LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXII (1993)

BALTŲ ONOMASTIKOS TYRINĖJIMAI

OJARS BŪSS

EN FINSK EFTERNAMNSLISTA SEDD AV EN BALTISK SPRÅKFORSKARE¹

Vad kan en baltisk språkforskare hitta i en sådan lista? Utan tvekan inte särskilt mycket. Men om en telefonkatalog från Berlin kan tjäna som forskningsmaterial för onomastik med baltistisk inriktning (vilket Anatolijs Nepokupnijs en gång briljant demonstrerade), kan en relativt fullständig lista över finska efternamn ändå erbjuda åtminstone lika mycket information värd att uppmärksamma.

För närvarande finns tre sådana listor tillgängliga för både forskare och andra intresserade: den som Finlands pensionsanstalt sammanställde 1970 samt de som Befolkningsregistercentralen sammanställde 1985 och 1990. De två sistnämnda är visserligen nyare och uppenbarligen också mer fullständiga, men finns endast i form av en alfabetisk lista (med statistiska tilläggsuppgifter) kopierad på mikrofilm. Däremot finns 1970 års lista i tre varianter, utgivna som tre tjocka kataloger: 1) en alfabetisk lista med uppgift om frekvensen (antalet personer med efternamnet); 2) en lista över efternamnen ordnad efter frekvens; 3) en lista i omvänd alfabetisk ordning. Alla de nämnda listorna förvaras i arkivet vid Onomastikavdelningen på Forskningscentralen för de inhemska språken (Kotimaisten kielten tutkimuskeskus) i Helsingfors (här vill jag rikta ett varmt tack till avdelningschefen, dr Eeva-Maria Närhi, för det vänliga mottagandet i avdelningens arkiv och för hjälpen med att använda det).

Genom att studera dessa efternamnslistor kan baltisten få åtminstone tre slags information av intresse. För det första finns det olika iakttagelser som inte direkt har samband med den ena eller andra språkets specifika drag och snarare rör allmän onomastik (eller som, även om de har direkt samband med finskan, ändå är intressanta för specialister på olika språk). För det andra måste man uppmärksamma och notera de finska efternamn som kan vilseleda en baltisk språkforskare utan kunskaper i finsk-ugrisk språkvetenskap, det vill säga efternamn som på grund av så kallad interlingval homonymi verkar baltiska men i själva verket inte är det. Och för det tredje bör man naturligtvis undersöka verkligt baltiska efternamn, och till denna kategori även räkna sådana som är baltiska endast med avseende på sin grammatiska-morfologiska form (men inte på rotmorfemets ursprung), till exempel Gareckis, Orlavčius. Man bör beakta att baltiska efternamn i Finland som forskningsobjekt är en mindre lingvistisk och mer historisk kategori, och att en sådan undersökning kanske hör mer hemma inom historien än inom språkvetenskapen.

¹Artikeln bygger på ett föredrag som hölls vid konferensen för baltiska studier i Stockholm den 16.VI.1991. Arbetet med det i Helsingfors möjliggjordes tack vare ett stipendium från Nordiska ministerrådet.

15

Vad gäller den första frågekretsen — den allmänna onomastiken — uppkommer först frågan om metoder för att undersöka ett territoriellt förankrat antroponymiskt bestånd eller system (om man nu betraktar det som ett system). Som väl är känt har man traditionellt inom antroponymiken undersökt etniskt förankrade eller språkligt avgränsade system. Till en början var en sådan etnisk-språklig anknytning ofta i praktiken identisk med en territoriell anknytning. Men i dagens värld blir etniskt ”rena” områden allt färre.

Finland är fortfarande ett land med en relativt homogen befolkning (det vill säga tvådelad, om vi särskilt skiljer ut den svenskspråkiga befolkningen i Finland). Ändå finns det också i ett sådant land redan många fast bosatta vars efternamn för tankarna till både mer eller mindre exotiska regioner — Japan (Aoki, Kawasumi, Kono, Nakabe, Nakagawa, Suzuku, Yamakawa), muslimska länder (Abdulla, Mohammed, Ibrahim, Allahwerdi, Ahmed, Fisq metadin, Salahettdin), Indien (Chatterjee, Rao), Sydostasien (Phrasithidet, Nguyen, Maung), Kina (Chao, Chen, Chia-Chi, Tcheng, Wang), liksom de mest skilda europeiska länder — Ungern (Nagy, Kiss, Szabo, Dömöter), Armenien (Gasparjan, Sarkissian, Aghazarian, Bagdasarian, Kevor k'jan, Khachlatournants), Georgien (Abashidze, Reischvili), England (Baskerville, English, England, James, Robinson, Stanley), Grekland (Athanassakis, Papatheochari, Polemikos), Serbien och Kroatien (Bjeloglic, Dejanovic), Polen (Adamczyk, Hawryluk, Urbanowicz), Rumänien (Negrca), Island (Kristjansdóttir; det traditionella isländska patronymikonet — ”Kristjanas dotter” — har i Finland blivit ett efternamn). Här har bara en liten del nämnts; i Finlands efternamnslista finns många, många fler exempel, alltför många för att kunna betraktas enbart som enskilda kuriositeter². Dessutom har ett och annat av de nämnda efternamnen genom giftermål också införlivats i etniska finländares personnamnssystem. Som vi ser är Finlands antroponymiska landskap numera otänkbart utan en riklig inblandning av andra folkslag. En sådan inblandning är ännu mer omfattande i länder som Sverige eller Tyskland, liksom i Lettland och Estland (naturligtvis med olika proportioner mellan de inslag som ingår). Hur man ska undersöka ett sådant heterogent antroponymiskt bestånd är en fråga som ännu väntar på ett uttömmande svar. I varje fall tycks det klart att enbart rent lingvistiska metoder inte kommer att leda särskilt långt.

Och nu ska vi vända oss till artikelns huvudämne, nämligen paralleller mellan finska och baltiska efternamn. Vad skulle en språkvetare säga när han såg sådana efternamn som Vilkas, Kaunas, Raitis, Asite, Bernas, Sarma, Wasma, Saule,

² Visserligen skulle också den som söker kuriosa hitta mycket användbart i listan — både dubbelgångare till mytiska hjältar (Totgamesh, Ra, Aja, Faust, Sadko, Naserddin), ”författare” (Merime, Puschkin, Turgenev, Chlebnikov, Pasternak, Sienkiewicz, Vergilis, Kafka, Shaw), ”politiker” (Churchill, Lincoln, Franklin, Kennedy, Nizon, Romanov, Godunov, Uljanov, Sverdlov, Wrangell, Kalinin, Lukjanow, Sobtschák, Franco, Moubarak, Hussain), representanter för idrottsvärlden (till och med nästan ett helt nederländskt landslag i hastighetsåkning på skridskor — Schenk, Verkerk, Visser), och kändisar från de mest skilda andra områden (Ferrari, Nobel, Gagarin, Casanova, Lisi). Också dubbla efternamn med inbördes kontrasterande beståndsdelar väcker uppmärksamhet (Berg-Ahmed, Ilmonen-Schaworonkoff, Venediktov-Vaskelainen, Singer-Semenoff-Tjan-Schang-ki), liksom efternamn med en särpräglad etymologisk semantik (Filosof, Appelsin, Aspiranta, Komandiroff, Landwehr, Pikku-Sianoja, ”lilla grisgraven”).

16

Liesma? Om denna lingvist hade varit litauer eller lett, skulle han utan minsta tvekan ha betraktat dessa efternamn som baltiska. Och han skulle inte alls ha förtjänat förebråelser för en okritisk inställning, eftersom denne forskare nästan alltid skulle ha haft fullständigt rätt. Nästan alltid – men inte när sådana efternamn finns i Finlands förteckning över efternamn. I det senare fallet är de till största delen rent finska efternamn, och även de få vars finskhet inte är helt oomtvistlig är ändå på intet sätt baltiska.

Aplūkosim, piemēram, uzvārdu Vilkas, kas 1970. g. Somijā ir reģistrēts 90 reizes (tātad 90 Somijas pilsoņiem vai pastāvīgajiem iedzīvotājiem ir bijis šāds uzvārds); vēl 7 reizes ir reģistrēts uzvārds Vilka, kas tik pārliecinoši izskatās pēc latviešu valodas sieviešu dzimtes. Starp citu, arī relatīvi augsta frekvence jeb sastopamība ļauj dažos ne gluži skaidros gadījumos par ticamāku uzskatīt somisku interpretāciju. Bet šajā konkrētajā gadījumā, par Vilkas runājot, nekāda pamata šaubām par tā somiskumu nav, jo somu valodā ir vispārpazīstams adjektīvs vilkas ”mundrs, žirgts”. Protams, ka šajā tāpat kā visos citos līdzīgos gadījumos nevar gluži kategoriski apgalvot, ka starp visiem šiem somiem ar uzvārdu Vilkas nav ”nomaskējies” arī kāds lietuvietis Vilkas. Šādu iespējamību nevar noliegt, pārbaudīt to ir grūti, kaut arī principā iespējami, taču šādas pārbaudes rezultāti nekādi nemaina pamattēzi: uzvārdam Vilkas Somijā ir somiska cilme (varbūtējs izņēmuma gadījums tikai apstiprinās likumu).

Låt oss se på några fler exempel. Efternamnet Kaunas, som visserligen bara är registrerat fyra gånger, är uppenbarligen etymologiskt förknippat med finska kauna ”hat, ondska”; en koppling till finska kaunis ”vacker” kan inte heller uteslutas. Det ringa antalet bärare av detta efternamn i Finland gör dock att även en litauisk tolkning inte är helt omöjlig. Efternamnet Raitis (51 bärare) har däremot ingenting gemensamt med det lettiska adjektivet raits eller det lettiska personnamnet Raitis, som är avlett från detta. I finskan finns adjektivet raitas ”nykter; frisk”, och det nämnda efternamnet är otvivelaktigt förknippat med det. Efternamnet Wasara har inte gemensamt ursprung med det lettiska och litauiska appellativet vasara, utan med finska vasara ”hammare”, som, som bekant, hör till samma etymologiska ordfamilj som lettiskans finsk-ugriska lånord veseris.

I Finland finns också efternamn som Suni och Aste. Även om de ser så lettiska ut, finns deras ursprung ändå troligen i finskan. För aste betyder inte bara ”hund” på lettiska, utan också ”grad, nivå” på finska. Det måste dock medges att ett ord med en sådan betydelse knappast lämpar sig särskilt väl som grund för ett antroponym. Det är knappast någon tillfällighet att efternamnets frekvens är 1 – det vill säga att det år 1970 fanns en enda person i Finland med detta efternamn. Efternamnet kan ändå vara rent finskt; det finns för övrigt många andra otvivelaktigt finska efternamn med bara en bärare, t.ex. Hautapakkonen, Hietinen, Hyötiläinen, Iteskinen, Ryssä, Kustaanpoika m.fl. Att efternamnet Aste skulle vara av lettiskt ursprung är osannolikt också därför att det inte är populärt i lettiskan³, trots att motsvarande appellativ hör till det grundläggande ordförrådet. Kanske är det värt att överväga någon annan härkomst för detta efternamn

³ Hos V. Staltmane finns inget sådant efternamn alls, men Vilkate är registrerat en gång (Сталтмане В. Латышская антропонимия. Фамилии. М., 1981, С. 126).

17

möjlighet (från germanska språk?)?

Situationen är något annorlunda när det gäller efternamnen Bernas (24 registreringar) och Bārmas (16 registreringar). Tillsammans alltså 40 registreringar, vilket är alltför många för att förklara dessa efternamn som baltiska, även om de inte heller är finska. De har inga motsvarigheter i finskans nedärvda appellativiska ordförråd, och det kan de inte heller ha av rent fonetiska skäl, eftersom b-ljudet infördes i finskan först i och med utvecklingen av skriftspråket. Kanske är dessa efternamn svenska? I Sverige förekommer efternamnen⁴ Barne, Bern, Berna, Bernas och även andra med samma namnrot, men deras frekvens är mycket låg (det efternamn vi är mest intresserade av, Bernas, är registrerat fyra gånger, medan det vanligaste i gruppen – Bern – är registrerat tolv gånger). Ändå verkar ett svenskt ursprung för de finska efternamnen Bernas och Bārmas betydligt troligare än ett baltiskt (särskilt eftersom det visserligen finns ett litauiskt appellativ bermas, men inget motsvarande efternamn är belagt⁵). Det är möjligt att de är förknippade med det populära skandinaviska personnamnet Björn?

Att ett eller annat efternamns ursprung inte behöver sökas i främmande länder kan man hävda inte bara när efternamnet har ett relativt stort antal registreringar, utan också när det ingår i en hel serie efternamn som härletts från en och samma namnrot. Så har till exempel efternamnet Sarma bara en enda bärare i Finland, och det är inte heller så lätt att hitta ett motsvarande finskt appellativ. Därför skulle ett baltiskt ursprung verka fullt möjligt. Man måste dock beakta efternamnsserien som består av Sarmas, Sarme, Sarmi, Sarmia, Sarmio, Sarmo, Sarmu, Sarmasto, Sarmavuori m.fl. (för övrigt är frekvensen för dessa efternamn låg). Förekomsten av en sådan serie kan betraktas som tillräckligt bevis för att alla dessa efternamn, även Sarma (oavsett deras specifika etymologi), trots allt i slutändan är finska.

Avslutningsvis, för att runda av denna korta översikt över denna typ av efternamn (som skulle kunna kallas pseudobaltiska), bör ytterligare en efternamnsserie nämnas: Latvia, Latve, Latvela, Latvāla, Latvri, Latvio, Latvisto, Latvonen, Latvus, Latvisto, Latuanne, Latvās. Här finns inga problem – frekvensen är ganska hög (t.ex. Latvus – 21, Latvio – 38 och Latvia – hela 625 registreringar), och det är inte heller svårt att hitta motsvarande finska appellativ: latva ”trädkrona”. I detta fall bör man alltså bara nämna, för kännedom, att den nämnda efternamnsserien inte har någon koppling till Lettland – lika lite som efternamnen Lieto, Liettu och Lietu har med Litauen att göra (de bygger på det finska adjektivet lieto ”mild”).

Avslutningsvis några synpunkter på de verkligt baltiska efternamnen i Finland. Den finska lingvisten Pirkko Nuolijervi (Pirkko Nuolijärvi) har i artikeln ”Monikielinen Suomi” (”Det flerspråkiga Finland”)⁶ tagit med siffror som visar Finlands befolkning fördelad efter modersmål. Enligt dessa siffror (hämtade från officiell statistik) hade Finland den 1 januari 1990

⁴ En förteckning över svenska efternamn med uppgifter om frekvenser finns också tillgänglig på mikrofilm i arkivet vid Onomastiska avdelningen på Forskningscentrumet för de finsk-ugriska språken i Helsingfors.

⁵ Se Lietuvju pavardžių žodynas / Ats. red. A.Vanagas. V., 1985. T. 1. P. 239.

⁶ I april 1991 lät författaren vänligen läsaren ta del av manuskriptet till sin då ännu opublicerade artikel.

18

11 personer hade uppgett lettiska som sitt modersmål och 10 litauiska (dessa siffror omfattar inte uppgifter om personer som vistas tillfälligt i Finland). För övrigt finns det i båda grupperna – både den lettiska och den litauiska – betydligt fler kvinnor än män, så man kan anta att inte alla 21 också har baltiska efternamn. Antalet invånare i Finland med otvetydigt baltiska efternamn (inklusive, som redan nämnts inledningsvis, sådana som är baltiska endast till formen) är ändå betydligt större – kanske fyra gånger så många, kanske fem; det går inte att säga helt exakt på grund av oöverstigliga tolkningssvårigheter. Som litauiska kan man betrakta efternamnen på invånare i Finland Abmitis, Gazītis, Grasūtis, Graudaitis, Jasbutis, Kairas, Kheinnonas (?), Kinaitis, Klimavičius, Lydeck, Loleytis, Marganavicius, Matschulaidis, Mikalunas, Miklowait, Moraitis, Naujoks, Orlavičius, Panteleit, Wischtukait; som litauiska eller lettiska — Boleckis, Bruklis, Dauksz, Galinis, Gareckis, Norvila, Norwill, Rimeika; som lettiska — Behrisch, Behrsin, Behrms (men jfr. det som redan sagts om Bernas, Barnas), Ziprus, Zihruls, Tchivtschis, Dauguls, Driksna, Dzirnejs, Gribust, Graudums, Kadik, Kaleij, Kalva (men jfr. finska kalvaa ”gnaga”, kalvo ”hinna”), Kruming, Kurmis, Leijneck, Mellais, Norbutts, Ozolins, Peebalg (1 person, som i 1990 års förteckning redan har markerats som avliden), Plattai, Preits-Freimanis, Pukit, Purin, Upnal, Vitol och Vitoll, Zemitis, Zvaigzne (endast i 1990 års förteckning). Därutöver har en hel rad efternamn registrerats, vars tolkning är osäker, men åtminstone några av dem har uppenbarligen baltiskt ursprung (ibland är det historiska snarare än språkliga överväganden som tyder på detta): Abol, Airis, Apala, Ape, Asara, Bemeleit, Bundul, Dreijmann, Dundar, Egli, Eglon-Terho, Elks, Esars, Gabran, Hennieks, Jaeran, Jacobi (som bekant förekommer ett efternamn av denna italienska typ även bland lettiska pseudoitalienare), Jering, Jurasch, Kabata, Kalving, Kamara, Karrasch, Karring, Keyzers, Kerkis och Kärkis, Kylkis, Kischis, Klinthe, Kluss, Kupri, Laisma, Lapina, Lejman, Lohse, Maltusch, Mellen, Nabba, Namdar, Niera, Nykull, Ogle, Otto-Sprunck, Plewe, Presas, Pulkis, Pundars, Purves, Pusor, Rabeneck, Raini och Rains, Rieka, Rosenthal, Sarkano, Seme, Silke, Skrivars, Skroderus, Skuji, Sparre och Spurr, Sporis, Staurast, Svidis, Tolkis, Treij, Valkas och Walk, Vaarnas, Voittis, Zalcman, Zeifert. Många av dessa tvivel skulle relativt enkelt kunna undanröjas med intervjumetoden, men det skulle kräva mer tid än vad författaren till denna artikel hade till sitt förfogande under sin vistelse i Finland. Detsamma kan sägas om ytterligare en grupp – efternamn vars eventuella samband med lettiska man skulle kunna misstänka på grund av ändelsen -s. I de flesta fall finns det uppenbarligen ändå inget sådant samband, så här följer bara några exempel: Adolfs, Arnolds, Daniels, Edmunds, Ehwalds, Henrichs, Herberts, Georgs; Akers, Birgers, Dahls, Gerts, Jägers, Meiners, Sanders, Smullers, Vilsons, Vollmers, Zeitis m.fl.

Utan att här gå in på en detaljerad lingvistisk analys av de ovan nämnda baltiska respektive baltiska (baltfolkiga) efternamnen bör ändå en grafisk särprägel hos dem noteras: flera lettiska efternamn har bevarat mycket gamla ortografiska särdrag (typiska för början av 1900-talet), till exempel Peebalg (i modern stavning Piebalgs), Behrsin (Bērziņš), Plattais (Platais), Zīhruls (Cīrulis), Kaddik (Kadiķis), Kruming (Krūmiņš), Dszinnejs (Dziņejs)). Ägarna till dessa efternamn, eller snarare deras släkter, har alltså bott länge i Finland; de flesta av dem uppenbarligen sedan de två första årtiondena av vårt sekel. Man skulle kunna uttrycka

19

hipotēzi, ka lielākā daļa no šiem cilvēkiem ir izceļojuši no Latvijas tūlīt pēc 1905. gada revolūcijas. Vēsturisks pētījums par to, kā šie cilvēki nonākuši Somijā un kādas ir bijušas viņu turpmākās likteņgaitas kopā ar ģimenēm līdz pat mūsu dienām, būtu, bez šaubām, ne tikai interesants, bet arī pamācošs. Varbūt atradīsies vēsturnieks, kas uzņemsies šādu uzdevumu? Personvārdu lingvistiskā analīze šai gadījumā veidotu analīzes pirmo pakāpi.

En lista över finska efternamn sedd genom en baltisk språkforskares ögon

Sammanfattning

Uppgifterna i artikelns undersökning hämtades från tre förteckningar över invånare i Finland och deras efternamn, vilka finns i arkivet vid avdelningen för onomastik på Helsingfors centrum för forskning om lokala språk.

Artikelns huvudsakliga syfte är att belysa paralleller mellan finska och baltiska efternamn. Efternamn som Vilkas, Kaunas, Aste, Bernas, Sarma, Vasara med flera verkar baltiska endast vid första anblicken. I själva verket är de oftast finska efternamn, bildade av motsvarande appellativer (till exempel: Vilkas från det finska adjektivet vilkas ”pigg, livlig”; Kaunas från det finska appellativet kauna ”fientlighet, ondska” eller adjektivet kaunis ”vacker”; Vasara från det finska appellativet vasara ”hammare”; jfr lett. vasaris, som härstammar från de finsk-ugriska språken, osv.

Situationen är något annorlunda med efternamnen Bernas och Bärnas. Det finns inga motsvarigheter till dem i finsk appellativisk vokabulär, och ljudet b har bara tillkommit genom skriften. Det är möjligt att dessa efternamn är förbundna med det skandinaviska personnamnet Bjorn.

Efternamn som Latvia, Lāve, Latvella, Latviala, Latvī, Latvio, Latvisto, Latvonen, Latvus med flera verkar vid första anblicken vara av lettiskt ursprung. Det går dock lätt att hitta deras finska appellativ, nämligen latva ”blad, lövverk”; dessa efternamn har alltså inget samband med Lettland. Detsamma gäller Lieto, Liettu, Lietta (finska lieto ”mild”).

Det bör framhållas att de flesta lettiska efternamn i Finland har bevarat mycket gamla ortografiska särdrag (typiska för början av 1900-talet), till exempel: Peebalgs (nu Piebalgs), Zihruls (Cīrulis), Kadak (Kadikis), Dszmejs (Dzinējs) med flera.

20