LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, II LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

MER TYPISKA GENUS-, NUMERUS- OCH KASUSFORMER I MITUVAS FLODOMRÅDES DIALEKT¹

EL. GRINAVECKIENĖ

I. Genus

1. Substantivens genus. a) Förutom substantiv av maskulint och feminint genus används i dialekten också tämligen utbrett substantiv av gemensamt genus (antalet är naturligtvis betydligt mindre än antalet substantiv av maskulint och feminint genus). Alla substantiv av gemensamt genus har en nedsättande betydelse. Dessa substantiv kan ha en eller två rötter, t.ex.: hvežė (glop), góbdašėra (girigbuk). Oftast har de en verbalt härledd rot. De flesta substantiv av gemensamt genus i dialekten är o-stammar, men även avledningar med stammar på a-, ia-, ē-förekommer, t.ex.: (o-stam) akiplėša, badvasa (en som är utmärglad, en som lider av hunger), čupā (en som håller på länge med att göra sig i ordning, pillar), dărnba (en slarver, någon med ett fult utseende), geibā (en uttorkad stackare), glāumã (en smutsig stackare), gróva (någon som lätt faller), gu˙ra (någon som blivit blöt och inte drar sig för att bli ännu blötare), gu˙stã~gušta (någon som håller på länge med att göra sig i ordning), gvēra (glop, dumbom), kebėžā (en som är klumpig), kerėpla (en som breder ut sig åt alla håll), klipirã (en som är krokig), kvarnã (dumbom), liežūvnešā (en som sprider skvaller), nakūbalda, pičkūrna, plū̄rpa (en som hetsar upp sig), plūmpa (en som är sluskig, en som är tillknäppt; mycket tjockt påklädd), popā (en som är bortskämd och inte tål smärta), ruknã (en surmulen person), snarglā (en omogen person), susnā (någon som är utarbetad och eländig), skretna (någon som är smutsig), terlā (någon som smutsar ner sig), užžomirša, žūgara (fräck person); (a-stam) bā.r.šrāls~barškalas (någon som talar skramligt), mākals~mākalas (någon som gör saker ouppmärksamt och stökar till allt), ta.r.šrāls~tarškalas (någon som talar skramligt); (ia-stam) glōbis (girigbuk), gōželis (dumbom, glop), vēpelis (dumbom); (ē-stam) kuislē (någon som håller på länge med att göra sig i ordning), loj˙nē~lojyne (pratmakare), memē (glop, långsam att uppfatta).

Substantiv av gemensamt genus fungerar oftast som predikativ i nominativ i satsen, t.ex.: i_bū˙k tu_mā tōka glāumã, kō_tu tōks grōva; mū˙su tieus tōks plū˙rpa; ji tōka gu˙stã

¹Denna artikel publiceras som morfologikapitlet i del II av ”Mituvos upyno tarmė”. Den första delen av arbetet, ”Mituvos upyno tarmės fonetika”, publicerades i band I av ”Lietuvių kalbotyros klausimai” (Vilnius, 1957, s. 119—180). Dialektexemplen i denna artikel återges med utgångspunkt i den fonetiska transkriptionen i ”Lietuvių kalbos atlaso medžiagos rinkimo programa” (Vilnius, 1956) och återförs till standardlitauiska endast när de är oklara eller kan uppfattas på två sätt.

12. Kalbotyros klausimai II.

177

b) Substantiven arklys, avis, karvė, kiaulė, meška, pamatinė, rupūžė, šuo, varna, velnias, višta m.fl. används ofta i dialekten i överförd betydelse, som svordomar eller för att karaktärisera personer. I sådana fall får de vissa egenskaper som substantiv av gemensamt genus, och pronomen (jis, tas, toks, koks, šitas) och adjektiv (tikras, didelis, baisus) som används tillsammans med dem behöver inte heller grammatiskt kongruera i genus, t.ex.: jis didelis kaulė; ji tóka arklės; jis tikras rupūžė; toks meška sėd acėdęs; šitoks pamatinė dáži akís leṇda; tikra velnes ta jō bóba

c) Substantiv från standardlitauiskan som betecknar människors sysselsättning eller yrke, eller som har drag som är karakteristiska för personer inom detta yrke, används också i dialekten som substantiv av gemensamt genus, t.ex.: ji gerà advikàč būtų (hon skulle vara en bra advokat); ale tóka tard’tojis ta tava bóba (din fru är som en förhörsledare).

d) Dialektens substantiv som betecknar aktörer eller personer är, liksom i standardlitauiskan, av maskulint eller feminint genus. Avledningar av feminint genus bildas oftast från avledningar av maskulint genus genom att ändelsen -ė läggs till, t.ex.: augi’tinis~augtinis ir augi’tine~augintinė, kveisli’s, kveisle, raibūks~raibūkas (en brokig tupp), raibūke~raibūke (en brokig höna). Dialekten har särskilt många sådana substantiv (däribland alla avledningar med suffixen -škis, -škė, -(s)kus, -(s)kė, -(s)lys, -(s)lė, -(s)nys, -(s)nė m.fl.) med nedsättande betydelse, t.ex.: čerksli’s, čerkš-lė, dičkis (<did + škis), dičke~dičke, drū’čkis, drū’cke~drūčke, rū’gli’s (gråtmild person), rū’glė, ręksni’s (gråtmild person), ręksnė, snaudā’lus, snaudā’le~snaudālė, šaukli’s, šauklė, zi’žli’s, zi’žlė, zurzli’s, zurzlė, žopli’s, žoplė | Feminina avledningar som bildats från tvåstaviga maskulina avledningar med suffixen -(s)kus, -lius (från (i)u-stam!) används parallellt i dialekten med två suffix: -ė och -uvienė, t.ex.: āklus ir āklė, ākluvienė, džū’skus, džū’ske, džū’skuvienė, dri̇̄pkus, dri̇̄pke, dri̇̄pkuvienė, gē.l.čkus, gē.l.čke, gē.l.čkuvienė, li̇̄pkus, li̇̄pke, li̇̄pkuvienė, plū.r.phkus, plū.r.phe, plū.r.phkuvienė, smi̇.r.skus, smi̇.r.ske, smi̇.r.skuvienė, sė.i.lus, sė.i.le, sė.i.luvienė, škāplus (en person med en mellanrumstand), škāple, škāpluvienė | I detta fall betecknar avledningar med suffixet -uvienė varje kvinna (både ogift och gift) som har, eller tillskrivs, egenskaper med nedsättande betydelse.

e) I dialekten finns substantiv vars genus skiljer sig från motsvarande substantiv i standardlitauiskan. De flesta av dessa substantiv är nya i dialekten och har kommit dit utifrån, t.ex.: ā.n.cpauda (stämpel), fílma (film), kāima (by), kombāina (skördetröska), mȯ.rkes (morot), paštā (post), pi’pkis (pipa), pōpiera (papper), sli’rus (plommon), smakrà (haka), kantōrs (kontor) m.fl. Bildningen av vissa av dessa ord kan vara kontaminerad: i stället för ett främmande ord kan en litauisk rot ha börjat användas, medan det främmande ordets genus har bevarats (jfr ā.n.cpauda och pečėlis, kāima och ūlyčia).

f) Oregelbundet används några i-stamsubstantiv i dialekten parallellt både som maskulina och feminina. Därför varierar också deras stamfinal, t.ex.: juoc debesys~juodas debesis, júoda debesė~júodo debesio och júoda debesīs, júodos debesės, stōrs kietis, stōra kiečė~stōro

178

hård och tjock žiẽtė, tjockõs kiẽtės, svartì suõdžei (sot), svart juõdas suõdi~juó-dos súodys, hemsk bã.i.sus žvẽris, hemskaste baisã.u.s žvẽre (žvėrio) och hemsk baìsi žvẽris, hemskaste baìsõs žvẽries

g) Lk. substantiven dėdė, tėtė, som är maskulina, används i dialekten oftare med ia-stamsändelser, t.ex.: dėdis, tėtis, dėdže~dėdžio, tėče~tėčio, dėdžui, tėčiui, dėdi~dėdį, tėtin~tėtį, dėdžų, tėčių, dėdį || dėdžau, tėti, dėdžei~dėdžiai, tėčei~tėčiai, dėdžems, tėčems, dėdžus, tėčus, dėdžės~dėdžiais, tėčės~tėčiais.

h) Alla efternamn med o-, io- och ė-stam, som betecknar män, har i plural helt gått över till a- och ia-stammar, typiska för maskulinum, t.ex.: bi·là~Bylà och bi·lã.i.~Bylai, pémpė~Pėmpė och pempẽ.i.~Pempiai, sa-deikà~Sadeikà och sadeikã.i.~Sadeikai, pætrãvi·če~Petra vyčia och pætrãvi·čẽ.i.~Petravyčiai.

2. Adjektivens genus. a) Förutom maskulinum och femininum används i dialekten också neutrum bland adjektiven. Det har adverbialiserats och är oböjligt, liksom i lk., t.ex.: bãlta, gražù, grašù, nuobodu, šalt | Adjektivens neutrum är mindre vanligt än maskulinum och femininum. Adjektiv med pluralformer i ia- och ė-stam saknar det helt. Neutrum betecknar en allmän egenskap hos ett föremål och förekommer oftast i opersonliga meningar, t.ex.: mã næ-gražu, vižems trõšku, va.i.kui šalt, ši.l.t kõjums (varmt för fötterna), bã.i.sei gražu (mycket vackert), drù.čei šviesu (mycket ljust).

b) Ibland används i dialekten femininum i stället för neutrum i opersonliga meningar, t.ex.: mėnesienà, laukė šviesì; še.n.de sklidì, gal neva-žuõs; šìr·t laba.i. sklidì; ta.i šenakt šviesì; ta.i smagì laukė; ta.i gražì važiuot. Detta är ett dialektdrag som delas med samogitierna.

3. Participens genus. Liksom adjektiven förekommer particip (oftast passiva) i dialekten även i neutrum. Neutrum av passiva particip i preteritum är lika vanligt som maskulinum och femininum, medan presensformen används mindre ofta. Neutrum i båda tempusformerna skiljer sig till formen inte alls från femininum singularis nominativ, men betonas som maskulinum singularis nominativ (neutrumsparticip med akut rotbetoning har alltid samma betoning som nominativ singularis av såväl maskulina som feminina particip), t.ex.: tàva aukštì: bùva šukuojama (håret); ka·bù·t mėsta i juõdus, bù·t išėję·s gẽrs (om det hade färgats med svart färg, skulle tröjan ha blivit fin); dá màna nešérta, dá màna negìrdita; bù·t buve· gerã.u., kà-piena bù·t nesusìota nẽšti, senẽi. bù·t numẽšta i pã.r.nẽšta; mẽdžẽs nusodì·ta eilõ.ms (träd planterade i rader); snìega privarì·ta aukščã.u. langù; i·r pritìrta senù: žmõnù|

Neutrum förekommer också hos vissa aktiva particip, bildade av opersonliga verb eller av verb som ibland har opersonlig betydelse. Neutrumformen hos sådana particip sammanfaller till form, betoningens placering och accentkurva med maskulinum pluralis nominativ. Neutrum hos aktiva particip betecknar oftast en förmodad,

179

obekräftad, tvivelaktig eller återberättad handling. I dialekten förekommer oftast neutrumformen av aktiva presensparticip, men även andra tempusformer förekommer, t.ex.: jam šalt esą; jei pagąlsta jo (jai pagailsta jo); jam skauda pilva; duonas dá užtenka; jei (jai) buvę kieta; nebuva nieka likę; jau viskas pradusę; jam reikėję palaukti; jei (jai) būtų sunku; jei (jai) neužtekę kantrybės; dá reikia gėrt (det behövs fortfarande drickas).

4) Räkneordens genus. Alla adjektiviska² räkneord har, liksom i lk., maskulinum och femininum i dialekten, t.ex.: vieną~vienas, vieną, penktą~penktas, penktą, treči, trejas~trejos.

Även sammansatta kardinaltal har genus när deras andra led är räkneordet du, dvi, t.ex.: abūdu, abidvi || abidi, vienudu, vienudvi || vienudi.

Alla substantiviska³ räkneord saknar, liksom i lk., genus i dialekten.

5. Pronomenens genus. Pronomenen aš, tu, jis, ji, šitas, šita, anas, ana, katras, katra, tas, ta böjs i dialekten efter genus i dualis, t.ex.: mūdu, mūdvi || mūdi, jūdu, jūdvi || jūdi, jūodu, jūodvi || jūodi, anuodu, anuodvi || anuodi, katruodu, katruodvi || katruodi, šituodu, šituodvi || šituodi, tiodu, tiodvi || tiodi|

6. Halvparticipens genus. Liksom i lk. böjs dialektens halvparticip efter genus, t.ex.: eidams, eidama, pasišokinėdami, pasišokinėdamas. Reflexiva halvparticip utan prefix har för båda genus (och även för båda numerus) en generaliserad neutrumform och är oböjliga, t.ex.: jis, ji, jie, jos, juodu, juodvi šnek vaip’damos, ein bardamos|

I dialekten förekommer också sällsynt reflexiva halvparticip i maskulinum pluralis nominativ: nają (nuėjo) šnekėdamiese, išėję rauk’damiese|

II. Numerus

1. Allmänna anmärkningar. Förutom singular- och pluralformer förekommer även dualformer i dialekten, men dualis är här mindre vanlig och dess former har oftast inte längre någon dualbetydelse. Av dualformerna används kasusformerna av alla räkneorden du, dvi, dativ av alla substantiv och pronomen samt femininum instrumental, t.ex.: štiem penkiem dra’siem vaikām; visiem keturiem geriem arkliem; patiem pirmiem piemenim; aniem trim iškirmijusiem dantim; štiem dviem didelėm šunim; šitom penkom didelom vištom; su anō.m dviem šēnem ža’sim|

Exemplen visar att dualformerna av dessa kasus används för att uttrycka plural, att de ensamma inte längre uttrycker dualis utan räkneordet du, dvi, liksom pluralformer tillsammans med räkneorden du, dvi också används (och är vanligare) vid sidan av dualformer för att uttrycka dualis, t.ex.: štiems dviem dideliems beržams, anōms dviem bangōms avims, su tām dviēm storām skepetām || storūns skepetūns|

² Se J. Žiugžda, Lietuvių kalbos gramatika, 1, 116, Kaunas, 1957.

³ Se samma verk, 117.

180

2. Substantivens och adjektivens numerus. a) Alla a-, ia-, u-, iu-stammiga substantiv och adjektiv, liksom alla maskulina i-stammiga substantiv, har i dialekten bevarat dualens ackusativformer, t.ex.: surašk du senų šluotražių; įdėk du didelu morkų; sutalpina.u. i du gerų vežimų; padarīk du naujų ąviių; išgėrau du alų (du bocalus); baigā.u. liaudies (pradžios mokyklos) du skir’iu; įsidėjau du naujų dančių

b) Bland de singularia tantum-substantiv som förekommer i dialekten kan följande nämnas: ãtkuaps (en återhämtad andhämtning), atlajūs (avrinning av vatten från en större flod), ārajus (uppstötning, idissling), džovà (torka), gri’nčalà (ihållande kyla), gi’vuonis (boskap), mutini’s (mat av bröd, socker och vatten), pìpsas (bråck), rāks~rākas (tiden då fåglarna måste ruva för att kläckas), rìntis (samma tid varje dag), sótis, šutiene (kokt potatis utan vätska).

Bland pluralia tantum-substantiven kan följande nämnas: apmatā.i. (varptrådar, som varpen består av), atauda.i. (trådar som inslaget består av), dėtis (fågelorgan där äggen mognar), išėdas~išėdos, mintuva.i., mestuvai, išdėvas~išdėvos, išnaras~išnaros, naščei~naščiai, pagrīres~pagrīrios, pašukas~pašukos, pažāndes~pažāndės, skiemenc (stavelser), smaugā.i. (difteri), spāstai, šū.r.les~šiūrlės (dålig spannmål), šū’ti’s (mängd, högar), vi’tuvai, žāptai~žābtai, žibkštei (halsfluss), žōmenc (gommar).

3. Räkneordens numerus. Räkneorden du, dvi, abūdu, abīdvi, vienudu, vienudvi har i dialekten fullständiga former i alla dualens kasus, t.ex.: dviejų, dviem, dū, dvi, abiedviejų || abiediejų, abiedviem || abiedem, abūdu, abīdvi, vienudujevų, vienudviem || vienudem, vienudu, vienudvi || vienudi.

4. Pronomenens numerus. Pronomenen aš, tu, jis, ji, anas, ana, tas, ta, šitas, šita, katrōs, katrā har i dialekten två slags dualformer. En typ av dessa former är pluralformer utan slut-s, t.ex.: mūm, mūm, jūm, jūm, jiem, jiem, jōm, jō.m, aniem, aniem, anōm, anō.m, tiem, tiem, tóm, tō.m, š tiem, šitom, katriem, katriem, katrōm, katrō.m. Dessa dualformer är mindre vanliga i dialekten och används betydligt mer sällan för att uttrycka dualis. Oftast uttrycker de plural. De andra dualformerna av dessa pronomen är sammansatta. Den andra leden är du, dvi, t.ex.: mūdu, mūdvi || mūdi, jūdu, jūdvi || jūdi, jūodu, jūodvi || jūodi, anūodu, anūodvi || anūodi, tūodu, tūodvi || tūodi, šītuodu, šītuodvi || šītuodi, katrūodu, katrūodvi. Dessa dualformer har alla dualens kasus och böjs precis som det sammansatta räkneordet vienudu, vienudvi, t.ex.: katrūodu, katrūodvi || katrūodi, katrūodujevų || katrūodiejų, katrūodem || katrūodviem. Den första leden i dessa (sammansatta) pronomen är i både maskulinum och femininum, i alla kasus, generaliserad från maskulinums nominativ eller ackusativ dualis. Det är också intressant att notera att den andra leden i sammansatta räkneord i femininum (och även i maskulinum när kasusformerna sammanfaller) i dialekten kan ha två former: med det bevarade eller det fonetiskt bortfallna ljudet v, medan räkneordet dvi aldrig tappar v i dialekten.

5. Verbens numerus. Dualis är mycket levande i dialekten. Dess former är inte alls ovanligare än formerna för de två andra numeri-

181

Dualis har alla modus och tempus i dialekten, t.ex.: mūdu ẽ.i.nava, nėšavos, ẽjova, e.i.davova, e.i.siva, e.i.tumėva, e.i.kiva, prã.u.skiros; judu e.i.na-ta, nėšatos, ẽjota, e.i.davota, e.i.sita, e.i.tumėta, e.i.kita, prã.u.skitos

III. Kasus

1. A l l m ä n n a a n m ä r k n i n g a r. I dialekten, liksom i standardspråket, används sju kasus: nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, instrumentalis, lokativ och vokativ. Med undantag för lokativ och vokativ skiljer sig alla övriga kasus inte från standardspråket.

2. L o k a t i v k a s u s. I dialekten saknar sådana substantiv och pronomen lokativ som betecknar personer och levande varelser tillsammans med sina bestämningar, t.ex.: tėvas, merga, katė, šuo och liknande, men dessa ord kan, när de får en överförd betydelse, också användas i lokativ, t.ex.: buvɑ.u. tēvũos (jag var hos föräldrarna; jag var hemma hos föräldrarna); vienc jōs va.i.ks mergosē (ett av hennes barn är ett fosterbarn).

Av lokativformerna har endast den inre befintlighetslokativen bevarats levande i dialekten, medan alla andra äldre lokativformer har försvunnit. I dialekten finns bara ett fåtal adverbialiserade substantiv bevarade, med rester av äldre lokativändelser, t.ex.: e.i.k lā.u.ka (<laukan); bėk lā.uk; aškāc lā.uk; e.i.k šali.n.; viskas e.i.n vel-nõ.p | Ändelserna hos den inre befintlighetslokativens olika stammar påverkas, liksom i andra kasus, av dialektens fonetiska regler för ordslut, t.ex.: didelã.m tvãrtē~i den stora bron, gilã.m šulini~i den djupa brunnen, aukštã.m kūpeti~i den höga höstacken, marškiniuos~i skjortorna, šlašō pièvo~på den våta ängen, didelōs vi.r.kščōs (i de stora virkščios), gerō žēmē~i den goda jorden, šitose li.sēse, sveikō aki~i det friska ögat, ausisē (i öronen), gerã.m meduj~i den goda honungen, visã.m spiēcju~i hela rågaxet, šiltam raumenī~i den varma muskeln, smegeni-sē (i hjärnan).

I stället för den inre allativlokativen används i dialekten ackusativ med prepositionen į, t.ex.: einū į miestą, į gire, į lā.u.ka~till staden, till skogen, till åkern. I dialekten förekommer fall där den inre befintlighetslokativen används i stället för den inre allativlokativen, t.ex.: aš žōles lovī supī'lau~jag hällde hö i höladan.

3. V o k a t i v. a) Vokativ förekommer i dialekten mer sällan än de andra kasusformerna. Det kan förekomma hos: 1) alla substantiv som betecknar levande varelser, t.ex.: vaikē, šunīe, šunūk; 2) substantiv som betecknar vissa abstrakta begrepp, t.ex.: va.rge, dievē; 3) i folkdiktningen har även andra substantiv ibland vokativ, t.ex.: api'nēli ka' du'mōji (1. d.); tu_eglūte, tu_žalōje~du lilla gran, du gröna; 4) mer sällan har adjektiv vokativ, t.ex.: ō_tu mana mažīti; sveikā brangōje mamīte; 5) pronomen, t.ex.: jūs padūkai (och ni, era vildbasar); 6) mycket sällan räkneord, t.ex.: tu antrōje kva.i.le; 7) i sällsynta fall particip, t.ex.: o_tu išlēpi'c pikčiūrna~och du, bortskämda lilla grinkärring.

b) Substantivens singulara vokativ skiljer sig till formen alltid från nominativ, med undantag för a-stammar.

182

a-stammar. Substantivens singulara vokativ är tvåformig: med ändelsen -e och med partikeln -ai. Singular vokativ med ändelsen -e är vanligare och används i större utsträckning, t.ex.: vìre, pā.r.še, žẽnte, và.rge, kàtine, āvine, vežtìke, pìrmininke. Betoningen i singular vokativ skiljer sig inte från den i klass 1; tvåstaviga ord i accentklass IV kan dock betonas på två sätt, i stammen eller i ändelsen, utan någon betydelseskillnad, t.ex.: dieve, dievè, và.rge, vargè, và.zike, vaikè, šẽške, šeškè, vì.l-ke, vilkè.

Egennamn och a-stamsord som används i deras ställe har partikeln -ai i singular vokativ, t.ex.: jõnai, antānai, rōkai, tēvai pã-trai, tētūkai. Partikeln är vanligen obetonad. Flersstaviga ord kan också sakna partikeln i singular vokativ, t.ex.: juozap, kazimier, tētūk, brolūk

Alla ia-stamsord med obetonad ändelse har en obetonad stamfinal -i i singular vokativ, t.ex.: juōdi, sã.r.ti, kãlvi, tēti, gi˙vuoli, vaikēli, katinēli. Ord med ändelsebetoning har alltid en betonad ändelse -i i singular vokativ, t.ex.: arklì, ešerì, gaidì, garnì, ožì, vi˙turì.

Substantivet brólis har två vokativformer: med ändelsen -i och med u-stamsubstantivens stamfinal -au, t.ex.: bróli och brolã.u.

o-, io- och ē-stamsubstantiv har i singular vokativ en ren stamfinal i ändelsen, som vanligen är obetonad, t.ex.: tēta, mā.r.čė~marčia, óška, vīšta, li˙dėka, rā˙gana, kàte, kumēle

i- och konsonantstamsubstantiv har ändelsen -ie i singular vokativ. Ord med ändelsebetoning betonar denna ändelse, medan ord med stambetoning behåller betoningen på stammen, t.ex.: avìe, āntie, vagìe, grobuonìe, šūnie, obelìe | Feminina i-stamsubstantiv kan här, vid sidan av sin stams ändelse, också ha ē-stamsubstantivens ändelse -ē, som är mer sällsynt i dialekten, t.ex.: ānte, žāse, āve | Det är möjligt att detta beror på samogitiskt inflytande, eftersom vissa feminina i-stamsubstantiv i närliggande samogitiska dialekter⁴ helt har övergått till ē-stammen. Vissa maskulina konsonantstamsubstantiv har här ibland även ia-stammens ändelse -i, t.ex.: piemenì | I fasta uttryck förekommer exempel på singular vokativ med ren konsonantstam, t.ex.: vōver, vōver netingēk

Alla u- och iu-stamsubstantiv har i singular vokativ den rena stamfinalen -au, som är obetonad i ord med stambetoning och betonad i ord med ändelsebetoning, t.ex.: kẽ.r.džau~kerždžiau, alā.u., sunā.u.

c) Plural vokativ sammanfaller till form och betoning med plural nominativ, med undantag för vaìkai, t.ex.: bóbas ~ bóbos, mā.r.gas ~ mèr.gos.

d) Vokativ för andra ordklasser är sällsynt i dialekten och sammanfaller vanligen, både i singular- och pluralform, med nominativ, t.ex.: gerāsis vaikēli; pasìlktōje sesūte ~ pasilgētōja sesūte; o jūs kvà.i.las bóbas ~ o jūs kvailos bóbos; māna mì˙lemi vaikēlei (mina älskade små barn).

⁴ Žr. P. Jonikas, Pagramančio tarmė, § 90, Kaunas, 1939.

183

Adjektiv med flerstaviga ia-, ē-stammar kan i singularis vokativ ha dubbla ändelser: vokativens och nominativens, t.ex.: o tu mė́tini || mė́tinis me.i.tėli; o tu sta.i.nini || sta.i.ninis drigą.nte; o tu mažė.tėli || mažė.tėlis vaikėli

e) När man vänder sig till någon med förvåning, meddelar något viktigt eller ber om något, kan substantivens vokativaccent i vissa sällsynta fall flyttas från sin vanliga plats till roten, t.ex.: dū·krel; sū·nel; o tu mana vā.r.kseli maželi| Vokativformer med sådan accent är vanliga också i östra Litauen, särskilt i dzūkiska dialekter, t.ex.: (Druskininkai) jiuozuli, vai.keli, jūzele; (Perloja, Nedingė) bōbute, ōnute| I den beskrivna dialekten är vokativformer med sådan accent sällsynta och håller på att försvinna. Man antar att de är gamla⁵.

Det händer att singularis vokativaccenten, när man tilltalar någon patetiskt, kan flyttas från sin vanliga plats till ordslutet, t.ex.: elenutė~Elenutė, genutė~Genutė, onutė~Onutė, jeninutė~Janutė, dėdė, jonā.i, ma·mà, tėtukā.i| Denna accentuering av vokativ är mindre vanlig i dialekten än den normala accentueringen, som exemplifieras i 1k.

Eftersom accenten sällan flyttas till ordslutet, behåller den ursprungliga accentplatsen, som i detta fall är obetonad, sin tidigare längd (möjligen enligt analogi med vokativformer som normalt har accent där), t.ex.: ma·mà (jfr. māmā), te·tā (jfr. tētā), ele·nā (jfr. elēnā).

MER KARAKTERISTISKA FORMER FÖR GENUS, NUMERUS OCH KASUS I MITUVAS ÄLVDAL

Э. И. ГРИНАВЕЦКЕНЕ

Sammanfattning

1. a) Artikeln visar att dialekten, vid sidan av maskulint och feminint genus, också har ett gemensamt genus för substantiv. Alla substantiv av gemensamt genus i dialekten har en nedsättande betydelse. De kan vara enrotiga (kēbsa ”gapare”) och tvårötiga (gōbdēsra ”girig person”). De flesta substantiv av gemensamt genus har en o-stam (kliputā ”vankare”, sūsnā ”skabbig person”), men det förekommer också a-stammar (tarškālas ”pratsam person”), ia-stammar (glōbis ”girig person”) och ē-stammar (kuislē ”en som håller på länge med något”).

b) Neutrum hos adjektiv i dialekten har adverbialiserats, liksom i standardspråket. I opersonliga satser används ofta femininum i stället för adjektiv i neutrum, i likhet med närliggande samogitiska dialekter, t.ex.: tai gražī važiuot ”så trevligt att åka”, tai gražī laukē ”så fint ute”.

c) Particip har också neutrum, särskilt passivparticip, t.ex.: tāvo aukštyn šukuojama ”ditt hår kammas uppåt”.

⁵ Jfr. K. Būga, Kalbos dalykai, § 27. Omtryckt ur ”Draugijos”, Kaunas, 1909 och Lietuvių kalbos žodynas, 1, § 36, Kaunas, 1924.

184

2. а) Förutom singular och plural förekommer i sällsynta fall även dualis i dialekten. Dativ, ackusativ och instrumental dualis är karakteristiska för substantiv, adjektiv och pronomen, t.ex.: išgėriau du alù ”jag drack två glas öl”; šìtiem dviem mažiem vaikam daviau daugiau ”jag gav mer till dessa två små barn”; ėjau namõ su anõm dviem senõm tetõm ”jag gick hem med de där två gamla mostrarna”.

б) Räkneorden dù ”två” och dvì ”två” har i alla kasus endast dualisformer.

в) Alla dualisformer av sådana pronomen som às ”jag”, tù ”du”, jìs ”han”, jì ”hon”, katrãs ”vilken”, katrà ”vilken”, tàs ”denne”, tà ”denna”, anàs ”den där”, anà ”den där”, šìtas ”denne”, šìta ”denna” och räkneorden abìdu, abìdvi ”båda” och viẽnudu, viẽnudvi ”ensamma”, används flitigt i dialekten, t.ex.: mìdu ”vi två”, mìdvi ”vi två (fem.)”, jùdu ”ni två”, jùodu ”de två”, tùodu ”dessa två”, tùodvi ”dessa två (fem.)”, anùodu ”de där två” anùodvi ”de där två (fem.)”.

3. а) Dialekten har sju kasus, liksom standardspråket: nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, instrumental, lokativ och vokativ.

б) Substantiv som betecknar levande varelser saknar lokativ, men i sällsynta fall används även dessa i överförd betydelse med lokativ, t.ex.: rugiùs piõvėm savẽjė ”rågen slog vi själva”; buvau tėvuõs ”jag var hos mina föräldrar”.

в) Andra gamla lokalkasus har försvunnit ur dialekten. I stället för illativ används ackusativ med prepositionen į ”in i” (einù į girìą ”jag går in i skogen”), men det förekommer fall där illativet ersätts av inessiv, t.ex.: aš supýliau lovõj ”jag hällde i tråget”. I sällsynta fall förekommer redan adverbialiserade andra lokalkasus i dialekten, t.ex.: eik lašùk ”gå härifrån”, eik šalin ”gå bort, ge dig av”, eik velniõp ”dra åt helvete”.

г) Substantivens vokativ skiljer sig genom sina ändelser från nominativ endast i singular (med undantag för stammar på a), medan den i plural sammanfaller med nominativ. Vokativ förekommer mer sällan för andra ordklasser än för substantiv, och dess former sammanfaller både i singular och plural med nominativformerna.