Artikeln behandlar regionalstudiernas potential i utbildningen av blivande lärare och ger även separata rekommendationer för hur regionalstudier kan användas för att diversifiera innehållet i kombinerade ämnen inom den kompetensbaserade utbildningen, vars genomförande har inletts i det lettiska utbildningssystemet.
Artikelns syfte är att, med utgångspunkt i den språkliga forskningen om Södra Kurzeme, ge rekommendationer för kreativ användning av forskningsresultaten i utbildningen av blivande lärare och därigenom utveckla deras övergripande kompetenser.
Artikelns uppgifter: 1) att bedöma potentialen i den hittills genomförda språkforskningen om Södra Kurzeme för utbildningen av blivande lärare inom humaniora; 2) att med separata exempel belysa regionalstudiernas potential för att diversifiera innehållet i kombinerade ämnen i den nya undervisningsmodellen.
Inledningen beskriver artikelns aktualitet, syfte, forskningsmetoder och uppgifter. Den första delen, ”Språkforskning om Södra Kurzeme i utbildningen av blivande lärare inom humaniora”, ger en inblick i regionalstudier vid Liepājas universitet och beskriver hur blivande lärares intresse för regionalstudier kan väckas. Den andra delen, ”Regionalstudiernas potential vid utvecklingen av innehållet i kombinerade ämnen”, ger separata rekommendationer om hur regionalstudier kan integreras i innehållet i kombinerade ämnen. Avslutningsvis presenteras de viktigaste slutsatserna och rekommendationerna.
SAMMANFATTNING
Artikeln undersöker regionalforskningens potential i utbildningen av blivande lärare och ger dessutom särskilda rekommendationer om hur regionalforskning kan användas för att diversifiera innehållet i kombinerade ämnen inom den kompetensbaserade utbildningen, vars genomförande har inletts i det lettiska utbildningssystemet.
1 Artikeln har utarbetats inom ramen för det nationella forskningsprogrammet ”Det lettiska språket” (nr VPP-IZM-2018/2-0002).
BENDRINĒ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 2
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 2
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
innehållet i kombinerade ämnen inom den kompetensbaserade utbildningen, vars genomförande har inletts i det lettiska utbildningssystemet.
Syftet med artikeln är att, efter en utvärdering av befintliga studier av sydkurisk dialekt, ge rekommendationer om hur resultaten av dessa studier kan införlivas i undervisningen av elever och utbildningen av blivande lärare genom att utveckla deras övergripande kompetenser.
Artikelns uppgifter är: 1) att bedöma potentialen hos de hittills genomförda studierna av sydkurisk dialekt i utbildningen av blivande lärare i humanistiska ämnen; 2) att identifiera regionalforskningens potential för att diversifiera innehållet i kombinerade ämnen i den nya undervisningsmodellen genom att ge särskilda exempel.
Inledningen beskriver artikelns aktualitet, syfte, forskningsmetoder och uppgifter. Artikelns första del, ”Studier av sydkurisk dialekt i utbildningen av blivande lärare i humanistiska ämnen”, ger en inblick i regionalforskningen vid Liepājas universitet och beskriver hur blivande lärares intresse för regionalforskning bör väckas. Artikelns andra del, ”Regionalforskningens potential för utvecklingen av innehållet i kombinerade ämnen”, ger särskilda rekommendationer om hur regionalforskning kan införlivas i innehållet i kombinerade ämnen. Artikeln avslutas med de viktigaste slutsatserna och rekommendationerna.
INLEDNING
Forskningens aktualitet bestäms av förändringar i det lettiska utbildningssystemet och det projekt som genomförs av Statens utbildningsinnehållscentrum, ”Kompetensbaserad metod i undervisningens innehåll” (PI 2019), vars syfte är att ”utveckla, pröva och successivt införa ett sådant innehåll och en sådan undervisningsmetod i Lettland för den allmänna utbildningen, från förskoleåren till gymnasiet, att eleverna tillägnar sig de kunskaper, färdigheter och attityder som behövs för livet i dagens samhälle” (se PP 2019). Den kompetensbaserade metoden syftar till att främja ämnesområdenas integrering och att, i enlighet med elevernas ålder, lösa komplexa uppgifter med hjälp av varierade resurser och minska åtskillnaden mellan skolämnena.
Lärarutbildningsprogrammen anpassas till den nya modellen för undervisningens innehåll. Därför inleddes från och med 2020 även vid Liepājas universitet (hädanefter LiepU) en prövning av en ny utbildningsmodell för lärare i olika ämnen. Även utbildningen av lärare i lettiska språket och litteratur omfattar integrering av aspekter från flera humanistiska vetenskaper i en och samma kurs. Exempelvis ingår regionalforskning (dialektologi) i kursen ”Lettiska språkets och litteraturens sociala och regionala aspekter”, där forskningsfärdigheter ska utvecklas genom studier av en bestämd sociolekt eller regiolekt,
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 3
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 3
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
genom att undersöka den lokala miljöns språkkollektivs tillhörighet till sociala eller territoriella grupper och utveckla ett intresserat förhållningssätt till olika språkvarianter.
Relevansen av regionalistiska studier i utbildningssammanhang bestäms också av UNESCO:s konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet: det immateriella kulturarvet omfattar även muntliga traditioner och uttryck, däribland språket som bärare av det immateriella kulturarvet (Konv.NKMS 2003; NKML 2016). I enlighet med konventionen ska det immateriella kulturarvet inte bara dokumenteras, studeras, bevaras och skyddas, utan också främjas och föras vidare till kommande generationer, särskilt genom formell och icke-formell utbildning. Fram till 2021 hade endast Rucavas traditionella kulturrum från regionen Dienvidkurzeme tagits upp på Lettlands förteckning över värden inom det immateriella kulturarvet; det representerar flera områden, däribland språket som bärare av det immateriella kulturarvet (RTK 2018).
Frågor om regional identitet har också aktualiserats av Lettlands administrativa-territoriella reform (lagen om administrativa territorier och befolkade orter trädde i kraft den 23 juni 2020), som i processen att skapa större, ekonomiskt starkare kommuner och fastställa deras gränser gav upphov till diskussioner också om bevarandet av invånarnas identitet i kulturhistoriska regioner. Samtidigt föreslog Lettlands president Egils Levits att en ”lag om Lettlands historiska landskap” skulle utarbetas och betonade: ”Varje lettiskt historiskt landskap har sina egna unika och särpräglade drag av lettiskhet, traditioner, språkvarianter och en egenartad kulturhistorisk miljö. Mångfalden av lettiskhetens särdrag, de två traditionerna inom lettisk skriftspråklighet, de lettiska historiska landskapens kulturhistoriska miljö och de kulturrum som lokala gemenskaper upprätthåller och som främjar hållbarhet är en gemensam rikedom för den lettiska nationen, som staten bör stödja och utveckla” (Levits 2020a).
Artikelns syfte. Med utgångspunkt i den lingvistiska forskningen om Dienvidkurzeme ge rekommendationer för kreativ användning av forskningsresultaten i utbildningen av blivande lärare och utvecklingen av deras ämnesövergripande färdigheter. Som jämförelse används resultaten från studien ”MundART WERTvoll. Lebendige Dialekte an Bayerischen Schulen” (2019), genomförd i Tyskland (Bayern), som sammanställer såväl teoretiska utgångspunkter som utarbetar och anpassar en metodik för kreativ användning av dialektmaterial i skolor, även stadsskolor, exempelvis i sådana undervisningsprogram som ”Dialektalt ordförråd”, ”Teater”, ”Litteratur och kreativt skrivande”, ”Dialektgeografi” (Dialektgeographie), ”Kreativ design” (Kreatives Gestalten), ”Musik” och ”Matlagning” (se MundART WERTvoll 2019).
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 4
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 4
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
Artikelns uppgifter: 1. Bedöma potentialen hos den forskning om språket i Dienvidkurzeme som hittills genomförts för utbildningen av blivande lärare inom humaniora; 2. Med enskilda exempel visa på potentialen hos regionalistiska studier för att diversifiera innehållet i kombinerade ämnen i den nya undervisningsmodellen.
I artikeln används dialektmaterial från Dienvidkurzeme från andra hälften av 1900-talet och början av 2000-talet:
1) Den transkriberade delen av LiepU:s Kurzemes humanistiska instituts expeditioner i Rucava och Sventāja (2004–2005), i Rucava (2006–2007), i Nīca (2008–2009, 2011), i Virga och Bunka (2012), i Bārta (2013–2014) och i Priekules kommun (2018) (kartotek över regionala ord, textmanuskript), liksom texter på Dienvidkurzemes dialekter publicerade i verken ”Mana novada valoda: Lejaskurzeme” (2004), ”Rucavā, tur Paurupē… Etnogrāfija, folklora, valoda” (2007, nytryck 2008) och ”No Sventājas līdz Ancei: Latviešu izloksnes Rietumkurzemes piekrastē 20. gs. beigās / 21. gs. sākumā” (2008);
2) Lettlands universitets kartotek över regionala ord vid Institutet för lettiska språket (nedan LU LaVI), där alla dialekter i Dienvidkurzeme finns representerade (mer än 510000 poster);
3) Studien ”Avoti vēl neizsīkst: Latviešu valodas dialekti 21. gadsimtā” (2016), publicerad inom LU LaVI:s projekt ”Latviešu valodas dialekti 21. gadsimtā: sociolingvistisks aspekts”, som innehåller cirka 70 sidor med texter från Bārta och Rucava.
Informanterna från andra hälften av 1900-talet och 2000-talet motsvarar endast delvis den traditionella dialektologins kriterier för informanter. Det är inte längre möjligt ens för en informant ur den äldre generationen att tillhöra endast en socken (dialekt): föräldrafamiljen har flyttat eller blivit förflyttad (detta påverkades särskilt av andra världskrigets slut i Kurzeme samt av kollektiviseringen och övergången från enskilda gårdar till bycentrum); informanten har fått sin utbildning vid en stadsskola på gymnasienivå eller vid ett universitet, arbetat i en stad osv. Vid insamlingen av material användes huvudsakligen sociolingvistiska metoder: enkäter och intervjuer. Under Kurzemes humanistiska instituts expeditioner på 2000-talet intervjuades i varje socken (dialekt) även kultur- och utbildningsarbetare, lokalhistoriker samt ledare och medlemmar i folkloresällskap och etnografiska grupper.
Forskningsmetoder:
1) Dokumentanalys i regionalforskningens kontext. För att ta reda på den indelning av skolämnen i ämnesområden som utarbetats inom projektet ”Skola 2030” samt riktlinjerna för kompetensansatsens innebörd och ämnesövergripande samband analyserades läroplansinnehåll, metodiska anvisningar och material som publicerats på projektets webbplats. För att ta reda på regionalforskningens
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 5
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošō skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 5
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
aspekters roll i den nya modellen för lärarutbildning analyserades material från det professionella kandidatprogrammet ”Lärare” inom LiepU:s ESF-projekt nr 8.2.1.0/18/I/002 ”Minskning av fragmenteringen av studieprogram vid LiepU”. Tematiska innehållsgrupper identifierades där regionalt forskningsmaterial kan användas för att diversifiera innehållet i kombinerade skolämnen;
2) Kvalitativ analys av dialektmaterial. Efter att tematiska grupper i utbildningsinnehållet identifierats (t.ex. kläder, maträtter, arbeten och redskap, namn på växter och djur) valdes lexikala exempel och dialekttexter ur samlingar av material från sydkuriskan (se beskrivningen av källorna till språkmaterialet).
1. STUDIER AV SYDKURISKAN I UTBILDNINGEN AV BLIVANDE LÄRARE INOM HUMANIORA
Valsts pētījumu programmas „Latviešu valoda” (2018–2021) apakšprojektā „Reģionālistika” turpināta Dienvidkurzemes izlokšņu izpēte, kas LiepU sadarbībā ar LU Latviešu valodas institūtu (turpmāk – LU LaVI) norit jau 20 gadu. Tas nebūtu iespējams bez pētnieku (Brigita Bušmane, Benita Laumane, Liene Markus-Narvila, Ieva Ozola u. c.) sadarbības ar studentiem, skolotājiem, bibliotekāriem, Dienvidkurzemes novadpētniekiem un citiem pētniecībā ieinteresētiem entuziastiem. Piem., Baltijas jūras piekrastes izlokšņu tekstu krājumā „No Sventājas līdz Ancei: Latviešu izloksnes Rietumkurzemes piekrastē 20. gs. Beigās / 21. gs. sākumā” (NSLA 2008) publicēto izlokšņu tekstu vākšanā un atšifrēšanā piedalījušies 26 Liepājas studenti. Šādu pētījumu dalībniekiem tas bieži ir personiski nozīmīgs darbs, jo saistās ar dzimtās vietas izloksni kā paša pētījuma dalībnieka lokālās identitātes iezīmi. Blakus zinātniskam devumam šādi pētījumi stiprina katra pētījuma dalībnieka identitāti un pašvērtējumu. Studenti gūst apliecinājumu, ka arī paši ir unikālu zināšanu avots, un tas dod papildu motivāciju studijām.
Först behöver studenterna skaffa sig grundläggande kunskaper och förståelse för lettiskans regionala indelning och finna svar på grundläggande frågor: ”Vad är en dialekt, vad är en lokal dialekt, varför har de uppstått, finns de fortfarande och så vidare?” Det innebär att grundbegreppen måste klargöras. För att besvara dessa frågor är det inte bara akademiska studier inom lettisk dialektologi som är användbara, till exempel Martas Rudzītes ”Latviešu
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 6
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 6
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
dialektoloģija” (1964), „Darbi latviešu dialektoloģijā” (2005), bet arī elektroniskie mācību izdevumi, piem., Latviešu valodas aģentūras izdevumi „Latviešu valodas rokasgrāmata” (VRGr), kurā ir dialektoloģijai veltīta daļa, „E-pupa” – elektroniskā latviešu valodas vārdnīca (sk. E-pupa) u. c. Šo resursu radīšanā piedalījušies nozares pētnieki un docētāji, resursi paredzēti galvenokārt skolēniem un citiem interesentiem, bet raksta autoru akadēmiskā darba pieredze liecina, ka tie noteikti izmantojami topošo skolotāju studijās: lai noskaidrotu un nostiprinātu pamatjēdzienus, pārbaudītu kompetenci, veicot testus un uzdevumus.
Expeditionsinsamlingarna utgör grunden för beskrivningar av lokala dialekter, dialektgrupper och dialekter, där de viktigaste lexikala, fonetiska och morfologiska särdragen behandlas och, än så länge mer sällan, även syntaktiska särdrag. När studenter deltar i fältstudier tillsammans med erfarna forskare lär de sig intervjuteknik, enkätundersökningar och andra metoder för insamling av språkmaterial. Tyvärr avsätts ingen tid (högskolepoäng) för en praktisk kurs i dialektologi i det nya studieprogrammet för lärare i lettiska språket och litteraturen. Även i kursen ”Lettiska språkets och litteraturens sociala och regionala aspekter” blir det på grund av tidsbrist svårt att planera uppgifter med anknytning till praktiskt fältarbete. I den närbesläktade kursen ”Lettisk folklore” ingår endast en liten insamling av folkloremateriel som en av de praktiska uppgifterna. Därför behövs, vid bedömningen av innehållet i de nya utarbetade studiekurserna och balansen mellan teori och praktik, en diskussion om att öka andelen praktikbaserade studieformer.
Som LVDAf III-kartan visar (se fig. 1) är täckningen av publicerade beskrivningar av lokala dialekter och mer omfattande studier fortfarande ojämn i hela Lettland. Detta kan därför inspirera blivande lärare både till eget arbete under studietiden och till att uppmuntra eleverna till sådant arbete under kommande yrkesår. Kartans goda täckning av södra Kurzeme är också ett resultat av LiepU:s forskning och studenternas medverkan, men även här finns lokala dialekter som är föga utforskade. Exempelvis finns det ingen beskrivning av Dunikas lokala dialekt vid den litauiska gränsen, och inte heller några mer omfattande publicerade eller opublicerade studier.
Under 2000-talet har användningen av sociolingvistiska metoder och tekniker ökat. Till exempel genomförde dialektologer vid LU LaVI projektet ”Latviešu valodas dialekti 21. gadsimtā: sociolingvistisks aspekts” (2013–2016), som är den första mer omfattande sociolingvistiskt inriktade studien av dialekternas livskraft i Lettland (se Stafecka, Markus-Narvila 2016). Studien omfattade endast fallstudier: ett urval av lokala dialekter sammanställdes, där södra Kurzeme representerades av två dialekter – Bārta och Rucava. Man fick inte bara in talprov från olika generationer, utan undersökte även invånarnas inställning till sin lokala modersdialekt som ett tecken på den egna identiteten och studerade bruket av den lokala dialekten i olika kommunikationssituationer
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 7
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 7
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
i situationer, dialektens livskraft och dess koppling till centra för ekonomiskt och kulturellt liv – skolan, kulturinstitutioner, kyrkan. Eftersom kommunikationen mellan olika generationer i traditionella dialektområden hittills nästan inte alls har undersökts i Lettland, dokumenterades och förklarades skillnader mellan olika generationers tal i projektet. Dialekternas dynamik kartlades genom att man fastställde vilka särdrag som kännetecknar dialekten och som har bevarats i alla generationers tal, samt i vilken utsträckning talarna känner till ord som registrerades i dessa dialekter i mitten av 1900-talet – under den lettiska dialektundersökningen (exempel på frågeformulär, se Stafecka, Markus-Narvila 2016: 501–510). I Litauen har ett sådant sociolingvistiskt projekt, som omfattade samtliga dialektpunkter, genomförts av Institutet för det litauiska språket: projektet ”Šiuolaikiniai geolingvistikos tyrimai Lietuvoje: punktų tinklo optimizacija ir interaktyvioji tarminės informacijos sklaida” (2010–2013). Där konstaterades starka, svaga och redan försvunna dialektpunkter samt framväxten av regiolekter och regionala standarder (Mikulėnienė, Meiliūnaitė 2014).
FIG. 1. Karta över publicerade dialektbeskrivningar och mer omfattande studier (LVDAf 2013: karta III, 198).
Dialektologin (geolingvistiken) under 2000-talet är ännu mer mångsidig. Därför skulle införandet av nya metoder i den lettiska dialektologin göra det mer intressant att lära känna och undersöka dialekter inom studieprogrammen, både för studenter som kan tala en dialekt och för dem vars familjeband till de traditionella dialekterna inte längre är levande. En sådan metod är perceptuell dialektologi (som redan används inom litauisk geolingvistik på 2000-talet; se till exempel Aliūkaitė 2020;
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 8
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai: Dienvidkurzemes potenciāls | 8 doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
Brazaitienė 2020). Šī metode paredz dažādu paaudžu valodas paradumu, valodu uztveres, runātāju lingvistiskās attieksmes, izlokšņu subjektīvā vērtējuma noskaidrošanu. Latviešu reģionālistikā ieskatu šai metodoloģijā un lauka pētījuma rezultātos, skaidrojot folkl ingvistikas (folk linguistics) būtību un pētījumu virzienus, sniedz, piem., Sanita Lazdiņa (Martena) rakstā „A kuo tu vari izskaidruot volūdu? Folkl ingvistika jeb nevalodnieku devums valodniecībā (Baltinavas lauka pētījuma piemērs)” (Lazdiņa 2014). Dienvidkurzemē šādi pētījumi pagaidām veikti epizodiski un tikai izlases veidā – daļēji iekļaujoties LU LaVI projektā „Latviešu valodas dialekti 21. gadsimtā: sociolingvistisks aspekts” veiktajās aptaujās.
Andelen blivande lärare i lettiska och litteratur som har liten eller ingen koppling till traditionella dialekter (regionala varieteter av lettiska) ökar. Det kan förväntas att andelen sådana studenter också kommer att öka i Lettland, bland annat i Kurzeme, till följd av urbaniseringen. Därför ökar å ena sidan behovet av mångsidigt dialektmaterial och forskning: inte bara traditionella vetenskapliga artiklar, monografier, dialektordböcker och dialektatlaser, utan även dialektinspelningar, videomaterial och bilder som illustrerar för 2000-talets studenter obekanta förhållanden i landsbygdslivet, naturen med mera. Det blir allt viktigare att skapa förståelse hos blivande lärare för den landsbygdsmiljö som skildras i den klassiska lettiska litteraturen och för de regionala ord som används för att beteckna den: lärare i litteraturkurser kan inte klara sig utan regionala studier. Regionala ord förekommer också i moderna lettiska litterära texter. Till exempel imiteras inte det språk som talades på 900-talet i Jūrpils (dagens Grobiņa) i Valdis Rūmnieks och Andrejs Miglas roman ”Kuršu vikings” (Rūmnieks, Migla 1998), men den västkuriska språkmiljön skapas genom en mångsidig användning av kuriska ord (deras betydelse behöver förstås för att texten ska kunna uppfattas), till exempel klanga ’våg’, denķts ’kraftig, bastant’ med mera. Sydkuriska ord kan man bekanta sig med genom att läsa poesi av Nora Kalna och Olafs Gūtmanis eller Jēkabs Janševskis kulturhistoriska roman ”Dzimtene”, där karakteristiska lexem från de sydkuriska dialekterna används, såsom antiķi ’ögonbryn’, āzenis ’sydvästlig vind’, gandrs ’stork’, gotena ’kviga, ung ko’, neķielis ’person med dåligt lynne’, skutuls ’skål’, tīre ’tunn välling’ med mera (se mer utförligt till exempel Bušmane 2004: 73–75; Petre 2018).
I ett projekt om dialekternas livskraft som genomfördes i skolor i Bayern i Tyskland uppmuntrades eleverna att ägna sig åt både traditionella kreativa aktiviteter, till exempel att sätta upp en teaterföreställning på dialekt, och att skapa ”poesislam”, improvisera, utveckla kreativt skrivande på dialekt och göra videoklipp (MundART WERtVoll 2019: 9). Inget av dessa projekt är möjligt om eleverna inte först har bekantat sig med dialektens ordförråd, uttal och särdrag i textskapandet.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 9
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 9
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
Både blivande lärare och elever använder olika ordböcker för att förklara betydelsen av regionala ord. Detta tillgodoses också av elektroniska läromedel, till exempel ”Latviešu valodas rokasgrāmata”, där uppgift 5 i kapitlet ”Dialektoloģija”, som syftar till att bekanta sig med dialektalt ordförråd, redan hänvisar till den elektroniska lettiska ordboken tezaurs.lv (se fig. 2). Eftersom uppgiften innehåller regionala ord för maträtter som är specifika för olika regioner i Lettland och som elever och studenter vanligtvis inte har ätit, går uppgiften inte att genomföra utan den föreslagna ordboken.
FIG. 2. Uppgift 5 i kapitlet ”Dialektoloģija” i ”Latviešu valodas rokasgrāmata”, för att bekanta sig med dialektalt ordförråd (VRGr).
Forskning om de sydkuriska dialekterna har visat att i församlingar där etnografiska grupper, folklore- och traditionella grupper samt även barngrupper för folklore är verksamma, skapas texter (framträdanden) för uppträdanden eller för att underhålla turister, där sådana dialektdrag medvetet används tätt (uttalsskillnader, ord, ordformer) som inte längre hörs i vardagligt tal eller endast hörs sporadiskt
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 10
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai: Dienvidkurzemes potenciāls | 10 doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
från talare ur den äldre generationen. Sådana texter för elever som deltar i olika talartävlingar utarbetas också av lärare. Därför är det viktigt att läraren känner till dialektens särdrag väl och uppfattar språket som en helhet, samt kan förklara det för eleverna utan överdrifter. Exempelvis berättar den pensionerade läraren Dzintra Skrube från Rucava: ”Jag hade också en folkloregrupp, Ķuocītis. Barn, skolbarn. I alla program som vi gjorde försökte jag hela tiden lägga till något så att det skulle vara Rucavas tal, Rucavas språk” (Stafecka, Markus-Narvila 2016: 197).
2. REGIONALSTUDIERNAS POTENTIAL I UTVECKLINGEN AV INNEHÅLLET I KOMBINERADE ÄMNEN
Regionalstudier är betydelsefulla inte bara inom humaniora och kan därför integreras på ett mer varierat sätt i blivande lärares utbildning. Vid utformningen av det nya utbildningsinnehållet är fördjupat lärande viktigt: ”Utvecklingen av kunnande är kopplad till fördjupat lärande – en process där eleven utvecklar förmågan att generalisera och överföra nya kunskaper och färdigheter till okända situationer (även situationer i det verkliga livet), samtidigt som undervisningen sätter processen genom vilken vi får kunskap (hur vet vi?) i förgrunden, inte bara ackumuleringen av en viss mängd innehåll (vad vet vi?)” (MI 2019). I den nya undervisningsmodellen förutsätts att ”eleverna, vid sidan av enkla uppgifter, utför komplexa uppgifter och för att lösa dem tillägnar sig undervisningsinnehåll inte bara inom ett undervisningsområde utan också inom flera ämnen eller undervisningsområden” (MS 2019). Regionalstudier lämpar sig för detta, eftersom de skapar en koppling mellan elevens personliga erfarenheter och olika ämnen.
De insamlade namnen på realia och beskrivningarna av själva företeelserna gör det möjligt att på ett mer uttrycksfullt sätt förklara historiska händelser och företeelser samt beskriva tidsperiodens livsstil. Namnen på realia som håller på att försvinna eller redan har försvunnit är kopplade till socioekonomiska förändringar: de grupper av hotade regionala ord som påverkats av förändringar i näringsverksamheten omfattar ord inom boskapsskötsel, jordbruk och fiske, exempelvis lexemet brāģis ’ett litet tak som kan skjutas upp och ned mellan fyra stolpar för att skydda en höstack mot väta’ (se fig. 3), krāģis ’höstack’ (Apv., LiepU mat.); kūģis ’lie’ (LaVI mat.), ķestes ’trästänger för att bära hö’, spaile ’sträng’ används inte längre aktivt, eftersom det aktuella sättet att samla hö delvis redan har försvunnit (om detta, se även Bušmane, Markus-Narvila 2016: 102). Dialektuppteckningar innehåller ofta ytterligare beskrivningar av någon realia. Exempelvis innehåller uppgifterna i LVI:s samling av regionala ord
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 11
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai: Dienvidkurzemes potenciāls | 11 doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
inte bara språklig information utan också en bild som visar föremålets utseende tämligen exakt, samt en beskrivning av hur det används.
FIG. 3. brāģis ’ett litet tak som kan skjutas upp och ned mellan 4 stolpar för att skydda en höstack mot väta’ (LU LaVI mat.).
En del av dessa lexem är kända och finns kvar i det passiva ordförrådet inte bara hos den allra äldsta generationen utan också hos medelålders personer, om de själva deltog i sådant arbete som barn eller unga. Exempelvis kan informanter födda på 1960-, 1970- och 1980-talen från Rucava och Grobiņa fortfarande nämna de mest karakteristiska lexemen för detta sätt att bedriva jordbruk när de får frågan Hur samlade ni in hö förr, minns ni?.
I Rucava: gurkste – det är det där bindmaterialet, alltså lite som man tar från samma [..], [från] sädesstråna, och skär till det så där..; då slog pappa fortfarande gräset med lie. och sedan fanns det kūģis [fanns]. och vad bar man det med – sådana ķestes? [..] ķestes – två granplankor, de kallas ķestem; men kūģis är den där lilla högen, inte zārds. zārds är [det] man staplar på;
I Grobiņa: förr staplade man hö kראguos, nu ser man bara balar. Skulle du fortfarande kunna bygga en krāgi? krāgi skulle jag fortfarande kunna stapla – man måste börja vid hörnen; minns du hur Uldis och jag brukade krypa runt och krāģt på ängen, morfar skällde fortfarande på oss för att vi trampade ner allt.
För lärare i det sociala och samhälleliga undervisningsområdet (samhällskunskap och historia) kan realia och deras benämningar, liksom ortnamn, bidra till att på ett mer intressant sätt förklara befolkningens migrationsvägar eller den etniska mångfalden i regionens befolkning. Egils Levits har också betonat betydelsen av att förstå språk- och folk-kontakter i motiveringen till lagförslaget ”Lagen om Lettlands historiska landskap”, där han nämner att ”de lettiska historiska landskapen är resultatet av långvariga och komplicerade etnokulturella processer
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)http://journals.lki.lt/bendrinekalbaISSN 2351-7204
Page 12
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 12
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
formationer som befinner sig i ständig utveckling. Ett lettiskt historiskt land är en del av Lettlands territorium, vars ursprungsbefolkning har vuxit fram ur ättlingar till en etnisk enhet som kan urskiljas under den tidiga feodalismen och med tiden har kompletterats med människor från andra områden och tillhörande andra etniciteter” (Levits 2020b). Intresset för ursprunget till ord som används i vardagen leder till samtal om varför ord också kunde lånas in förr i tiden, vilka etniska grupper som bosatte sig på olika platser och varför det skedde; därmed fördjupas förståelsen av den egna bostadsortens historia. Exempelvis är spår av kurernas etniska grupp ortnamnen Kurši i Bunka, Kurša namelis i Pērkone, belägg för zemgalernas närvaro är namnet på en äldre gård Zemgaļi i Dunika och för livernas en bondgård Lībieši i Rucava (Laumane 2004: 213–214), medan spår av preussare finns i gårdsnamnen Prūsis i Pērkone, Purmsāti och Virga, Prūši i Dunika och Gramzda, Prūšu grava, Prūsupe i Gavieze samt ängen Prūsene i Embūte och liknande (Laumane 2017: 112).
Även geografilärare behöver förståelse för ortnamn, hur de samlas in och deras ursprung. På 2000-talet har intresset för ortnamn främjats av Lettiska språkets institut, som 2017 startade en ortnamnsinsamlingskampanj (VvTalka 2017). Sanda Rapa, ledande forskare vid LU LaVI, konstaterar att ”traditionen med expeditioner för insamling av ortnamn i dag nästan har försvunnit, och det saknas nya data – särskilt om små ortnamn som inte finns på kartorna och deras lokala uttalsformer” (VvTalka 2017). Hittills har ortnamnsinsamlarna inte varit aktiva i alla regioner: de mest innehållsrika insamlingarna finns i Alūksne, Gulbene, Jaunpils och Ogres kommuner samt i Riga och Carnikava. Därför bör lärare och elever utbildas och uppmuntras att samla in de geografiska namnen i sitt område, särskilt mikrotoponymer, och att skriva elevforskningsarbeten om dem. Det ger möjlighet att knyta samman ämnena lettiska, historia och geografi.
Regionala lexikala studier kan också användas inom teknikämnet (design och teknik) för att jämföra hur utförandet av olika vardagssysslor har förändrats över tid (arbetsredskap, arbetsmetoder). Exempelvis används i Kurzeme fortfarande, vid sidan av olika moderna elektriska visp- och blandningsapparater, mietur(i)s ’ett redskap för omrörning och vispning, tillverkat av granens topp’ (LiepU mat.): eleverna kan berätta om de har sett ett sådant redskap hemma hos sig eller sina mor- och farföräldrar, förklara hur det används och kanske till och med tillverka ett själva. Eftersom mieturis ofta tillverkades av toppen på en julgran, ger detta också möjlighet att diskutera aktuella frågor om grön livsstil och hållbar resursanvändning.
När man diskuterar dagens talkokultur kan man jämföra vilka arbetsredskap som användes förr i jordbruket och hur man då tog med sig dryck eller mat. Exempelvis,
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 13
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 13
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
under höslåttern i en äng i Dienvidkurzeme tog man med sig en duidubenis ’träbehållare för att ta med sur bönsoppa till ängen’ (LaVI mat.). Man kan ta reda på varför behållaren har ”två bottnar” och hur stor den skulle behöva vara för att soppan skulle räcka till alla som deltog i talkot, med mera. Dessutom innehåller namnet på denna etnografiska företeelse den äldre baltiska vokalen u (dui ’två’, dubens ’botten’), som bevarats i det kuriska dialektområdet. En lärare som väljer att använda detta namn behöver därför känna till inte bara själva dialektordet utan också förklaringen till dess fonetiska särdrag.
Vid höstens potatisupptagningstalkon i Dienvidkurzeme användes ķebeklis eller kašelis ’hacka med tänder för att gräva upp potatis’ (LaVI mat.).
Regionala studier är användbara för att diskutera klädernas historia med eleverna, särskilt områdets folkdräkt och dess detaljer. Sedan 1990-talet, i samband med återupprättandet av Lettlands självständighet, har traditionen att tillverka och bära folkdräkt åter blivit aktuell, vilket också har lett till att olika lexem med anknytning till folkdräktens delar har börjat användas på nytt. Både folkdräktens beståndsdelar och deras benämningar har åter blivit en del av det aktiva ordförrådet (LiepU mat.).
Folkdräkten kan utforskas genom olika arbetsformer: individuella uppgifter för eleverna, besök av folkdräktssömmare i skolan, utflykter till hantverksverkstäder och liknande. Uppmärksamhet bör riktas inte bara mot benämningarna på dräktens delar utan också mot bruket att bära dräkten och de etiska och estetiska föreställningar som följer av detta. Exempelvis berättar en sagesperson från Bārta: parasti jau [benämningen på folkdräktens delar] börjar med fötterna. förr i tiden lindade man de så kallade sietavas. [..] ett långt, långt band, och så lindade man benen. [..] man sade att när husbonden söker en hustru vill han väl inte ha en sådan med ben som små pinnar [smala], vem skulle vilja ha en sådan. de ska vara rejäla. och så har man något att knyta med, det kallas prievītes. man knyter fast strumporna så att de inte faller ner. [..] och så är det skjortan, sedan lindruks, lindraks. [..] och så är det västen... men mormor sade alltid att den heter būrste. sedan är det [..] villāne [..] och därefter mēlene. sedan är det [..] ett sådant vävt plagg, av linne. det kallas drābulis. [..] och så är det, det är lakac. [..] prūsene.
Därmed blir sådana ord som burste, drābulis, lindruks, mēlene, prūsene och liknande åter en del av det aktiva ordförrådet.
Även återupplivandet av regionernas traditionella matlagning gör den tillhörande vokabulären aktuell. Exempelvis blir baltais sviests ’en typ av smör där kärnmjölken inte skiljs av under tillredningen’, kuģelis ’gratäng av riven potatis’ och rieziks, riezis ’gratäng av riven potatis och kött’ och andra rätter allt mer populära i Dienvidkurzeme. Sedan den 5 september 2018 har Europeiska kommissionen fört upp Rucavas balto sviestu i EU:s register över skyddade geografiska beteckningar (RBsviests 2018).
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 14
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 14
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
Lokala maträtter med sina namn fungerar också som turistattraktioner. Till exempel har restaurangerna i Liepāja sedan 2011 erbjudit rätten Liepājas menciņi (potatis med rökt torsk och lök, tillagad i en lergryta). När rättens namn utformades beaktades det faktum att fiskens namn i Södra Kurzeme används i maskulinum, inte i femininum (som i standardspråket): mencis, menciņš.
I projektet för dialektens livskraft, som genomförs i skolor i Bayern, är matlagning en av temagrupperna (Kulinarik): arbetssättet omfattar inte bara själva matlagningen och inlärningen av ingrediensernas namn, utan också att deltagarna i förväg får bekanta sig med den kulturhistoriska kontexten (MundART WERTvoll 2019: 93).
När naturvetenskapliga ämnen kombineras med ämnet lettiska kan dialektmaterial ge uppslag till ytterligare utforskning. För kusttrakterna ger Benita Laumanes bok „Zeme, jūra, zvejvietas: Zvejniecības leksika Latvijas piekrastē” (1996) mycket information om toponymer, däribland mikrotoponymer. I boken sammanställs namn på fiskelägen och fiskeplatser samt namn med anknytning till stränder, sanddyner, havet, havsvikar, grund och havsbotten, vilka är typiska för Östersjöns och Rigabuktens kust. När man talar om klimatet och dess förändringar är det användbart att bekanta sig med lokala ord vid sidan av de officiella, till exempel i Södra Kurzeme bargs ‘kallt’, (pērkuons) bruzd, bruzdina ‘(om åskan) mullrar’, perkuonija ‘åskväder’ med mera. För att berika ordförrådet inom detta tema är Benita Laumanes böcker „Smalki līja zelta lietus: Dabas parādību nosaukumi latviešu valodā” (2005) och „Vēju un vētru grāmata” (2015) användbara.
Inom biologi kan man bekanta sig inte bara med de officiella utan också med lokala namn på växter och djur, till exempel de lexem som är typiska för Södra Kurzeme: ķemeles ‘kummin’, spīla ‘vass’, titarene ‘rölleka’, bimbals, bimbils ‘broms’, gandrs ‘stork’, naģe ‘groda’. Läraren behöver veta vilka lokala namn som också kan ingå i den yngre generationens aktiva ordförråd i trakten, så att de kan användas i undervisningen. Till exempel minns en invånare i Rucava: [..] nu runāju tā, kā runāju. un naģe, naģe, naģe. un skuoluotāja vel prasa un vel. un nav vārde, bet naģe. visu laiku naģe. tas man tā palika (Stafecka, Markus-Narvila 2016: 190). Här kommer redan publicerat material väl till pass: både kartorna i den lexikala delen av „Latviešu valodas dialektu atlanta” och kommentarerna till dem, där namn på päronträd, rönn, en, rölleka, gråbo, älggräs, igel, ödla, stork, sparv, uggla, får med mera behandlas, och andra studier, till exempel Benita Laumanes böcker „Zivju nosaukumi latviešu valodā” (1973) och „Jūra latviešu valodā un folklorā: etnolingvistisks aspekts” (2013), där namn på alger, bärnsten, snäckskal, maneter, strandväxter med mera sammanställs och förklaras. I skolorna i Bayern
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 15
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 15
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
Inom temagruppen ”Flora och fauna” i det genomförda projektet skapades minnes- och dominospel för att bekanta deltagarna med dialektala växt- och djurnamn (MundART WERTvoll 2019: 89).
”Varje invånare i Lettlands historiska landskap har rätt att vårda och utveckla sitt lands gemensamma identitet och kulturhistoriska miljö samt att främja ett gemensamt intresse för att bevara den och föra den vidare till kommande generationer” (Levits 2020a). Lärarnas uppgift är att skapa olika vägar för barn och ungdomar att utforska och förstå sina rötter och forma sin identitet. Det omfattande lingvistiska material som redan finns tillgängligt gör det möjligt att fördjupa undervisningens innehåll och väcka upptäckarlust och forskaranda hos blivande lärare i olika ämnen och hos elever.
SLUTSATSER
1. För att utbilda lärare som kan genomföra den kompetensbaserade läroplansinriktningen (”Skola 2030”) har Liepājas universitet sedan början av 2020 infört en ny studiemodell för utbildning av lärare i olika ämnen, däribland lettiska språket och litteraturen. I denna process har potentialen hos regionala studiers metoder och resultat aktualiserats, inte bara inom humaniora utan även i andra ämnesområden, exempelvis naturvetenskap, teknik samt samhällskunskap och medborgarutbildning.
2. Det uppdaterade innehållet i lärarutbildningen inom humaniora syftar till att skapa och befästa förståelse för de grundläggande termerna och frågeställningarna inom forskning om regionala språk – dialekt och lokal dialekt, förutsättningarna för deras uppkomst, dynamik samt stabila och föränderliga drag. I utbildningens innehåll finns det dock för närvarande inte tillräckligt utrymme för att skaffa erfarenhet av fältstudier och expeditioner, vilket behövs för att befästa de kunskaper som förvärvats genom teoretiska studier och utveckla forskningsfärdigheter. Därför krävs övervakning och vidareutveckling av de blivande lärarnas utbildningsinnehåll för att finna en optimal balans mellan teori och praktik.
3. I enlighet med principen att undervisningens innehåll också tillägnas inom ramen för flera ämnen eller ämnesområden får regionala studier en allt större betydelse: de kan komplettera utbildningsinnehållet för blivande lärare inom alla ämnesområden, något som hittills inte varit vanlig praxis i Lettland. De exempel som artikelns författare har utarbetat bekräftar att samarbete mellan forskare och lärare inom regionala studier och lärare inom naturvetenskap, teknik samt samhällskunskap och medborgarutbildning kan fördjupa sambanden mellan ämnena i utbildningen och göra den mer personlig.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021) http://journals.lki.lt/bendrinekalba ISSN 2351-7204
Page 16
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai: Dienvidkurzemes potenciāls | 16
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Aliūkaitė Daiva 2020: The Narrative of A Naïve Estimator or the Spread of Perceptual Dialectology in Lithuanian Dialect Research. – Lithuanian Dialectology Profiles: Problems and Findings, ed. D. Mikulėnienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 249–266. Available at: http://lki.lt/wp-content/uploads/2021/01/KIDP6.pdf. DOI doi.org/10.35321/e-pub.8.problems-and-finding.
Brazaitienė Laura 2020: Research on Perceptual Dialectology in Lithuania: Subjective Dialectal Variation of Lithuanian Language Area in Relation to Objective Variation. – Lithuanian Dialectology Profiles: Problems and Findings, ed. D. Mikulėnienė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 267–291. Available at: http://lki.lt/wp-content/uploads/2021/01/KIDP6.pdf. DOI doi.org/10.35321/e-pub.8.problems-and-finding.
Bušmane Brigita 2004: Lejaskurzemes izlokšņu bagātības I. Janševska romānā Dzimtene. – Mana novada valoda: Lejaskurzeme, zin. red. B. Laumane. Liepāja, LiePA, 61–80.
Bušmane Brigita, Markus-Narvila Liene 2016: Kārļa Mīlenbaha, Jāņa Endzelīna un Edītes Hauzenbergas-Šturmas „Latviešu valodas vārdnīcā” ietvertā Lejaskurzemes leksika mūsdienu kontekstā. Valsts valodas komisijas Raksti, 8. Rīga: Zinātne, 78–109. Pieejams: https://www.president.lv/storage/items/PDF/VVK%208_Latviesu%20valodas%20vardnica.pdf.
Konv.NKMS 2003: Konvencija par nemateriālā kultūras mantojuma saglabāšanu, 2003. Pieejams: https://likumi.lv/ta/lv/lv/starptautiskie-ligumi/id/1533-konvencija-par-nemateriala-kulturas-mantojuma-saglabasanu.
Laumane Benita 1973: Zivju nosaukumi latviešu valodā, Rīga: Zinātne.
Laumane Benita 1996: Zeme, jūra, zvejvietas: Zvejniecības leksika Latvijas piekrastē, Rīga: Zinātne.
Laumane Benita 2004: Uzvārdu un vietvārdu liecības par iedzīvotājiem Lejaskurzemē. – Mana novada valoda: Lejaskurzeme, zin. red. B. Laumane. Liepāja: LiePA, 212–227.
Laumane Benita 2005: Smalki līja zelta lietus: Dabās parādību nosaukumi latviešu valodā, Liepāja: LiePA.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 17
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošō skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 17
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
Laumane Benita 2013: Jūra latviešu valodā un folklorā: etnolingvistiskais aspekts. Liepāja: LiePA.
Laumane Benita 2015: Vēju un vētru grāmata: Dabas parādību nosaukumi latviešu valodā, 2. Liepāja: LiePA.
Laumane Benita 2017: Bārtas mājvārdi. – Bārtas dzīpari: valoda, kultūra, tradīcijas, ļaudis, atb. red. E. Lāms, A. Helviga. Liepāja: LiepA, 101–173.
LaVI mat. – Material om sydvästkuriska dialekter från LU:s institut för lettiska språket.
Lazdiņa Sanita 2014: A kuo tu vari izskaidruot volūdu? Folklvingvistika jeb nevalodnieku devums valodniecībā (Baltinavas lauka pētījuma piemērs). – Baltu Filoloģija 23(2), 51–74.
Levits Egils 2020a: Latviešu vēsturisko zemju likums. Pieejams: https://likumi.lv/ta/id/324253-latviesu-vesturisko-zemju-likums.
Levits Egils 2020b: Likumprojekta „Vēsturisko zemju likums” anotācija. Pieejams: https://www.president.lv/lv/media/4771/download.
LiepU mat. – Material om sydvästkuriska dialekter från Liepājas universitet.
LVDA₍f₎ 2013 – Lettiska språkets dialektatlas. Fonetik, sammanställd av A. Sarkanis. Riga: LU:s institut för lettiska språket.
MI 2019: Mācīšanās iedziļinoties. Skola 2030. Pieejams: https://www.skola2030.lv/lv/istenosana/macibu-pieeja/macisanas-iedzilinoties.
Mikulėnienė Danguolė, Meiliūnaitė Violeta 2014: XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai), Vilnius: Briedis.
MS 2019: Mācību saturs. Skola 2030: Pieejams: https://www.skola2030.lv/lv/macibu-saturs/macibu-satura-pilnveide/pilnveides-principi.
MundART WERTvoll 2019: MundART WERTvoll. Lebendige Dialekte an Bayerischen Schulen. Handreichung, München: Bayerisches Staatsministerium für Unterricht und Kultus. Available at: https://www.bestellen.bayern.de/application/eshop_app000001?SID=734250936&ACTIONxSESSxSHOWPIC(BILDxKEY:%2705000204%27,BILDxCLASS:%27Artikel%27,BILDxTYPE:%27PDF%27).
NKML 2016: Nematerialās kultūras mantojuma likums. Pieejams: https://likumi.lv/ta/en/en/id/285526-intangible-cultural-heritage-law.
NSLA 2008: No Sventājas līdz Ancei: Latviešu izloksnes Rietumkurzemes piekrastē 20. gs. Beigās / 21. gs. Sākumā, sast. Liene Markus-Narvila, zin. red. Benita Laumane. Liepāja: LiePA.
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 18
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 18
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
Petre Biruta 2018: Olafa Gūtmana dzejas vārdi: lietvārdi, Liepāja: LiePA.
PI 2019: Pārmaiņu iemesli. Skola 2030. Pieejams: https://www.skola2030.lv/lv/macibu-saturs/macibu-satura-pilnveide/nepieciesamibas-pamatojums.
PP 2019: Par projektu. Skola 2030. Pieejams: https://www.skola2030.lv/lv/par-projektu.
RTK 2018: Rucavas tradicionālā1 kultūrtelpa. – Nemateriālās kultūras saraksts. Mutvārdu tradīcijas un izpausmes, ieskaitot valodu kā nemateriālā kultūras mantojuma nesēju,. Pieejams: https://nematerialakultura.lv/Elementi/rucavas-tradicionala-kulturtelpa-2018.
Rudzīte Marta 1964: Latviešu dialektoloģija, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.
Rudzīte Marta 2005: Darbi latviešu dialektoloģijā, Rīga: LU Akadēmiskais apgāds.
Rūmnieks Valdis, Migla Andrejs 1998: Kuršu vikingi, Rīga: Zvaigzne ABC.
Stafecka Anna, Markus-Narvila Liene 2016: Avoti vēl neizsīkst. Latviešu valodas dialekti 21. gadsimtā, Rīga: LU Latviešu valodas institūts.
VRGr – Handbok i lettiska. Tillgänglig: http://valodasrokasgramata.lv.
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 19
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
REGIONALA STUDIER I UTBILDNINGEN AV FRAMTIDA LÄRARE: SÖDRA KURZEMES POTENTIAL
Sammanfattning
Den systematiska forskningen om sydkuriska subdialekter har pågått i mer än 20 år.
Det är ofta ett personligt betydelsefullt arbete för deltagarna i forskningen (studenter, lärare, hembygdsforskare etc.), eftersom det har anknytning till en subdialekt från deras födelseort, vilken utgör ett kännetecken för deltagarens lokala identitet. Förutom det vetenskapliga bidraget stärker sådana studier varje deltagares identitet och självkänsla.
Syftet med artikeln är att, efter att ha utvärderat befintliga studier av sydkuriska, ge rekommendationer för hur resultaten av dessa studier kan införlivas i undervisningen av elever och utbildningen av framtida lärare genom att utveckla deras ämnesövergripande färdigheter.
Artikelns uppgifter: 1) att bedöma potentialen hos de sydkuriska studier som hittills har genomförts för utbildningen av framtida lärare i humanistiska ämnen; 2) att identifiera regionala studiers potential att bidra till en diversifiering av innehållet i integrerade ämnen i den nya undervisningsmodellen genom att ge enskilda exempel.
Inledningen beskriver artikelns aktualitet, syfte, forskningsmetoder och uppgifter.
Artikelns första del, ”Studier av sydkuriska i utbildningen av framtida lärare i humanistiska ämnen”, ger en inblick i regionala studier vid Liepājas universitet och beskriver hur framtida lärares intresse för regionala studier kan väckas. Artikelns andra del, ”Regionala studiers potential för utvecklingen av innehållet i integrerade ämnen”, ger särskilda rekommendationer för att inkludera regionala studier i innehållet i integrerade ämnen. Artikeln avslutas med de viktigaste slutsatserna och rekommendationerna.
Forskning om regionala språkvarieteter, deras ursprung och förändringar samt förhållandet mellan subdialekt och skriftspråk kan användas på olika sätt i personlighetsutvecklingen och i studierna för blivande lärare i lettiska och litteratur, och inte bara i föreläsningarnas innehåll. Traditionellt deltar studenterna i fältstudier, bearbetning och digitalisering av redan befintliga språksamlingar, transkribering av inspelningar, förberedelse av publikationer osv. På så sätt får de praktisk kunskap om metoder inom dialektologisk forskning. I Lettland
BENDRINĖ KALBA 94 (2021)
http://journals.lki.lt/bendrinekalba
ISSN 2351-7204
Page 20
LIENE MARKUS-NARVILA, IEVA OZOLA. Reģionālistikas pētījumi topošo skolotāju izglītībai:
Dienvidkurzemes potenciāls | 20
doi.org/10.35321/bkalba.2021.94.10
Den påbörjade studieplanen för lärare i lettiska språket och litteraturen föreskriver att flera humanistiska aspekter ska integreras i en och samma kurs. Ett sådant integrerat tillvägagångssätt bör stödjas, men genomförandet av det nya studieprogrammet inleddes först hösten 2020. För att förbättra programmets kvalitet krävs därför uppföljning av erfarenheter och förslag från undervisande personal och forskare.
Huvudsakliga slutsatser: 1) I den nya utbildningsmodellen för blivande lärare har regionala studier inom olika ämnen potential inte bara inom humaniora, utan även för inhämtandet av kunskaper inom andra utbildningsområden, såsom naturvetenskap, teknik samt samhälls- och medborgarutbildning; 2) Det är nödvändigt att följa upp och förbättra innehållet i de nya studierna för att finna optimala samband mellan teori och praktik utan att förlora fältstudiernas traditioner; 3) De utarbetade exemplen (t.ex. verktygsnamn, namn på regionala maträtter och namn på delar av regionala folkdräkter) bekräftar att samarbetet mellan forskare och lärare inom regionala studier och lärare inom andra utbildningsområden kan fördjupa de ämnesövergripande kopplingarna i studieprocessen och göra den mer personlig.
