doi.org/10.35321/term28-08

Subordinering mellan det sammansatta termens beståndsdelar och definitionen: en fallstudie

AUŠRA RIMKUTĖ-GANUSAUSKIENĖ

Institutet för det litauiska språket

ORCID-id: https://orcid.org/0000-0001-8655-7333

SAMMANFATTNING

Varje term måste ha en definition – resultatet av en konstruktiv överenskommelse. Definitionens innehåll beror på begreppets omfattning: om antalet grundläggande och särskiljande kännetecken som uttrycker begreppet förändras (minskar eller ökar), kan även definitionens innehåll förändras (preciseras – begränsas eller utvidgas). När specialister inom ett visst ämnesområde utformar en definition av samma begrepp kan de välja att ange olika kännetecken för begreppet. Denna variation beror på skillnader i specialisternas erfarenheter, kunskaper, utbildning, uppfattning om begreppet och, till sist, till och med fantasi. Med exempel som utgångspunkt undersöker artikeln för första gången mer ingående subordineringen mellan beståndsdelen/-delarna i en sammansatt term och definitionen.

NYCKELORD: term, begrepp, terminologisk betydelse, definition, sammansatt term.

SAMMANFATTNING

Varje term måste ha en definition – resultatet av en konstruktiv överenskommelse. Definitionens innehåll beror på begreppets omfattning. När antalet grundläggande och särskiljande kännetecken som återspeglas i begreppet förändras (minskar eller ökar), kan även definitionens innehåll förändras (den kan uppdateras, det vill säga begränsas eller utvidgas). När definitionen av samma begrepp utformas kan yrkesverksamma inom ett visst område välja något olika kännetecken för att definiera begreppet. Sådan variation kan bero på skillnader i deras erfarenheter, utbildning, uppfattning om begreppet och till och med fantasi. Med konkreta exempel som utgångspunkt presenterar artikeln den första mer ingående analysen av subordinationsförhållandet mellan beståndsdelen/-delarna i en sammansatt term och dess definition.

NYCKELORD: term, begrepp, terminologisk betydelse, definition, sammansatt term.

Terminologija | 2021 | 28

175

INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

I praktiken vid utarbetandet av termordböcker stöter man på olika komplicerade situationer. Exempelvis kan ett begrepp som används inom ett visst verksamhetsområde helt sakna benämning (term), varför man måste skapa en sådan eller använda ett lånord, om det finns något. Ibland måste man välja mellan en benämning på ett begrepp som redan nästan har blivit etablerad och en ny. Det händer också att man måste avgöra vilket grammatiskt samband (kongruens, rektion eller adjunktion) som ska väljas i en sammansatt term, och så vidare. I samtliga fall bidrar dock den terminologiska betydelsen, det vill säga den betydelse som ett ord har i ett visst fackområdes terminologi, till att klarlägga innehållet i en term inom området (Kvašytė 2005: 53).

Syftet med denna artikel är att undersöka subordinationsförhållandet mellan komponent(er) i en viss typ av sammansatt term och definitionen¹. Det valda undersökningsobjektet är sammansatta termer med huvudkomponenten apranga och batai, vilka återfinns i Republiken Litauens termbank eller i den litteratur som anges under ”Källor”.

Artikeln har följande delsyften:

1) att översiktligt beskriva hur definition förstås i utvalda arbeten av litauiska och utländska lingvister och vilka krav som ställs på definitioner;

2) att, med utgångspunkt i litauisk och utländsk språkvetenskaplig litteratur, urskilja de vanligare definitionstyperna;

3) att klarlägga sambandet mellan valet av komponent(er) i en sammansatt term och definitionens subordination.

I artikeln används analytiska och jämförande metoder. Ytterligare information presenteras i figurer.

1. DEFINITIONENS BEGREPP

Kuris laikas terminologijoje vartojamas terminas apibrėžtis (Jakaitienė 2005: 24; 2010: 183 ir kt.), o terminas apibrėžimas pateikiamas kaip sinonimas (Kvašytė 2005: 12 ir kt.), kaip ir tarptautinis terminas definicija² (Kvašytė 2005: 12). Kalbininkas Jonas Klimavičius pastebi, kad su „Lietuvos Respublikos terminų banko įstatymu (2003 m. gruodžio 23 d.

¹ Subordination förstås i denna artikel som beroende, jfr subordination – 1. att något är beroende av något annat (TŽŽ 2007: 1049; 2013: 781). Termen subordination används oftast inom syntaxen om syntaktiska relationer ”mellan satsens strukturella enheter, där den ena (den beroende) är beroende av den andra (den överordnade) och införlivas i satsen endast genom den överordnade” (LKE 1999: 509; jfr Gaivenis, Keinys 1990: 160). I stället används oftare den litauiska motsvarigheten underordning.

² Intressant nog rekommenderas i häftet Kalbos patarimų, utgivet 2005, med titeln Leksika: skolinių vartojimas att man i stället för ordet definicija bör föredra orden apibrėžtis, apibrėžimas (KP L1 2005: 40), medan endast apibrėžtis rekommenderas i den andra, utökade och reviderade upplagan av häftet, som utkom 2013 (KP L1 2013: 22).

176 Aušra Rimkutė-Ganusauskienė │ Sudėtinio termino dėmenų ir apibrėžties subordinacija: vieno atvejo analizė

Nr. IX-1950) vietoj apibrėžimo vald ingai įsiveržė jau nuo RLŽ 1932 321³ žinoma ir nemažai vartota (S. Šalkauskio ir kt.) apibrėžtis“ (Klimavičius 2005: 248). Mokslinės lietuvių terminologijos teorijos kūrėjo Stasio Šalkauskio manymu, apibrėžimas yra „sudaiktavardintas (ad modum substantiae) veiksmo“ apibrėžti pavadinimas, o terminas apibrėžtis reiškia įvykdytą veiksmą, yra apibrėžimo išdava (Šalkauskis 1991: 204). Matyt, terminas apibrėžimas, ilgą laiką vartotas terminologų darbuose, pakeistas terminu apibrėžtis, siekiant išvengti dvireikšmiškumo – mat terminu apibrėžimas gali būti įvardijamas ir veiksmas (abstrakti reikšmė), ir veiksmo rezultatas (konkreti reikšmė). Terminologo Stasio Kein io manymu, tvarkant terminiją, „[K]onkrečios reikšmės vediniai darytini su atitinkamiems darybos būdams būdingomis priesagomis ar galūnėmis“ (Keinys 2005: 25), kaip tik todėl priesagos -tis vedinys apibrėžtis parankesnis.

I Mokomajame terminologijos žodynėlyje, sammanställt av Regina Kvašytė, står det att apibrėžtis är ”en fullständig verbal beskrivning som återspeglar den terminologiska betydelsens kärnsemer och anger begreppets innehåll, genom vilket de väsentliga kännetecken som skiljer det från närliggande begrepp framträder på en viss abstraktionsnivå” (Kvašytė 2005: 13). I den litauiska standarden LST ISO 1087-1:2005 Terminologijos darbas. Aiškinamasis žodynas. 1 dalis. Teorija ir taikymas definieras termen apibrėžtis som ”ett beskrivande påstående som definierar ett begrepp och hjälper till att skilja det från besläktade begrepp” (TB). En liknande beskrivning ges i Terminologijos vadovėlyje, avsedd för översättarna vid litauiska språkavdelningen inom Europeiska kommissionens generaldirektorat för översättning: apibrėžtis är ”ett påstående som beskriver ett begrepp och hjälper till att skilja det från andra begrepp. Det ska definiera begreppet som en enhet som betecknar en unik kombination av kännetecken och en unik mängd objekt” (TV 2006: 16). Således preciseras eller beskrivs genom en definition ett begrepp inom ett visst ämnesområde och vissa kännetecken hos det objekt som benämns; själva begreppet återges inom ämnesområdet med språkliga (vanligen termer) eller icke-språkliga (olika symboler) tecken (fig. 1).⁴

Definitionen förstås på liknande sätt i läromedlet Lietuvių terminologijos aspektai av Ilona Mickienė och Birutė Briaukienė, avsett för studenter. Här används dock termen apibrėžimas. Den beskrivs som ”ett klarläggande av begreppets innehåll, det vill säga en angivelse av de väsentliga kännetecknen hos de ting och företeelser som begreppet återspeglar” (Mickienė, Briaukienė 2016: 18).

³ Här avses Rusų lietuvių žodynas (Kaunas: Spindulys), sammanställd av lexikografen Jonas Baronas – förf. anm.

⁴ Här och i fortsättningen är ordboksförfattaren R. Kvašytės markeringar med gles stil.

Terminologija | 2021 | 28 177

Fig. 1. Förhållandet mellan objekt, begrepp, definition och term

I språkvetenskapens termordbok anges termen definition samt dess synonym av internationellt ursprung definiering, och den definieras på följande sätt: ”En logisk handling genom vilken objektets väsentliga kännetecken blottläggs och det skiljs från andra närliggande objekt. Definitionen måste vara adekvat, det vill säga mellan det definierade och det definierande begreppet måste det råda ett ekvivalensförhållande. Definitionen får varken vara för vid eller för snäv. Dessutom får den inte innehålla en cirkel, det vill säga det definierade objektet kan inte definieras med ett begrepp som självt blir begripligt endast genom det definierade begreppet, eller så är det definierande och det definierade begreppet detsamma” (Gaivenis, Keinys 1990: 22). Som framgår kompletteras förståelsen av definitionen med praktiska rekommendationer, möjliga brister anges och beroendet mellan det definierade och det definierande begreppet betonas; med andra ord måste definitionen innehålla de kännetecken som exakt (varken för vidsträckt, för snävt eller på annat sätt) klargör termens innehåll.

Som en logisk handling beskrivs även apibrėžimas i Visuotinėje lietuvių enciklopedijoje: ”En logisk handling genom vilken kriterier fastställs för att skilja det undersökta objektet från andra objekt genom att ange dess särdrag och betydelsen hos det språkliga uttryck som används eller införs” (VLEe)⁵. Encyklopedin betonar att även om varje vetenskap formulerar definitioner av sina begrepp, använder alla de definitionsverktyg som logiken har utvecklat. Således är det inte något undantag—

⁵ Se åtkomst på internet: https://www.vle.lt/straipsnis/apibrezimas [hämtad 2021-07-05].

178

Aušra Rimkutė-Ganusauskienė

Sudėtinio termino dėmenų ir apibrėžties subordinacija: vieno atvejo analizė

…tion – och även terminologivetenskapen. Just därför ska vi kort erinra oss hur det aktuella ämnet förstås inom logiken. Här används verbalsuffixavledningen –imas med betydelsen resultat av en handling, apibrėžimas (lat. definitio), och det förklaras som ett visst påstående, närmare bestämt en typ av påstående. Ett påstående består av tre delar: den definierade delen (lat. definiendum), den definierande delen (definiens) och den sammanbindande delen, som vanligen uttrycks med ord som är, kallas, betyder osv. Det definierade begreppet betecknar, som redan nämnts, ett visst objekt, medan den definierande delen anger dess väsentliga kännetecken, vilka hjälper till att fastställa objektets överordnade släkte eller klass och samtidigt gör det möjligt att skilja det från andra arter inom ett visst släkte eller underklasser inom en viss klass (se vidare Plečkaitis 2004: 163; Eidukienė 2009: 60; Bubelis et al. 2012: 116).

Som framgår av källorna beskrivs apibrėžtis (eller apibrėžimas, eftersom orden används synonymt) visserligen med något olika ord – på ett ställe som en logisk handling, på ett annat som en verbal beskrivning eller ett påstående, men samtliga anger att en definition preciserar eller beskriver ett begrepp. Överallt betonas också vissa termegenskaper som blottlägger begreppets väsen och/eller anger dess särdrag, unikhet och särskiljande egenskaper inom ett visst ämnesområde. Språkvetare är ense om att en termdefinition inom terminologin inte är detsamma som definitionen av ett vanligt ord i en ordbok – den skiljer sig framför allt genom sitt fastställda innehåll och sin precision. Termens väsen karakteriseras alltså av relationen till det begrepp som den betecknar. När man formulerar en definition bör man därför komma ihåg att ”[E]n begreppsdefinition bör vara så kort och enkel som möjligt, men ändå innehålla den nödvändigaste informationen som särskiljer begreppet” (Jakaitienė 2010: 183).

I boken Empfehlungen für die Terminologiearbeit står det att en term beskrivs utifrån sitt innehåll eller tillämpningsområde (användningsområde) genom en definition, som skiljer den från andra termer (EFT 2018: 44). Vissa anser också, i en något vidare bemärkelse, att termdefinitionen ”bara är ett av elementen i termens betydelse och inte nödvändigtvis är fullständig och självständig” (Sager 1990: 45). Detta synsätt bygger uppenbarligen på uppfattningen att enskilda termer är förbundna med varandra genom olika relationer och bildar terminologiska system inom ett visst ämnesområde, samt att definitionerna kan kompletteras eller ändras om begreppsuppfattningen förändras (begreppets omfång ökar eller minskar) eller om terminologisystemet rentav kräver det. Dessutom är det troligt att definitioner inte alltid återger samtliga viktiga särskiljande kännetecken hos ett begrepp, eftersom detta delvis beror på den som utformar definitionen – ämnesspecialisten – och dennes erfarenhet, kunskap om det som benämns och övriga kunskaper.

Terminologija | 2021 | 28

179

Fig. 2. Subordinationsrelationen mellan termens beståndsdel(ar) och definitionen

Sammanfattningsvis kan man säga att en definition hjälper till att klargöra innehållet i ett begrepp inom ett visst ämnesområde. Hur begreppet definieras, det vill säga vilka väsentliga kännetecken som räknas upp i definitionen, beror i huvudsak på hur begreppets innehåll och omfång uppfattas – ju fler väsentliga kännetecken hos objektet man känner till, desto mer precist och fullständigt blir begreppets innehåll. Av schemat i figur 1 framgår att ett objekt, ett begrepp, en term och en definition inom ett visst ämnesområde står i olika subordinationsrelationer till varandra och är ömsesidigt beroende (se fig. 2) – om ett av elementen förändras, förändras även de andra.

2. T Y P E R A V D E F I N I T I O N E R

Inom terminologin förekommer olika typer av definitioner. Vissa författare urskiljer flera tiotal typer. I artikeln av Julios Eduardovnos Mueller uppges exempelvis att Helmut Mönke skiljer mellan hela 70 (Mueller 2016: 41). Flera dussin typer anges också i VLEe: ost en sinis, nominal, semantisk, syntaktisk, operationell, kontextuell, deskriptiv (beskrivande) definition, definition genom släkte och artskillnad, nominal definition m.fl. Här beskrivs de visserligen som definitioner inom logiken.

Den litauiske terminologen Kazimieras Gaivenis anger i boken Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys att den polske terminologen Stanislovas Gajda använder 11 typer av definitioner för att definiera och förklara begrepp i vetenskapligt språk, och att dessa kan ha flera undertyper: förklarande, jämförande, klassiska, genetiska (eller härledningsbaserade), operationella, ursprungliga (eller protodefinitionella), induktiva och rekursiva, demonstrativa, nomina

180

Aušra Rimkutė-Ganusauskienė

Sudėtinio termino dėmenų ir apibrėžties subordinacija: vieno atvejo analizė

liosios ir realiosios, kontekstinės ir leksikografinės (Gaivenis 2002: 132–133). Pats kalbininkas, bene daugiausia iš visų Lietuvos terminologų nagrinėjęs terminų apibrėžtis, skiria šešis nevienodo produktyvumo apibrėžčių tipus: „1) pilnuosius apibrėžimus (artimus loginiams apibrėžimams, vadinamiems definitio per genus proximum et differentiam specificam), kai pirmoje apibrėžimo dalyje nurodoma termin nės sąvokos artimiausia giminė, o antroje – rūšinis skirtumas; 2) sinoniminius apibrėžimus, kai sudėtinis terminas aiškinamas vienu ar keliais tapačios arba labai artimos reikšmės atitikmenimis; 3) išvardijamuosius apibrėžimus, kai išskaičiuojami daiktai ar reiškiniai, priklausantys apibrėžiamai termininei sąvokai; 4) palyginamuosius apibrėžimus, kai po santrumpos plg. dedamas vienas žodis arba sudėtinis terminas, kuris atskirai yra apibrėžiamas, panaudojant bet kurį kitą apibrėžimo tipą; 5) nepilnuosius apibrėžimus, kurie gali neturėti loginio apibrėžimo formos ir nurodyti tik vieną kurią terminės sąvokos ar realijos ypatybę – paskirtį, kilmę, pavidalą ir pan.; 6) nuorodinius apibrėžimus, kai nurodomi mokslinei komunikacijai teiktini norminiai terminai vietoje siaurai vartojamų profesionalizmų ar netaisyklingų ir pasenusių terminų“ (Gaivenis 2004: 114–115). K. Gaivenis šiuos apibrėžčių tipus išskyrė išnagrinėjęs visų tipų sudėtinių terminų pateikimą pokario metais išleistuose terminų žodynuose.

Som redan har kunnat förstås beror definitionstypen i grunden på den indelningsgrund som forskaren har valt. I andra källor på litauiska skiljer man vanligtvis mellan intensionella och extensionella definitioner (Gaivenis 2002: 30; jfr Celiešienė, Džežulskienė 2008: 45; EFT 2018: 44–45; ISO 1087: 2019)⁶. Med en intensionell definition (eng. intensional definition) avses en definition som anger ”det närmaste redan definierade eller för alla kända genusbegreppet⁷ och de kännetecken som karakteriserar begreppets artskillnader” (Kvašytė 2005: 13; jfr Gaivenis 2002: 30), medan en extensionell definition (eng. extensional definition) är en definition ”som räknar upp artbegrepp på samma abstraktionsnivå eller de beståndsdelar som utgör en helhet” (ibid.; jfr Gaivenis 2002: 17, 30; även ISO 1087: 2019)⁸. Enligt K. Gaivenis

⁶ Som tidigare nämnts kallade K. Gaivenis dessa definitioner fullständiga definitioner.

⁷ Här och i det följande citeras ordboksförfattaren R. Kvašytė med kursivering.

⁸ I den internationella standarden ISO 1087: 2019, som utarbetades 2019, Terminology work and terminology science – Vocabulary (den har inte översatts till litauiska), urskiljs två typer av extensionella definitioner: generisk extensionell definition (eng. generic extensional definition) och partitiv extensionell definition (eng. partitive extensional definition).

Terminologija | 2021 | 28

181

Enligt honom är ”[I]ntensionella definitioner oftast klassiska definitioner definitio per genus proximum et differentiam specificam. I dessa definitioner kan artskillnaden utgöras av inte bara ett utan flera kännetecken. Detta beror på att det finns fall då det inte går att hitta det enda kännetecken som skulle skilja det definierade objektet från alla andra objekt och i grunden tydliggöra dess innehåll” (Gaivenis 2002: 30).

Alla typer av definitioner är inte lika viktiga i det praktiska terminologiarbetet. Reiner Arntz, Heribert Picht och Felix Mayer beskriver två av de vanligaste typerna i boken Einführung in die Terminologiearbeit:

1) innehållsdefinitioner (jfr ty. Inhaltsdefinition, eng. analytical definition, intensional definition, generic definition) återger termens innehåll, dvs. de specifika kännetecken eller egenskaper som kan tillskrivas det definierade objektet. I grund och botten är detta detsamma som det som inom litauisk terminologi betraktas som den redan nämnda intensionella definitionen, eftersom man utgår från det som redan är känt och särskiljer vissa nödvändiga (inte alla!) kännetecken hos det definierade begreppet, vilka hjälper till att anpassa termen till det befintliga terminsystemet;

2) omfångsdefinitioner (jfr ty. Umfangsdefinition, ty. extensionale Definition, eng. extensional definition) hjälper till att beskriva termen genom att ange kännetecken som hör till samma abstraktionsnivå eller beståndsdelarna i begreppets helhet. Författarna urskiljer alltså här den extensionella definition som beskrivs i den litauiska terminologilitteraturen och betonar att termens omfång kan anges på olika sätt, till exempel genom att räkna upp enskilda föremål eller företeelser som utgör det begrepp som definieras, eller genom att beskriva det med vissa symboler, formler, tal och andra sociala begreppstecken (Arntz m.fl. 2004: 62–66).

Enligt de nämnda författarna bidrar innehålls- och omfångsdefinitioner till att synliggöra hierarkiska begreppsrelationer, och för att definiera termer kan antingen innehålls- eller omfångsparametern räcka, även om begreppets omfång och innehåll i vissa fall hänger samman. R. Arntz, H. Picht och F. Mayer motiverar valet av sådana definitioner med deras användbarhet i det praktiska terminologiarbetet. Det går att instämma i att detta är särskilt relevant för specialister inom ett visst ämnesområde, som strävar efter att definiera termer exakt.

Juan C. Sager betonar att man i terminologernas praktiskt inriktade arbete kan skapa definitioner av alla möjliga typer, även om de inte uppfyller den klassiska definitionens strikta innehållskrav (Sager 1990: 42). Här vore det väl lämpligt att

182

Aušra Rimkutė-Ganुसauskienė

Sudėtinio termino dėmenų ir apibrėžties subordinacija: vieno atvejo analizė

man bör komma ihåg att klassificeringar ofta bygger på olika författares synsätt och, som redan nämnts, på olika klassificeringsgrunder.

Den ryske terminologen Sergej Šelov ägnar särskilt stor uppmärksamhet åt termdefinitioner, deras typer och krav. I sin monografi Термин. Терминологичность. Терминологические определения, utgiven 2003, skriver han att definitionens uppgift inte är att bekräfta eller beskriva, utan att fastställa och definiera objektet och därigenom skilja det från andra (Шелов 2003: 33). Lingvisten, som främst utgår från logiken, delar in definitioner i fem grupper:

1) klassifikatoriska definitioner (ryska родовидовые, классифицирующие определения), där ett överordnat begrepp och dess särskiljande kännetecken anges (Шелов 2003: 37). Dessa definitioner delas in i partitiva och totativa;

2) uppräknande definitioner (ryska перечислительные определения), där termens innehåll förklaras genom att de element som ingår i den räknas upp (Шелов 2003: 45);

3) kontextuella definitioner (ryska контекстуальные определения), där termens betydelse förklaras genom en fullständig uppräkning av alla kontexter (Шелов 2003: 51);

4) operationella definitioner (ryska операциональные определения), som återspeglar en viss operationell verksamhet. De är typiska för fysik och matematik (Шелов 2003: 62);

5) monomorfa och polymorfa definitioner (ryska мономорфные и полиморфные определения). Monomorfa definitioner kännetecknas av ett tydligt och strikt avgränsat innehåll hos den definierade termen, medan polymorfa definitioner tillåter en friare tolkning av begreppets semantik och är inte precisa; därför rekommenderas de inte inom normativ terminografi (Шелов 2003: 67). Enligt författaren har detta definitionssystem också vissa brister (a.a.).

Sammanfattningsvis bör det betonas att en definition, för att exakt ange, benämna eller beskriva ett begrepp, bör synliggöra vissa kännetecken hos det benämnda begreppet, vilka bidrar till att framhäva dess särdrag i förhållande till andra begrepp och visa vissa semantiska relationer. Av det som sagts hittills torde det inte råda något tvivel om att inte bara termer utan även definitioner bidrar till att säkerställa en tillförlitlig fackkommunikation som förstås på samma sätt av alla. Dessutom framgår det av figur 1 att term och definition samman-

Terminologija | 2021 | 28

183

genom subordinationsrelationer – termen beror på vad som blottläggs i definitionen, och omvänt – valet av en viss term eller dess komponent(er) avgör också definitionens innehåll. I det praktiska terminologiarbetet bör man dock komma ihåg att ”det i vissa fall kan finnas inte bara en, utan till och med flera korrekta termdefinitioner” (Gaivenis 2002: 19). När man bedömer en term (och även dess kvalitet) är det därför alltid viktigt att också bedöma definitionens kvalitet, det vill säga om den uppfyller de ställda kraven.

3. KRAV PÅ DEFINITIONER

I Republiken Litauens standard LRST 1115–90 Terminologins principer och

metoder urskiljs fyra krav som ska följas när en definition utformas: 1) definitionen ska återspegla begreppets väsentliga kännetecken; 2) adekvans; 3) systematik och 4) korthet (Noreikaitė 1994: 99)⁹. Även om denna standard inte längre är giltig visar de i huvudsak internationella krav som diskuteras här (det rör sig om en översättning av en internationell standard) vilka krav specialister som skrev definitioner var skyldiga att följa.

Julia Eduardovna Mueller urskiljer följande krav på definitioner: definitionen ska vara så kort som möjligt men omfatta begreppets alla väsentliga och särskiljande kännetecken; definitionen ska visa den definierade termens plats i begreppssystemet; i definitionen ska kända och redan definierade termer användas; man bör undvika att förklara termer med synonymer eller ord som i allt väsentligt är likvärdiga (Mueller 2016: 44–46).

S. Šelov skiljer mellan sju logiska och språkliga krav på en termdefinition: 1) definitionen ska vara proportionerlig, det vill säga det definierade och det definierandes omfång ska vara detsamma; 2) definitionen ska ange närmaste genus och art; 3) artkillnadens särart måste visas; 4) en cirkeldefinition är oönskad i definitionssystemet; 5) logiskt motsägelsefulla definitioner är olämpliga; 6) definitionen ska vara exakt och tydlig; 7) negativa definitioner bör undvikas (Шелов 2003: 204–205).

De flesta utländska terminologer anger mycket likartade krav på definitionernas innehåll och påpekar att definitioner bör ses över regelbundet

⁹ Regler för utformning av definitioner har behandlats något mer ingående i läroboken av Vilija Celiešienė och Judita Džežulskienė Grunderna i fackspråk. Här urskiljs principerna om adekvans (termen ska beskriva begreppet), systematik (begreppets kännetecken ska visa dess samband med andra begrepp eller dess särdrag), korthet (komplicerade förklaringar ges som anmärkningar), bibehållande av objektområdet och utbytbarhet (Celiešienė, Džežulskienė 2008: 46). Författarna beskriver principerna för utformning av definitioner med stöd av exempel från förklarande termordböcker, varför de angivna reglerna inte nödvändigtvis passar i alla situationer.

184

Aušra Rimkutė-Ganusauskienė

Sudėtinio termino dėmenų ir apibrėžties subordinacija: vieno atvejo analizė

atnaujinti, nes jų turinys, laikui bėgant, gali kisti (Arntz ir kt. 2004: 14).

I det praktiska terminografiska arbetet formuleras definitioner vanligen av specialister, som vid behov konsulteras av terminologer. I termordböcker strävar man efter att inte bara termerna ska bilda vissa system (detta är ett uppenbart logiskt kännetecken hos definitioner), utan också efter att deras definitioner ska vara förenliga. Det är naturligtvis möjligt att specialister stöter på problem när de formulerar definitioner, på grund av de definitioner de har som prototyper, sin uppfattning om begreppet och sina kunskaper. De nämnda faktorerna kan också innebära att definitioner av samma term inom ett visst ämnesområde skiljer sig åt i olika källor. Vilken definition som är exakt och fullständig kan bli föremål för vetenskaplig diskussion. I vissa utländska källor betonas att om en term inom ett visst område har en exakt och tydlig definition av specialister, som har godkänts och publicerats i en terminografisk källa eller databas inom området, bör den användas i stället för att skapa en ny (Oberholzer 2002: 16).

En sak är klar: definitionen av ett visst begrepp ska utgå från endast en kategori, och det tillförlitligaste kriteriet för att systematisera och gruppera begrepp efter kategorier är deras innehåll. Man får inte heller glömma de språkliga kraven på definitioner, såsom korrekthet, systematik, ekonomiskhet, utbredning med mera.

4. ANALYS AV ETT FALL

Det är ganska vanligt att såväl specialister inom ett visst ämne eller område som terminologer ställs inför frågan om inte bara hur termer ska definieras, det vill säga hur man skriver en tydlig, exakt och systematisk definition, utan också vilken term eller termkomponent man ska välja att använda, så att den mest exakt återger alla de aspekter av begreppet som man vill beteckna, avgränsar begreppsomfånget som betecknas med huvudkomponenten och preciserar dess innehåll. För nästan ett och ett halvt år sedan fick jag tag på manuskriptet till en kommande ordbok över sporttermer. Eftersom det finns många olika sportgrenar finns det också många specialister som skriver ordboken. Tveksamhet väcktes av fall där företrädare för olika sportgrenar betecknade de klädtermer som används inom sport på olika sätt, särskilt termer med komponenterna apranga och batai, och därför beslutade man att undersöka termer som redan hade godkänts och tagits upp i termordböcker, samt deras definitioner.

I Litauens termbank¹⁰ anges följande sammansatta sporttermer med huvudkomponenten apranga:

¹⁰ Mer om termbanken och de termer som publiceras där finns i Alvydas Umbrasas artikel ”Litauens termbank: 10 år efter lagens antagande”, publicerad i det 20:e numret av tidskriften Terminologija (s. 96–122).

Terminologija | 2021 | 28

185

gimnastikos apranga – sportkläder och skor som bärs vid gymnastik (AATŽ 2014);

golfo apranga – kläder, skor och huvudbonader för golfspel (AATŽ 2014);

slidinėjimo apranga – kläder, skor och huvudbonader för skidåkning (AATŽ 2014);

teniso apranga – kläder, skor och huvudbonader avsedda att bäras vid utomhustennis (AATŽ 2014).

Som framgår av definitionerna är de uppräknande, eftersom de anger vad som utgör det definierade termbegreppet – i det här fallet kläder, skor, huvudbonader. När det definieras vad gimnastikos apranga är, preciseras det ytterligare – det handlar inte om vilka som helst, utan om sportkläder och skor. Det bör också uppmärksammas att orden kläder, skor, huvudbonader, sportkläder, skor som används i definitionerna också förekommer i klädordböcker, till exempel i Stanislovas Algimantas Ratautas, Eugenija Strazdienės och Adas Gulbinienės Aiškinamajame aprangos terminų žodyne (2014) eller Juozo Prčiauskas Aprangos žodyne (2002). Den logiska kärnan i alla de angivna termerna är huvudkomponenten apranga. Naturligtvis uppstår frågan om de sekundära komponenterna gimnastikos, golfo, slidinėjimo, teniso, som betecknar en viss sportgren eller en viss sport och har en viss prägel av ändamål, har valts med avsikt. Kanske vore det mer exakt att säga gimnastų, golfo žaidėjų, slidininkų ar tenisininkų apranga, det vill säga att de sekundära komponenterna skulle ange de personer som kläderna är avsedda för? Sådana tankar uppstår tydligen eftersom vi i redan utgivna ordböcker också hittar sammansatta termer vars sekundära komponenter står i plural genitiv och betecknar personerna som bär de definierade skorna (motociklininkas, parašiutininkas):

motociklininkų batai – skor avsedda för motorsport och motorcykelåkning, vanligtvis med remmar över vristen och vristremmar som är förenade över vristen och hälen med en metallring (AATŽ 2014);

parašiutininkų batai – skor som fallskärmshoppare bär vid fallskärmshoppning, en del av fallskärmshopparens utrustning (AATŽ 2014).

Utöver de redan nämnda anges även arttermer vars sekundära komponenter betecknar en sportgren, det vill säga vars definitioner är betydligt bredare, jfr:

bokso batai – skor med högre eller lägre snörade skaft och lätta sulor av läder eller annat material med god stötdämpning och friktionsmotstånd, för boxare (AATŽ 2014);

žolės riedulio batai – skor som bärs vid landhockey och kännetecknas av större skydds- och stötdämpningsförmåga samt fler dobbar i sulan (AATŽ 2014).

186

Aušra Rimkutė-Ganusauskienė

Sudėtinio termino dėmenų ir apibrėžties subordinacija: vieno atvejo analizė

Som framgår av exemplen på klädtermer i Terminų bankas termordbok utgörs den specifika skillnaden hos det definierade objektet i båda fallen av sådana kännetecken som med skaft, med vissa sulor, av läder, det vill säga vissa detaljer på skorna, materialet de tillverkas av och liknande anges. Dessutom nämns även användningsområdet i vissa definitioner: för att spela landhockey, avsedda för motorsport och för att köra motorcykel, för fallskärmshoppning. I alla definitioner anges alltså först begreppets närmaste överordnade begrepp, varefter den specifika skillnaden beskrivs, oftast mer än en. De termer som anger tillhörighet, motorcykliststövlar och fallskärmshopparstövlar, är intressantare ur grammatisk synvinkel – de underordnade leden i termerna står i plural. Man kan fråga sig om denna terminologiska plural är motiverad och nödvändig. Skulle singular ändå räcka? Den generaliserande pluralen tycks här betraktas som mer exakt, eftersom skotypen anges generellt genom att tillhörigheten till motorcyklister, fallskärmshoppare anges, utan att man avser någon särskild motorcyklist eller fallskärmshoppare. Men även singular skulle passa utmärkt här, särskilt om personbeteckningen i definitionerna också stod i singular.

Varför betecknar alltså sammansatta termer med huvudleden kläder och skor i vissa fall en typ med en nyans av användningsområde, men i andra fall en typ med en nyans av tillhörighet? Vad beror detta på? Man kan anta att specialisternas val styrdes av definitionen, närmare bestämt av de kännetecken som valts ut som väsentliga och särskiljande för ett visst begrepp. Terminologen skulle formellt sett knappast ha något att invända här, förutom en enda sak: liknande begrepp definieras på olika grunder och kommer, när de samlas i en och samma förklarande termordbok, inte att bilda ett tydligt system. Man kan emellertid också överväga om huvudleden i de behandlade termerna skiljer sig åt i fråga om innehållsomfång, eftersom leden kläder betecknar inte bara vissa plagg, utan även utrustning som särskilt tillverkats för utövare av en viss sport, det vill säga sportutrustning, medan leden skor endast betecknar konkret fotbeklädnad, och att uttrycksskillnader uppstår just därför. Man kan också tänka sig att de diskuterade logiska bristerna och olikheterna uppstår till följd av brister i definitionerna, samt av erfarenhet och kunskap hos specialister inom olika idrottsområden och av att det terminografiska arbetet bedrivs separat, det vill säga utan att helheten beaktas.

Låt oss undersöka ytterligare ett fall – fiskarstövlar, fiskestövlar, fiskestövlar (adjektivform), fiskets stövlar eller stövlar för fiske? Det vill säga, hur bör stövlar betecknas,

Terminologija | 2021 | 28

187

som är avsedda att bäras av fiskare under fiske. Även om vi i Den förklarande termordboken över klädtermer finner termen fiskarstövlar¹¹:

vattentäta stövlar avsedda för metare och fiskare (AATŽ 2014),

men varför skulle sådana stövlar inte kunna kallas något annat, till exempel TB fiskestövlar, jfr. ridstövlar (AATŽ 2014), och vidare jfr. TB ridbyxor, om dessa skor är avsedda att bäras vid utförandet av en viss handling? Eller skulle det underordnade ledet i den sammansatta termen kunna stå i genitiv av ett konkret snarare än abstrakt substantiv, fiske, jfr. vandringsstövlar (AATŽ 2014)? Underordnade led i dativform förekommer sällan i terminologin. I detta fall bör ledet för fiske i förbindelsen stövlar för fiske ersättas med den vanligare genitivformen fiskets. Även fiskestövlar (adjektivform) skulle kunna användas – det underordnade ledet fiske- skulle ange anknytning till den handling eller process som uttrycks av grundordet (fiske), eller en koppling till detta i vidare bemärkelse. Som framgår av definitionen i ordboken anger den användningsområdet (avsedda för metare och fiskare) och ett väsentligt kännetecken (vattentäta). Tveksamhet kring den underordnade leden i den sammansatta termen som diskuteras uppstår också eftersom definitionen nämner metare och fiskare, medan termen endast innehåller fiskare. Är alltså fiskare och metare samma sak? I den senaste normativa Ordboken över litauiska standardspråket förklaras ordet fiskare så här: ”en person som fiskar”, medan ordet metare i den akademiska Ordboken över litauiska språket förklaras som ”någon som metar”. Fisk kan fångas med metspö både av en metare och av en fiskare. Begreppet fiskare förstås dock betydligt bredare, beroende på det område där det behöver definieras.

När specialister skapar termer bör de uppenbarligen ändå utgå från innehållet, det vill säga den terminologiska betydelsen, och i definitionen på välgrundat sätt återspegla de väsentliga och särskiljande kännetecknen hos det begrepp som betecknas. Man bör inte heller glömma logiken och termens semantiska innehåll. I grunden beror valet av led i en sammansatt term på definitionens innehåll och omfång. Och omvänt beror valet av definition på leden i den sammansatta termen, eftersom man vanligtvis bedömer om termen och definitionen överensstämmer, om definitionen är för vid eller för snäv, om en cirkeldefinition förekommer och så vidare. En definition kan alltså inte existera oberoende av termen, och termen inte oberoende av definitionen; inte heller kan de två existera var för sig utan sina respektive upphovspersoner. Följaktligen står definitionen och termen (oavsett om termen är enkel eller sammansatt) i ett inbördes subordinationsförhållande (se fig. 2) – de påverkar varandra och är ömsesidigt beroende.

¹¹ I terminologiska korrigeringar föreslås att man i stället för lånorden bachilai, bachilos använder fiskestövlar (TT 1992: 21).

188

Aušra Rimkutė-Ganusauskienė

Sudėtinio termino dėmenų ir apibrėžties subordinacija: vieno atvejo analizė

SLUTSATSER

1. En term måste ha en definition. Definitionens innehåll beror på begreppets omfattning – när antalet allmänna och särskiljande kännetecken som betecknar det förändras (minskar eller ökar), kan även definitionens innehåll förändras (preciseras – inskränkas eller utvidgas). När specialister formulerar en definition av samma begrepp kan de ange olika kännetecken för begreppet. Denna variation beror på skillnader i specialisternas erfarenhet, ämneskunskaper, utbildning och förståelse av begreppet. En definition är alltså resultatet av en konstruktiv överenskommelse.

2. I den vetenskapliga litteraturen finns olika klassificeringar av definitioner, vilka i huvudsak beror på den valda indelningsgrunden, författarnas erfarenhet och uppfattning samt ämnesområdet. Inom litauisk terminologi har definitioner undersökts i liten utsträckning. Terminologen K. Gaivenis ägnade dem mest uppmärksamhet. I grunden bygger alla klassificeringar på begreppen intensija och ekstensija samt resultaten av praktiskt arbete – termdefinitioner som publiceras i terminografiska källor.

3. Formen på det specifika ledet i en sammansatt term beror uppenbart på definitionens innehåll, vilket utformas av en specialist inom ett visst ämnesområde. Det beror således på specialistens förståelse av den term som han eller hon betecknar – om personen vill urskilja ett visst område eller en gren, eller beteckna en person och så vidare – vilket led som väljs. En terminolog som ger råd åt en specialist som utarbetar en termordbok måste i ett sådant fall konstatera att ett av de grundläggande kraven inte åsidosätts: definitionen ska vara uttömmande, tydlig, objektiv och entydig, och det definierade begreppets omfattning ska vara lika stor som det definierande begreppets. Term och definition står alltså i ömsesidiga subordinationsförhållanden – valet mellan en enkel term och leden i en sammansatt term beror på definitionens innehåll och omfattning, och omvänt.

ŠALTINIAI

AATŽ – Stanislovas Algimantas Ratautas, Eugenija Strazdienė, Ada Gulbinienė, Aiškinamasis aprangos terminų žodynas: daugiau nei 6000 terminų lietuvių, anglų, obkiečių, prancūzų ir rusų kalbomis, Kaunas: Technologija, 2014.

Bendrinės lietuvių kalbos žodynas, vyr. red. D. Liutkevičienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: https://ekalba.lt/bendrines-lietuviu-kalbos-zodynas/.

Lietuvių kalbos žodynas, vyr. red. G. Naktinienė, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Prieiga internete: https://ekalba.lt/lietuviu-kalbos-zodynas/.

Priešniauskas Juozas 2002: Aprangos žodynas, Vilnius: Apvašris.

TB – Valstybinės lietuvių kalbos komisijos Lietuvos Respublikos terminų bankas, 2005–2020. Prieiga internete: http://terminai.vlkk.lt/.

Terminologija | 2021 | 28

189

LITERATŪRA

Arntz Reiner, Picht Heribert, Mayer Felix 2004: Einführung in die Terminologiearbeit, Georg Olms Verlag AG Hildesheim.

Bubelis Rimgaudas, Jakimenko Virginija, Valatka Vytis 2012: Logika. II dalis. Silogistika, klasių logika, daugiareiškė, modalinė, normų logika, nededukciniai samprotavimai, Vilnius: Mykolo Romerio universitetas.

Celišienė Vilija, Džėžulskienė Judita 2008: Profesinės kalbos pagrindai, Kaunas: Technologija.

EFT – Empfehlungen für die Terminologiearbeit, Bern, 2018. Prieiga internete: http://www.cotsoes.org/sites/default/files/KUEDES_Empfehlungen_fuer_die_Terminologiearbeit_Bern_2018.pdf [žiūrėta 2021-05-13].

Eidukienė Dalia 2009: Logika, Vilnius: Paranama.

Gaivenis Kazimieras 2002: Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

Gaivenis Kazimieras 2004: Sudėtinių terminų pateikimas ir aiškinimas terminų žodynuose. – Terminologijos istorijos ir dabarties problemos: straipsnių rinkinys Kazimierui Gaiveniui atminti, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla.

Gaivenis Kazimieras, Keinys Stasys 1990: Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas: Šviesa.

ISO 1087: 2019 (en) Terminology work and terminology science – Vocabulary. Prieiga internete: https://www.iso.org/obp/ui/#iso:std:62330:en [žiūrėta 2021-07-05].

Jakaitienė Evalda 2005: Leksikografija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Jakaitienė Evalda 2010: Leksikologija: studijų knyga, antr. pakart. leid., Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Keinys Stasys 2005: Priesaginė lietuviškų terminų daryba. – Dabartinė lietuvių terminologija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 21–76.

Klimavičius Jonas 2005: Kazimieras Gaivenis. Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys [rec.]. – Leksikologijos ir terminologijos darbai: norma ir istorija, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 246–258.

KP L1 – Kalbos patarimai 4: kn. Leksika 1: skolinių vartojimas (L1), sud. D. Mikulėnienė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2005.

KP L1 – Kalbos patarimai 4: kn. Leksika 1: skolinių vartojimas (L1), sud. D. Mikulėnienė, A. Dilytė, antras patais. ir papild. leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2013.

Kvašytė Regina 2005: Mokomasis terminologijos žodynėlis, Šiauliai: VŠĮ Šiaulių universiteto leidykla.

LKE – Lietuvių kalbos enciklopedija, par. K. Morkūnas, red. V. Ambrazas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1999.

LST ISO 1087-1:2005 Terminologijos darbas. Aiškinamasis žodynas. 1 dalis. Teorija ir taikymas (tapatus ISO 1087-1:2000).

Mickienė Ilona, Briaukienė Birutė 2016: Lietuvių terminologijos apsek tai: metodinė mokomoji knyga, Vilnius: Vilniaus universitetas. Prieiga internete: https://www.knf.vu.lt/dokumentai/failai/katedru/lietuviu/Lietuvi%C5%b3_terminologijos_apsektai_2016.pdf [žiūrėta 2021-04-01].

Mueller Julia Eduardovna 2016: Prinzipien, Arten und Charakteristika von Definitionen in der deutschen und englischen Logistikterminologie. – Филологические науки в МГИМО 7, 39–49. Prieiga internete: https://philnauki.mgimo.ru/jour/article/view/117/118 [žiūrėta 2021-07-01].

Noreikaitė Adelė 1994: Lietuvos Respublikos standartas „Terminologijos principai ir metodai“. – Terminologija 1, 99–100.

Oberholzer Mirjam 2002: Terminologische Definitionen: Form, Funktion, Extraktion, Zürich. Prieiga internete: https://www.cl.uzh.ch/dam/jcr:00000000-6a77-a254-ffff-ffffa5fa2b22/oberholzer_liz_terminologische_definitionen.pdf [žiūrėta 2021-07-01].

Plečkaitis Romanas 2004: Logikos pagrindai, Vilnius: Tyto Alba.

Sager Juan C. 1990: A Practical Course in Terminology Processing, Amsterdam / Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.

Šalkauskis Stasys 1991: Raštai II: filosofijos ir pedagogikos terminija, Vilnius: Mintis.

TT – Kazimieras Gaivenis, Angelė Kaulakienė, Stasys Keinys, Jonas Klimavičius, Terminologijos taisymai, Vilnius: Mokslas, 1992.

TV – Terminologijos vadovėlis Europos Komisijos Vertimo raštu generalinio direktorato Lietuvių kalbos departamento vertėjams, Liuksemburgas, 2006. Prieiga internete: http://www.laraneda.lt/failai/terminology_guidelines_lt.pdf [žiūrėta 2021-05-12].

TŽŽ – Tarptautinių žodžių žodynas, red. A. Kaulakienė, Vilnius: Alma littera, 2013.

TŽŽ – Valerija Vaitkevičiūtė, Tarptautinių žodžių žodynas, 4-as patais. ir papild. leidimas, Vilnius: Žodynas, 2007.

VLEe – Visuotinė lietuvių enciklopedija, e. variantas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras, 2001–2020. Prieiga internete: www.vle.lt.

Шелов Сергей Дмитриевич 2003: Термин. Терминологичность. Терминологические определения, Москва.

190

Aušra Rimkutė-Ganusauskienė

Sudėtinio termino dėmenų ir apibrėžties subordinacija: vieno atvejo analizė

SUBORDINATION BETWEEN COMPONENTS AND DEFINITION OF A COMBINATIVE TERM: CASE STUDY

Summary

As it is generally known, the content of the term is revealed by the definition of the terminological meaning, the content of which essentially depends on the scope of the concept. If the number of the basic and distinguishing features reflected by the concept changes (decreases or increases), the content of the definition may be further updated (narrowed or expanded). The professionals of a certain field may choose slightly different features of the concept to define the same concept. Such inconsistency may be determined by the difference in their experience, perception of the concept, professional knowledge, and even imagination. We may say that the definition of a certain term is the outcome of a constructive agreement, and there are cases where several definitions (rather than one) revealing the basic and distinguishing features of the concept devised by the professionals of a certain field may be considered correct and appropriate.

The article analyses two-word terms with the head component apranga and batai found in the Term Bank of the Republic of Lithuania: gimnastikos apranga, golfo apranga, slidinėjimo apranga, teniso apranga and motociklininkų batai, parašiutininkų batai, bokso batai, žolės riedulio batai, etc. It is discussed why in some cases the combinative terms with apranga and batai as head components indicate aspect with the shade of purpose and in other cases with the shade of belonging. The analysis of the examples entails a conclusion that the expression of the aspectual component(s) of the combinative term obviously depends on the content of the definition created by a professional of a certain field. It means that the way a professional conceives the specific term determines which element is chosen for use. Therefore, the term and its definition are linked by bidirectional relations of subordination, i.e. the selection of constituent components for a one-word or combinative term depends on the content and scope of the definition, and vice versa.

Gauta 2021-07-10

Aušra Rimkutė-Ganusauskienė

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

E. paštas [email protected]

Terminologija | 2021 | 28

191