DISKUSSIONER

PRANAS KNIŪKŠTA

VAD LOVAR POSTMODERNISMEN SPRÅKET?

Jag erkänner att jag hittills hört ganska lite om språkets och lingvistikens postmodernism. Vad är det för något? Det fick jag veta närmare efter att ha läst Loretas Vaicekauskienės artikel ”Postmodern tvåspråkighet: nationella språk och engelska i reklamen” (KK, vol. 82, s. 110–125), publicerad i Kalbos kultūroje.

Artikelns ämne är intressant, aktuellt och fängslande. När man tar upp en sådan text förväntar man sig konkreta tankar om dagens reklam, dess språkliga särdrag, råd om hur reklamspråket kan anpassas till det allmänna språkbruket och framför allt om hur förhållandet mellan det litauiska språket och engelskan, som sprids i reklamen, bör regleras. Tyvärr finner vi inga svar på sådana frågor där; inte ens frågorna ställs.

Reklam i andra länder undersöks (med artikelns författares term: reklamdomänen), liksom engelskans förhållande till dessa länders språk. Ärligt talat undersöks inga språkfenomen; i stället överblickas och kommenteras litteratur i ämnet. Först söker man efter uppgifter om engelskan. Det framhålls att den sprids i reklamen i alla länder och får allt större fotfäste. En mängd siffror och procenttal hämtas från källor i många länder. Det finns också några konkreta exempel, men de visar inte att engelskan får allt starkare ställning. Detta hävdas med sammanfattande påståenden, till exempel: ”tvåspråkighet eller en blandad kod med engelska har blivit en allmänt gällande norm inom reklamdomänen” (s. 121). Det citerade påståendet står i slutsatserna och uttrycker därför artikelns författares åsikt, eller tankar som hon instämmer i och vill sprida. Formuleringen ”blivit en allmänt gällande norm” visar att detta och liknande påståenden också avser litauisk reklam och de språk som används där. Det förklaras att ”språklig identitet inte enbart bör förknippas med etniska, territoriella eller statliga gränser” (s. 111).

Litauisk reklam jämförs också direkt med reklam i andra länder. Det upprepas att reklamen ”blir allt mer blandad både i Litauen och på andra håll” (s. 111), att

P. KNIŪKŠTA. Ką žada kalbai postmodernizmas? 229

”det finns mycket varierande former för nya uttryck i reklamen både i Litauen och på andra håll” (s. 122). Man vill till och med med siffror bevisa att litauisk tv-reklam, vad gäller användningen av engelska, inte ligger långt efter andra länders. Enligt uppgift innehöll nästan 50 procent av de litauiska tv-reklaminslagen som sändes 2009 engelska inslag (s. 113). Det vore intressant att veta varifrån dessa procenttal kommer och vad dessa engelska inslag består av – hur många verkliga inskott av engelsk text det finns, hur stor andel som utgörs av varumärken, namn och annat. Artikelns författare uttrycker öppet tvivel om den språkpolitik som förs i Litauen. Efter att ha räknat upp de rättsakter som reglerar reklamspråket sammanfattar hon regleringen så här: ”Således försöker man i Litauens lagstiftning med rättsliga medel begränsa användningen av andra språk i det offentliga rummet och stärka litauiskans ställning.” (s. 111). Och genast förklarar hon att denna reglering inte åstadkommer något: ”Samtidigt blir reklamområdet allt mer blandat både i Litauen och på andra håll”; ”flerspråkiga domäner har blivit normen i dagens postmoderna värld, en norm som överskrider gränserna för vedertagna bedömningar.” (s. 111). Tillåtelsen att överskrida ”gränserna för vedertagna bedömningar” proklameras helt obekymrat.

L. Vaicekauskienė ifrågasätter också lingvister, närmare bestämt lingvistikerna Irena Smetoniene och Rita Miliūnaite, som menar att reklam kan ha en negativ inverkan på det allmänna språkbruket. Enligt uppgift visar en enkät bland tv-tittare inte detta, fastän det i själva verket inte framgår något av enkäten. Det är inte särskilt klart vad artikelns författare själv anser om huruvida påverkan sker eller inte. Det är inte så viktigt för henne om den påverkar eller inte; det viktigaste är att visa ståndpunkten att det inte finns någon anledning att bekymra sig om språkbruket eller den påverkan det utsätts för.

Denna inställning uttrycks tydligast i artikelns avslutande del. Två slutsatser härleds ur varandra. Först förklaras det att ”en blandad kod med engelska har blivit en allmänt gällande norm” (s. 121), därefter spås postmodernistiska förändringar i det vanliga språkbruket: ”Trycket från den nya normen är så stort att man inte drar sig för att bryta mot de officiella kraven på ett rent och korrekt språk och förändra föreställningen om vilket språk som är godtagbart i offentligt bruk.” (s. 122). Och inte en enda anmärkning eller förklaring, inte ett enda tvivel. Fullständigt instämmande!?

Artikeln presenteras som en ny ”tolkning av förändringarna inom litauisk språknormering och språkpolitik” (citerat såsom det står skrivet); det föreslås att man tar hänsyn till den och tillämpar ”språkplaneringsåtgärder” i enlighet med den. Det vore intressant att veta hur artikelns författare själv tänker tillämpa denna princip. Inbegriper den också tillåtelse att ”bryta mot de officiella kraven på ett rent och korrekt språk”?

Mottaget 2010-12-15

230

KALBOS KULTŪRA | 83