Nationella realia: benämningar, termer och deras användning

REGINA KVAŠYTĖ

Šiaulių universitetas

INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Interkulturell kommunikation bidrar till att vi lär känna andra folks kulturer och till att vår egen folkgrupps kultur sprids inom deras kulturella miljö. När man talar om folkets kulturella företeelser spelar det språkliga uttrycket en viktig roll. Först riktas uppmärksamheten mot lexik som används i texter av olika stil – vetenskapliga, populärvetenskapliga, publicistiska och skönlitterära – och med olika syften, och som har en nationell prägel. Sådan lexik finns i alla språk. Den som använder ett språk skaffar sig först kunskap om sitt eget folk och dess livsrealiteter och bekantar sig senare med främmande folks kulturer. Texten får nationell prägel genom användningen av egennamn (personnamn, ortnamn, symboliska benämningar) och appellativ (benämningar på realiteter och företeelser inom den materiella och andliga kulturen m.m.). I artikeln kallas sådana appellativ benämningar på nationella realia, det vill säga benämningar på föremål och företeelser inom den materiella och andliga kulturen som utmärks av nationell särprägel. Dessa har valts som undersökningsobjekt i en studie vars syfte är att ur det egna språkets och andra språks perspektiv diskutera terminologin som benämner nationella realia. Den teoretiska genomgången bygger på publikationer på litauiska och andra språk, medan olika tvåspråkiga och förklarande ordböcker har valts som källor för de illustrativa exemplen.

KLASSIFICERING AV NATIONELLA REALIA

Det hävdas att ”ordets semantiska egenskaper i en konkret talakt inte är betydelselösa – de bidrar till att framkalla vissa föreställningar och till att på något olika sätt aktualisera innehållet i de talandes medvetande. <...> Den lexikala bakgrunden har en nationell särprägel, eftersom ekvivalenta ord i olika språk kan väcka olika associationer <...> Något annorlunda är frågan om ordets semantiska aura, som får näring av folkloristiska texter, folkets kulturtradition och den historiska forntidens rötter” (Gudavičius 2000: 84–85). Alla nationella realia kan delas in i vissa grupper utifrån de objekt som benämningarna avser. Etnolingvisten

56

Regina Kvašytė | Tautinės realijos: pavadinimai, terminai...

Aloyzas Gudavičius urskilde följande mer övergripande användningsområden för nationell lexik: nationell mat, kläder, musikinstrument, folkdanser, traditioner och seder, folklore och mytologi samt frågor som rör folkets historia (Gudavičius 2000: 79–80). Senare preciserade författaren denna indelning och hävdade att ”exempel som återspeglar den materiella kulturens särart” kan vara: 1) benämningar på maträtter och drycker i det nationella köket; 2) benämningar på musikinstrument; 3) benämningar på kläder och skor; 4) benämningar på hushållsföremål och redskap och 5) benämningar på företeelser inom vardagskulturen och samhällslivet” (Gudavičius 2009: 94). Man kan instämma i att de fyra förstnämnda semantiska grupperna verkligen utgör delar av folkets materiella kultur, men benämningarna i den sista gruppen, det vill säga företeelser inom vardagskulturen och samhällslivet, återspeglar ”sfären för företeelser inom den andliga kulturen”. Därefter räknas först och främst folkkulturens företeelser upp. Som exempel anför A. Gudavičius namn på danser (men urskiljer inte sånger, trots att han nämner både sutartinę, och sångsätten raliuoti, valiuoti), liksom ”namn på mytologiska väsen och sagogestalter samt annan folkloristisk lexik, till exempel krivis ’forntida litauisk präst, siare’, romuva ’baltisk helgedom’, alkas ’helig offerplats’; sagoväsen aitvaras, kaukas, giltinė, laumė” (Gudavičius 2009: 94–95). Det verkar som om benämningarna rūpintojėlis ir koplytstulpis, vilka hänförts till gruppen företeelser inom vardagskulturen och samhällslivet, borde ingå i gruppen realia inom den materiella kulturen. En annan urskild grupp är traditioner, ritualer och folkfester (exemplen visar att det vore mer exakt att tala om de företeelser som kännetecknar dem) (Gudavičius 2009: 94–95). Som ord som avslöjar nationell särprägel betraktas också ”benämningar på folkets livsmiljö – geografiska objekt, djur- och växtliv samt klimatiska naturfenomen – och den varierande graden av detaljrikedom i dessa benämningar” (Gudavičius 2000: 80). Med utgångspunkt i A. Gudavičius indelning, men med en viss förbättring av den utarbetade klassifikationen, kan lexik med nationell prägel efter semantik delas in i tre grupper: 1) realia inom den materiella folkkulturen; 2) realia inom den andliga folkkulturen och 3) realia ur folkets historia. Var och en av dessa grupper kan sedan delas upp i mer närliggande semantiska grupper; exempelvis urskiljs tydligt grupper av benämningar på kläder, skor, smycken, redskap, maträtter, drycker m.m. inom gruppen realia inom den materiella kulturen. Till realia inom den andliga kulturen kan hänföras benämningar på sånger, sångsätt, danser, lekar, fester, traditioner, seder m.m. Klassifikationens detaljeringsgrad beror naturligtvis på behovet av att urskilja lexikala enheter som delar av en viss helhet. Exempelvis kan benämningar på redskap delas in efter de områden där

Terminologija | 2009 | 16 57

de används: smide, krukmakeri, vävning, tillverkning av kors och så vidare, medan traditioner klassificeras efter kalenderhögtider eller liknande. På så sätt utvecklas ett klassifikationsschema med hierarkiska relationer, som vid behov kan utvidgas ytterligare. Det kan användas för att analysera både den egna och främmande kulturens realia och företeelser – etnografismer och exotismer.

TERMINER FÖR KLASSIFICERING AV DEN EGNA KULTURENS NATIONELLA REALIA

Etnografismer, det vill säga ord som benämner realia ur någon nations materiella eller andliga kultur som införlivats i det allmänna språket (jfr etnografism ”benämning på en realitet ur någon nationalitets materiella eller andliga kultur som införlivats i det litterära språket <...>” (KTŽ 1990: 60)), skulle mest exakt kunna kallas den egna nationens realia. I ordboken över språkvetenskapliga termer ger påståendet i definitionen att realia från ”någon nationalitet” benämns på detta sätt anledning att anta att betraktelsesättet är som inifrån, och att språket som diskuteras utgör utgångspunkt för bedömningen. I ordböcker används i sådana fall ofta beteckningarna etnogr. eller etn. för att markera etnografiska inslag i språket (jfr etnografi ”1. vetenskap som studerar folk och andra etniska grupper samt deras materiella och andliga kultur; 2. insamling, beskrivning och dokumentation av materiella och andliga kulturfakta hos folk och andra etniska grupper” (TŽŽ 2001: 220)). Användningen av sådana ord i texter på det egna språket vållar oftast inga problem, eller så gäller problemen stavning eller språkvård. I litauiskan används till exempel oftare ordet cepelinas än didžkukulis för att benämna maträtten (DŽ, 2006; KP 2005: 36), medan den särskilda lettiska osten, ”som tillverkas av kvarg och mjölk med tillsats av smör, ägg, salt och ofta även kummin; den kräver ingen särskild mognadsperiod” (LLVV 4, 1980: 26), på lettiska benämns med sammansättningen jāņusiers och genitivfraser i plural eller singular med ett egennamn som efterställd bestämning: Jāņu siers, Jāņa siers [Jāņi-ost – R. K.]. Liknande särdrag eller variationer i bruket av benämningar på nationella realia finns också i andra språk. Termen etnografism är emellertid olämplig när man exempelvis behöver beskriva historiska företeelser och nationella rörelser inom den egna nationens historia, vilka också hör till det ordförråd som uttrycker nationell särart. Ett sådant ordförråd betraktas som historiskt.

Historiskt ordförråd, eller historismer, det vill säga benämningar på föråldrade realia, ”erinras man i regel om när man behöver benämna föremål och företeelser från gångna tider. Historismer för tankarna till forntiden (romuva ’forntida helgedom för de baltiska stammarna, centrum för deras kulturliv’, krivis ’forntida litauisk hednisk präst,’

58

Regina Kvašytė | Tautinės realijos: pavadinimai, terminai...

žynys“)“ (LK 1995: 41). Kai kurie istorizmai įtraukiami ir į aiškinamuosius, ir į verčiamuosius žodynus, pavyzdžiui, apibrėžtasis istorizmas krūvis lietuvių-anglų kalbų žodyne aprašomas kaip „Lithuanian pagan priest“ (NALKŽ 2002: 370). Taip pat elgiamasi ir Lietuvių-rusų kalbų žodyne, tik dar pridedama atitinkama istorizmo pažyma «istor. (литовский) языческий жрец» (LRKŽ 2001: 370). Akivaizdžia kita lietuvių kalbos istorizmo – knygnešys – tautinė specifika taip pat atsispindi dvikalbiuose žodynai. Lietuvių-latvių kalbų žodyne šis žodis apibrėžtas aprašomuoju būdu: „vēst. grāmatu iznēsātājs; (aizliegtu) grāmatu izplatītājs“ [ist. knygų išnešiotojas, (uždraustų) knygų platintojas]¹ (LLV 1995: 235), ten pat panašiai apibūdintas ir vedinys knygnešystė „(cara cenzūras aizliegtu) grāmatu iznēsāšana (izplatīšana)“ [(caro cenzūros uždraustų) knygų išnešiojimas (platinimas)]. Kūrybo vartojimas rodo, kad kai kurie apibrėžties elementai pateikiami kaip komentarai. Žodis knygnešys ir lietuvių kalboje yra išgyvenęs tam tikrus reikšmės pokyčius: reiškęs „slaptą lietuviškų knygų gabentoją per sieną“, vėliau imtas vartoti reikšme „knygų platintojas“ (senesnioji reikšmė jau virto semantiniu istorizmu) (Palionis 1979: 301)². Būtent tai ir bando parodyti cituoto žodyno sudarytojai, vis dėlto palikdami galimybę šį žodį vartoti šiuolaikiškesne reikšme, kuri matoma atmetus komentarus ir pažymą. Anglų kalbos žodyne jau skiriamos šiuolaikinė ir istorinė šio žodžio reikšmės: “1. (knygų platintojas) bookdistributor; 2. ist. book spreader; book-hawker” (NLAKŽ 2002: 356). Lietuvių-rusų kalbų žodyne su pažyma istorija pateiktas tik vertinys книгоноша (LRKŽ 2001: 357). Kitų šalių istorizmų randama ir lietuvių kalbos vartotojams skirtuose žodynuose, pavyzdžiui, Latvių-lietuvių kalbų žodyne kaip istorizmai fiksuotos tokios Latvijos gyvenimo realijos: jaunlatvieši „ist. jaunalatviai (XIX a. šeštojo ir septintojo dešimtmečių kultūrinio-nacionalinio sąjūdžio Latvijoje dalyviai)“ (LLŽ 2003: 308); jaunstrāvnieki „ist. latvių inteligentijos demokratinio „Naujosios srovės“ sąjūdžio XIX a. paskutiniojo dešimtmečio dalyviai“ (LLŽ 2003: 308). Iš pastarojo pavyzdžio matyti, kad istorizmas nei verčiamas, nei rašomas sulietuvinta forma (tokia galimybė buvo – reikėjo tik pakeisti galūnę) – pateikiamas tik komentaras (plg. aiškinamajame latvių kalbos žodyne „vēst. Jaunās strāvas dalībnieki“ (LLVV 4, 1980: 40))³. Kitų kalbų šaltiniuose, pavyzdžiui, Latvių-rusų kalbų

¹ Förklaringarna av lettiska ords betydelser i denna artikel översätts till litauiska.

² Se närmare Kvašytė, Čepaitienė, Župerka 2006; se även Vilkaitė, Kvašytė 2006.

³ Apie Latvijos realijų pavadinimus, tarp jų ir istorizmus, plačiau žr. Kvašytė 2005.

Terminologija | 2009 | 16

59

i ordboken återges översättningslån av lettiska sammansättningar med kommentarer inom parentes («младолатыши (прогрессивные деятели национального антифеодального и просветительского движения XIX века в Латвии») (LKV 1, 1979: 487), «новотеченцы (участники демократического движения интеллигенции в 90-ые годы XIX века в Латвии») (LKV 1, 1979: 488). Benämningen på en valutaenhet som illustrerar en viss period i Rysslands historia, červoncas, har tagits med i båda de baltiska språkens ordböcker över främmande ord: ”1. ryskt namn på ett guldmynt (från 1600-talet); 2. sedel utgiven av SSSR:s statsbank, motsvarande 10 rubel, i omlopp 1922–1947; 3. guldmynt utgivet av SSSR 1923 (främst för betalningar med andra stater)” (TŽŽ 2001: 142) (jfr definitionen av ordet červoncs på lettiska: ”1. I Ryssland (fram till 1917) ett guldmynt värt 3 rubel. 2. I Sovjetunionen (1922–1947) – en sedel värd 10 rubel” [1. I Ryssland (fram till 1917) ett guldmynt värt 3 rubel. 2. I Sovjetunionen (1922–1947) – ett betalningsmedel värt 10 rubel] (SV 1999: 129)). I den rysk-litauiska ordboken anges hela 3 betydelser av det nämnda ryska ordet, och bara en av dem återges i transkriberad form: ”1. rödingen (ryskt guldmynt fram till 1917¹); 2. č e r v o n c a s [kursiverat av artikelns författare], ti rubel (1922–1947); 3. vard. tio rubel” (RLKŽ 2002: 834), medan ordet inte har tagits med i den rysk-lettiska ordboken. De behandlade fallen visar att den pragmatiska synen på historismer skiljer sig åt.

TERMINER FÖR KLASSIFICERING AV FRÄMMANDE SPRÅKS NATIONELLA REALIA

För att benämna specifika företeelser i främmande språk används termen e g - z o t i s m – ”ett främmande ord, ett lånord, som betecknar en obekant realitet i vardagsliv eller kultur som är typisk för ett främmande (särskilt avlägset) land” (TŽŽ 2001: 190). I lingvistisk litteratur används även sammansättningen exotiskt ordförråd som synonym (motsvarande pluralformen) till den enkla termen, när man avser en samling sådana ord: ”Ord eller särskilda ordkombinationer hämtade från avlägsna, föga kända språk för att ge stilen en särskild färgning <...>” (KTŽ 1990: 55). I ordboken över språkvetenskapliga termer betonar definitionen syftet med användningen av sådana nationella realia. Som den ryska sociolingvisten Nina Mečkovskaja säger: ”exotismer avslöjar eller förklarar inte så mycket en främmande kultur som de symboliserar den” (Мечковская 2000: 52). Termen

¹ Troligen rör det sig om ett korrekturfel i ordboken – det borde stå ”m”.

60

Regina Kvašytė | Tautinės realijos: pavadinimai, terminai...

exotism används, till skillnad från det tidigare behandlade etnografism, för att beteckna realia i andra språk, men med vissa förbehåll: termen exotism passar inte för ord som betecknar realia i närbesläktade språk och kulturer, till exempel litauiska och lettiska, eftersom de nämnda folkens realia, även om de är obekanta, inte är exotiska i ordets egentliga bemärkelse.

Det finns skäl att hävda att de beskrivna termerna etnografism och exotism bildar ett slags antonympar vid klassificering av beteckningar för nationella realia efter om de hör till det egna eller ett främmande språket. Men vad bör man kalla sådan lexis som vid översättning överförs från originalspråket till en text på ett annat språk?

Allt som en representant för en annan kultur har lagt märke till men inte förstått, som förefaller märkligt och kräver tolkning, är en signal om att texten innehåller specifika element från den kultur som den skapade texten återspeglar; enligt lingvokulturologen Valentina Maslova kallas dessa lakuner (Маслова 2001: 111). Om vi begränsar detta påstående till lexiknivån kan vi hävda att lakuner, eller lakunär lexis, är lexikala enheter i ett språk som saknar en direkt lexikal-semantisk motsvarighet i ett annat språk (Bankavas 2001: 9). Det hävdas att termen lakun är karakteristisk för den frankofona kulturtraditionen (Иванов 2006: 79), och att de första som tillämpade termen inom lingvistiken var de kanadensiska forskarna Jean-Paul Vinay och Jean Darbelnet (Дюнь 2007: 135). Termen lakun används i många språk, däribland engelska, franska, lettiska (Bankavas 2006) och ryska (Степанов 1965; Муравьев 1975 m.fl.). I Internationella ordlistan ger emellertid definitionen av det latinska ordet lakun – ”[lat. lacuna – fördjupning, lucka] lucka i en text, utelämning, saknad plats” (TŽŽ 2001: 425) – anledning att ifrågasätta om termen lämpar sig för att beteckna den nämnda lexiken. Det hävdas att nationell-kulturell särart kan framträda inte bara genom förekomsten av specifika ord, utan också genom avsaknaden av ord på ett annat språk för att uttrycka vissa betydelser. Sådana ”luckor”, ”vita fläckar på språkets semantiska karta”, benämns alltså med samma term (Степанов 1965: 120). ”I ett fall uppstår lakuner till följd av skillnader mellan de berörda kulturerna <...>. I ett annat fall beror en lakun inte på att denotatet saknar en motsvarighet i ett språk, utan på att språket tycks sakna behov av att skilja mellan sådant som ett annat språk skiljer åt” (Мечковская 2000: 53). Den lettiske lingvisten Andrejis Bankavas delar in denna lexis i absoluta och relativa lakuner, och de förstnämnda i två undergrupper: ”etnografiska lakuner (balzams, sagša, sakta, Līgo vakars, lats, auseklītis, dainas, Pērkons, suitu sievas) <...> och lingvistiska lakuner <...>. Efter utbredning delas lakuner in i nationella (balzams, GNP, kokle) och regionala (kefīrs, kvass, ķimelis, rupjmaize” (Bankavas 2001:

Terminologija | 2009 | 16

61

(9–10). Det är uppenbart att samma ord kan motsvara flera klassifikationstyper; till exempel tillhör balzams både gruppen etnografiska och gruppen nationella lexikala enheter. En sådan indelning är dock tämligen komplicerad, eftersom det inte alltid är lätt att hänföra ett ord till endast en undergrupp. Det lettiska ordet balzams (om det inte är ett nomenklaturord i namnet på en specifik produkt som representerar Lettland, Rīgas melnais balzams, vilket ofta av pragmatiska skäl får stå för produktens fullständiga namn) skulle alltså också kunna vara en regional lakun, eftersom liknande drycker tillverkas även på andra håll, inte bara i Lettland (jfr Bitnerio balzamas m.fl.), eller till och med sakna nationell prägel (jfr betydelserna hos lånordet balzamas från grekiskan: ”[gr. balsamon – aromatisk kåda] 1. lösning av naturliga eller syntetiska hartser i eteriska oljor; naturliga ~ är produkter av växternas ämnesomsättning; 2. farm. läkemedel eller kosmetisk produkt framställd av en sådan lösning; 3. stark alkoholdryck smaksatt med balsamextrakt eller oljor” (TŽŽ 2001: 90). Ur lettiskans perspektiv hör den realia som betecknas med det grekiska lånordet till etnografismerna. Därför förstås lakun på två sätt: dels som en plats i texten som behöver fyllas, dels som en term för en realia som behöver beskrivas med hjälp av ett annat språks resurser. Det finns dock även en annan uppfattning; exempelvis framhåller A. Gudavičius att ”lakuna⁵ betecknar att ett ord saknas i ett språk (eng. lack ’brist, avsaknad’) i förhållande till ett annat språk, trots att motsvarande föremål, fenomen osv. finns i den verklighet som båda språken återspeglar. Orsaken till att lakuner finns är alltså inte den verkliga världens mångfald, utan särdragen i hur världen kategoriseras i språket” (Gudavičius 2007: 93).

Andra författare knyter beteckningar för specifika nationella realia till ekvivalens: ”det är svårt att hitta ekvivalenter i ett annat språk, eftersom det andra folkets liv saknar de föremål eller fenomen som orden betecknar. Denna lexis, som skulle kunna kallas o e k v i v a l e n t [kursiverat av artikelns författare], är mycket viktig för att lära känna folkets materiella och andliga kultur” (Gudavičius 2000: 79; Gudavičius 2009: 93–94). Termen har bildats av det latinska ordet ekvivalent, ”[lat. aequivalens (gen. aequivalents)] likvärdigt, ett föremål med motsvarande värde; likvärde, motsvarande storlek; nivå, motsvarighet” (TŽŽ 2001: 198). Denna term används traditionellt i lingvistiska arbeten i olika länder, även om dess betydelse kan variera (Černė 2006; Papaurelytė-Klovienė 2007; Polkovņikova 2006; Влахов, Флорин 2006; Иванов 2006; Саевич 1999 m.fl.). En annan, morfologiskt närbesläktad term som betecknar förhållandet till ekvivalens i litauiskan är icke-ekvivalent lexis, definierad som ”ord eller ordkombinationer i

⁵ A. Gudavičius vartoja rašybos variantą lakuna (Gudavičius 2007: 93).

62

Regina Kvašytė | Tautinės realijos: pavadinimai, terminai...

ordkombinationer som betecknar föremål, processer, fenomen eller andra livsförhållanden och som saknar ekvivalenter i översättningsspråket” (Ambrasas-Sasnava 1978: 132). Det kortare alternativet är dock mer praktiskt att använda, det vill säga den underordnade beståndsdelen i en sammansatt term som bildats med prefixet be-. ”Relativa adjektiv som bildats av substantiv med prefixet be- betecknar en egenskap som uppstår genom att det som grundsubstantivet betecknar saknas” (Keinys 1999: 80). Både etnografismer och exotismer kan betraktas som icke-ekvivalenta, om lexis med nationell prägel bedöms ur det språk som översätts till. Det föreslås till och med att sådan lexis skiljs från lexis som över huvud taget saknar ekvivalenter i språket (Влахов, Флорин 2006: 56).

En term med liknande betydelse som icke-ekvivalent lexis som används i lettisk lingvistisk litteratur är regional geografisk lexis (lett. reģionālģeografiskā leksika). Termen används av den lettiska lingvisten Ilga Migla, som undersöker hur lettiska realia återges på tyska (Migla 1996: 2). Termen betonar den territoriella komponenten, inte den semantiska eller ekvivalensrelaterade. I den nya ordboken över lettiska lingvistiska termer (Valodniecības pamatterminu skaidrojošā vārdnīca) kallas lexis som saknar ord i det egna språket för att återges kulturella lån (lett. kultūraizguvumi). Av definitionen framgår att det rör sig om ett ord, uttryck eller en fraseologism i källspråket (lett. avotteksts) som, om en lämplig ekvivalent inte finns i målspråket (lett. mērķteksts), överförs dit (om språken använder samma alfabet translittereras det, och om de använder olika alfabet transkriberas det). Därutöver anges att det redan nämnda lagret av etnografismer utgör sådana lån (VPSV 2007: 198). Även om den lettiska termen är praktisk att använda är den inte innehållsligt heltäckande, eftersom den framhäver endast en metod för att återge sådan nationell lexis – direkt överföring. Ur pragmatisk synvinkel kan även andra metoder väljas, till exempel kommentar, förklaring, ersättning och liknande; man kan alltså söka andra slags ekvivalenter i stället för att begränsa sig till translitterering eller transkribering. Därför vore det inte korrekt att använda enbart denna term (dessutom saknar den sammansatta termen användningstradition i litauiskan och är mindre praktisk än den lettiska nybildningen). Ibland finns det över huvud taget ingen anledning att tala om att lån uppstår.

Exempel på olika sätt att registrera sådan icke-ekvivalent lexis finns i olika slags ordböcker – både förklarande⁶ och översättande⁷. Deras författare

⁶ Plačiau apie liaudies šokių ir žaidimų pavadinimus žr. Černė 2006.

⁷ Plačiau apie latvių kalbos realijas kitų kalbų žodynuose žr. Kvašytė 2003, apie lietuvių kalbos realijas latvių kalba žr. Kvašytė 2005.

Terminologija | 2009 | 16

63

försöker återge ordets nationella prägel i kommentarer eller åtminstone i en anmärkning. Till exempel anges namnet på ett särskilt litauiskt sätt att sjunga, sutartinė, inom gruppen realia som rör den andliga folkkulturen särskilt karakteristiska för litauerna, i Litauisk-lettiska ordboken med en särskild markering. Själva ordet översätts inte, utan endast en kommentar ges: ”folk. sutartine (lietuviėšu tautas dziesmu žanrs)” (LLV 1995: 495), medan den litauiska termen på engelska återges med en beskrivning: ”flk. Lithuanian polyphonic part-song” (NLAKŽ 2002: 768). Detsamma gäller Litauisk-ryska ordboken: «сутартине», многоголосая хоровая литовская народная песня» (LRKŽ 2001: 802). I Litauisk-lettiska ordboken återges namnet på ett specifikt bakverk, šakotis, šakotis ”2. kul. šakotis (lietuviėšu nacionālais zarains pīrāgs no olām)” (LLV 1995: 502), med den litauiska formen, medan engelskspråkiga läsare får en beskrivning av hur šakotis ser ut: ”kul. pyramidal cake (resembling the tree-trunk with spikes)” (NLAKŽ 2002: 778); hänvisningar till utseendet finns också i Litauisk-ryska ordboken: «3. kul. песочный торт в форме елки» (LRKŽ 2001: 816). I Rysk-litauiska ordboken återges namnet på det ryska folkmusikinstrumentet балалайка med den translittererade motsvarigheten ”muz. balalaika” (RLKŽ 2003: 26); på liknande sätt görs i Rysk-lettiska ordboken: ”балалайка” (KLV 1988: 25). Dessutom förklaras sådana ord på litauiska och lettiska (eller på ett av språken) som namnet på en folksång, частушка: ”častuška (en humoristisk rysk folksång)” (RLKŽ 2003: 883); ”častuška (krievu tautas dziesma)” (KLV 1988: 563), eller namnet på en kvinnlig huvudbonad, кокошник – ”kokošņiks (krievu sieviešu tautastērpa galvasrota” [kokošnik (rysk kvinnlig huvudbonad)] (KLV 1988: 196). Som framgår av definitionerna preciserar litauerna, utöver den allmänna förklaringen att det rör sig om en rysk folksång, även dess karaktär – humoristisk. All hänvisning till nationell tillhörighet försvinner helt när den ryska etnografismen самовар återges på litauiska med ordet virdulys (RLKŽ 2003: 722). Motsvarigheten till samma ryska etnografism på lettiska är en kalkering av en sammansättning, patvāris [den som kokar själv], och den bevarar delvis den prägel som är karakteristisk för rysk kultur. Detta har bevarats även i den lettiska förklarande ordboken: ”pārnēsājama tējas gatavošanas ierīce, kurā ūdeni karsē kurtuvē vai elektrisks sildītājs” [en bärbar anordning för att tillreda te, där vattnet värms i en eldstad eller med en elektrisk värmare], och samtliga illustrativa exempel har anknytning till Ryssland (LLVV 6(1), 1986: 533). För dem som känner till rysk kultur förknippas föremålet med en sak med en särskild form och funktion, men sådana associationer uppstår inte utan ett vidare sammanhang när man hör eller läser det litauiska ordet virdulys. I språkbruksböcker bedöms ordet samo-varas som ett icke rekommenderat främmande ord (KP 2005: 99).

64

Regina Kvašytė | Tautinės realijos: pavadinimai, terminai...

En del av denna ekvivalentlösa lexik, vars status ligger närmare lånordens, tas med i ordböcker över internationella ord: balalaika ”ett ryskt stränginstrument inom folkmusiken, med 3 strängar och trekropp; spelas med fingrarna” (TŽŽ 2001: 88), kokošnikas ”1. en traditionell högtidlig huvudbonad för gifta kvinnor i det gamla Ryssland; 2. ett dekorativt profilerat element i form av en båge i rysk kyrkoarkitektur” (TŽŽ 2001: 378), častuška ”i rysk muntlig folktradition – en kort sång (vanligen på fyra rader) med aktuellt innehåll” [i rysk folklig muntlig diktning – en kort sång med aktuellt innehåll (vanligen en fyrradig)] (SV 1999: 128–129). Det är uppenbart att varje språk (och varje enskild ordboksredaktör) väljer hur sådana ord präglade av nationell särart ska återges.

SLUTSATSER

Sammanfattningsvis kan man konstatera att terminologin för klassificering av nationella realia i det egna språket och i främmande språk kännetecknas av mångfald. Termerna etnografizmas och egzotizmas, som ett slags antonympar, är viktiga när man talar om lexik med nationell särprägel ur det egna språkets perspektiv. För att benämna lexik som används vid ordboksutgivning eller, i vidare bemärkelse, interkulturell kommunikation använder lingvister i olika länder termer som lakūna, regioninė geografinė leksika, kultūriniai skoliniai, beekvivalentė leksika med flera. Inom litauisk språkvetenskap betraktas termen beekvivalentė leksika som lämpligast, även om man måste medge att även den är villkorlig (det bör erinras om att användningen av termer i allmänhet är en fråga om överenskommelse): i varje enskilt fall måste en motsvarighet hittas, men det finns ingen direkt lexikal motsvarighet på ett annat språk. Valet av motsvarighet i praktiken beror på olika omständigheter och villkor, till exempel släktskapet mellan källspråket och målspråket, textens karaktär samt traditionerna och syftena med användningen av det enskilda ordet.

ŠALTINIAI

DŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Šeštasis (trečiasis elektroninis) leidimas. Ats. red. S. Keinys, Vilnius, 2006.

KLV – Krievu–latviešu vārdnīca. Izlabots un papildināts otrais izdevums, Rīga, 1988.

LKV – Latviešu–krievu valodu vārdnīca. Rīga, 1979.

LIV – Balkevičius J., Balode L., Bojāte A., Subatnieks V. Lietuviešu–latviešu vārdnīca, Rīga, 1995.

LLVV – Latviešu literārās valodas vārdnīca, 1.–8. sēj. Rīga, 1972–1996.

LLŽ – Latvių–lietuvių kalbų žodynas, Sud. A. Butkus. Kaunas, 2003.

LRKŽ – Lyberis A. Lietuvių–rusų kalbų žodynas. Vilnius, 2001.

NLAKŽ – Piesarskas B., Svecevičius B. Naujasis lietuvių–anglų kalbų žodynas. Vilnius, 2002.

RLKŽ – Lemchenas Ch., Macaitis J. Rusų–lietuvių kalbų žodynas, Trečiasis leidimas, Vilnius, 2003.

SV – Svešvārdu vārdnīca, Dr. philol. J. Baldučnika redakcijā, Rīga, 1999.

TŽŽ – Tarptautinių žodžių žodynas. Ats. red. A. Kinderis, Vilnius, 2001.

Terminologija | 2009 | 16

65

LITERATŪRA

Ambrasas-Sasnava K. 1978: Vertimo mokslas, Vilnius.

Bankavs A. 2001: Lakūnas latviešu valodā. – Leksika: vēsturiskais un aktuālais. Akadēmiķa Jāņa Endzelīna 128. dzimšanas dienas atceres starptautiskās zinātniskās konferences materiāli, Rīga, 9–10.

Bankavs A. 2006: Franču–latviešu–angļu leksikogrāfijas terminu vārdnīca, Sast. A. Bankavs, Rīga.

Černie V. 2006: Beekvivalente leksika aiškinamuosiuose žodynuose. – Leksikografija ir leksikologija I. Aiškinamųjų bendrinės kalbos žodynų aktualijos. Sud. R. Petrokienė, Vilnius, 192–208.

Gudavičius A. 2000: Etnolingvistika, Šiauliai.

Gudavičius A. 2009: Etnolingvistika (Tauta kalboje), Šiauliai.

Gudavičius A. 2007: Gretinamoji semantika, Šiauliai.

Keinys S. 1999: Bendrinės lietuvių kalbos žodžių daryba, Šiauliai.

KP 2005: Kalbos patarimai 4. Leksika: skolinių vartojimas (svetimybės, tarptautiniai žodžiai) (L 1). Sud. D. Mikulėnienė, Vilnius.

KTŽ 1990: Gaivenis K., Keinys S. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas.

Kvašytė R. 2005: Latvijos gyvenimo realijos lietuvių šaltiniuose. – Filologija 10, 57–64.

Kvašytė R. 2003: Latvių nacionalinės realijos kitų kalbų šaltiniuose. – Filologija 8, 15–24.

Kvašytė R. 2005: Lietuvių tautas realijas latviešu avotos. – Vārds un tā pētišanas aspekti 9, Liepāja, 290–299.

Kvašytė R., Čepaitienė G., Župerka K. 2006: Istorija kaip kalbos ir raštijos stilistinio savitumo veiksnys (lietuvių ir latvių paralelės). – Lietuvių ir latvių gretinamosios stilistikos klausimai, Sud. ir ats. red. R. Kvašytė, Šiauliai, 40–53.

LK 1995: Barauskaitė J. ir kt. Lietuvių kalba I: Leksikologija, fonetika, akcentologija, dialektologija, rašyba, Vilnius.

Migla I. 1996: Latvijas reģionālgeogrāfiskā leksika vācu valodā. Disertācijas kopsavilkums filoloģijas doktora grāda iegūšanai, Rīga.

Palionis J. 1979: Lietuvių literatūrinės kalbos istorija, Vilnius.

Papaurėlytė-Klovienė S. 2007: Lingvistinės kultūrologijos bruožai, Šiauliai.

Polkovnikova S. 2006: Latviešu valodas bezekvivalenta runs verbi kontrastīvā aspektā. – Valoda – 2006. Valodas dažādu kultūru kontekstā, Zinātnisko rakstu krājums XVI. Daugavpils, 49–56.

Vilkaite I., Kvašytė R. 2006: Pasvyoji leksika lietuvių–latvių ir latvių–lietuvių žodynuose. – Lietuvių ir latvių gretinamosios stilistikos klausimai, Sud. ir ats. red. R. Kvašytė, Šiauliai, 225–243.

VPSV 2007: Valodniecības pamatterminu skaidrojošā vārdnīca. Sast. aut. kol. V. Skujiņas vad., Rīga.

Влахов С. И., Флорин С. П. 2006: Непереводимое в переводе. Издание третье, испер. и доп., Москва.

Дунь И. Л. 2007: Интраглингвальные лакуны в лексической системе русского языка. – Вісник СумДУ. Серія Філологія, № 1. Том 1, 135–141. Интернето prieiga <visnyk.sumdu.edu.ua/ arhiv/2007/1/02_124_Dun.pdf> [žiūrėta 2009 12 08].

Иванов А. О. 2006: Безэквивалентная лексика: учебное пособие. Санкт-Петербург.

Маслова В. А. 2001: Лингвокультурология, Москва.

Мечковская Н. Б. 2000: Социальная лингвистика, Москва.

Муравьев В. Л. 1975: Лексические лакуны (на материале лексики французского и русского языков), Владимир.

Савич И. 1999: Безэквивалентная лексика в тематической группе названий музыкальных инструментов. – Национально-культурный компонент в тексте и языке: материалы Международной научной конференции, ч. 3. Минск, 107–111.

Степанов Ю. С. 1965: Французская стилистика в сравнении с русской. Москва.

NATIONAL REALIA: NAMES, TERMS AND THEIR USAGE

The object of this research is appellative nouns which reflect the peculiarities of life, traditions and environment of a certain nation. The aim of the article is to find a term which is the most appropriate for naming of such national realia. Some authors use the term lacuna when naming things which seem unusual to a representative of another culture and which require interpretation. Other authors relate them with equivalency.

66

Regina Kvašytė | Tautinės realijos: pavadinimai, terminai...

Since it is sometimes difficult to find equivalents in a language when the speakers of it are not familiar with a certain things or phenomena existing in another culture, the term non-equivalent lexis can be used. In linguistic literature other terms are also used, for example exotism and exotic vocabulary, though these are not suitable for closely related languages. The term ethnographism which names some national realia is not suitable for describing national historical events, national movements and other things the names of which belong to the specific national lexis. Moreover, ethnographisms first of all denote national realia which do not cause problems for native speakers when used in a text. It is more difficult with foreign cultural phenomena and translation of their names.

A conclusion could be drawn that the most suitable term for the lexis referring to national realia is non-equivalent lexis. Is has to be admitted that this term may not always be applicable because it is necessary to find a certain equivalent while translating a text. The choice of the equivalent depends on many things, for example the affinity of the source language, the character of the text and the tradition and intention of the usage of a particular word.

Gauta 2009-12-13

Regina Kvašytė Šiaulių universitetas P. Višinskio g. 38, LT – 76352, Šiauliai E. paštas [email protected]

Terminologija | 2009 | 16

67