B A L T U K A L B Ų V E I K S M A Ž O D Ž I O T Y R I N Ė J I M A I

L I E T U V O S T S R M O K S L Ų A K A D E M I J A

Z. ZINKEVIČIUS

EN OUPPMÄRKSAMMAD KONJUNKTIVFORM I ÄLDRE SKRIFTER

I en av sångerna i den österländska Belarmino-katekesen från 1677, med den latinska titeln ”Stabat Mater dolorosa” (s. 43—45), finns två exempel på första person singularis av konjunktiv, med en form som hittills, såvitt jag vet, inte har uppmärksammats eller undersökts i den litauistiska litteraturen och som slutar på -tumiau. Nedan återges de i ett vidare sammanhang:

O renaste bland alla jungfrur. Bär dina plågors tunga börda, Låt mig kunna², Så att jag alltid måtte minnas² det som skett på korset, din döde son (44₃₀—45₁).

1. sg. galetumiau 45₁ ’jag skulle kunna’ och atmintumiau 45₄ ’jag skulle minnas’³ är de enda exemplen på konjunktivformer i denna katekes sånger. I själva katekesens text har 1. sg. cond. en annan form, med -čia, nämligen ápturečia 12₂₃ ’jag skulle få’ (det enda exemplet). Sångernas språk skiljer sig emellertid även i övrigt från själva katekesens språk genom sina fonetiska och morfologiska särdrag⁴. Det finns också tydliga skillnader i stavningen⁵. Detta visar att de översattes av en annan person. Dialektologisk språk-

¹ En kort sammanfattning av den kristna läran, författad av kardinal Roberto Bellármino. Vilnæ Typis Acad: Societatis Iesu, Anno 1677.

² Kursiverat av mig. — Z. Z.

³ Att det verkligen är former i 1. sg. framgår av citatets slut: Kád vnt ſudo paſtatitas Sunkíay buſiu ap-raiſytas (= anklagad; kursiverat av mig. — Z. Z.).

⁴ Till exempel används i sångerna genomgående varianterna o, idant, už, prieb, tiktay i stället för katekesens a’o’, adunt ’att’, aų ’för’ (preposition och prefix), priβ ’mot’, tiektay ’endast’. I katekesen bevaras e- i ordinitial position, medan det i sångerna ibland återges med a-, t.ex. aſſunt 40₁ ’varande’, auis 53₃₁ < eius ’gått’. Diftongen au i cirkumflexändelser återges i sångerna på vissa ställen med ou, t.ex. adv. Iou 39₇ ’redan’, all. sg. Annoſiouſp 45₂₅, Káyfoßouſp 45₂₆. I katekesen förekommer inte denna beteckning. Loc. pl.-formerna i sångerna slutar endast på -sa (alla exempel), medan de i katekesens text varierar: med -se (14 exempel), -sa (15 exempel) och -su (2 exempel, båda i bönerna).

⁵ Till exempel markeras långa vokaler ofta med dubbel bokstav i sångerna: 3. praet. Eėme 41₁₁, 47₁ ’tog’; 3. praes. Neė 48₅ ’finns inte’, n. sg. m. weėlus 46₂₇ ’sen’, a. sg. dėeku 53₂₇ ’(tack) vare’, l. pl. praes. reegime 54₂₄ ’vi ser’; n. pl. iuus 37₅, 41₂₀ ’ni’, g. pl. iuuſu 48₁₈ ’er’, iuu 39₁₅, iuu 41₉ ’deras’, tuu 42₄ ’de där’, dunguu 40₁₇ ’himlar’, warguu 44₃₁ ’plågor’, kapuu 58₁ ’gravar’, wiſų mergų 44₃₀ ’alla jungfrur’; a. sg. iuu 44₁ ’henne’ (östl. jū); 3. praes. iir 36₂₄, 41₁₁, 50₁₅ ’är’, a. sg. Kurij 43₁ ’vilken’, adv. Tii 41₁₉ ’där’ (östl. tī < där). Sådana exempel saknas helt i katekesens text. Där skrivs däremot d. sg. taw 13₄ ’dig’, ſáu 9₂₀, 32₁₀ ’sig’ (i sångerna endast tau, ſau), och bokstäverna з, ӡ används (i sångerna z, ž).

183

Analysen av särdragen får oss att härleda både katekesens och sångernas översättare från Vilniusområdet, men från olika dialekter. Sångernas språk och stavning ligger nära språket och stavningen i de sista 7 evangelierna (s. 201–211) i utgåvan från 1647 av ”Ewangelie polskie y litewskie”⁶. Man kan till och med misstänka att båda dessa texter översattes av samma person, som dessutom bidrog till förberedelserna för tryckningen av del II av K. Sirvydas ”Punktai sakymų”⁷. Hans födelseort bör sökas i trakten kring Vilnius, nära an//un-isofonen⁸, medan översättaren av katekesens text bör ha kommit från en ort längre norrut eller nordväst. Tyvärr förekommer den första personens singularisform av konditionalis inte i texten till de nämnda 7 evangelierna. Följaktligen är de två exempel på första personens singularis av konditionalis med -tūmiau som vi undersöker de enda kända exemplen på första personens singularis av konditionalis i sångöversättarens dialekt.

I hela den östlitauiska skrifttraditionen från 1600-talet⁹ har endast 29 exempel på första personens singularis av konditionalis påträffats. Flest av dem (hela 22) slutar på -čia; på andra plats kommer exempel med formanten -čio, som har samma ursprung (4 har påträffats). På så sätt utgör *-tiā-reflexerna hela 90% av alla exempel. Tydligen var former av denna typ dominerande i trakten kring Vilnius i mitten av 1600-talet. Undantag utgörs av de två exempel från sångerna i Belarminos katekes som vi undersöker och det enda exemplet på första personens singularis av konditionalis i katekesen från 1605, ne nufidetumbiau_56₂ ”jag skulle inte synda”. Det senare exemplet är kronologiskt äldst, eftersom formen för första personens singularis av konditionalis inte förekommer i äldre monument från den östlitauiska skrifttraditionen.

Det måste konstateras att formen för första personens singularis av konditionalis med -tūmiau användes mycket sällan i litauiskan under 1500–1600-talen (inte bara i den östlitauiska höglandsdialekten). Förutom det nämnda exemplet i den östlitauiska katekesen från 1605 känner man, såvitt jag vet, endast till ytterligare ett exempel från västra Litauen (i Mažvydas skrifter), nämligen įįsakītumbiau Mž 521₁₈ ”jag skulle befalla”. I övrigt användes former av typen -čia // -čio allmänt i skrifter från 1500–1600-talen, vid sidan av den mindre vanliga varianten -čiau, som vid den tiden endast förekommer i skrifter av författare från västra Litauen, såsom J. Bretkūnas (vid sidan av -čia, -čio), D. Kleinas (vid sidan av -čia) och S. M. Slavočinskis (endast -čiau)¹⁰.

Slutledet -tūmiau i de undersökta sångerna i Belarminos katekes bör härledas ur det äldre -tūmbiau, efter att den bilabiala konsonanten b försvunnit efter det bilabiala nasalljudet m. Sådan assimilatorisk förlust av en av två närstående bilabiala konsonanter är inte ovanlig i litauiskan, t.ex. kam̃lỹs Žasliai, Palomenė, Gelvonai, Tauragnai, Kuktiškės, Lazūnai < kam̃blỹs ’den förtjockade delen av en växtstam’, ad. sg. támp // tám, baltámp // baltám Lazūnai, Zietela, all. pl. vilkum̃p // vilkum̃ Lazūnai, àmėtė Dieveniškės

Se Z. Zinkevičius, om tillkomsten och språket i K. Sirvydas ”Punktai sakymų”. – Baltistica, VII(2), 1971, s. 160–161.⁶

Samma källa.⁷

Samma källa, s. 166.⁸

En förteckning över de bevarade monumenten finns i artikeln ”Det östlitauiska skriftspråket på 1600-talet, dess ursprung och försvinnande”, – Baltistica, VIII(1), 1972, s. 80–82.⁹

Redan detta faktum visar att J. Kazlauskis hypotes om att -čia härstammar från -čiau (LKK, IV, s. 84; Lietuvių kalbos istorinė gramatika, V., 1968, s. 400; A. Girdenis försöker stödja den, Baltistica, IV, s. 143–144) är ogrundad; se även Chr. S. Stang, Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen, Oslo–Bergen–Tromsö, 1966, s. 432¹; Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, V., 1966, s. 364; G. B. Ford, Jr., The Origin of the Lithuanian First Person Singular Optative (Conditional or Subjunctive), – Donum Balticum, Stockholm, 1970, s. 125. Den kullkastar också J. Otrębskis hypotes (J. Otrębski, Gramatyka języku litewskiego, III, Warszawa, 1956, s. 233), enligt vilken former med -čiau också anses vara äldre än former med -čia.¹⁰

184

‘kastade omkull’, klìmtì Šakýna, Palómenė, Dùsmenys, Dievēniškės Žietela (> kliùmti), K. Sirvydas Dictionarium⁵ 132 ‘sjunka’, kùmti Šakýna < kūmpti, ‘böjas’, tem̃ti|| tem̃pti Kalnalis, samog. kõ˙ms Plungė, Telšiai ‘hörn’, kù˙ms på samma ort ‘krökt’, trù˙ms Plungė ‘kort’, 3. pres. sušlò˙m Grūšlaukis ‘blir våt’; avadãi Rudami- nà ‘omgärdar’, averždo Pelėšà ‘vänder om’, avìrto Dievēniškės, Gervėčiai ‘vände om’, apinýš < apvinýš osv.¹¹ På så sätt försvann b också i formerna för andra personer i konditionalis: 2. sg. eitumbei > eitumei, 1. pl. eitumbime > eitumime, 2. pl. eitumbite > eitumite, 1. du. eitumbiva > eitumiva, 2. du. eitumbita > eitumita.

I den östlitauiska 1600-talets skriftliga litteratur har endast katekesen från 1605 också former för andra personer i konditionalis med bevarat b (tjugo exempel på 1. pl.; former för övriga personer förekommer inte). I andra, senare skrifter (i tidigare skrifter finns inga exempel alls) förekommer endast varianter av denna typ utan b: 2. sg. eitumei PS (8)¹², BK (1), Ev (8), eitum AgP (2), 1. pl. eitumime PS II (10), eitume refl. -ės PS I (22), PS II (10), BK (18), Ev (1), eitum BK (3), refl. -tumėmos BK (1), 2. pl. eitumite PS (19), Ev (18), eitumėte Ev (1¹³)¹⁴. Under andra hälften av 1600-talet hade formerna med b alltså tydligen redan i praktiken trängts undan av nyare varianter utan b, inte bara i talet hos översättaren av sångerna i Belarminos katekes utan även hos andra skribenter i den östlitauiska skrifttraditionen¹⁵. Därför finner vi i sångerna i Belarminos katekes, i stället för den väntade 1. sg.-formen med -tumbiau, -tumiau¹⁶.

De ovan anförda uppgifterna visar att det under tiden före de första skrifternas framträdande på litauiska fanns ett suppletivt konditionalisparadigm, där 1. sg. hade en form av annan bildning, *-tjā, medan formerna för de övriga personerna bildades av supinum med ändelserna -bei, -bimė, -bitė, -bivā, -bitā. Den mycket sällsynta 1. sg.-formen i äldre skrifter, supinum + -biau, vars fortsättning även de båda undersökta exemplen från sångerna i Belarminos katekes kan anses utgöra, kan ha bildats efter mönster av 1. pl. och övriga personer. Kanske kan den betraktas som en kvarleva (?), liksom den form suktum ‘jag skulle vrida’¹⁷, som numera lokalt förekommer i östaukštaitiska dialekter.

Tillägg. Under arbetet med att färdigställa publikationen för tryck kom J. Palionios artikel om det hittills av språkvetare outforskade manuskriptet från början av 1700-talet ”Contiones Litvanicae” (Kalbotyra, XXIII, 1, s. 35—47). I artikeln anför författaren, vid sidan av 1. sg. cond.-former med -tau, -čia, även några exempel med -tumiau (ibid., 40). Enligt J. Palionis uppfattning var manuskriptets författare en sydöstlig aukštaitisk talare från Vilniusområdet. Detta bekräftar alltså endast resonemanget ovan om utvecklingen av 1. sg. cond.-former i Vil-

¹¹ Fler exempel finns hos Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, s. 179, 183, 187.

¹² Förkortningar: PS — K. Sirvydas ”Punktai sakymų”, BK — Belarminos katekes (utan sånger), Ev — J. Jaknavičius utgåva av evangelierna från 1647, AgP — utgåvan av ”Agenda parva” från 1616. Det finns inga exempel i andra skriftliga monument från den östlitauiska traditionen från denna tid. Siffran inom parentes efter förkortningen anger antalet exempel i skrifterna.

¹³ I slutet av boken, det vill säga i de sista 7 evangelierna.

¹⁴ Det finns inga exempel på dualis alls.

¹⁵ I andra delar av östra Litauen måste de fortfarande ha varit i levande bruk vid den tiden, eftersom formanten -b- ännu i dag förekommer lokalt i Vilniusområdet, framför allt i dess norra del; se Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, s. 364—366.

¹⁶ Då uttalades det sannolikt -tumjau (resp. -tumbjau). Efter alla bilabiala konsonanter bevaras j ännu i dag på många håll i östra Litauen (åtminstone fakultativt); se Z. Zinkevičius, ibid., s. 187—188.

¹⁷ Z. Zinkevičius, ibid., s. 364.

185

i Vilniusområdets dialekter. Varianten med -tau, som först belagts i detta manuskript, kännetecknar nu området söder och sydväst om Vilnius (ungefär fram till linjen Punia–Rūdiškės–Ašmena).

3. ЗИНКЯВИЧЮС

EN AV FORSKARNA OUPPMÄRKSAMMAD KONJUNKTIVFORM I FORNLITAUISKA SKRIFTER

Sammanfattning

I en av sångerna i den östlitauiska översättningen av Belarminos katekes, utgiven 1677, finns två exempel på första person singularis av konjunktivformen på -tımiau. Formen har uppstått ur en äldre form på -timbiau, som i början av 1600-talet användes i dialekterna inom den östlitauiska dialektgruppen jämsides med den dominerande formen på -čia.

Artikeln tar också upp några mer allmänna frågor om studiet av östlitauiska skrifter. Exempelvis ges statistik över bruket av enskilda varianter av konjunktivformer, och det fastställs att sångernas upphovsman inte var katekesens översättare utan en annan person, vars modersmålstal bör sökas någonstans i trakten kring Vilnius, inte långt från an||un-isofonen.