doi.org/10.35321/term27-01

Termbildning – finns det en aktuell kunskapsöversikt?

JOHAN MYKING

Universitetet i Bergen

S A M M A N F A T T N I N G

Artikeln behandlar teoretiska problem inom termbildning med hänsyn till såväl traditionen som den senaste utvecklingen inom terminologiteorin. Terminologiteorin har ifrågasatts, diskuterats och reviderats under de senaste tre decennierna. Frågan är om delområdet termbildning har genomgått samma slags teoretiska utmaningar som andra delområden inom terminologin och om det går att identifiera ett tydligt kunskapsläge inom termbildning. Befintliga modeller för termbildning diskuteras, och huvudståndpunkterna i några moderna ansatser skisseras och diskuteras med avseende på vilka konsekvenser dessa ansatser kan få för teoretiskt och praktiskt terminologiarbete.

Artikeln hävdar att varje försök att utveckla en teori om termbildning måste beakta såväl primär som sekundär termbildning. Termers funktionella aspekter är intressanta för praktiker och därmed relevanta för teorin. Artikeln instämmer i att frågan om en specifik teori om termbildning kanske fortfarande är öppen, men föreslår att en mer anspråkslös ansats till att ”teoretisera” termbildning i alla dess aspekter bör uppmuntras.

NYCKELORD: termbildning, neologi, terminologiteori, språkplanering, termmotivation

S A M M A N F A T T N I N G

I artikeln diskuteras teoretiska problem inom termbildning med hänsyn till traditionen och den senaste utvecklingen inom terminologiteorin. Under de senaste tre decennierna har terminologiteorin vid upprepade tillfällen ifrågasatts, diskuterats och reviderats. Artikeln frågar om termbildningsområdet har blivit föremål för samma slags teoretiska diskussioner som andra områden inom terminologivetenskapen och om det går att fastställa en tydlig utveckling inom termbildningsområdet. Befintliga modeller för termbildning diskuteras, och huvudprinciperna i moderna teoretiska ansatser redogörs för och diskuteras med avseende på de konsekvenser som dessa ansatser kan få för teoretiskt och praktiskt terminologiarbete.

6

Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

Artikeln hävdar att varje försök att utveckla en teori om termbildning måste ta hänsyn till såväl primär som sekundär termbildning. Termers funktionella aspekter är av intresse för praktiker och är därför relevanta för teorin. Artikeln instämmer i att frågan om en specifik teori om termbildning kanske fortfarande är öppen, men föreslår att ett mer anspråkslöst förhållningssätt till att ”teoretisera” termbildning i alla dess aspekter bör uppmuntras.

VIKTIGA ORD: termbildning, neologi, terminologiteori, språkplanering, termers motivation

1. INLEDNING

Terminologi står i centrum för all språkutveckling. Frågan om dess teoretiska grund har behandlats både inom språkplaneringen och inom terminologin. Begreppet ”term” tas upp i varje större lärobok och handbok i terminologi. I sin välkända lärobok pekade Heribert Picht och Jennifer Draskau (Picht, Draskau 1985: 35) på frågan om termbildning som ett av de viktiga delområden inom terminologin som fortfarande behövde studeras. Uppenbarligen har dock termbildningens ställning under de senaste årtiondena inte väckt samma intresse bland teoriorienterade terminologer som begreppsteorin och andra större delområden inom terminologin.

När den moderna terminologin började blomstra under 1970- och 1980-talen fördes ett antal vetenskapliga inspirationskällor, teorier och metoder samman för att bilda ett nytt tvärvetenskapligt forskningsfält, vars främsta syfte var att främja fackspråklig kommunikation över språkbarriärer. Det råder inget tvivel om att de teoretiska principer som Eugen Wüster formulerade allmänt har erkänts som terminologins grundläggande principer, vilka omfattar begreppsteori, definitioner och termbildning, samtidigt som de drar en tydlig gräns mellan terminologi och lexikografi. Detta tvärvetenskapliga fält kallas ofta ”allmän terminologiteori” eller helt enkelt GTT.

I sin välkända artikel från 1993 pekade Christer Laurén och H. Picht (Laurén, Picht 1993) på att olika ”skolor” samexisterade inom terminologin. Inom den betydelsefulla kanadensiska (Quebec-)inriktningen introducerade Guy Rondeau begreppet terminologisk neologi (”néonymie”, jfr Rondeau 1984). Analysen av Ch. Laurén och H. Picht (Laurén, Picht 1993: 527) kom fram till att även om GTT:s principer godtogs, lade terminologin i Quebec större vikt vid lingvistiken.

Terminologija | 2020 | 27

7

Denna tendens kan generaliseras: Enligt John Humbley har det funnits två huvudsakliga inriktningar inom terminologisk utveckling och forskning:

De teoretiska inriktningarna kan delas in i två breda tendenser: en första som placerar det terminologiska tänkandet inom tvärvetenskapligheten, och en andra som hävdar att det uteslutande ska förankras i lingvistiken [One can group the theoretical approaches in two broad tendencies: one that situates the terminological reflexion in interdisciplinarity, and a second demanding an exclusive anchoring in linguistics] (Humbley 2018a: 46f.)

Från 1990-talet och framåt har de wüsterianska grundprinciperna ifrågasatts, modifierats eller till och med ersatts av ett antal alternativa inriktningar. Den strukturalistiska begreppsteorin har ersatts av kognitiva inriktningar, och den wüsterianska åtskillnaden mellan ”term” och ”begrepp” har ifrågasatts. En viktig diskussionslinje har gällt terminologins förhållande till lingvistiken – är terminologin en lingvistisk disciplin eller inte? – liksom frågan om ”preskriptivism”: det har hävdats att terminologins främsta syfte bör vara empiriskt, inte normativt, och att den preskriptiva ”partiskheten” bör övervinnas.

De två huvudsakliga inriktningar som beskrivits ovan är överens om att termer är den främsta typen av begreppsrepresentation. Termer är språkliga enheter och varje förhållningssätt till delområdet termbildning måste följaktligen på ett eller annat sätt behandla språkliga aspekter. Terminologin är därför till sin natur lingvistisk, oavsett vilken huvudsaklig inspirationskälla den har. Detta leder vidare till frågan om delområdet termbildning har genomgått samma slags teoretiska utmaningar och om det efter de senaste två årtiondenas teoretiska diskussion går att fastställa en tydlig aktuell kunskapsbild av termbildning. Detta är utgångspunkten för denna artikel.

2. PROBLEMET MED FORSKNINGSLÄGET

Frågan om forskningsläget har senast diskuterats av John Humbley i en omfattande monografi och en kortare artikel (Humbley 2018a, Humbley 2018b). Efter att ha gått igenom ett stort antal studier och modeller för termbildning frågar han:

<...> antalet termer som skapas ökar exponentiellt varje år, vilket skapar ett praktiskt problem med att införliva dessa nya former i terminologiska repertoarer, särskilt termbanker. Problemet kan också betraktas på teoretisk nivå: hur kan alla dessa nya termer redogöras för? (Humbley 2018b: 437f., emph. JM)

8

Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

Och han fortsätter:

Det finns <...> ett antal mycket grundläggande frågor om specialiserad neologi <...> som hör samman med varje reflektion över terminologins natur: bildas nya termer medvetet eller inte, eller snarare, vilka kategorier av termer bildas medvetet och vilka inte; kan metoderna för termbildning överföras från ett ämnesområde till ett annat eller från ett språk till ett annat, bildas termer på något annat sätt än vanliga lexikala enheter, dvs. behövs en speciell teori om termbildning med egna särskilda kriterier, snarare än en teori som enbart gäller ordbildning? (Humbley 2018b: 437f., emph. JM)

Det är kanske ett trivialt och oomtvistat faktum att termbildningen skiljer sig åt mellan domäner, språk och traditioner, och att termer skapas både medvetet och spontant. Noggranna beskrivningar av mönster och skillnader mellan domäner måste beskrivas och förklaras med hänsyn till såväl språkliga som kontextuella faktorer.

Vidare kan vi fråga oss i vilken utsträckning teoretiska klargöranden i fråga om termbildning verkligen är en nödvändig förutsättning för att terminologiarbetet ska utföras på ett ändamålsenligt sätt. De flesta språk med en utvecklad skriftlig tradition har fått omfattande beskrivningar av sin morfologi och sitt lexikala ordförråd, liksom mer eller mindre officiella riktlinjer för vad som kan räknas som nya ord som är ”goda” eller ”välbildade”. Någon form av tillämpad praktik är alltid möjlig utan alltför mycket teoretiserande, och detta är en förklaring som J. Humbley ger till bristen på teoretiskt arbete om termbildning (Humbley 2018b: 437). Till detta kan man invända att varje område av tillämpad praktik behöver en principiell diskussion om sina grundantaganden och metoder och därför bör bli föremål för teoretisk reflektion.

The above cited statements from J. Humbley’s smaller article (Humbley 2018b) must be completed by also referring to his major survey of terminological neology (Humbley 2018a) which provides a vast empirical evidence from French as well as other languages and evaluating the achievements of a variety of theoretical approaches within terminology. The present article is largely indebted to this work.

3. ATT DEFINIERA ”TERMBILDNING”

Begreppet ”termbildning” förtjänar några kommentarer, eftersom det förmedlar något olika betydelser:

– TF1: Termbildning kan definieras som processen att skapa nya LSP-lexem (eller snarare: benämningar) genom lexikologiska meka-

Terminologija | 2020 | 27

9

mer; denna definition motsvarar begreppet ”neologi” så som det normalt förstås;

– TF2: Termbildning kan också betraktas som ett delområde inom terminologin, inriktat både på den kreativa aspekten (termbildning i strikt bemärkelse) och på de normativa och funktionella aspekterna som säkerställer den specialiserade kommunikationens effektivitet (jfr Laurén, Myking, Picht 1998: 212).

Det är uppenbart att de ”lingvistiska” ansatser som skisserats ovan är nära knutna till TF1, medan TF2 uppenbarligen innebär ett tvärvetenskapligt angreppssätt. Genom att tillåta två olika definitioner gör vi det svårare att finna sammanhängande analyskriterier. Begreppet ”termbildning” i TF2:s bemärkelse är inte längre identiskt med ”neologi”, medan TF1 just är en definition av neologi i betydelsen lexikal tillväxt inom fackområden. Fördelen med att arbeta med två definitioner ligger dock i möjligheten att föra en heltäckande och meningsfull diskussion om termbildning i dess helhet, inklusive deskriptiva såväl som normativa aspekter, primär såväl som sekundär termbildning, avsiktligt termskapande osv.

4. TERMENS STATUS INOM TERMINOLOGIN JÄMFÖRT MED LEXIKOGRAFIN

Ett särskilt problem som TF1-definitionen ovan ger upphov till gäller den binära synen på det språkliga tecknet, sådan den framträder i Ferdinand de Saussures skrifter såväl som i den wüsterianska ansatsen. Begreppet ”term” behandlas något olika inom lexikografi/lexikologi och i den wüsterianska terminologiansatsen: inom lexikografin betraktas sambandet mellan uttryck och innehåll som godtyckligt men oskiljaktigt, och lexikografin arbetar därför med lexem. I grova drag är lexikografin semasiologisk, medan terminologin är onomasiologisk. Lexikografins syfte är att beskriva språket och därför utgår varje analys från uttrycksnivån, det vill säga ”orden” så som de förekommer i talat eller skrivet språk.

Terminologin intresserar sig däremot för förhållandet mellan de tre huvudelementen objekt, begrepp och representation, såsom det uttrycks i ISO 704:

Denna internationella standard <...> beskriver sambanden mellan objekt, begrepp, och deras terminologiska representationer. (ISO 704 2002: vi emph. JM)

10

Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

Objekten kategoriseras i klasser som motsvarar kunskapsenheter kallade begrepp, till vilka språkliga representationer tilldelas. I den typiska wüsterianska ansatsen är inställningen till Saussures idé om det språkliga tecknets godtycklighet mer radikal än inom lexikografin, eftersom man antar att termer och begrepp har ett slags existens oberoende av varandra, jfr t.ex.:

Wienerskolan förespråkar en tydlig åtskillnad mellan begrepp och benämning; den talar om ”begreppens rike” och ”benämningarnas rike”. [Wienerskolan förespråkar en tydlig åtskillnad mellan begrepp och term; den talar om ”begreppens rike” och ”termers rike”.] (Laurén, Picht 1993: 530).

Denna ståndpunkt har diskuterats ingående inom terminologin; den är inte utan nyanser och har starkt tillbakavisats av senare kognitivistiska och sociolingvistiska ansatser (jfr avsnitt 6 nedan). För denna diskussions syfte har TF1-definitionen gjorts tillräckligt ”lexikografisk” för att omfatta såväl lexikografi som olika terminologiska ansatser. ”Term”-elementet kan ses som en enkel etikett inom ett binärt tecken eller som ett lexem som överförts från allmänspråket för att beteckna ett vetenskapligt begrepp. I båda fallen är begreppsrepresentationerna språkliga element som bildas med hjälp av det förråd av mekanismer som naturspråket erbjuder. Därför talar vi om termbildning oavsett om resultatet är lexem eller enbart språkliga etiketter.

Inom terminologin betraktas termer (benämningar) dessutom som verbala representationer av vetenskapliga begrepp, i motsats till andra slags benämningar såsom egennamn eller symboler; de består av ord, och termbildningar kan delas in i två kategorier efter antalet lexikala rötter:

En term är en benämning som består av ett eller flera ord och representerar ett allmänbegrepp inom ett fackspråk inom ett specifikt ämnesområde. En enkel term innehåller endast en rot, medan en term som innehåller två eller flera rötter kallas en komplex term (ISO 704 2002: 34)

Begreppet komplexitet ger också upphov till flera problem:

• Metaforer med en enda rot: är de verkligen ”enkla”? Förhållandet mellan bokstavlig och överförd betydelse kan analyseras som ett slags komplexitet;

• Komplexa termer, särskilt sammansättningar jämfört med fraser: är sådana skillnader godtyckliga eller beroende av typologin, och var drar vi gränsen mellan ord och fraseologi?

Terminologija | 2020 | 27

11

Sådana problem måste hanteras inte minst inom korpusbaserad terminologi, men också som en del av en sammanhängande teori om termbildning. På grund av sin språkliga natur väcker termer också intresse inom lexikografi, lexikologi och ordbildningsteori, utöver terminologin. Inom såväl terminologi som lexikografi sägs de aktuella enheterna tillhöra ett särskilt ämnesområde (domän), och båda disciplinerna intresserar sig för de förfaranden genom vilka enheterna/representationerna bildas. Oavsett huvudsaklig inriktning utgör studiet av termer ett gemensamt intresseområde för terminologi och lexikologi.

För att sammanfatta denna diskussion kan det påpekas att korpusbaserad terminologi länge har betraktat förhållandet mellan termer och ord som en fråga om gradvisa övergångar, uttryckt genom kategorier som ”termighet” eller ”termstatus”, men vi måste lämna denna diskussion därhän här.

5. INRIKTNINGAR INOM TERMBILDNING

Antalet övergripande arbeten om termbildning i de större europeiska språken är betydande. Att beskriva termbildningens inventarium och principer var viktigt för E. Wüster i hans centrala verk (Wüster 1966, 1985). Drozd & Seibicke (1973) beskrev principer för termbildning med tonvikt på tyska. Deras arbete omfattade såväl teori som normativa aspekter och betonade även de teoretiska aspekterna. Engelsk termbildning beskrevs i Sager & al. (1980) och senare av Sager (1990). Den första teoretiska modellen för terminologisk neologi introducerades av G. Rondeau (Rondeau 1984), och senare lämnade Rostislav Kocourek ett betydande bidrag genom sin beskrivning av franskt fackspråk (Kocourek 1991). När det gäller de teoretiska grunderna arbetade Drozd & Seibicke och R. Kocourek i stora drag inom den pragstrukturalistiska inriktningen och behandlade viktiga teoretiska ämnen som motivation. Sagers arbeten präglas av en pragmatisk inspiration och introducerar även viktiga teoretiska dikotomier, såsom primär kontra sekundär termbildning. Det senaste av de övergripande arbetena om termbildning är Humbleys arbete om fransk terminologisk neologi (Humbley 2018a). Arbetet utmärker sig genom sin analytiska genomgång av resultat och teoretiska diskussioner inom terminologin under de senaste årtiondena. Genom att beakta nya terminologiska domäner och rön från icke-europeiska språk måste denna bok betraktas som det mest aktuella arbetet om termbildning, och den har utgjort utgångspunkt för en stor del av den diskussion som följer.

12 Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

Med utgångspunkt i de nämnda arbetena föreslogs, inom det breda fältet LSP såsom det kunde beskrivas fram till millennieskiftet, flera modeller och typer av modeller för termbildning, grundade i olika lingvistiska traditioner. I stora drag kan följande typologi över modeller för termbildning beskrivas:

a) Models of neology: primary vs secondary term formation (Rondeau 1984, Sager 1990);

b) Inkrementella modeller: termer bildas genom lexikal (strukturell) ordbildning som tillämpas för särskilda ändamål (klassiska arbeten såsom Drozd & Seibicke 1973, Sager 1990, Kocourek 1991; Kageura 2002, jfr Humbley 2018a, Humbley 2018b);

c) Integrativa, motivationsbaserade modeller (Kocourek 1991; inkrementell bildning + lån + semantik + omotiverad bildning);

d) Funktionalistiska (diskursbaserade) modeller: termer bildas i diskurs genom grammatisk metafor (Hallidays systemisk-funktionella lingvistik, jfr Humbley 2018a, Humbley 2018b);

e) Kognitiva modeller, dvs. metafor: termbildning är inte bara namngivning, utan en förståelseakt (Temmerman 2000).

Enligt de två huvudsakliga inriktningarna inom terminologin är grupperna a–c välkända inom den multidisciplinära inriktningen (GTT, Wüster), medan d och e tydligt hör samman med moderna lingvistiska teorier – den systemisk-funktionella traditionen, eller Hallidaytraditionen, har först nyligen introducerats i terminologin genom J. Humbleys verk som citeras här (Humbley 2018a, Humbley 2018b). Att gruppera K. Kageura (Kageura 2002) tillsammans med ”klassiska” arbeten förutsätter en bred tolkning av kategorin ”inkrementell”, vilket förklaras nedan.

De fem kategorierna representerar breda tendenser, även om gränserna inte alltid är tydliga. G. Rondeaus idé om att införliva lån och semantisk överföring tycks ha blivit allmänt accepterad, även om den oftast uttrycks genom J. C. Sagers dikotomi (på engelska) mellan ”primär” och ”sekundär” termbildning. Den senare äger rum när en term för ett givet begrepp ersätts antingen genom revision inom samma språk eller genom överföring till ett annat språk, medan primär termbildning äger rum när ett givet begrepp benämns för första gången (ursprungligen Sager 1990; hänvisad till av Humbley, t.ex. 2018 a: 91f., Humbley 2018b: 442f.).

Inkrementella aspekter ingår i varje analys av termbildning, även i semantiska förfaranden och vid överföring genom lån. Analysen av

Terminologija | 2020 | 27

13

Termers morfosemantiska struktur är avgörande för att undersöka en viss språks termbildningspotential. På så sätt bidrar beskrivningen till att besvara frågan om ”hur” termbildning går till, även om mer krävs för att besvara den försummade frågan om ”varför” vissa former väljs framför andra. Frågan ”hur” får ett svar, men inte frågan ”varför” (Humbley 2018b: 442).

Inkrementella egenskaper utgör dock inte alltid ett givet terms främsta raison d’être. För att komma fram till ett svar på frågan om ”varför” ett visst förfarande har tillämpats är det fruktbart att beakta de olika motiv som ligger bakom en term: vilket motiv kommer först, vilket är underordnat osv. Såväl en metafor som en lånad term kan ha en morfologisk struktur, även om denna struktur kanske inte är termens mest framträdande egenskap. Sådana insikter utgör en integrerad del av de klassiska studierna av termbildning (Drozd & Seibicke, Kocourek), men de behöver hållas i åtanke inte minst i normerande verksamhet inom sekundär termbildning, liksom i arbete inom de nya ansatserna.

Som redan har hävdats tycks åtskillnaden mellan primär och sekundär termbildning ha vunnit allmän acceptans som den relevanta modellen för att redogöra för nya termer (jfr även ISO 704 2002: ”neotermer”) på den högsta generaliseringsnivån, men det råder ingen enighet inom terminologin om vad som bör betonas som grund för teoribildning – primär eller sekundär termbildning, eller båda. Prioriteringen avgörs delvis av forskarens egen teoretiska ståndpunkt.

En annan viktig fråga är i vilken utsträckning och på vilket sätt åtskillnaden mellan primär och sekundär termbildning är beroende av och sammanfaller med dikotomin mellan deskriptiv och preskriptiv. Att sekundär termbildning äger rum i standardiseringskommittéer (inom eller mellan språk) och inom terminologisk språkplanering är ett självklart faktum. Därför dras slutsatsen att sekundär termbildning i stor utsträckning är avsiktlig och medveten och har koppling till preskriptiv verksamhet. Frågan om medveten termskapelse inom primär termbildning är något mer komplex och kommer inte att diskuteras i detalj (jfr Humbley 2018a: 96f. för en diskussion).

Det finns många uppsättningar preskriptiva och ofta motstridiga principer för avsiktligt termskapande inom språkplanering, standardisering och terminologi (främst, men inte enbart, inom sekundär termbildning). Detaljerade diskussioner om dessa uppsättningar får lämnas därhän här. De grundläggande frågor som måste besvaras vid termskapande kan i själva verket reduceras till tre:

14

Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

Hur använder vi det språkliga materialet för att skapa termer?

Hur gör vi termer meningsfulla?

Hur gör vi dem hanterliga?

Den första frågan gäller tydligt termbildning i strikt mening (TF1), men också TF2. De två följande frågorna är avgörande för TF2, men kan också vara viktiga för TF1: medan den första frågan gäller beskrivning berör de två följande frågorna förklaringar – ”termerna X och Y har skapats på grund av sin meningsfullhet och hanterlighet”. Den andra frågan rör frågan om motivation inom termbildning. Den tredje gäller motivationens besvärliga konsekvenser och hur man minskar mängden språkligt material till funktionell jämvikt. Detta leder snart till frågan om hur pragmatiska och kontextuella aspekter ska integreras i en teori om termbildning. Det finns en lång tradition av normativa riktlinjer som utvecklats för att hantera de praktiska överväganden som följer av dessa tre principer (t.ex. ISO 704 2002).

Motivationsbegreppet är i själva verket centralt för frågan om termbildning på flera sätt (jfr diskussionen i Myking 2009), framför allt:

1) Motivation i motsats till godtycke – en viktig semiotisk parameter som skiljer traditionell terminologi från sociokognitiv terminologi (Temmermann, se nedan). Metaforer är motiverade strukturer, medan traditionell terminologi betraktar begreppet och termen som godtyckligt förbundna enheter;

2) Motivation som den starkaste och vanligaste grunden för termbildning, direkt underordnad konventionen; jfr R. Kocourek nedan;

3) Motivation i betydelsen ”transparens”, det vill säga termens förmåga att förmedla betydelse; den klassiska synen.

Motivation i betydelse 3 är nära knuten till sekundär termbildning, men inte uteslutande. Motivation i betydelse 1 är inte enbart knuten till primär termbildning, även om den säkerligen är en viktig drivkraft. Motivation i betydelserna 1 och 2 är förenlig med Saussures begrepp ”relativ motivation” och kan därmed inbegripa K. Kageuras syn på termbildning, vilket han själv uttryckligen framhåller (jfr nedan). Motivation i betydelse 3 är ett gradvis fenomen vars förtjänster kan bedömas fullt ut endast om man godtar en begreppslig syn på terminologi – med andra ord kan en viss terms transparens analyseras endast i förhållande till det begrepp som den representerar. Godtycklighetens relevans visar sig å andra sidan i att en given term alltid kan ersättas av en eller flera andra representationer, som i fallet med sekundär termbildning.

Terminologija | 2020 | 27

15

Begreppet ”motivation” inom den senaste kognitiva teorin betraktas som en grundläggande princip för primär termbildning. I den ”klassiska” terminologin ses däremot ”godtycklighet” i semiotisk mening som en grundläggande princip som möjliggör en oberoende och separat analys av begrepp och term. I R. Kocoureks välkända motivationsbaserade modell för termbildning är såväl motivation som godtycklighet direkt underställda konventionen, vilket anger termernas formella egenskaper (eller avsaknaden av sådana):

Fig. 1. Termbildning enligt R. Kocourek (jfr Kocourek 1991: 175)

”Motiverade termer” har alltså i denna modell fortfarande ett godtyckligt förhållande till de begrepp de representerar, i enlighet med F. de Saussure. Användningen av dessa metadikotomier har säkerligen ofta orsakat en viss förvirring.

Ingen modell kan återge hela sanningen. Min uppfattning är dock att R. Kocoureks klassiska modell (Kocourek 1991: 175) fortfarande hör till de modeller som bäst förmår fånga den mångfacetterade verkligheten, genom att integrera de semiotiska och taxonomiska dimensionerna i en modell som bygger på motivation och kan tillämpas på såväl primär som sekundär termbildning.

En betydande förtjänst hos R. Kocoureks modell är att den ger ett svar på frågan ”varför”: motivationen är underordnad principen

16 Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

om konvention, men därifrån är motivation den främsta drivkraften bakom att termer får betydelse. Detta kan illustreras ytterligare genom att lägga till kriteriet ”semiotisk giltighet” (jfr Myking 2008: 344) och dela in de primära motivationstyperna i undergrupper:

Fig. 2. Primära motivationstyper (Myking 2008: 344)

– Begreppslig motivation: sammanför morfologiska och semantiska typer under den klassiska ”transparensen” (inom tecken);

– Motivation av typen ”tecken-till-tecken” eller interlingvistisk motivation: lån av olika slag (mellan språk);

– Formell motivation: samspelet mellan språkliga element i deras egen rätt (mellan uttryck).

Ett enda välkänt exempel på avsiktlig termbildning illustrerar samspelet mellan dessa motivationer: det norska kvark och det litauiska kvarkas är interlingvistiskt motiverade av källtermen quark, som i sin tur kan analyseras som en primär bildning genom antingen godtycklighet / ex nihilo eller indirekt / semantisk kontra direkt / fonisk motivation, beroende på om man analyserar ”quark” som ett litterärt lån eller till och med – möjligen, beroende på tolkning – som ett djurläte:

Terminologija | 2020 | 27

17

Kvark, en medlem av en grupp elementära subatomära partiklar som växelverkar genom den starka kraften och anses vara bland materiens grundläggande beståndsdelar. <https://www.britannica.com/science/quark> (norska: kvark, litauiska: kvarkas)

Sådana analyser riskerar mycket lätt att reduceras till terminologisk folketymologi, men de illustrerar motivationens psykologiska dimension. ”Förpackningen” av motiveringar och avsaknaden av morfosemantisk struktur, men ändå förekomsten av semantisk struktur, måste säkerligen ha spelat en roll för att säkerställa en terms framgång.

Den motivationsmodell som R. Kocourek utvecklade är integrativ genom att den erkänner att målet att skapa meningsfullhet kan uppnås med andra mekanismer än enbart strukturella eller inkrementella. Modellens ikoniska karaktär indikerar att det råder en statistisk dominans för motivation framför godtycklighet; därigenom etablerar modellen en koppling till andra teoretiska riktningar (jfr nedan). Modellen möjliggör också jämförelser mellan primär och sekundär termbildning, exempelvis metaforer eller lån i den förra, vilka ersätts av sammansättningar i den senare.

6. TERMERBILDNING INOM REVISION OCH NYA ANSATSER

Som många forskare har påpekat präglades perioden 1990–2010 av ett livligt intresse för revidering av terminologiteorin. De klassiska wüsterianska principerna ifrågasattes och kritiserades, och nya teoretiska ansatser introducerades. I hög grad inspirerades dessa nya ansatser av utvecklingen inom den allmänna lingvistiken – framför allt ersättandet av strukturalismen med kognitivismen – samtidigt som terminologin blev mer semasiologisk (jfr bedömningen i Cabré 2003). Följande ansatser kan särskilt nämnas:

– F. Gaudin 1993: socioterminologi; empirisk studie av termer i deras sociala kontexter;

– R. Temmerman 2000: det sociokognitiva synsättet; metafor är en förståelseakt; terminologin utgår från termer, inte begrepp;

– K. Kageura 2002: termbildningens dynamik: termer är empiriska objekt och funktionella varianter av ord; de existerar på parole-nivån;

– M. T. Cabré 2003: dörrmodellen, olika ansatser beroende på forskningssyfte och analytiska behov.

18

Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

Utan att lägga till alltför många nyanser omfattar dessa nya tillvägagångssätt följande gemensamma drag:

Mot onomasiologin:

– Ifrågasättande av begreppens företräde framför termerna;

– Termer, inte begrepp, utgör utgångspunkten för terminologisk analys;

– Terminsamling bör baseras på korpusar.

Mot godtycklighet:

– Termer är motiverade strukturer (metafor, morfologi);

– Termer och begrepp existerar inte oberoende av varandra.

Mot monosemiprincipen:

– Variation, polysemi, diakron förändring och synonymi bör erkännas som språkfakta och vara värda att studera.

Mot preskriptivism:

– Terminologi bör betraktas som en del av lingvistiken, och följaktligen,

– bör terminologins syfte och omfattning vara empiriska och deskriptiva.

Of these approaches R. Temmerman (Temmerman 2000) and K. Kageura (Kageura 2002) have the largest implications for the topic we are discussing. The “anti-standardisation” attitude is first and foremost expressed by R. Temmerman:

– Resultatet [av att motivera terminologin med språkplanering, JM] är att den vetenskapliga studien av terminologi sammanblandas med den pragmatiska verksamheten standardisering. (Temmerman 2000: 19)

Efter R. Temmerman följer K. Kageura, som tycks dra en skarp gräns mellan ”en teori om termer” och det bredare fältet terminologi – vilket i sin tur också kan innefatta någon form av teori:

– Standardisering är av föga relevans för den teoretiska studien av terminologi. Standardisering av termer är till sin natur preskriptiv och kan inte ingå i det som vi för närvarande förstår med ”teori”. Processen att standardisera termer kan teoretiskt studeras som en (extern) faktor i terminologiska fenomen, sannolikt som en form av terminologisk sociopolitik, men det finns inget utrymme i någon teori om termer för att införliva denna typ av studie. (Kageura 2002: 19, emphasis JM)

Terminologija | 2020 | 27

19

R. Temmerman och K. Kageura skisserar två ganska distinkta och icke överlappande angreppssätt till termbildning. Några centrala punkter och skillnader som tjänar min argumentation kan sammanfattas på följande sätt:

TEMMERMAN 2000

KAGEURA 2002

Termbildning är en kognitiv process

Termer är funktionella varianter av ord

Primär termbildning har försummats

Termer bildas av tidigare termer genom att element kombineras; de flesta termer är komplexa

Metafor bör betonas med utgångspunkt i primär termbildning

Termbildning bör studeras utifrån en fullständig domän

I det praktiska arbetet finns det gott om belägg för korpusbaserade angreppssätt som tjänar språkplaneringssyften (t.ex. Kristiansen, Gjesdal 2018). Det verkar ändå som om det grundläggande problem som de nya angreppssätten ger upphov till är just att föreskrifter i form av språkplanering eller standardisering inte har någon plats i en teori om termer. Denna inställning är djupt oroande, eftersom så mycket av terminologins ”raison d’être” är knutet till sådan verksamhet. I synnerhet bör termbildningens funktionella aspekter utgöra en integrerad del av en fullständig och heltäckande teori om termbildning, och det är svårt att tala om de funktionella aspekterna utan att beröra de preskriptiva aspekterna. Från termernas funktionella aspekter är steget kort till implementeringsstudier och socioterminologi.

Det är viktigt att komma ihåg att dessa nya angreppssätt till terminologiteori inte enbart behandlar termbildning, utan är avsedda som ”arbetsprogram” och rekonceptualiseringar av terminologiteori och terminologisk forskning i en bredare bemärkelse. Termers status är emellertid central för dessa nya angreppssätt. Det är därför nödvändigt att beakta vilka konsekvenser de får för forskningen om termbildning – vilka fenomen som anses värda uppmärksamhet och vilka som inte gör det.

R. Temmermans och K. Kageuras arbeten betonar att termer är motiverade strukturer, även om R. Temmerman betonar metafor medan K. Kageura beskriver termer som produkter av morfosemantisk motivation, dvs. främst sammansättning. Motivationens semiotiska status har varit en källa till förvirring inom terminologin, eftersom den kan tolkas på (minst) två sätt: som förhållandet mellan tecken och begrepp inom F. de Saussures såväl som E. Wüsters binära teckenmodeller, eller

20

Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

som ett sätt att förmedla begreppsinnehåll genom att manipulera uttryckselement. Dessa två dimensioner är inte oförenliga (jfr Laurén, Myking, Picht, Sigurður 2008: 186f.). Genom att betona motivation finns en betydande kontinuitet med tidigare arbete, jfr t.ex. R. Kocoureks typologi över motivationer ovan.

Kort sagt: Det förefaller inte fruktbart att utesluta frågor om föreskrivande och standardisering från den teoretiska studien av termbildning, om syftet med studien är att besvara frågan ”varför” (Humbley 2018b, ovan). Termformer väljer inte sig själva, och termval är i stor utsträckning knutna till användare (termbildare och mottagare) som verkar inom föreskrivande ramar. Detsamma gäller motivation, som inte enbart är en termintern (teckenintern) egenskap: Motivationsformer måste också bedömas med avseende på användare och behov.

7. ”INGA FASTA GRÄNSER”-ANSATSEN

De teoretiska frågor som diskuterats ovan väckte visst intresse under åren efter 2000, bland annat vid IITF:s kollokvium 2001, ”Terminology at the crossroads” (TSR 2002) och i en bok skriven av Ch. Laurén, H. Picht, Johan Myking och Jónsson (Laurén, Myking, Picht, Jónsson 2008), där ansatsen ”Inga fasta gränser” introduceras. Två av teserna i den senare publikationen lyder som följer (Laurén, Myking, Picht, Jónsson 2008: 45ff., 68ff.):

– Det finns inga fasta gränser mellan fackspråklig kommunikation och andra kommunikationsformer.

– Följaktligen finns det inga fasta gränser mellan termer och vokabulär och fraseologi i allmänhet.

Och vidare, med argumentet att språkplanering är en legitim verksamhet:

– Såväl språkbruk som språksystem är föremål för styrning (op. cit., 140ff.)

Till dessa teser kan vi lägga till en fjärde:

– Det finns inga fasta gränser mellan deskriptiva och preskriptiva implikationer av en och samma princip.

Preskriptiva åtgärder återspeglar i viss mån empiriska fakta, och vice versa. Motivationsprincipen är ett slående exempel: använd som en grundläggande princip för termbildning, jfr R. Kocourek 1991 (ovan), är den avsedd som en deskriptiv och förklarande princip. Den avbildar dock inte

Terminologija | 2020 | 27

21

den preskriptiva motivationsprincipen i betydelsen ”transparens”, på tyska: ”Durchsichtigkeit”. Det är förmodligen riktigt att morfosemantisk motivation är det vanligaste och mest framträdande sättet att bilda transparenta termer, men termer som motiveras på andra sätt förtjänar också att tillmätas betydelse inom terminologin, jfr exemplet quark ovan.

Ett slående exempel på denna ”spegling” är ”analogiprincipen” vid sekundär termbildning, såsom den formulerats av K. Valeontis och E. Mantzari:

Enligt analogiregeln bör ”den primära namngivarens förstahandsval, när en term bildas på målspråket för att beteckna ett nytt begrepp som har benämnts på källspråket, vara att tillämpa en termbildningsmekanism som är analog med den termbildningsmekanism som använts för termen på källspråket”. (Valeontis, Mantzari 2006)

Intressant nog anger ISO 704 också en ”motanalogisk” princip:

Även om lån från andra språk är en accepterad form av termbildning, bör uttryck på det egna språket ges företräde framför direkta lån. (ISO 704 2002: 41)

Motstridiga preskriptiva mål är inget nytt inom språkvården. Viktigare är dock att analogiprincipen har en deskriptiv motsvarighet i den spontana bildningen av översättningslån eller andra typer av analogiskt motiverade termer.

Termers bildning, dominans eller misslyckande kan sannolikt till stor del förklaras av kognitiva mekanismer, även i de fall där varken en metafor eller en komplex term får genomslag. Att ta hänsyn till sådana mekanismer är utan tvekan en legitim uppgift för termbildning inom TF2:s syn på termbildning.

Ett särskilt fall av sekundär termbildning kan illustrera denna poäng. Det finns gott om belägg i läroböcker och anekdotiskt material för att sekundär termbildning i språk som tyska, skandinaviska språk eller isländska resulterar i morfologiskt transparenta och därmed ”normaliserade” och icke-analoga måltermer. Sådana principer har utvecklats i det norska fallet inom oljeterminologin. En stor del av diskussionen om språklig kvalitet och ”god” termbildning kretsade kring några få dubletter och tripletter av ord (Andersen, Myking 2018: 542):

kelly

drivrør “drive + pipe”

kelly

rathole

drivrørshylse “drive + pipe + case”

rottehull

mousehole

rørkoplingshylse “pipe + coupling + case”

musehull

22

Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

Den högra kolumnen illustrerar en minimal norsk anpassning, formell eller semantisk (blandade motivationer), dvs. undertyper av interlingvistisk motivation, medan mittkolumnen innehåller ”officiella” termer, dvs. termer som överensstämmer med kvalitetskriterierna baserade på morfologisk transparens i form av sammansättningar. Ytterligare belägg finns i andra språk, såsom de isländska motsvarigheterna till danska biograf ”biograf”:

biograf kvikmyndahús (”snabb + bild + hus”)

bió

Utifrån dessa exempel kan följande sannolika utfall av sekundär termbildning formuleras; de har också i viss utsträckning bekräftats genom analys av större korpusar (jfr Myking 2008: 13ff.):

– Normalisering: termer anpassas till målspråkets frekventa och omarkerade allmänna mönster;

– Demetaforisering (som en följd av normalisering): åtminstone när engelska är källspråk och språk för primär termbildning, jämfört med något slags syntetiskt målspråk och språk för sekundär termbildning.

Måltermerna grupperas då i två kluster, vars kännetecken är:

Kluster 1: metaforiskt, analogiskt, beskrivande (kelly, musehull, rottehull; bió)

Kluster 2: morfologiskt, inhemskt, preskriptivt (drivrør, -shylse, rørkoplingshylse; kvikmyndahús)

Om målterminologin faktiskt kännetecknas av en högre grad av morfologisk motivation följd av överdriven längd – en populär men ännu inte fullt belagd hypotes – skulle detta kunna förklaras av en kognitiv obalans till följd av en asymmetrisk kommunikationssituation. Då skulle vi kunna fastställa

Symmetrisk kommunikation (sändare–mottagare) > analogiprincipen > korta/opaka termer Asymmetrisk kommunikation (sändare–mottagare) > inhemskhetsprincipen > relativt långa/transparenta termer

På så sätt kommer vi fram till att förklara termernas funktionella egenskaper med pragmatiska faktorer. Denna typ av insikt fanns i Valter Taulis arbeten (Tauli 1968). Bland V. Taulis principer är följande två särskilt relevanta:

E2 Uttrycket måste vara så kort som möjligt; E3 Ju oftare uttrycket förekommer, desto kortare måste det vara.

Terminologija | 2020 | 27

2 3

Samma typ av insikt uttrycktes i Zipfs lag från 1935 och är i dag väl integrerad i pragmatisk teori (Grices ”kooperativa princip” (Grice 1991) samt i användningsbaserad lingvistik (jfr Tomasello 2003, för en vidareutveckling, Myking 2008: 248). Även om V. Taulis teoretiska förhållningssätt till språkplanering snart föll i glömska förmedlar det insikter som stöds av moderna teorier och inte bör förbises. Även om utfallet av språkvård aldrig kan garanteras, är språkvård fortfarande en legitim verksamhet (Laurén, Myking, Picht, Jónsson 2008: 139ff., 197).

Applied on a ‘complete domain’ (cf. Kageura 2002), we could hope to demonstrate patterns of secondary term formation explained by pragmatics, i.e. the assumptions or background knowledge of the user group(s). It must be said, however, that when applied on the ‘complete domain’ of oil terminology, K. Kageura’s criticism towards anecdotal textbook examples seems reasonable. The tendencies outlined above have been substantiated to some extent (cf. Myking 2008), although more research is needed.

Det medges att alla dessa principer, inklusive ISO 704, naturligtvis skulle kunna avfärdas som sunt förnuft eller omtolkningar av språklig purism. Som en lingvistikbaserad disciplin måste terminologin också hantera inslag av ”folklig lingvistik”, kanske i synnerhet vid (avsiktlig) sekundär termbildning, där man behandlar termers ”goda” och ”dåliga” egenskaper. Sådana påstådda egenskaper hos termer förklaras ofta av rent idiosynkratiska attityder.

Trots detta utgör de teorielement som presenterats ovan, även om de inte bör tolkas som en uttömmande förteckning, insikter om terminologisk tillväxt; de utgör därmed teori om termbildning som är relevant för, men inte identisk med, standardisering och språkplaneringsåtgärder. Dessa typer av element förtjänar en plats i det vetenskapliga samtalet om termbildning just eftersom de är relevanta såväl för teoretiker som för praktiker.

8. TERMINOLOGI: ”LINGVISTIK” ELLER ”AKTIVISM”?

När man teoretiserar kring terminologi är det viktigt att ta hänsyn till dess mångfacetterade natur. En typ av teori, hypotes eller forskningsfråga står inte nödvändigtvis i motsättning till andra typer. Enligt förhållningssättet ”inga fasta gränser” måste terminologi betraktas som lingvistik, även om

24

Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

det är i en ”liberal” bemärkelse: terminologi är en vetenskaplig verksamhet som befattar sig med språk (Laurén, Myking, Picht 1998: 353). Om J. Humbley (Humbley 2018b: 437) har rätt i sitt påstående att termbildning har skjutits åt sidan som teoretisk diskussionsfråga på grund av sitt begränsade praktiska användningsvärde, uppstår frågan hur den kan (åter)införlivas i terminologins teoretiska utveckling.

Skillnaden mellan primär och sekundär termbildning korsar distinktionen mellan spontan och avsiktlig termbildning. Medan vissa nya angreppssätt insisterar på att primär termbildning bör prioriteras och studeras på deskriptivlingvistisk grund, är ståndpunkten i denna artikel fortfarande att ”avsiktlig” sekundär termbildning är en integrerad del av all terminologisk utveckling inom ett givet samhälle och därför inte kan uteslutas ur en teori om termbildning, trots svårigheterna med att utveckla en konsekvent teori.

Teoribildning och formulering av hypoteser av den typ som skisseras i avsnitt 7 är direkt relevant för terminologipraktikern, eftersom sådana aktiviteter bland annat gör det möjligt att bedöma de praktiska resultaten och kan förebygga felaktiga slutsatser om individuella brister. Man kan åter erinra sig V. Tauli, vars principer utgör en användbar och teoribaserad referensram för språkplanering, även om de inte medger säkra förutsägelser.

Detta innebär att man förespråkar att såväl preskriptiva som deskriptiva angreppssätt ska ingå i terminologins räckvidd. Ett teoretiskt samtal om termbildning måste uppfylla en rad krav:

– Inse att teoretisering kring termbildning, såsom redan sagts, måste omfatta såväl primär som sekundär termbildning; ingendera är mindre viktig;

– Kunna redogöra för tvärspråkliga mönster, skillnader och likheter;

– Beakta problem som rör variation och diakroni;

– Inse att kognitiva analyser (t.ex. analys av metaforiska mönster, jfr Temmerman 2000) är genomförbara och även tillämpliga på sekundär termbildning, och omvänt att

– Termdynamik baserad på morfologisk komplexitet har visat sig vara genomförbar vid sekundär termbildning (jfr Kageura 2002), men kan också utvidgas till primär termbildning;

Terminologija | 2020 | 27

25

– Inse att det inte finns några fasta gränser mellan kognitiva och pragmatiska förklaringar av mönster för termbildning och därför att pragmatiken är relevant för terminologiteorin;

– Och därmed inse att det inte finns några fasta gränser mellan att teoretisera om termer som sådana och att teoretisera om termer inom någon form av normativ ram.

Som svar på J. Humbleys fråga, som citeras i inledningen till denna artikel: ”Behövs en särskild teori om termbildning med egna särskilda kriterier, snarare än en teori om enbart ordbildning?” finns det flera jakande svar.

Som svar på TF1 måste en teori om termbildning beakta teoretiska frågor som inte alltid behandlas inom teorier om ”ordbildning” i strikt bemärkelse, såsom till exempel frastermer i kontrast till sammansättningar. Det är dessutom en definitions- och avgränsningsfråga huruvida lån och metaforer ska innefattas eller inte. Alla dessa fenomen förklaras enkelt av lingvistisk teori, så i det avseendet är frågan trivial. Om ”ordbildning” definieras som ”bildning av benämningar” blir alla sådana fenomen relevanta, vilket markeras av att terminologin skiftar från ”ord” till ”benämning”. Termbildning kan inte begränsas till inkrementella och diskursiva förfaranden.

Ur T2:s perspektiv är svaret också jakande, även om det inte är uppenbart att resultatet blir en sammanhängande teori. I denna artikel har det hävdats att frågan om termers funktionella egenskaper inte är trivial utan viktig, särskilt inom ramen för sekundär termbildning, som i sin tur utgör kärnan i alla slags normativa terminologiska aktiviteter.

9. S L U T S A T S E R

Artikeltiteln har två inspirationskällor: ett långvarigt intresse för problem kring termbildning i samband med språkplanering och terminologiteori, samt ett särskilt bidrag från läsningen av J. Humbleys senaste arbeten (Humbley 2018a, Humbley 2018b), vilket anges i inledningen i avsnitt 1 ovan. Huvudargumenten har grundats på ett antal fasta övertygelser:

1) De flesta terminologer med lingvistisk bakgrund uppskattar teoretiska insatser och föredrar att ha så solida teoretiska grunder för

26 Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

deras prestation så god som möjligt. Att bedöma praktiskt arbete med hjälp av mönster, hypoteser eller teorier om hur företeelser uppstår är användbart och nödvändigt.

2) Ingen terminologisk verksamhet kan undvika att betona sekundär termbildning, åtminstone inte utanför de engelskspråkiga gemenskaperna. Detta är helt enkelt själva raison-d’être för dagens arbete. Teoretiserande om sekundär termbildning måste därför betraktas som en legitim uppgift på lika villkor som primär termbildning.

3) På en övergripande nivå bör man hålla i minnet att någon form av gemensam referensram faktiskt är en förutsättning för att konsolidera en terminologisk ”diskursgemenskap” över språk-, kultur-, organisations- och vetenskapsgränser. Om terminologi som disciplin är internationell är en gemensam diskurs nödvändig för att säkerställa dess sammanhållning. I stället för att dra en skiljelinje mellan tillämpad och vetenskaplig terminologi bör frågan ställas hur man kan utveckla en teori som både kan vara till hjälp i tillämpningen och ge vetenskapen nya insikter. Sådana integrationsförsök har faktiskt varit ett kännetecken för terminologin i årtionden och bör också beaktas inom delområdet termbildning.

I avsnitt 6 hävdades det att de nya angreppssätten inom terminologin var ”forskningsprogram” som påverkade alla aspekter av terminologin, även termbildningen. Det verkar rimligt att dra slutsatsen att denna diskussion har mycket liten faktisk relevans och inte väcker något större intresse. Debatten har inte lämnat några djupa spår, men terminologin tycks ha gått in i någon form av kuhnsk ”normalvetenskap”, vilket framgår av en nyligen publicerad text:

Medan den wüsterianska traditionen strikt hade varit onomasiologisk, var det alternativa angreppssättet semasiologiskt och därmed i detta avseende mer likt traditionell lexikografi. Som framgår av protokollen från de flesta LSP-konferenser efter millennieskiftet förlitar sig semasiologisk terminologi i allt högre grad på elektroniska korpusar och använder statistik och tokenfrekvens. (Simonnæs, Andersen, Schubert 2019: 10)

Om det stämmer att detta normala tillstånd omfattar empiriska och korpusbaserade studier samt en ökad semasiologisk betoning, så innebär det också

Terminologija | 2020 | 27

27

att det verkar rimligt att dra slutsatsen att framväxten av de alternativa angreppssätt som diskuterades i avsnitt 6 måste ha varit en av drivkrafterna bakom denna förändring.

I framtida översikter kan denna ”förändring” komma att ses som en utvidgning av terminologins räckvidd snarare än som att ett angreppssätt ersatts av ett annat. Användningen av korpusar gör inte (preskriptiv) terminologisk utveckling överflödig, utan utvidgar helt enkelt terminologins verktygslåda. Terminologi som bedrivs som empirisk språkvetenskaplig forskning bidrar till att öka medvetenheten om terminologi och gör inte i sig onomasiologiska åtgärder överflödiga. Det är ännu för tidigt att bedöma om terminologin har rört sig mot ett tillstånd där angreppssätt och metoder samexisterar, i stället för att ett enda paradigm dominerar.

Vad innebär detta för frågan om termbildning – finns det ett aktuellt kunskapsläge eller inte? J. Humbleys svar på sin egen fråga, som citeras i avsnitt 1, lyder: ”frågan om en särskild teori för termbildning snarare än ordbildning är fortfarande öppen” (Humbley 2018b: 448). I stället för att erbjuda ett påstått nytt angreppssätt till termbildning har J. Humbley själv gjort ett betydande bidrag genom att bedöma alla befintliga metoder och modeller utifrån empirisk forskning om fransk terminologisk neologi. I ett avseende utgör således J. Humbleys två arbeten från 2018, a och b, faktiskt det aktuella kunskapsläget. Hans slutsats, att frågan fortfarande är öppen, blir ännu tydligare om ”termbildning” förstås som delområdet TF2 och inte begränsas till neologi i TF1:s bemärkelse.

Den här artikeln bidrar inte till att lösa problemet, och slutsatserna kan framstå som otillfredsställande. Ämnet är alltför omfattande för att täckas i en enda artikel. Det måste ändå hävdas att teoriutveckling bidrar till att främja en gemensam diskursgemenskap, att teori är till hjälp för praktiker och följaktligen att varje svar måste ta hänsyn till att terminologi består av två huvudaspekter: den är ett forskningsfält, men den undgår aldrig praktikens funktion. Bidrag från olika infallsvinklar och angreppssätt utgör en användbar blandning; ingen enskild teori ger alla svar; alla angreppssätt är inte oförenliga. Kanske kan den blygsamma ambitionen att ”teoretisera” i stället för att ”bygga teori” erbjuda en meningsfull gemensam grund för alla som intresserar sig för termbildning.

28 Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?

REFERENCES

Andersen Øivin, Myking Johan 2018: Terminology work for specific problem areas and issues: the case of oil terminology, In Humbley John et al., 535–547.

Cabré Maria Teresa 2003: Theories of terminology: Their description, prescription and explanation. – Terminology 9:2, Amsterdam: Benjamins, 163–199.

Drozd L[ubomir], Seibicke W[ilfried] 1973: Deutsche Fach- und Wissenschaftssprache, Wiesbaden: Brandstetter.

Gaudin François 1993: Pour une socioterminologie. Des problèmes sémantiques aux pratiques institutionnelles, Rouen: Université de Rouen.

Grice H[enry] P[aul] 1991 [= 1974]: Logic and Conversation. – Pragmatics. A Reader, ed. S. Davis, Oxford University Press, 305–315.

Humbley John 2018a: La néologie terminologique, Limoges: Lambert-Lucas.

Humbley John 2018b: Term formation and neology, In Humbley John et al., 437–452.

Humbley John, Gerhard Budin, Laurén Christer 2018: Languages for Special Purposes. An International Handbook, Berlin, Boston: de Gruyter Mouton.

ISO 704 2002: Principles and methods of terminology, 3rd edition, Switzerland: ISO.

Kageura Kyo 2002: The Dynamics of Terminology. A descriptive theory of term formation and terminological growth, Amsterdam, Philadelphia: Benjamins.

Kocourek Rostislav 1991: La langue française de la science et de la technique, 2. éd., Wiesbaden: Brandstetter.

Kristiansen Marita, Gjesdal Anje Müller 2018: Lexical Dynamism and Language Planning. The Case of the Climate Change Subject Field in Norwegian. – TOTh 2017 – Terminology & Ontology: Theories and applications, Éditions de l’Université Savoie Mont Blanc, 235–246.

Laurén Christer, Picht Heribert 1993: Vergleich der terminologischen Schulen. – Laurén Christer, Picht Heribert (Hg). Ausgewählte Texte zur Terminologie, Wien: TermNet, 493–539.

Laurén Christer, Myking Johan, Picht Heribert 1998: Terminologie unter der Lupe, Wien: TermNet.

Laurén Christer, Myking Johan, Picht Heribert with Sigurður Jónsson 2008: Insikter om insikt. Nordiska teser om terminologi och fackkommunikation, Insights about insight. Nordic Theses about Terminology and Special Communication, Oslo: Novus.

Myking Johan 2008: Motivasjon som termdanningsprinsipp. Ein teoretisk diskusjon basert på norsk oljeterminologi. – Motivation as a principle of term-formation. A theoretical discussion based on Norwegian oil terminology: ph.d. diss., Vaasa: University of Vaasa. (= Acta Wasaensia 191).

Myking Johan 2009: Yet another taxonomy of motivations. – Terminology Science and Research. Journal of the IITF 20, 39–53. Available at: http://www.iitf.fi/cms/component/remository/?Itemid=108. Accessed July 2017, inaccessible June 2019. Cf. Andersen & Myking 2018: 547.

Picht Heribert, Draskau Jennifer 1985: Terminology. An introduction, Guildford: University of Surrey.

Rondeau Guy 1984: Introduction à la terminologie, Québec.

Sager Juan C., Dungworth David, McDonald Peter F. 1980: English Special Languages: Principles and Practice in Science and Technology, Amsterdam, Philadelphia: Benjamins.

Sager Juan C. 1990: A Practical Course in Terminology Processing, Amsterdam, Philadelphia: Benjamins.

Simonnæs Ingrid, Andersen Øivin, Schubert Klaus (eds.) 2019: New Challenges for Research on Language for Special Purposes. Selected proceedings from the 21st LSP-Conference, 28–30 June, Bergen, Norway, Berlin: Frank & Timme. (= FFF series 154).

Tauli Valter 1968: Introduction to a theory of language planning, Uppsala: Almquist & Wicksells.

Temmerman Ruth 2000: Towards New Ways of Terminology Description. The sociocognitive approach, Amsterdam: Benjamins.

Tomasello Michael 2003: Constructing a Language. A Usage-Based Theory of Language Acquisition, Cambridge, Mass: Harvard University Press.

TSR 2002: Terminology Science and Research. Journal of the IITF 12:1–2, Wien: TermNet.

Valeontis Kostas, Mantzari Elena 2006: The linguistic dimension of terminology: principles and methods of term formation: 1st Athens International Conference on Translation and Interpretation Translation: Between Art and Social Science, 13–14 October 2006. Available at: http://www.eleto.gr/download/BooksAnd-Articles/HAU-Conference2006-ValeontisMantzariEN.pdf [accessed 2019-07-29].

Wüster Eugen 1966: Internationale Sprachnormung in der Technik, besonders in der Elektrotechnik. Zweite ergänzte Auflage, Bonn: Bouvier u. Co. Verlag.

Wüster Eugen 1985: Einführung in die Allgemeine Terminologielehre und Terminologische Lexikographie 2, Copenhagen: Copenhagen School of Economics.

Terminologija | 2020 | 27

29

TERMINŲ DARYBA: AR ŠIOJE SRITYJE JAU PASIEKTA PAŽANGA?

Santrauka

Straipsnyje klausiama, ar per pastaruosius metus terminų darybos srityje įvyko tokie patys teoriniai pokyčiai, kaip ir kitose terminologijos mokslo srityse, ir ar galima nustatyti aiškią pažangą terminų daryboje. Straipsnio išeities taškas yra du svarbūs klausimai, kuriuos uždavė John Humbley (Humbley 2018a, b): „Problemą galima iškelti ir teoriniame lygmenyje: kaip būtų galima paaiškinti visus šiuos naujus terminus?“ Jis toliau klausia: „Ar reikia konkrečios terminų darybos teorijos su konkrečiais kriterijais ar užtektų ir vienos, kuri būtų tiesiog žodžių darybos teorija?“

Straipsnyje apibrėžiamos dvi „terminų darybos“ koncepcijos: pirma, naujų pavadinimų (angl. designations) kūrimo procesas naudojant leksikologinius mechanizmus (TF1); antra, terminologijos mokslo sritis, dėmesį kreipianti į kūrybinį aspektą ir į norminius ir funkcinius terminų aspektus (TF2). Aptariami esami terminų darybos modeliai (TF1), ypatingą dėmesį kreipiant į R. Kocourek’o (1991) motyvacinę tipologiją ir skirtingas motyvacijos sąvokos implikacijas.

Apibrėžiamos ir aptariamos kai kurios pastarojo meto teorinės prieigos, susijusios su terminų daryba. K. Kageura (2002) ir R. Temmerman (2000) nusipelno ypatingo dėmesio ir yra laikomi svarbiomis „tyrimo programomis“, pabrėžiančiomis pirminės terminų darybos tyrimų svarbą ir pasisakančiomis už terminologiją kaip deskriptyvinę, empirinę ir lingvistinę discipliną. Straipsnyje paneigiamas šiuose darbuose išreikštas požiūris, kad preskriptyvinių aspektų teoriniuose svarstymuose apie terminologiją neturėtų likti.

Požiūris „Jokių griežtų ribų“ (Laurén et al. 2008) pabrėžia, kad tarp terminų ir bendrinių žodžių nėra jokių aiškių ribų, taigi nėra ir griežtų ribų tarp deskriptyvinių ir preskriptyvinių teorinių principų aspektų. Antrinės terminų darybos tyrimas kaip svarbi terminologijos dalis turi būti tęsiamas. Funkciniai terminų aspektai (TF2) yra įdomūs praktikams ir todėl yra svarbūs teorijai.

Gauta 2020-06-25

Johan Myking

University of Bergen

University of Bergen, P.O. Box 7805, 5020 Bergen, Norway

[email protected]

30 Johan Myking | Term Formation – Is There a State of the Art?