ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLIV (2001), 55–69

Benämningar på personer uttryckta med verbala mobila substantiv (substantiva mobilia)

JUDITA DŽEŽULSKIENĖ

Vytauto Didžiojo universitetas, Kaunas

Artikeln behandlar litauiska motionssubstantiv (substantiva mobilia), såsom mokytojas, -a. De förekommer i par av besläktade substantiv med liknande stam och liknande formant men med olika böjningsändelser beroende på naturligt kön. Deras genus bestäms av betydelsen (och redundant av morfologin): de är maskulina eller feminina beroende på referentens kön. Motionssubstantiv utgör en av de största grupperna av substantiv som betecknar människor i litauiskan. Utifrån avledningsbetydelser, underliggande stammar, formanter och semantiska faktorer kan de delas in i två undergrupper: aktörer och innehavare av verbala egenskaper. Deras andel är 53,6% respektive 46,3%. Tillsammans bildar de en särskild kategori av personbetecknande substantiv, jämförbar med kategorier som handlingssubstantiv, instrumentbeteckningar osv. Avledningsmodellen för motionssubstantiv gör det möjligt att skapa nya enheter av denna typ på ett tämligen regelbundet sätt. Följaktligen är denna grupp öppen och produktiv.

0. INLEDNING

0.1. En av de största grupperna av personbeteckningar i litauiskan är mobila substantiv, eller ”substantiva mobilia” (nedan SM), som betecknar personer och bildar par efter kön. De har samma lexikala stam (men samma avledningsformanter), men olika maskulina och feminina ändelser som visar att de betecknar personer av olika kön. Betydelsen hos deras lexikala stam skiljer sig inte åt, till exempel dažytojas, -a betyder ”den som målar”; det enda som skiljer sig är att betydelsen hänförs till olika kön: om referenten är en man fogas således en maskulin ändelse till – dažytojas, och om referenten är en kvinna fogas en feminin ändelse till stammen – dažytoja, jfr: bedarbis, bedarbė; drabužininkas, drabužininkė; juokdarys, juokdarė.

0.2. Ur ett ordbildningsperspektiv består gruppen SM-personbeteckningar av enkla, oavledda ord av typen našlys, -ė och avledningar (till exempel: mokytojas, -a, plepys, -ė, pameistrys, -ė, juodadarbis, -ė). Det finns mycket få oavledda SM-beteckningar. De utgör 0,8% av alla SM-personbeteckningar¹. Återstoden utgörs av avledningar. Avledningar är särskilt vanliga. Sådana personbeteckningar bildas av verb och nominalord (eller ord som ligger nära dem). Alla möjliga ordbildningssätt används: suffixavledning, prefixavledning, ändelseavledning och sammansättning med su-

¹ Internationella ord har inte tagits med.

56 |

JUDITA DŽEŽULSKIENĖ

… av sammanfogning. För att bilda dem används ett stort antal avledningsformanter: 55 suffix, 3 ändelser och omkring 15 ändelser med konsonantformanter (se 3.2.). Med ett visst suffix och en viss ändelse kan sådana substantivpar bildas av nästan varje verb. Man kan säga att SM-klassen är en öppen avledningsklass i litauiskan. Dessutom utmärker sig SM-substantiven inom hela den lexikala klassen av personbeteckningar genom sin mångfald och bredd på den semantiska skalan, som omfattar människors liv och levnadssätt: de betecknar personer efter deras verksamhet, yrke, anknytning till någon eller något, sociala ställning, egenskaper eller andra aspekter².

0.3. Sådana mobila substantiv förekommer även i andra indoeuropeiska språk, såväl äldre språk, till exempel latin dominus ’husbonde’, domina ’husfru’, grekiska δοῦλος ’slav’, δούλη ’slavinna’, fornsindiska dasā- ’slav’, dasī- ’slavinna’, gotiska magus ’tjänare’, mawi ’tjänarinna’, fornkyrkoslaviska pabъ ’slav’, paba ’slavinna’, som moderna språk, till exempel spanska amigo ’vän’, amiga ’väninna’, hijo ’son’, hija ’dotter’, franska cousin ’kusin’, cousine ’kusin’, tyska Lehrer ’lärare’, Lehrerin ’lärarinna’, ryska работник ’arbetare’, работница ’kvinnlig arbetare’, lettiska skolotājs ’lärare’, skolotāja ’lärarinna’. Jämfört med andra språk är denna SM-klass särskilt produktiv, talrik och regelbunden i litauiskan. Det bör också nämnas att de grammatiska genusformerna hos litauiskans mobila substantiv konsekvent motsvarar referenternas kön (en referent av manligt kön betecknas med ett substantiv med maskulin ändelse, en av kvinnligt kön med ett substantiv med en ändelse som är typisk för femininum), medan dessa samband i många indoeuropeiska språk inte är konstanta (Corbett 1991: 57–68).

0.4. SM-substantiv har undersökts i olika språkvetenskapliga arbeten om ordbildning och morfologi i litauiskan (och i de baltiska språken i allmänhet). Ur ett historiskt perspektiv har litauiskans mobila substantiv undersökts av A. Leskien (1891), P. Skardžius (1943), J. Otrębskis (1965) och S. Ambrazas (1993). Mobila substantiv har också intresserat andra språkvetare (bland andra S. Keinys 1999 och A. Valeckienė 1998). Ingen av dessa forskare behandlade dock SM-substantiven särskilt ingående eller skilde ut dem som en egen grupp. Den mest utförliga och grundliga beskrivningen av dem ur ett synkront perspektiv gavs av V. Urbutis (1965: 251–474). Även i hans arbeten behandlas dock personbeteckningar tillsammans med andra liknande bildningar, utan hänsyn till att en och samma ordbildningskategori omfattar substantiv som betecknar såväl levande som livlösa företeelser, till exempel sugyventinis, -ė och sumuštinis, turčiuolis, -ė och meduolis (se Urbutis 1965: 323, 346). De ordbildningskategorier som fastställts där och som omfattar SM-personbeteckningar visar sig dessutom inbegripa bildningar med olika ordbildning: exempelvis förs beteckningar på bärare av en verbal egenskap och beteckningar på utförare av en handling samman till en grupp, till exempel vyšniautojas, -a och gydytojas, -a, apgavikas, -ė och nešikas, -ė (Urbutis 1965: 318, 320), trots att de inte är enhetliga i fråga om ordbildning och betydelse. Dessutom är SM-substantiven utspridda över skilda ordbildningskategorier (Urbutis, 1965: 317–414). Man kan alltså säga att personklassen som en separat klass hittills inte har lyfts fram eller undersökts särskilt. Allt detta berodde naturligtvis på att forskarna hade andra mål.

²Andra personbeteckningar, till exempel suppletiva beteckningar av typen tėvas – motina, återger endast släktskapsrelationer, medan de så kallade substantiven av ”gemensamt genus” oftast betecknar personer i nedsättande bemärkelse – vėpla, kerėpla.

ASMENŲ PAVADINIMAI IŠ VEIKSMAŽODŽIŲ

57

0.5. Syftet med vårt arbete är att beskriva en funktionell ”personkategori”, som omfattar beteckningar på utförare av handlingar, bildade av verb, och beteckningar på bärare av egenskaper, bildade av verb och nominalord. I denna artikel begränsar vi oss dock till verbala SM-bildningar, vilka utgör 60,4% av alla SM-bildningar som betecknar personer. Här lyfts betydelserna, baserna och formantena hos sådana beteckningar fram, och statistiska uppgifter presenteras.

1. ORDBILDNINGSBETYDELSE HOS VERBALA SM-BILDNINGAR

1.1. Inom språkvetenskapen definieras ordbildningsbetydelse som en betydelse som härrör från de strukturella beståndsdelarna i en avledning (basordet och formantena) och deras inbördes relation. Med andra ord grundar den sig på en ordbildningsopposition, det vill säga relationen mellan avledningen och dess basord (Urbutis 1978: 145). En avledning har således en relation till basordet både till uttryck och betydelse. Exempelvis bevarar avledningen šlavėjas, -a ’den som sopar’ betydelsen ’rengöra, borsta med en kvast’ hos basverbet šluoti, šluoja, šlavė och dess stamform i preteritum. Ändelsen -as, som ingår i avledningsformanten -ėjas, -a, visar att substantivet betecknar en manlig aktör, medan ändelsen -a betecknar en kvinnlig aktör. Ordets ordbildningsbetydelse är ’den som sopar’ (’en person som bara kan vara människa’). Detta är en individuell (för det enskilda ordet specifik) ordbildningsbetydelse.

1.2. Samma ordbildningsbetydelser kan uttryckas av både suffixavledningar och verbala avledningar med ändelse (jfr knisėjas, -a, knisikas, -ė ir knisius, -ė), liksom av bildningar med ett andra stödverbled (jfr py nėjas, -a ir vainikpynis, -ė). En mer generaliserad gemensam betydelse hos verbala bildningar med olika ordbildningssätt (till exempel gamintojas, -a, verpėjas, -a, sėjikas, -ė, žymininkas, -ė, sargas, -ė, duonkepys, -ė) är ’den som utför den handling som anges av basverbet’. Bildningar med denna mer abstrakta kategoriska betydelse, skapade på olika sätt (och med olika formanter), har betydelsen ’utförare av en handling’.

1.3. En annan grupp verbala bildningar har en annan, mer abstrakt betydelse: de har en karakteriserande betydelse och visar att den betecknade personen kännetecknas av en egenskap som härrör från en handling (ett tillstånd). Exempelvis betecknar avledningen miegalius, -ė inte ’den som sover’, utan ’den som tycker om att sova länge, den som har egenskapen att sova’. Den mest allmänna ordbildningsbetydelsen hos bildningar av denna typ är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från en handling (ett tillstånd) som personen själv (mer sällan någon annan) utför eller erfar, och som uttrycks av basordet’. Bildningar som skapats på olika sätt med denna kategoriska ordbildningsbetydelse (till exempel gy rūnas, -ė, murmėklis, -ė, įkaitas, -ė, terlius, -ė, pirmāgimis, -ė) har betydelsen ’bärare av en verbal egenskap’.

Utifrån den mer abstrakta kategoriska ordbildningsbetydelse som framgår av verbala bildningar skapade på olika sätt kan SM-personbeteckningarna alltså delas in i två typer: den ena betecknar utförare av den handling som uttrycks av basordet, den andra personer som har den av basordet uttryckta handlingen som en egen egenskap (jfr slutsatserna).

2. ORDBILDNINGSGRUND

2.1. Inom lingvistiken kallas ett ord för grundord när det används som utgångspunkt vid bildandet av ett annat ord eller när ett annat ord har bildats av det. När man däremot talar om en ordbildningsgrund betraktas den inte som en isolerad lexikal del av ordet (stammen), utan bakom den ser man hela grundordet med dess grammatiska och lexikala egenskaper (Urbutis 1978: 152).

58 |

JUDITA DŽEŽULSKIENĖ

Dessa spelar en betydande roll för bildandet av ordbetydelsen i allmänhet. Därför är en hel uppsättning sinsemellan förbundna egenskaper hos grundverben av stor betydelse när verbala SM-personbeteckningar väljs ut: semantiska komponenter, relationen till objektet (transitivitet), typen av den betecknade processen, stammens strukturella komplexitet och relationen till verbets tempus.

2.2. FASTSTÄLLANDE AV ORDKLASS. När man fastställer grundorden till beteckningar för handlingars utförare råder det inget tvivel: de är alla verb. Den andra, bärande leden i sammansatta ord är också alltid verbal. Således är avledningen mokytojas, -a bildad av mokyti, kūrėjas, -a av kurti, prausikas, -ė av prausti. När man däremot fastställer grundorden till beteckningar för bärare av en egenskap kan det ibland vara svårt att avgöra vilken ordklass – verb eller adjektiv – som ska betraktas som bärande. Exempelvis kan avledningen med ändelsen -ius, -ė žabalius, -ė ha bildats både av verbet žabalti och av adjektivet žabalas, -a. Jfr: vizgis, -ė (: vizgūs, vizgėti), vingilis, -ė (: vingūs, vingiuoti), tylėnis, -ė (: tylūs, tylėti). Naturligtvis kan det ibland vara lämpligt att ta stöd av andra avledningar med likartad semantik och form, vilka kan hjälpa till att fastställa grundordet eller vilket ord som bör ges företräde. Exempelvis kan avledningen med ändelsen -ys, -ė nebylys, -ė bygga på både nebilti och nebylūs, men när den jämförs med avledningen med samma ändelse neregys, -ė: neregėti, neregì kan man dra slutsatsen att den är en verbal avledning. Ibland kan det också vara användbart att undersöka hur avledningens betydelse förklaras, till exempel förefaller pliuškis, -ė (nedsättande) 1. ’någon som tycker om att smycka sig alltför mycket’, 2. ’en oseriös, lättsinnig person’ bygga på adjektivet pliuškus, -i 1. ’som smyckar sig alltför mycket’, 2. ’oseriös, lättsinnig’, medan pliuškis, -ė 3. ’pratmakare, pladdermaja’ bygger på verbet pliuškėti 3. ’prata strunt’. Ibland är det dock lämpligare att ange båda grundorden. Den oklara statusen hos grundordet för vissa beteckningar på bärare av egenskaper beror sannolikt på avledningens tydliga beskrivande betydelse, som snarare förknippas med adjektivet som betecknar egenskapen än med det tillstånd ur vilket den beskrivna egenskapen uppstår. Det bör emellertid tilläggas att svårigheter med att fastställa ordbildningsriktningen är vanliga inom lingvistiken (Zverev 1972: 75–76; Urbutis 1978: 73–78).

2.3. SEMANTISKA KOMPONENTER ’AKTIV’: ’ICKE-AKTIV’. För verbala avledningar är det mycket viktigt att de grundläggande verben har de kategoriska semantiska komponenterna ’aktiv’: ’icke-aktiv’, på grundval av vilka verben delas in i ord som betecknar en viljestyrd handling respektive ett ofrivilligt tillstånd (Servaitė 1984: 77–85). Beteckningar för handlingars utförare bildas aldrig av tillståndsverb. Av verben miegóti, sirgti, tingėti kan exempelvis endast beteckningar för bärare av egenskaper bildas: miegalius, -ė, sirgalius, -ė, tinginys, -ė. Av det mångtydiga verbet išdirbti kan vi till exempel inte härleda någon beteckning för handlingens utförare ur betydelsen ’tillbringa tid med att arbeta’, såsom i išdirbti aštuonias valandas, eftersom denna betydelse betecknar ett tillstånd: *aštuonių valandų išdirbėjas, -a. Däremot är en beteckning för handlingens utförare med suffixet -ėjas, -a möjlig utifrån en annan betydelse hos samma verb, ’göra lämplig’, exempelvis odos išdirbėjas, -a, eftersom grundverbet i denna betydelse betecknar en aktiv handling som beror på aktörens vilja. Företeelsen är alltså tydligt betingad av ordbildningssystemet.

2.4. HANDLINGENS RELATION TILL OBJEKTET. Handlingens relation till objektet är en tämligen viktig semantisk egenskap hos grundverben till personbeteckningar. Handlingsutförarbeteckningar inom SM

ASMENŲ PAVADINIMAI IŠ VEIKSMAŽODŽIŲ

59

(med undantag för beteckningar på uttryck för dynamiska tillstånd) bildas endast av aktiva, viljestyrda handlingar som har en relation till ett objekt. Denna relation är av två slag: handlingen kan vara riktad mot ett objekt eller förbunden med ett objekt. Objektet som handlingen riktas mot fyller funktionen som handlingens resultat (t.ex. nerti pirštines) eller patient (t.ex. mindyti žolę), medan objektet som handlingen är förbunden med fyller funktionen som innehåll (t.ex. aiškinti pamoką) eller benefaktiv (t.ex. pagelbėti draugui) (Jakaitienė 1988: 59–64; Sližienė 1994: 19–25; Valeckienė 1998: 35–37). Betydelserna hos beteckningar för handlingars utförare bygger på betydelser hos grundorden som uppstår ur relationen mellan personens handling och handlingens objekt, till exempel: gamintojas, -a, pilstytojas, -a, vežikas, -ė, dėstytojas, -a, pasakotojas, -a, sveikintojas, -a. Det är inte nödvändigt att ett konkret objekt nämns i avledningens betydelse: det spelar ingen roll vad nešikas, -ė bär eller vad vežėjas, -a transporterar. Endast i SM-personbeteckningar som bildats genom sammansättning anger den första leden det objekt som personens handling, uttryckt av den bärande leden, riktas mot. Därmed begränsas handlingens betydelse: jfr nešėjas, -a, nešikas, -ė och knygnešys, -ė; vežėjas, -a, vežikas, -ė och malkevežys, -ė; kepėjas, -a, kepikas, -ė och duonkepys, -ė.

De enskilda sememen hos mångtydiga SM-personbeteckningar kan tillhöra olika ordbildningskategorier beroende på hur de handlingar som deras grundverb betecknar förhåller sig till objektet eller på verbens transitivitet. Exempelvis bygger den första sememen hos avledningen šaukinas, -ė, med betydelsen ’en som skriker, ropar högt’, på grundverbets šaukti betydelse ’skrika, tjuta’, som saknar relation till ett objekt. Den andra sememen hos šaukinas, -ė betecknar däremot ’en person som brukade kungöra officiella nyheter för människor’, det vill säga den bygger på grundverbets semem ’kalla, be’, som har en relation till ett objekt. Därför tillhör šaukinas, -ė (1) gruppen beteckningar för bärare av egenskaper, medan šaukinas, -ė (2) tillhör gruppen beteckningar för handlingars utförare.

2.5. PROCESSTYPER. Den processtyp som olika basverb betecknar (se Halliday 1985; Valeckienė 1998: 34–55 för en utförligare framställning) är också viktig för de avledningskategorier som omfattar personbeteckningar av typen SM.

Beteckningar på handlingsutförare bildas alltid endast av verb av en sådan typ att den handling de betecknar kan utföras av en person med den semantiska agentfunktionen (AG). De semantiska funktionsformlerna för sådana basverb är följande: AG – V – O (REZ, PAT, CON, BEN): kapoti, šukuoti, sakyti, padėti. När subjektet har en annan funktion – percipientens (PER), patientens (PAT) eller beneficientens (BEN) – kan verben endast vara basord för beteckningar på bärare av verbala egenskaper (t.ex.: myletojas, -a, mėgėjas, -a, abe joklis, -ė, turėtojas, -a).

Av verb som betecknar fysiska, materiella handlingar utförda av personer och som leder till ett visst resultat (AG – V – REZ) bildas endast beteckningar på handlingsutförare, t.ex.: audėjas, -a, drožikas, -ė, statytojas, -a. Av verb av denna typ (t.ex.: gaminti, pjaustyti, minti) bildas inte beteckningar på bärare av egenskaper.

Även om verb för vissa processtyper (t.ex. mentala processer, ömsesidiga relationer och sinnesförnimmelser) (AG – V – CON) uttrycker en aktiv ansträngning från en persons sida att föra in ett föremål eller en sak i handlingens sfär, vanligtvis utan att påverka det, passar avledningar av sådana verb ändå inte särskilt väl semantiskt ihop med avledningar av verb som styr ett tydligt objekt (REZ, PAT) (Labutis 1994: 49). Det går inte att bilda beteckningar på handlingsutförare av alla verb av denna typ, t.ex.: baigti darbą > *baigėjas, -a, užmiršti knygą > *užmiršėjas, -a, men užmiršėlis, -ė; pradėti paskaitą > *pradėjikas, -ė.

60 |

JUDITA DŽEŽULSKIENĖ

2.6. STAMSTRUKTURENS KOMPLEXITET. Endast personbeteckningar med suffixet -ikas, -ė delas, utifrån stammens strukturella komplexitet, in i skilda grupper av handlingsutförare och egenskapsbärare. Beteckningar på handlingsutförare med suffixet -ikas, -ė bildas inte av verb med prefix: avledningar som bildas av sådana ord betecknar enbart egenskapsbärare, t.ex.: apgavikas, -ė, įdavikas, -ė, išdavikas, -ė, pakalikas, -ė, pardavikas, -ė, prigavikas, -ė, plg. nešikas, -ė, vežikas, -ė. Avledningar med andra suffix med denna betydelse kan också bildas av stammen hos ett basverb med prefix, t.ex.: įkainotojas, -a, pardavinėtojas, -a, užrašytojas, -a, nuleidėjas, -a, sukirpėjas, -a vid sidan av davėjas, -a, rašytojas, -a. Reflexivitet är inte typisk för stammarna i grundläggande beteckningar på handlingsutförare: de få avledningar med suffixet -tojas, -a som bevarar reflexiviteten är artificiella bildningar (t.ex.: pasikėsintojas, -a, pasisavintojas, -a).

3. AVLEDNINGSFORMANT

3.1. I enlighet med det teoretiska kravet att analysera avledningar binärt, utan avledningsbas, urskiljs även avledningens formant. Inom lingvistiken definieras avledningsformanten som en helhet av formella avledningsmedel (Urbutis 1978: 209), med vilka nya ord med en ny avledningsbetydelse bildas.

Avledningsformanter för substantiv av typen SM som betecknar personer efter kön har en obligatorisk komponent – en maskulin eller feminin ändelse. Olika ändelser bryter inte alls avledningsformantens enhet, eftersom valet av ändelse beror på det betecknade referentens kön. Därför betraktas avledningarna dažytojas, dažytoja som avledningar bildade med en och samma avledningsformant – suffixet -tojas, -a. Även: rėplys, rėplė – avledningar med ändelserna -ys, -ė; vyndarys, vyndarė – sammansättningar med samma avledningsformant³.

3.2. Kategorin beteckningar på handlingsutförare kännetecknas inte av någon stor mångfald av avledningstyper: 85,3% av sådana avledningar bildas endast med de tre vanligaste suffixen (-tojas, -a: skirstytojas, -a, -ėjas, -a: pirkėjas, -a, -ikas, -ė: šėrikas, -ė); de fyra övriga är sällsynta undantag (-ovas, -ė: rangovas, -ė, -ininkas, -ė: tvāristininkas, -ė, -ūnas, -ė: šaukūnas, -ė, -onas, -ė: valdōnas, -ė). 10,6% av beteckningarna på handlingsutförare bildas genom sammansättning av ett substantiv och ett verb (ūkvedys, -ė), medan ändelsen är en ganska ovanlig och sällsynt (1,1%) formant för beteckningar på handlingsutförare (bland de rena derivationsändelserna kan nämnas -as, -ė: vadas, -ė, -ius, -ė: knišius, -ė samt den utvidgade ändelsen⁴ -lys (-lis), -ė: seklys, -ė). Det bör dock betonas att avledningstyper med suffixen -tojas, -a, -ėjas, -ė, -ikas, -ė samt sammansättningar med ett verbalt stödled är mycket produktiva och, kan man säga, regelbundna.

Kategorin bärare av verbala egenskaper kännetecknas av en stor mängd avledningstyper: sådana beteckningar bildas med 31 suffix och deras varianter (oftast med -ėlis, -ė: išbadėjėlis, -ė, -tojas, -a: sąvadautojas, -a, -ūnas, -ė: atskalūnas, -ė, -(t)inis (-(t)inys), -ė: statytinis, -ė, valdinys, -ė, -alius, -ė: sirgalius, -ė, -ėjas, -a: griežėjas, -a, -eklis, -ė: stenėklis, -ė, -ikas,

³Avledningsformanten i sammansättningar är sammansatt. Den består av en viss ändelse samt en sammanfogning av basstammarna, som förenar två ordstammar till ett ord (se Urbutis 1978: 88).

⁴Utvidgade derivationsändelser är ändelser med semantiskt uttömda konsonantformanter. De liknar varandra formellt i uttrycket och är identiska i avledningsbetydelse; de realiseras i olika omgivningar (se Ambrazas, ed. 1994: 191–192, 202–203, 223; Valeckienė 1996: 125–131, 1998: 312; jfr Knūkšta 1976: 11–12 för en utförligare framställning).

ASMENŲ PAVADINIMAI IŠ VEIKSMAŽODŽIŲ

61

-ė: förrädare, -ė, -(t)ukas, -ė: bråkstake, -ė, slapukas, -ė, -uolis, -ė: stackare, -ė, -ovas, -ė: rival, -ė, -(t)ininkas, -ė: lönearbetare, -ė, būr-tininkas, -ė, -ulis (-ulys), -ė: dundulis, -ė, žindulys, -ė, (t)uoklis, -ė: pavyduoklis, -ė), 3 med ändelser och 15 med utvidgade ändelser (oftare med -ius, -ė: terlius, -ė, -is (-ys), -ė: žliumbis, -ė, -lys, -ė: kamšlys, -ė, -klis, -ė: kvatoklis, -ė) samt genom sammansättning av ett stödverb och ett första led som är ett substantiv (pilvakalbis, -ė), ett adjektiv (piktdžiugis, -ė), mer sällan ett räkneord (pirmagimis, -ė), ett pronomen (kitamanis, -ė) eller ett adverb (meiliakalbis, -ė). Men de flesta av dessa avledningstyper är improduktiva – endast något enstaka avlett ord bildas enligt dem.

3.3. En del suffix och ändelser för benämningar på bärare av verbala egenskaper är desamma som för benämningar på bärare av nominala egenskaper, jfr.: -uolis, -ė: smirduolis, -ė (: smirdi) och aistruolis, -ė (: aistra), kantruolis, -ė (: kantrus), vienuolis, -ė (: vienas); -(t)ininkas, -ė: būrtininkas, -ė (: burti) och jūrininkas, -ė (: jūra), pirmininkas, -ė (: pirmas); -ius, -ė: snaudžius, -dė (: snaudžia, snaudė) och klumpius, -ė (: klumpė), būsius, -ė (: būsas). Säg att avledningar med suffixet -ūnas, -ė från verb, substantiv, adjektiv och räkneord, exempelvis: pagrūnas, -ė (: pagrūė), pareigūnas, -ė (: pareiga), žymūnas, -ė (: žymus), pirmūnas, -ė (: pirmas), har samma kategoriska avledningsbetydelse, ’någon som har det som uttrycks av basordet som en egenskap’, och kan sammanföras till en avledningskategori, i detta fall kategorin ”bärare av egenskaper”.

4. SEMANTIKEN HOS PERSONBETECKNINGAR

4.1. Verbala personbeteckningar benämner personer av olika kön utifrån olika aspekter av människans existens: verksamhet, yrke, sysselsättning, tillfälliga handlingar, beteenden, permanenta, tillfälliga och föränderliga tillstånd.

4.2. SEMANTISKA KOMPONENTER. SM Substantiv som betecknar personer delas in i grupper av beteckningar för handlingsutförare och egenskapsbärare utifrån kategoriska semantiska komponenter: ’aktiv’: ’inaktiv’, ’har en relation till ett objekt’: ’har ingen relation till ett objekt’, ’objektorienterad’: ’relaterad till ett objekt’, ’resultatorienterad’: ’experientorienterad’. Ord med dragen ’aktiv’ och ’har en relation till ett objekt’ är beteckningar för handlingsutförare (t.ex. lipdytojas, -a, mokytojas, -a). Ord med dragen ’aktiv’ och ’relaterad till ett objekt’ (t.ex. tauškalius, -ė, prasimanynėlis, -ė), ’har ingen relation till ett objekt’ (t.ex. žuvautojas, -a, kariuomeninkas, -ė), liksom ord som bygger på komponenten ’inaktiv’ (t.ex. tinginys, -ė, nusinėlis, -ė), samt ord som inte alls skiljer mellan motsatsparen ’aktiv’: ’inaktiv’ (verbala beteckningar för personliga egenskaper som uppstår till följd av handlingar utförda av en annan person och riktade mot den betecknade personen (t.ex. tremtinys, -ė, palikuonis, -ė), samt vissa värderande beteckningar (t.ex. netikėlis, -ė, smirdalius, -ė)) är beteckningar för egenskapsbärare. Undantag förekommer naturligtvis: exempelvis har beteckningar för handlingsutförare som betecknar bärare av dynamiska tillstånd den semantiska komponenten ’har ingen relation till ett objekt’ (jfr. ėjikas, -ė, plaukėjas, -a), medan beteckningar för egenskapsbärare som betecknar personer efter sysselsättning har komponenten ’experientorienterad’ (jfr. ėdūnas, -ė, kamšlys, -ė). Beteckningar för handlingsutförare har dock aldrig komponenten ’inaktiv’, och beteckningar för egenskapsbärare aldrig komponenten ’resultatorienterad’ (se 2.5.).

4.3. TILLÄGGSEM. De verbala avledningarnas semantik påverkas i betydande grad av deras

62

JUDITA DŽEŽULSKIENĖ

lexikala betydelse och avledningsbetydelse, vars beskaffenhet varierar: i vissa fall sammanfaller de ungefär, i andra skiljer de sig tydligare åt.

4.3.1. Avledningar med ungefär sammanfallande lexikal betydelse och avledningsbetydelse bildas av basord utan ytterligare semantiska tillägg⁵, till exempel: auklėtojas, -a ’någon som uppfostrar’, nešikas, -ė ’någon som bär’, kepėjas, -a ’någon som bakar’. Nästan alla beteckningar för handlingsutförare tillhör denna grupp.

4.3.2. Avledningsbetydelsen hos beteckningar för egenskapsbärare innehåller ofta ett semantiskt tillägg (jfr Ermakova, 1984: 6), dvs. ytterligare semer jämfört med avledningens lexikala betydelse, exempelvis: ’någon som tycker om att göra något’ (dabišius, -ė, pašai̇̃pūnas, -ė), ’deltagare i en viss handling’ (pašnekovas, -ė), ’någon som gör mycket av något’ (bėgūnas, -ė, kamšlys, -ė, pažadūnas, -ė), ’någon som gör något på ett visst sätt (länge, ofta, snabbt)’ (krapštukas, -ė, keiksnys, -ė, plėšūnas, -ė) osv. En sådan jämförelse mellan lexikal betydelse och avledningsbetydelse utgör ofta ett ytterligare kriterium när betydelsen hos verbala avledningar fastställs. Ibland kan personbeteckningar som bygger på verb av samma typ och har komponenterna ’aktiv’ och ’har en relation till ett objekt’ beteckna både handlingsutförare och egenskapsbärare, beroende på personens relation till handlingen: om personen bara utför handlingen eller tycker om att utföra den, gör den ofta osv., med andra ord om den har ett semantiskt tillägg. Därför klassificerar vi substantiven bėgikas, -ė ’någon som springer’, keikikas, -ė ’någon som förbannar’, som saknar ytterligare semer, som beteckningar för handlingsutförare, medan avledningar från samma bas bėgūnas, -ė, keiksnys, -ė, keiksmininkas, -ė ’någon som ständigt förbannar, tycker om att svära’, med tilläggen ’ständigt’ och ’någon som tycker om’, klassificeras som beteckningar för bärare av verbala egenskaper. Jfr även kaūlytojas, -a ’någon som tigger’ och kaulys, -ė ’någon som ständigt tigger’, gėrikas, -ė ’någon som dricker’ och gėrovas, -ė ’fyllerist’, girtuoklis, -ė ’någon som ofta super och blir berusad’.

4.4. NEUTRALITET. Beteckningar för handlingsutförare är värderingsmässigt neutrala. Flertalet beteckningar för bärare av verbala egenskaper har nedsättande, föraktfull eller ironisk betydelse, vilken härrör från betydelsen hos basverbet, som inte är värderingsmässigt neutralt, exempelvis: ryjikas, -ė, krapalius, -ė ’någon som går ostadigt’, bambėklis, -ė, zyzeklis, -ė. Negativt kan såväl personens utseende som karaktär och beteende värderas, liksom sådant som har hänt personen (t.ex.: nutūkelis, -ė, žėliūnas, -ė ’någon som är överväxt med hår’, paleistuvis, -ė, jūželis, -ė, klaikšis, -ė, suškis, -ė). Även om enstaka beteckningar har en positiv konnotation uttrycker de ofta också en ironisk inställning: pralobėlis, -ė, įsimylėjėlis, -ė. På grund av dessa användningsmotiv hör en stor del av beteckningarna för bärare av verbala egenskaper till talspråket.

4.5. RELATIONEN TILL BASORDENS BETYDELSER. Betydelserna hos par av SM som betecknar personer härleds från betydelserna hos handlingar som personen själv (mer sällan någon annan) utför och tillstånd som personen upplever, vilka uttrycks av basorden. Därför ligger avledningarnas betydelser nära basordens betydelser, även om de inte helt sammanfaller med dem.

4.6. BETYDELSER HOS BETECKNINGAR FÖR HANDLINGSUTFÖRARE. Beteckningar för handlingsutförare kan beteckna utförare av fysiska, materiella och mentala handlingar, talare, bärare av ömsesidiga relationer och förnimmelser samt dynamiska handlingar:

4.6.1. BETECKNINGAR FÖR UTFÖRARE AV FYSISKA, MATERIELLA HANDLINGAR – detta är SM-substantiv som betecknar personer som utför fysiska, materiella handlingar riktade mot

⁵Vid fastställandet av huruvida lexikal betydelse och avledningsbetydelse är identiska utgår man oftast från definitionerna i DLKŽ.

ASMENŲ PAVADINIMAI IŠ VEIKSMAŽODŽIŲ

63

objektet. Deras avledningsbetydelse är: ’person som utför en fysisk, materiell handling riktad direkt mot ett objekt, såsom den anges av basordet’. Beroende på vilken typ av handling basorden betecknar kan de benämna processutförare, föremålstillverkare och förändrare av föremåls tillstånd⁶.

4.6.1.1. BENÄMNINGAR PÅ PROCESSUTFÖRARE bildas med suffix (undantagsvis med ändelse) och genom sammansättning av verb som betecknar en objektriktad handling uppfattad som en process, utan något resultat, t.ex.: -tojas, -a: perdavinėtojas, -a, -ėjas, -a: vežėjas, -a, -ikas, -ė: rinkikas, -ė, -lys (-lis), -ė: pirklys, -ė, perpirklis, -ė, -ovas, -ė: varovas, -ė 1. ’boskapsdrivare’, -ius, -ė: knisius, -ė; vainiksegi̇s, -ė.

4.6.1.2. BENÄMNINGAR PÅ FÖREMÅLSTILLVERKARE bildas med suffix och genom sammansättning av transitiva, objektriktade verb som betecknar tillverkning av ett visst föremål, uppfattat som handlingens resultat, där föremålet förändras, t.ex.: -tojas, -a: pjautytojas, -a, -ėjas, -a: mezgėjas, -a, -ikas, -ė: malikas, -ė; žvakdarys, -ė.

4.6.1.3. BENÄMNINGAR PÅ FÖRÄNDRARNA AV FÖREMÅLS TILLSTÅND bildas med suffix och genom sammansättning av verb som betecknar en viss objektriktad handling, där föremålets tillstånd anges och föremålet uppfattas som patient, t.ex.: -tojas, -a: šukuotojas, -a, -ėjas, -a: skalbėjas, -a, -ikas, -ė: šveitikas, -ė, -ininkas, -ė: glaistinininkas, -ė, -ovas, -ė: tvarkovas, -ė; knygrišys, -ė.

4.6.2. BENÄMNINGAR PÅ MENTALA HANDLINGARS UTFÖRARE är sådana SM-benämningar som betecknar personer som utför handlingar betingade av personens mentala egenskaper och förmågor. Deras avledningsbetydelse är: ’person som utför en mental handling med anknytning till ett objekt, såsom den anges av basordet’. De bildas med suffix och genom sammansättning, t.ex.: -tojas, -a: dėstytojas, -a, -ėjas, -a: vertėjas, -a, -ikas, -ė: spėjikas, -ė, -ovas, -ė: užsakovas, -ė; raštvedys, -ė.

4.6.3. BENÄMNINGAR PÅ TALARE är SM-substantiv som betecknar personer vilka utför talhandlingar med anknytning till ett objekt, men som inte övergår i det. Sådana benämningars avledningsbetydelse är: ’person som utför en objektrelaterad talhandling, såsom den anges av basordet’. De bildas med suffix (sällan med ändelser), t.ex.: -tojas, -a: kalbėtojas, -a, pasakotojas, -a, sakytojas, -a, -ėjas, -a: skelbėjas, -a, -ikas, -ė: skelbikas, -ė, -ūnas, -ė: šauktūnas, -ė 2. ’den som meddelar’, -lys, -ė: šauklys, -ė 1. ’person som meddelar nyheter’.

4.6.4. BENÄMNINGAR PÅ UTÖVARE AV ÖMSESIDIGA RELATIONER betecknar personer som utför handlingar betingade av ömsesidiga relationer mellan handlingens utförare och objektet. Sådana SM-avledningars avledningsbetydelse är: ’person som utför en handling, angiven av basordet, som betingas av ömsesidiga relationer mellan handlingens utförare och objektet’. De bildas med suffix (sällan med ändelse), t.ex.: -tojas, -a: sveikintojas, -a, -ėjas, -a: gerbėjas, -a, -ikas, -ė: gyny­kas, -ė, -lys, -ė: kvieslys, -ė.

En särskild grupp benämningar på utövare av ömsesidiga relationer betecknar personer efter de TILLSYNSHANDLINGAR (skyddande, bevarande, vallning) de utför, vilka kan uppfattas som ett tillstånd. Detta är SM-substantiv med suffix (sällan ändelser), sammansättningar, t.ex.: -tojas, -a: globotojas, -a, -ovas, -ė: valdovas, -ė, -onas, -ė: valdōnas, -ė åld., -inin­kas, -ė: valdininkas, -ė, -as, -ė: sargas, -ė; aviganis, -ė.

⁶Denna indelning är villkorlig, eftersom objektets funktionella roll ibland beror på ordens lexikala betydelse. Jfr pjauti šieną (inget resultat), pjauti lentas (ett resultat eftersträvas).

64 |

JUDITA DŽĖŽULSKIENĖ

4.6.5. BENÄMNINGAR PÅ PERSONER SOM UTTRYCKER SINNESFÖRNIMMELSER – detta är prefixavledda (sällan suffixavledda) SM-substantiv som betecknar personer vilka uttrycker psykofysiska handlingar förbundna med ett objekt och beledsagade av viljeansträngning. Den avledningsmässiga betydelsen hos dessa personbeteckningar är: ’person som medvetet uttrycker sinnesförnimmelser förbundna med ett objekt, vilka benämns av grundordet’, t.ex.: -tojas, -a: klausytojas, -a, stebėtojas, -a, ūostytojas, -a, -ovas, -ė: žiūrovas, -ė, -as, -ė: žvalgas, -ė.

4.6.6. BENÄMNINGAR PÅ PERSONER SOM UTFÖR DYNAMISKA HANDLINGAR med suffix bildas av intransitiva verb för aktiv handling, som inte är riktad mot ett objekt och betecknar viljemässiga dynamiska rörelsehandlingar utförda av en person och uppfattade som ett visst tillstånd, t.ex.: -tojas, -a: lakstytojas, -a, -ėjas, -a: ėjėjas, -a, -ikas, -ė: čiuožikas, -ė.

4.7. BETYDELSER HOS BENÄMNINGAR PÅ BÄRARE AV VERBALA EGENSKAPER. Sådana SM-substantiv betecknar personer som karakteriseras utifrån sysselsättning, inbördes relationer, mental verksamhet, dynamiska handlingar, ljud som avsiktligt eller oavsiktligt frambringas, ofrivilliga fysiska, föränderliga fysiska, psykiska eller existentiella tillstånd, slutpunkten för en process de genomgår eller externa handlingar riktade mot dem.

4.7.1. BENÄMNINGAR PÅ PERSONER SOM KARAKTERISERAS UTIFRÅN VILJEMÄSSIGA HANDLINGAR kan delas in i fem typer:

4.7.1.1. BENÄMNINGAR PÅ PERSONER SOM KARAKTERISERAS UTIFRÅN SIN SYSSELSÄTTNING – detta är SM-substantiv som betecknar personer vars egenskap härrör från en aktiv handling som de utför och som kräver viljeansträngning, och som anger en benägenhet eller sysselsättning med något. Deras avledningsmässiga betydelse är: ’person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från den sysselsättning som benämns av grundordet’. De bildas med suffix, ändelser och genom sammansättning, t.ex.: -tojas, -a: meškeriotojas, -a, -ūnas, -ė: krapštūnas, -ė, -ėlis, -ė: sukilėlis, -ė, -ėjas, -a: būrėjas, -a, -ikas, -ė: lošikas, -ė, -alius, -ė: rūkal(i)us, -ė, -iūgas, -ė: smaliūgas, -ė (: smilti, smilūs) ’smiltižius’, -ninkas, -ė: kariaunininkas, -ė, -ovas, -ė: gerovas, -ė, -uoklis, -ė: rijūoklis, -ė, -uonis, -ė: grobuonis, -ė, -lys, -ė: šaulys, -ė, -klys, -ė: žūklys, -ė (: žūti), -nius, -ė: puošnius, -ė (: puošti); pilvapenys, -ė, veltėdys, -ė.

4.7.1.2. BENÄMNINGAR PÅ PERSONER SOM KARAKTERISERAS UTIFRÅN INBÖRDES RELATIONER betecknar personer vars egenskaper härrör från handlingar eller tillstånd som de upplever och som betingas av deras inbördes relationer. Deras avledningsmässiga betydelse är: ’person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från det grundverb vilket benämner de inbördes relationer som personen upplever’. Dessa är prefixavledningar, ändelseavledningar och sammansättningar, t.ex.: -tojas, -a: meil(i)kautojas, -a, -ūnas, -ė: grūnas, -ė, -ėlis, -ė: susimokėlis, -ė, -ikas, -ė: apgavikas, -ė, -tukas, -ė: muščiukas, -ė, -ėjas, -a: kropėjas, -a, -okas, -ė: šaipokas, -ė, -uolis, -ė: pašai(u)olis, -ė, -ovas, -ė: sugerovas, -ė, -tinis, -ė: sugyventinis, -ė, -iūgas, -ė: viliūgas, -ė (: vilti); -ys, -ė: kaul(i)ys, -ė (: kaulyti), -klis, -ė: didžiuoklis, -ė ’den som är stolt’, -snys, -ė: keiksnys, -ė; miglapūtys, -ė, padlaižys, -ė.

Till benämningar på personer som karakteriseras utifrån inbördes relationer skulle även kunna räknas substantiv som benämner personer efter handlingar av att få eller ta emot. Dessa är prefixavledningar och sammansättningar, t.ex.: -ėjas, -a: gavėjas, -a, įgijėjas, -a, -tojas, -a: paveldėtojas, -a, laimėtojas, -a, -ikas, -ė: ėmikas, -ė; duonpelnys, -ė.

4.7.1.3. BENÄMNINGAR PÅ PERSONER SOM KARAKTERISERAS UTIFRÅN DYNAMISKA HANDLINGAR – detta är SM-substantiv som bygger på verb som benämner förflyttning eller annan rörelse och betecknar personer vars egenskap härrör från utförda rörelsehandlingar, uppfattade som

ASMENŲ PAVADINIMAI IŠ VEIKSMAŽODŽIŲ

65

tillstånd. Ordbildningsbetydelsen hos denna typ av personbeteckningar är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från det dynamiska tillstånd som personen befinner sig i och som anges av grundordet’. De bildas med suffix, ändelser eller genom sammansättning, t.ex.: -ėlis, -ė: nuklėdis, -ė, -ūnas, -ė: bėgūnas, -ė, -tojas, -a: iškylautojas, -a, -alius, -ė: virtalius, -ė ’någon som går och vacklar’, -ninkas, -ė: keliaunininkas, -ė, -uklis, -ė: virtuklis, -ė, -uolis, -ė: nerimuolis, -ė ’en rastlös person’; -is, -ė: klibis, -ė, -lys, -ė: šoklys, -ė, -vis, -ė: ateivis, -ė, -klis, -ė: klajoklis, -ė, -ius, -ė: krapalius, -ė (: krapalioti) ’någon som går ostadigt på benen’, -šis, -ė: nepaslankšis, -ė; purvabridys, -ė, aukštalipis, -ė.

4.7.1.4. PERSONBETECKNINGAR FÖR PERSONER KARAKTERISERADE UTIFRÅN MENTAL VERKSAMHET är SM-substantiv som betecknar personer vars egenskaper härrör från tillstånd som betingas av personens intellektuella egenskaper och förmågor. Ordbildningsbetydelsen hos dessa personbeteckningar är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från det mentala tillstånd som personen upplever och som benämns av grundordet’. De bildas med suffix, ändelser eller genom sammansättning, t.ex.: -ėlis, -ė: užmišėlis, -ė, -tojas, -a: mąstytojas, -a, -iūnas, -ė: žiniūnas, -ė, -ovas, -ė: žinovas, -ė, -inys, -ė: mokinys, -ė, -iūgas, -ė: pramaniūgas, -ė, -iuonis, -ė: žiniuonis, -ė, -klis, -ė: abejoklis, -ė, -ys, -ė: žynys, -ė; laisvamānis, -ė, aklātikis, -ė.

4.7.1.5. PERSONBETECKNINGAR FÖR PERSONER KARAKTERISERADE UTIFRÅN VILJEMÄSSIGT FRAMBRINGADE LJUD är SM-substantiv som betecknar personer vars egenskap härrör från handlingen att de genom egna ansträngningar frambringar ljud. Ordbildningsbetydelsen är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från handlingen att personen frambringar ljud viljemässigt, såsom grundordet anger’. De bildas med suffix, ändelser eller genom sammansättning, t.ex.: -tojas, -a: švilpautojas, -a, -eklis, -ė: bambėklis, -ė, -alius, -ė: tauškalius, -ė, -utis, -ė: čiauškutis, -ė, -ėjas, -a: švilpėjas, -a, -ikas, -ė: švilpikas, -ė, -ovas, -ė: kalbovas, -ė, -ininkas, -ė: paūstininkas, -ė, -snys, -ė: klyksnys, -ė, -ulis, -ė: dundulis, -ė, -ūnas, -ė: plepūnas, -ė, -uolis, -ė: šnekuolis, -ė, -lys, -ė: suoslys, -ė, -ys, -ė: plepys, -ė; niekabylys, -ė, aiškiakalbis, -ė.

4.7.2. PERSONBETECKNINGAR FÖR PERSONER KARAKTERISERADE UTIFRÅN OFRIVILLIGA TILLSTÅND kan delas in i sex typer:

4.7.2.1. PERSONBETECKNINGAR FÖR PERSONER KARAKTERISERADE UTIFRÅN OFRIVILLIGT FRAMBRINGADE LJUD betecknar personer vars egenskap härrör från ett ofrivilligt upplevt tillstånd där ljud frambringas. Ordbildningsbetydelsen är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från det tillstånd där personen ofrivilligt frambringar ljud, såsom grundordet anger’. De bildas med suffix och ändelser, t.ex.: -alius, -ė: čiaudalius, -ė, -eklis, -ė: stenėklis, -ė, -ūnas, -ė: virkūnas, -ė, -enis, -ė: tylėnis, -ė, -esas, -ė: švelpėsas, -ė (: švelpti) ’läspare’; -lys, -ė: parplys, -ė, -klis, -ė: aimanuoklis, -ė, -snys, -ė: verksnys, -ė, -is, -ė: žliumbis, -ė, -ius, -ė: zaūnius, -ė.

4.7.2.2. PERSONBETECKNINGAR FÖR PERSONER KARAKTERISERADE UTIFRÅN OFRIVILLIGA FYSISKA TILLSTÅND är SM-substantiv som betecknar personer vars egenskaper härrör från ett tillstånd som betingas av deras sätt att vara, kroppsställning eller något annat fysiskt tillstånd som ofta inte kräver någon viljeansträngning. Ordbildningsbetydelsen är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från det fysiska tillstånd som personen upplever och som anges av grundordet’. De bildas med suffix och ändelser eller genom sammansättning, t.ex.: -ėlis, -ė: išsišėpelis, -ė, -alius, -ė: miegalius, -ė, -tojas, -a: žiopsotojas, -a, -enis, -ė: tylėnis, -ė, -ikas, -ė: tupikas, -ė, -uklis, -ė: mieguklis, -ė, -ūnas, -ė: sėdūnas, -ė, -ys, -ė: neregys, -ė, -ius, -ė: snaudžius, -dė, -lys, -ė: vėplys, -ė, -šas, -ė: migšas, -ė; trumparegys, -ė.

66 |

JUDITA DŽEŽULSKIENĖ

4.7.2.3. Personbeteckningar för personer karakteriserade utifrån ett föränderligt ofrivilligt fysiskt tillstånd betecknar personer vars egenskaper härrör från ett tillstånd som betingas av deras föränderliga fysiska tillstånd. Ordbildningsbetydelsen är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från ett förändrat (mer sällan föränderligt) fysiskt tillstånd hos personen, såsom grundordet anger’. De bildas med suffix, ändelser eller genom sammansättning, t.ex.: -ėlis, -ė: pér aukėlis, -ė, -alius, -ė: drambalius, -ė (: drimba) ’stor mage’, -ulis, -ė: burbūlis, -ė (: burbti) ’tjockis’, -ūnas, -ė: želūnas, -ė dial. ’någon som är hårig, övervuxen med hår’; -is, -ė: pliūmpis, -ė ’någon som är slapp’, -lys, -ė: tišlys, -ė, -ius, -ė: drisk(i)us, -ė, -kus, -ė: dribkus, -ė (: dribti), -nius, -ė: šūtn(i)us, -ė (: šūto), -snius, -ė: džiušni(us), -ė, -šas, -ė: dribšas, -ė (: dribti), -šis, -ė: lėpšis, -ė (: lėpti), -šlys, -ė: raukšlys, -ė (: rauktis); miegpuvys, -ė neds. ’sömnig person’.

4.7.2.4. Personbeteckningar för personer karakteriserade utifrån ett psykiskt tillstånd betecknar personer utifrån egenskaper som härrör från deras inre upplevelser, ofta betingade av deras psykiska tillstånd. Ordbildningsbetydelsen är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från det psykiska tillstånd som personen upplever och som benämns av grundordet’. De bildas med suffix, ändelser eller genom sammansättning, t.ex.: -ėlis, -ė: isimylėjėlis, -ė, -tojas, -a: pavyduliautojas, -a, -ūnas, -ė: pavydūnas, -ė, -ėjas, -a: laukėjas, -a, -ikas, -ė: delsi(k)as, -ė, -inys, -ė: tinginys, -ė, -uolis, -ė: pavyd(u)olis, -ė, -onas, -ė: niūr(u)onas, -ė; -lys, -ė: gaišlys, -ė, -is, -ė: įngis, -ė (: įngti) ’lat person’, -šis, -ė: klaikšis, -ė, -šas, -ė: kluikšas, -ė ’dumbskalle’, -štis, -ė: klaikštis, -ė ’någon som blivit galen’; niekdžiugis, -ė, piktdžiugis, -ė.

4.7.2.5. Personbeteckningar för personer karakteriserade utifrån ett existentiellt tillstånd är suffixavledda och sammansatta SM-substantiv som betecknar personer vars egenskaper härrör från tillstånd knutna till deras existens och tillvaro. Ordbildningsbetydelsen är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från det existentiella tillstånd som personen upplever och som anges av grundordet’, t.ex.: -ėlis, -ė: nebūvėlis, -ė, -tojas, -a: gyventojas, -a; sénbuvis, -ė, naujakurys, -ė, čiab(u)vis, -ė.

4.7.2.6. Personbeteckningar för personer karakteriserade utifrån utgången av en upplevd process är suffixavledda och sammansatta SM-substantiv som betecknar personer vars egenskaper härrör från tillstånd knutna till en viss existentiell utgång. Ordbildningsbetydelsen är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från utgången av den process personen genomgår, såsom grundordet anger’, t.ex.: -ėlis, -ė: pražuvėlis, -ė, numirėlis, -ė, -uolis, -ė: paskenduolis, -ė, skenduolis, -ė, -enis, -ė: prapuolėnis, -ė, -ėsis, -ė: mirėsis, -ė 1. ’en död person’, -tininkas, -ė: mirtininkas, -ė ’en dödsdömd’, -uoklis, -ė: pakaruoklis, -ė; šaltmirys, -ė, aklagimis, -ė, antrágimis, -ė.

4.7.3. Personbeteckningar för personer karakteriserade utifrån en yttre handling riktad mot dem är suffix- och ändelseavledda SM-substantiv som betecknar personer vars egenskap härrör från en aktiv fysisk, materiell eller mental handling som en annan person utför (har utfört) och riktar mot den person som betecknas. Ordbildningsbetydelsen är: ’en person som karakteriseras utifrån en egenskap som härrör från en handling som en annan person utför och riktar mot den person som karakteriseras, såsom grundordet anger’, t.ex.: -(t)inis, -ė (-inys, -ė): auklėtinis, -ė, pasiuntinys, -ė, -uklis, -ė: gird(u)klis, -ė ’någon som blir matad’, -ininkas, -ė: samdininkas, -ė, -ėlis, -ė: pastūmėlis, -ė, -ukas, -ė: žindukas, -ė ’ett barn som ammas’, -ulys, -ė: žindulys, -ė, -uon(is), -ė: palikuonis, -ė; -as, -ė: įkaitas, -ė, -ys, -ė: kankinys, -ė.

ASMENŲ PAVADINIMAI IŠ VEIKSMAŽODŽIŲ

67

5. PERSONBETECKNINGAR UTAN PAR

På grund av att motsvarande referent saknas betecknar en liten del av personbeteckningarna, som anger den som utför en handling eller innehar en egenskap, endast ett av de grammatiska könen – maskulinum eller femininum. Det rör sig om substantiv som betecknar en verksamhet eller sysselsättning som är typisk endast för det ena könet (män eller kvinnor): angliakasys, artójas, auklė, slaugė, gimdyvė. Sådana beteckningar är enstaka avledningar. Ofta beror detta inte på ordbildningssystemet utan på fördelningen av sociala roller i samhället (jfr Boel 1976: 16–73). Detta framgår av de verbala personbeteckningar som syftar på män eller kvinnor som ägnar sig åt sådant som i samhället betraktas som uteslutande manliga eller kvinnliga områden, t.ex. arbete: žiedžius, kalvis ir priemėja, pribuvėja, nešiotė; krig: minuotojas, karvedys; promiskuitet: svetimoteriautojas, žagintojas ir padraika. Personbeteckningar utan par bör alltså betraktas som undantag från den allmänna ordbildningsmodellen för mobila substantiv. Detta stöds också av det faktum att det vid sidan av de flesta maskulina personbeteckningar är fullt möjligt att bilda feminina motsvarigheter, precis som det finns sådana vid sidan av personbeteckningar för andra verksamheter som till synes är uteslutande manliga. Jfr: angliakasys, auksak asys, men molkasýs, -ė, rūdakasýs, -ė, žemkasýs, -ė; dar kalnavertys ir kelmavertys, -ė. Eller, vid sidan av vissa feminina personbeteckningar, exempelvis slaugė, är slaugas möjligt; vid sidan av gimdytoja är gimdytojas möjligt (och används ofta av talare). Den feminina beteckningen priemėja är ett lexikaliserat substantiv bildat av det mobila substantivet priemėjas, -a och kan betraktas som en homonym till detta, eftersom den bygger på samma grundverb.

I en alltmer moderniserad värld, där fördelningen av sociala roller mellan könen blir allt mindre tydlig, hindrar modellen för bildning av mobila substantiv i litauiskan inte att nya motsättningar som uppstår markeras: manlig utövare av en handling – kvinnlig utövare av en handling; manlig innehavare av en egenskap – kvinnlig innehavare av en egenskap.

6. SLUTSATSER

Utifrån olika ordbildningsbetydelser, baser, formanter och semantik kan verbala personbeteckningar delas in i två klasser: beteckningar för dem som utför handlingar och beteckningar för innehavare av verbala egenskaper. Förhållandet mellan dem är 53,6%: 46,3%. Tillsammans med substantiviska avledningar bildar de en ordbildningsmässig ”personkategori”, motsvarande sådana substantiviska ordbildningskategorier som handlingsbeteckningar, redskapsbeteckningar osv. I litauiskan bildas ständigt nya ord enligt modellen för mobila substantiv (SM), i takt med att nya företeelser uppkommer. Klassen är alltså produktiv, levande och öppen. Dessutom bildas substantivpar regelbundet i litauiskan beroende på referenternas kön.

68 |

JUDITA DŽĖŽULSKIENĖ

TABELL 1. BETYDELSER HOS PERSONBETECKNINGAR SOM UTTRYCKS MED VERBALA MOBILA SUBSTANTIV

Betydelser för dem som utför handlingar Procent Betydelser för innehavare av egenskaper Procent Utförare av fysiska materiella handlingar 34,5 Efter sysselsättning 8,6 Uttryckare av mellanmänskliga relationer 8,3 Efter en föränderlig ofrivillig fysisk situation 8 Utförare av mentala handlingar 6,7 Efter viljemässigt frambringade ljud 4,5 Uttryckare av dynamiska handlingar 2,5 Efter mellanmänskliga relationer 4,2 Talare 1,1 Efter psykiskt tillstånd 4,2 Uttryckare av sinnesförnimmelser 0,5 Efter dynamiska handlingar 4,1 Efter ofrivilligt frambringade ljud 3,4 Efter mental verksamhet 3,2 Efter en utomstående persons handling 2,6 Efter ofrivilligt fysiskt tillstånd 1,7 Efter utfallet av en upplevd process 1,3 Efter existentiellt tillstånd 0,5 Totalt 53,6 Totalt 46,3

LITERATŪRA

AMBRAZAS, S. 1993: Daiktavardžių darybos raida. Lietuvių kalbos veiksmažodiniai vediniai, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

AMBRAZAS, V., ed. 1994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

BOEL, E. 1976: Le genre des noms désignant les professions et les situations féminines en français moderne. Revue roman 11, 16–73.

CORBETT, G. 1991: Gender, Cambridge: University Press.

ERMAKOVA, O. P. 1984: Лексические значения производных слов в русском языке, Москва: Русский язык.

HALLIDAY, M.A.K. 1985: An Introduction to Functional Grammar, London: Edward Arnold.

JAKAITIENĖ, E. 1988: Leksinė semantika, Vilnius: Mokslas.

KEINYS, S. 1999: Bendrinės lietuvių kalbos žodžių daryba, Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla.

KNIUKŠTA, P. 1976: Priesagos -inis būdvardžiai, Vilnius: Mintis.

LABUTIS, V. 1994: Lietuvių kalbos sintaksė 1, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

LESKIEN, A. 1891: Die Bildung der Nomina im Litauischen, Leipzig: Hirschel.

OTRĘBSKI, J. 1965: Gramatyka języka litewskiego, Warszawa: Państwowe Wydawnictwo Naukowe.

SERVAITĖ, L. 1984: Lietuvių kalbos leksiniai statyvai. Kalbotyra 35 (1), 77–85.

ASMENŲ PAVADINIMAI IŠ VEIKSMAŽODŽIŲ | 69

Skardžius, P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Sližienė, N. 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Urbutis, V. 1965: Daiktavardžių daryba. In: Ulvydas, K., red., Lietuvių kalbos gramatika 1, Fonetika ir morfologija, Vilnius: Mintis, 251–474.

Urbutis, V. 1978: Žodžių darybos teorija, Vilnius: Mintis.

Valeckienė, A. 1996: Dėl veiksmažodinių būdvardžių darybos. LKMA suvažiavimo darbai 16, 125–131.

Valeckienė, A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Zverev, A. D. 1972: Выражения направления производности в русском языке. Тихонов, А. Н., ред. Актуальные проблемы русского словообразования 1, Самарканд: Самаркандский гос. университет им. А. Навои, 72–80.

Judita Džežulskienė

Vytauto Didžiojo universitetas

Lietuvių kalbos katedra

Donelaičio g. 52, 3000 Kaunas, Lietuva

Gauta 2001 06 04