SOCIALINĖS LINGVISTIKOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XIX (1979)

Maria SIVICKENE

OM TVÅSPRÅKIGHET BLAND DEN LANTLIGA RYSKA BEFOLKNINGEN I LITAUISKA SSR

I det multinationella Sovjetlitauen är tvåspråkighet (bilingualism) vitt utbredd. Bland republikens största befolkningsgrupper förekommer den i formerna litauisk-rysk, litauisk-lettisk, litauisk-vitrysk, litauisk-polsk, litauisk-karaitisk, litauisk-tysk m.fl. (Se närmare om detta: Karalūnas S., Vidugiris A., 1970, samt Vidugiris A., Karalūnas S., 1972.) Den litauisk-ryska tvåspråkigheten är den mest utbredda. Enligt folkräkningen 1970 (1973, s. 273) utgör litauisk-ryska tvåspråkiga 34,83% av det totala antalet litauer i republiken. Hälften (51,10%) av stadsborna och 21,02% av den lantliga litauiska befolkningen är tvåspråkiga av detta slag.

Eftersom ryskan i Sovjetunionen fyller funktionen som mellanfolkligt kommunikationsspråk är den samhälleliga betydelsen och rollen hos denna typ av tvåspråkighet uppenbar. Vårt lands historiska utveckling har lett till att ryskan spritts bland alla nationer och folkgrupper. Att den spritts så brett har underlättats av den ryska befolkningens omfattande bosättning över hela Sovjetunionens territorium. (Om andra historiska faktorer som gjorde ryskan till mellanfolkligt kommunikationsspråk i Sovjetunionen, se Isaev M. I., 1977.) I de sovjetiska delrepublikerna bor 21,3 miljoner ryssar, vilket under förhållanden där den leninistiska nationalitetspolitiken genomförs har lett till uppkomsten av rysk-nationell, i detta fall rysk-litauisk, tvåspråkighet.

Enligt folkräkningen 1970 såg den rysk-litauiska tvåspråkigheten ut så här: 30,77% av de 267 989 ryssar som bodde i republiken behärskade litauiska. Det finns en stor skillnad mellan stadsbor och invånare på landsbygden: den rysk-litauiska tvåspråkigheten är mindre utbredd bland stadsbefolkningen (de tvåspråkiga utgör 28,73%) och mer utbredd bland landsbygdsbefolkningen (de tvåspråkiga utgör 42,26% av den ryska befolkningen i Litauens byar).

Den rysk-litauiska tvåspråkigheten i Litauiska SSR är alltså dubbelriktad eller ömsesidig, men den litauisk-ryska tvåspråkigheten dominerar.

Den rysk-litauiska tvåspråkighetsgruppen växer utan tvivel i betydande utsträckning genom de ryska gammalbosättarna på Litauens landsbygd, vilka var föremål för vår undersökning. Till ursprunget är de ättlingar till gammaltroende som kom till detta område (och angränsande områden) i samband med den rysk-ortodoxa kyrkans schism i slutet av XVII-talet. De kom från Rysslands nordvästra områden (Pskov, Novgorod, Tver) och har än i dag bevarat sina seder och sitt språk (sin dialekt). Den ryska befolkningen kom hit under XVIII-talet och senare. Ett stort antal ryssar förflyttades till Litauen efter att det polsk-litauiska upproret 1831 hade slagits ned. Koloniseringen intensifierades efter upproret 1863 (Stankevich A., 1909).

59

Den största ryska befolkningen bor i Zarasai-, Jonava-, Švenčionys-, Rokiškis- och Ignalina-distrikten i republiken. Dessa är områden där ryssar först slog sig ned och har bott länge. Ryska gammalbosättare finns också i andra distrikt, till exempel Kaunas, Kelmė, Molėtai, Šiauliai och Anykščiai, men deras andel är mycket liten här (från 2 till 4). Ännu färre sådana invånare bor i Šilutė- och Kėdainiai-distrikten. Ryska nybyggare kom till dessa områden senare, i slutet av XIX-talet eller början av XX-talet, som ett resultat av inflyttning från de östra utkanterna av guvernementen Kaunas och Vilnius (Lida, Trakai och andra län).

Ryska byar ligger utspridda som större eller mindre öar inom flera distrikt i Litauiska SSR. Med tanke på var de ryskspråkiga talarna (dialekttalarna) är bosatta i förhållande till det litauiska språkområdet kan kontakten mellan ryska och litauiska beskrivas som inre (regional) kontakt mellan språköar som ligger insprängda i ett annat språkområde. I vissa distrikt kännetecknas befolkningen i byarna numera av nationell heterogenitet. I en och samma ort bor ofta företrädare för flera nationaliteter: ryssar, litauer, polacker och vitryssar. Litauiska, polska och ryska gårdar ligger blandade bland skogarna och sjöarna i distrikten Ignalina, Zarasai och Molėtai.

Under dessa förhållanden utvecklades rysk-litauisk tvåspråkighet gradvis. Den har ökat särskilt under de senaste 30 åren. Enligt sociologisk klassificering kan den definieras som kontaktbetingad tvåspråkighet av lokal betydelse (Desheriev Yu. D., 1966). Den är gruppbaserad och ofullständig. Förutom tvåspråkiga finns även enspråkiga. De senare är fler i distrikt där den ryska befolkningen är mer koncentrerad och har bott längst. De tvåspråkiga är fler på platser som befolkats senare (t.ex. Šiauliai-distriktet), liksom i enskilda, mindre orter och på gårdar som ligger bland den litauiska befolkningen. En jämförelse av invånarna med kunskaper i litauiska i de två ryska byarna Raistiniskes (Raistiniskes) i Zarasai-distriktet och Smilgiai (Smilgiai) i Šiauliai-distriktet, enligt folkräkningen 1970 (i folkräkningsblanketterna stod det ”behärskar flytande”), visade följande förhållande: i Raistiniskes är hälften av invånarna tvåspråkiga, i Smilgiai mer än en tredjedel. I Amaliai (Amaliai) i Šiauliai-distriktet är nästan hela befolkningen tvåspråkig (av 205 personer är endast 16 enspråkiga). Rysk-polsk tvåspråkighet är också vitt utbredd bland de ryska gammalbosättarna.

Befolkningens ålderssammansättning har också stor betydelse för hur tvåspråkigheten tar sig uttryck. De enspråkiga är framför allt förskolebarn och elever i de lägre årskurserna samt en del av den äldre kvinnliga befolkningen (födda 1911 eller tidigare).

Den rysk-litauiska tvåspråkigheten bland den ryska befolkningen i Litauens byar varierar med avseende på graden av behärskning av litauiska, det vill säga antalet färdigheter och kunskaper i litauiskt tal som förvärvats. Vid sidan av den produktiva typen av tvåspråkighet är de reproduktiva (återgivande) och receptiva (förstående) typerna vitt utbredda (Vereshchagin E. M., 1969). Många invånare i ryska byar förstår endast talad litauiska, i varierande grad.

Vi återger några uttalanden från invånare i olika distrikt och byar. I en otvungen situation bedömer de själva sina kunskaper i litauiska*:

* Uppgiftslämnarens efternamn anges inte. I texterna har vissa dialektdrag bevarats.

60

Jag förstår allt på litauiska. Jag är analfabet. Född 1909, Ignalina distrikt, byn Ramutšike.

Men jag förstår inte litauiska, bara lite, lite, väldigt lite. Kvinna, omkring 60 år, Ignalina distrikt, byn Ramutšike.

Men här hos oss kan numera var och en litauiska. Kvinna, omkring 65 år, Zarasai distrikt, byn Snegishke.

Vi kan inte prata litauiska, bara enstaka ord. Mina barn kan tala det. Kvinna, 78 år, Zarasai distrikt, byn Santakai.

Vi kan alla prata litauiska också. Kvinna, 65 år, Zarasai distrikt, byn Požeimis.

Och även om jag är analfabet förstår jag allt på litauiska, jag förstår bra och talar polska. Kvinna, född 1885, Ignalina distrikt, byn Daptiške.

Vi kan litauiska och polska... Det är bra att kunna språk, det är inte till besvär, det tynger inte på axlarna. Kvinna, född 1921, Jonava distrikt, byn Perelozai.

Jag kan tala polska och litauiska. Kvinna, född 1906, Ignalina distrikt, byn Protupenai.

Jag förstår litauiska, men det är svårt att tala. Kvinna, född 1898, Molėtai distrikt, byn Spaskos.

Litauiska eller ryska, jag pratar polska... Jag kan läsa på litauiska och ryska hur du vill. Man, född 1901, Molėtai distrikt, byn Kuliniai.

Jag kan tala litauiska. Om jag inte kunde det skulle det vara konstigt... Jag läser böcker, jag kan litauiska. Ryska är lättare för mig. Man, född 1896, Molėtai distrikt, byn Spaskos.

Vi växte upp här, så vi pratar ryska med mamma, men annars litauiska, och vi kan läsa också. Man, född 1924, Molėtai distrikt, byn Kevlianiai.

Jag kan lite litauiska, jag förstår, men det är svårt att svara. Och min gumma pratar med grannarna både ryska och polska och litauiska. Man, född 1899, Molėtai distrikt, byn Novasodai.

Vi är ryssar, men vi skriver, talar och läser lite på litauiska, medan vi talar ryska men inte skriver det. Kvinna, född 1924, Jonava distrikt, byn Bulotai.

Vår familj är blandad; de talar ryska, litauiska och polska. Man, född 1902, Jonava distrikt, byn Varniai.

De återgivna yttrandena visar än en gång att det bland den ryska landsbygdsbefolkningen finns enspråkiga personer och att dess tvåspråkighet är heterogen: från partiell förståelse av talad litauiska till obehindrad behärskning av språket och förmåga att läsa litauisk text. Den befintliga klassificeringen av tvåspråkighet efter antalet färdigheter och förmågor i det sekundära språket förefaller alltför generell när den tillämpas på den levande processen av dess utveckling och yttringar under förhållanden av naturlig språkkontakt inom regionen. Tanken att den relativa graden av behärskning av två språk över huvud taget inte kan formuleras exakt i rent lingvistiska termer är riktig (Вайнрайх У., 1972).

Den mest vedertagna är U. Weinreichs definition av tvåspråkighet: ”Växelvis användning av två språk kallas tvåspråkighet, och den person som använder dem kallas tvåspråkig” (Weinreich U., 1968). Den ligger också till grund för andra forskares definitioner, till exempel E. M. Veresjtjagins (1969): ”…en bärare av två kommunikationssystem (dvs. en person som kan använda två språksystem för kommunikation) kallas tvåspråkig (ordagrant: med två språk), och de färdigheter som kännetecknar en tvåspråkig person kallas tvåspråkighet”.

Territorialdialektologiska och sociolingvistiska undersökningar bygger på observationer av individens språkliga beteende, även om undersökningen

61

börjar med individen och sedan med en hel språklig grupp eller språkgemenskap (se om dessa termer Šveitser A. D., 1976). Begreppet tvåspråkighet omfattar således en grupp eller ett kollektiv av människor – en mängd enheter som vanligen är heterogena i detta avseende. Därför behövs en mer allmänt hållen definition av begreppet tvåspråkighet.

M. M. Michajlov definierar exempelvis tvåspråkighet som en enskild individs, ett helt folks eller en del av dess förmåga att kommunicera (uppnå ömsesidig förståelse) på två språk (Michajlov M. M., 1969). Enligt F. P. Filin (1970, s. 202): ”Tvåspråkighet i vid bemärkelse innebär relativ behärskning av ett andra språk och förmåga att i någon utsträckning använda det inom vissa kommunikationsområden (vetenskap, produktion, vardagsliv osv.).”

I den situation vi undersöker bör tvåspråkighet förstås i något vidare bemärkelse: alla ryska bofasta behärskar inte det andra språket, litauiska, men alla måste höra det och möta det inom produktionsverksamheten och samhällslivet, i samband med gemensamt arbete (i kolchos och sovchos), i skolan, i radiosändningar och i televisionen. Själva omständigheterna främjar tvåspråkighetens utveckling. Allt detta bidrar till att åtminstone receptiv tvåspråkighet uppstår, det vill säga förståelse av litauiskt tal.

Inom familjen (i familjer där makarna har samma språkbakgrund) används vanligtvis det primära språksystemet. I vissa kommunikationssituationer kan en del av den ryska befolkningen på vilken ort som helst övergå till det sekundära språksystemet. Ryssar använder litauiska i kontakten med den lokala litauiska befolkningen i vardagen, inom kolchos- eller sovchosproduktionen och på institutioner; elever och studenter använder det i skolan och vid högre lärosäten. Litauiskans mångsidiga funktion i republiken leder till att rysk-litauisk tvåspråkighet utvecklas bland den ryska delen av republikens befolkning som helhet, och i synnerhet bland landsbygdsbefolkningen.

Det kan tyckas att alla förutsättningar finns för utvecklingen av fullständig produktiv rysk-litauisk tvåspråkighet bland de ryska bofasta i Litauens byar. De omständigheter som främjar detta mest är att bosättningen ägde rum för länge sedan och att de inflyttade bosatte sig som öar bland en befolkning med ett annat språk. En period av fullständig produktiv tvåspråkighet har dock ännu inte inträtt. Än mindre kan man tala om ett språkbyte. Detta beror på sociala faktorer, på ryskans viktiga funktion som medel för kommunikation mellan olika folkgrupper och på förekomsten av litauisk-rysk tvåspråkighet. I Litauen som helhet behärskar 21% av den litauiska landsbygdsbefolkningen ryska. I områden där den ryska befolkningen är koncentrerad (både bofasta och personer som kommer på sommaren till Litauens sjörika trakter från Leningrad, Moskva och andra orter) – distrikten Švenčionys, Ignalina och Zarasai – stiger andelen litauisk-ryska tvåspråkiga till 40% (se även Michaltjenko V. Ju., 1976). I takt med att den litauisk-ryska tvåspråkigheten utvecklas minskar behovet av att snabbt etablera fullständig produktiv rysk-litauisk tvåspråkighet.

Språköarnas isolering spelade en viss roll för att en period av homogen produktiv tvåspråkighet inte inträdde för den befolkningsgrupp som undersöks. De språköar som studeras är isolerade endast från det ryska språkområdet. Det rör sig enbart om geografisk åtskillnad, inte språklig. Dessa öar var inte isolerade från det ryska standardspråkets inflytande under sovjettiden, då ryskan var ett språk för kommunikation mellan olika folkgrupper, och inte heller hade de alltid varit skyddade från dess inflytande tidigare. Ryskans litterära språkform sprids även till språköar inom de nationella republikerna genom skolan, filmen, pressen, radion och televisionen. Ofta avslutar medlemmar av de ryska bofastas familjer

62

gymnasieskolor och högskolor i republikens städer och utanför dess gränser. Allt detta upprätthåller de ryska dialekterna ”ovanifrån”, påverkar hur länge de bevaras under förhållanden av naturlig kontakt med litauiskan och utvecklingen av rysk-litauisk tvåspråkighet.

Den ryska landsbygdsbefolkningen möter två varieteter av litauiska: 1. De hör och använder den varietet som den lokala litauiska befolkningen talar, det vill säga den muntliga dialektala varieteten. 2. De hör och tillägnar sig normerat litauiskt tal genom skolan, radion, televisionen och pressen.

Eftersom det bland de rysk-litauiska tvåspråkiga finns många som kan läsa och skriva på litauiska, finns en tendens att tillägna sig normerat litauiskt tal. Från sådana tvåspråkigas läppar har man mer än en gång hört ”kritiska” anmärkningar om det lokala, dialektala uttalet. Till exempel: Тут гъвар'ат ко́рве, а мы гъвар'им ка́рве (ko). Biržai distrikt, byn Kvedoriškės.

Många dialektala drag i litauiskan bevaras dock inte bara i litauiskt utan också i ryskt tal hos de ryska ursprungsinvånarna i Litauen. Detta gäller framför allt fonetik och lexikon. I talet hos tvåspråkiga som bor inom områden där vissa dialektfenomen förekommer avspeglas dessa fenomen. Så noteras depalatalisering av konsonanter i talet hos talare av ryska dialekter i Ignalinaområdet. М'гъдал'ин у нас, л'уд'и работ'ийут в_м'гъдал'ин'е (byn Terasiškė och andra), litauisk standardspråksform med mjukt d: medelynas (plantskola för fruktträd). Jfr меделин med mjukt d → dz i talet hos talare av den ryska dialekten i Jonavaområdet: полный базар щипо́в (sticklingar) с м'гъдал'ина н'об'азл'и (Nemčenko V. N., 1960, 391). Uttalet о́ря и бо́ря (иоре — en vagn med höga flak för transport av hö och halm o. dyl.), som främst noterats i Molėtaiområdet, kan möjligen också förklaras med dialektal variation; liksom керя́пла (kerėpla — en långsam, klumpig person), belagt i Ignalinaområdet. Dialektlexemen грүпт grūptas ’jordklump av uttorkad jord’, крючка krička ’kålrabbi’, лайка laškà ’säng’, уба́йня ubagnė i betydelsen ’ålderdomshem’ och några andra förekommer i de områden där de är spridda i litauiska dialekter. De har kommit in i de ryska tvåspråkigas litauiska tal eller i ryskt dialekttal från de omgivande litauiska dialekterna genom direkt muntlig kontakt med den lokala litauiska befolkningen.

Kontaktbetingad tvåspråkighet bland den ryska landsbygdsbefolkningen och den litauiska språkomgivningen har lett till interferens från litauiskan i de ryska dialekternas system. Litauisk interferens yttrar sig här som materiell och modellbaserad påverkan, eller kalkering, genom att vissa dialektala grammatiska former och konstruktioner återupplivas och upprätthålls, samt genom störningar eller avvikelser i någon delstruktur – beroende på vilken nivå i dialektsystemet som påverkas. (Vissa av dessa frågor har behandlats i arbetena: O. N. Šulene, 1965; M. K. Svickiene, 1974.) Litauisk interferens märks tydligast i lexikonet.

Med lexikal interferens avses förändringar i den lexikala inventariets sammansättning som orsakas av kontakter mellan språk, liksom förändringar i de lexikal-semantiska enheternas funktioner och användning samt i deras betydelsestruktur (vi ansluter oss till Žluktenko Ju. A., 1974). Den tydligaste typen av lexikal interferens i den språkkontaktsituation vi undersöker är överföringen (förflyttningen) av litauiska ord och uttryck till ryskt tal. Orsakerna till att litauismer överförs är olika, och orden skiljer sig åt i fråga om sin nominativa funktion. Bland dem finner vi benämningar på lokala företeelser i vardagslivet, personer och sociala fenomen,

63

som är typiska för litauernas vardagsliv, till exempel: бульбёня||бульвёня bulviėnė ’potatissoppa’; вядёры vėdarai ’maträtt’ (tarmar fyllda med riven potatis eller gryn); кугель kügelis ’gratäng av riven potatis’; скли́н-dис skilandis ’grismage fylld med kött, rökt, rå’; скры́ли skrỹliai ’maträtt av mjöldeg som kavlats ut och skurits i fyrkanter eller romber’; шалтано́сый šaltanósiai ’maträtt av pirogtyp’; клу́мпы || клу́мпи || клу́мбы klùmpės ’träskor’; на́гини || но́гини nãginės ’läderskor med krås, näbbskor’; ка́ры litauisk dialektform kãrai, karai ’vagn med höga flak för transport av hö och halm’; ню́вадас niuovadas ’lokal polischef’; сяню́нас seniūnas ’byäldste’; кумети́н kumetỹnas ’hus där statare bodde’; трабе́льник trobėlinkas ’jordlös eller småbrukande bonde förr i tiden’; кри́зю ма́тай krizių metai ’svältåren under krisen’ m.fl.

De flesta lexikala litauismer används dock i den ryska landsbygdsbefolkningens tal som sekundära benämningar på olika företeelser i den omgivande tillvaron, föremål, personer, handlingar och egenskaper. Litauismerna kommer inte in på en tom plats i dialektens lexikalisk-semantiska system, utan som ”intrång” (enligt V. V. Martynovs terminologi, 1963) och bildar en synonymisk eller dubbel form tillsammans med ett autoctont ord; de har ingen semantisk självständighet. Här följer några sådana litauismer: а́мар ámaras ’bladlus’; балнова́ть balnóti ’sätta sadel på hästen’; вага́ vagà ’fåra’; вапсва́ vapsvà ’geting’; га́ндрас gãndras ’stork’; ду́мбла dùmblas ’slam’; ли-го́тый ligótas ’sjuklig, sjuk’; ли́сва lýsvė ’odlingsbädd, ås’; люн liūnas ’sankmark, träsk’; намо́вый naminis ’hemlagad’; по́данга padangà ’däck, ytterdäck’; парда́вёя pardavėja ’försäljerska’; пле́йтас pleĩtas ’landsväg’; раве́я ravėtoja ’ogräsrensare’; тра́ны мн. ч. trãnas ’drönare’; ше́шур šẽšuras ’makens far’; шлю́ры šliùrės ’inomhustofflor’. En grupp ord som betecknar begrepp och företeelser i samhällslivet, namn på institutioner, yrkesutövare samt begrepp förknippade med skolgång och skolelevernas vardag, m.m., kan lätt urskiljas, till exempel: по́седис pósėdis ’sammanträde’; вальду́ба valdyba ’styrelse’ (för kollektiv- eller statsgård); дарба́денъ darbãdienis ’arbetsdag’ (arbetsenhet); склин sklỹpas ’tomt kring bostadshus’; ато́стоен astotogos ’semester, skollov’; гирини́нк || гирни́к girininkas ’skogvaktare, föreståndare för ett skogsdistrikt’; у́кведис ikvedỹs ’ekonomiansvarig’; гегужи́ня gedùžinė här ’utflykt i naturen’; па́тайса, па́тайсы pataisà, -os ’omtentamen i slutet av sommarlovet’; спа́лвы spalvos ’färgpennor’; тринту́к trintùkas ’suddgummi’ osv. (se även V. N. Nemčenko, 1968).

De citerade orden skiljer sig åt i fråga om hur ofta de används och i vilken grad de har införlivats i dialekternas lexikala system. Några av dem har belagts endast enstaka gånger och inte överallt. Detta tyder på att de motsvarande ryska lexemen har en begränsad funktionell användning. Frekvensen hos andra ryska lexem har minskat avsevärt; i deras ställe eller vid sidan av dem förekommer litauiska lexem, exempelvis: вага, думбла, люн, склин osv., vilka genom sin användning och sitt införlivande blir lånord, eller integrerade ord. Användningen av litauismer hänger samman med graden av tvåspråkighetens utveckling hos den enskilda personen eller i hela orten. Talare själva förklarar detta med att de är lätta att återge: ”Vår dialekt är blandad, det finns många litauiska ord, det är lättare att tala så” (Šiauliaiområdet, byn Smilgiai, 75 år).

Talsituationen och ämnet spelar också roll. I samtal om vardagslivet och aktuella angelägenheter används det litauiska ordet oftare; i samtal om det förflutna, när händelserna är förlagda till en annan tid, används vanligtvis det ryska ordet,

64

liksom i de fall då talaren vill minnas hur man talade förr ”på ryska”.

Förutom de behandlade främmande orden, som karakteriserats som lån och inträngningar, förekommer litauiska ord och uttryck i den ryska landsbygdsbefolkningens tal, använda vid ett konkret tillfälle. De uppfattas fullt ut av talarna som främmande, som ett inskott på ett annat språk; det rör sig om tillfälliga bildningar eller använda lexem (Vereshchagin E. M., 1968). Deras införande i talet är ännu närmare förbundet med den enskilda personens tvåspråkighet. För sådana främmande ord och kombinationer är kopplingen till det lånande språkets grammatiska klasser och kategorier inte särskilt typisk. Det använda ordet förekommer vanligen endast i en eller två ryska former, men kan också uppträda i sin ursprungliga litauiska form, oberoende av satsens krav. Här följer några exempel: Рабо́йшо нълам’ин’и й этъм л’ес ср’азъйут (Аникщяйский р-н, д. Пранчишки); pnuolatinei ‘постоянные’. У ко́лы мн’е да́йит, г’апра́шу г’эл’бум (там же, д. Паэжеряй); pėrtrauka ‘перерыв’. Иста́т’иму в’адут такúй… (Зарасайский р-н, д. Валентинишке); įstatymas ‘закон’ А г’е бы там нъ кварт’иры, в’ежбут’ис ил’и абичайн’иш? (Биржайский р-н, д. Кведоришкис); viešbutis ‘гостиница’; А пато́м пашо́й йа нъ стат’иба, дл’о л’йу’ах дама́ стро́или (Зарасайский р-н, д. Дягучяй); statýba ‘строительство’.

I rysk text förekommer även litauiska terminologiska kombinationer och inskott i form av citat. Det senare observeras vanligen när ett samtal eller en dialog återges på litauiska. Till exempel: Pól’ku s_ragám su ragúčiais būdȳm t’цñavám (Аникщяйский р-н, д. Вешинтос). Ан’ц мн’е г’гвар’ат — ф kario ligoninėj néd’о (‘госпиталь’; Йонавский р-н, д. Киселишкес); фч’ара́ ваз’ил’и по́шър, kultūrinė žolė ваз’ил’и (kultūrinė žolė; Молетский р-н, д. Кевеляй). Нъ гла́зу б’ал’мо ста́ла, врач’и rizikuosim skazáл’и ‘рисковать’ (Йонавский р-н, д. Ужусаляй)....А нас апнут’и дама́й: aikit namo (eikit namo ‘идите домой’; Зарасайский р-н, д. Дягучяй). För att sådana främmande ord och uttryck ska kunna skjutas in i talet krävs att det finns en produktiv eller åtminstone reproduktiv (återgivande) typ av rysk-litauisk tvåspråkighet.

De lexikala särdragen hos litauisk interferens i den litauiska landsbygdsbefolkningens tal, som kortfattat har behandlats här, är resultatet av långvarig, naturlig kontakt mellan språköar i en främmande språkmiljö och av en vitt utbredd tvåspråkighet.

Литература

Karaliūnas S., Vidugiris A. Bilingvizmo tipų Lietuvos TSR klausimu. — Mūsų vardų kultūra. V., 1970, sąs. 19.

Weinreich U. Languages in Contact. Mouton, 1968.

Вайнрайх У. Одноязычие и многоязычие. — В кн.: Новое в лингвистике. М., 1972. Вып. VI.

Верещагин Е. М. Психологическая и методическая характеристика двуязычия (билингвизма), МГУ, 1969.

Верещагин Е. М. О проблеме заимствования фонем. — В кн.: Язык и общество. М., 1968.

Видугирис А., Каралюнас С. К вопросу о типах двуязычия в Литовской ССР. — В кн.: Проблемы двуязычия и многоязычия. М., 1972.

Дешериев Ю. Д. Закономерности развития и взаимодействия языков в советском обществе. — М., 1966.

Жлуктенко А. Ю. Лингвистические аспекты двуязычия. — Киев, 1974.

Исаев М. И. Решение национально-языковых проблем в советскую эпоху. — ВЯ, 1977, № 6.

Итоги всесоюзной переписи населения 1970 г. — В кн.: Национальный состав населения СССР. М., 1973. Т. 4.

5. Užs. Nr. 1554

65

Мартынов В. В. Славяно-германское лексическое взаимодействие древнейшей поры. – Минск, 1963.

Михайлов М. М. Двуязычие. (Принципы и проблемы.) – Чебоксары, 1969.

Михальченко В. Ю. Четвертая ступень литовско-русского двуязычия. – В кн.: Развитие национально-русского двуязычия. М., 1976.

Немченко В. Н. Говор русских старожилов Ионавского р-на Литовской ССР. Канд. дис. Машинопись. Вильнюсский гос. университет, 1960.

Немченко В. Н. Диалектная лексика в русских старожильческих говорах Литвы, общая с лексикой литовского языка. – Учен. записки Латвийского гос. университета. Рига, 1968, т. 92.

Сивицене М. К. Об одном случае морфологической интерференции. (На материале русско-литовского диалектного контактирования.) – Филологические науки, 1974, № 6.

Станкевич А. Очерк возникновения русских поселений на Литве. – Виленский временник. Кн. IV. Русские поселения Ковенской губернии. – Вильна, 1909.

Филин Ф. П. История общества и развитие двуязычия. – Изв. АН СССР. Сер. литературы и языка, 1970, т. 29, вып. 3.

Швейцер А. Д. К разработке понятийного аппарата социолингвистики. – В кн.: Социально-лингвистические исследования. М., 1976.

Шулене О. Н. Синтаксис русского говора Зарасайского района ЛитССР. (Простое предложение.) Канд. дис. Машинопись. Вильнюсский гос. университет, 1965.

Кафедра русского языка Вильнюсский госунверситет им. В. Капсукаса

DĖL LIETUVOS TSR KAIMO RUSŲ GYVENTOJŲ BILINGVIZMO

Reziumė

Straipsnyje apžvelgiami Lietuvos kaimo rusų gyventojų dvikalbystės klausimai. 1970 m. gyventojų surašymo duomenimis, rusų–lietuvių dvikalbiai sudaro 42,26% kaimo visų rusų gyventojų skaičiaus. Daug rusų nuo seno gyvena Zarasų, Ignalinos, Švenčionių, Rokiškio, Jonavos rajonuose. Tai palikuonys sentikių, kurie ėmė keltis į Lietuvą XVII a. pabaigoje. Gyvendami tarp lietuvių ir bendraudami su jais, susidurdami su lietuvių kalba visose sferose (buity, vidurinė ir aukštoji mokykla, gamyba, spauda, radijas, televizija ir t. t.), daugelis vietinių rusų tapo dvikalbiais (įvairaus laipsnio). Jie daugiau ar mažiau kalba ar supranta lietuviškai.

Dvikalbystės rezultatas yra lietuvių kalbos interferencija vietinėje rusų kalboje. Labiausiai ji pasireiškia leksikoje. Kalbėdami savo gimtąja kalba, rusai vartoja daug lietuviškų skolinių, okazionalizmų, įterpia ištisus lietuviškus sakinius ar žodžių junginius.