LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, IV

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

LITAUISKANS LITTERÄRA SPRÅKS VOKAL- OCH DIFTONGFONEM

V. VAITKEVIČIŪTĖ

I FONEM

Eftersom fastställandet av fonemsystemet i vilket språk som helst och beskrivningen av fonemen bygger på fonemteorin, bör man därför, när man undersöker sammansättningen av vokal- och diftongfonem i litauiskans litterära språk, först, om än kortfattat, ange de allmänna grunderna för förståelsen av fonemet och dess nyanser som följs här.

Grunden för varje språk utgörs av dess grammatiska struktur och ordförråd, som vi använder när vi uttrycker våra tankar i meningar. En mening består oftast av ordgrupper eller enskilda ord, men ibland kan den också bestå av ett enda ljud, till exempel: A? Du blev sugen på att supa. Det är väl inte nog för dig att du höll dig till våra tårar i går! Krėv ŠP 102. O! — läraren, som var upphetsad, lät honom inte tala till punkt, — det går inte ens att jämföra! Cvir R II 132. Orden består av morfem — rot, prefix, suffix och ändelse. Ett morfem är den minsta betydelsebärande beståndsdelen av ett ord. Morfem består av enskilda språkljud — fonem. Fonem är historiskt bildade ljudtyper som skiljer ord, deras former eller morfem åt och vars uttal inte beror på vilken fonetisk position de har i ordet. Till exempel är vokalerna ž: ō, i: a osv. självständiga fonem, eftersom de skiljer orden lýtas: lótas (jfr lótį), ritù: ratù osv. åt, och uttalsskillnaderna i dessa ord inte beror på påverkan från de omgivande ljuden, eftersom båda vokalerna i varje ordpar står mellan samma konsonanter. Men även om fonemet skiljer ord, deras former och morfem åt, har det vanligtvis ingen egen betydelse, utom när det ensamt utgör en hel mening, ett ord eller ett morfem (jfr litauiskans interjektioner O!, A! osv.). Sådana fall är dock relativt sällsynta i språket.

Samma fonem uttalas olika i olika ord på grund av påverkan från intilliggande ljud, dess position i ordet, ordaccent, tonaccent osv. och har flera ljudrealiseringar. Olika ljudrealiseringar som beror på ljudets anpassning till positionsförhållanden, men som bildar en enda ljudtyp — ett fonem — kallas fonemets nyanser. Till exempel är den bakre vokalen ō i ordet saũso osv. och den bakre vokalen ō, som är starkt främre till sin artikulation, i ordet saũsio osv. två nyanser av fonemet ō, men inte två självständiga fonem, eftersom det inte finns några ord vars skillnad enbart skulle bero på dessa vokaler.

19

Fonemets nyanser är alltså konkreta språkljud som skiljer sig något från varandra men inte skiljer språkets ord, deras former eller morfem åt. Ett språkljud är en nyans av vilket fonem som helst, och ett fonem omfattar alla sina nyanser tillsammans och var och en av dem för sig, eftersom vi i var och en känner igen något fonem. En nyans är alltså inte en enskild del av fonemet som existerar utanför fonemet — den är endast en av fonemets existensformer, medan fonemet inte är ett isolerat språkljud utan ett komplext begrepp, en grupp ljud, helheten av alla fonemets nyanser, som inte sammanfaller med någon enskild nyans. Fonemet och dess nyanser bildar en dialektisk enhet.

Skillnader mellan fonem beror inte på hur stor eller liten den fonetiska skillnaden är: det fonetiska variationsspannet mellan nyanserna av ett fonem kan vara oerhört stort och, omvänt, skillnaden mellan nyanserna av två självständiga fonem oerhört liten. Under vissa förhållanden kan identiska ljud vara nyanser av olika fonem, medan olika ljud kan vara nyanser av ett och samma fonem¹.

Fonemuppsättningen i vilket språk som helst är inte konstant, utan förändras hela tiden, om än mycket långsamt. Därför kan en nyans utvecklas till ett självständigt fonem och, omvänt, kan ett självständigt fonem förlora sina funktioner och försvinna. Fonemiciteten hos ett ljud framträder tydligast när språket har ordpar med olika betydelser som skiljer sig åt med endast ett ljud (jfr šuo: šiuo osv.). När sådana ordpar saknas i språket betraktas ljud som självständiga fonem endast om deras uttal inte beror på den fonetiska positionen.

Fonemernas nyanser är av tre slag:

a) Nyanser som beror på ordaccenten och på accenten hos ordets betonade respektive obetonade stavelser kallas positionella, t.ex.: a i ordet višta och a i ordet višta (vok. sg.) är två nyanser av fonemet a; ž i ordet dýgę (particip av presens) och ž i ordet dýgę ’en art av kärrmossa’ (ack. sg.) är två nyanser av fonemet ž (se vidare avsnittet ”Vokalfonem och deras klassificering”).

b) Nyanser som beror på påverkan från intilliggande fonem kallas kombinatoriska. Som exempel kan nämnas två nyanser av fonemet ō: ett bakre ō efter hårda konsonanter p, s i orden kùmpo, saĩso osv. och ett bakre, frontat ō efter mjuka konsonanter p, s i orden kùmpio, saĩsio osv.

c) Nyanser som beror på talstilen, vilken bestäms av samtalets syfte, samtalssituationen och språkets emotionella innehåll. Två huvudsakliga talstilar skiljs åt: tydligt tal och samtalstal. Tydligt tal innebär ett något långsammare och noggrant uttal av alla ljud i talflödet, i enlighet med fastställda uttalsnormer. Samtalstal innebär att ljuden uttalas i talflödet i snabbare tempo utan någon särskild känslomässig prägel. I denna talstil förkortas litauiskans obetonade vokaler och diftonger mer än i tydligt tal.

Vid fastställandet av det litauiska standardspråkets foneminventarium utgår man från tydligt tal.

¹ Se А. А. Реформатский, К проблеме фонемы и фонологии. — «Известия АН СССР, Отделение литературы и языка», 9, вып. 5, 472, 1952.

20

II VOKALFONEM OCH DERAS KLASSIFICERING

Det nutida litauiska standardspråket har 12 vokalfonem: ī, i, ē, e, ė, ō, ū, u, ō, ɔ, a, ā, vilka delas in i självständiga långa ī, ē, ē̇, ū, ō, ā och korta i, e, ė, u, ɔ, a. Fonemen ī: i; ē: e; ē̇: ė; ū: u; ō: ɔ; ā: a bildar par av långa och korta fonem. Längd är det grundläggande fonemiska kännetecknet hos litauiskans vokaler, eftersom de långa fonemen och deras motsvarande korta fonem skiljer mellan ord, ordformer och morfem, t.ex. skiljer fonemen ī: i orden līs: lis, tīko: tiko; ē: e orden mēs: mes; ā: a orden kās: kās, māno: māno; ū: u orden būtas: būtas, jūs: jūs; ō: ɔ orden jōtas (jfr jōti): jōtas (bokstavsnamn); om accentens roll för fonemet, se nedan. Fonemet ē̇ är långt och saknar ett kort motsvarande fonem. Fonemet ė, som förekommer endast i internationella ord, kan kvalitativt jämföras med det litauiska fonemet ē: båda är slutna och uttalas med mycket spända talorgan, men ē̇ är mycket längre än ė och något mer framskjutet. Kvantitativt skiljer sig ė föga från det korta, öppna fonemet e² i litauiska ord; det är dock mer slutet och skiljer sig från det till sin natur: ė i orden fakultētas: fakultetē och det andra ė i orden universitētas: universitētē osv. är kort, både betonat och obetonat. Litauiskans obetonade korta e i ord växlar ofta med betonat långt ē, t.ex.: metù: mēta, lesù: lēsa. Dessutom beror öppenheten hos fonemet e i litauiska ord i hög grad på de ljud som bildar ordets övriga stavelser (se fonemet ė), medan den hos fonemet e i internationella ord inte beror på dessa, och dess nyanser i allmänhet är mycket otydliga (se fonemet ė). Av dessa skäl betraktas e i internationella ord som ett självständigt fonem i litauiskan.

När man fastställer litauiskans foneminventarium är det mycket viktigt att bestämma accentens och tonaccentens förhållande till fonemet: om accent och tonaccent är självständiga fonem eller kännetecken för stavelsen, eller en egenskap hos hela ordet.

I litauiskt standardspråk, liksom i andra språk, är vanligtvis en stavelse i ordet betonad, medan alla de övriga är obetonade. Den betonade stavelsen är intensivast (starkast), medan ordets övriga stavelser är mindre intensiva. Som bekant har litauiskans ordaccent oftast ingen fast plats i ordet, och betydelsen av ett ord eller dess form kan bero enbart på att accentens plats ändras (här avses endast de fall där tonaccenten är densamma; jfr orden svērė (3:e person singular preteritum): svērė ’ett slags åkerogräs’, višta (vok. sg.): vištà (nom. sg.) osv.). Accenten spelar alltså en tydlig fonologisk roll. Men två ord som skiljer sig endast genom accentens placering, såsom višta: vištà osv., skiljer sig från varandra i två avseenden: inte bara genom att det första ordets i är betonat och det andras obetonat, utan också genom att det första ordets a är obetonat och det andras betonat. Den betonade i står alltså i motsats till ett obetonat i, inte i samma fonetiska position; i samma position kan de inte heller förekomma, eftersom det betonade i i ordet višta med nödvändighet hör ihop med det obetonade a i ordets följande stavelse, medan det betonade à i ordet vištà med nödvändighet hör ihop med det obetonade i i ordets föregående stavelse. Betonade och obetonade ljud i ord beror alltså på den fonetiska positionen. Om vi betraktar som fonem de ljudtyper som skiljer mellan ord, deras former eller morfem, och vars uttal inte beror på deras fonetiska position i ordet,

² Jfr V. Vaitkevičiūtė, Lietuvių kalbos balsių ir dvibalsių ilgumas, arba kiekybė. — ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, 3, 210, Vilnius, 1960.

21

ett betonat och ett obetonat ljud kan inte betraktas som självständiga fonem; accenten är däremot ett fonemtecken. Att betoningen inte är ett tecken för ett separat fonem framgår också av att vilket språkljud som helst kan uttalas isolerat från andra ljud, med alla sina kvalitativa och kvantitativa egenskaper bevarade, men ett betonat och ett obetonat ljud kan inte uttalas separat, eftersom betoningen beror på hela ordets relativa intensitet. Intensiteten hos en enskild isolerad vokal eller diftong kan inte jämföras med något. Betoning är alltså ett fonologiskt medel som överskrider ljudets gränser och hör samman med hela ordet och förenar dess enskilda element till en helhet.

Förhållandet mellan accent och fonem är betydligt mer komplicerat än förhållandet mellan fonem och betoning³. I litauiskt standardspråk har varje stavelse i ett ord en accent. Den tydligast hörbara accenten har ordets betonade stavelse, som uttalas med störst intensitet. Accenterna i obetonade stavelser är visserligen något utjämnade, men accenterna i förtoniska stavelser ligger nära den fallande accenten i betonade stavelser, medan de posttoniska ligger nära den stigande accenten⁴. Eftersom accenten, som kännetecknar varje stavelse i ett litauiskt ord, omfattar hela det ljud som bildar stavelsen från början till slut, skulle man kunna betrakta den som ett kännetecken för stavelsebildande ljud. Om vi till exempel ställer orden apklótas (jfr. klótą) mot apklõtas ’täcke’; lópo (3:e pers. pres.) mot lõpo (gen. sing.); áukštas: aũkštas; kiẽtis ’ett slags ogräs’: kiẽtis ’hårdhet’ osv., skulle vi kunna betrakta den stigande och fallande accenten som kännetecken för vokalen ō och diftongerna au, ie osv., och vokalerna ō: õ och diftongerna áu: aũ osv. som självständiga fonem. Men med tanke på att man i litauiskan endast kan ställa den stigande och fallande accenten i betonade stavelser mot varandra, och att en betonad stavelse i ett ord endast kan fastställas i hela ordet, måste accenten betraktas som ett fonologiskt medel som hör samman med stavelsen och dess stavelsebildande ljud, men som höjer sig över ordets fonemiska sammansättning och tillhör hela ordet. Därför betraktas vokaler och diftonger med olika accenter i litauiskan, såsom á: ã, ė: ẽ, áu: aũ osv., inte som självständiga fonem utan endast som två varianter av samma fonem.

Under betoningens och accentens inverkan förändras i någon mån stavelsens ljudbildande ljuds intensitet och tonhöjd, liksom de ljudbildande ljuden i betonade och obetonade stavelser

³ Inom allmän fonetik råder det i allmänhet ingen enighet om accentens roll för fonemet: vissa språkvetare betraktar ljud med olika accenter som varianter av ett och samma fonem, medan andra ser dem som självständiga fonem. Lettländarna betraktar ljud med olika accenter som varianter av ett och samma fonem (jfr. А. Г. Л а у, Фонетически-фонологическая система современного латышского литературного языка, автореферат, 9, Рига, 1954 ir Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika, 1, 20—26, Rīgā, 1959). Även inom den sovjetiska språkvetenskapen betraktas förhållandet mellan accent och fonem i serbokroatiska språk på detta sätt (jfr. П. С. К у з н е ц о в, О фонологической системе сербо-хорватского языка. — «Известия Академии Наук СССР, Отделение литературы и языка», VII, вып. 2, 130, 1948 ir П. С. К у з н е ц о в, К вопросу о фонологии ударения. — «Доклады и сообщения филологического факультета Московского ордена Ленина государственного университета имени М. В. Ломоносова», вып. 6, 17, 1948). A. Isačenko företräder den motsatta uppfattningen (se A. I s a č e n k o, Zur phonologischen Deutung der Akzentverschiebungen in den slavischen Sprachen. — „Travaux du Cercle linguistique de Prague“, 8, 178—179) m.fl. Inom litauisk språkvetenskap betraktar J. Dambrauskaitė (se J. D a m b r a u s k a i t ė, Lietuvių kalbos foneminės balsių sistemos nustatymas. — „Vilniaus Valst. ped. in-to Mokslo darbai (istorija ir filologija)“, 3, 221—240, Vilnius, 1957) utan att anföra några argument ljud med olika accenter som självständiga fonem.

⁴ I allmänhet bör accenterna i obetonade förtoniska och posttoniska stavelser undersökas i en experimentell studie som ägnas särskilt åt detta ändamål.

22

ljudens tonhöjdsförhållande, ljudlängd⁵, artikulatorisk energi, spänning i talorganen osv. Dessa förändringar är dock relativt obetydliga (jfr. į: i, ō: ō osv.). a, ā, ę, ē drar något större uppmärksamhet till sig. Eftersom de obetonade vokalerna a, e oftast är korta, medan de betonade är långa, till exempel i orden kasà: kãsà, nešù: nèša osv., kan det förefalla som om endast betoning och accent i grunden förändrar vokalernas a, e kvantitet och kvalitet, och att långa fonem ā, ē därigenom uppstår som par till de korta a, e. Men med tanke på att det finns många exempel där de betonade korta vokalfonemen a, e kan ställas mot de betonade långa fonemen ā, ē i samma fonetiska position (jfr.: kãšti: kãstas, kãšiu: kãsą, mãno: mãno, távo: távo (jfr. tãvas); nèšti: nèša, nèšti: nèštas, mèsti: mèstas, mès: mẽs, rãšti: rãštas, trẽšti: trẽšti osv.), och att de obetonade långa fonemen ā, ē < an kvalitativt skiljer sig från de betonade långa ā, ē endast lika mycket som varje annat obetonat fonem skiljer sig från samma betonade fonem (jfr. ā, ē i orden žąsìs, kẽstė (adverbial) med ā, ē i orden žãstas ’delen av armen från armbågen till axeln’, kẽstės ’stänger för att bära väggplankor och halm’), kan betoningens och accentens inverkan på fonemen a, ā, e, ē inte betraktas som ett undantag.

Till följd av de ovan nämnda förändringar som orsakas av betoning och accent har varje lång vokalfonem i litauiskan fyra positionsvarianter:

a) betonat, med stigande accent, uttalas mycket intensivt och energiskt, med kraftig spänning i munnens väggmuskler;

b) betonat, med fallande accent, uttalas inte lika intensivt och energiskt som det första och med något mindre spänning i munnens väggmuskler;

c) obetonat och förtoniskt, uttalas helt utan intensitet och utan spänning i munnens väggmuskler; dess accent ligger nära den fallande accent som kännetecknar ljuden i betonade stavelser;

d) obetonat och posttoniskt, skiljer sig från det obetonade förtoniska endast genom sin accent, som ligger nära den stigande accent som kännetecknar ljuden i betonade stavelser.

Varje kort vokalfonem har tre positionsvarianter:

a) betonat, uttalas mycket intensivt och energiskt, med kraftig spänning i munnens väggmuskler och med kort accent;

b) obetonat och förtoniskt, uttalas inte lika intensivt och energiskt som den första varianten, med mindre spänning i munnens väggmuskler och med en accent som ligger nära den fallande accent som kännetecknar betonade stavelser;

c) obetonat och posttoniskt, liknar det obetonade förtoniska i intensitet och spänning i munnens väggmuskler, men dess accent ligger nära den stigande accent som kännetecknar betonade stavelser.

Uttalsenergin och intensiteten hos varje vokalfonem som utgör den första komponenten i en blandad diftong liknar de ovan angivna varianterna av långa och korta vokalfonem, men de olika accenterna gör det möjligt att urskilja fyra positionsvarianter av varje vokalfonem i en blandad diftong⁶:

a) med akut accent, uttalas mycket intensivt och energiskt, med stark spänning i musklerna i munhålans väggar;

5 Se V. Vaitkevičiūtė, Lietuvių kalbos balsių ir dvibalsių ilgumas, arba kiekybė. — ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, 3, 209—216, Vilnius, 1960.

23

b) med cirkumflex accent, uttalas inte lika intensivt och energiskt som den första, med mindre spänning i musklerna i munhålans väggar;

c) obetonad pretonisk, vars accent ligger nära cirkumflexaccenten i betonade stavelser, uttalas utan intensitet och utan spänning i musklerna i munhålans väggar;

d) obetonad posttonisk, vars accent ligger nära den akuta accenten i betonade stavelser, uttalas utan intensitet och utan spänning i musklerna i munhålans väggar.

De vokaliska fonemen i det litauiska språket klassificeras efter aktiviteten hos två huvudsakliga aktiva talorgan — tungan och läpparna — när vokaler uttalas.

Efter tungans horisontella rörelse delas de vokaliska fonemen in i främre och bakre fonem:

a) När främre fonem uttalas förs tungan framåt; i den främre delen av munhålan bildas en liten resonator, medan en ganska stor bildas bakom tungroten. Tungspetsen stöder mot de nedre tänderna, den mellersta delen av tungans rygg höjs mot den hårda gommen och tungans sidor vidrör gomkanterna. I litauiskan finns följande främre fonem: ī, i, ē, e, ę, ē̇.

b) När bakre fonem uttalas dras tungan bort från de främre nedre tänderna. Vid tungroten bildas en liten resonator, medan en ganska stor bildas i den främre delen av munhålan. Den bakre delen av tungans rygg höjs något mot den mjuka gommen. I litauiskan finns följande bakre fonem: ū, u, ō, ɔ, a, ā. När fonemen a, ā uttalas förs tungan längst fram av alla bakre fonem. Därför kallades de tidigare även mellantunga fonem. a, ā bör dock räknas till de bakre fonemen, eftersom tungspetsen vid deras uttal dras något tillbaka från de främre nedre tänderna (om graden av tillbakadragning, se Fonema a och Fonema ā), liksom vid uttalet av bakre fonem, medan den bakre delen av tungans rygg höjs något mot den hårda gommens bakre kant (jfr fig. 20 och 22 med fig. 13 och 15). Dessutom mjukas hårda konsonanter inte upp framför a, ā, precis som framför andra bakre fonem.

När tungan intar en av dessa två horisontella positioner höjs den samtidigt vertikalt mot den hårda gommen.

Efter tungans vertikala rörelse delas de vokaliska fonemen in i:

a) Högvokaler, eller slutna (trånga) fonem. När de uttalas öppnas munnen bara lite, medan tungan höjs mycket högt mot den hårda gommen. I litauiskan finns följande högvokaler: ī, i, ū, u. Av dessa är de långa ī, ū något mer slutna än de korta i, u.

b) Mellanhöga fonem. När de uttalas öppnas munnen måttligt, och tungans kanter vidrör lätt gomkanterna. I litauiskan är ē, e, ę, ē̇, ō, ɔ mellanhöga fonem. Av de främre fonemen medelhöga

⁶ För positionsvarianter hos de likvida konsonanterna l, m, n, r, när de utgör den andra komponenten i blandade diftonger, se V. Vaitkevičiūtė, Lietuvių literatūrinės kalbos priebalsinių fonemų sudėtis. — ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, 1, 44, 45, 46, 62, 64, Vilnius, 1957.

24

HöjdRadFrämre vokalfonemBakre vokalfonemerlångakortalångakortaoavrundadeavrundadeavrundadeavrundadeFonem med hög höjdiīūFonem med medelhöjdėėocFonem med låg höjdaā

25

bland fonemen med medelhöjd är ė det mest slutna, ę det mest öppna, medan fonemen e och ė intar en mellanposition mellan dem. Den långa bakre vokalen ō är mer sluten än ɔ.

c) Fonem med låg höjd. När de uttalas öppnas munnen brett, och tungan vidrör inte alls den hårda gommen. Hit hör fonemen a, ā.

Efter läppartikulationen, som avgör storleken på resonansrummet framför munnen, delas vokalfonemen in i två grupper:

a) Labiala fonem. När de uttalas skjuts de rundade läpparna framåt, vilket förstorar resonansrummet framför munnen. I litauiskan finns följande labiala fonem: ū, u, ō, o.

b) Icke-labiala fonem. När de uttalas rundas läpparna inte, de skjuts inte framåt och resonansrummet framför munnen förstoras inte. I litauiskan finns följande icke-labiala fonem: ī, i, ė, e, ę, ē, a, ā.

Anmärkning. Icke-labiala vokalfonem uttalas också med läpparnas medverkan, men denna medverkan är passiv: icke-labiala vokalfonem med hög höjd uttalas utan att läpparna spänns, medan fonem med medelhöjd och låg höjd uttalas med en mycket liten utsträckning av läpparna på längden (jfr läppartikulationen vid uttalet av ī och ā i orden tỹrė och tārė, ī och ė i orden gīrą och gērą).

Vokalfonemens klassifikation visas i tabell 1 (se s. 25).

III FRÄMRE VOKALFONEM

1. Fonem med högsta tungläge

Fonemet ī. I dagens ortografi betecknas det på två sätt: det ursprungligen långa med tecknet y, och det förlängda ī, efter att det n som följde efter det har fallit bort, med tecknet į, med undantag för verb som hade ett inskottsnasalt n i stammen, t.ex.: bỹra < bīra, dỹla < dīla, gỹja < gīnja, ỹra < īra, lỹja < līnja, kỹla < kīla, rỹja < rīnja, sỹla < sūīla, šỹla < šīla med flera, vilka etymologiskt också borde skrivas med ī. Fonemet ī är det mest slutna av alla främre fonem med högsta tungläge. När det uttalas berör tungspetsen de nedre tänderna, medan den främre och mellersta delen av tungans rygg höjs mot den hårda gommen. Tungans sidor berör den hårda gommens kanter mer än vid uttalet av något annat vokalfonem (se fig. 1 och jämför med fig. 3 och 5). I den främre delen av munhålan bildas en smal, långsträckt resonator mellan tungan och den hårda gommen, och i den bakre delen, vid tungroten, en något större (se fig. 2).

De mest karakteristiska kombinatoriska nyanserna hos fonemet ī är följande:

a) ett slutet ī som är något bakre efter de bakre tungkonsonanterna g, k, t.ex.: gỹrė, kȳla, tōki m.fl.;

b) ett slutet ī som är något främre efter de främre tungkonsonanterna l, n, d, t, s, š, z, ž m.fl., efter j och de bilabiala konsonanterna m, b, p, v, t.ex.: tỹli, lydėti, įž, mylėti m.fl.;

Fig. 1 ī ē

26

c) ett ī som är något rundat mellan de bilabiala konsonanterna m, b, p, v, t.ex.: pỹpke, pỹ-pė m.fl.

I de samogitiska dialekterna förekommer ett rundat ī före den rundade vokalen ū, t.ex.: apyūš- ris ‘gryningens första ljus’, apyūšriais ‘i gryningen’ Grg, SInt m.fl.

Fig. 2 ī ē

Fonemet i. Det är ett främre fonem med högt, men något lägre tungläge än ī. Det uttalas på liknande sätt som ī: tungspetsen berör de nedre tänderna, sidorna av den främre och mellersta delen av tungans rygg höjs mot den hårda gommen och berör dess kanter betydligt mindre än vid uttalet av ī (se fig. 3), medan själva tungans rygg buktar in markant i längdriktningen. Därför bildas i den främre och bakre delen av munhålan mellan tungan och den hårda gommen främre och bakre resonatorer som är mycket bredare än hos fonemet ī och som skiljer fonemet i kvalitativt från fonemet ī (se fig. 4 och jämför fig. 3 med fig. 1).

Fig. 3 i ima

De mest karakteristiska kombinatoriska nyanserna hos fonemet i är följande:

a) ett i som är något bakre efter de bakre tungkonsonanterna g, k, t.ex.: giria, kitas, kitas m.fl.;

b) ett i som är något främre efter de främre tungkonsonanterna l, n, d, t, s, š, z, ž m.fl., de bilabiala konsonanterna m, b, p, v och efter j, t.ex.: lūpa, tikras, tyli, ji m.fl.;

c) ett inte särskilt slutet i i ord vars ljudbildande ljud i andra stavelser är bakre vokalerna a, ā, o, ō, u, ū samt diftongerna ai, au, ui, uo, t.ex.: kitą, surūko, kitą, lipu, laidū, laukį, milui, pilūosi m.fl.;

27

d) mycket sluten į i ord där de övriga stavelsernas ljud är främre vokalerna ī, į, ė m.fl. samt diftongerna ei, ie, t.ex.: kitį, žylį, brė, pėkti, plėkti m.fl.

Fig. 4. į uttalas

e) mycket rundad į före rundade vokalerna ō, ū, u och mellan de rundade konsonanterna m, b, p, v, t.ex.: prašė, priurzgė, priūžė, pipiras m.fl.

2. Fonem av mellanhög höjd

Fonemet ė. Det är det mest slutna långa fonemet bland alla främre fonem av mellanhög höjd. När det uttalas berör sidorna av tungans främre och mellersta del den hårda gomseglets kanter mindre än vid uttal av ī, į (se fig. 5); därför bildas relativt bredare resonatorer i munhålans främre och bakre del än de resonatorer som hör till fonemen ī, į (se fig. 6 och jämför fig. 5 med fig. 1 och 3).

Fig. 5. ė

De mest karakteristiska kombinatoriska varianterna av fonemet ė är följande:

a) något bakre ė efter tungrotskonsonanterna g, k, t.ex.: gėrė, sėgė, kėlė m.fl.;

b) något främre efter tungspetskonsonanterna l, n, d, t, s, š, z, ž m.fl., de rundade m, b, p, v och efter j, t.ex.: lėlė, nėrė, vėdė, pylė, grėbėjėlė m.fl.;

c) mycket sluten ė i ord där de övriga stavelsernas ljud är slutna vokalfonem av hög eller mellanhög höjd: ī, į, ū, u eller ė m.fl., t.ex.: gėlė, mėtė, mušė m.fl.;

28

d) något mer öppen än den ovan angivna i ord där de ljud som bildar de övriga stavelserna är de öppna vokalfonemen a, ā eller ē, t.ex.: kalė, kėlės m.fl.;

c) ė är föga labialiserat mellan de labiala konsonanterna m, b, p, v, t.ex.: vėpso, vėmė m.fl.

Fig. 6. ė

Fonemet ė. En kort främre vokalfonem med medelhög tungställning, som förekommer endast i internationella ord. När den uttalas vidrör tungspetsen de nedre tänderna; sidorna av tungans främre och mellersta delar höjs mot den hårda gommen och vidrör dess kanter något mindre än vid uttalet av ė i litauiska ord (se fig. 7 och jämför med fig. 5). I den främre delen av munhålan bildas en liten men bred resonator mellan tungan och den hårda gommen, medan det i den bakre delen, vid tungroten, bildas en något större och en aning bredare resonator än resonatorn för fonemet ė.

I internationella ord ersätts ė i öppen och sluten slutställning, och ibland i prefix och rot, av det litauiska främre vokalfonemet med medelhög tungställning e, t.ex.: ateljė, reziumė, idėja, helėnas, orchidėja, saracėnai, perigėjus, rėja ’tvärstång på ett fartygs mast’ m.fl. (se ovan om uttalet).

Fonemet ė har två svagt markerade kombinatoriska varianter:

Fig. 7. ė poetas

a) ė är mycket svagt bakreducerat framför de bakre tungkonsonanterna g, k, framför vokalen i m.fl., t.ex.: egzamìnas, ekonòminis, kėksas, geodėzinis m.fl.;

b) ė är något labialiserat mellan de labiala konsonanterna m, b, p, v, t.ex.: hemòlis, membra-nà, memuārai m.fl.

29

Fonem e. En kort, främre, medelhög fonem som är något öppnare än ė. När den uttalas ligger tungspetsen mot de nedre tänderna; sidorna av tungans främre och mellersta delar höjs mot den hårda gommen och vidrör något dess kanter (se fig. 8). I den främre delen av munhålan bildas en liten men bred resonator mellan tungan och den hårda gommen, och i den bakre delen, vid tungroten, en större och bredare resonator än för fonemet ė (se fig. 9 och jämför fig. 8 med fig. 5). De mest karakteristiska kombinatoriska nyanserna hos fonemet e är följande:

Fig. 8 e ėr

a) något baktilliserat e efter bakre tungkonsonanterna g, k, t.ex.: gęsti, kęsti osv.; b) något mindre främre e efter främre tungkonsonanterna l, n, d, t, s, š, z, ž osv., läppkonsonanterna m, b, p, v och efter j, t.ex.: dedį, ledai, mesti, bėt, joję osv.; c) mycket öppet e i ordslut i öppna stavelser, t.ex.: kiemė, manė, katė (singularis vokativ), och i ord där ljuden i de andra stavelserna är bakre vokaler a, ā, o, ō, u, ū och diftonger ai, au, ui, uo, t.ex.: dedų, nešų, medauš, retoję, garai, meluoti osv.;

Fig. 9 e ėt

d) något slutnare e än det som nämnts ovan i ord där ljuden i de andra stavelserna är främre vokaler i, į, e, ė osv. samt diftonger ei, ie, t.ex.: neši, kepšnys, metį, pelė, mėilė, mielės osv.; e) något rundat e mellan läppkonsonanterna m, b, p, v, t.ex.: memė, vemti osv. Till skillnad från litauiskt litteraturspråk uttalas fonemet e i många dialekter med en mycket tydlig a-nyans, t.ex.: mēt Krš, Lkv osv.

30

Fonem ē. I dagens ortografi betecknas det med två tecken: ett betonat långt ljud med tecknet e, och ett förlängt ljud, när n:et som följde efter det har fallit bort, med tecknet ę (uttalet skiljer sig inte åt). Av alla främre vokaler med medelhög artikulation är ē den lägsta och öppnaste fonemen, med en obetydlig a-nyans; det är något slutnare än kapsas mycket öppna ė, t.ex.: ėžeras, neša Brt, Vilkv osv. När fonemet ē uttalas hålls tungspetsen mot de främre nedre tänderna, medan den bakre delen av tungans rygg höjs en aning mot den hårda gommens bakre kant, och dess sidor vidrör endast själva gomkanterna (se fig. 10). Den främre och bakre resonatorn bildar en helhet (se fig. 11).

Fig. 10 ē retas

Till skillnad från litauiskt litteraturspråk uttalas ē i några få dialekter med en mycket tydlig a-nyans, t.ex.: mē̇t Škn osv.

De mest karakteristiska kombinatoriska nyanserna hos fonemet ē är följande:

a) något baktilliserat ē efter bakre tungkonsonanterna g, k, t.ex.: gęsta, kękę, kėlila osv.;

b) något främre ē efter främre tungkonsonanterna d, t, n, l, s, š, z, ž osv., läppkonsonanterna m, b, p, v och efter j, t.ex.: bėria, kątę, tęsia, jóję osv.;

Fig. 11 ē retas

c) mycket slutet ē i ord där ljuden i de andra stavelserna är främre vokaler i, ī, e, ē, ė och diftongerna ei, ie, t.ex.: kęsti, lęšę (≈ lęsti), kėli, kėpė, mėtė osv.;

d) mycket öppet ē i ord där ljuden i de andra stavelserna är bakre vokaler a, ā, ɔ, ō, u, ū och diftongerna ai, au, ui, uo, t.ex.: neša, mėtą, mėtų, mėtai, šėniui, mėtuos osv.;

e) något rundat ē mellan läppkonsonanterna m, b, p, v, t.ex.: vėmia osv.

31

IV UŽPAKALINĖS EILĖS BALSINĖS FONEMOS

1. Fonem med högsta tungläge

Fonemet ū. I dagens stavning betecknas den med två tecken: den i sig lång dūžta < dunžta, griūva < griunva, kiūra < kiunra, pūva < punva, spūra < spunra, žūva < žunva och så vidare, som etymologiskt också borde stavas med u. Fonemet ū är det mest slutna av de rundade bakre vokalerna med högsta tungläge. När det uttalas dras tungspetsen något tillbaka från de nedre tänderna. Tungbladets mittpartis sidor vidrör i mycket liten utsträckning kanterna av den bakre delen av den hårda gommen (se fig. 12). I den främre delen av munhålan bildas en ganska stor resonator, som smälter samman med förmunresonatorn, vilken formas av rundade läppar som skjuts framåt. I den bakre delen av munhålan finns en liten resonator (se fig. 13).

Fig. 12. ū

De mest karakteristiska kombinatoriska nyanserna av fonemet ū är följande: a) ett mycket främre ū efter alla palataliserade konsonanter, t.ex.: siūti, siūsti, niūrus, pjūtis och så vidare;

Fig. 13. ū

b) ett något främre ū efter de främre tungkonsonanterna l, n, d, t, s, š, z, ž och så vidare samt de bilabiala m, b, p, v, t.ex.: dūmė, lūpa, šūkis, būti och så vidare; c) ett något bakre ū efter de bakre hårda tungkonsonanterna g, k, t.ex.: gūšis, kūlė och så vidare.

32

Fonemet u. Det är en rundad bakre vokal med högsta tungläge. När det uttalas dras tungspetsen tillbaka från de främre nedre tänderna. Sidorna av tungbladets mittparti vidrör gomkanterna ännu mindre än vid uttalet av ū (se fig. 14 och jämför den med fig. 12). I den främre delen av munhålan bildas en ganska stor och vid resonator, som förstoras och förlängs av läpparna, vilka är något mindre rundade och mindre framskjutna än vid uttalet av ū och bildar en förmunresonator. Fonemet u är något öppnare än ū.

I den bakre delen av munhålan bildas en liten resonator, något smalare än den främre (se fig. 15).

De mest karakteristiska kombinatoriska nyanserna av fonemet u är följande:

a) ett mycket främre u efter alla palataliserade konsonanter, t.ex.: kiūro, valgiū, siūs, geriū, jūs och så vidare;

b) ett något främre u efter de främre tungkonsonanterna l, n, d, t, s, š, z, ž och så vidare samt de bilabiala m, b, p, v, t.ex.: lūpa, tū, pūšė, šūka, šūntį, mūsė, būvo, pūpā, laivū och så vidare;

c) ett något bakre u efter de bakre tungkonsonanterna g, k, t.ex.: gūsti, kūpeta, kūrts och så vidare.

Fig. 14. u ūpė

Fig. 15. ū ūpė

2. Fonem med medelhög tungställning

Fonem ō. Detta är ett långt, bakre, rundat fonem med medelhög tungställning, något öppnare än ū. När det uttalas dras tungspetsen längre tillbaka från de främre nedre tänderna än vid uttalet av ū, medan tungans sidor vidrör kanterna av den hårda gommen

3. Kalbotyros klausimai, IV

33

mycket lite (se fig. 16). I den främre delen av munhålan bildas en mycket stor resonator, som förstoras och förlängs ytterligare av läpparna, vilka är något mindre rundade än vid uttalet av ū och skjuts framåt och bildar en förmunresonator. I den bakre delen av munhålan bildas en liten resonator (se fig. 17).

Fig. 16. ō

De mest karakteristiska kombinatoriska allofonerna till fonemet ō är följande: a) ett mycket främre ō efter alla mjuka konsonanter, t.ex.: šios, grįos, kirmio, kūmpio, jója, jó m.fl.;

Fig. 17. ō

b) ett något främre ō efter hårda främre tungkonsonanter l, n, d, t, s, š, z, ž m.fl. och efter läppkonsonanterna m, b, p, v, t.ex.: dovana, šōris, mōka, vōkas m.fl.; c) ett något bakre ō efter hårda bakre tungkonsonanter g, k, t.ex.: godūs, kōks, kō m.fl.

34

Fonem ɔ. Ett kort, bakre, rundat fonem med medelhög tungställning, något öppnare än ō. När det uttalas dras tungspetsen något mindre långt tillbaka från de främre nedre tänderna än vid uttalet av ō. Tungans sidor vidrör också kanterna av den hårda gommen i mindre utsträckning (se fig. 18 och jämför med fig. 16). I den främre delen av munhålans

Fig. 18. ɔ

del förstoras den bildade resonatorn bara obetydligt av läpparna och är därför mindre än den främre resonatorn hos fonemet ō. Resonatorn som bildas i den bakre delen av munhålan är större än den bakre resonatorn hos fonemet ō (se fig. 19 och jämför med fig. 17).

Fig. 19. ɔ

De mest karakteristiska kombinatoriska allofonerna till fonemet ɔ är följande:

a) ett mycket främre ɔ efter alla mjuka konsonanter, t.ex.: liòdas ’lätt lerjord’, regionãlinis (utt. regijonãlinis), jòdas, impresãrio (utt. impreṣãrijo) m.fl.;

35

b) något främre ə efter de hårda främre tungkonsonanterna l, n, d, t, s, š, z, ž m.fl. och läppkonsonanterna m, b, p, v, t.ex.: lótas ’viktenhet’, móto, tonà, toponìmika, och i ljudhärmande ord ópa, óp;

c) något mindre bakre ə efter de hårda bakre tungkonsonanterna g, k, t.ex.: gòlas, gondolà, kėdas, kėdeksas m.fl.

3. Fonem med låg artikulationshöjd

Fonemet a. Kort, orundad bakre vokal med låg artikulationshöjd; vid uttalet skjuts den föga spända tungan framåt mer än vid uttalet av någon annan bakre vokal, medan tungspetsen dras något tillbaka från de främre undertänderna. Tungans ovansida ligger plant och vidrör inte alls den hårda gommen; endast dess bakre del höjs något mot den hårda gommens bakre kant. Den främre och bakre resonatorn bildar en enhet (se fig. 20).

Fig. 20. a àkti

De mest karakteristiska kombinatoriska varianterna av fonemet a är följande:

a) ett mycket främre a efter alla mjuka konsonanter, uttalat utan att tungspetsen alls dras tillbaka från undertänderna, t.ex.: lėmiamas, nèria, kaũkia, aukščiausias, vėjas, vėja m.fl.; i stället för denna a-variant uttalar sydvästliga höglandsdialekter ett öppet ę, t.ex.: šalè, láuke ~ šalià, láuhia Brt, Kbr, Vlkv, Všt m.fl., men normen i det litauiska litteraturspråket har sedan gammalt varit inte e utan ett mycket främre a, som kvalitativt skiljer sig från e (se fig. 21 och jämför med fig. 9), uttalas i många dialekter och skrivs i litteraturspråket;

b) ett något främre a efter de hårda främre tungkonsonanterna l, n, d, t, s, š, z, ž m.fl., läppkonsonanterna m, b, p, v och i början av ord; vid uttalet skjuts tungan mycket

36

drar sig obetydligt tillbaka från de främre nedre tänderna, t.ex.: mamà, salà, tas, žalà, amà, akìs osv.;

c) något tillbakadraget a efter de hårda bakre tungkonsonanterna g, k, uttalas genom att tungspetsen dras mycket långt tillbaka från de nedre tänderna, t.ex.: garai, ganà, raklai, kas osv.;

Fig. 21 d įlapid

d) mycket öppen a, när de ljud som bildar de övriga stavelserna i ordet är bakre vokalerna a, ā, ɔ, o, u, ū eller diftongerna ai, au, ui, uo, t.ex.: matù, pasrūn, šakòtų, šòras, pasùko, rašų (gen. pl.) osv.;

e) något slutnare än den ovan angivna, när de ljud som bildar de övriga stavelserna i ordet är främre vokalerna i, ī, e, ę, ē, ė och diftongerna ei, ie, t.ex.: kalì, palýti, bėta, neatėjęs, neša, nėras osv.;

ė) mycket labialiserat a framför de rundade vokalerna o, u, ū och andra, med vilka det inte bildar en diftong, och i mindre grad mellan de rundade konsonanterna m, b, p, v, t.ex.: paupýs, paužti, paūdrė, paõšti, mamà, pabūti osv.

Fonemet ā. I dagens ortografi betecknas den med två tecken: betonad lång vokal med tecknet a, och en förlängd vokal, när n som följde efter den har fallit bort, med tecknet ą (uttalet av dem skiljer sig inte). Det är den längsta orundade bakre vokalen, med den lägsta artikulationshöjden och det öppnaste uttalet av alla litauiska vokaler. När den uttalas höjs endast den bakre delen av den avslappnade tungans ovansida något mot den hårda gommens bakre kant. Tungspetsen dras tillbaka en aning från de nedre tänderna. Den främre och bakre resonatorn bildar en helhet, liksom vid uttalet av fonemet a (se fig. 22). Kvalitativt liknar fonemet ā mycket fonemet a, men är något öppnare än detta (jfr fig. 22 med fig. 20).

De mest karakteristiska kombinatoriska varianterna av fonemet ā är följande:

a) mycket främre ā efter alla palataliserade konsonanter; när det uttalas höjs tungan

37

tungspetsen dras inte alls tillbaka från de främre undertänderna (se fig. 23), t.ex.: de ädla, den dystra, henne, den här m.fl. (sydvästaukštaitiska dialekter uttalar i stället för detta litauiska

22 pav. ā

23 pav. ā rupūja

det främre ā i standardspråket uttalas som ē utan a-färgning, t.ex.: važėvo ~ važ(i)avo Brt, Kbr, Vlk, Všt m.fl.);

38

b) något främre ā efter hårda främre tungkonsonanter l, n, d, t, s, š, z, ž etc. och efter läppljuden m, b, p, v, uttalas med tungspetsen endast obetydligt tillbakadragen från de främre nedre tänderna, t.ex.: dāro, sāko, māto etc.;

c) något bakre ā efter de bakre hårda konsonanterna g, k; uttalas med tungspetsen avsevärt tillbakadragen från de främre nedre tänderna, t.ex.: gāras, ālgā, kāhlas, kātė, kāsa etc.;

d) mycket öppet ā när ljuden i de övriga stavelserna i ordet utgörs av bakre vokalerna a, ā, o, ō, u, ū eller diftongerna ai, au, ui, uo, t.ex.: gālas, mālo, gōlę, rūdāja, lāpai, plāukę, lāpuose etc.;

e) något slutnare ā än det ovan angivna när ljuden i de övriga stavelserna i ordet utgörs av främre vokalerna i, ī, e, ē, ė, ė och diftongerna ei, ie, t.ex.: gāli, kīta, tīla, pēra (sing. gen.), sākė, mālė, lēisą, mėlė etc.;

e) ett mycket starkt labialiserat ā före den labiala vokalen u etc. och i något mindre grad mellan de labiala konsonanterna m, b, p, v, t.ex.: pāupiu, māma (vok. sg.), vāpa (pres. 3 pers.) etc.

V DIFTONGFONEM OCH DERAS KLASSIFICERING

Det litauiska litteraturspråket har 9 diftonger: ai, au, ei, eu, oi, oi, ui, ie, uo, som alltid står före konsonanter och i ordslut efter en öppen stavelse.

Diftonger är en särskild ljudkategori som kännetecknas av en komplicerad artikulation: de börjar med ett vokaliskt element och slutar med ett annat, och bildar en oskiljaktig kombination av dessa, som nödvändigtvis uttalas inom en och samma stavelse. Frågan om diftongernas fonemstatus är ett av den allmänna fonetikens mest komplicerade och svåraste problem, eftersom de i vissa språk kan vara självständiga fonem, medan de i andra utgör en kombination av två fonem. Diftonger betraktas som självständiga fonem endast när:

a) båda deras komponenter tillhör samma morfem, och ingen av komponenterna i någon diftong är en självständig morfologisk enhet;

b) den är odelbar med avseende på stavelsen, det vill säga när det inte går att dra en stavelsegräns mellan diftongens båda komponenter;

c) diftongen är ungefär lika lång som en lång vokal (om diftongens längd motsvarar summan av längderna hos två vokaler, är den en kombination av två fonem);

d) längden hos diftongens beståndsdelar varken överensstämmer med långa eller korta vokaler;

e) hela diftongen, det vill säga båda dess komponenter, växlar mot någon vokal i vokalväxling, som en enhet och inte bara den ena av dem?

Kadangi dvibalsis oi pasitaiko tik viename žodyje — jaustuke ói, tai jo negalima laikyti savarankiška fonema. Dvibalsių ai, ei, eu, oi, ie, uo, visada esančių tik prieš priebalsį arba atvirame žodžio gale, abu komponentai priklauso tai pačiai morfemai arba tam pačiam skiemeniui, ir vienas bet kurio dvibalsio komponentas niekada negali būti savarankiškas morfologinis vienetas. Juo paprastai esti visas dvibalsis, t. y. abu jo komponentai, k. a. žodžiuose vaikas, vaikų, vaikams ir t. t. ai yra šaknies dvibalsis, žodžiuose šukuoti, šukuosiu, šukuosis uo yra prie-sagos dvibalsis, o žodžių eilė, eiti, eiga šaknį sudaro vien tik dvibalsis ei ir t. t.

⁷ Žr. Л. Р. Зиндер, Общая фонетика, 217—222, Ленинград, 1960.

⁸ Jfr. de ryska diftongerna ai, ei, oi i orden mai, dai, pei, poi osv., där de betraktas inte som självständiga fonem utan endast som kombinationer av två fonem (a och i, e och i,

39

Blandade diftongoider al, am, an, ar, el, em, en, er, il, im, in, ir, ul, um, un, ur, förekommer, liksom de ovan angivna diftongerna, endast framför konsonanter och i ordslut när detta är öppet. I de fall då a, e, i, u står intill l, m, n, r före vokaler eller diftonger, går en stavelsegräns alltid mellan dem; den hänför vokalen a, e, i, u till en stavelse och konsonanten l, m, n, r till en annan, t.ex.: kėl-ti: kā-la; bār-ti: bā-ra; kėl-ti: kē-lia; lēm-ti: lē-mia; gyvėn-ti: gyvė-na; per-ti: pē-ria; pėl-ti: pi-la; kim-ti: ki-mo; pin-ti: pi-na; ėr-ti: i-ro; kūl-ti: kū-lia; stum-ti: stū-mia; būn-ka (och här uppstod det till följd av rotinfixet n) bùk-ti; kùr-ti: kù-ria osv. Mellan de bildande komponenterna i diftongoiderna am, an går det aldrig någon stavelsegräns, eftersom en konsonant alltid står kvar efter dem, t.ex.: kam-šo: kam-šỹti; án-tis: án-ties, med undantag för verb med infixet n eller infixet m framför de bilabiala konsonanterna b, p, t.ex.: añ-ka: a-kaũ; slān-pa: šla-paũ, tam-pa: ta-paũ; m.m.

Diftongens au andra komponent har framför vokaler och diftonger, på grund av hiatus, blivit konsonanten v och övergått till en annan stavelse, t.ex.: šáu-ti: šó-ve < *šau-e, gáu-ti: gā-vo; diftongen au växlar här med vokalerna a och o. I stället för diftongen ui, som uppstått ur ū, finner vi framför vokaler och diftonger vokalen u, t.ex.: gū-ti < *gū-ti, gu-ja. Eftersom växlingen mellan diftongerna au och ui och vokaler i dessa fall har uppstått genom historiska utvecklingslagar, inte genom enkel uppdelning som i exemplen på blandade diftongoider ovan, och eftersom au, ui i alla andra avseenden inte skiljer sig från de övriga diftongerna (se nedan), bör de därför räknas till de senare.

Anmärkning. Diftongernas morfologiska och stavelsemässiga odelbarhet får inte förväxlas med vokalerna a och i, a och u m.fl., som alltid förekommer i olika morfem och olika stavelser och aldrig bildar diftonger, såsom i orden ne-išeĩh, pa-im̃k, pa-upỹs, sù-ošė m.fl.

Diftongerna ai, au, ei, eu, oi, ui, ie, uo har ungefär samma längd som långa vokaler¹⁰, medan längden hos diftongens ingående element skiljer sig från både långa och korta vokaler (se nedan). Däremot är medellängden hos varje blandad diftong lika med summan av längden hos dess ingående vokal och konsonant, och medellängden hos dessa motsvarar längden hos respektive vokal- och konsonantfonem, t.ex.: medellängden hos den blandade diftongoiden uñ i ordet uñkščia är 32″ (varav 15, 5″ tillfaller vokalen u och 16, 5″ — ñ), medan medellängden hos den blandade diftongoiden ùn är 31, 5″ (varav 19″ tillfaller vokalen ù och 12, 5″ — n), osv.¹¹

I rötterna till besläktade ord kan varje diftong växla med en enskild vokal eller diftong, och vice versa, t.ex.: šuolas: šėsti; šviesti, švẽsti, švaistyti: švįsti, švystelėti m.fl. Diftongen uo växlar med au i orden duóti: daviaũ m.fl., samt

(o och ū) med sekvenser, eftersom båda komponenterna i de nämnda diftongerna i andra former av dessa ord är helt självständiga och inte förbundna med varandra; var och en har sin egen morfologiska funktion och ingår i olika morfem: a är rotvokalen i ordet mai, ū är ändelsen; a, e, o är rotvokaler i orden дай, пей, пой, medan ū är imperativsuffixet. I andra former av dessa ord övergår diftongens andra komponent till en annan stavelse, t.ex.: ма-я, да-ю, по-ю m.m. (se utförligare Большая Советская Энциклопедия, 14, 496; Л. Р. Зиндер, Общая фонетика, 219, Ленинград, 1960; М. И. Матусевич, Введение в общую фонетику, 79—80, Москва, 1959).

⁹ Žr. J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, 19, Vilnius, 1957. ¹⁰ Žr. V. Vaitkevičiūtė, Lietuvių kalbos balsių ir dvibalsių ilgumas, arba kiekybė. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 3, 213, Vilnius, 1960. ¹¹ Plg. V. Vaitkevičiūtė, min. veik., 211.

40

Växlingen mellan diftongen au och ōu i orden šauti: šovė är inget undantag, eftersom av<au och ōv<ōv<au, och v uppstod i båda fallen, som nämnts, framför en vokal eller diftong för att undvika hiatus. Blandade diftongoider växlar däremot endast i en komponent – vokalen – medan den andra inte växlar, t.ex.: rimti: ramūs, rāmų, remių, rėmia, rėmė, romūs; tamša: támšinti, temau, témti, tímšras ‘mörkt sållad’ m.fl. Följaktligen är diftongerna ai, au, ei, eu, oi, ui, ie, uo i det litauiska standardspråket självständiga fonem, som skiljer mellan ord, deras former eller morfem, och deras uttal beror inte på den fonetiska positionen i ordet. Alla kan ställas i kontrast till andra vokaler och diftonger, t.ex.: kaš, kis: kais: kaūs: keš: kuis; lės, lès: leš: liės; másto: město: mòsto: máisto: máusto: miėsto: mùisto; sieks: suoks; Bōli: bāili m.m. Blandade diftongoider utgör däremot inte en enda självständig fonemenhet utan är förbindelser av två fonem.

Samma diftong, liksom en vokal, med olika tonaccenter betraktas inte som självständiga fonem utan endast som positionsvarianter av ett och samma fonem (se utförligare kapitlet ”Vokalfonem och deras klassificering”). Varje diftongfonem kännetecknas av följande positionsvarianter¹³:

a) Akut, mycket intensiv, uttalad med spända muskler i munhålans väggar. Den första komponenten i fonemet ai:s variant ãi är ett mycket öppet vokalelement a (cirka 22″—23″ långt), medan den andra är ett slutet kort i (cirka 6″—7″ långt). Den första komponenten i fonemet au:s variant ãu är ett mycket öppet vokalelement a (cirka 14″—16″ långt), medan den andra är ett inte särskilt slutet vokalelement u (cirka 10″—11″ långt). Den första komponenten i fonemet ei:s variant éi är ett mycket öppet vokalelement e (cirka 16″—18″ långt), den andra ett slutet i (cirka 13″—16″ långt). Den första komponenten i fonemet ui:s variant ùi är ett öppet vokalelement u (cirka 18″—20″ långt), medan den andra är ett slutet i (cirka 10″—12″ långt). Den första komponenten i fonemet eu:s variant ėu är ett kort slutet vokalelement e (cirka 12″—13″ långt), medan den andra är ett öppet u (cirka 10″—11″ långt). Den första komponenten i fonemet oi:s variant òi är ett öppet vokalelement o (cirka 20″—22″ långt), medan den andra är ett slutet i (cirka 18″—20″ långt). Den första komponenten i fonemet ie:s variant ie är ett öppet vokalelement i (cirka 13″—15″ långt), medan den andra är ett öppet e (cirka 15″—16″ långt). Den första komponenten i fonemet uo:s variant úo är ett öppet vokalelement u (cirka 20″—21″ långt), medan den andra är ett något avlabialiserat öppet ǝ (cirka 14″—15″ långt).

b) Cirkumflex, uttalad mindre intensivt än akuten, med mindre spänning i musklerna i munhålans väggar. Den första komponenten i fonemet ai:s variant aĩ är ett öppet kort vokalelement a (cirka 15″—17″ långt), medan den andra är ett slutet i (cirka 19″—21″ långt). Den första komponenten i fonemet au:s variant aũ är ett öppet vokalelement a (cirka 12″—14″ långt), och den and-

¹² Sekundärt bildade diftongen ui, som uppkommit genom förkortning av vissa nominalformer, t.ex.: dangųi (sk. dangui) dangu-i m.fl., är inte ett självständigt fonem.

¹³ Diftongernas grundkomponenter och övergångsvokalelementen (se nedan) fastställdes med ett instrument som kallas separator, vilket delar upp diftongen i beståndsdelar och bestämmer längden på var och en av dem. Diftongerna och deras beståndsdelar mättes i den första öppna stavelsen i tvåstaviga ord.

41

sis är ett ganska slutet u (ungefär 19″—20″ i längd). Den första komponenten i fonemets ei-nyans ėi är ett kort slutet vokalelement e (ungefär 10″—13″ i längd), och den andra är i (ungefär 20″—23″ i längd). Den första komponenten i fonemets ui-nyans ūi är ett öppet vokalelement u (ungefär 15″—18″ i längd), och den andra är ett slutet i (ungefär 16″—19″ i längd). Den första komponenten i fonemets ie-nyans iė är ett slutet vokalelement i (ungefär 24″—26″ i längd), och den andra ett öppet e (ungefär 10″—12″ i längd). Fonemen eu och ơi har inte denna nyans.

c) Obetonat och föregående betonat, uttalat med ännu lägre intensitet än de fallande tonernas nyanser, med avslappnade muskler i munväggarna. Dess ton är nära den fallande tonen hos de ljud som bildar betonade stavelser.

d) Obetonat och efterföljande betonat; det skiljer sig från det obetonade föregående betonat endast genom tonen, som ligger nära den stigande tonen hos de ljud som bildar betonade stavelser.

Diftongfonemen i litauiskt standardspråk klassificeras efter komponenternas ordningsföljd, komponenternas kvalitet och läpparnas aktivitet.

Efter komponenternas ordningsföljd delas de in i:

a) rena sammansatta, vars båda komponenter uttalas tydligt, den ena omedelbart efter den andra, utan paus, osammansmälta, i samma stavelse; de rena sammansatta diftongfonemen i litauiskt standardspråk är ai, au, ei, eu, ui, oi;

b) rena sammansmälta, vars båda komponenter uttalas samtidigt, oskiljaktigt och sammansmält i samma stavelse; de rena sammansmälta fonemen är ie och uo.

Efter komponenternas kvalitet delas diftongfonemen i litauiskt standardspråk in i fonem där:

a) den första komponenten är ett mer eller mindre öppet vokalelement och den andra ett slutet; till denna grupp hör ai, au;

b) den första komponenten har medelhög öppenhet och den andra är sluten; till denna grupp hör ei, eu, oi;

c) båda komponenterna är mer eller mindre slutna; till denna grupp hör ui;

d) den första komponenten är sluten och den andra har medelhög öppenhet; till denna grupp hör ie, uo.

Efter läpparnas aktivitet delas de in i fonem där:

a) båda komponenterna är rundade; till denna grupp hör uo;

b) den första komponenten är orundad och den andra rundad; till denna grupp hör au, eu;

c) den första komponenten är rundad och den andra orundad; till denna grupp hör oi, ui;

d) båda komponenterna är orundade; till denna grupp hör ai, ei, ie.

1. Rena sammansatta diftongfonem

Fonemet ai. Det börjar med ett vokalelement av bakre rad och låg höjd, a, och slutar med ett vokalelement av främre rad och hög höjd, i. Mellan a och i finns två korta övergångsvokalelement: ett öppet e (ungefär 4″—6″ långt) och ett mycket öppet i (ungefär 5″—7″ långt).

Fonemet ai förekommer i början av ord, t.ex.: aikčioti, aigara ‘ett strå, ett litet halmstrå’, aikštė; mitt i ord efter hårda konsonanter, t.ex.: kailis, kaista, gaidys, mergaitė,

42

aukštaitis, našlaičiauti; i öppen och sluten ordslutställning efter hårda konsonanter och efter de mjuka affrikatorna č’, dž’¹⁴, t.ex.: visai, vaikai, jaučiai, gaidžiai, vaikais, pirštais, ūsais, karčiais, gaidžiais; i enstaviga ord, t.ex.: gaš, kaiš, žais m.fl.

De mest karakteristiska kombinatoriska varianterna av fonemet ai är följande:

a) ett mycket främre ai efter de mjuka affrikatorna č’, dž’, t.ex.: jaučiai, marčiai, medžiai, valdžiai m.fl.;

b) ett något främre ai efter de hårda främre tungkonsonanterna d, t, n, l, s, š, z, ž m.fl., och efter de labiala konsonanterna m, b, p, v, t.ex.: namais, tais, vaikas m.fl.;

c) ett något baktungt ai efter de bakre tungkonsonanterna g, k, t.ex.: gaila, vargai, kaišo, kai m.fl.

Fonemet au. Dess artikulation börjar med ett öppet vokalelement av bakre rad och låg höjd a och slutar med ett slutet vokalelement av bakre rad och hög höjd u. Mellan dessa två komponenter finns tre mycket korta övergångsvokalelement: ett öppet delabialiserat ɔ (ungefär 4″—6″ långt), ett slutet rundat o (ungefär 3″—5″ långt) och ett öppet u (ungefär 6″—7″ långt). De uttalas medan tungan dras bakåt från artikulationsställningen för a och höjs mot den bakre delen av den hårda gommen, tills den når artikulationsställningen för det slutna vokalelementet u, medan läpparna samtidigt rundas och skjuts framåt.

De mest karakteristiska kombinatoriska varianterna av fonemet au är följande:

a) starkt främre au efter alla palataliserade konsonanter, t.ex.: kniaukė, liautis, šiaustis, jausmas m.fl.; artikulationen av denna variant börjar med ett starkt främre vokalelement a och slutar med ett något främre u;

b) något främre au efter hårda främre tungkonsonanter d, t, n, l, s, š, z, ž m.fl. samt labialer m, b, p, v, t.ex.: bausti, nauda, táu m.fl.;

c) något bakre au efter hårda bakre tungkonsonanter g, k, t.ex.: gaurai, kaukė, kaulas m.fl.

Fonemet ei. I dagens ortografi betecknas den med två tecken: efter hårda konsonantfonem med det mjuknade nyanstecknet ei, t.ex.: lakė (2:a person singularis av preteritum), men efter konsonantfonem som har uppstått ur en konsonantförbindelse med j, och efter j, med tecknet ai, med undantag för konjunktionerna jei, jeigu, t.ex.: lakiai (jfr lakė), broliai (jfr brólė), vyžiai (jfr vyžė), jai (jfr jei) osv. Både i litauiskt standardspråk och i dialekterna uttalas det etymologiskt skrivna ai i detta fall ei, eftersom ai-diftongens första komponent, vokalelementet a, påverkat av den föregående mjuka konsonanten eller j (progressiv assimilation) och av den efterföljande främre vokalkomponenten, dess andra komponent, i (regressiv assimilation), helt förskjuts framåt och blir det främre vokalelementet med medelhög tungposition e. Undantaget är ai efter de mjuka affrikatorna č’, dž’ (se Fonema ai). Mellan huvudkomponenterna i fonemet ei finns två korta övergångsvokalelement: ett mycket slutet e (5″—7″ långt) och ett öppet, kort i (6″—8″ långt), som uttalas medan tungan höjs från det öppna vokalelementet es position mot den hårda gommen, tills den når artikulationspositionen för det slutna i.

De mest karakteristiska kombinatoriska varianterna av fonemet ei är följande:

¹⁴Efter palataliserade konsonanter och efter j, med undantag för de palataliserade affrikatorna č’, dž’, uttalas ai som ei i litauiskt standardspråk och betecknas i skrift med tecknet ai.

43

a) något främre ai efter främre tungkonsonanter d, t, n, l, r, s, š, z, ž m.fl., labialer m, b, p, v samt efter j, t.ex.: ateis, leis, mėilė, mėil iai (uttalas mėilei), jeigu m.fl.;

b) något bakre ei efter bakre tungkonsonanter g, k, t.ex.: geisti, valgėi, valgiai (uttalas valgei), kešta, sakėi m.fl.

Fonemet eu. Dess första komponent är ett främre, mycket slutet, kort vokalelement med medelhög tungposition e (därför betecknas den betonade diftongen èu), och den andra är ett öppet bakre vokalelement med hög tungposition u. Mellan huvudkomponenterna finns ett övergångsvokalelement – ett kort, avlabialiserat och öppet ɔ (cirka 6″–7″ långt); det uttalas medan tungan från e-positionen höjs mot artikulationspositionen för vokalelementet u. Samtidigt rundas läpparna och skjuts framåt.

Fonemet eu förekommer i början av internationella ord, t.ex.: Europa, eufemizmas, eukaliptas, och i mitten, t.ex.: pleurà, leukocitai, pneumotoraksas, terapeutas. Det förekommer inte i slutet av ord.

I de sydvästliga höglandsmålen uttalas diftongen eu i stället för standardspråkets främre diftong au efter alla palataliserade konsonanter och efter j, t.ex.: gaudžėu, jėu, kėulė ~ gaudžiau, jau, kiaulė Brt, Ig, VIkv. Det är möjligt att eu, som i äldre skrifter skrivs i stället för standardspråkets diftong au efter palataliserade konsonanter, också uttalades så, t.ex.: džeugtiš DP 211, labieus DP 89 m.fl. En del av de östliga dzukiska dialekterna har diftongen eu i första person singularis av preteritum, t.ex.: padėu, indėu ~ padėjau, indėjau m.fl. Diftongen eu i litauiska dialekter skiljer sig dock i kvaliteten på sina ingående vokalelement från standardspråkets diftong eu i internationella ord: vokalelementet e i dialektalt eu är öppet, medan det i standardspråklig litauiska är mycket slutet.

Fonemet oi. Dess första komponent är ett mycket öppet, avlabialiserat bakre vokalelement med medelhög tungposition ɔ, och den andra är ett kort, slutet främre vokalelement med hög tungposition i. Det finns inga övergångsvokaler mellan de båda komponenterna.

De mest karakteristiska kombinatoriska varianterna av fonemet oi är följande:

a) något främre oi efter hårda labiala konsonanter b, p m.fl., t.ex.: bōileris, poikiloterinai m.fl.;

b) mycket svagt bakre oi efter bakre tungkonsonanter g, k, t.ex.: koinė ’klassisk forn grekiska’ m.fl.

Fonemet ui. Dess första komponent är ett bakre, högt, öppet, rundat vokalelement u, och den andra är ett främre, högt, slutet vokalelement i. Mellan fonemet uis huvudkomponenter finns ett övergångsvokalelement — ett kort, öppet i (cirka 7″—8″ långt); det uttalas när tungspetsen skjuts framåt från u-läget och tungans rygg höjs mot den hårda gommen för att inta vokalelementet is artikulationsläge. När man går från uttalet av u till i återgår de framskjutna och rundade läpparna till neutralläget.

De mest karakteristiska kombinatoriska nyanserna hos fonemet ui är följande:

a) starkt främre ui efter alla palataliserade konsonanter, t.ex.: akmeniu, vėršiu, vėžiu m.fl.;

b) något främre ui efter hårda främre tungkonsonanter

44

d, t, l, n, s, š, z, ž m.fl., labialer m, b, p, v och i början av ord före dessa konsonanter, t.ex.: vėltui, tėvui, ūžti m.fl.;

c) något bakre ui efter hårda bakre tungkonsonanter g, k, t.ex.: vargui, sargui, vaikui, kūtei m.fl.

2. Rena sammansmälta diftongfonem¹⁵

Fonemet ie. Dess första komponent är ett främre, högt, öppet vokalelement i, och den andra komponenten är ett främre, mellanhögt, öppet vokalelement e. Eftersom elementen i och e båda är främre, ändrar tungan sitt läge mycket lite (vid övergången från uttalet av i till e rör den sig mycket lite både vertikalt och horisontellt); därför smälter diftongen ies båda komponenter oupplösligt samman, och mellan fonemet ies komponenter finns inga övergångsvokalelement.

Fonemet ie förekommer i mitten av ord, t.ex.: bulvėna, kiek, kietis, bulviẽnė, bulvienójas; i slutet av ord, både i öppna och slutna stavelser, t.ex.: ariẽ, jiẽ, kuriẽ, svĩrtie, vagĩẽs, vinĩẽs, svĩrties, juokĩes, prausies; i enstaviga ord, t.ex.: šie, tie, jie, ties m.fl. I litauiskt standardspråk, liksom i de västliga höglandsmålens dialekter, förekommer fonemet ie inte i början av ord: i skriftspråket uttalas ord som börjar med diftongen ie med j, t.ex.: iešlaktis (sk. jiešlaktis), iena (sk. jiena), ieškóti (sk. jieškóti), iešmas (sk. jiešmas), ietis (sk. jietis), ieva (sk. jieva) m.fl., medan prefixavledda ord vars rot i skriftspråket börjar med diftongen ie i litauiskt standardspråk uttalas med ett j mellan prefixet och roten, t.ex.: pājėškos (sk. pājiėškos), pajiėškāis (sk. pajiėškāis) m.fl.

En del östliga höglandstalare uttalar jiẽško, jiẽva Ppl, Slm m.fl., men jiẽna. Uttalet av diminutivformerna av dessa ord skiljer sig också: jievėlė ~ ievėlė Ppl, Slm, men ienėlė ~ ienėlė Ppl, Slm. I žemaitiska dūnininkai-dialekten uttalas inte heller j i början av ord före ž, som motsvarar standardspråkets ie, t.ex.: ėnas ~ ienos Lkv, ėva ~ ievā Lkv, men före ie, som motsvarar standardspråkets ė, uttalas j i början av ord, t.ex.: jiẽme ~ ėme Lkv, jiẽroks ~ erūkas Lkv m.fl.

De mest karakteristiska kombinatoriska nyanserna hos fonemet ie är följande:

a) något främre ie efter främre tungkonsonanter l, n, d, t, s, š, z, ž m.fl., labialer m, b, p, v och efter j, t.ex.: dieną, šienas, pienas, miega, vienas, jie m.fl.;

b) något bakre ie efter bakre tungkonsonanter g, k, t.ex.: vagĩės, lenkies m.fl.

Fonemet uo. Dess första komponent är ett bakre, högt, slutet vokalelement u, och den andra är ett bakre, mellanhögt, ganska öppet delabialiserat vokalelement ɔ. Eftersom tungan, när fonemet uo uttalas, ändrar sitt läge mycket lite både vertikalt och horisontellt, smälter uos komponenter oupplösligt samman, och det finns inga övergångsvokalelement mellan dem.

¹⁵ Litauiska språkforskare kallade tidigare standardspråkets diftonger ie, uo för triftonger, eller trifonger, iea, uoa. Experiment med separator visar att ingen av dessa litauiska standardspråksdiftonger innehåller vokalelementet a, utan att det endast rör sig om en rekursion av diftongerna ie, uo — en kort övergång hos talorganen från uttalet av dessa diftonger till neutralläget, vilket även förekommer vid andra diftonger. I dialekterna kan ie, uo utan tvekan ha vokalelementet a i slutet.

45

De mest karakteristiska kombinatoriska nyanserna hos fonemet uo är följande:

a) starkt palataliserat uo efter alla mjuka konsonanter, t.ex.: žiliūoti, šiuose, paupiuose, jūodis m.fl.;

b) något palataliserat uo efter hårda främre tungkonsonanter l, n, d, t, s, š, z, ž m.fl., labialer m, b, p, v och i början av ord före dessa konsonanter, t.ex.: duoti, šūo, pūodas, uostė m.fl.;

c) föga velariserat uo efter bakre tungkonsonanterna g, k, t.ex.: parguosė, kuoša, kuõlas m.fl.

Förkortningar

Brt — Bartininkai, Vilkaviškis distrikt.

Grg — Gargždai.

Ig — Ignalina.

Kbr — Kybartai.

Krš — Kuršėnai.

Lkv — Laukuva.

Cvir R II — P. Cvirka, Raštai, II, 1949.

Ppl — Papilys, Pandėlys distrikt.

Slm — Salamiestis.

Slnt — Salantai.

Škn — Šakyna.

Tvr — Tverečius.

Krèv ŠP — V. Krėvė, Šiaudinėj pastogėj, 1940.

Vlkv — Vilkaviškis.

Všt — Vištytis.

Vokala och diftongfonem i det litauiska litteraturspråket

В. А. ВАЙТКЯВИЧЮТЕ

Sammanfattning

Med utgångspunkt i den kortfattat redogjorda grunden för fonemteorin fastställs i avsnittet ”Vokalfonem och deras klassificering” att det litauiska litteraturspråket har 12 vokalfonem: i, į, ē, e, ę, ē, ū, u, ō, ə, a, ā, vilka delas in i långa i, ē, ė, ū, ō, ā och korta i, e, e, u, ə, a. Längd betraktas som det grundläggande fonematiska kännetecknet hos vokalerna i det litauiska litteraturspråket.

46

Eftersom ett betonat och ett obetonat ljud inte kan uttalas separat i ett ord, kan betoningen, som spelar en fonematisk roll i litauiskan, inte vara ett kännetecken för ett enskilt fonem utan hör till hela ordet. Intonationen skulle kunna betraktas som en egenskap hos ett enskilt ljud, eftersom varje stavelse har den i litauiskan och eftersom den omfattar ett helt stavelsebildande ljud. Med hänsyn till att endast intonationen i betonade ord kan ställas mot varandra och att den betonade stavelsen endast kan fastställas i ett ord, betraktas dock intonationen hos betonade och obetonade vokaler och diftonger som ett kännetecken som sträcker sig utanför stavelsen och hör till hela ordet.

Därefter anges i avsnittet ”Vokalfonem och deras klassificering” varje vokalfonems positionsbetingade varianter, vilka beror på betoning och intonation. Vokalerna klassificeras efter tungans rörelser horisontellt och vertikalt samt efter läpparnas aktivitet. Därefter beskrivs varje vokalfonem med utgångspunkt i experimentella data (röntgenbilder, palatogram med mera) och auditiv analys, och deras kombinatoriska varianter anges.

I avsnittet ”Diftongfonem och deras klassificering” anges de gemensamma kännetecknen för diftongernas fonematiskhet, och det fastställs att det litauiska litteraturspråket har 8 diftongfonem: ai, au, ei, eu, oi, ui, ie, uo. Där anges också deras positionsbetingade varianter, varje diftongfonem beskrivs och deras kombinatoriska varianter redovisas.