LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, IV

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

BALTISK HYDRONYMI I ÖVRE DNJEPR

V. N. TOPOROV, O. N. TRUBATJOV

I denna artikel sammanfattas de viktigaste slutsatserna om baltisk hydronymi i Övre Dnjeprs avrinningsområde, vilka vi har kunnat dra i den nyligen färdigställda omfattande monografin ”Lingvistisk analys av hydronymerna i Övre Dnjepr”. I denna undersökning ägnas, utöver en detaljerad analys av de slaviska, iranska och finska elementen i Övre Dnjeprs hydronymi, särskild uppmärksamhet åt spåren av ett baltiskt etniskt element, så som de avspeglas i vattendragens namn. De viktigaste uppgifterna i denna del av arbetet var att så fullständigt som möjligt samla in baltiska hydronymer i området; att fastställa gränserna för balternas utbredning i Dnjeprbäckenet och deras viktigaste koncentrationsområden; att beskriva de baltiska hydronymernas ordbildningstyper i Övre Dnjepr och slutligen att göra ett försök till en preliminär dialektal stratigrafi av det baltiska elementet i dessa områden.

Vad gäller den förstnämnda uppgiften återfinns dess lösning i en etymologisk ordbok över den baltiska hydronymin i Dnjeprbäckenet, vilken på grund av sin omfattning inte kan återges här. Vi får därför nöja oss med enstaka utdrag.

Enligt vår uppfattning är ett av de mest betydelsefulla resultaten fastställandet av den sydöstra gränsen för baltiska namn i Dnjeprbäckenet. Det råder inget tvivel om att den måste förläggas betydligt längre åt sydost än man hittills gjort, till Sejms avrinningsområde. Detta framgår dels av beläggen för direkta baltisk-iranska språkkontakter i Sejms avrinningsområde, dels av att det finns minst ett tjugotal baltiska flodnamn längs Sejm. De baltisk-iranska kontakterna, som i mer allmän form också stöds av flera anmärkningsvärda baltisk-iranska lexikala paralleller som uppmärksammats helt nyligen (jfr namn på en rad jordbruksprodukter m.m.), kan även beläggas genom några mycket konkreta hydronymiska exempel. Ett av de mest lyckade är namnet på en flod i Sejms avrinningsområde Ропши (från ett iranskt ord som betyder ’räv’), som kalkerats inte bara med hjälp av den slaviska hydronymen Лисичка, utan också med hjälp av namnet Лопанка (en biflod till Ропши), bildat—

195

—från en baltisk rot med betydelsen ’räv’. I detta sammanhang är det intressant att nämna ett unikt fall av kalkering inom ett och samma ord: den iransk-slaviska hybridbildningen Хартислова (där den första delen innehåller ir. har- ’flyta’, medan den andra återger slav. slov- med samma betydelse) har en baltisk-slavisk dubbelgångare, Серцысловка (vars första del — från *Serti- — uppvisar tydliga baltiska drag; jfr lit. Sartai osv., Сертея i Berezinas avrinningsområde m.fl.). Slutligen förutsätter även det iranska flodnamnet Свапа (från *xvār- ’gott vatten’, jfr i närheten Доброводка), vad gäller det initiala s:et, medverkan av ett baltiskt språkelement (annars skulle formen vara *Хвана). Å andra sidan bekräftas balternas obestridliga närvaro vid Sejm av en hel grupp baltiska hydronymer på flodens högra strand: Обеста, вар. Абеста, Обста (jfr lit. Abista), Клевень (jfr lit. Klevinas), Кубрь, вар. Кубарь, Куберь (jfr lit. Kaubri, Kavbre. Спрогис), Вопка (jfr Вопь, från balt. ирёlare ’flod’), Лекта (jfr pruss. Likutte), Вабля (jfr pruss. Wobel, lit. Vabalė; Вабаля, Воболя. Спрогис), Молч (jfr Молча i Berezinas avrinningsområde, Милча i Sozjs avrinningsområde; pruss. Miluke, lit. Mिलkutis, Milčius), Ратень, вар. Ратень (jfr lit. Rotenis, pruss. Roteniten) m.fl. Märkligt nog har endast två baltiska hydronymer påträffats väster om Sejm: Мороча, вар. Мароча (jfr lit. Merkys) och Рехта (se nedan). En sådan fördelning av baltiska namn gör det möjligt att betrakta Sejm som ett slags gräns för balternas utbredning åt sydost, vilken de inte överskred i sydlig riktning. Om balterna i detta område var grannar med iranierna, som möjligen utgör ett äldre etniskt skikt här, var balterna utan tvekan den främsta etniska komponenten i övriga delar av Övre Dnjeprs avrinningsområde, ända sedan den äldsta tid som kan undersökas lingvistiskt.

Den nedan noterade grupperingen av baltiska hydronymer längs Sejm utgör en fortsättning på den ganska stora koncentrationen av motsvarande namn i Desnas avrinningsområde. När det gäller de yttersta områdena för hydronymi av baltisk typ bör man framför allt nämna Desnas nedre lopp, från dess sammanflöde med Sejm ända till mynningen. För detta område har endast namnet Верепето/Верепата anförts som baltisk hydronym (jfr lit. ver- pelas ’virvel’). Det finns emellertid betydligt fler här, även om inte alla exempel är lika övertygande: Мордосы (vid själva Desnas mynning; jfr lit. Mardosai, bynamn), Тутва (jfr lit. Tytuva), Жевень, вар. Жеведь (jfr lit. Žiaunė, av žiauna ’käke’), Шмородовка (jfr lit. Smurgainė), Рехта, Мена, Сперия, Вербца, Силенка, Салова, Кокес m.fl.

I äldre arbeten om baltiska spår i hydronymin i områden som numera är slaviska hade man redan kommit fram till uppfattningen att Pripet utgjorde den sydliga gränsen för de baltiska namnen. I varje fall noterade Kotsjubinskij, Pogodin och Buga ett antal sådana exempel, och Buga förband några av dem med jatvingerna (namn på -да längs Pripet och Västra Bug). Trots detta, avrinningsområdet

196

Området söder om Pripet har hittills inte betraktats som en plats med en mycket stor ansamling av hydronymer av baltisk typ. För närvarande kan minst ett femtiotal namn av baltiskt ursprung på Pripets vänstra strand anföras. Detta är uppenbarligen tillräckligt för att hävda att hydronymin norr om Pripet tydligt bär prägel av baltiskt ursprung. Till skillnad från områdena kring Sejm och nedre Desna, där baltiska belägg utgör en minoritet och i varje fall är sporadiska, utgör baltisk hydronymi det dominerande lagret på Pripets vänstra strand. Hit hör Морочь (se ovan), Мажа (jfr lit. Maž-upē), Нача, variant Начь (jfr preuss. Notis, lit. Notija, Nočia m.fl.), Ненаць (se Нача), Бержица (från balt. berḡ- ’björk’, jfr Beržūona), Мытвица (jfr lit. Mituva, lett. Mitava), Оражня, variant Орижня (jfr preuss. Aryngine), Освица (jfr lit. Ašva), Нертка (jfr lit. Нерята. Спрогис), Шальбенка, variant Шолбенка (från balt. *Skalb-/*Skelb-), Плиса (jfr lit. Plisa), Морожа (jfr lit. Margis), Уча (jfr lit. Ančia), Цна (jfr preuss. tusnan ’tyst’, Tuseine), Яселда, Пина, Пипин, Темра, Лань, Першница, Вессия, variant Есейка, Сиволка, variant Сивельга, Доколка, Дуполка, Шацка, Шанька, Яшна, Немегля, Какланка, variant Оражня, Нератовка, Оресса, Снеролка, Язелица, Несла, Несетня, Тремля, Ковна, Наровля, Свериж, med flera. Många av dessa namn har tämligen tydliga motsvarigheter i hydronymin i de nutida baltiska områdena. Alla dessa fakta sammantagna gör det möjligt att anta att det baltiska etniska elementet i detta område levde kvar under ganska lång tid. Särskilt intressant — inte minst eftersom detta inte tidigare har behandlats — är förekomsten av flera flodnamn med en uppenbarligen baltisk etymologi söder om Pripet. Till dessa hör i första hand namnen Мытва, Pripets högra biflod; Верпа, Slavečnas högra biflod; Чересса, Devosjins högra biflod; Желонь, Slovečnas högra biflod; med bifloderna Прижолонок, Желонка; Желонь, Sitovkas högra biflod. Betraktade isolerat kan dessa namn naturligtvis etymologiseras på andra sätt, men i det övergripande sammanhanget av hydronymerna som gränsar till området från norr förefaller slutsatsen att de nämnda hydronymerna är av baltiskt ursprung mycket sannolik, särskilt eftersom flera namn återkommer också i områden där baltiska element är otvetydiga (jfr Желонь, Веренето, Мытвица norr om Pripet). För övrigt framstår förekomsten av baltiska element på båda sidor om Pripet som tveksam endast om Pripet betraktas som en oöverstiglig gräns, vilket vanligen antas i litteraturen. Det finns anledning att tro att denna uppfattning nu behöver omprövas grundligt. Utöver de anförda exemplen har vi även andra uppgifter som gör det möjligt att ifrågasätta Pripets isolerande roll. Det handlar framför allt om återkommande flodnamn norr och söder om Pripet. Detta gäller särskilt namnet Случь, som förekommer på båda sidor om Pripet, för att inte tala om vissa mindre betydande hydronymer som ibland uppträder i något modifierad form. Därför är det inte förvånande att man söder om Pripet finner ett antal hydronymer som uppenbarligen är av baltiskt ursprung och har motsvar-

197

igheter inte bara på Pripets vänstra strand utan också i andra delar av Övre Dnepr-området. Jfr till exempel Сажелка, Rodžas högra biflod, Uborts högra biflod, Pripets högra biflod, och Сажелка (Jelninsk distrikt, Smolensk guvernement); Бастова, Usjas vänstra biflod, Pripets högra biflod; hit hör också Bastovka, Usjas vänstra biflod, jfr Бостя; Вишка, Uborts högra biflod, Pripets högra biflod, jfr Виша, Ipas högra biflod, Pripets vänstra biflod (lit. Viesia); Свидовка, Uborts högra biflod, Pripets högra biflod; hit hör också Свидовец, en sjö i Svidovkas avrinningsområde, jfr Свида, Berezinas avrinningsområde, Свидня, Desnas avrinningsområde; Лоша, Tjertenjas vänstra biflod, Slovečnas vänstra biflod, Pripets högra biflod, jfr Лоша, i Sozjs och Desnas avrinningsområden, samt några andra. Utöver dessa fall bör sannolikt också baltiska hydronymer söder om Pripet nämnas, vilka vanligen saknar motsvarigheter i andra delar av Övre Dnepr-området: Сколодинка, Pripets högra biflod, jfr fornpreuss. Skalden, Scolden, Skoldainiai; Родча, Uborts högra biflod, Pripets högra biflod, variant Радча, jfr fornpreuss. Rudicus; hit hör också Рача, Grezlis vänstra biflod, Usjas vänstra biflod, Pripets högra biflod, variant Радча); Виговка, Usjas vänstra biflod, Pripets högra biflod, jfr lit. Vygala, en flod, preuss. Wigal; Наровля, Pripets högra biflod, variant Наровлянка, jfr pol. Narew, preuss. Narussa; Ситовка, Pripets högra biflod, jfr preuss. Seyte, en flod, lit. Sietuva; Чолница, Styrs högra biflod, Pripets högra biflod, jfr även Чолна, Чолкна i Iputs avrinningsområde; Перега, Uborts högra biflod, Pripets högra biflod; Зольня, Uborts vänstra biflod, Pripets högra biflod; hit hör också Золонка m.fl. Det är värt att notera att de baltiska hydronymiska spåren är koncentrerade till den östra delen av Pripets högra strand (längs Ubors, Slavečna och Usja), medan vi inte har funnit några i den västra delen (längs Horyn). De anförda övervägandena tvingar oss således att ompröva den gamla uppfattningen om Pripet som en balto-slavisk vattendelare (jfr Buga) och samtidigt precisera karaktären hos denna södra periferi av det baltiska hydronymiska området längs Dnepr.

Ett av de större områdena med baltisk hydronymi i Övre Dnepr-området är Sozjs avrinningsområde. Det är talande att forskare under lång tid ansåg att baltiska namn inte kunde förekomma i detta område. Först på 1920-talet ansåg Buga, i strid med sin tidigare uppfattning, att det var möjligt att ange några baltiska flodnamn längs Sozj. Även Vasmer medgav att det kunde finnas flera namn av baltiskt ursprung i detta område. Till följd av dessa forskares arbete betraktades dock hittills färre än tio namn som baltiska: Волчеса, Четовка, Лямна, Крунка, Узны, Лучеса, Лыза, Чечера/Чечора. En systematisk undersökning av hydronymin i detta område visade att antalet anförda hydronymer kan ökas minst femton gånger (varianter ej inräknade). Det bör genast framhållas att den stora mängd namn som presenteras nedan inte är mindre övertygande än de tidigare identifierade, vare sig vad gäller beläggens tillförlitlighet eller förekomsten av motsvarigheter i hydronymin i dagens baltiska områden. Det är också värt att notera att den baltiska hydronymin är jämnt fördelad över hela Sozjs avrinningsområde, vilket bland annat visar att de baltiska bosättningarna inte upphörde inom detta avrinningsområde utan sträckte sig längre österut. Utan att här göra anspråk på en fullständig förteckning och utan att upprepa det,

198

Som redan har noterats av tidigare forskare kan följande namn anges: Випенка, Упынька (från balt. upė ’flod’), Натопа (från balt. *Nat-up-/*Nat-ap-, jfr lit. noterė, pruss. noatis ’nässla’), Кротка (jfr lit. Krauta, pruss. Kreutho, Kreuto), Ремистово (jfr pruss. Ramestow), Гижинка, Гейшинка (jfr pruss. Gezyelauken), Ворминка (pruss. Wormen), Рудея (från balt. *Rudēja, jfr lit. Rudė, Рудя. Sprogis, pruss. Rudenik, Ruditen m.fl.), Жубр (jfr lit. Жауберищки. Sprogis, pruss. žiauburys ’upphöjd plats’), Молинка (jfr pruss. Moleyn, lit. Molupis,-ys, Молине. Sprogis m.fl.), Очеса (från balt. *Akesa, jfr lit. Akele), Невежа (jfr lit. Nevėžis), Колпита (omformning av ett baltiskt namn, jfr pruss. Gulbiten), Воржанка (jfr Вержа, lit. Viržuva), Габья (jfr även Габель, Гобенка, Гобень, Гобик, Гобеск, Гобья; lit. Gabinės, pruss. Gobayn, Gabelin eller möjligen lett. Gauja?), Надва (pruss. Nedwe), Реста (jfr baltiskt namn på en nöt; jämförelse med lit. raistas ’träsk’, pruss. Raystopelk, Reisten är också möjlig), Ректа/Рехта (möjligen från baltisk dial. *riekst->slav. *rėkt->*rėxt-), Овчеса, Сапелка, Перенка, Пирянка, Лобжа, Удога, Лопца, Вопек, Шелбицы, Чолкна, Откильня, Челена, Вопрат, Опороть, Болдрыжа, Домша, Щолбня, Сельня, Селинка, Скверета, Дымалки, Сенжа, Ситинка, Недна, Навля, Лядужа, Калита, Дрогонка, Селенка, Бовша, Ждовница, Шума, Жадунка, Жадынь, Палуец, Полонка, Лобно, Беседь, Бася, Проня, Чавенка, Кошанка, Кошка, Рыбница, Дубречь, Касна, Саложа, Столеть, Столятка, Картель, Гариста, Бестевенка, Вепренка, Полна, Туросна (Тросна), Судинка, Гжунь, Слунь, Слунь-Мильча, Иволь m.fl. Således utgör Sozjs avrinningsområde ett av de mest betydande områdena vad gäller både antalet hydronymer och tätheten i det baltiska namnskiktet, som sträcker sig från Ugras och Okas övre lopp, där baltisk hydronymi förekommer betydligt mer sällan, till nedre Desna, där antalet baltiska namn minskar märkbart.

Öster om Sozjs avrinningsområde är den baltiska hydronymin koncentrerad till mellersta och övre Desnas avrinningsområde. Hittills har baltisk hydronymi praktiskt taget inte påvisats i detta område. Den förekommer dock utan tvekan här (omkring hundra namn), även om den till antalet understiger de baltiska namnen i Sozjområdet med åtminstone en tredjedel och ofta är etymologiskt mindre genomskinlig. Bland de baltiska namnen i mellersta och övre Desnaområdet bör följande nämnas: Стрена, var. Стряна (jfr lit. Stirna, Stirnė), Стрянница (se Стряна), Болва (jfr lett. Bolva, lit. Balvis, pruss. Balowe), Ведьга (jfr Ведога, Ведуга, Удуга; lit. Vadaga, Vedega), Водоча (jfr lit. Vadak(s)tis), Левень (jfr lit. Lėvuo), Чечера (jfr lit. Čičirys, lett. Ciecere), Кицета (jfr pruss. Keikot), Вержейка (se Вержа), Локчь (pruss. Lukte, Lucten), Лопанка (jfr pruss. Lopino, Lapraupen, lit. Lapinas, Lapainė, lett. Lapaina; se även ovan), Залятка (jfr lit. žolėtas ’gräsbevuxen’), Свидня (jfr pruss. Swyden, Sweiden), Габья, Гобья, Гобеск (se ovan), Локна (jfr lett. Lukna, lit. Luknė, pruss. Löckeneyn), Лемница (jfr lit. Liminac), Орля (jfr pruss. Arle, lit. Орля. Sprogis), Неруса (jfr pruss. Narussa), Дегна

199

(jfr lett. Deguns, Deguni), Серияжа (jfr pruss. Seringe), Стенева (jfr pruss. Stenge, lit. Stangė-is), Крупела (jfr pruss. Craupolythen, Kraupol-), Венера, Иночка, Улепка, Жеванка, Ледмен, Навля, Рамосуха, Вабля, Вара, Варя, Свеса, Накоть, Сельня, Полна, var. Пальня, Устарь, var. Тара, Ратча, Немда, Лития, Думча, Понемель, Шеверка. Ломна, Недна, Присмара, Присмарка, Бестань, Восавка, Турейка, Дамынка, Соложа, Неполобь, Перетесна, Локатен, Сморжиновка, Осова, Соля, Судость, Ломня, Рудомля, Лопузна, Лабезна, Березна, Туица, Стогоревка, Гольбросовка, Тросна, Улица, Ивот/Ивоть, Ветьма, Витемка, Берещанка, Несса m.fl. Minskningen av de baltiska namnen i Desnas avrinningsområde jämfört med Sozj, liksom minskningen av deras antal inom själva Desnas avrinningsområde från väst till öst, kan uppenbarligen tolkas som ett belägg för närheten till den baltiska stambosättningens yttersta östgränser. Ytterligare precisering är emellertid möjlig först efter en undersökning av hydronymin i övre Oka. Väster om Sozjs avrinningsområde (i Dneprs övre lopp) ligger områden där man redan tidigare hade upptäckt många spår av baltisk hydronymi. Ändå var även luckorna här betydande. I dag kan antalet kända baltiska hydronymer i Dneprs övre lopp (fram till Sozjs mynning, med Berezinas avrinningsområde undantaget) utökas avsevärt. Följande flodnamn i området kan räknas som baltiska: Аболъна (jfr lett. Abula, Abuls, Obole, Оболь, Оболянка i Västra Dvinas avrinningsområde), Стабна/Стабенка, Стабня (jfr pruss. Stabingen, Stabynotilte), Корса (jfr pruss. Corseen, Corslauken), Стябура/Стебула (jfr lit. stimbras, lett. stiebps), Вопь (jfr balt. upė/ape), Вопец (se Вопь m.fl.), Осьма (jfr lit. Ašmena), Колпитка (se Колпита), Матолка (jfr pruss. Matulen m.fl.), Скородка (jfr lit. Skardupis, pruss. Scharde, Zkarde), Ведоса/Ведоса (jfr lit. Bedoca. Sporis), Ворлинка/Ворлянка (jfr lit. Valinis), Моржовка (jfr lit. Murgenis), Лосьмина/Лосьмена, Лосьменка (jfr lit. Lašmuo), Водва (jfr lit. Vaduva), Орлея/Арлея (se Орлин), Дрягновка (jfr lit. drėgnas, lett. dregns), Кидель (jfr lit. Kidulis. Sporis, lett. Cidulupe), Неропля (från balt. *Ner-upė/*Ner-apė), Сертея (jfr lit. Sartė, Sartai m.fl.), Вотря, Вотрица, Апелка, Клица, Четово, Ведоса/Ведуга, Искожа, Бостя, Обиша, Опisana, Ломна, Лемня, Лямна/Лемна, Лямница, Левна, Колонка, Деговка, Шеревенка, Жалобыка, Мерея/Мирея, Мерейка, Лабаровка, Агея, Запакулька/Сапакулька, Ломша, Болоновка, Свидера, Пересна, Добосна/Добысна, Бабич, Ректа, Рехта, Рекута, Рекотка, Рекотна, Ясейка, Политня, Свесовка, Плинки, Коляя, Бестенка, Бественка, Отческа, Елча, Варка, Гиценка, Балечука, Варсоха/Варсоха, Польна/Полня, Полна, Жагулина, Вязовенка/Дубровинка, Биржеевка, Польня, Дороготня, Сельня, Негра, Расна/Рясна, Клетка, Метелка, Залазенка, Зелезенка, Жиложка, Соля/Соль, Подсолок, Залазенка/Залазинка, Жерты/Жерти/Жердь, Ажовка, Молянка/Моленка/Молинка, Улица, Шедаловка, Гжолка/Гжелка, Вержа, Шаколовский, Смогоровка/Смогорянка, Морчанка, Надва, Надва/Наговный, Залазна, Смолка, Верчанка, Друть, Адров/Одров, Рудея/Радея, Борейшовка, Руз-

200

ka, Kurejka/Korejka, Bebrja, Bobrejka, Volčejka, Neresno, Župur, Jernevka, Berezinka, Berezenets, Berezina, Berezinka/Berezina, Ivtal/Ivota, Lupa/Lupogolova, Sertsislovka, Trosna, Madora/Maderka m.fl. (sammanlagt minst ett och ett halvt hundra). Det är värt att uppmärksamma att antalet baltiska hydronymer i Dneprs övre lopp, relativt sett, är något mindre än i Sozjs avrinningsområde. Å andra sidan är fördelningen av baltiska namn inom själva övre delen av Dnepr något ojämn: de är jämförelsevis få längs Dnepr fram till dess sväng söderut och betydligt fler på högra stranden, intill Beresinas avrinningsområde och längre söderut, i takt med att man närmar sig Sozjs mynning. Tillförlitligheten hos de flesta av de ovan nämnda baltiska spåren i hydronymin i detta område råder det inget tvivel om. Det bör noteras att de baltiska bosättningarna uppenbarligen inte var perifera. Öster om dem fortsätter baltiska namn, om än i betydligt mindre antal, i Oka- och Moskvas avrinningsområden (i deras övre delar). I nordost gränsar ett litet antal fullt tillförlitliga baltiska namn från östra sidan av övre Volga till Dneprs övre lopp. I nordlig riktning övergår övre Dnepr-områdets baltiska hydronymi i Västra Dvinas avrinningsområde. Det är intressant att notera att baltiska namn som motsvarar sådana som identifierats i Dneprs övre lopp förekommer i alla de uppräknade områdena, till exempel,

Obisja — Obša, Kidel — Tsidel, Vop — Ula, Sertega — Sertejka, Abolna — Oboljanka, Obol, Negra — Negrjanka m.fl. Den baltiska hydronymin i Beresinas avrinningsområde har den största relativa andelen. Den relativa mängden sådana namn är här så stor och deras baltiska karaktär så tydlig att det inte råder något tvivel om att en baltisk befolkning vistades i området relativt nyligen. Detta bekräftas också av vissa direkta historiska belägg. Lika säker är den östbaltiska tillhörigheten hos hydronymin i Beresinas avrinningsområde, som uppvisar talrika samband med hydronymin i dagens Litauen och Lettland. Sammantaget kan följande namn på floder och sjöar i Beresinas avrinningsområde betraktas som baltiska (eftersom deras etymologi oftast är transparent nöjer vi oss med en enkel uppräkning av de hydronymer som hör hit): Berezina, Berezanka, Berezjnitsa, Beresnjanka, Mjadziol, Mjadelitsa, Ponja, Varlynka, Mozjajka, Nidalka, Serech, Mantso, Manets, Mancha, Osovina, Osova, Osovka, Kleva, Klevitsa, Ola, Natsja, Zjortajka, Pelik, Plavija, Stav nitsa, Vjatja, Ventja, Grivka, Bolocha, Molcha, Rinelka, Sved/Svida, Olsa, Neseta, Tsitovka/Tsitva, Mjana, Mozja, Vozja, Vazja, Dij/Dyja, Volma, Brozja, Dobrelina, Klupcha, Bruch, Svislotj, Mraj, Pjadynka, Plis(s)a, Mesreda, Tsna, Isa, Scha/Tscha, Usjazj/Usjazja, Gajna/Gojna, Volodut, Rova, Rava, Pustometusjka, Sinjaja/Sin, Otjicha, Pentritsa, Nertjaj/Nertjanka, Bobrujka, Jantjanka, Solenka m.fl. Således överträffar tätheten av baltisk hydronymi i detta avrinningsområde alla hittills noterade fall (omkring 80 baltiska namn av totalt omkring 300).

201

Upptäckten av ett mycket betydande antal baltiska hydronymer i övre Dnepr-området (700–800 namn) och studiet av deras utbredning där, vilket visade att de baltiska namnen förekommer sammanhängande och i allmänhet ganska jämnt, utan några större luckor, tvingar oss att dra en slutsats som tidigare inte kunde nås på grundval av ett litet antal geografiskt begränsade exempel. Slutsatsen är följande: övre Dnepr-området var under det första årtusendet e.Kr. och de första århundradena av det andra årtusendet bebott av stammar med baltiskt ursprung; det går inte att förklara dessa namn, som har bevarats i så stort antal under många århundraden, med antagandet att enstaka isolerade kolonier av krigsfångar och senare invandrare skulle ha funnits här, vilket vissa forskare varit benägna att tro. Det bör särskilt understrykas att den baltiska befolkningen i övre Dnepr-området i huvudsak inte drog sig tillbaka mot nordväst när slaverna spred sig i området, utan gradvis assimilerades av dem. Tydligen är det bara med detta antagande som det blir begripligt både att ett så betydande antal namn av baltiskt ursprung bevarats och att de har en slaviserad fonetisk gestalt, vilken vilselett forskare som sökt efter baltiska spår med utgångspunkt i traditionella fonetiska baltoslaviska motsvarigheter, huvudsakligen belagda i det ursprungligen besläktade ordförrådet. Mot bakgrund av det sagda får frågan om det forntida baltiska folkets bidrag i vidaste mening till övre Dnepr-områdets historia särskild betydelse. Det är självklart att denna fråga inte kan lösas i föreliggande artikel.

Fram till nu har frågan om baltiska ordbildningstyper i hydronymin i övre Dnepr-området i praktiken inte ställts. Forskarna har begränsat sig till att söka efter nya baltiska lexem och har tydligen ansett att materialet för slutsatser om ordbildning är alltför magert. För vår del anser vi det möjligt att hävda att det just är ordbildningsanalysen som utlovar de mest betydande resultaten, bland annat även när det gäller att lösa sådana frågor som varit svåra att besvara med enbart lexikalt material som grund.

När vi analyserar ordbildningstyperna i Dnepr-områdets baltiska hydronymi kommer vi fram till slutsatsen att de i sina huvuddrag återspeglar de mest auktoritativa hydronymiska formanttyperna som är kända från Litauen, Lettland och det forna Ostpreussen. Det är naturligtvis svårast att tala om att urskilja de hydronymiska typer som i sin baltiska form saknade specifika ordbildningskännetecken och som slutgiltigt måste ha förlorat sin särprägel när den slaviska befolkningen tog till sig de berörda baltiska hydronymerna. Vanliga baltiska ordbildningstyper på -(a)s, -us, -a, som också är fullt brukliga i hydronymin i de baltiska områdena, var utan tvivel representerade även i Dnepr-områdets baltiska hydronymi. Typer på -as, us, känneteck-

202

som betecknar baltiska ord av maskulint genus återgavs följaktligen med maskulina former på slavisk mark (-ъ och, efter dess bortfall, -о eller utan flexion). Denna fonetisk-morfologiska substitution var tydlig, vilket sannolikt förklaras av att baltoslavisk tvåspråkighet förekom i Övre Dnepr-området under en viss epok. Det nämnda villkoret hade visserligen inte ensamt varit tillräckligt. Sannolikt spelade den upplevda närheten mellan de språk som stod i kontakt en avgörande roll, särskilt den ungefär likartade principen för motsättningen mellan maskulint och feminint genus, jfr balt. -as (mask. genus): -а (fem. genus) = och slav. -ъ (mask. genus): -а (fem. genus). En sådan motsvarighet skapade förutsättningar för en nästan automatisk övergång från baltiska hydronymer på -as, -us till slavisk form på -ъ. Vid denna övergång bevarades alla grammatiska egenskaper, vilket var mycket viktigt för båda språken. Mot bakgrund av dessa omständigheter är frånvaron av -as, -us begriplig såväl i hydronymiska spår i Övre Dnepr-området som i baltiska lån (appellativ) i ryska och belarusiska dialekter. Än mer begriplig är frånvaron i baltiska vattennamn i Dnepr-området av en självständig baltisk hydronymtyp på -а. Den måste ha sammanfallit helt med den motsvarande slaviska typen, med samma egenskap av feminint genus -а. Att den baltiska hydronymtypen på -а helt uppgick i en sådan slavisk typ underlättades av att dessa former användes ungefär lika ofta i hydronymierna i såväl slaviska som baltiska språk, eftersom de är knutna till feminina substantiv – flod, balt. upė/ape. Frånvaron av baltiska hydronymtyper på -as, -us, -а i Övre Dnepr-området innebär därför inte att de inte tidigare förekom där. Tvärtom råder det inget tvivel om att de funnits där förr, vilket kan beläggas genom etymologisk analys av obildade hydronymstammar av baltiskt ursprung. Allt vi vet om den baltoslaviska symbiosen i Övre Dnepr-området gör det naturligt att de nämnda baltiska typerna absorberades; det motsatta utfallet skulle ha tett sig märkligare. Förhållandet var något annorlunda när baltiska hydronymer av feminint genus med en mjuk stamt variant på -а assimilerades, jfr lit. Almė, Kurmė, Labė, Nevežė, Taurė. Eftersom den motsvarande mjuka stamt varianten på -а i östslaviska dialekter skilde sig något från den baltiska (jfr balt. -ė – slav. -’а) och framför allt inte var stabil under alla förhållanden, är det relativt få fall där baltiska hydronymer på -ė direkt har assimilerats i form av slaviska namn på -’а. Det bör noteras att även dessa få fall ofta förekommer i något förklädd form, jfr Невежа mot lit. Nevežė, Nevė-ža; Толща mot lit. Tilžė; Ольша – lit. Alšia, Вопля – lit. upė ”flod”.

Förekomsten av baltiska hydronymiska spår med en mjuk stamt variant av maskulint genus på -as-, liksom med maskulina och feminina stammar på -i-, kan urskiljas betydligt tydligare, eftersom dessa hydronymer motsvaras i Övre Dnepr-området av former med ett särskilt kännetecken – mjuk slutkonsonant, for-

203

mellt sett förekomsten av -ь. Förutom direkta belägg i hydronymien kring övre Dnepr kan gruppen av namn på -i- kompletteras med former med en mjuk stamt variant på -а, som enligt vad man vet stod i nära samband med stammen på -i-. Förutom exempel som Морочь — Мороца, Мелечь — Мильча, Мильча, Молча, Молча, Nevėžis — Neveža finns det anledning att än en gång uppmärksamma paren Наць — вар. Наца. De vanliga sambanden här gör det möjligt att anta att den baltiska hydronymstammen på -i- Noti- är ursprunget, jfr pruss. Notis och även lit. Notė. Spår av liknande baltiska hydronymtyper i övre Dnepr-området var sannolikt ganska talrika, vilket bland annat framgår av den något ovanliga kvantitativa fördelningen av hydronymer på -ь väster och öster om Dnepr.

Förekomsten av en rad suffix med elementet -к- i baltisk hydronymi gör det i princip möjligt att tänka sig att vissa av dessa bildningar bevarats i flodnamn i Dnepr-området. De betydande skillnaderna mellan baltiska och slaviska språk i hur -к- fogas till stammen, tillsammans med kronologiska överväganden, gör det dock knappast ändamålsenligt att söka efter spår av baltiska hydronymtyper bland slaviska vattennamn på -ка. Ändå har ett mycket stort antal baltiska hydronymrötter i vårt område utvidgats direkt med sekundärt slaviskt -ка och som del av mer komplexa suffix, jfr Лучесня, Вытрейка, Мерейка, Варлинка, Колпитка m.fl. Detta är en viktig omständighet för att beskriva detaljerna i processen där baltiska hydronymer i Övre Dnepr-området omvandlades till slaviska ordbildningstyper. En liten, kompakt grupp hydronymer med elementet -ол-, som är karakteristiskt för baltisk ordbildning, döljs av det slaviska suffixet -ка och är särskilt anmärkningsvärd: Матолка, Старолка, Вихолка, Снеролка, Дуполка, Доколка m.fl. Att namnen i denna grupp har baltisk karaktär framgår av hydronymen Мядзиол i Berezinas avrinningsområde, som ligger närmare den motsvarande baltiska typen på -ol- eftersom den ännu inte utvidgats med slaviskt -ка, jfr lit. Medžiolai, en by nära Vievis. I princip kan även baltiska hydronymbildningar på -al- ha dolt sig bakom den nämnda bildningen på -ол-, jfr lit. Vygala, Snie-tala, lett. Jumala, Makale m.fl. Elementet -i- i namn av detta slag är en tämligen tydlig indikation på baltiskt ursprung, särskilt som slaviska hydronymer inte uppvisar detta -i- i typisk samförekomst med en vokal i en fullständig bildning.

Hydronymtyperna i Övre Dnepr-området med elementet -н- i olika suffixkombinationer tillhör till övervägande del det slaviska skiktet och är ofta relativt sena bildningar. Därför är också andelen möjliga baltiska ordbildningsreflexer i detta avsnitt relativt låg. Trots detta går det, om än på grundval av enstaka exempel, att urskilja mycket viktiga baltiska hydronymformanter. Först och främst skulle det kunna handla om namnet Berezina och en rad andra ”björkfloder”, i vilka

204

förekomsten av det baltiska ordbildningselementet -n- är otvivelaktig. Svårigheten att i just detta fall urskilja en särskild baltisk typ låg i att ordbildningstypen på -н- och till och med -ин(-а) också är vanlig i slavisk hydronymi. Först en jämförelse av vissa till synes oväsentliga skillnader i ordbildningsmodellerna och i betydelsen hos elementet -in- gör det möjligt att konstatera en särskild baltisk typ i ett till det yttre slaviskt hydronym. Ur den stora gruppen slaviska, etymologiskt adjektiviska namn på -на(-вна) kan ett helt baltiskt namn som Стабна/Стабня (historiskt Стабья, jfr Стабенка) urskiljas; i detta kan man med goda skäl se det baltiska hydronymiska formanten -inas (jfr litauiska dial. Šabinas, fornp. Stabinotilte), inte den nämnda slaviska suffixen. Det är möjligt att hydronymerna Вупенка, Упинька återspeglar en slavisk omtolkning av det baltiska formantet -in- som diminutiva suffixbildningar på -енька-, -инька (jfr litauiska upinis ’flod-’), trots att formantet inte alls har denna betydelse. Sådana omtolkningar kan sannolikt hittas i stort antal bland slaviska hydronymer på -енька, -инька, jfr Чавенка, Чапенка, Доренка, Седеленка, Шуешенка, Шервенка, Вороженка, Вупенка, Варлинка, Варльинка, Ворминка. Bland de baltiska hydronymerna i Övre Dnepr-området finns flera som slutar på -ень, bakom vilka två självständiga ordbildningstyper inom baltisk hydronymi döljer sig. Å ena sidan kan man i exempel som Клевень, Верепень se fortsättningar av det baltiska suffixet -inis (jfr Klevinė, en by nära Kapsukas, Verpetinė, en äng nära Pabiržė), vilket anpassades i slavisk miljö som -ень, varifrån -ень, som sammanföll med motsvarande slaviska suffix. Som en hypotes kan man nämna att det baltiska suffixet -en- kan ha avspeglats; detta skulle dessutom stämma med den tydliga avsaknaden av växlande -е- i vårt exempel. Å andra sidan ger exempel på -енье, såsom Левень, skäl att anta en äldre konsonantstam på -n-. Sannolikheten för att andra baltiska konsonantstammar har avspeglats i vårt område styrks av namn som Лосьмена, vilket förutsätter en äldre stam på -men-, känd även i litauisk hydronymi, jfr Lašmio. Det är anmärkningsvärt att detta namn är känt i Övre Dnepr-området i en rad varianter: Лосьмина, Лосьменка, Лосменка, Лосменная, Лосьмонька (med detta suffix karakteristiska vokalism), Лосвина, Лосвянка. Även om stammar på -men- också finns i slavisk hydronymi, jfr Вязьмень, Сухмяна m.fl., går de emellertid inte att förväxla med motsvarande baltiska stammar. Ett baltiskt hydronym med motsvarande stam kan även misstänkas ligga bakom flodnamnet Ледмен. Den äldre stammen på -men- tycks i reducerad form vara dold i hydronymen Осьма, i Dneprs allra översta lopp, jfr litauiska Ašmena. Det är anmärkningsvärt att namnet Каменка ofta förekommer i Osmaflodens avrinningsområde och i de omedelbart angränsande trakterna, vilket sammantaget i hög grad påminner om det mönster som observerats i den östra delen av det litauiska området.

205

Ett särskilt ordbildningsmönster på -ēja kännetecknar hydronymin i alla baltiska områden. Utbredningsområdet för baltiska hydronymer på -ija är mer begränsat (de saknas i Lettland). Exempel på hydronymer på -auja är ännu ovanligare, jfr Miltauja, Pienauja, Vidauja m.fl. Dessa och liknande bildningar utgör en särskild grupp hydronymiska formanter som är nära förbundna med varandra i baltisk miljö. De mest etablerade av de nämnda baltiska hydronymtyperna förekommer också i Övre Dnepr-området. Detta gäller framför allt hydronymer på -ея (Мерея, Сертей, Локнея m.fl.), av vilka några återspeglas i namn på -ейка (Мерейка, Веселейка, Верхнейка m.fl.). I det senare fallet kan man anta att vissa enskilda exempel har en direkt koppling till det baltiska formantet -eika. Den baltiska hydronymtypen på -ija är också belagd med flera exempel i Övre Dnepr-området: Орлия, Весия, Луния m.fl. En särskild kommentar förtjänar det enda hydronymet på -уй-ка — Бобруйка, en utvidgad form av namnet Бобруя, som skulle motsvaras av litauiska *Bebr auja, *Babraja.

En tämligen utbredd baltisk klass av hydronymer med elementet -t-, som omfattar flera varianter beroende på den föregående vokalens beskaffenhet, representeras i Övre Dnepr-området främst av de två vanligaste typerna. Å ena sidan handlar det om namn på -ита, där en motsvarande baltisk stam endast kan identifieras i enstaka fall (jfr Колпута — fornpreussiska Gulbiten); det är också värt att komma ihåg namn som utvidgats med det slaviska -ка: Колпутка, Хохлитка m.fl. Å andra sidan avspeglas en baltisk ordbildningstyp med suffixet -eta i hydronymin i Övre Dnepr-området, jfr Скверета, Несета, Верепета, Кичета. Det är intressant att Гордота är känd utanför Dneprs område (Övre Volga); i namnet kan man se en återspegling av en annan variant av det baltiska suffixet med elementet -t-. Ytterligare några baltiska ordbildningstyper kan urskiljas i Övre Dnepr-områdets hydronymi, men först efter en mer ingående analys, jfr Водоча, litauiska Vadaktis, Vadakstis. Det är inte uteslutet att det bland hydronymer på -ча finns ett antal namn som döljer äldre baltiska formanter med elementet -t-, men för närvarande vore det förhastat att uttala sig närmare om detta.

Slutligen kan vi urskilja spår av ytterligare en baltisk ordbildningstyp i hydronymin i Övre Dnepr-området. Det gäller formantet -ista, som inom baltisk ordbildning är förbundet med suffixen -asta, -esta, -osta, -uosta, -usta. I vårt område bör i detta sammanhang hydronymet Обеста/Обиста/Обста/Абеста nämnas. Utanför Övre Dnepr-området finns, förutom en rad baltiska hydronymer som litauiska Aknysta, Lokysta, Laukysta m.fl., en exakt motsvarighet i det litauiska vattennamnet Abista.

Den regionala baltiska hydronymtypen på -(u)va representeras i Övre Dnepr-området av hydronymerna Водва, Титва, Cit-

206

sha, Mitva, Nadva, möjligen Bolva och andra. För baltisk hydronymi är förekomsten av två olika bildningar med suffixelementet -s- karakteristisk. Å ena sidan handlar det om markören -sa, som tydligt kan urskiljas endast i vissa fall; å andra sidan om flera suffixvarianter beroende på vokalelementets beskaffenhet före detta -s-: -esa, -asa-, -osa-, -usa-. Tydligen återspeglas alla dessa typer i någon mån i Övre Dneprs hydronymi; jämför namn på -са: Vodsa, Korsa, Usa, Plisa; på -аса: Volchasa, Ochasa; på -еса: Luchesa, Volchesa, Ovchesa, Ochesa, Oressa; på -оса: Vodosa, Orossa, Mordosy; på -уса: Nerusa, Voronusa. Att dessa fall är obestridliga gör att vi inte behöver diskutera dem närmare.

I formanten -sha i en rad övre Dnepr-hydronymer återspeglas, åtminstone i enskilda fall, med stor sannolikhet särskilda baltiska ordbildningstyper. Det ringa antalet exempel och framför allt avsaknaden av exakta baltiska motsvarigheter som omfattar även rotledet gör det dock omöjligt att med säkerhet avgöra om det rör sig om det gamla suffixet -sa, -usa eller något annat. Den enda möjliga motsvarigheten kan antas vara det fornpreussiska Dargow (jfr Dorogovisha), som dock saknar suffixbildning. Således har övre Dnepr-hydronymerna på -sha mindre tydliga baltiska motsvarigheter, vilka dessutom fördunklas av fall som Ropsha, vars iranska ursprung är uppenbart. Även om det bland övre Dneprs hydronymer på -zha otvivelaktigt finns en rad baltiska namn, är det ganska svårt att här tala om en återspegling av ett bestämt baltiskt ordbildningsformant. Skälet är att vissa hydronymer av baltiskt ursprung på -zha har tillräckligt övertygande motsvarigheter i hydronymin i dagens baltiska områden, vilka tydligt visar att elementet -zh- hör till roten och inte till suffixet; jfr Nevezha — lit. Nevėža, Morozha — fornpreuss. Margis. Endast i enstaka fall kan man tala om att -zh- hör till suffixet, vilket också bekräftas av motsvarigheter i baltisk hydronymi, till exempel Lobzha jämfört med lett. Lubūzis. Det är något svårare att tolka suffixet när elementet -zh- föregås av en vokal (-yzha, -izha). Om man söker efter återspeglingar av baltiska ordbildningstyper i sådana suffix kan man frestas att jämföra dem med suffixet -ng- (-ing-, -ung-, -eng-), som är vanligt i baltisk hydronymi och toponymi. Suffixets regionala begränsning i dagens baltiska områden, liksom avsaknaden av helt tillförlitliga paralleller, gör dock tills vidare antagandet om ett suffix -ng- i övre Dneprs hydronymi synnerligen osäkert.

I Övre Dneprs hydronymi med elementet -ga återspeglas otvivelaktigt vissa baltiska ordbildningstyper med formanten -g-. Det är ofta svårt att exakt fastställa suffixets typ i sådana fall, även om de sannolikaste suffixvarianterna är -aga/-ega/ūga; jfr Vedoga/Veduga, Vedga — lit. Vedega, Vadaga; Rydga, Rydoga — balt. *Rūdūga/*Rūdaga, *Raudaga och andra.

207

För den sydvästra utkanten av det gamla baltiska området är flodnamn som slutar på -da karakteristiska. Deras snävt regionala karaktär och tillhörighet till den jatvingiska hydronymtypen är tydligen obestridliga. Den rent fonetiska formen hos elementet -da, som förutsätter ett äldre slaviskt -ъda från balt. *uda ’vatten’, är ett användbart kriterium för att fastställa namnets dialekttillhörighet, eftersom denna formant är helt okänd i hydronymin i de östbaltiska och preussiska dialekterna, medan appellativet med betydelsen ’vatten’ har en annan form. Vattennamn med elementet -da gränsar direkt till Övre Dneprs avrinningsområde i väster och ligger till största delen kring Nemans och Västra Bugens övre lopp; jfr Golda, Grivda, Nevda, Sichda, Sokol’da (Sukogda) och andra. Namn på -da förekommer inom Dnepr-området endast i ett enda område, som utgör en direkt fortsättning på det nämnda utbredningsområdet för hydronymer på -da; jfr Yaselda (var. Yaselda, Yasel’da, Yasolda, Yasolna, Yasnolda). Utöver denna hydronym finns det tydligen inga tillförlitliga exempel på att flodformanten -da fortsätter in i Övre Dnepr-området. Baltisk hydronymi begränsas inte till grundtyper byggda med olika formanter. Vid sidan av denna ordbildningsmetod känner den baltiska hydronymin till ett mycket karakteristiskt sätt att bilda vattennamn genom sammansättning, en typ som är ytterst sällsynt i äldre indoeuropeisk hydronymi och snarare leder oss till det finska området, där denna metod är den dominerande. Det handlar om den i baltisk hydronymi omtyckta sammansättningen med ett andra led som betecknar en flod eller sjö. Flera hundra bildningar av detta slag med andra ledet -upė/-upis/-upys har noterats i det östbaltiska området, där typen är mycket produktiv; jfr lit. Alguvys, Alkupis, Bartupė, Daugupys, Ėglupys, Gelžupis, Juodupė, Laukupė, Šešupė, Šilupė, Vandupė, Vilkupis och andra. Exempel av denna typ är lika talrika i lettisk hydronymi: Aunupe, Āžupe, Baluožupe, Caujupe, Ežupe, Gaiļupe, Guovupe, Jerupīte; Kazupe, Lāčupe, Raudupis, Taurupīte, Ūdrupe, Vēžupe, Zivupe och andra. I preussisk hydronymi representeras typen också av en hel rad exempel; jfr Berukapy, Caymenape, Caypeaps, Kirsappen, Kirsnappe, Laukappe, Nycape, Perapien, Rinappe, Sarape, Serappin, Serenappe, Swereppe, Wangaria, Wogenapp, Vogoeaps och andra (typen har avspeglats i tysk onomastik av regionalt preussiskt ursprung; jfr Glasenapp). Vad gäller Övre Dnepr-området kan Neroplya nämnas som ett spår av denna typ; i dess andra led har man redan tidigare sett en återspegling av det baltiska flodnamnet *Ner-up-/*Ner-ap-; jfr lit. Nar-upė. Hit hör tydligen också flodnamnet Natoma, i Sozjs avrinningsområde, som hittills inte har beaktats i detta sammanhang. Det faktum förtjänar särskild uppmärksamhet att spår av baltiska bildningar av denna typ på ryskt territorium framför allt förekommer i omedelbar närhet av gamla finska områden, det vill säga vid den baltiska stambosättningens östra och norra periferi; jfr utanför Övre Dnepr-området, men i omedelbar närhet av

208

… sådana namn som Жукона (övre Volga), Ужена (Okaområdet), Каспля (västra Dvina), Кудень (en biflod till Velikaja), jfr även byn Горспле m.fl. Frågan om spår av namn med en andra beståndsdel som betecknar en sjö är mer komplicerad; detta hänger sannolikt delvis samman med den formella likheten mellan de baltiska och slaviska orden för detta begrepp. Samma oklarhet råder också beträffande den mindre utbredda, huvudsakligen toponymiska typen av namn med ett andra led som betyder ”ände”, ”rand”; jfr i det östbaltiska området bildningar på -gala, galas: lit. Ariogala, Maišiogala, lett. Latgale, Zemgale m.fl. Det är ganska svårt att på det övre Dneprterritoriet ange tillförlitliga exempel av detta slag. Man kan dock notera att den andra beståndsdelen i dessa sammansättningar används som självständigt namn på träsk i Belarus, jfr Галы, samt det gåtfulla flodnamnet i Dneprs övre lopp Лупоголова — variant Луп(n)а, belagt i Boken om den stora ritningen i formen Лупогалова, där det kanske inte handlar om ett enkelt akanje. Desto mer som namn på -gala är helt uppenbara i den yttersta östra (liksom för övrigt den västra) periferin av det baltiska området; jfr åtminstone galinderna hos Ptolemaios på Preussens territorium och goljad i de ryska krönikorna vid Protva.

Förutom de ovan angivna spåren av baltisk hydronymi, som återspeglas i vattennamnens ordbildning och sammansättning i Övre Dnepr-området, är det lämpligt att tala om olika slags hybridbildningar med varierande inslag av baltiska och slaviska element. Om man å ena sidan tar hänsyn till hydronymer av helt baltiskt ursprung, utan några spår av slavisk bearbetning, och å andra sidan till helt slaviska hydronymer, utan några som helst tecken på baltiskt inflytande, framträder en hel skala av gradvisa, ibland svårupptäckta övergångar från baltisk till slavisk hydronymi. Denna gradvisa övergång och mångfalden av stadier gör frågan om hybridbildningar, deras klassificering och slutligen den geografiska lokaliseringen av olika hybridtyper särskilt viktig. Studiet av sådana bildningar kan blottlägga de viktigaste ögonblicken i processen där områdena kring övre Dnepr togs i besittning. Naturligtvis kan vi här inte göra anspråk på att redovisa alla fakta; för närvarande är det viktigare att uppmärksamma själva frågeställningen och behovet av att lösa den. Några konkreta iakttagelser om klassificeringen av hybridtyper kan dock redan nu sammanfattas i allmänna drag.

Baltiska namn utan några tecken på slaviskt inflytande eller ens möjlighet till omtolkning efter slaviska mönster återfinns exempelvis bland hydronymer som Бедоса, Невежа, Водва, Болва, Волма och liknande. De har i praktiken fullständiga motsvarigheter i hydronymin i de baltiska områdena och uppvisar inga fonetiska särdrag som strider mot den slaviska fonetiska typen och skulle kräva substitution. Till de angivna exemplen ligger fall som Лучеса, Водога /Ведъга, Титва, Обеста nära; även dessa har en exakt motsvarighet

14. Kalbotyros klausimai. IV

209

i baltisk hydronymi, men har redan genomgått slavisk fonetisk bearbetning (ibland regelbunden, ibland fakultativ). Nästa kategori utgörs av baltiska namn där en slavisk omtolkning av ordbildningsformanten, om än med viss svårighet, kan godtas; jfr Ремист-ов analogt med Дед-ов. Vid sidan av möjligheten till slavisk tolkning av suffixdelen finns hydronymiska exempel där den baltiska roten ersätts av en närliggande slavisk rot med liknande form, såsom vi redan har sett i namnet Колпита. Ett exempel på slavisk omtolkning av såväl rot- som suffixdelen i ett tidigare baltiskt namn ses i hydronymen Волчица — varianterna Волчеса, Волчаса, jfr lit. Vilkesa. Den talrikaste typen av baltisk-slaviska hybridbildningar i hydronymin representeras av exempel där en baltisk rot, vanligen redan fonetiskt bearbetad enligt slaviska mönster, fogas till ett otvetydigt slaviskt suffix, oftast utan motsvarighet i baltisk hydronymi: Лопанка, Вор-минка, Варлинка, Какланка, Лучесянка, Мяделица, Можайка, Мерейка, Стабенка, Пелик, Аболъна, Вупенка, Вержица m.fl. Fall av motsatt typ, där en slavisk rot utvidgas med ett baltiskt suffix, är däremot sällsynta; jfr Хмелита, Калита m.fl. De två sistnämnda kategorierna ger i själva verket samstämmiga belägg för att det baltiska skiktet i Övre Dnepr-området är äldre än det slaviska. Samtidigt var kontakterna mellan baltiska och slaviska dialekter så nära att enskilda baltiska formanter kunde bli vanliga eller till och med produktiva med slaviska rötter. Sådana fakta bör avhålla forskare från att framställa tillbakagångsprocessen alltför schematiskt. I detta avseende är namn som Хохлитка, Деснокитка särskilt belysande: en slavisk rot åtföljs av ett baltiskt suffix, vilket i sin tur har utvidgats med ett slaviskt suffix. Därför framstår sådana exempel som slaviska. Det slaviska inslaget är ännu större i exempel där både roten och suffixet tolkas som slaviska och uppenbart baltiska element helt saknas; jfr namnet Березина, där spåren av ett baltiskt inslag blottläggs genom särskild analys. Ännu svårare är det att fastställa spår av ett äldre baltiskt namn vid kalkering. Detta kan göras endast när särskilda indicier föreligger, i synnerhet om man beaktar skillnader i hur vanliga olika namntyper är. Sådana exempel går i praktiken redan samman med den egentliga slaviska hydronymin.

Översikten över baltiska ordbildningstyper i hydronymin i Övre Dnepr-området samt analysen av olika typer av baltisk-slavisk hybridordbildning, tillsammans med det faktum att även små åar och ett stort antal orter har baltiska namn (dvs. sådana objekt som relativt lätt byter namn), ger oss grund för en slutsats som enligt vår mening är mycket viktig. Den går i korthet ut på att den baltiska etniska ele-

210

…mentet i Övre Dneprsområdet drog sig inte tillbaka i någon betydande omfattning mot nordväst i takt med att de östslaviska folken rörde sig norrut. Den slaviska expansionen tycks ha skett genom en naturlig, gradvis infiltration, där det baltiska elementet assimilerades vid olika tidpunkter i olika delar av detta område. Man måste anta att även sedan slaverna trängt långt norrut, bortom Övre Dneprsområdet, fanns det fortfarande många enklaver av baltisk befolkning kvar i vårt område. Genom en tvåspråkig fas tillägnade de sig det ryska språket och lämnade i sin tur spår i den lokala befolkningens språkliga och etnografiska särdrag. Dessa spår gör det möjligt att dra slutsatsen att vissa självständiga baltiska dialekter, som skiljer sig från dem vi känner till, upphörde att existera i de områden som tagits i bruk. De sistnämnda dialekterna tycks ha bevarats, åtminstone i kvarlevor, tillräckligt länge, ända fram till början av det II årtusendet e.Kr.

Frågan om dialektal differentiering inom den baltiska hydronymin i Övre Dneprsområdet har hittills knappast alls behandlats. Man fick acceptera detta, eftersom det totala antalet baltiska namn i området var alltför litet och dessutom förekom inom ett relativt begränsat område. Nu när flera hundra sådana namn är kända och de är spridda över ett mycket stort område kan det inte råda något tvivel om att det fanns dialektala skillnader i den baltiska befolkningens språk på dessa platser. Mot bakgrund av detta framstår det som angeläget att redan nu uppmärksamma problemets betydelse och försöka ge en översiktlig bild utifrån den nuvarande forskningsnivån beträffande hydronymin i Övre Dneprsområdet. Tyvärr hindras lösningen av denna uppgift av en rad omständigheter, av vilka några tycks vara omöjliga att undanröja. I flera fall kan vi i praktiken inte dra några bestämda slutsatser ens av enskilda exempel som vid första anblicken tycks ge grund för slutsatser om dialekttillhörighet. Som exempel kan nämnas några flodnamn där Vasmer såg olika dialektvarianter av det baltiska flodnamnet: прё, ape. En noggrann analys övertygar oss om hur svårt, och delvis till och med omöjligt, det är att göra en sådan tolkning. För det första var det material som Vasmer grundade sig på i detta sammanhang ofullständigt. Nu kan man utgå från att denna rot förekom i betydligt fler namn av vitt skilda slag: Упа, Упинька, Уперта, Описа, Апелка, Вупенка, Вопь, Вопец, Вопка, Вопля, Вопрат, Непопля, Каспия, Горсиле, Жалобыка, Янчанка med flera. Analysen av dessa namn tvingar oss av flera skäl att bestämt avstå från en alltför rätlinjig tolkning av hydronymernas fonetiska form. Utan att förneka möjligheten att det faktiskt förekommer två dialektvarianter i dessa namn måste vi ta hänsyn till faktorer som att slaverna uppenbart tillägnade sig vissa av de uppräknade namnen vid mycket olika tidpunkter. Jfr å ena sidan Упа, vilket förutsätter att talare av östslaviska dialekter lärde känna denna baltiska form relativt sent, medan å andra sidan…

211

Вопь eller Кастля, som lånades in så tidigt att de hann genomgå en lång period av genuint slavisk fonetisk utveckling. Det är mycket intressant att geografiska och allmänhistoriska överväganden bekräftar det ovan sagda. Öster om Övre Dneprsområdet, i Oka-bäckenet, där slaverna som bekant dök upp senare än i Dneprsområdet, förekommer exempelvis endast namn med roten Уп-, medan exempel som vittnar om en tidig lånetid är vanliga i Övre Dneprsområdet (det enstaka Упинка kan också förklaras på annat sätt). Särskilt intressanta i detta sammanhang är fall där varianter av ett och samma namn återspeglar att den senare befolkningen på dessa platser tillägnade sig dem vid olika tidpunkter, till exempel Лучеса, som lånades in redan när det baltiska -ke- måste substitueras med det slaviska -че-, och de närbelägna Лукесы, som bevarat ett äldre baltiskt stadium oförändrat (med avseende på den förändring vi är intresserade av). Det är naturligt att dessa baltiska namn lånades in vid olika tidpunkter av östslaviska dialekter som befann sig på olika stadier av sin fonetiska utveckling. Därav följer olika principer för slavisk substitution av baltiska namn, vilket också omöjliggör entydiga lösningar. Slutligen måste vi ta hänsyn till ett mycket stort antal exempel där det över huvud taget inte går att tala om regelbundna baltoslaviska ljudmotsvarigheter. Vi syftar på fall där baltiska namn har omtolkats sekundärt genom slavisk folketymologi.

En annan orsak till svårigheterna med att fastställa dialektal differentiering bland de baltiska namnen i Övre Dneprsområdet är att vi ännu saknar tillräckligt omfattande och tillförlitliga material om den baltiska hydronymin i Litauen, Lettland och det forna Ostpreussen. De material som finns tillgängliga är i regel obearbetade, och därför är kunskapen om hydronymiska dialektisoglosser i de moderna baltiska områdena så begränsad att den i praktiken inte medger någon motsvarande prövning mot materialet från Övre Dneprsområdet. Detta hinder kan i princip undanröjas om specialister på baltisk hydronymi gör erforderliga insatser, men det finns andra hinder som knappast går att kringgå. Vi har relativt goda kunskaper om hydronymin och toponymien i det fornpreussiska området, men vet mycket lite om det fornpreussiska appellativa ordförrådet. På den punkten är det knappast rimligt att räkna med några större förändringar. Den långt ifrån fullständiga kunskapen om fornpreussiskans ordförråd försvårar påtagligt frågan om dialektal differentiering. När vi inte finner något fornpreussiskt ord som motsvarar ett visst östbaltiskt ord kan vi nämligen i regel inte avgöra om detta beror på dialektskillnader eller helt enkelt på det magra underlaget för fornpreussiskans ordförråd. Det som sagts gäller naturligtvis i ännu högre grad andra utdöda fornbaltiska språk.

212

…dialekter, av vilka ingenting återstår eller endast enstaka ord har bevarats. Denna lucka är särskilt beklaglig, eftersom man kan anta att några av dessa dialekter (jatvingiska, goljadiska) existerade inom det område vi undersöker och möjligen har lämnat spår efter sig i vissa hydronymiska namn. Det är naturligt att vi under dessa omständigheter endast kan tala om denna hydronyms baltiska typ (och inte ens alltid det), men inte om dess specifika dialekttillhörighet.

Slutligen visar det sig att även om man går från baltiska dialektala skillnader inom hydronymiken till de dialektdrag som skiljer de baltiska dialekterna åt i allmänhet, gör dessa drag det inte alltid möjligt att dialektalt differentiera den baltiska hydronymiken i Övre Dnepr-området. Detta förklaras dels av att de baltiska namnen i Övre Dnepr-området övertogs av östslaverna redan vid en tid då vissa av de dialektala skillnaderna mellan de historiskt kända baltiska språken ännu inte hade uppstått; dels av att olika baltiska dialektvarianter i flera fall kunde återges på samma sätt i slavisk miljö; och slutligen av att det finns vissa östslaviska dialektfenomen som formellt motsvarar de baltiska, vilket leder till svårigheter vid åtskillnaden. Vad gäller den första kategorin fall bör man hålla i minnet att de skillnader som är relevanta för modern dialektologi – mellan sje- och s-ljud (ž, š, — z, s), mellan k och c framför en främre vokal, mellan diftongen ei och vokalen ie, samt mellan bevarandet av en nasal konsonant framför en annan konsonant och dess bortfall i samma position – knappast kunde återspeglas (utom i enstaka fall) i hydronymiken i Övre Dnepr-området, eftersom de uppstod senare. Särskilt kan ljudet -и- i namnet Ситовка lika gärna återspegla västbaltiska ei (jfr forngutniska Seyte) som östbaltiska ie (jfr litauiska Sietuvà, ’flod’, lettiska siets ’djup plats i en flod’). På samma sätt vore det orättvist att på grundval av det inledande З- i namnet Залятка (och inte Ж-) beteckna hydronymen som lettisk till sin typ (jfr lettiska zāle ’gräs’ mot litauiska žolė). På liknande sätt skulle vi inte våga hävda att namnet Биржевка har ett specifikt litauiskt ursprung, eftersom -ж- kunde återge motsvarande ljud inte bara i det litauiska ordet beržas utan även samma ljud i andra baltiska dialekter, där det senare utvecklades till z; jfr lettiska berzs ’björk’. Den distinktion mellan k och c framför en främre vokal som är betydelsefull för moderna baltiska dialekter är inte tillförlitlig vid analys av hydronymiken i Övre Dnepr-området, eftersom exempelvis К- i Кидель kan återspegla såväl en litauisk dialektvariant som en äldre lettisk (före övergången till c); å andra sidan återspeglar Цидель i Okas avrinningsområde inte nödvändigtvis en form av lettisk typ (jfr lettiska Cidulupe), utan kan också röra sig om en senare lokal förändring av К- till Ц-. På samma sätt ger ett namn av typen Венча (från *Ventia) inget fullgott underlag för att hävda att det tillhör den litauiska eller preussiska typen; det kan i lika hög grad återspegla ett äldre tillstånd i de dialekter,

213

där den tautosyllabiska gruppen senare förenklades, vilket ledde till att den nasala konsonanten försvann. Trots de många svårigheter som är förknippade med att fastställa den dialektala differentieringen av baltisk hydronymik i Dneprs avrinningsområde kan det vara värdefullt att uppmärksamma vissa lokala särdrag hos dessa namn, liksom att analysera några hydronymer som förekommer i två eller flera fonetiskt närliggande varianter. Inom ordbildningen förefaller det ändamålsenligt att skilja ut inte bara de formanter vars dialekttillhörighet utan större svårighet kan fastställas med hjälp av motsvarande exempel från levande baltiska språk, utan också enskilda bildningar av lokal karaktär, även om vi saknar säkra uppgifter om deras dialekttillhörighet. Ett antal hydronymer på -да kännetecknas av ett relativt begränsat utbredningsområde längst i sydväst i det undersökta området. Bildningar av denna typ förekommer inte på andra håll i Övre Dnepr-området, men påträffas däremot i Västra Bugs avrinningsområde. Detta förhållande gör, tillsammans med etymologiska överväganden, den äldre uppfattningen om namn med detta suffix som jatvingiska fullt rimlig. Det finns knappast något annat lika tydligt avgränsat område med baltiska namn på vårt territorium, vars dialekttillhörighet inte behöver betvivlas. Fördelningen i Övre Dnepr-området mellan hydronymer med suffixen -ия och -ея är intressant. De förstnämnda hör hemma i den södra delen av Övre Dnepr-området och är främst koncentrerade längs Pripjat, nära området med namn på -да; de sträcker sig vanligen inte norr om 53° nordlig bredd. Däremot är flodnamn med suffixet -ея i regel koncentrerade just norr om den 53:e breddgraden. Det är betecknande att denna ömsesidiga uteslutning (om än inte helt konsekvent) av de baltiska formanten -ija и -ēja står i tydlig kontrast till förhållandena i Litauen och det forna Ostpreussen, där de förekommer sida vid sida; i Lettland råder ett annat förhållande, då namn på -ija tydligen saknas. En av de tydligaste dialektala hydronymiska isoglosserna i dagens baltiska område är -uva/-ava, men den kan tyvärr inte med säkerhet följas i Övre Dnepr-området (detsamma gäller för övrigt möjligheten att skilja baltiska hydronymer på -uva/-va åt, eftersom deras ljudutveckling i slavisk miljö varit densamma). Vi känner dock till dels den ungefärliga utbredningen av namn på -ва i Övre Dnepr-området (ett bälte som sträcker sig från Dneprs källområde sydvästut ända till Pripjats högra strand), dels att namn på -ва (från -uva) snarare är knutna till motsvarande fornpreussiska och litauiska bildningar än till de lettiska, där suffixet -uva i hydronymiken vanligen motsvaras av -ava. Ungefär samma område som namn på -ва upptas av hydronymer på -асал-есал-оса, vilka i dagens baltiska område främst är belagda i Litauen. När det gäller andra hydronymiska formanter av baltiskt ursprung är det svårt att utifrån deras material bedöma den dialektala

214

differentieringen av Övre Dneprien: i vissa fall är antalet tillgängliga exempel alltför litet för att några bestämda slutsatser ska kunna dras, i andra fall är det omöjligt att avgöra frågan eftersom hydronymiska isoglosser inte har påvisats i det moderna baltiska området. Samma svårigheter möter vid försöket att dialektalt differentiera enstaka hydronymer av prepositionstyp. Det gäller framför allt namn som Устарь, jfr. Тара, Усперт och kanske Пипин. Även om man knappast kan hoppas på tillförlitliga resultat när det gäller den dialektala anknytningen för dessa namn, är det ändå värt att notera att Ус- i de två första exemplen snarare återspeglar den östbaltiska typen av prepositionsbildningar som är känd från toponymien; i den fornpreussiska toponymien saknas däremot namn med motsvarande preposition. Vad gäller namnet Пипин kan man, om vår föreslagna etymologi (från *Apei-pin-) är riktig, också snarare tänka sig ett samband med östbaltiska exempel, i synnerhet kanske litauiska, än med fornpreussiska.

Ovan nämndes svårigheterna med att fastställa en dialektal differentiering av hydronymerna i Övre Dneprien med hjälp av fonetiska kriterier; därför är det svårt att säga något bestämt i detta sammanhang. Ändå kan ganska varierande exempel på fonetisk variation i namnet på en och samma flod, eller i namn på olika floder med samma rot, i vissa fall vara till nytta när man beaktar en del andra uppgifter. Man bör då naturligtvis komma ihåg möjligheten till förändringar som skett redan på slavisk mark och att den baltiska hydronymen kan ha införlivats vid olika tidpunkter. Nyligen framförde Arumaa en gissning om ett goljadiskt ursprung för namnet på en flod i Sozj-bäckenet — Лыза — på grundval av -з- i stället för -ж- (jfr. lettgalliska Lyūža). Det är inte uteslutet att vi här verkligen har att göra med en särskild baltisk dialektform, även om den inte nödvändigtvis är goljadisk. I samband med namnet Лыза är det intressant att beakta en hel rad exempel där -з- växlar med -ж-, jfr. Азарза — var. Заржа, Жарка; Жубр — var. Зубир, Зуберь, Зубер, och i närheten även Зубар, Зуберь; Жавуница — var. Завуница; det visar sig att alla de uppräknade namnen ligger längs Sozj, vilket gör dessa varianter möjligen mer talande. Karakteristiskt nog handlar det utanför detta område inte längre så mycket om olika varianter av namnet på en och samma flod, utan snarare om olika hydronymer som återspeglar växlingen ж: з, jfr. Залазенка, Залазинка, Залазка, — Жалижа, Жалож, Жиложка; Жагулинка — Загуленка. Till samma typ av varianter hör Шморговка — Смороговка. Венца — Вяча, Морчанка — Морочь, Морожа — Моржовка, Лучеса — Лучесы, Гейшинка — Гижинка, Мильча — Молц, Аткильня — Чолна, Чолка, Сеньжа — Усажа och en hel rad andra. Variationen i dessa hydronymer hänger naturligtvis framför allt samman med att de införlivats vid olika tidpunkter. Det är möjligt att de fonetiska kriteriernas betydelse vid fastställandet av den dialektala tillhörigheten hos hydronymerna i Övre Dneprien kommer att öka något i framtida forskning i samband med fastställ-

215

andet av lexikala motsvarigheter mellan dessa namn och de appellativer i de baltiska språken som är knutna till dem. Med de begränsningar som nämnts ovan i fråga om att fastställa flodnamnens dialektala tillhörighet utifrån lexikalt material i åtanke måste man ändå konstatera att det för närvarande kanske är just det lexikala materialet som lämpar sig bäst för dessa ändamål. Den dialektala tillhörigheten hos hydronymer är naturligtvis mest tillförlitlig i de fall där de har motsvarigheter i fornpreussiskan men saknar sådana i litauiskan och lettiskan. Ett sådant fall föreligger bland annat för namnen Стабна, Стабня, Стабенка, Стабница, som det med visst fog går att beteckna som hydronymer av preussisk typ; jfr. fornpreussiska Stabingen, Stabynotilte, Stabuniten, Stabayen, Stabelauken — alla från stabis ’sten’, medan litauiskan och lettiskan har en annan rot för ordet ’sten’. Namnet Поня tycks återspegla en fornpreussisk typ; jfr. fornpreussiska Panyen från fornpreussiska pannean ’träsk’, medan de östbaltiska språken har andra ord för att beteckna ett träsk. När vi jämför dessa tillförlitliga lexikala fakta om den baltiska hydronymiens dialektala tillhörighet i Dneprien med motsvarande fakta från ordbildning och fonetik som tidigare anförts, kommer vi fram till en mycket intressant slutsats. Det visar sig att helheten av de påvisade fonetiska, ordbildningsmässiga och lexikala särdragen, i de fall då de alla kan knytas till ungefär samma plats, inte motsvarar någon av de kända baltiska dialekterna. Med andra ord stöter vi på fall där drag som är kända från olika baltiska språk förekommer tillsammans. Om man till exempel tar ett geografiskt begränsat område kring Dneprs och Sozjs övre lopp, kan man lätt se att namn av tydligt preussisk typ, såsom Стабна, förekommer sida vid sida med ordbildningsformanter av östbaltisk typ, såsom -esal-asa, och å andra sidan med fonetiska särdrag som tillskrivs goljadiska dialekter (växlingen ж: з). Detta visar återigen att det vore naivt att identifiera de försvunna baltiska dialekterna i Dneprien med något specifikt språk i Baltikum. Därför måste man räkna med att det i Övre Dneprien fanns en särskild grupp baltiska dialekter. Tyvärr ligger den största svårigheten just i att fastställa dessa okända dialekters lexikala sammansättning, eftersom vi inte har något konkret belagt material att jämföra med, till skillnad från litauiskan, lettiskan och fornpreussiskan. Endast i undantagsfall kan man villkorligt rekonstruera enskilda lexem utan någon exakt motsvarighet i de kända baltiska språken. Ett sådant fall föreligger sannolikt i namnet Откильня/Аткильня (jfr. även Чолна, Чолкна). I detta ord ser vi en äldre benämning på en källa, en naturlig källa, uttryckt med hjälp av prefixet at- och den svaga graden av roten *kel-/*kil- ’stiga upp, uppstå’ (vad gäller semantiken, jfr. ryska род-

216

ник — föda). I de kända baltiska språken betecknas däremot en källa just på andra sätt. Bland de övriga fall som gör det möjligt att tala om dialektal differentiering utifrån lexikalt material kan man urskilja en grupp exempel med separata appellativa motsvarigheter i de kända baltiska språken, jfr. Гейшинка vid fornpreussiska geeuse ’häger’, Доколка, jfr. fornpreussiska Dakow vid d lacke ’stare’ m.fl. Hit hör också exempel med separata hydronymiska samband, jfr. Абеста vid litauiska Abista, Ремистово vid fornpreussiska Ramestow, Орижна vid fornpreussiska Aryngine, Нючка vid fornpreussiska Inacus, Кубарь vid litauiska Кау́бри m.fl. Det finns ganska många exempel av detta slag med separata motsvarigheter i det lexikala materialet, vilket ger grund för att urskilja en hel rad enskilda lexikala isoglosser som förenar Övre Dnepr-området med vissa delar av Baltikum. Utöver det som sagts vore det intressant att fastställa den dialektala tillhörigheten hos de hydronymer som återkommer upprepade gånger i vårt område och ofta är förbundna genom en kedja av komplicerade övergångar, jfr. till exempel Ректа, Рехта, Реста, Рошты och andra varianter. I detta etymologiskt svåra fall avgörs frågan om dialektal tillhörighet av vilken etymologisk lösning man väljer. Om namnet förknippas med ordet för ’nöt’, skulle den dialektala tillhörigheten behöva förklaras som östbaltisk (jfr. litauiska riešutas, lettiska rieksts vid fornpreussiska reisis). Om man däremot tänker sig ett samband med det baltiska ordet för ’träsk’, kan man med säkerhet tala om östbaltiskt ursprung endast för varianten Реста (jfr. litauiska raistas ’träsk’ och de många hydronymer som bildats av denna rot i Litauen).

Även om det hydronymiska material som anförts i sig är fullt tillräckligt för att inte betvivla att en baltisk befolkning fanns i Övre Dnepr-området, finns det också en annan källa som vittnar om samma sak: de många spåren av baltisk närvaro här, bevarade i rysk dialektal lexik. Allt detta sammantaget får oss att se på Övre Dnepr-områdets etniska och språkliga historia på ett nytt sätt.