DAIVA VAIŠNIENĖ

Litauens utbildningsuniversitet

BEGREPPET STANDARDSPRÅK I LITAUISKA REPUBLIKENS RÄTTSAKTER OCH I SPRÅKPOLITISKA SAMMANHANG

NYCKELORD: statsspråk, språkpolitik, standardspråk, standardiserat språk, språklig korrekthet.

Artikeln behandlar de termer som används i Litauens republiks rättsakter och språkpolitiska dokument (riktlinjer för språkpolitiken, beslut av statens kommission för det litauiska språket) för att beskriva det litauiska språkets status och funktioner (statsspråk, standardspråk, korrekt språk osv.), deras definitioner och användningsegenskaper. Särskild vikt läggs vid begreppet standardspråk, dess funktionalitet och användningskontext. Definitioner av termen i olika källor (terminologiska ordböcker, Litauens republiks terminologibank osv.) gås igenom, liksom dess relationer till andra begrepp som beskriver språkets status och funktioner.

INLEDNING

Systematik och definitionernas precision lyfts fram som några av de viktigaste logiska kraven på en god term. Vid bedömningen av dessa egenskaper hos termer beaktas entydighet och semantisk bestämdhet, den vetenskapliga grundvalen för logiska relationer mellan termer och en någorlunda enhetlig benämning (Gaivenis 2014: 211, se även 236–237). Kazimieras Gaivenis påpekar dock, när han behandlar kännetecknen på en god term, att det i det praktiska arbetet med terminologisk normering är svårt att uppnå entydighet och betydelsebestämdhet, och att även termer som har varit i bruk länge kan uppfattas och användas olika av specialister inom området (Gaivenis 2014: 206–207). Språkpolitikens område är inte heller förskonat från dessa terminologiska brister – diskussioner om språknormering, språk i offentliga inskrifter eller stavning av främmande namn uppstår ibland inte bara på grund av bedömningen av språkfenomenet, utan också på grund av olika uppfattningar om det objekt som diskuteras. Man måste medge att de negativa språkliga stereotyper eller förutfattade meningar som fått fäste i samhället också i hög grad påverkas av innehållet i de grundläggande språkpolitiska begreppen

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 2

obestämdhet¹ och termer som används vårdslöst och utan tydliga definitioner² (om olika tolkningar av flera språkpolitiska termer, jfr Valotka 2015).

Det finns inte många analyser av begreppssystemet och terminologin inom språkpolitiken som behandlar termdefinitioner, deras spridning eller hierarkiska relationer (oftare diskuteras valet av lämpligare motsvarigheter till termer³). Exakta begreppsdefinitioner saknas också när mer komplicerade språkjuridiska frågor behandlas – lagen om statsspråket (nedan Lagen om statsspråket) antogs 1995, och på den tiden var det ännu inte brukligt att behandla begrepp separat i själva lagen. Således har språkpolitiska termer hittills inte definierats tydligt och systematiskt i någon rättsakt. Termer med definitioner förekommer visserligen i förslaget till konstitutionell lag om statsspråket (nedan den konstitutionella lagen om statsspråket), som har diskuterats och uppdaterats i mer än ett decennium men ännu inte antagits. Det är också viktigt att lagen om statsspråket, som antogs för mer än tjugo år sedan, inte omfattar vissa av dagens användningsområden och funktioner för det litauiska språket (till exempel sådana som rör litauiskans status som ett av Europeiska unionens officiella språk och digital teknik), och därmed inte heller reglerar eller benämner företeelser knutna till dessa områden.

Lagen om statsspråket nämner över huvud taget inte termen standardspråk, som betecknar den språkvarietet som är viktigast i det offentliga livet. Akademiska och offentliga diskussioner om olika språkvarieteters funktioner och deras förhållande till korrekthet, identitet eller individuella uttrycksformer skapar ännu större förvirring och motsättningar om man inte är överens om definitionen av begreppet standardspråk och om standardspråkets användningsomfång. Enligt Arnoldas Piročkinas har ”många – inte bara vanligt folk utan också examinerade filologer – en ganska inexakt uppfattning om standardspråket” (Piročkinas 2011). Denna iakttagelse bekräftas också av nyare studier – undersökningspersonerna uppfattar standardspråkets faktiska innehåll på olika sätt (Aliūkaitė 2011: 216), eller också blir standardspråket

¹ Till exempel diskuteras det om begreppet statsspråk även omfattar dialekter (jfr ”statsspråket är litauiska, förstått som standardspråk. Ingår också dialekterna i litauiskans ställning som statsspråk? Sammantaget – ja. Var för sig – knappast” (Daujotytė 2013). Sådana tveksamheter påverkas sannolikt också av offentliga diskussioner där standardspråkets syfte tolkas deskriptivt, målen för statens språkpolitik förstås ytligt och standardspråket ställs mot dialekter eller andra språkvarieteter (jfr Vaicekauskienė 2010: 166; Vaicekauskienė, Sausverde 2012). På så sätt skapas en konfliktpräglad diskurs som påtvingar en identifiering av det litauiska språket enbart med standardspråket och utvecklar bilden av ett aggressivt standardspråksdominans.

² Den odefinierade termen ”offentliga inskrifter” blev avgörande för ett rättsligt avgörande i en tvist om offentliga inskrifter på andra språk. I mål N-62-2354-11 ”Angående Vilnius regionala förvaltningsdomstols beslut av den 25 oktober 2010 i D. G:s administrativa förseelsemål” konstateras att offentliga inskrifter inte definieras vare sig i lagen om statsspråket eller i dess genomförandeförfattningar. Därför går det inte entydigt att hävda att inskrifter på bussar med linjenummer och bussdepåns namn på ett annat språk än statsspråket omfattas av de offentliga inskrifter som avses i artikel 17.1 i lagen om statsspråket. Statens kommission för det litauiska språket har visserligen behandlat termen offentliga inskrifter och lagt in dess definition i terminologibanken, men frågan om dess rättsliga status är inte helt löst förrän den konstitutionella lagen om statsspråket, som skulle innehålla termen med en definition, har antagits.

³ Plg. Cidzikaitė 2002; Valotka 2015.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 3

med en inplacerad kod, som tillämpas i systemet för regionala varianter (Aliūkaitė, Merkytė-Švarcienė 2012: 172).

I det grumliga vattnet av olika termer eller odefinierade begrepp som betecknar samma eller mycket likartade företeelser är det lätt att dränka fenomenets väsentliga kännetecken och lyfta fram sekundära, att tolka begreppsinnehållet partiskt och anpassa det till lämpliga ideologier⁴, att vid behov likställa standardspråket med det normerade språket och i andra fall använda samma term enbart om en universell språkvarietet som alla förstår och använder.

I denna artikel ställs frågan om lingvistiska termer som beskriver språkets status och väsentliga bruksegenskaper, när de införlivas i rättsakter och andra språkpolitiska dokument, är tydliga och entydiga och om lagstiftare och språkspecialister förstår dem på samma sätt. Artikelns syfte är att diskutera systemet av termer som används i rättsakter och språkpolitiska dokument och bildas med huvudordet språk, samt deras spridning och användning. Större uppmärksamhet ägnas åt förståelsen av termen standardspråk, dess funktionalitet och användningskontext. Definitioner av termen i olika källor (terminologiska ordböcker, Litauens republiks termbank) gås igenom⁵, och dess förhållande till andra begrepp som beskriver språkets status och funktioner diskuteras.

BEGREPPET STANDARDSPRÅKETS KÄNNETECKEN OCH DEFINITIONER

Utifrån Pranas Skardžius förklaring⁶, efter att ha börjat använda termen standardspråk år 1927, kan man urskilja två väsentliga kännetecken för begreppet standardspråk:

1. Det kommunikativa kännetecknet, eller kännetecknet av allmän användning (”det är ett gemensamt kommunikationsmedel för alla litauers inbördes kommunikation, muntligt och skriftligt för gemensamma kulturella

⁴ Kanske skulle en tydlig och entydig definition av vad begreppet standardspråk omfattar och vilka som är skyldiga att följa språkets normer kunna lösa till och med den ideologiskt upphettade deskriptivistiska och preskriptivistiska debatten om huruvida ”litauernas talade och skrivna standardspråk är ett ’idealspråk’ som alla litauer bör sträva efter” (Vaicekauskienė 2010: 166), eller om förmågan att tala korrekt ändå är ”en specifik lingvistisk kompetens, ett specifikt lingvistiskt kapital” som ”liksom andra kapitalformer – finansiellt, kulturellt och socialt – är ojämnt fördelat mellan olika sociala grupper” (Baločkaitė 2014).

⁵ Eftersom denna artikel huvudsakligen bygger på terminografiska källor och rättsakter har syftet alltså inte varit att redovisa och bedöma hela mångfalden av definitioner av standardspråket i lingvistiska arbeten.

⁶ ”Det språk som litauerna nu allmänt använder bör, såsom dess struktur och utveckling visar, egentligen bäst kallas standardspråk, eller gemensamt språk. Det är ett gemensamt kommunikationsmedel för alla litauers inbördes kommunikation, ett språk som används muntligt och skriftligt för gemensamma kulturella och civilisatoriska behov i livet och som inte alls sammanfaller med någon av de litauiska dialekterna <...>. Detta språk, som har uppstått ur människors talspråk, odlas och bearbetas medvetet för att bäst lämpa sig för allmänt bruk; det är ett kulturspråk.” (Skardžius 1997: 635). Detta citat är hämtat ur publikationen ”Bendrinė ir literatūrinė kalba” från 1974, publicerad i tidskriften Aidai (nr 8, s. 345–350).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 4

och det språk som används för civilisationens angelägenheter“⁷ skiljer det gemensamma språket, som språkvarietet, från dialekterna („det sammanfaller inte helt med någon av de litauiska dialekterna“)⁸ och från alla andra språkvarieteter.

2. Det kodificerande, eller korrekthetsrelaterade, kännetecknet (”ett språk som har uppstått ur människors talspråk och som medvetet odlas och bearbetas för att bäst lämpa sig för allmänt bruk; det vill säga ett kulturspråk”) framhäver det gemensamma språkets normativa karaktär.

Utifrån P. Skardžius definition är det svårt att säga vilket av dessa kännetecken som skulle prioriteras om man behövde välja det viktigaste särdraget hos det gemensamma språket⁹. Å andra sidan är det knappast troligt att en sådan fråga kunde uppstå under 1900-talets första decennier, då det litauiska gemensamma språket just hade börjat existera som en kodifierbar struktur, samtidigt som det byggdes ut, ordnades och infördes. Även om grunden valdes i den västaukštaitiska (kaunasiska) dialekten, behövde man vid beskrivningen av det gemensamma språket i grammatiker och andra normerande arbeten på nytt upptäcka och definiera de inbördes sambanden mellan språkfenomen och fylla systemets luckor¹⁰. Därför behövde tydliga regler och normer fastställas, som angav skillnaderna mellan det gemensamma språket och andra språkvarieteter. Man började också sprida det standardiserade språket brett, först och främst genom att dess användning förankrades i lagstiftning som reglerade utbildningen¹¹. Även om det gemensamma språketde facto under mellankrigstiden fick sin kulturella form och de viktigaste användningsområdena utkristalliserades, saknade själva termen rättslig grund och användes inte i lagstiftningen.

⁷ Även Petras Jonikas framhäver det allmänna bruket och säger att det gemensamma språket är ”ett språk avsett för hela nationens kulturella och civilisatoriska angelägenheter” (Jonikas 1972: 2).

⁸ Det bör betonas att denna uppfattning inte alls ställde det gemensamma språket i motsats till dialekterna. A. Salys upprördes tvärtom över att det gemensamma språket skildes från människors levande språk – dialekten borde bli ett stöd för det språkliga tänkandet och knytas till undervisningen i det gemensamma språket, för att på så sätt ge de bildades språkliga intuition nytt liv och höja deras färdighet i skriftspråket (Salys 1979: 15–16).

⁹ Man kan instämma i att det var viktigt för P. Skardžius att framhäva språkets gemenskap – som en förenande aspekt för staten (Smetonienė, Smetona, Valotka 2016: 6). Samtidigt betonas här att språkets kommunikativa mål är oupplösligt förbundet med språkets kvalitet, som hjälper en att förstå ”hur och vad man bör skriva eller säga, om vi vill att andra ska kunna förstå oss utan svårighet”. (Skardžius 1997: 52). Jfr Peter Auer, som karakteriserar standardspråket genom tre kompletterande kännetecken: a) det används av talare från mer än en språkregion; b) det betraktas som en prestigefylld språkvarietet (H-variety) och används i skrift; c) det är föremål för kodifiering och utveckling (Auer 2005: 8).

¹⁰ Enligt A. Salys ”är uppgiften i skapandet av ett gemensamt språk här att finna eller skapa en balans: det som saknas ska läggas till, och det som är onödigt ska tas bort” (Salys 1979: 13).

¹¹ Taip siekta parengti visuomenę bendrinės kalbos priėmimui (plg. Smetonienė 2014). Visuotinis lietuvių kalbos vartojimas reglamentuojamas 1922 m. priimtame Pradžios mokyklų įstatyme, o kodifikuotos, taisyklingos kalbos reikalavimai nustatomi teikiant nuorodas į norminamuosius leidinius, pavyzdžiui, Pradžios mokslo departamentas prašo pradžios mokyklose remtis Jono Jablonskio gramatika: „Departamentas yra patyręs, kad lietuvių pradedamosiose mokyklose vartojama nepakankamai vienoda rašyba, tūlose mokyklose ir nepakankamai taisyklinga kalba. Pašalinti šitoms mūsų švietimo [švietimo] ydoms Pradžios Mokslo Departamentas prašo visus pradedamųjų mokyklų mokytojus ir mokytojas kaip oficialiuose raštuose, taip mokymo reikalais tesekti tomis kalbos taisyklėmis ir rašyba, kurios yra išdėstytos P. Kriaušaičio ir Rygiškių Jono Lietuvos kalbos gramatikoje (Vilniuje, 1919 metai, Lietuvių Mokslo Daugijos [Draugijos] leidiny).“ (LVŽ 1919 8: 8).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 5

Under sovjettiden föreslogs och infördes termen litterärt språk i enlighet med den ryska språkvetenskapliga traditionen, men i Litauen fick termen aldrig riktigt fäste¹². Den term som Pranas Skardžius föreslagit, gemensamt språk, började återinföras i språkvetenskapen från och med 1960-talet (Piročkinas 2011; Pupkis 2005: 43). Termen etablerades i allmänt bruk gradvis: i Kalbotyros terminų žodynas (nedan KTŽ), utgiven 1990, anges båda termerna som synonymer, men en hierarkisk relation mellan dem kan fortfarande skönjas, där litterärt språk ges företräde – från artikeln gemensamt språk, som definieras som ett nationellt litterärt språk med både skriftlig och muntlig form (KTŽ 1990: 37), hänvisas till en betydligt utförligare beskrivning av begreppet i artikeln litterärt språk. Där anges att ett litterärt språk som blivit nationellt och fått en muntlig form ofta kallas gemensamt språk, och att en del språkvetare alltid använder denna term i stället för termen litterärt språk (KTŽ 1990: 119).

Eftersom KTŽ under lång tid var den enda systematiska källan för språkvetenskaplig terminologi, var det sannolikt den som avgjorde definitionerna och spridningen av de begrepp som användes för den framväxande språkpolitikens behov. Man kan anta att KTŽ:s författare, genom att välja formuleringen nationellt språk¹³ i definitionerna av båda termerna, lyfter fram språkets allmänna bruk som den viktigare av de två egenskaper som P. Skardžius tillskrev det gemensamma språket. Den normativa egenskapen anges tydligare endast i den utförliga definitionen av det litterära språket: ”ett förebildligt, standardiserat, normerat språk för en nation eller ett folk” (KTŽ 1990: 119).

Det bör uppmärksammas att även uttrycket standardspråk används i den sistnämnda definitionen. Även om det inte presenteras som en separat term, är det direkt förbundet med den engelska motsvarighet till gemensamt (och även litterärt) språk som anges i KTŽ: standard language. En annan strukturell beståndsdel i begreppet gemensamt språk skulle kunna vara normspråk. I ordboken används uttrycket vid definitionen av norm (KTŽ 1990: 134)¹⁴.

I Lietuvių kalbos enciklopedija, utgiven 1999, används nu enbart termen gemensamt språk (litterärt språk beskrivs som en ersättningsterm från den sovjetiska ockupationstiden (LKE 1999: 386). I definitionen av begreppet (”ett mer eller mindre standardiserat språk avsett för hela nationens skrifter samt för människors offentliga liv och kulturella behov” (LKE 1999: 87)) återgår man till P.

¹² Termino kritiką žr. Pupkis 2005: 42–43.

¹³ I KTŽ definieras det som ”nationens gemensamma språk, ett av de kännetecken som särskiljer nationen” (KTŽ 1991: 128).

¹⁴ ”Normspråket (liksom det litterära språket) tillåter ofta vissa varianter (synonymer) och är inte strikt i alla avseenden” (KTŽ 1990: 134). För övrigt skulle en sådan formulering också kunna innebära att begreppen normspråk och litterärt språk inte är helt identiska.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 6

Skardžius funktionella åtskillnad av det språk som används för ”allmänna kulturella och civilisatoriska livsbehov” är normativt präglad, men den normativa delen av begreppet beskrivs ganska vagt¹⁵.

I Litauens republiks termbank finns två definitioner av det allmänna språket från en senare period: 1) en mer allmän uppfattning om det allmänna språket från utbildnings- och forskningsområdet, där det anges att det är ”en språkvarietet som används allmänt, är mer eller mindre normerad, kännetecknas av högsta prestige och högsta samhälleliga status inom språkgemenskapen och används som språk för skrift, det offentliga livet, utbildning, kultur, massmedier, litteratur och de bildade samhällsskikten. <...> Den allmänna språkvarieteten lärs ut i skolor, och personer med ett annat modersmål lär sig den som främmande språk” (LTŽ 2012). I definitionen är det viktigare att denna språkvarietet används allmänt, medan den normerande delen av begreppet tycks inte vara absolut; den återger en del av definitionen i Encyklopedin över det litauiska språket (dvs. ”mer eller mindre normerad”); 2) inom språkpolitik hänvisas i termbanken till definitionen av det allmänna litauiska språket i förslaget till lagen om statsspråket (VVKĮ): ”det korrekta litauiska språket, grundat på litauiska språkets ordförråds-, grammatik-, stavnings- och interpunktionsnormer, i skriftlig eller muntlig form och avsett för det offentliga livets behov”. I den sistnämnda definitionen betonas korrekthet och normöverensstämmelse tydligare, medan användningsomfånget anges mer abstrakt genom det allmänna språkets syfte, ”för det offentliga livets behov”¹⁶.

Således bevaras den tudelade karaktären hos P. Skardžius föreslagna definition av det allmänna språket även i senare källor, om än med större betoning på det ena av de två kännetecknen. Troligen för att undvika denna dubbelhet används termen allmänt språk inte alls i lagen om statsspråket, som antogs 1995, medan funktionerna hos en språkvarietet som används allmänt och/eller är normerad i andra rättsakter beskrivs genom att hänvisningar till korrekthet eller normöverensstämmelse läggs till ordkombinationerna litauiska språket och statsspråket, vilket tillför dessa begrepp kännetecken som är typiska för det allmänna språket¹⁷.

LITAUISKA SPRÅKET OCH STATSSPRÅKET

Bestämmelsen i Litauens republiks konstitution, ”statsspråket är litauiska”, knyter samman dessa två begrepp genom en identitetsrelation i de fall då det handlar om språkbruk

¹⁵ Daugiau apie termino ir apibrėžties raidą žr. Smetonienė, Smetona, Valotka 2016: 7–8.

¹⁶ Aleksas Girdenis har beskrivit det allmänna språkets väsen på ett liknande sätt: ”Det allmänna (litterära) språket är nationens språk för det offentliga livet (skrift, skola, litteratur och masskommunikationsmedel)” (Girdenis 2000: 316). Aldonas Pupkis betonar i högre grad de funktionella områdena: det är ett språk ”som används för att tillgodose hela nationens behov av kommunikation och tänkande samt av politiskt, ekonomiskt och kulturellt liv, och för att uttrycka nationell identitet och representation” (Pupkis 2005: 30).

¹⁷ Enligt P. Skardžius kallas det allmänna språket, med avseende på dess korrekthet, lämpligare och mer exakt för litauiska språket, ”med vilket de [litauerna] inte bara kommunicerar sinsemellan, utan också uttrycker sina karakteristiska särdrag” (Skardžius 1997: 54, 113).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 7

i Litauens offentliga liv. I lagen om statsspråket, som slår fast statsspråkets status, används själva ordkombinationerna statsspråk och litauiska språket oftast synonymt. En helhetsbild av de rättsakter som reglerar språkbruket visar emellertid tecken på en semantisk differentiering mellan dessa termer. Ordgruppen statsspråk anger i rättsakterna litauiskans status (jfr artikel 14 i Litauens republiks konstitution), medan ordgruppen litauiska språket, utvidgad med beskrivande ord, vanligen används i bestämmelser som rör språkets korrekthet och normering. Med andra ord skiljs frågor om allmän användning (status) i ganska ändamålsenlig grad från kodifiering och spridning: i det första fallet handlar det om statsspråkets status och användning, i det andra om ämnet i undervisningen, normativ användning av litauiska och liknande. ¹⁸ Det ska dock sägas att förhållandet mellan begreppen statsspråk och litauiska språket inte diskuteras närmare i rättsakterna. Därför måste man konstatera att valet av den ena eller andra termen snarare är intuitivt än grundat på några objektiva kriterier.

Termen statsspråk (som i Litauens republiks termbank definieras som språket för officiell kommunikation inom landet och offentlig kommunikation, med en särställning som fastställts i statens lagar (LTŽ 2012)¹⁹) är den huvudsakliga termen i lagen om statsspråket. Endast i tre artiklar, som behandlar efterlevnad av språkets normer och krav på korrekt språk, nämns litauiska språket: 1) ”Artikel 16. Namnen på alla företag, institutioner och organisationer som är verksamma i Litauens republiken ska utformas i enlighet med litauiska språkets normer <...>”; 2) ”Artikel 19. Staten värnar om prestigen hos ett korrekt litauiskt språk och skapar förutsättningar för att bevara språkets normer <...>”; 3) ”Artikel 22. Litauens massmedier (press, television, radio m.m.) och alla utgivare av böcker och andra publikationer är skyldiga att följa normerna för korrekt litauiska.” Formuleringen i artikel 21 utmärker sig; den artikeln fastställer språkfärdighetskrav för anställda inom utbildning, offentlig förvaltning och andra områden och förenar krav på korrekthet med en hänvisning till status: ”krav på kunskaper i korrekt statsspråk ska tas in i bestämmelserna om certifiering av statstjänstemän, pedagoger samt anställda inom massmedier och förlagsverksamhet <...>.”

¹⁸ Denna spridning i terminologianvändningen visar att argumenten från Irena Smetonienė, Antanas Smetona och Audrius Valotka för att överge termen statsspråk (med påståendet att termen användes om skolor där litauiska undervisades som statsspråk och att den, efter att läroplanerna harmoniserats och ett enda prov införts, blivit överflödig och bara återstod i namnet på lagen om statsspråket (Smetonienė, Smetona, Valotka 2016: 11)) saknar grund. Det bör uppmärksammas att termen också används i andra rättsakter (framför allt i Litauens republiks konstitution), och utan den skulle det dessutom vara svårt att beskriva språkets funktion i den offentliga förvaltningens, det vill säga statens, ärenden.

¹⁹ Encyklopedin över det litauiska språket ger en mindre generaliserad definition: ”ett språk som officiellt används i statens offentliga liv, i skolor, i pressen och i andra massmedier, i statliga institutioner och i skriftliga ärenden” (LKE 1999: 683).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 8

Även i andra lagar används oftast en term som anger språkets status, till exempel i bestämmelser i Republiken Litauens utbildningslag²⁰ som gäller utbildningsmål eller rätten till utbildning på statsspråket. I denna lag nämns det litauiska språket som undervisningsämne vid utbildningsinstitutioner i Litauen och utomlands (”Artikel 25. Litauisk utbildning och möjligheten att lära sig litauiska”), medan uttrycket korrekt litauiska används när frågor om språklig korrekthet och normer behandlas: ”Artikel 49. <...> 2. En lärare är skyldig att: <...> 2) utveckla starka moraliska, medborgerliga, nationella och patriotiska värderingar hos eleverna, respekt för föräldrarna och den egna kulturella identiteten, säkerställa utvecklingen av elevernas personliga förmågor samt förmedla utbildningens innehåll begripligt och tydligt, på korrekt litauiska, när det i rättsakter föreskrivs att utbildningens innehåll ska förmedlas på litauiska.”

Aspekten av statsspråkets status betonas i konsumentskyddslagen (i artikel 16 anges att ”garantin för kvalitet ska vara på statsspråket”). Termen används också i kapitel XXV i Republiken Litauens förvaltningsförseelselag, som behandlar påföljder för underlåtenhet att följa beslut av den statliga kommissionen för det litauiska språket i frågor om statsspråkets användning och korrekthet samt anvisningar från tjänstemän vid statens språkinspektion om användningen av statsspråket.

I artikel 3.282 i Republiken Litauens civillag, som reglerar språket i anteckningar om civilstånd, anges att ”anteckningar om civilstånd görs på litauiska”. I artikel 9 i lagen om offentlig tjänst, som fastställer kraven för antagning till tjänster som statstjänsteman, används formuleringen att den som antas till en sådan tjänst ska ”behärska det statliga litauiska språket”. Den kan betraktas som redundant, eftersom litauiska också är det enda statsspråket.²¹

Det är intressant att jämföra vilka tendenser och vilken fördelning i valet av termer – som anger språkets status, funktioner eller liknande – som kännetecknar de viktigaste rättsakterna om språkanvändning i andra stater, särskilt sådana med en liknande historia vad gäller språkpolitik och social utveckling.

²⁰ I utbildningslagen förekommer även termen modersmål, som vanligen används om personer för vilka statsspråket inte är modersmål. På vissa håll är denna åtskillnad mellan stats- och modersmål (till exempel föreskrivs i artikel 30 en rätt att studera på stats- och modersmålet) inte tydlig eller logisk, eftersom statsspråket för många medborgare faktiskt är deras modersmål.

²¹ I genomförandeakter – regeringsbeslut och förordningar utfärdade av ministrar och myndighetschefer – följer valet av termer oftast de tendenser som diskuterats ovan. Bestämmelser som hänvisar till statsspråket gäller vanligen krav på språkkunskaper och språkanvändning (t.ex. Republiken Litauens regerings beslut nr 553 av den 19 maj 2010, ”Om godkännande av beskrivningen av förfarandet för handläggning av klagomål som mottagits av järnvägstransportmarknadens tillsynsmyndighet”; Republiken Litauens chefsinspektör för statligt arbete beslut nr EV-77 av den 23 juni 2017, ”Om godkännande av beskrivningen av förfarandet för organisering och genomförande av kunskapskontroller i frågor om arbetstagares säkerhet och hälsa vid den statliga arbetsinspektionen”), medan det litauiska språket oftare nämns som undervisnings- eller översättningsspråk.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 9

Latvijos Respublikos valstybinės kalbos įstatyme (1999) vyrauja terminas valstybės (valstybinė) kalba (valsts valoda). Žodžių junginys latvių kalba (latviešu valoda) vartojamas rečiau – nusakant šios kalbos valstybinį statusą (1 str.), kalbant apie konkrečius kalbos vartosenos, taisyklingumo reikalavimus (23 str.) ar norminimo dalykus (pvz., asmenvardžių rašybą 19 str.) bei mokslo tyrimus (24 str.). Dažniau valstybinė kalba minima Švietimo, Aukštųjų mokyklų, Imigracijos įstatymuose, o, pavyzdžiui, Pilietybės įstatyme kalbama tik apie latvių kalbą, išskyrus piliečio priesaikos tekstą, kuriame pasižadama stiprinti latvių kaip valstybinę kalbą.

Estijos Respublikos kalbos įstatyme (2011) terminas valstybės kalba (riigikeel) pasirodo tik vieną kartą, nusakant estų kalbos statusą. Kituose straipsniuose kalbama tiesiog apie estų kalbos (eesti keel) vartojimo nuostatas. Regis, Estija pratęsia Skandinavijos valstybių, kurių nacionalinės kalbos neturi valstybinių kalbų statuso, tradiciją vartoti patį kalbos pavadinimą be papildomų statuso nuorodų, o prireikus nusakyti esmines administracines ar kitokias kalbos funkcijas. Pavyzdžiui, Suomijos Respublikos kalbos įstatyme (2003) vartojamas terminas, kurį tiksliausiai atitiktų terminas nacionalinė kalba (suomių kansalliskieli / švedų nationalspråk). Švedijos Karalystės kalbos įstatyme (2009) švedų kalba minima kaip pagrindinė kalba (huvudspråk), taip pat nurodoma, kad ji oficialioji Europos Sąjungos kalba (officiellt språk).

Slovėnijos Respublikos įstatyme dėl viešojo slovėnų kalbos vartojimo (2004) vartojamas oficialiosios kalbos (uradni jezik) terminas, tokį pat statusą kai kuriose savivaldybėse turi mažumų kalbos – italų ir vengrų. Lenkų kalbos įstatyme taip pat minima tik lenkų kalba (język polski²² (dar vartojamas terminas administracinė kalba (język urzędowy), nurodant kalbos vartojimo sritį). Įstatyme dėl valstybinės Slovakijos Respublikos kalbos (1995) nuosekliai vartojamas terminas valstybinė kalba (štátny jazyk). Beje, nors ir tiesiogiai nevartojamas bendrinės ar koks panašios reikšmės terminas, šio įstatymo vienuoliktasis straipsnis nurodo, kad daugumoje valstybinės kalbos vartojimo sričių valstybinė kalba turėtų būti suprantama kaip kodifikuota, taigi jai galioja taisyklingumo kriterijai.

Av de fall som diskuterats kan man dra slutsatsen att de termer som används i rättsakter och lagstiftarnas val att betona eller inte betona språkstatusens betydelse återspeglar inte bara rättsliga ståndpunkter, utan också politiska eller sociala attityder till hur språkstatusen etableras i samhället, liksom traditioner inom språkplanering och reglering. Om alltså språkanvändningen

²² Termen för statsspråk język państwowy användes i ett dekret från 1945 som reglerade språkanvändningen vid statliga och kommunala myndigheter (se Dekret z dnia 30 listopada 1945 r. o języku państwowym i języku urzędowania rządowych i samorządowych władz administracyjnych).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 10

Traditionen kring statliga angelägenheter är längre och den språkliga identiteten stabilare, och därför väljer man oftare att nämna själva språkets namn i rättsakter i stället för att betona dess officiella status. Detta är uppenbarligen den främsta orsaken till att man i Litauens (liksom Lettlands och Slovakiens) lagstiftning tenderar att välja den statusbetonande termen valstybinė kalba (officiellt språk), snarare än en neutral nominell språkbenämning²³. Även om dessa begrepp i huvudsak har samma omfattning visar en kontextanalys ändå på en viss semantisk skillnad: den allmänna användningen och den rättsliga relationsaspekten uttrycks oftare med termen valstybinė kalba (officiellt språk), medan krav på korrekthet eller ett skolämne betecknas med begreppet lietuvių kalba (litauiska): när P. Skardžius beskrev förhållandet mellan standardspråket och skriftspråket (dvs. det officiella språk som används i skrift) föreslog han att det officiella språket skulle lämnas därhän, eftersom det i Litauen ansågs vara begripligt för alla andra ändamål (Skardžius 1997: 35). Således är det just uttrycket lietuvių kalba (litauiska), oftast preciserat och utvidgat, t.ex. taisyklinga lietuvių kalba (korrekt litauiska), som vanligtvis används i rättsakter för att beteckna ett kodifierat språk.

KORREKT LITAUISKA OCH STANDARDSPRÅK

I lagen om det officiella språket används termen bendrinės kalbos (standardspråk) inte alls, vilket också innebär att man undviker begreppets ambivalens, som följer av samspelet mellan de tidigare behandlade kännetecknen – det kommunikativa och det kodifierande. Troligen är det därför som man även i andra rättsakter, när man hänvisar till normerat språk, oftast väljer den tydligare och mer precisa benämningen taisyklinga lietuvių kalba (korrekt litauiska), som bättre motsvarar det kodifierande kännetecknet i begreppet standardspråk. Som nämndes i föregående avsnitt används uttrycket taisyklinga (lietuvių) kalba (korrekt (litauiska)) i lagen om det officiella språket och utbildningslagen²⁴.

En annan term som anger kravet på ett kodifierat språk, bendrinės kalbos normos (standardspråkets normer), används i lagen om grunderna för lagstiftning (”Artikel 14. 1. Utkast till rättsakter utarbetas i enlighet med standardspråkets normer och den juridiska terminologin”), Litauens civillag (”Artikel 2.40. Bildande av en juridisk persons namn. <...> 2. En juridisk persons namn ska bildas i enlighet med normerna för litauiskt standardspråk och får inte bestå enbart av ett generiskt ord (eller generiska ord) som direkt anger verksamhetens föremål eller typ av tjänst, eller enbart av ett ortnamn, eller enbart av något annat ord som saknar särskiljande

²³ När man 1993 behandlade lagförslaget om det officiella språket föreslog Aleksandras Vanagas att lagen helt enkelt skulle kunna heta lagen om litauiska språket (protokoll nr 21 från sammanträdet i Litauens språkkommission vid Litauens parlament, hållet den 3 juni 1993).

²⁴ Även andra rättsakter kan ange särskilda språkkrav som gäller för vissa användningsområden, till exempel föreskrivs i Litauens utbildnings- och forskningsministers förordning nr V–149 av den 8 mars 2017, ”Om fastställande av bestämmelser för forskarutbildning”, att ”Avhandlingens text ska skrivas på litauiska eller, om forskarutbildningskommittén godkänner det, på ett annat språk. <...> Avhandlingen ska vara skriven på korrekt språk.”

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 11

särskiljande egenskap”). Formuleringen från denna rättsakt har förts över till bestämmelserna om registret över juridiska personer (”761. När registerföraren har mottagit de handlingar som anges i punkt 76 i dessa bestämmelser, ska denne i enlighet med registerförvaltningsreglerna vända sig till Litauens språkkommission för rådgivning om huruvida den juridiska personens namn överensstämmer med normerna för litauiskt standardspråk”).

I de genomförande dokumenten för språkpolitiken används bendrinė kalba (standardspråk) också relativt sällan. I riktlinjerna för språkpolitiken 2003–2008 (godkända genom Litauens parlaments resolution nr IX-1595 av den 3 juni 2003) behandlas främst språkets officiella status, medan standardspråket nämns i beskrivningen av förhållandet mellan den kodifierade språkvarianten och dialekterna, det vill säga med fokus på kännetecknet allmän användning. Termen bendrinė kalba förekommer dock oftare i resolutioner från Litauens språkkommission som direkt behandlar språknormering, till exempel ”Om litauisk stavning och interpunktion” (godkänd genom resolution nr 60 av den 19 juni 1997) och ”Om benämningen på Europeiska unionens gemensamma valuta på litauiska” (godkänd genom resolution nr N-10 (99) av den 28 oktober 2004).

SAMMANFATTNING

När den statliga kommissionen för litauiska språket 2015 behandlade förslag till det konstitutionella lagförslaget om statsspråket rekommenderade den att begreppet allmänspråk²⁵ inte skulle definieras i själva lagen, utan att en mer specifik term, lämpligare för en rättsakt och direkt knuten till språklig kodifiering, skulle användas: allmänspråksnorm. Med andra ord skulle problemet med definitionen och omfattningen av termen allmänspråk även fortsättningsvis vara föremål för akademiska överväganden om samspelet mellan språkvarieteter och språklig norm, särskilt som diskussionerna åter hettar till om förhållandet mellan begreppen standardiserat och allmänspråk, om det kodifierade språket bör skiljas från den språkvarietet som används allmänt, och så vidare.²⁶

Så länge de vetenskapliga övervägandena fortsätter måste andra termer eller beskrivande ordkombinationer användas i rättsakterna. Valet och fördelningen av termer med huvudordet språk kan beskrivas utifrån begreppens inbördes förhållande (se Gaivenis 2015: 212).

²⁵ Den statliga kommissionen för litauiska språkets argument var att ”på förslag av Seimas rättsavdelning bör 18 § 3 mom., där detta begrepp nämns, flyttas till ingressen, där det är lämpligare att använda ett mer abstrakt begrepp – normerat språk” (även om allmänspråk förmodligen har en vidare betydelse än normerat (kodifierat) språk).

²⁶ Till exempel: var ”allmänspråket verkligen också en viss period i dess [språkets] utveckling, men den, liksom i andra länder, tog slut” (Smetonienė, Smetona, Valotka 2016: 8), och skulle motsättningen mellan korrekthet och språkbruk kunna lösas genom att fastställa att ”det endast är standardspråket som normeras. <...> Det är ett eftersträvansvärt ideal som knappast någonsin kommer att uppnås” (Smetona 2014).

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 12

1. Begreppen litauiska och statsspråk används som likvärdiga (identiska), men hänsyn bör tas till skillnader i sammanhang: statsspråk syftar i rättsakter oftast på litauiskans status, medan litauiska vanligtvis används i bestämmelser om språkundervisning eller spridning av språket.

2. Förhållandet mellan begreppen litauiska och allmänspråk kan beskrivas som ett förhållande mellan helhet och del: allmänspråket är en av litauiskans varieteter. Beroende på vilken aspekt som betonas – den kommunikativa eller den kodifierande – kan begreppet allmänspråk förstås i vidare eller snävare bemärkelse.

3. Om språkets kommunikativa funktion (allmän användning och kommunikation) betonas, är förhållandet mellan allmänspråket och korrekt litauiska, som grundar sig på kodifiering, svårast att beskriva. Förståelsen av detta förhållande är en mycket viktig del av samhällsutbildningen och kommunikationen, eftersom uppfattningarna om allmänspråk varierar inte bara i språkvetenskapliga arbeten. I regionerna kallar exempelvis yngre människor, särskilt de mer välutbildade som inte identifierar sig med dialekten, en språkvarietet som inte uppvisar de viktigaste lokala dialektdragen för allmänspråk. Man kan anta att denna syn också beror på den skarpa motsättningen allmänspråk: dialekt som skapats genom undervisningen i litauiska. Med andra ord klassificerar sådana talare en språkvarietet som skiljer sig från den traditionella dialekten som allmänspråk, ett medel för allmän kommunikation. Det är tveksamt om den vetenskapliga termen regiolekt, som betecknar sådana varieteter, skulle vara begriplig och godtagbar för allmänheten.

Dualismen i termen allmänspråk kan hindra kommunikationen och acceptansen av bestämmelser som reglerar normativ språkanvändning. Möjliga lösningar: 1) välja den föreslagna termen standardspråk (Smetonienė, Smetona, Valotka 2016), 2) använda beskrivande ordkombinationer eller för detta ändamål anpassa det mer sällan använda begreppet normspråk (språknorm).

LITERATŪRA

A l i ū k a i t ė D. 2011: Jaunųjų žemaičių raiškos idealai: sąmoningosios nuostatos. – Respectus Philologicus 20 (25), 209–220.

A l i ū k a i t ė D., V a l i k o n ė J. 2012: Bendrinės kalbos ir tarmės domenai. – Verbum 3, 7–20.

A l i ū k a i t ė D., M e r k y t ė-Š v a r c i e n ė E. 2012: Bendrinės kalbos regionai jaunųjų lietuvių kalbos bendruomenės narių požiūriu: kompetencija ir vaizdiniai. – Kalbos kultūra 85, 155–177.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017) www.bendrinekalba.lt ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 13

Auer P. 2005: Europe’s sociolinguistic unity, or: A typology of European dialect/standard constellations. – Perspectives on Variation – Sociolinguistic, Historical, Comparative. Sudarė Nicole Delbecque, Johan van der Auwera, Dirk Geeraerts, 7–42.

Baločkaitė R. 2014: Quo vadis, lietuvių kalba? – Šiaurės Atėnai. Prieiga internete: http://www.satenai.lt/2014/09/29/quo-vadis-lietuviu-kalba/ (žiūrėta 2015 09 01).

Cidz ikaitė

D. 2002: Anglų kalbos terminai common language, national language, literary language, King’s language, standard language ir jų lietuviški atitikmenys. – Archivum Lithuanicum 4, 273–282.

Daujotytė V. 2013: Poezijos ištarmės. – bernardinai.lt. Prieiga internete: http://www.bernardinai.lt/straipsnis/2013-06-19-viktorija-daujotyte-poezijos-istarmes/103001 (žiūrėta 2017 05 24).

Girdenis A. 2000: Kalbotyros darbai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Jonikas P. 1972: Lietuvių bendrinės rašomosios kalbos kūrimasis antrojoje XIX a. pusėje = The formation of written standard Lithuanian in the second half of the nineteenth century, Chicago, Ill.: Pedagoginis lituanistikos institutas.

LVŽ 1919: Laikinosios Vyriausybės žinios, 1919 m. liepos 1 d., Nr. 8. Prieiga internete: http://www.epaveldas.lt/object/recordDescription/LNB/C10000143886 (žiūrėta 2015 10 19).

Pupkis A. 2005: Kalbos kultūros studijos, Vilnius: Gimtas isn žodis.

Piročkinas A. Kas yra bendrinė kalba? – Lietuvos aidas, 2011 m. kovo 15 d. Prieiga internete: http://aidas.lt/lt/tautos-mokykla/article/1006-03-15-kas-yra-bendrine-kalba (žiūrėta 2015 10 23).

Salys A. 1979: Raštai I. Bendrinė kalba, Roma: Lietuvių katalikų mokslo akademija.

Skardžius P. 1997: Bendrinė ir literatūrinė kalba. – Rinktiniai raštai 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Smetona A. 2014: Kalba nėra vyžota vertybė. – Universiteto žurnalistas, 2015 m. gegužės 7 d. Prieiga internete: http://www.universitetozurnalistas.kf.vu.lt/2015/05/kalba-nera-vyzota-vertybe/ (žiūrėta 2015 09 01).

Smetonienė I. 2014: Kalbos vieta valstybių politikoje: standartinių kalbų susikūrimas. – Parlamento studijos 16. Prieiga internete: http://www.parlamentostudijos.lt/Nr16/16_kalba_2.htm (žiūrėta 2015 10 29).

Smetonienė I., Smetona A., Valotka A. 2016: Dėl standartinės kalbos termino. – Lietuvių kalba 10, 1–14. Prieiga internete:

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 14

http://www.lietuviukalba.lt/index.php/lietuviu-kalba/article/view/217 (žiūrėta 2015 09 01).

T u m ė n a s S. 2007: Kalba ir tarmė: dvikalbystė ar tik lingvistinis dž iazas? – Acta humanitarica universitatis Saulensis 3, 142–153.

V a i c e k a u s k i e n ė L. Lietuvių kalbos norminimo šimtmetis. Daug ideologijų ir šiek tiek vartosenos. – Naujasis židinys–Aidai 5–6, 165–172.

V a i c e k a u s k i e n ė L., S a u s v e r d e E. 2012: Lietuvos tarmių rezervatas: socialiniai ir geografiniai tarmės mobilumo ribojimai tiesioginių tyrimų duomenimis. – Taikomoji kalbotyra (1). Prieiga internete: http://taikomojiikalbotyra.lt.azalija.serveriai.lt/1t/2012/12/lietuvos-tarmiu-rezervatas-socialiniai-ir-geografiniai-tarmes-mobilumo-ribojimai-tiesioginiu-tyrimu-duomenimis (žiūrėta 2017 05 24).

V a l o t k a A. 2015: Kalbos politikos ir kalbos planavimo terminai. – Parlamento studijos 18, 84–101.

ŠALTINIAI

Augstskolu likums (Latvijos Respublikos aukštųjų mokyklų įstatymas). Prieiga internete: http://likumi.lv/doc.php?id=37967 (žiūrėta 2015 10 29).

Dekret z dnia 30 listopada 1945 r. o języku państwowym i języku urzędowania rządowych i samorządowych władz administracyjnych (Krašto liaudies tarybos prezidiumo 1945 m. lapkričio 30 d. dekretas dėl valstybės ir savivaldybių administracinių valdžių valstybinės ir administravimo kalbos. Prieiga internete: http://isap.sejm.gov.pl/isap.nsf/download.xsp/WDU19450570324/T/D19450324L.pdf (žiūrėta 2015 10 29).

Imigrācijas likums (Latvijos Respublikos imigracijos įstatymas). Prieiga internete: http://likumi.lv/doc.php?id=68522 (žiūrėta 2015 10 29).

Izglītības likums (Latvijos Respublikos švietimo įstatymas). Prieiga internete: http://likumi.lv/doc.php?id=50759 (žiūrėta 2015 10 29).

Keeleseadus (Estijos Respublikos kalbos įstatymas). Prieiga internete: https://www.riigiteataja.ee/akt/123032015257 (žiūrėta 2015 10 29).

Kielilaki (Suomijos Respublikos kalbos įstatymas). Prieiga internete: http://www.finlex.fi/fi/laki/ajantasa/2003/20030423 (žiūrėta 2015 10 29).

KTŽ 1990: Kalbotyros terminų žodynas. Sudarė Kazimieras Gaivenis, Stasys Keinys, redagavo Kazys Morkūnas, Kaunas: Šviesa.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 15

Lietuvos Respublikos administracinių nusižengimų kodekso patvirtinimo, įsigaliojimo ir įgyvendinimo tvarkos įstatymas. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/4ebe66c0262311e5bf92d6af3f6a2e8b/MBSfYstJwG (žiūrėta 2017 06 01).

Lietuvos Respublikos švietimo ir mokslo ministro 2017 m. kovo 8 d. įsakymas Nr. V-149 „Dėl mokslo doktorantūros nuostatų patvirtinimo. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/3abcb2a0049611e79ba1ee3112ade9bc (žiūrėta 2017 06 26).

Lietuvos Respublikos švietimo įstatymas. Prieiga internete: http://www3.lrs.lt/pls/inter2/dokpaieska.showdoc_l?p_id=458774 (žiūrėta 2015 12 03).

Lietuvos Respublikos teisėkūros pagrindų įstatymas. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAP/TAIS.429713?positionInSearchResults=6&searchModelUUID=ea851780-69e9-43ec-89a9-286ed25b8520 (žiūrėta 2017 06 26).

Lietuvos Respublikos terminų bankas. Prieiga internete: http://terminai.vlkk.lt/pls/tb/tb.search (žiūrėta 2015 12 03).

Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos įstatymas. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.0B0253BB424C/TAIS_170492 (žiūrėta 2015 12 03).

Lietuvos Respublikos valstybinės kalbos konstitucinio įstatymo projektas. Prieiga internete: http://www3.lrs.lt/pls/inter/dokpaieska.showdoc_l?p_id=448209&p_tr2=2 (žiūrėta 2015 12 03).

Lietuvos Respublikos vartotojų teisių apsaugos įstatymas. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.D790096B17EE/dMEBWudMWk (žiūrėta 2015 12 03).

Lietuvos Respublikos Vyriausybės 2010 m. gegužės 19 d. nutarimas Nr. 553 „Dėl geležinkelių transporto rinkos reguliuotojo gautų skundų nagrinėjimo tvarkos aprašo patvirtinimo“. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.35260B69187F/usrRRrZiNO (žiūrėta 2017 06 26).

Lietuvos Respublikos vyriausiojo valstybinio darbo inspektoriaus 2017 m. birželio 23 d. įsakymas Nr. EV-77 „Dėl žinių darbuotojų saugos ir sveikatos klausimais tikrinimo valstybinėje darbo inspekcijoje organizavimo ir vykdymo tvarkos aprašo patvirtinimo“. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/f4e2658057e311e7846ef01bfffb9b64 (žiūrėta 2017 06 26).

Lietuvos vyriausiojo administracinio teismo 2011 m. gruodžio 23 d. nutarimas (byla N-62-2354-11) „Dėl Vilniaus apygardos administracinio teismo 2010 m. spalio 25 d. nutarties

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 16

D. G. administracinio teisės pažeidimo byloje“. Prieiga internete: http://eteismai.lt/byla/12488001392033/N-62-2354-11 (žiūrėta 2017 05 24).

Lietuvos Respublikos vyriausiojo valstybinio darbo inspektoriaus 2017 m. birželio 23 d. įsakymas Nr. EV-77 „Dėl žinių darbuotojų saugos ir sveikatos klausimais tikrinimo valstybinėje darbo inspekcijoje organizavimo ir vykdymo tvarkos aprašo patvirtinimo“. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/f4e2658057e311e7846ef01bffb9b64 (žiūrėta 2015 12 03).

Lietuvos Respublikos Vyriausybės 2003 m. lapkričio 12 d. nutarimas Nr. 1407 „Dėl Juridinių asmenų registro nuostatų patvirtinimo“. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.9E302593CE80/MwWFezpYlh (žiūrėta 2015 12 03).

Lietuvos Respublikos Vyriausybės 2010 m. gegužės 19 d. nutarimas Nr. 553 „Dėl geležinkelių transporto rinkos reguliuotojo gautų skundų nagrinėjimo tvarkos aprašo patvirtinimo“. Prieiga internete: https://www.e-tar.lt/portal/lt/legalAct/TAR.35260B69187F/usrRRrZiNO (žiūrėta 2015 12 03).

LKE 2008: Lietuvių kalbos enciklopedija. Sudarė Kazys Morkūnas, redagavo Vytautas Ambrazas. 2-as patiksl. ir papild. leidimas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

LTŽ 2012: Ramonienė M., Brazauskienė J., Burneikaitė N., Daugmaudytė J., Kontutytė E., Pribušauskaitė J. 2012: Lingvodidaktikos terminų žodynas, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Pilsonības likums (Latvijos Respublikos pilietybės įstatymas). Prieiga internete: http://likumi.lv/ta/id/57512-pilsonibas-likums (žiūrėta 2015 10 29).

Språklag (Švedijos Karalystės kalbos įstatymas). Prieiga internete: https://lagen.nu/2009:600 (žiūrėta 2015 10 29).

Valstybinės kalbos politikos 2003–2008 m. gairės (patvirtinta Lietuvos Respublikos Seimo 2003 m. birželio 3 d. nutarimu Nr. IX-1595). Prieiga internete: http://www.vlkk.lt/kalbos-politika/lietuvos-kalbos-politikos-gaires/valstybines-kalbos-politikos-2003–2008-m-gaires (žiūrėta 2015 11 02).

Valstybinės lietuvių kalbos komisijos prie Lietuvos Respublikos Seimo 1997 m. birželio 19 d. nutarimas Nr. 60 „Dėl lietuvių kalbos rašybos ir skyrybos“. Prieiga internete: https://e-seimas.lrs.lt/portal/legalAct/lt/TAD/TAIS.41265 (žiūrėta 2017 06 26).

Valstybinės lietuvių kalbos komisijos 2004 m. spalio 28 d. nutarimas Nr. N-10(99) „Dėl Europos Sąjungos bendrosios valiutos pavadinimo lietuvių kalboje“. Prieiga internete:

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 17

http://www.vlkk.lt/vlkk-nutarimai/nutarimai/del-europos-sajungos-bendrosios-valiu tos-pavadinimo-lietuviu-kalboje (žiūrėta 2017 06 26).

Valsts valodas likums (Latvijas Republikas valstybinės kalbos įstatymas). Prieiga internete: http://likumi.lv/doc.php?id=14740 (žiūrėta 2015 10 29).

Ustawa z dnia 7 października 1999 r. o języku polskim (1999 m. spalio 7 d. įstatymas dėl lenkų kalbos). Prieiga internete: http://isap.sejm.gov.pl/DetailsServlet?id=WDU19990900999 (žiūrėta 2015 11 02).

Zákon Národnej rady Slovenskej republiky o štátnom jazyku Slovenskej republiky (Slovakų Respublikos Nacionalinės Rados įstatymas dėl Slovakų Respublikos valstybinės kalbos). Prieiga internete: http://www.zakonypreludi.sk/zz/1995-270 (žiūrėta 2015 10 29).

Zakon o javni rabi slovenščine (ZJRS) (Slovėnijos Respublikos įstatymas dėl viešo slovėnų kalbos vartojimo). Prieiga internete: http://www.uradni-list.si/1/objava.jsp?urlurid=20043841 (žiūrėta 2015 10 29).

Gauta 2017 10 04

Priimta 2017 12 08

DAIVA VAIŠNIENĖ

Lietuvos edukologijos universitetas

Lietuvių kalbotyros ir komunikacijos katedra

T. Ševčenkos g. 31, LT-03111 Vilnius

[email protected]

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 18

THE CONCEPT OF STANDARD LANGUAGE IN THE LEGISLATION OF THE REPUBLIC OF LITHUANIA AND IN THE CONTEXT OF LANGUAGE POLICY

Summary

The publication raises the issue of whether the linguistic terms that describe the status of language and its key usage characteristics are used in the legislation and other language-policy documents clearly and unambiguously, whether the legislators and the general public understand them equally. The goal of the article is to discuss a system of the terms that include the related word language and that are used in the legislation and language-policy documents, as well as their dissemination and usage features. A lot of attention is paid to the concept of standard language, its functionality and usage context. The definitions of this term (provided in glossaries, the Term Bank of the Republic of Lithuania) are reviewed, also its relationship with other concepts describing the status and functions of a language is discussed.

Pranas Skardžius, the author of the term bendrinė kalba (standard language), distinguished two features of it: 1) The communicative, or commonly used, feature separates standard language as a language branch from all other language branches (in the broad sense, the full set of all regional, social and functional variants); 2) The codification, or correctness, feature emphasises the prescriptive nature of standard language (vs. dialects, jargon, etc.). The binarity of Skardžius’ definition, only emphasising one of the features a bit more, is also preserved in later sources: glossaries, encyclopedias. The Law on State Language does not include the standard language term at all, therefore its ambivalence is avoided. Other legislation indicating codified language usually uses a clearer and more specific definition correct Lithuanian language which more accurately reflects the codification feature of the concept of standard language.

The term standartinė kalba (standard language) has not yet taken root in Lithuania but the relationship between the concepts of standard and national (or commonly used) language are more and more discussed, including whether we need to distinguish codified language from commonly used language variant (standartinė kalba vs. bendrinė kalba). The duality of the term used in both senses may be an obstacle when communicating. Several solutions are proposed to emphasise the aspect of codification: to accept the newly proposed

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204

DAIVA VAIŠNIENĖ. Bendrinės kalbos samprata Lietuvos Respublikos teisės aktuose ir kalbos politikos kontekste | 19

term standartinė kalba, to work around the issue by using descriptive word combinations, or to apply a less often used concept of codified language (norms of language) for this purpose.

KEYWORDS: official language, language policy, standard language, correctness.

BENDRINĖ KALBA 90 (2017)

www.bendrinekalba.lt

ISSN 2351-7204