LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Williamas SCHMALSTIEGAS

TILL MINNE AV PROFESSOR ANTANAS SALYS

Jag beklagar uppriktigt att jag inte kan vara med er i dag, men jag är tacksam mot min gode vän och kollega Algirdas Sabaliauskas för översättningen till litauiska av korta minnen av en av mina älskade professorer*. Eftersom en konferens till minne av professor Jonas Kazlauskas snart kommer att hållas, ska jag också säga några ord om honom.

Min första verkliga kontakt med den litauiska kulturen började hösten 1950, då jag som doktorand började vid University of Pennsylvania (University of Pennsylvania). Under den första terminen var mina professorer Alfredas Sennas (seminarium i slavisk filologi), Vincas Krėvė-Mickevičius (ryska språket (Russian conversation and composition), sovjetisk rysk litteratur), Franz Rosenthal (arabiska), Carlton Coon (antropologi) och Atanas Salys (bulgariska). Eftersom slaviska institutioner på den tiden var små, hade varje fakultetsmedlem många uppgifter att utföra. Därför undervisade prof. A. Salys i en kurs i modern bulgariska. I den kursen använde vi den berömde ryske slavistens S. B. Bernšteins ”Грамматика болгарского языка”.

Prof. A. Salys kom till University of Pennsylvania efter andra världskriget, inbjuden av prof. A. Senn, som i slutet av 1940-talet hade fått i uppdrag att grunda en institution för slaviska språk. Förutom sin tidigare student A. Salys bjöd A. Senn också in V. Krėvė-Mickevičius och Pranas Skardžius, men det gick rykten om att den sistnämnde tackade nej eftersom han inte ville arbeta med A. Senn. Det första intryck A. Salys gjorde på mig var positivt.

Professorn var oerhört omtänksam och noggrann. Han gav oss studenter inte bara goda kunskaper i bulgariska utan också grunderna i allmän lingvistik. Han talade ganska långsamt, men högt och tydligt. Även om hans engelska hade en lätt accent, hade ingen svårt att förstå honom. (Det var annorlunda med V. Krėvė-Mickevičius, som jag faktiskt aldrig hörde tala engelska. Eftersom jag under mitt första år vid University of Pennsylvania inte kunde litauiska, talade jag alltid ryska med V. Krėvė-Mickevičius. Prof. V. Krėvė-Mickevičius behärskade latin mycket väl och kunde troligen lätt läsa engelska, men jag fick intrycket att det var oerhört svårt för honom att tala engelska.)

Prof. A. Salys verkade alltid vara på gott humör och vänlig, beredd

* En engelsk version av denna artikel: S c h m a l s t i e g W. R. To the memory of Professor Antanas Salys // Lituanus, 1992. V. 38, № 3. P. 58—68.

44

ägna oändligt mycket tid åt att förklara allehanda frågor om grammatik eller lingvistik i allmänhet för oss, obildade amerikanska studenter. Jag tyckte att han var en människa med ett leende på läpparna. Under den andra terminen studerade jag många av de ämnen som jag hade påbörjat under den första, men i stället för sovjetisk rysk litteratur tog jag V. Krėvė-Mickevičius kurs i fornrussisk litteratur. (I kursen försökte V. Krėvė-Mickevičius reda ut det medeltida ryska eposets, ”Sagan om Igors fälttåg”, svårigheter.) I stället för antropologi hos prof. A. Salys började jag studera fornpreussiska – mitt första baltiska språk. På något sätt lyckades bokhandeln vid University of Pennsylvania få tag på några exemplar av J. Endzelyns ”Altpreussische Grammatik” (Riga, 1944). Vi använde denna grammatik som lärobok. Jag har fortfarande kvar det exemplar som jag köpte då. På den andra sidan av omslaget står det: Auflage 1000. I dag måste den vara en bibliografisk raritet.

Det var bara fem eller sex studenter i vår grupp, men jag minns bara två – en viss William Gibbon, en lokal amerikan precis som jag, och Antanas Klimas, som jag träffade 1950 och som jag har varit vän med sedan dess. Det var antagligen svårt för prof. A. Salys att undervisa i elementär baltisk filologi genom fornpreussiskan. Men till slut lyckades han tydligen, för en gång sade han till mig att jag började förstå vad han försökte förmedla. Jag studerade alltid flitigt och fick tillräckligt bra betyg, men ingenting var lätt för mig, och ofta förstod jag inte genast kärnan i föreläsningen.

Efter ett års studier vid University of Pennsylvania övergick jag hösten 1951 till Columbia University, där jag studerade för den berömde franske lingvisten André Martinet. Våren 1952 inkallades jag till militärtjänst och kunde återvända till University of Pennsylvania först hösten 1954.

Jag började genast gå på prof. A. Salys kurser i litauiska, polska och fornkyrkoslaviska. Under 1954–55 läste fyra studenter kursen i litauiska; bland dem fanns min gode vän Samuel Levinas, nu en välkänd professor i engelsk lingvistik i New York. Under det läsåret brukade S. Levinas, Kostas Ostrauskas (ibland också Vincas Maciūnas) och jag ofta träffas vid tretiden på eftermiddagen i entréhallen till biblioteket vid University of Pennsylvania för att prata. Vi tre, det vill säga S. Levinas, K. Ostrauskas och jag, kallade oss Litauens patriotklubb, vars motto var ”Chicago i dag – världen i morgon”.

Vår lärobok i litauiska var skriven helt på litauiska, och vi använde den mest när vi lärde oss paradigmer, eftersom det inte fanns någon utförlig lärobok i litauiska på engelska. Jag tror att läroboken var skriven av prästen J. Starkus, men jag är inte säker, eftersom jag inte vet var den finns nu.

Prof. A. Salys förstod de svårigheter som litauisk grammatik innebar för engelskspråkiga studenter och översatte därför de flesta grammatiska frågor åt oss under övningarna. Jag tror att vi alla fick en god grund i litauisk grammatik här, även om prof. A. Salys inte ägnade den talade språkformen någon uppmärksamhet. Han rättade våra skriftliga arbeten snabbt och omsorgsfullt och påpekade våra elementära misstag utan att någonsin verka tröttna. Då läste vi mimeograferade litauiska texter, av vilka en del till slut trycktes som den andra delen av prof. A. Senno ”Handbuch der litauischen Sprache” (Heidelberg,

45

1957). K. Ostrauskas talade in Lazdynų Pelėdas ”Piršlybos” på min bandspelare från ett omtryckt exemplar av denna bok, och jag lyssnade uppmärksamt på inspelningen många gånger för att försöka lära mig talat språk. Från kursen minns S. Levinas särskilt väl uttrycket ”Aklam kelio neparodysi” (nu A. Senno Handbuch II, 19), och varje gång jag träffar S. Levinas upprepar han detta talesätt för mig. Jag är rädd att han kanske tror att ordspråket är tillämpligt på mig. (Samuel Levinas, specialist på engelsk lingvistik, bör inte förväxlas med Jules Levinas, baltolog.)

Kurserna i fornkyrkoslaviska och polska undervisade prof. A. Salys lika metodiskt och omsorgsfullt som de andra kurserna, men han följde amerikansk praxis och lät studenterna avbryta honom med frågor när som helst. En student frågade honom en gång hur han hade lärt sig polska. A. Salys svarade att han hade lärt sig genom att lyssna på radiosändningar när han fortfarande bodde i Litauen.

Jag såg prof. A. Salys på dåligt humör bara en gång, när en polis bötfällde honom för att ha parkerat bilen på fel plats – i hela kvarteret var han den enda som fick böter, trots att andra bilar också stod olagligt parkerade.

Från början var det meningen att prof. A. Salys skulle handleda min avhandling, men på grund av några administrativa problem beslutades det att prof. A. Sennas skulle vara min handledare. Jag gick ofta till prof. A. Salys för att få hjälp, och både A. Sennas och A. Salys deltog i mina avslutande doktorandexamina. Ni kan föreställa er min förvirring när frågan om det litauiska ordet kùnigas uppstod. Prof. A. Sennas hävdade att det aldrig hade funnits något nasalt element efter den andra vokalen i detta ord, det vill säga att det aldrig hade funnits något *kuningas eller liknande, men A. Salys ansåg motsatsen. Under tentamen ombads jag säga vad jag tyckte. Eftersom jag inte ville ta någons parti svarade jag att det fanns argument till förmån för båda ståndpunkterna.

År 1956, efter att ha doktorerat, for jag till University of Kentucky i Lexington för att arbeta. Jag höll fortfarande kontakten med prof. A. Salys även efter att jag lämnat Pennsylvania. Senare föreslog han att jag med hans hjälp skulle översätta J. Endzelyns ”Baltų valodu skaņas un formas” till engelska. Professorn menade att vi kunde lägga till några litauiska paradigmer, så skulle boken också passa för den kurs i litauiska som saknade en lärobok på engelska. Han skaffade den litauiska översättningen ”Baltų kalbų garsai ir formos”, som först hade utarbetats under ledning av Jonas Kazlauskas, och jag började med projektet. Till slut drog sig A. Salys ur arbetet, och jag slutförde det med hjälp av den lettiske lingvisten Benjamin Jēgers. Arbetet drog ut på tiden och trycktes till sist 1971 under titeln ”Jānis Endzelīns’ Comparative Phonology and Morphology of the Baltic Languages” (The Hague, Paris: Mouton).

Jag skrev regelbundet till prof. A. Salys och hade möjlighet att träffa honom ganska ofta, särskilt efter att jag återvänt till Pennsylvania och undervisat först vid Lafayette College i Easton och senare vid The Pennsylvania State University, där jag fortfarande arbetar. Han gav mig råd och lånade ut böcker ur sitt privata bibliotek när jag skrev artikeln ”Lithuanian” (s. 287–300) till den av Thomas A. Sebeok redigerade boken ”Current Trends in Linguistics” (1963), The Hague: Mouton). På den tiden visste flera av oss inte vad initialen A. före Sabaliauskas stod för. Prof. A. Salys sade att han trodde att det kunde vara Albinas. Så vår gode vän

46

Algirdas Sabaliauskas blev i denna artikel Albinas.

När jag bläddrade igenom pappersmapparna upptäckte jag att jag har ett dussintal brev från prof. A. Salys, skrivna från 1966 till den 27 mars 1972. Han var alltid intresserad av att, om möjligt, hjälpa litauiska språkvetare att resa. I ett brev daterat den 30 december 1966 skrev han: ”Varken Kazlauskas eller Mažiulis kan sticka ”ut näsan” utomlands [...] Det är bara märkligt för mig att rektor Kubilius vid högtidligheterna i början av läsåret vid Vilnius universitet [...] nämnde som säkra fakta att Kazlauskas och Mažiulis skulle resa till USA och Frankrike. Tydligen spelade rektorn politik här. Utan Moskvas godkännande offentliggjorde och basunerade han ut allt, så att det sedan skulle bli obekvämt för Moskva att inte låta dem resa. Och om de inte släpps iväg skulle det återigen visa Moskvas dåraktiga envishet och brist på förtroende även för officiella partimedlemmar (både Kazlauskas och Mažiulis är partimedlemmar och har förmodligen gått med främst av karriärskäl). Om de ändå inte släpps iväg kommer alla i Vilnius att tala mycket om det och förbanna ”ryssarna”.”

Jag bör här tillägga att varken prof. A. Salys eller jag tyckte att det var klandervärt att vara partimedlem. Vi ansåg att det helt enkelt var ett faktum i livet att den som ville hålla den litauiska kulturen levande i Sovjetunionen hade större möjligheter att göra det som partimedlem. Jag minns att jag på 1970-talet försökte uppmuntra några av mina litauiska vänner att bli partimedlemmar. Å andra sidan ska ni inte tro att jag någonsin var kommunist eller höll med om kommunisternas åsikter. Jag tror att många av mina kollegor vid Pennsylvania State University betraktar mig som ytterst konservativ.

Den 5–6 april 1968 hölls en konferens i baltisk språkvetenskap vid Pennsylvania State University, den allra första på den nordamerikanska kontinenten. Jag bjöd in ett stort antal framstående föredragshållare: Antanas Klimas, Leonardas Dambrūnas, Gordon B. Ford, Eric P. Hamp, B. Jėger, Alfredas Senn, Calvert Watkins, Warren Cowgill, Valdis Zeps, Henning Andersen, James W. Marchand, Joseph Lelis, David Robinson, Jonas Kazlauskas, Vytautas Mažiulis och Antanas Salys. Alla inbjudna kom, utom D. Robinson (som då inte befann sig i USA) och J. Kazlauskas och V. Mažiulis, som inte fick tillstånd att resa till Förenta staterna. A. Salys höll föredraget ”Några anmärkningar om utvecklingen av de litauiska dialekterna”, men lämnade tyvärr inte in det för publicering; därför finns det inte heller med i boken ”Baltic Linguistics” (University Park and London, The Pensylvania State University Press, 1970), en bok som tillägnades Alfred Senn, vilken vi i förordet kallade nestorn inom baltistiken i Förenta staterna. Å andra sidan var vi glada över att kunna publicera J. Kazlauskas artikel ”Om baltisk-slaviskt dativ plural och dualis” (”On the Balto-Slavic Dative Plural and Dual”, s. 87–91). Några andra artiklar, som inte hade presenterats vid konferensen, togs också med i boken. Senare gladde vi oss åt att få en mycket positiv recension av V. Mažiulis.

Jag lade märke till att de brev prof. A. Salys skrev till mig för hand var på litauiska, medan de maskinskrivna var på engelska. Detta berodde på att sekreteraren vid avdelningen på Pennsylvaniauniversitetet skrev ut hans engelska brev, men inte hans litauiska brev. Inför min första resa till Litauen skrev han på engelska (den 2 augusti 1968): ”Jag tror att ni kommer att träffa många av mina tidigare kollegor och studenter, till exempel J. Balčikonis, J. Kruopas, K. Ulvydas, J. Senkus och många andra. Framför mina hälsningar. Framför också mina hälsningar till institutets

47

direktör K. Korsakas.”

Jag hade skrivit till A. Salys om J. Kazlauskas bok, och han svarade i ett brev daterat den 9 augusti 1968 (på engelska): ”Kazlauskas bok är mycket intressant och stimulerande. Jag instämmer helt i hans forskningsmetod: filologens främsta uppgift måste vara att förklara formerna utifrån språkets interna utveckling och först därefter dra slutsatser som rör de baltiska språken eller de indoeuropeiska språken i allmänhet.

Bokens titel är dock missvisande och felaktig. Den borde heta ”Frågor i litauisk historisk grammatik” eller, som korrespondenterna skulle säga, ”Beiträge...” Arbetet är i själva verket en doktorsavhandling i filologi. Han disputerade på den i våras, och i Sovjetunionen har en doktorsavhandling stor betydelse för lönen. Den missvisande titeln är faktiskt mer imponerande än ”Frågor”, och det var kanske viktigare för J. Kazlauskas karriär.”

Jag hade skickat prof. A. Salys en kopia av ett ganska oläsligt brev daterat den 10 mars 1970. Brevet hade skickats till Paul Althouse, professor och dåvarande prorektor vid Pennsylvania State University, av L. Bažanovas. Där står: ”På grund av den akademiska arbetsbelastningen (академической загруженностью) kan professor Jonas Kozlauskas (sic!) vid Vilnius statliga universitet inte inom den närmaste framtiden komma till Pennsylvania State University för att hålla föreläsningar i litauiska. Med högaktning, L. Bažanovas, chef för avdelningen för utländska förbindelser vid ministeriet för högre och specialiserad sekundär utbildning i Litauiska SSR.”

Efter att ha fått en kopia av brevet skrev professor A. Salys i ett brev daterat den 30 mars 1970: ”Slutsats: Rektor Kubilius lyckades inte bryta igenom Moskvas ”stål”-ridå. Och naturligtvis kan man inte slå hål i en vägg med pannan. Det är bara bra att Moskva till slut svarade. Formuleringen в ближайшем (!) будущем tycks antyda att det kanske kan bli något av det senare. Eller försöker de bara trösta er så här när ni är besvikna?”

I ett brev daterat den 10 april 1970 skrev A. Salys: ”Bekymra er inte över Bažanovas brev. Ni kan ta det med er och visa det för Kazlauskas (originalet!). Ni kan också verkligen beklaga att Bažanovas meddelade er att Kazlauskas är så ”överhopad” med arbete i Vilnius. Råd honom att ta hand om hälsan och inte arbeta för mycket, för det finns ju så få goda språkvetare.”

Prof. A. Salys hjälpte mig att förbereda mitt första besök i Litauen 1968, och senare bad han mig i ett brev daterat den 1 juni 1970 att ta med några illegala böcker till prof. K. Korsakas. Då var jag nybörjare och hade aldrig haft att göra med den sovjetiska tullen, och jag var mycket orolig, men eftersom jag var elev till prof. A. Salys kände jag mig skyldig att göra det. Så stoppade jag ner böckerna i resväskan under några engelska böcker. När jag landade på Sjeremetjevos flygplats greps jag av ren panik när tulltjänstemannen, som undersökte min resväska, tog upp de litauiska böckerna och tittade på dem. Det verkar för mig som om han trodde att böckerna var engelska, eftersom de var skrivna med latinska bokstäver. Sedan såg han mig rakt i ögonen och frågade: ”Есть у вас книги на русском языке?” Jag kunde sanningsenligt svara: ”У меня нет никаких книг на русском языке”. Senare vande jag mig helt vid att föra in illegala litauiska böcker i Sovjetunionen, och det kändes som om jag åtminstone i liten skala förde vidare några av de gamla litauiska bokbärarnas traditioner. Prof. A. Salys gav mig också i uppdrag att ta med en leksaksmodell av ett amerikanskt militärflygplan (Sabre Jet airplane) till en släktings son. Även det oroade mig, eftersom jag trodde att till och med en sådan leksaks utseende kunde oroa de sovjetiska tulltjänstemännen. Till slut bestämde jag mig för att kompromettera-

48

misū, medan jag tog bort den amerikanska flottans emblem, som visade att leksaken verkligen var en modell av ett militärflygplan.

Senare bar jag utan problem några volymer av prof. A. Salys samlade skrifter genom den sovjetiska tullen. Jag värvade till och med min dotter Roxana till detta ädla uppdrag. År 1986 förstod varken hon eller den sovjetiske tulltjänstemannen, som kontrollerade hennes bagage, var A. Salys tredje volym av ”Raštai” hade getts ut, trots att det till och med stod tydligt på omslaget Roma. Som tur var var varken Roxana eller tulltjänstemannen särskilt mångspråkiga, och efter ett samtal på stapplande engelska fick hon ta med sig boken och till slut leverera den till Vilnius.

I det ovan nämnda brevet av den 1 juni 1970 skrev prof. A. Salys dessutom: ”Jag skäms nästan för att besvära Er med det där paketet. Men kanske kan jag ta med något åt Er nästa gång jag besöker Litauen (om ungefär ett par år).”

Prof. A. Salys nämnde att han hade fått en inbjudan, om än ganska sent, till den baltistkonferens som skulle hållas i Vilnius 1970. Han misstänkte att avdelningssekreteraren hade lagt den någonstans åt sidan. Han skrev att prof. J. Kazlauskas bjöd in honom till samma konferens. Jag ombads att tacka honom så mycket. Men prof. A. Salys ekonomi tillät honom inte att flyga till Litauen varje år. Han skrev att han fick vänta och spara ihop till en resa vid ett senare tillfälle. Han skulle snart skriva till mig om alla ärenden. Dessutom bad han mig framföra sina bästa hälsningar till dem (familjen Kazlauskas): de är båda så vänliga, anspråkslösa och hjärtliga. Om jag lyckades få dem att komma till Amerika på ett eller annat sätt, skrev han, skulle jag säga att de är hjärtligt välkomna gäster hos oss. Vidare skrev han att K. Korsakas styrde sitt institut med ”fast hand”. ”Om Ni behöver något, vänd Er direkt till honom.”

Po prof. J. Kazlausko mirties aš gavau laišką (1970. XII. 28), kuriame prof. A. Salys rašė: ”Kazlausko laidotuvių kalbėtojų sąrašas ypatingas[...] Nebuvo rektoriaus Kubiliaus nei Korsako, taip pat nė vieno ruso, kur dirba lituanistikos srityje (o jų juk yra keletas) [..] Juk ir apskritai Kazlausko mirtis norėta negirdomis praleisti. Tik, matyti, kaip gandai ėmė plisti, nebegalėjo tylėti, ir ”Tiesa” XII. 4. paskelbė tą sufabrikuotą mirties versiją. Taigi, tylėjo ištisus du mėnesius”.

Jag skickade prof. A. Salys en nekrolog som jag hade skrivit för tidskriften ”General Linguistics”. Om den skrev han: ”Jag tycker inte att Er nekrolog är tillfredsställande. Man får intrycket att Ni tror på den dödsorsak som ’Tiesa’ offentliggjort. Det skulle vara vatten på sovjetkvarnen. De skulle säga att amerikanerna tar den officiella dödsförklaringen för god, och att endast ’borgerliga nationalister’ sprider förtal och påhitt.”

I ett senare brev, daterat den 11 mars 1972, tackade han mig för ordboken ”Lithuanian-English Glossary of Linguistic Terminology” (Dept. of Slavic Languages, The Pennsylvania State University, 1971), som prof. A. Klimas och jag hade sammanställt. Prof. A. Salys fann en hel del fel i den, däribland återgivningen av betydelsen hos ordet priedzukis (’person living close to the Dzukish dialect area’). Han förklarade att det inte betydde en person som bor nära dzukerna, utan en plats som ligger nära dem.

Jag fick tillfälle att besöka prof. A. Salys på University of Pennsylvania-sjukhuset kanske en vecka före hans död. Då hade jag med mig en hel bunt brev som jag nyligen hade fått från olika litauiska språkforskare — A. Sabaliauskas, Z. Zinkevičius, V. Mažiulis, J. Palionis, S. Karaliūnas och många andra. Han läste

49

alla dessa brev med intresse, men jag såg att han blev trött och ville vila, så jag stannade inte länge. Även om förlusten av hemlandet var tung för honom, klagade han aldrig. Jag fick då intrycket att han kände att döden närmade sig, men att han var nöjd med sitt liv. Som lärare, forskare, författare och arbetare för den litauiska kulturen hade han lyckats uträtta så mycket.

Översatt från engelskan av

A. Sabaliauskas

50