EN BOK OM DE ÖSTSLAVISKA SPRÅKENS UPPKOMST

Ф. М. Филин, Образование языка восточных славян, Москва—Ленинград, 1962. 294р.

Även om F. Filins bok¹ ägnas åt att belysa olika skeden i slaviskans, särskilt de östslaviska språkens, historia, behandlas även de baltiska språken på många ställen. Frågan om hur det slaviska urspråket bildades är nära förbunden med problemet kring de äldsta relationerna mellan de baltiska och slaviska språken. Därför ägnar F. Filin de baltisk-slaviska språkkontakterna större utrymme (s. 123—130).

Det är allmänt känt att de baltiska språken står de slaviska språken närmast. F. Filin påpekar att diametralt motsatta hypoteser har framförts om hur denna närhet (med detta ord avser han tydligen de specifika gemensamma dragen hos de baltiska och slaviska språken, dvs. sådana drag som saknas i andra indoeuropeiska språkgrupper) uppkom och vad den består i. Enligt honom beror dessa stora meningsskiljaktigheter på att språkvetenskapen ännu saknar ett objektivt kriterium för att fastställa graden av släktskap mellan språk. Därför kan det vid tolkningen av lingvogenetiska relationer också förekomma subjektivism. Särskilt bör F. Filins tanke framhållas att ett sådant objektivt kriterium saknas av två skäl: för det första är de jämförda företeelserna, som element i språksystemet, ännu inte väl undersökta; för det andra känner man inte till företeelsernas relativa kronologi.

F. Filin har kategoriskt tagit ställning mot hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk, som enligt hans mening saknar en solid vetenskaplig grund. Enligt honom är det talande att anhängarna av denna hypotes inte kan rekonstruera det baltisk-slaviska urspråket; i sin forskningspraktik klarar de sig med de slaviska och indoeuropeiska urspråken.

F. Filin har rätt när han säger att anhängarnas teoretiska resonemang till stöd för hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk kännetecknas av tendentiöst urval och tolkning av fakta, apriorism och antihistorism. Som exempel på sådan antihistorism och bristande hänsyn till företeelsernas kronologi nämner han V. Georgijevs hävdade påstående att litauiskan, som utmärks av konservativ fonetik och morfologi, nästan skulle kunna ersätta det gemensamma slaviska urspråk som inte finns belagt i skrift. Bristerna i metoden hos anhängarna av hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk framgår särskilt tydligt av att de inte på något sätt kan enas om när urspråket existerade och splittrades. Den franske slavisten A. V ajan anser att balter och slaver ännu talade ett och samma språk på Tacitus och Ptolemaios tid, och att det splittrades under de första århundradena av vår tideräkning, då de baltisk-slaviska folken översvämmades av germanska stammar (goter och gepider). J. Safarevičius antar att den iranska stammarnas invasion orsakade det baltisk-slaviska urspråkets splittring (skyter — från 700-talet f.Kr., sarmater — 300—400-talet f.Kr.). T. Ler-Splavinskis förlägger det baltisk-slaviska urspråkets splittring till en avlägsen forntid, ungefär 1500—1300 f.Kr. V. Georgijevas hävdar att det baltisk-slaviska urspråket existerade under det tredje årtusendet f.Kr. och splittrades redan i början av det andra årtusendet f.Kr.

¹ I den litauiska språkvetenskapliga litteraturen hade det redan skrivits om den; se K. Korsakas, Lyginamoji kalbotyra ir tarybinės lietuvių filologijos uždaviniai, ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, bd 6, Vilnius, s. 5—20.

240

F. Filin instämmer inte heller i den motsatta uppfattningen, som främst försvaras av A. Zen, att de baltiska och slaviska språken skildes åt ur den indoeuropeiska språkgemenskapen oberoende av varandra och att någon närmare kontakt mellan dem aldrig hade förekommit.

F. Filins egen syn på de äldsta relationerna mellan balter och slaver är inte ny. Författaren anser att en grupp dialekter bildades redan inom den indoeuropeiska språkgemenskapen, och att de som talade dem hade en ganska nära och långvarig kontakt. De besläktade dialekterna var inte isolerade från andra indoeuropeiska dialekter, utan berikades med särskilda nybildningar och hade många gemensamma förändringar. Förfäderna till de protobaltiska och protoslaviska språken hörde till denna grupp indoeuropeiska dialekter. När den indoeuropeiska språkgemenskapen upplöstes skildes protobalternas och protoslavernas språk åt; deras system var inte identiska, men förblev likartade ända fram till våra dagar. Av detta drar F. Filin slutsatsen att kontakten mellan de baltiska och slaviska språken, med korta avbrott, bestod under hela deras historia, eftersom de annars skulle ha förlorat även sin språkliga gemenskap (resp. de baltisk-slaviska innovationerna). Enligt vår mening är denna uppfattning om de forntida språkliga relationerna mellan balter och slaver enkel och begriplig; den förklarar i tillräcklig grad hur isoglosser som skär igenom de baltiska och slaviska språkområdena uppkom.

F. Filins påstående att de baltiska och slaviska språkens närhet (resp. de baltisk-slaviska innovationerna) vittnar om nära kontakter mellan de forntida balterna och slaverna under de sista århundradena före vår tideräkning och de första århundradena av vår tideräkning är diskutabelt, eftersom dessa språks nybildningar inom fonetik, morfologi och lexikon sägs vara alltför uppenbara. Det förefaller som om dessa nybildningar skulle ha bevarats ända till våra dagar även om kontakten mellan de baltiska och slaviska språken hade upphört helt vid tideräkningens början, eftersom de baltisk-slaviska innovationerna, åtminstone med avseende på den impuls som gav upphov till dem, tydligen är resultat av betydligt äldre epoker. F. Filin behövde påståendet om nära kontakter mellan de baltiska och slaviska språken kring tideräkningens början för att med dess hjälp kunna fastställa slavernas urhem. Att Pripjats flodbäcken verkligen kan ha varit ett område med aktiva kontakter mellan baltiska och slaviska stammar före slavernas expansion mot norr och nordost framgår av den baltiska och slaviska toponymik som finns där.

Som en positiv egenskap bör författarens kritiska hållning nämnas. Ibland övergår den emellertid i ett avfärdande. Efter att ha redogjort för hypoteser om etnonymen slovėnes ursprung finner författaren ingen av dem tillförlitlig och avvisar dem alla, men försöker inte själv förklara saken. Enligt vår mening har författaren sannolikt fel när han hävdar att ”att härleda slovėne från Slova eller från något annat liknande ortnamn är aprioriskt och omöjligt att bevisa” (s. 56). Slovėnes bildning från Slova (jfr polabiska Zlowe, tyska Schlawe, kasjubiska Slow-no) är helt möjlig ur slavisk derivationssynpunkt, jfr poliane: pole, gorozane: gorod, seliane: selo². Denna ordbildningstyp förekommer också i de närmaste släktingarna till de slaviska språken — de baltiska språken. Analogier från de baltiska språken kan även ge en viss förklaring till det nämnda slaviska etnonymets ursprung. I litauiskan används suffixet -ėnas tämligen ofta för att beteckna en persons härkomst från en viss ort, till exempel žmo-

² Plg. K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961. d. 714.

16. Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida

241

Ty de som bodde vid floderna Gāmē och Nōtē började kallas gamēnais och notēnais. Ur dessa appellativ uppstod senare också egennamn: Gamėnai, Notėnai³. Det är intressant att det slaviska toponymet Slova har en motsvarighet i de baltiska språken, jfr lit. Slavė (en vänsterbiflod till Šventoji; Anykščiai, byn Slavėnai). Invånarna längs Slavė kallades slavėnai (därav senare bynamnet Slavėnai), och på samma sätt kan invånarna vid Slova ha kallats slov-ėnė⁴. För övrigt är roten *k’lotu-/*k’leu- ganska vanlig i litauisk toponymi⁵.

Det är svårt att tro på F. Filins påstående att etnonymen antai har sitt ursprung i de turkiska språken (s. 61). Dessutom kan man knappast hålla med författaren om att de slavisk-indisk-iranska kontakterna, som gav upphov till många gemensamma isoglosser i dessa språk, började först från mitten av det första årtusendet f.Kr., när skyter och sarmater flyttade in på stäpperna i södra Ryssland (s. 139). Det förefaller oss som om dessa kontakter kan vara mycket äldre. I motsatt fall skulle dessa språks gemensamma isoglosser inte ha nått den forntida indiskans område.

Vissa påståenden i boken är redan föråldrade och har förkastats av senare forskning, exempelvis uppfattningen att kuronerna var en finsk stam i Baltikum⁶ (s. 130) och påståendet att direkta baltisk-iranska språkliga förbindelser inte skulle kunna iakttas⁷ (s. 142).

Vi ska också nämna några mindre felaktigheter i det baltiska materialet (främst det litauiska). Författaren anser att ordet krėvs (s. 62) är litauiskt. Men enligt de uppgifter vi har tillgång till har varken litauerna eller letterna någon sådan form av ordet. I lettiskan finns endast krieūs ”ryss”. K. Būga har använt orden krėvis, kriēvas för att beteckna ryssar. Former som krēvis ”ryss” och krieviai ”östslaviska stammar” är kända från S. Daukantas skrifter och är sannolikt hans nybildningar⁸. Ingen av de nämnda formerna är känd i litauiskan, och därför är det bättre att inte heller bygga på dem.

Några lånord betraktar F. Filin som gamla litauiska (baltiska) ord. Här följer en liten samling exempel av detta slag:

Lit. aduos, adua ”knappt” (s. 198) är ett slaviskt lånord, jfr ryska odua, vitryska odua (liksom ledua från ryska ledua, polska ledwo).

³ Plg. Pr. Skardžius, Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius, 1943, p. 238; Ю. Бальчиконис, Названия литовских населенных пунктов от названий рек и озер, „Lingua Posnaniensis“, t. 7, Poznań, 1959, p. 248 tt.

⁴ Jfr J. Otrębski, Die Herkunft der Bezeichnung slovėne ”Lingua Posnaniensis”, vol. 7, s. 263 ff.

⁵ Plg. Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, Vilnius, 1963, p. 166 tt.

⁶ Om kuronernas språk som baltiskt, se J. Endzelin, Über die Nationalität und Sprache der Kuren, ”Finnischugrische Forschungen”, vol. 12, 1912, s. 59—72; Zu den kurischen Bestandteilen des Lettischen, ”Indogermanische Forschungen”, vol. 33, 1913, s. 96—104; V. Kiparsky, Die Kurenfrage, ”Annales Academiae Scientiarum Fennicae”, vol. 42, 1939; K. Būga, Lietuvių kalbos žodynas, Kaunas, 1924, s. LXXXIX-CXXXIII (= K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, s. 156—251 med litteratur om frågan); E. Fraenkel, Die baltischen Sprachen, Heidelberg, 1950, s. 60—62.

⁷ Om kontakterna mellan baltiska och iranska språk, se B. H. Топоров, О. Н. Трубачев, Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья, Москва, 1962, s. 231 och den där angivna litteraturen.

⁸ Plg. Lietuvių kalbos žodynas, VI, Vilnius, 1962, p. 558, 576.

242

Lit. bōgnas (s. 122) bognà, bagnà, bagmà ”Moor, Sumpf” är också ett slaviskt lånord, jfr sl. *bagno.

Lit. *aornas (s. 145) är troligen ett korrekturfel i stället för (i)ōvaras, (i)ōvaras (fornlit. jāvaras, jāvoras) ”Platane, Schwarzpappel”, vilket är ett germanism (jfr fornhögty. āhorn), som kommit via de slaviska språken (jfr vitry. javor och pol. jawor ”Ahorn”)⁹.

Lit. karštas, kerštas, karštas ”Sarg” (s. 172) kom via de slaviska språken (jfr ry. korsta, kerstā, vitry. korsta) från de finsk-ugriska språken (jfr est. kirst och fi. kirstu ”Kasten”).

Lit. kárpa, kárpė, kárpis, karpas ”Cyprinus carpio” (s. 116) är troligen slaviska lånord (jfr pol. karp ”Karpfen”).

Lit. midùs (s. 93) ”Met. Honigwein” bör betraktas som ett germanism (jfr got. *midus, fornhögty. metu) vid sidan av det baltiska medùs.

Det förekommer ord på litauiska som har återgivits och accentuerats felaktigt: tūksantis, trūdėsintys (s. 38), miesą (s. 93), mūsos (s. 102), spiau (s. 105), taūkas, káūti (s. 107), žirnis (s. 113), kumėlė (s. 114). De bör skrivas och accentueras: tūkstantis, trys dešimtys eller trisdešimt, mėsą (ack. sg. mėsą), mūsos (gen. pl. musų) eller māsas, mūsai, mūsai, spiaujų, tāūkas, káūti, žirnis, kumėlė. I vissa fall borde stavningen av de litauiska exemplen moderniseras; i stället för exempelvis aszwa, š (s. 93) bör man skriva ašū, šuō. Det förefaller inte heller som om vi har rätt att läsa det preussiska fisknamnet suckis (Elbingordlistan, 560) som žūlis (s. 133).

F. Filins aktuella arbete ger en tydlig bild av det slaviska urspråkets uppkomst, utveckling och sönderfall samt av de enskilda slaviska (östslaviska) språkens uppkomst. Det belyser också de förhistoriska slaviska språkens förhållanden till andra språkliga enheter (till exempel de baltiska). F. Filins bok, som är skriven på ett populärt sätt, är tillgänglig inte bara för fackläsaren. Även litauiska språkvetare borde överväga att skapa ett liknande verk som på ett populärt sätt belyser etapperna i de baltiska språkens historia, det litauiska språkets ursprung och utveckling samt dess förhållanden till andra språk.

S. Karaliūnas

⁹ Jfr E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen, s. 195.

¹⁰ Žr. K. Būga, Rinktiniai raštai, II, Vilnius, 1959, p. 710.

16*