 24) kontext/ämne: terminologi, 25) språklig aspekt: –, 26) objekt för vetenskapsämnet: –, 27) ”relaterad till”: –, 28) icke-standardiserade funktioner (associationer): fackspråk (Никитина 1978: 79, 348). Termer som beskrivs på detta sätt kallas deskriptorer – till skillnad från d e f i n i e r a d e termer (Никитина 1978: 54–58). Det finns också mycket enklare tesaurer. Här är relationerna mellan deskriptorerna i tesauren ”Eurovoc”: användningsområde, hänvisningar till mikrot tesaurus, relationer mellan deskriptorer och icke-deskriptorer, relationer mellan bredare och snävare termer samt relaterade termer i olika mikrot tesaurer (Bodin 2001: 7).

S. Šalkauskis Allmän pedagogisk terminologi kallas av Gaivenis en ordlista (66, 67), trots att den omfattar 1 600 termer (Šalkauskis 1991: 277–345); på ett annat ställe (113) kallas även hans Allmän filosofisk terminologi så, trots att den är dubbelt så omfattande (Šalkauskis 1991: 126–274). Efter att ha räknat upp tio av S. Šalkauskis nybildningar beskriver han dem kritiskt som ”blek ordbildning” (68). Det finns många fler – atgamus, draudus, jautulys, jusena, juslė, juslingumas, kaitumas, kursena, lyta, mąstinys, pagava, pasąmonė, paskata, paveikumas, regumas, ryžtis, savaveiksmškumas, savimana, saviveika, savivoka, sielovada, šeimotyra, vaikotyra, många av dem har fått fäste, men även sådana som inte gjort det – och de är goda.

Ännu mindre lyckades boken med L. Dargis och A. Salys Ordlista för handelskorrespondens. Bland lämpliga nybildningar nämner författaren bara sex – apmoka, bendraskolis, darbūmas (för övrigt även hos S. Šalkauskis), pirklumas, važtaraščio antrininkas, važus. Ordlistan innehåller omkring 1 000 termer. Här finns dialektord – atlygis, atmokestis, brangymetis, brangininkas,

141

išrankos, kainų pokytis, laivininkas, mokėsena, pamokestis, piginėti, pigininkas, pirkinys, pirksena, podėlis, postovis, praženginas, -à, -ai, rankpinigiai, žinovas; J. Brodovskis ordbok: atlyginimas; J. Brodovskis, P. Ruigis och K. Milkau ordböcker: krova; P. Ruigis, K. Milkau och F. Kuršaitis ordböcker: išmota (utgallrad vara); P. Ruigis, K. Milkau och F. Nesselmanns ordböcker: prekymetis; F. Kuršaitis ordbok: priepelnis. Det finns många nybildningar av J. Jablonskis – antspaudas, atmoka, išgalioti, mokumas, pirmaraštis, spaudinys, vadyba, liksom ord av A. Lelis, J. Šlapelis, Vydūnas, A. Baronas, A. Vireliūnas, S. Šalkauskis m.fl.: įmonė, įmoka, išmoka, priemoka, moka, nuošimtis, pirmenybė, pirmenybinis, prekyrastis, prekyvietė, santoris, siunta, spauda, žinyba. A. Salys bidrag är dock störst: ”När L. Dargis hade förklarat betydelsen av en term brukade A. Salys ofta föreslå flera litauiska motsvarigheter; till sist valde han och L. Dargis tillsammans det ord och den form som de båda föredrog. K. Dargis själv förklarade senare (1975) att ’prof. A. Salys var huvudupphovsman till de nya termerna i den litauiska delen’” (Salys 1979: 455). Följaktligen är det Salys själv som har flest nybildningar i ordlistan: apmoka, apmuita, bendraskolis, beteismis susitarimas, didmuo, draudlakštis, draudpin igiai, įpirka, kainų nuokrytis, krausta, krovaraštis, kursaraštis, laivaraštis, langinis vokas, mokumas, nameivis, naminėti, neišmoka, nepri emoka, nuosvoris, nuotąsa, nuotąsus, padarumas, pajamoti, palanka, paštiniai, patikėtinis, pavada, pavadinis, perdraudimas, perkrova, persavinimas, pigymetis, pigmena, pirk ybos, pirklumas, póterminis, prekybininkas, prekylangis, priedrauda, prieminus, priepirka, priesvoris, priimtis, saugiraštis, sendaikčiai, sendaiktininkas, slaptaraštis, sukčinės bendrovės, vamzdinis paštas, važykla, vieninė prekyba (enligt LKŽ-materialet; vissa uppgifter kan behöva justeras: ydraštis finns även belagt hos M. Jurkynas – GK 1938 6 83). Inte alla ordlistans nyord kom ens med i LKŽ – följande saknas: antraraštis, beteismis, dervadrobė, mažmuo, mokmenys, naminėti, nuotąsa, paštiniai, perrašininkas, podienis, telkmenys, vidursąskaitis, vilkstininė prekyba, žininė; där saknas också ordlistans betydelser av orden pagava, perrašas. De ord som finns i LKŽ döljer sig oftast – även när de förekommer i en mening av A. Salys – under beteckningen rš (dvs. skrifter), eftersom beteckningen A. Sal (dvs. A. Salys) infördes först från band XVI (1995); andra står under NdŽ (dvs. Litauisk skriftspråksordbok 1–5, sammanställd av M. Niedermannas, A. Senn, F. Brender och A. Salys, Heidelberg, 1932–1968; här

142

har de sannolikt också tagits med på A. Salys eget initiativ), DŽ (dvs. Ordbok över det moderna litauiska språket, Vilnius, 1954), TTŽ (dvs. Ordbok över juridiska termer, sammanställd av A. Žirgulys, Vilnius, 1954), ETŽ (dvs. Rysk-litauisk ordbok över ekonomiska termer, Vilnius, 1966) m.fl.; nuodera är märkt burž., patikėtinis illustreras med en mening ur ”Kommunisten”, pasiūla 2. – ur Marx skrifter... Några av ordlistans ord klassificerades som nyord från sovjettiden (Lyberis och Ulvydas 1958): priesvoris (39, 77), santoris (67), slaptaraštis (67), žinyba (68), atlygis (68), išmoka (68), mokūs (68), nepriemoka (68), nuosvoris (68), priemoka (69, 67).

Utöver nybildningarna är en särskilt värdefull egenskap hos ordlistan dess konsekventa och fruktbara strävan att använda litauiska former: darbumas (Leistungsfähigkeit; produktivity); draudlakštis (Police; insurance policy); įpirka (bonus); krova (Ladung, Last; loading, cargo); laivo nuomos sutartis (Charterpartie, Befrachtungsbrief; charter party); padarumas (Produktivität; productivity, efficiency); palanka (Begünstigung, Entgegenkommen; favor, protection, patronage); pavada, konsignacija; perrašas (Indossament; endorsement); perrašininkas (Indossant; endorser, endorser); pirmenybė (Vorrecht; preference, priority); pirmenybinės akcijos (Vorzugsaktien; preferred stock); prekrašti̇s (Prospekt, Faktura; prospectus, pro forma invoice); priimtis (accept); remitentas, gavėjas; skubinis (express; express); slaptaraštis (Chiffre, Geheimschrift; code, cipher); teikimas, rekomendacija; tolinė prekyba (Distanzhandel; distance trade); vadyba (Verwaltung; management, administration; vedomstvo); važma (Fracht, Frachtgeld; freight); važta (Fracht, Frachtgut; load, freight, shipment, cargo). I ordlistan finns skolininkas (Kreditnehmer; gäldenär) och skolintojas (Kreditgeber; borgenär), men kreditoriaus (och kredito) saknas. De ivriga utbytarna av främmande ord skulle kunna ösa litauiska motsvarigheter ur denna ordlista med nävar.

Ordlistan visar tydligt ett systematiskt synsätt på terminologin: moka, mokus, mokumas, apmoka, atmoka, įmoka, išmoka, neišmoka, priemoka, nepriemoka; išvažos (Ausfuhr, Ausfuhrgüter; export), įvažos (Einfuhrgüter; import), pervažos (Transit-, Durchgangsgüter; transit goods), prievazos (Zufuhrwaren; loads, goods, cargo to be loaded), išvežamosios, išvažinės prekės, įvežamosios, įvažinės prekės, pervažinės, tranzitinės prekės, pervažinė, tranzitinė prekyba; nameivis (Hausierer, Hausierhändler; hawker, peddler), naminėjamoji, panaminė prekyba, nami-

143

nėti; niekena (Brack; defective merchandise, refuse), niekikas, niekti, niektinis; važykla (Fuhrgeschäft; carrier, trucking enterprise), važta (Fracht, Frachtgut; load, freight, shipment, cargo), važtaraštis, važtininkas (Frachtführer; carrier, forwarding agent), važma (Fracht, Frachtgeld; freight.- Važmavadinamas važtos mokestis ar atlyginimas), važmuo (Frachtsatz; freight rate), važūs (transportable; easily transportable). Kvarnarna malde här ner mycket under den ogynnsamma tiden, till exempel gick važta förlorat som šelenom (bevarat endast i DŽ – i alla upplagor, men finns inte – ännu! – i bruk), även om važtaraštis blev kvar (men är det systematiskt: krovinys – važtaraštis?); frachtas, frachtavimas, kargas slog igenom; först nu uppfinner man på nytt, som hjulet, važus, važumas; endast förlusten av važma har kompenserats på ett adekvat sätt – važtapinigiais (som för övrigt också var känt under mellankrigstiden), men även det ordet har till största delen bevarats endast i DŽ. Det är mycket beklagligt att A. Salio gyvi, gyvieji pinigai (använt även av K. Būga, Vaižgantas och A. Baronas), gyvinė prekyba. Gryni pinigai inte har överlevt. Kontanter skulle i första hand betyda äkta, det vill säga oförfalskade pengar (att hänföra dem till grynas 1. ’som är utan inblandningar, ren, klar’ i DŽ₄ är ett verkligt missförstånd).

Bokens författare uppger att ordlistan också innehåller prepositioner, adverb, particip och infinitiver (72), men nämner inte ett enda betydelseadverb, trots att sådana är rikligast förekommande där – atsiskait ytinai, įskaitytinai, išskaitytinai, atsiųstinai, išpirk tinai, išsiųstinai,... I ordlistan förbises en viktig grammatisk aspekt: när verbet i en fras omvandlas till ett substantiv, omvandlas adverbet till ett adjektiv (eller particip): parduoti išsimokėtinai → išsimokamasis pardavimas. År 1969 var Gaivenis inte medveten om denna tanke hos Salys – han godkände prekyba išsimokėtinai (Гайвяниц 1969: 9), men senare bekräftade syntaxforskare (E. Valiulytė) A. Salys riktighet: ”Substantivfraser med adverb är mycket sällsynta” (LKG 1976: 233), och med kvalitetsadverb förekommer de ”endast i enstaka fall” (LKG 1976: 234). Terminologin kan inte bygga på enstaka fall. I underavsnittet Terminografijos behandlar författaren även definitioner och deras brister, även om han själv säger att definitioner i förklarande termordböcker ”inte kan ersätta vetenskapliga definitioner av begreppen” (74). Vetenskapliga definitioner hör alltså hemma i kapitel I.

Viktiga ämnen, men kortfattade underavsnitt – 2. Terminų standartizacija (81–82), 3. Kompiuterinė terminų tvarkyba (82–84) och 4. Tekstinė terminų tvarkyba (84–87). I boken fanns det inte plats för termbanker,

144

även om en datoriserad termbank håller på att utvecklas också i Litauen – den är inte färdig, men innehåller redan 187 tusen termer (Černiauskas 2002: 20–24).

För att uppnå en lämplig grad av fullständighet bör ytterligare några mindre inexaktheter påpekas: 1) ”Till exempel betecknar ordet gelta i folkspråket oftast vilken sjuklig gulnad som helst” (93). Enligt LKŽ III är detta endast en av ordet geltas betydelser, och det finns sammanlagt fem: 1. ”gulhet, gulnad”: Nuo saulės tuoj gelta apsitraukė (Liškiava), 3. bot. ”gulklint” (Serratula) (Salakas), 4. ”gul färg” (Liškiava), 5. ”gula trådar” (Rudamina); 2) efter att ha analyserat omkring 200 namn på redskap med suffixet -tuvas drar författaren slutsatsen: ”alla är bildade av transitiva verb utan prefix” (99), medan sådana som bildats av prefixförsedda intransitiva verb ”bör bedömas försiktigt”, trots att inga exempel ges (99). Det är oklart varför transitiviteten här görs beroende av prefixet, när det annars finns hur många prefixavledningar som helst: išleistuvas, nuleistuvas, nupiltuvas, nuimtuvas, nusodintuvas, surinktuvas, atskirtuvas, atsuktuvas, užsuktuvas, užkištuvas, pramuštuvas, atmuštuvas, iškrautuvas (ADLKŽ 1995); 3) hänvisningen S. Keinys 1975: 7 upprepas (48 och 57); 4) Duns Scotus, hämtad från Šalkauskis Duns Scotus (Šalkauskis 1991: 11), blev i boken D. Scotus (113) – på litauiska är den traditionella formen Jonas Dunsas Škotas; 5) det tvivelaktiga ”naujadaras” (eller ”neonimas”) (131) – neonimas skulle vara naujavardis. Författarens språk är nästan föredömligt. Endast p e r Lietuvą p r a e i- n a (92) och det mycket irriterande sambandsuttrycket för jämförelse eller motsättning tuo tarpu sticker ut – det godkändes som sällsynt i den akademiska grammatiken i tre band (LKG 1976: 770), nämns inte i den nya grammatiken i ett band (DLKG 1994: 708–716) och hör i alla händelser inte till det levande språket; det bör undvikas.

Kazimieras Gaivenis höll alltså sitt löfte. Det teoretiska tänkandet lever i boken, om än ojämnt – än moget, än halvmoget, än pulserande, än trött. Av författarens många artiklar blev det ingen helt sammanhängande syntes; bilden är ibland mosaikartad och på sina ställen, som författaren själv gärna säger, full av luckor. Men boken finns, och den kommer att bestå. Recensenten, som under längst tid arbetat sida vid sida med Gaivenis på terminologins område och känner uppriktig respekt för författarens livslånga arbete, hoppas också fullgöra sin förpliktelse gentemot yngre terminologer. Och i de betydelsefulla tankarna i Gaivenis boks Pabaigos žodžio är han helt uppslukad av den litauiska terminologins framtid och lever med dess svåra bekymmer.

145

LITERATŪRA

ADLKŽ 1995: Atgalinis dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Sudarė Vida Žilinskienė, Vilnius.

Bodin A. 2001: Europos žodynas. – Gimtoji kalba 12, 6–9.

Būga K. 1961: Rinktiniai raštai 3, Vilnius.

Černiauskas V. 2002: Rengiamas kompiuterinis terminų bankas. – Gimtoji kalba 7–8, 20–24.

DLKG 1994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Red. Vytautas Ambrazas, Vilnius.

DŽ: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vilnius, 1954, 1972, 1993, 2000.

FilosŽ. 1975: Filosofijos žodynas. Lietuviškąjį leidimą redagavo R. Plečkaitis, Vilnius.

Гайвянс К. 1969: Составные термины в современном литовском языке, Вильнюс.

GK 1938: Gimtoji kalba 6.

Girdenis A., Pupkis A. 1978: Bendrinės kalbos norminimo ir kodifikavimo principai. – Baltų kalbos ir jų tyrinėjimo metodai, Vilnius, 53–66.

Girdenis A., Pupkis A. 1996: Kalbos norminimo principai. – Gimtoji kalba 8, 1–5.

Girdenis A., Rosinas A. 1983: Dar kelios mintys dėl bendrinės kalbos kodifikacijos. – Kultūros barai 4, 67–69.

Jablonskis 1935: Mūsų raštų kalba. – Jablonskio raštai 4, Kaunas, 40–43.

Keinys S. 1980: Terminologijos abėcėlė, Vilnius.

Ковалик И. И. 1970: Основна проблематика сучасної української термінології. – Перша науково-методична нарада з проблем упорядкування і нормалізації термінології, Київ, 13–14.

KTŽ 1990: Gaivenis K., Keinys S. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas.

LBKTP, KK ir jų T 1997: Lietuvių bendrinės kalbos tvarkybos principai, kodifikacijos kriterijai ir jų taikymas (patvirtinta Valstybinės lietuvių kalbos komisijos). – Gimtoji kalba 4, 1–3.

Lyberis A. ir Ulvydas K. 1958: Lietuvių literatūrinės kalbos leksikos praturtėjimas tarybinės santvarkos metais. – Literatūra ir kalba 3, Vilnius, 31–110.

LKG 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3. Vyr. red. K. Ulvydas, Vilnius.

LKŽ 1941–2002: Lietuvių kalbos žodynas 1–20, Vilnius.

Мурзаев Э. М. 1974: Очерки топонимики, Москва.

Никитина С. Е. 1978: Тезаурус по теоретической и прикладной лингвистике (Автоматическая обработка текста), Москва.

PLKŽ 1976: Prancūzų–lietuvių kalbų žodynas. Sudarė A. Juškienė, M. Katilienė, A. Kaziūnienė, Vilnius.

Pupkis A. 1980: Kalbos kultūros pagrindai, Vilnius.

RLKŽ II 1967: Rusų–lietuvių kalbų žodynas 2. Paruošė V. Baronas, V. Galinis, redagavo K. Musteikis, J. Macaitis, Vilnius.

146

RŽ 1948: Lietuvių kalbos rašybos žodynas. Redagavo K. Gasparavičius, N. Grigas, J. Lazauskas, K. Ulvydas, A. Žirgulys, Kaunas.

Salys A. 1979: Raštai 1, Roma.

Šalkauskis S. 1991: Raštai 2, Vilnius.

Jonas KLIMAVIČIUS

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-2055 Vilnius

[email protected]

Gauta 2002-11-15

147