PILYPAS RUIGYS OCH KRISTIJONAS GOTLYBAS MILKAUS LEKSIKOGRAFISKA ARBETEN

(Inför 250- och 200-årsjubileerna av utgivningen av Pil. Ruigys och K. G. Milkaus ordböcker)

På 1700-talet ägnade sig flertalet kulturpersonligheter i Lill-Litauen åt att rena, berika och normera det litauiska språket. För detta ändamål skrevs grammatikor och ordböcker, av vilka endast några få (av F. Haack, Pil. Ruigys och K. G. Milkus) trycktes, medan manuskripten till ett dussintal andra inte alla har bevarats till våra dagar. Dessa ordböcker och grammatiker skulle hjälpa de tyska tjänstemän, köpmän och präster som skickats till Lill-Litauen att lära sig litauiska, och översättare av religiös litteratur att finna motsvarande litauiska ord. Pil. Ruigys och K. G. Milkaus tvåspråkiga ordböcker var avsedda för samma ändamål. Artikeln översiktligt behandlar hur ordböckernas lexikografiska teknik utvecklades, hur deras författare normerade språket och berikade den litauiska lexikografin.

Ett tiotal år efter att F. Haacks ordbok¹ utkom 1730, trycktes den andra tvåspråkiga ordboken från Lill-Litauen, ”Litauisk-tysk och tysk-litauisk ordbok”, år 1747 i Königsberg av Filip Ruigys², luthersk präst i Valtarkiemis. Denna ordbok är dubbelt så stor och betydligt mer fulländad än F. Haacks ordbok. På titelbladet anges att den innehåller ord och uttryck som används i den Heliga Skrift och i samhällslivet. I förordet, daterat den 11 maj 1744, anges närmare när arbetet med den började och vilka källor som användes. Där uppger Pil. Ruigys att han började sammanställa ordboken år 1733 (enligt P. Jonikas uppfattning år 1709)³. Han ville hjälpa icke-litauiska lutherska präster att lära sig litauiska ordentligt. Pil. Ruigys uppger att han hämtade den tyska delen av sin ordbok från Ch. E. Weismanns ordbok (Lexicon bipartitum latino-germanicum et germanico-latinum), medan han samlade ord till den litauiska delen ur det levande folkspråket och från K. Sirvydas och F. Haacks ordböcker; han använde också manuskriptmaterial av E. Dicelijus (Dizelius), sin föregångare i Valtarkiemis⁴. I förordet nämnde han Teofilis Šulcas och Jokūbas Perkūnas handskrivna ordböcker. Pil. Ruigys fick hjälp av flera lutherska präster som behärskade litauiska bättre. Pil. Ruigys ordbok omfattar 615 sidor. Den första, litauisk-tyska delen, som författaren kallar analytisk, omfattar 192 sidor och innehåller 7 680 ord och ordkombinationer. Den andra delen, tysk-litauisk, är betydligt större och omfattar 423 sidor. Den innehåller omkring 24 000 litauiska ord och ordkombinationer. Orden är ordnade inte alfabetiskt på vanligt sätt, utan i uppslagsgrupper (avledningar listas under huvudorden), till exempel: Bittė (Bittinis, Bičžus, Bičžullis, Bit=Kopis); Perkų (Nūperku, Atperku Atpirkimm as, Pirkikklas, Perkaklis); Wårnas (Wårnas krankia, Wårna, Warnėnas, Warnukštis). I ordboken anges substantivens och adjektivens nominativform samt stammen i genitivformen med ändelse

Vocabylarivm Lithvanico-Germanicvm et Germanico-Lithvanicvm... von F r i e d e r i c h W i l h e l m H a a c k..., Halle, 1730.

Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon.. von P h i l i p p R u h i g..., Königsberg..., 1747.

J o n i k a s P. Lietuvių kalba ir tauta amžių būvyje, Čikaga, 1987, 140.

Z i n k e v i č i u s Z. Det litauiska språket under 1700- och 1800-talen, Vilnius, 1988, 259.

221

eller endast en ändelse, till exempel: Aitwaras, aro; Keddē, ēs; Kancía, cíos; Kòja, ôs; Rogês, giù; Waidas, do. Med vissa förkortningar anges substantivens genus, till exempel: Buddelis, io, m; Kélmas, mo, m; Kiaulė, ēs, f. Verbens uppslagsform anges i första person singularis presens; därefter anges första personens former i preteritum och futurum, och infinitiven står sist, till exempel: Abbejóju, Abbejójau, Abbejójų, Abbejóti; Galándu, ándau, ãu, g̃ti; Gabenu, enau, ę̃u, ę́nti; Kapóju, ójau, ó̃ju, óti; Guwėnu, enau, ę̃u, ę́nti; Rabaū, biáu, bysu, byti. Adjektiven anges i sin fullständiga maskulina form, medan stammen med ändelse anges för femininum och neutrum (det senare genus anges inte överallt), till exempel: Gražus, ži, žiu; Kiáuras, rá; Ruddas, dá; Tam[ús, [i, [ù.

Pil. Ruigys stavning i ordboken är ganska konsekvent. Liksom de flesta östpreussiska författare på den tiden utgick han från D. Kleins alfabet⁵. I likhet med Klein skriver Pil. Ruigys nasala vokaler med ett tvärstreck, till exempel: Apbaudau Mietą R65, Szwėsey žibbąs R198, men han gör det inkonsekvent. Ibland markerar han nasala vokaler på vanligt sätt med ą, ę, till exempel: Szę Dieną R203, Ne tikray mokas Darbą R211, Drą[s]us R220. Den så kallade nasala prepositionen į skriver han med ett snedstreck ǀ, till exempel: Užėimi ǀ Namus R114, ǀ Widų R200, men ibland skriver han också den icke-prepositionella į på detta sätt, till exempel: Sápnas piktas ǀwyksta R116, ǀlanda R208, Kaip ǀmanai R263. Det smala ė skrivs vanligen ē och bevaras i ordets mitt och slut, till exempel: Dilgelē R84, Gegužē, Garbē, Jaunyštē. Ibland betecknas dock ė med bokstäverna ie: Kiekštas, Mieła och omvänt betecknas ie med bokstaven ē: Mēgas, Rēbuttys, Wēwer[ys. Diftongen uo betecknas med ū, till exempel: ūdas, ūdega, ūga, ū[is, ū[bwis. På så sätt åskådliggörs sammanblandningen av diftongerna ie, uo och vokalerna ė, o i de preussisk-litauiska dialekterna. Ofta skriver han ę, į i stället för de blandade diftongerna en, in, till exempel: Graudenu, enau, ę[ju, ę́nti; Grūždenu, enau, ę[ju, ęti; Ilginu, inau, į[ju, įnti; Jòdinu, inau, į[ju, įti. Konsonantfördubbling kännetecknar den tidens konsonantstavning. Den var särskilt vanlig i Lill-Litauen, där det tyska stavningsinflytandet var starkt. Med denna fördubbling ville man visa att vokalen före den fördubblade konsonanten var kort⁶. Pil. Ruigys fördubblar konsonanter efter kort a, e, i, u, till exempel: Pellēda, Kallu, Luppū, Diddelįs, Drugys, Ėkkėčios, Middus, Miggis, Pentinnas. Den hårda konsonanten č skriver han med digrafen cž, till exempel: Cžūpryna, Cžóžu, och den mjuka č med tecknet ć, till exempel: Paparčiei, čūu; Bagočius, čiaus; Bučioju. För att skriva konsonanten š använde han det gotiska digraftecknet [ß i början av ord, till exempel: Sžaltis, Sžápas, Sžárka, Sžaure, Sžermukšnis, Sžernas, Sžėtonas, Sžirmas, Sžwarūs, och ß mitt i ord, till exempel: Sžefelis, Sžefį, Sžefskas, Sžykštūs, Taßla, Tróßkulys, Wißta. Substantivens plural nominativändelse skrivs ei, till exempel: Broláwaikei, Cžobrélei, Gimdytojei, Gywplaukei, Karčžei. Ibland utelämnas a i nominativ singularis av a-stamsubstantiv, till exempel: Wūnags. Samma ord förekommer ibland med olika stamändelser, till exempel: Pagónas, -óno och Pagonis, -iês R196. I Pil. Ruigys ordbok är en del av orden accentuerade enligt D. Kleins grammatik.

⁵ Plg. Palionis J. Lietuvių literatūrinės kalbos istorija, Vilnius, 1979, 19.

⁶ Jfr samma ställe, 24.

222

de angivna reglerna. Betoningen av orden i denna ordbok, t.ex.: Brólis, Dáiktas, Galwà, Kálwis, Žándas, Žinnóti, Žinójojau m.fl., skiljer sig inte alls från dagens betoning. Bristen är att accenttecknen i Pil. Ruigys ordbok på många ställen inte bara markerar betoning, utan även längden på vokaler och diftonger.⁷

Pil. Ruigys ordbok innehåller fler ord från talspråket än F. Haacks. Stavningen av en del av dem illustreras med korta ordkombinationer och ibland med ordspråk och talesätt⁸, t.ex.: vid Kapóju (Sufikapója Gaidys Ju kittu), vid Kélmas (Trys Kélmai Bíčiu), vid Kífféłaus (Devints Wandù nu Kífféłaus), vid Kráuju (Lizda kráuju Paukščéje), vid Kérbas (Kérbas Jáutis, kėrba Kárwe). Till många ord ger han lexikala paralleller, bland vilka det finns många synonymer (även om de inte alltid är synonymer), t.ex.: Warpas — Žwánas R179, Menkas — Ledakas — Práftas — Blogas R310, Kibkos dréba — urtpa R312, Gérklė — Gurklys R312, Perfulas — Sopéjimas — Perbėjimas R313, Kibkà — Kója — Blauždkaulis — Rétas — Kulbé — Blaužda R305, Nufiminu — Nuljūtu R375.

I Pil. Ruigys ordbok dominerar slaviska lånord bland låneorden, t.ex.: Aduna, Altorus, Afaba, Bacžka, Bagótas, Bagóčius, Béjas, Cžédiju, Cžéltis, Cžyltas, Dabóju, Dawádas, Dėka, Griežnas, Klápatà, Kodylas, Kóžnas, Kulnerus m.fl. Det finns också många germanismer i ordboken, t.ex.: Dékis ”överkast”, Dimžakas ”ficka”, Dillės ”dill”, Girmolė ”morot” m.fl.

När upplagan av Pil. Ruigys ordbok var slutsåld gav Kristijonas Gotlybas Milkus år 1800 ut ”Litauisk-tysk och tysk-litauisk ordbok”⁹. I ordbokens titeluppgifter skriver författaren att han sammanställde den med Pil. Ruigys ordbok som grund.

I förordet säger K. G. Milkus att hans främsta angelägenhet var att skriva en utförlig ordbok med hjälp av Pil. Ruigys och andra ordböcker och komplettera dem med sina egna språkkunskaper. Sannolikt hämtade K. G. Milkus största delen av sitt nya lexikala material från J. Brodovskis handskrivna ”Tysk-litauisk och litauisk-tysk ordbok” (Lexicon Germanico-Lithvanicvm et Lithvanico-Germanicvm)¹⁰, t.ex.: Kója (Pakója; Kóju Mažgójimas) R — Koja (Eik Ju Kojomis; Kojas ir Rankas atfįgeręs; Bėda Kojas taįjo; Bepig po kitto Stalù Kojas pakifus Jėdėt; Kojomis negal); Pakoja; Bekojis, (Eik tu Bekojį); Palvczkojis; Trikojis MŽ — Kója (Eik Ju Kójo­mis; Kojas ir Rankas atfįgeręs; Bėda Kójas taįjo; Bekójis; negallys Kojomis; Trikojis) B513, 514.

Det är möjligt att K. G. Milkus hade K. Sirvydas ”Trefaldig ordbok” (Dict ionarium trium linguarum) till hands. K. Sirvydas nybildningar, t.ex.:trintu vai. knygininkas återfinns också i K. G. Milkus ordbok.

Trots att K. G. Milkus skrev av Pil. Ruigys ordbok i sin helhet skiljer sig dessa två ordböcker också åt. Först och främst skiljer de sig åt i omfång. K. Milkus ordbok omfattar 928 sidor och innehåller omkring 41 000 ord. Den är alltså 315

7 V i t k a u s k a s V. Är litauisk betoning svår?, Vilnius, 1988, 24.

8 B a l a š a i t i s A. Ord och ordböcker, Vilnius, 1984, 64.

9 Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch... von Christian Gottlieb Mielcke, Königsberg, 1800.

10 Z i n k e v i č i u s Z. Samma verk, 265—266.

223

är större till omfånget än Pil. Ruigys ordbok i samma format och innehåller omkring 9 320 fler ord, utan att olika ordförbindelser och fraseologi räknas med. Lexikaliska tillägg är särskilt vanliga i ordbokens första del. Den tysk-litauiska delen av ordboken har inte förändrats särskilt mycket; jämförd med motsvarande del av Pil. Ruigys ordbok har den bara kompletterats med ovanligare uttryck. K. G. Milkus skriver om detta i förordet till sin ordbok. Där anger han också ordbokens syfte: det ansågs nödvändigt för lärare, präster, domare och köpmän att kunna litauiska. Man måste lära sig språket genom grammatikor och ordböcker¹¹, eftersom bönderna inte kan ge någon information om sitt eget språk. K. G. Milkus avsåg alltså sin ordbok för praktiska ändamål, vilket också bestämde ordmaterialets karaktär.

Lexikonet är upplagt på samma sätt i båda ordböckerna: den första delen är litauisk-tysk, den andra tysk-litauisk. Orden hos såväl Pil. Ruigys som K. G. Milkus är ordnade i ordartikelfamiljer. Skillnaden är att K. G. Milkus utvidgade vissa ordartikelfamiljer, till exempel: Būras R — Būras (Būrus Jodinu, Burką, Burijskas, Burijskay) MŽ; Dagys (Dagillis) R — Dagys (Dagau, Idagau, Dagillis, Dagillėlis, Dagillėlei) MŽ; Dailūs R — Dailus (Dailey, Dailinu, Dailáuju, Sudailáuju, Dailydą, Dailydžia, Dailydyjtė, Dailummas) MŽ; Gabenų (Atgabenu, Nugabenu) R — Gabėnų (Gabaną, Atgabėnu, Nugabėnu, Nuſigabėnu, Atſigabėnu, Uſſigabėnu, Iẛgabėnu, Pargabėnu, Prigabėnu, Priſigabėnu) MŽ. K. G. Milkus ordboksartikel är mer komplex än Pil. Ruigys och innehåller fler lexikografiska element: förklaringar, ordspråk och fraseologiska uttryck, till exempel: Galwijas (Galwijas pėnims) R — Galwijas (Oẛka ne Galwijas, Merga ne Ṡzeimyna; Galwijai pėnami) MŽ; Ṡzáudas (Ṡzaudai) R — Ṡzaudas (Ṡzaudai; Iẛ Ṡzaudū iẛėjęs, o Ṡzėno ne pawyęs; Ṡzaudai iẛtiẛini; Trakni, Swėto Lobis Ṡzaudū Kulis) MŽ; Ṡzū (Ṡzunnės; Ṡzunnytis; Ṡzunnyčiai; Ṡzun=Gálwis; Ṡzuns=ūdega) R — Ṡzū (Iẛ Ṡzun’s prapūle; Ṡzun’s Balſas ne eit ÷ Dangu; Kad tawo Ṡzunė Swėtimi pjája, tai gyk, bet kad tawo Ṡzunnys pjáuja’, neẛikiẛk; Strampas wiẛados gul pas Ṡzunnė; Ar tur Ṡzū Gėdós; Ṡzunnytis; Ṡzunnyczei; Ṡzunniẛkas; Ṡzunniẛkay; Ṡzungalwis; Ṡzuns Ūdega; Ṡzunsūdėgius; Ṡzunlaibkei; Ṡzunmetės; Ṡzunremunės; Ṡzunẛudai; Kur daug Ṡzunnū, cze ir daug Ṡzúnẛudū) MŽ.

K. G. Milkus ordboksstruktur är i huvudsak densamma som Pil. Ruigys. Författarna presenterar substantiv och adjektiv på samma sätt. Endast verbens upplägg skiljer sig från Pil. Ruigys. K. G. Milkus listar först alla verbformer och anger först därefter den tyska motsvarigheten, till exempel: Gimdau, džia u, įẛu, iti ich gebäre; Láukiu, kiau, áukẛu, áukti, ich warte. Pil. Ruigys anger efter uppslagsformen i första person den tyska motsvarigheten till ordet.

Det finns också stavningsskillnader. Pil. Ruigys följde D. Kleins alfabet, även om han ändrade en del, medan K. G. Milkus avvek mer från det. I K. G. Milkus ordbok förekommer inte längre nasala vokaler med tvärställd hake. I övrigt skiljer sig hans stavning av nasala bokstäver inte från Pil. Ruigys; han skriver också nasalt ū i genitiv plural, till exempel: Ar

¹¹ Littauisch-deutsches und Deutsch-littauisches Wörter-Buch..., von Christian Gottlieb Mielcke, 2–4.

224

ne turri [mulkū? MŽ; Waikū Waikai MŽ311, Tēwū Tēwai MŽ. Han skriver nasalt į med snedstreck -, till exempel: - widduwi- MŽ152, Surabau- Knugas MŽ152. K. G. Milkus återger č med dubbeltecknet cz i samtliga fall, till exempel: Aukbėgjāusas, Buczioju, Czaudullys, Czọžinyczia, Drumsczìu, Marti, czios.

K. G. Milkus markerar ordens betoning betydligt mer sällan än Pil. Ruigys. De båda författarnas betoning skiljer sig i huvudsak inte åt, även om samma ord ibland har olika betoningstecken (eller diakritiskt tecken), till exempel: Gabenų R. — Gabėnų MŽ. Båda använder samma betoningstecken, saknar ett system och markerar ofta vokalers och diftongers längd med betoningstecken¹².

K. G. Milkus ordbok är, liksom Pil. Ruigys, skriven på den västaukštaitiska dialekten i Lill-Litauen. Detta skapade goda förutsättningar för de nationella pånyttfödelsens företrädare, som själva talade samma dialekt, att ta den skriftliga standardspråkform som utvecklats i Lill-Litauen i bruk.

K. G. Milkus ordbok var på den tiden populär inte bara i Lill-Litauen utan också i Stor-Litauen. Den användes av D. Poška, en framstående främjare och forskare av det litauiska språket på 1800-talet.¹³ K. G. Milkus ordbok användes också av senare lexikografer i Lill-Litauen, av vilka G. F. Nesselmann och Fr. Kuršaitis sammanställde ordböcker av särskild betydelse för språkvetenskap och praktisk språkanvändning.

I dag är K. G. Milkus och Pil. Ruigys arbeten intressanta och viktiga för den litauiska lexikografins historia som ett betydelsefullt försök att sammanställa tvåspråkiga ordböcker. Dessa skulle bidra till att litauiskan fick en etablerad ställning i samhälls-, forsknings- och kulturlivet, normera det litauiska standardspråkets ordförråd och lägga grunden för att lära sig och använda litauiska. De språkliga arbetena av Lill-Litauens kulturpersonligheter bidrar till att belysa standardspråkets utveckling och vägarna och metoderna för att berika och förbättra språkliga resurser.

Algis Rubinas

12 Vitkauskas V. Där, 24.

13 Vanagas V. Dionizas Poška, Vilnius, 1994, 146.

225