Latvijas ceļu karte. 1: 200 000. 1940. Strassenatlas von Lettland. På uppdrag av Karl Ernst von Baer-Stiftung, i samarbete med Hans Feldmann, Wolfgang Kreft, Ingeborg Lilienblum och Guntars Martinsons. Utgiven av Wilfried Schlau. J. G. Herder-Institut. Marburg/Lahn, 1991.
Detta är ett verk sammanställt av Johann Gottfried Herder-institutet, som är intressant och nödvändigt inte bara för turister som reser till Lettland, utan också för språkvetare, framför allt för ortnamnsforskare. Grunden utgörs av en fotografisk återgivning av texten i ”Latvijas ceļu karte” (”Latvijas ceļu karte”), utgiven i Riga 1940: 59 kartor och register. Atlasen är skriven på lettiska. Författarna till det recenserade verket ville göra atlasen mer tillgänglig för utlänningar och ”förtyskade” den på ett mycket uppfinningsrikt sätt, med tysk pedantisk noggrannhet: de lade till ett förord på tyska av huvudredaktören W. Schlau, förklaringar på tre språk (tyska, lettiska, engelska) och sammanställde olika register, av vilka de viktigaste är två: ett alfabetiskt register över lettiska ortnamn med tyska motsvarigheter och ett alfabetiskt register på tyska och lettiska. De innehåller omkring 2 500 ortnamn vardera. För språkvetare är de framför allt intressanta eftersom namnen på platser i Lettland inte har ”translittererats” till tyska, det vill säga inte ”skrivits om” med tyska bokstäver, utan återges med sina traditionella tyska motsvarigheter. Ofta skiljer de sig avsevärt från de lettiska formerna, till exempel: lett. Aizpute – ty. Hasenpoth, lett. Bačiūzi – ty. Backhusen, lett. Barkava – ty. Borchhof, lett. Bebrene – ty. Bewern, lett. Beja – ty. Begenhof, lett. Bertava – ty. Borkwitz, lett. Birkinele – ty. Berckenhagen, lett. Bundžas – ty. Bunsenberg och så vidare. Det finns också många fall där det tyska namnet är helt annorlunda: lett. Binuži – ty. Kudling, lett. Beļupe – ty. Gaidup, lett. Belava – ty. Kortlenhof, lett. Biksere – ty. Libbien, lett. Biriņi – ty. Koltzen, lett. Brunava – ty. Windsheim, lett. Bukas – ty. Suddenbach, lett. Bunka – ty. Funkenhof, lett. Izliede – ty. Fischröden. Sådana fall är ganska talrika. De visar att det tyska språket i betydande grad har förändrat lettiska ortnamn. En närmare analys av dessa listor skulle kunna ge intressant material för att fastställa regelbundenheter i anpassningen av lettiska ortnamn i tyskan. Registren visar bland annat att det också förekommit översättning från lettiska till tyska och ibland kanske även omvänt, från tyska till lettiska. Exempel: lett. Augstrozės – ty. Hochrosen, lett. Augšciems – ty. Hochendorf, lett. Baltāmuiža – ty. Weißhof, lett. Baltezers – ty. Weißen see, lett. Ezermuiža – ty. Seehof, lett. Jaunmuiža – ty. Neuhof, lett. Kalnmuiža – ty. Berghof, lett. Liep as – ty. Lindenhof och så vidare. Detta är också ett ganska vanligt fenomen, möjligt endast i en viss språksituation – tvåspråkighet (om det förstås sker naturligt i människors levande språk; något annat är kanslispråkliga, skriftliga översättningslån, som tycks ha förekommit även de, men det är mycket svårt att skilja mellan dessa två översättningssätt utan särskilda studier).
Utöver dessa två omfattande register lade verkets redaktörer också till detaljerade förteckningar på tyska och lettiska över ortnamnen på varje karta, däribland urbanonymer (namn på gator, torg och parker), hotell, kulturminnesmärken, bensinstationer och liknande. Liksom de två nämnda registren är dessa återigen intressanta ur perspektivet lettisk-tysk språklig interferens. Det bör också framhållas att omtryckta—
243