Acta Linguistica Lithuanica

LXI (2009), 41 – 59

De statiska lokalkasus hos Bretke och i andra gammallitauiska texter från 1500- och 1600-talen^*

GINA KAVALIŪNAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

Artikeln behandlar statiska lokalkasus i litauiska texter från 1500- och 1600-talen (Daukša, Chylinski, Bretkūnas). Det visas att fördelningen mellan inessiv och adessiv bestäms av animacitetshierarkin: nominalfraser högre upp i animacitet har endast adessiv, medan inanimata endast har inessiv. Den komplementära fördelningen mellan dessa två kasus visas tydligt genom sådana heterogena nominalfraser som žmogup atgimditame (DP). Bretkūnas språk tycks i detta avseende skilja sig från hans samtidas: han är den ende som använder inessiviska 1:a personens singularispronomen som manyje (vid sidan av adessiven manipi). Han tvekar mellan formerna musui och musip(i), jusui and jusip(i), savęie and savip(i), och rättelser är vanliga. Vid sidan av den regelbundna inessiven jame har han också jamije (efter mönster av tavyje, savyje?). Här föreslås att sådana inessiver som manyje, Dievije (i stället för Dievipi) etc. skapades ad hoc av Bretkūnas, och att det levande språket endast hade adessiver. Detta tycks även gälla tredje personens inessiv jamije, som används som animat motsvarighet till jame.

1. DE STATISKA LOKALKASUSEN I GAMMALLITAUISKA: FORSKNINGSLÄGET

Frågan om användningen av statiska lokalkasus (inessiv och adessiv) i litauiskan samt den påstådda sammanblandningen av dessa kasus har redan fått ganska stor uppmärksamhet i facklitteraturen. I det för-

^* Den föreliggande uppsatsen är en utvidgad och förbättrad version av ett arbete som 2003 belönades i PRO BALTICA-forumets internationella tävling för den bästa undersökningen av Bretkes verk. Eftersom den ursprungligen planerade publiceringen av tävlingsbidragen uppenbarligen övergavs, har författaren beslutat att använda texten på annat håll.

41

GINA KAVALIŪNAITĖ

sta ställe bör Laigonaitės uppsats om användningen av lokalkasus på litauiska språköar utanför Litauen nämnas (1957:27). Som den viktigaste orsaken till sammanblandningen av de båda kasusen anger hon den ljudlagsenliga förkortningen av postpositionen. Laigonaitė anför exempel inte bara från nutida dialekter, utan även från gammallitauiska skrifter (žmonėse bediewiūḟemp ir neystikimūḟemp DP 44_52–53). I sin bok Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XXVII amžiuje (1967: 120) skriver Palionis att adessiv och inessiv från början varit nära förbundna med varandra både i fråga om betydelse och syntaktisk användning, och anför exempel på sammanblandning av de båda kasusen, såsom: žmōgųp atgimdāmē DP 255₃₅, kókfai ne wienamę žmōgųp ne bū DP 477₁₈. Rosinas (1995: 65) anför exempel från nyare litauiska dialekter på synonym användning av inessiv och adessiv, och återger även Laigonaitės exempel från Daukšas postilla. Som en sannolik orsak till att adessiv upphörde att vara ett självständigt kasus anger han också den ljudlagsenliga förkortningen av ändelsen. I sin senaste bok behandlar Rosinas (2001: 140–143) ingående neutraliseringen av motsättningen mellan inessiv och adessiv. Han visar att neutraliseringen först måste ha ägt rum i vissa noggrant avgränsade kontexter, nämligen med statiska verb som būti, gyventi, rasti. Enligt Rosinas (2001: 142) har adessiv endast behållit sin karakteristiska betydelse där en process i det mänskliga medvetandet beskrivs; som orsak till neutraliseringen av oppositionen mellan inessiv och adessiv anges åter sammanfallet mellan inessiv- och adessivformer till följd av postpositionens förkortning. Gelumbeckaitė anför exempel ur Bretkes bibel på användningen av båda lokalkasusen samt på ersättning av inessiv med adessiv och framför försiktigt antagandet att orsaken till att adessiv ersätter inessiv med verb som betecknar processer i det mänskliga medvetandet kan vara att adessiv, till skillnad från inessiv, kan få betydelsen av Adessivus sympathethicus eller Adessivus possessivus (Gelumbeckaitė 1997: 189–190). Maskuliūnas (2000: 205–206) anför från Daukšas Postill och Szyrwids Punktai sakimu ett stort antal ställen där både inessiv och adessiv förekommer med samma possessiva betydelse. De nämnda forskarna menar att funktionsskillnaden mellan inessiv och adessiv har gått förlorad i själva språksystemet.

42

Die statischen Lokalkasus bei Bretke und in anderen altlitauischen Texten

Anders äußert sich zu dieser Frage Range (1995: 99–101). Letzterer kommt aufgrund einer Untersuchung zur Verwendung des Inessivs und des Adessivs bei Bretke zum Schluss, die Ursache der Vertauschung dieser Kasus sei im Einfluss der Übersetzungsvorlagen zu suchen. Zusätzliche Beispiele für die Neutralisierung des Gegensatzes zwischen Inessiv und Adessiv führt er aus Moswids Schriften sowie aus Daukšas Postille an. In ihrer Doktorarbeit pflichtet Gelumbeckaitė (1999: 241) dem von Range geäußerten Gedanken bei, die deutsche Konstruktion mit bey dürfte zum Ersatz des Inessivs durch den Adessiv beigetragen haben. Nach den Forschungsergebnissen von Eglė Žilinskaitė (2007: 408–409) dürften zur Verwendung des Adessivs in Daukšas Postille die in der polnischen Vorlage auftretenden Konstruktionen u + Gen. und przed + Instr. beigetragen haben: Diese stehen bei den Übersetzungsvorlagen solcher Verba wie pulti, stotis usw. sowohl zur Bezeichnung der Ortsruhe in der Nähe eines Gegenstandes sowie für Angabe der Richtung nach einem Gegenstand hin. Solche Fälle, wo von einem und demselben Wort sowohl Inessiv wie auch Adessiv gebildet werden, sind ganz vereinzelt:

degs anóie úgnìie ant’ ámžiu be gâfo DP 607; ßìldes’ úgnìp [Petras] DP 158; pats Christùs perfónoie fawóie / krikßtìtu 357₃₆; ne geyde pakàiaus perfônayp nórint didžiaufèip’ 42₁₂ (jfr Žilinskaitė 2007: 419).

2. OM DET INBÖRDES FÖRHÅLLANDET MELLAN DE STATISKA LOKALKASUS

En undersökning av användningen av adessiv i Chylinskis översättning av Nya testamentet har visat att översättningsförlagorna inte har någon betydelse för valet av lokalkasus (Kavaliūnaitė 2001: 93–111). För valet av adessiv respektive inessiv är det inte prepositionerna som används i förlagan, utan nominalfrasernas kategoriska egenskaper som är avgörande. Användningen av adessiv är knuten till animathet, medan användningen av inessiv är knuten till inanimathet. Animathet ska här inte förstås referentiellt, utan i betydelsen av Silversteins animathetshierarki. Vissa ordklasser är i sig markerade som animata respektive inanimata. Som väntat är personliga pronomen i första och andra person markerade som animata, eftersom de

43

GINA KAVALIŪNAITĖ

normalt alltid syftar på människor. Men även tredje personens pronomen står högre än substantiven, och bland de senare står egennamn högre än appellativ och så vidare. Om en grammatisk regel, till exempel en regel för kasusmarkering, är känslig för animathet, kommer dess verkningsområde framför allt att omfatta de kategorier som rankas högre i animathetshierarkin. En schematisk framställning av Silversteins animathetshierarki återges här efter Anderson (1985: 183):

Schema 1. Silversteins animathetshierarki

Användningen av adessiv hos Chylinski återspeglar ganska exakt denna animathetshierarki. Vanligast är adessivformerna av första och andra personens personliga pronomen samt reflexivpronomenet (206x). Därefter följer egennamnen (177x), demonstrativa pronomen, tredje personens personliga pronomen och relativa pronomen (113x). Mest sällsynta är adessivformer av personbetecknande appellativ (8x) samt adjektiv (3x). Adessiv bildas inte av icke-personliga animata eller av inanimata substantiv. Här bör man beakta att orden dievas, tévas och sūnus som syftar på den kristne Guden och hans personer har räknats till egennamnen, vilket med tanke på textens särart torde vara rimligt.

Kasusvalets oberoende av den preposition som används i förlagan illustreras av följande exempel:

Diewiep nes wifi dayktey ira padabni ChNT (want alle dingen zijn mogelick by Godt StB) Mk 10,27;

44

Die statischen Lokalkasus bei Bretke und in anderen altlitauischen Texten

Och (det) Ord var Diewiep ChNT (och Ordet var by Godt StB) Joh 1:1;

Och min själ fröjdar sig diewiep Jzganitojep min ChNT (Och min själ gläder sig i Godt / min Frälsare StB) Luk 1:47;

Så går det för den som [...] inte är rik Diewiep ChNT (Så går det [med den] som [...] inte är rik in Gode StB) Luk 12:21.

Både in Godt och by Godt återges med adessiv, uppenbarligen därför att det inte fanns någon motsvarande motsättning i Chylinskis språksystem. Om det hade funnits en inessiv för animata, skulle det ha varit självklart att använda detta kasus som motsvarighet till den nederländska prepositionen in, eftersom motsvarigheten ”nederländska in = litauisk inessiv” förekommer vid inanimata. Man finner den till exempel på följande ställe:

Ett rop hördes Ramoy ChNT (En röst hördes in Rama StB) Matt 2:18.

Att motsättningen mellan nederländska in och by in i Chylinskis språksystem i princip kan återges, är lätt att konstatera för inanimata. Den återges visserligen inte genom en motsvarande motsättning ”inessiv: adessiv”, utan by översätts i fråga om inanimata med prepositioner, oftast med pas:

Petrus [...] värmde sig pas ugni ChNT (Och Petrus [...] värmde sig by het vyer StB) Mark 14:54.

Innan vi går över till att diskutera särdragen i användningen av adessiv hos Bretke¹ ska först de viktigaste användningssätten för adessiv hos Bretke och andra författare (Chylinskis, Daukša) kort beskrivas. Adessiv betecknar:

1) lokalisering i människans andliga sfär, ofta uppfattad som området för gudomlig verksamhet:

bevara genom den helige Ande, som bor mufjmp ChNT (bevarad [...] genom den Helige Ande / som in ons bor StB) 2 Tim 1:14;

¹ Wilent använder inessiv i stort sett på samma sätt som Bretke, men hans språkbruk beaktas inte i denna uppsats.

45

Gina Kavaliūnaitė

Szirdi ne išągtą teikis manīp padarit’ mielaulias Wießpatie DP 534¹¹ (Serce czyłte ráćį we mnie įprawić miły Páńie Wuj 580^47–48); Didefnis <tikejimas> búvo taip’ ligōnįp žmōnaip DP 369¹⁴ (Wietßa <wiara> býłá v tey chorey niewiáłty Wuj 381³¹); Ne tarket / mes ławipi dumofim / mes Abrahama turim Tiewu BP II 240¹⁵²; Nefa iei Sodomoia thie Darbai butų nufsidawę, kurie tawip nufsidawę BNT (För om de gärningar hade gjorts i Sodom som har gjorts hos dig LB; Quia si in Sodomis factae fuissent virtutes quae factae sunt in te V) Mt 11,23.

2) föremålet eller området för mänskliga tankar respektive känslor:

Turekit wiera Diewiep ChNT (Ha tro på Gud StB) Mk 11,22; och min ande gläder sig / Diewiép įžganitoiįp manámp DP 471^12–13 (Och min ande fröjdade sig / i Gud, min frälsare Wuj 502⁸); Bei fchitaip apturetu amßina poniep Diewip giwenima ir ifchganima BP I 268¹⁸; nefanga Diewiep pigus ira kiekwienas ßadis BNT (Ty inget är omöjligt för Gud LB; quia non erit impossibile apud Deum omne verbum V) Lk 1,37.

3) lokalisering i närheten av eller i omgivningen av en person:

Kurſey buvo Storaſteyp Serguſiep Powilep žmogump įßmintingamp ChNT (Welche was by den Stadthouder Sergius Paulus / eenen verstandigen man StB) Apd 13,7; taӡiau rádo tatái húkiie ſawamé ir ſunų ſawąmp DP 355²⁹ (prӡedfié naydował to w domu ſwoim / y w ſynie ſwoim Wuj 367^17–18); Ne gerai darai jog brolio moteri ſawip laikai BP I 29⁶; nes radai malane Diewip BNT (du haft gnade bey Gott funden LB; invenisti enim gratiam apud Deum V) Lk 1,30.

4) lokalisering mellan flera föremål, bland en grupp personer:

² Vid insamlingen av materialet användes den elektroniskt framställda konkordansen till Bretkes Postille vid Litauiska språkets institut i Vilnius.

46

Die statischen Lokalkasus bei Bretke und in anderen altlitauischen Texten

Så talade jag till er, medan jag var juſimp ChNT (Dēle dingen hebbe ick tot u gesproken / by u blijvende StB) Jn 14,25; han hade ingen plats iūſemp DP 41₂ (nie miał v nich mieśćá Wuj 40₃₁); Och Jesus växte till i vishet, ålder och nåd hos Gud och Szmonijamp BP I 162₁₁; om sådana gärningar hade skett i Tyros och Sidon som de iuſip skedde BNT (weren solche Thatten zu Tyro vnd zu Sidon geschehen, als bey euch geschehen find LB; quia si in Tyro et Sidone factae essent virtutes quae factae sunt in vobis V) Mt 11,21.

5) lokalisering inne i ett föremål:

uzfodyno Winniczią [...] ir ikafe jeyp profa-wina ⇒ ſpauftuwa ChNT (wijngaert planted[e] [...] ende groeſ eenen wijnperſback daer in StB) Mt 21,33; Ir prānaſiep. Biſo Wielſpatis iźgēlbeſſiu iūs Wielſpatiē Dievē ių DP 257 (Y v Proroká; Mowi Pan /żbawię ich w Panu Bogu ich Wuj 265₂₈).

Denna betydelse tycks inte vara belagd vare sig i BP eller i BNT.

6) lokalisering i närheten av ett föremål. Hos Chylinski är adessiv i denna betydelse inte belagd. Några exempel finns dock i DP och BP:

palikig afierą ſawą attōriųp DP 296₉ (ofiáruiß dar twoy do ottaržá Wuj 304₂₂); nekורios moteriſchkes muſiſchkiu / kuros ankſti buwa Grabiepi BP II 17₁₆.

Nach Angabe von Eglė Žilinskaitė (2007:408) machen solche Adessive 6,43% sämtlicher Belege des Adessivs aus. Nach Angabe von Gelumbeckaitė (1997: 191–192) ist diese Verwendungsweise des Adessivs auch im BNT nicht belegt.

I ChNT uttrycker inessiv lokalisering i förhållande till ett livlöst föremål. Inessiver av animata för att uttrycka en process i människans medvetande är inte belagda. När inessiv bildas av animata rör det sig om pluralformer, och betydelsen är lokalisering mitt i en grupp människor. Det rör sig

47

GINA KAVALIŪNAITĖ

här om en betydelse som i sig inte är knuten till animacitet. I plural bildas adessiver regelbundet endast av de ordklasser som står högst i animacitetshierarkin, dvs. av pronomen i första och andra person; annars används oftast inessiver. Jämför till exempel:

En Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och juſjmp wiſoje ChNT (Een Godt ende Vader van alle / die daer is boven alle/ ēn door alle / ende in u alle StB) Ef 4,6.

I detta exempel finner man en adessiv bredvid en inessiv inom samma nominalfras. Det finns uppenbarligen ingen skillnad i kasusbetydelse mellan dem; det finns endast en skillnad i fråga om markeringen av animacitet.

Även hos Daukša och i Bretkes postilla är användningen av adessiv knuten till animacitet. Adessiver av inanimata är ytterst sällsynta, t.ex. attoriųp DP 296₉, och grabiepi BP II 17₁₆. Rosinas skriver om detta: ”i meningar med verben būti, gyventi och andra används endast adessiv av participiella pronomen och reflexivt pronomen, medan genitiva pronomen och nominalord, utöver adessiv, ofta också används i inessiv” (2001: 141).

Vidare påpekar Rosinas att ”delsystemet för personliga participiella pronomen och reflexivt pronomen (alltså just de pronomen som står högst i animacitetshierarkin — G. K.) i Daukšas texter saknar inessiv; i dess ställe används adessiv, som oftast uttrycker ett inre tillstånd” (2001: 140). Detta överensstämmer helt med vad som har konstaterats om Chylinskis språksystem. Enligt Rosinas är inessiver av personliga pronomen i första och andra person inte belagda enbart hos Daukša, utan även i Pietkiewicz’ katekes och hos Szyrwid (Rosinas 1995: 17–20; 2001: 140). Sådana inessiver förekommer endast hos Bretke och Wilent. Denna anmärkningsvärda egenhet i dessa författares språk bör därför undersökas särskilt.

3. INESSIV HOS INANIMATA SUBSTANTIV VID BRETKE

Till att börja med kan man konstatera att det även hos Bretke finns en koppling mellan adessiv och animacitet. För de kategorier som rankas högst i animacitetshierarkin, nämligen pronomen i första

48

Die statischen Lokalkasus bei Bretke und in anderen altlitauischen Texten

och andra person samt reflexivpronomenet, använder Bretke regelbundet adessiv:

Nefa iei Sodomoia thie Darbai butu nuſsidawę, kurie tawip nuſsidawę BNT (Ty om de gärningar som skedde i Sodom hade skett hos dig LB; Quia si in Sodomis factae fuissent virtutes quae factae sunt in te V) Mt 11,23; Ir netur ßaknų ſawimp BNT (och har ingen rot i sig LB; et non habent radicem in se) Mk 4,17; Dwafe Wieſchpaties ira manip BP II 47₂₆; Ir IEſus daukſinoli iſchmintije / ſenatweie ir maloneie Diewiep ir S₃moniſamp BP I 162₁₁.

Fördelningen mellan adessiv och inessiv framträder tydligt i följande exempel. I samtliga fall rör det sig om den heliga Skrift eller delar av den, men där en bok betecknas med författarens namn står adessiv, medan inessiv används i övriga fall:

Schwentamip Ianip trecziame puguldime BP I 420₂₀; Ponas IEſus Kriſtus wadinna Pharifeuſchus Raſſabin̄ikais / Schwentamip Ianip deſchim tame paguldime BP II 61₂; neſa ghi Schwentame raſchte liudima dūſt BP II 88₂₋₃; tada Ponas Diewas Schwentame ßodie / koſnam pamokſla dūſt BP II 279₁₄.

Eftersom fördelningen mellan adessiv och inessiv styrs av substantivets kategoriska egenskaper, så att vissa substantiv normalt endast bildar adessiv och andra däremot endast inessiv, står de två i ett förhållande av komplementär distribution. De bör därför inte betraktas som helt självständiga kasus, utan endast som varianter av ett och samma lokalkasus (jfr Smoczyński 2001: 215).

Hos Bretke behandlas emellertid personliga pronomen annorlunda än hos Daukša och Chylinski. Här finner vi inessivformer av personliga pronomen i första och andra person samt av personbeteckningar för att uttrycka en process i det mänskliga medvetandet eller i människans inre väsen.

paſinfite, kaip eſch mano Tiewieie → Tiew + pi eſmi, ir jus manyie → manipi ir eſch iuſuie → iuſuie/iuſuia → iuſpi BNT (ni skall inse att jag är i min Fader, och ni i mig, och jag i

49

GINA KAVALIŪNAITĖ

er LB; cognoscetis quia ego sum in Patre meo et vos in me et ego in vobis V) Joh 14,20;

ir ſunus tawa kuris → kurie taweie ira BNT (et filios qui in te sunt V; och dina barn med dig LB Luk 19,43) Luk 19,44;

Satanas [...] ſaweie pats ne ſudera BNT (Satan [...] är oenig med sig själv LB; Satanas consurrexit in semetipsum V) Mark 3,26;

Er ne dege ſchirdis muſu muſui BNT (nonne cor nostrum ardens erat in nobis V; Brann inte vårt hjärta in vns LB) Luk 24,32;

Pharifeuſchas ſtowedams / teipo pats ſawije meldefi BP II 353₃; tada permanik ir ßinnok ſchitai ſchtiefos Schwenta Dwaſe tawije darancze BP II 125₂₀.

Det bör dock observeras att sådana Inessiver inte sällan har korrigerats till Adessiver av Bretke själv:

kaip anis taipo ſawÿa dumoio → anus taipo ſawipi dumoiencзius BNT (att de alltså tänkte hos sig själva LB; quia sic cogitarent intra se V) Mark 2,8;

dumaia ſawei → ſawip BNT (et cogitabat intra se V; och han tänkte för sig själv LB) Luk 12,17;

bilaia ſawÿe → ſawÿp BNT (autem dixit intra se V; tänkte han för sig själv LB) Luk 18,4.

Sådana ställen, där en Inessiv ersätts av en Adessiv, vittnar om Bretkes osäkerhet beträffande Inessivens lämplighet i sådana kontexter. Range (1995: 99–101) förklarar sådana variationer med inflytande från förlagan. Det är faktiskt mycket möjligt att den tyska konstruktionen med in och dativ kunde skapa förutsättningar för en sådan användning av Inessiven, även om bruket av liknande konstruktioner i förlagorna inte hade något märkbart inflytande på valet av Lokalkasus hos Chylinski. På motsvarande sätt kan den tyska konstruktionen med bey hos Bretke åtminstone i enstaka fall ha föranlett att en Inessiv ersattes av en Adessiv (BNT Luk 12,17; Luk 18,4 etc.).

Trots detta kan förlagornas inflytande inte ha varit den enda orsaken till sådana ändringar. I BNT finns flera exempel på att en Inessiv ersätts av en Adessiv utan att förlagan kan ha främjat användningen av en Adessiv:

50

Die statischen Lokalkasus bei Bretke und in anderen altlitauischen Texten

ljus som i dig → tawipi är BNT (lumen quod in te est V; ljuset i dig [...] lyser LB) Luk 11,35; förstå, hur jag är i min Fader → Tiew+pi, och ni i mig → manipi och jag i er → iufuje/iufuią → iufpi BNT (ni skall inse att jag i min Fader är, och ni i mig, och jag i er LB; cognoscetis quia ego sum in Patre meo et vos in me et ego in vobis V) Joh 14,20.

Både Luther och Vulgata har konstruktioner med in på dessa ställen. I dessa fall kan alltså ingen annan grund ha funnits för korrigeringarna än översättarens språkkänsla. Samma intryck får man vid närmare granskning av de ställen där åtminstone den tyska texten har andra prepositioner än in:

om de ting som i oss → muſip har blivit fullbordade BNT (quae in nobis conpletae sunt rerum V; om de händelser som bland oss har ägt rum LB) Luk 1,1;

de gärningar som i er → iufip har utförts BNT (virtutes quae in vobis factae sunt V; gärningar [...] som bland er har skett LB) Luk 10,13;

jag har talat till er, medan jag hos er → iufipi varit BNT (haec locutus sum vobis apud vos manens V; detta har jag talat till er, eftersom jag hos er har varit LB) Joh 14,25.

I den tyska texten står det i några fall bey, men det finns också andra motsvarigheter. Orsaken till korrigeringen muſui → muſip måste ha varit en annan; orsakerna kommer att behandlas nedan.

Vidare bör följande beaktas. För att göra trovärdigt att orsaken till att Inessiv ersätts med Adessiv står att finna i den tyska förlagans inflytande, måste man visa att det i Bretkes översättning över huvud taget finns en regelbunden motsvarighet mellan den litauiska Adessiven och den tyska prepositionen bey. I så fall skulle man förvänta sig en sådan ekvivalens även med Inanimata. Vi konstaterar emellertid att prepositionsförbindelser med bey och Inanimata hos Bretke inte motsvaras av Adessiver, utan av prepositionsfraser:

och värmde sig vid ljuset LB (ir ſildies a pas ſwākę BNT; et calefaciebat se ad ignem V) Mark 14,54;

51

GINA KAVALIŪNAITĖ

ſtund aber bey dem creutze LB (ſtoweio prieg Krijsaus BNT; Stabant autem iuxta crucem V) Jn 19,25; teuffet noch zu Enon, nahe bey Salim LB (krikſchtya Enone, arti Salim → Salem BNT; baptizans in Aenon iuxta Salim V) Jn 3,23; bey dem puſch LB (pas erſchkieczius → kruma → pas krumus BNT) Lk 20,37; nahe bey der wuſte LB (arti puſchchczos BNT; iuxta desertum) Jn 11,54.

För övrigt bör det påpekas att även förbindelser med med animata inte alltid återges med adessiver. Här följer ett exempel med ett icke-personligt animatum:

vnd war bey den Thieren LB (buwo su Sverimis BNT; Eratque cum bestiis V) Mk 1,13.

Ofta lät Bretke sig uppenbarligen vägledas av sin språkkänsla, och ibland måste han ha övervägt för sig själv vilken form som skulle vara den riktigare i det givna fallet. Å andra sidan strävade han uppenbarligen efter att återge vissa distinktioner i förlagorna när det gällde användningen av prepositioner, eftersom de var viktiga för en korrekt förståelse av de aktuella textställena. Så kan skillnaden mellan i Gud (in Deo) och hos Gud (apud Deum) knappast ha framstått för Bretke som ett rent syntaktiskt eller stilistiskt betingat fenomen utan teologiska implikationer. Eftersom sådana uttryck förekommer ganska ofta i texten, kände han sig dessutom manad att här gå så konsekvent till väga som möjligt och överallt använda samma form, nämligen inessiven, där den latinska eller tyska texten hade i. I fallet med ett animatum som far fanns i det levande folkspråket sannolikt endast adessiven tėviep, vars normala betydelse var ”hos fadern” (”i faderns hus”). Betydelsen ”i fadern” var sannolikt främmande för folkspråket, eftersom sådana metaforiska användningssätt egentligen bara kunde förekomma i religiösa sammanhang. För att återge uttrycket i Fadern, in dem Vater kunde han antingen bilda en inessiv som inte fanns i folkspråket, eller använda den faktiskt förekommande adessiven, varvid möjligheten att skilja mellan ”i Fadern” och ”hos Fadern” måste uppges.

En jämförbar grund för användningen av adessiven i stället för

52

Die statischen Lokalkasus bei Bretke und in anderen altlitauischen Texten

inessiven under inflytande från den (tyska) förlagan kan knappast ha funnits. För det första tycks det, som framhållits ovan, inte ha funnits någon regelrätt motsvarighet mellan adessiven och någon tysk preposition. För det andra innebär ersättningen av en inessiv med en adessiv vid animata egentligen att en form med grund i det litauiska språksystemet ersätts av en form som införts under främmande inflytande.

Som framgått ovan placeras 3:e personens pronomen något lägre i animacitetshierarkin än 1:a och 2:a personens pronomen. Detta hänger samman med att de kan syfta såväl på levande som på livlösa företeelser. Trots detta står pronomenen som helhet högre i animacitetshierarkin än substantiven. Denna relativt höga placering av 3:e personens pronomen leder ibland till att deras adessiver syftar på livlösa företeelser. Det grammatiska draget animacitet styrs nämligen inte av referensen, utan av en kategoris allmänna placering i animacitetshierarkin. Detta framträder särskilt tydligt hos Chylinskis, som på flera ställen använder den maskulina formen jampi om något livlöst:

Ir → O kad kokian Mieſtan aba kieman ateyſite → ieyſit, Kłauſkites kas tęn → jampi ira wertas → wertu ChNT (Ende in wat fſadt ofte vlecke ghy fult inkomen / onderloeckt wie daer in weerdigh is StB) Mt 10,11.

För Bretke tycks denna utvidgade användning av tredje personens pronomina i adessiv inte vara karakteristisk. Däremot är adessivens användning om levande referenter väl belagd:

nóg ſcho Kriſtaus niekur neatſtokem / net iampi ſtipra wiera ikki ſmerties ſawa ifſilaikikem BP I 124₁₃; Tu eſſi Sunus Diewo giwoio. Iampi giwena pilnjbe Deiwiftes kunifchkai BP II 88₆.

För icke-levande referenter tycks Bretke däremot endast ha använt inessiven:

som om det inte funnes någon annan [som] så grundligt skulle ha kallat till sig [dem] som det inte skulle finnas bröd hos iame BP I 211₂₁.

En jämförelse mellan Bretke och Chylinskis försvåras för övrigt av det faktum att Bretke ofta använder adverbet tę där Chylinskis använder ett lokalkasus av personpronomenet om något livlöst (t.ex. Mt 10, 11, Mt 21, 33 osv.).

53

GINA KAVALIŪNAITĖ

Där det handlar om levande väsen kan man hos Bretke iaktta en märklig variation. På flera ställen finner vi en inessiv, som Bretke senare själv har rättat till en adessiv:

ne wienas bilas ſmerczia ne randu iame → elch newienas prziafties ſmerczio ne randu iampi BNT (nullam causam mortis invenio in eo V; Jag finner ingen dödsorsak an jm LB) Luk 23,22; Kurſai walga mana Kuną ir gieria mana Kraughį, paſsiliektis manyè → manipi, ir elch iame → iamimp BNT (Qui manducat meam carnem et bibit meum sanguinem in me manet et ego in illo V; Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förblir in mir, och jag in jm LB) Joh 6,56.

Här bör man också lägga märke till det märkliga faktum att inessiven för levande väsen uppvisar två olika former: iame och iamije. Den förra tycks syfta på något livlöst, den senare på något levande. Jämför med det ovan anförda stället BP I 211²¹:

Nu eſti ſunus zmogaus perſchwiefſtas / ir Diewas iamije ira perſchwiefſtas BP I 363¹⁵; lei Diewas apſchwiefſtas eſt iama, tada Diewas ghi teipaieg perſchwieceg iama pacziama BNT (Om Gud har blivit förhärligad in jm, så skall också Gud förhärliga honom in jm ſelbs LB; si Deus clarificatus est in eo et Deus clarificabit eum in semet ipso V) Joh 13,32.

Visserligen syftar iame i Luk 23,22 på Jesus, men det är nog ingen ren tillfällighet att Bretke strök just denna form och ersatte den med adessiven iampi. Även formen iamije har visserligen ibland strukits och ersatts med en adessiv:

ne tiefos nera iama → iamp BNT (och det finns ingen orättfärdighet an jm LB; et iniustitia in illo non est V) Joh 7,18.

Formen iamije förekommer på olika ställen och kan därför inte vara något rent skrivfel. Hos andra gammallitauiska författare tycks denna form inte vara belagd. Rosinas (1995) nämner den inte. Frågan är om det här inte rör sig om en nybildning av Bretke. Man kan nog anta att tredje personens maskulina personliga pronomen i Bretkes språksystem (liksom i Chylinskis språksystem) saknade en inessiv för levande väsen.

54

Die statischen Lokalkasus bei Bretke und in anderen altlitauischen Texten

Eftersom Bretke strävade efter att återge den preposition in som användes i källspråken (latin och tyska), gjorde han detta med hjälp av inessiven och kompletterade de former som saknades utifrån produktiva mönster. Iamije torde ha bildats efter mönster av maneie, tawie, ſaweie. Även beträffande denna form kan man iaktta en viss osäkerhet, eftersom inessiven ofta har korrigerats till en adessiv. Bretke kan ha uppfattat iame som en form markerad för livlöshet. Detta kan ha varit anledningen till att han antingen ersatte den med adessiven eller, efter mönster av maneie, tawie, bildade en animat sidform. Men inte heller den senare tycks ha tillfredsställt honom helt, eftersom även den ibland rättas till en adessiv.

Utöver den gåtfulla formen iamije, som inte har uppmärksammats i litteraturen, bör ytterligare inessivformer nämnas. De är belagda hos Bretke men okända hos övriga gammallitauiska författare. Det gäller formerna för andra person pluralis muſui(e), iuſui(e) (om dessa former, se Rosinas 1971: 147–152):

Er neſinnat […] iog dwafe Diewo iuſuie giwen BP II 370₁₈; Er neſinot / iog kunas iuſu Baßnicze eſti Dwafīos iuſuie giwenanc̄ios BP II 370₂₂.

Även här är det tänkbart att vi har att göra med former som Bretke bildat på konstlad väg, eftersom endast adessiver är belagda hos andra författare. Former­na muſui(e), iuſui(e) tycks inte heller ha tillfredsställt Bretke, eftersom han på olika ställen ersatte dem med adessiver:

tų daiktų, kurie muſui → muſip nulsidawe BNT (ordinare narrationem quae in nobis completae sunt rerum V; om händelserna som vnter vns har ägt rum LB) Luk 1,1; magnbes kurias iuſui → iuſip daritas ira BNT (factae fuissent virtutes quae in vobis factae sunt V; gärningar, […] som bey euch har skett LB) Luk 10,13.

4. SLUTSATSER

När det gäller användningen av de statiska lokalkasus (inessiv och adessiv) finns det ingen principiell skillnad mellan Bretkes språk och de övriga fornlitauiska författarnas. Fördelningen av dessa

55

GINA KAVALIŪNAITĖ

kasus styrs inte av kasussemantiken, utan av nominalfrasernas kategoriska egenskaper, varvid användningen av adessiv återspeglar en hög placering på animacitetshierarkin. Till skillnad från övriga fornlitauiska författare använder Bretke inessivformer av personliga pronomen i första och andra person samt av reflexivpronomenet; delvis förekommer dessa former annars ingen annanstans. Han använder också för animata former av tredje person singular maskulinum som annars inte är belagda (iamije jämte iame). Det rör sig här förmodligen om en efterbildning av konstruktioner med latinskt och tyskt in som används i förlagorna. De många fall där dessa inessivformer har rättats till adessivformer tyder dock på att Bretke var osäker på om dessa former var korrekta. I hans språksystem fanns förmodligen endast adessivformer. Bretkes språksystem skilde sig här sannolikt inte från andra fornlitauiska författares, såsom Chylinski, Daukša m.fl., och egenheterna i användningen av inessiv i hans texter återspeglar framför allt särdragen i hans översättningsteknik, inte i hans språk.

SÄRSKILDA TECKEN

→ rättelse i handskriften

⇒ synonym tillagd ovanför raden

„…“ början respektive slutet på en rättelse i handskriften

<…> utgivarens emendation (Kudzinowski u. Otrębski 1958)

[…] strykning i handskriften

[…] utelämnat textställe

[TOT] förklarande tillagt ord i Statenbijbel

+ oläslig bokstav i manuskriptet

56

Die statischen Lokalkasus bei Bretke und in anderen altlitauischen Texten

KÄLLFÖRTECKNING

BNT — NAVIAS TESTAMENTAS. Ing Lietuwifchką Liefźuwi perraftchitas. per Ianą Bretkuną Labguwos Plebona. 1580. Citerat efter: NAVIAS TESTAMENTAS. Ing Lietuwifchką Liefźuwi perraftchitas. per Iana Bretkuną Labguwos Plebona. 1580. NYA TESTAMENTET översatt till litauiska av Johann Bretke, pastor i Labiau 1580: Faksimil av handskriften, band 7 och 8, Labiau i. Pr. 1580. Utg. av J.D.Range och Fr. Scholz. 1991. Paderborn – München – Wien – Zürich.

BP — POSTILLA tatai eſti Trumpas ir Praſtas Iſchguldimas Euangeliu [...] Per Ianą Bretkną Lietuvos Plebona Karaliaucziuie Prufſu. Iſſpaulta Karaliaucziuie Iurgio Oftenbergero. Maėta Pono 1591.

ChNT — Czesław Kudzinowski, Jan Otrębski, Biblia litewska Chylińskiego. Nowy Testament. 2, Tekst, Poznań: Zakład Narodowy im. Ossolińskich, 1958.

DP — Poſtilla CATHOLICKA Tái eſt: Iſguldimas Ewangeliu kiekwienos Nedelos ir Świętes per wiſſús metus. Per Kúniģą MIKALOIV DAVKSZ[A] Kanoniķą Médniku / iſ lękiſko pergúldita. Su walá ir dalaīdimu wīreuſiuiu. W Wilniui / Drukárnioi Akademios SOCIETATIS IESV. A.D. 1599.

LB — D. Martin Luthers Werke. Kritische Gesamtausgabe (Weimarutgåvan). Den tyska bibeln, band 6. 1968: Hermann Böhlauſ Nachfolger – Weimar Akademische Druck- u. Verlagsanstalt – Graz.

StB — Biblia, Dat Is De gantſche H. Schrifture, vervattende alle de Canonijcke Boecken des Ouden en des Nieuwen Testaments. Door laſt der Hoogh-Mog: Heren Staten Generael van de Vereenighde Nederlanden [...] Uyt de Oorſpronkelijke talen in onſe Nederlandſche tale getrouwelijk over-geſet [...] ende Door gemeene ordre der Nederlandſche Kercken verbetert van Druckfauten en Miſſtellingen die in den Eersten Druck gevonden worden. T’Amsteldam, Gedruckt bij de Weduwe wijlen Paulus Aertſz van Raveſteijn [...] Anno 1657.

V — Die Vulgata, zitiert nach: Roger Gryson, ed., 1994: Biblia Sacra Vulgata. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft.

WuJ — Poſtilla Catholicka Mnieyſza. To ieſt: Krotkie Kaźánia / álbo wykłady wietých Ewngieliy [...] Przeź D. IAKVBA WVYKA 3 Węgrowcá / Theologá Societatis IESV. [...] W KRAKOWIE W Drukárniey Andrzeía Piotrkowcźyká / Roku Páńſkiego 1590.

57

GINA KAVALIŪNAITĖ

LITTERATURHÄNVISNINGAR

Anderson, S. R. 1985: Inflectional morphology. In: T. Shopen, ed., Language Typology and Syntactic Description 3. Grammatical categories and the lexicon. Cambridge etc.: Cambridge University Press, 151–201.

Gelumbeckaitė, J. 1997: Postpoziciniai vietininkai J. Bretkūno „Evangelijos pagal Luką“ vertime. Baltistica 32.2, 179–202.

Gelumbeckaitė, J. 1999: Linksnių ir prielinksnių konstrukcijų vartosena Jono Bretkūno „Evangelijos pagal Luką“ vertime. Daktaro disertacijos rankraštis.

Kavaliaūnaitė, G. 2001. Adesyvas Chylinskio Naujojo Testamento vertime. Acta Linguistica Lithuanica 45, 93–111.

Kudzinowski, Cz. 1997: Indeks–słownik do „Daukšos Postilė“ 1–2. Poznań: Wydawnictwo Naukowe Uniwersytetu im. Adama Mickiewicza.

Laigonaitė, A. 1957: Pašalio vietininkai dabartinėje kalboje. In: Ch. Lemchenas, Hrsg., Kai kurie lietuvių kalbos gramatikos klausimai. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 21–39.

Maskuliūnas, B. 2000: Dėl vieno posesyvumo raiškos atvejo senuosiuose raštuose. Baltistica 34.2, 199–208.

Palionis, J. 1967: Lietuvių literatūrinė kalba XVI–XVII a. Vilnius: Mintis.

Range, J.-D. 1992: Kommentierte Edition des Bandes 7 der altlitauischen Bibelübersetzung (Evangelien und Apostelgeschichte) von Joh. Bretke, Labiau 1580. Habilitationsschrift, vorgelegt dem Fachbereich 13 Romanistik–Slavistik der Westfälischen Wilhelmsuniversität Münster.

Range, J.-D. 1995: Allativ und Adessiv in altlitauischen Texten des 16. Jahrhunderts. Linguistica Baltica 4, 96–102.

Rosinas, A. 1971: Dėl asmeninių įvardžių formų (mūs)-uje ir (mūs)-yje kilmės. Baltistica 7.2, 174–152.

Rosinas, A. 1995: Baltų kalbų įvardžiai: morfologijos raida, Vilnius: Vilniaus universitetas.

Rosinas, A. 2001: Mikalojaus Daukšos tekstų įvardžių semantinė ir morfologinė struktūra. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

58

Die statischen Lokalkasus bei Bretke und in anderen alitauischen Texten

SILVERSTEIN, M. 1976: Hierarchy of features and ergativity. In: R. M. W. DIXON, ed., Grammatical categories in Australian languages. Canberra: Humanities Press, 112–171.

SMOCZYŃSKI, W. 2001: Przypadki lokalne języków bałtyckich. In: Ders., Język litewski w perspektywie porównawczej. Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego, 214–216.

ŽILINSKAITĖ, E. 2007: Adesyvas Mikalojaus Daukšos Postilėje. Baltistica 57.3, 407–422.

Gina Kavaliūnaitė

Institutet för litauiska språket

P. Vileišio 5, LT-10308 Vilnius

[email protected]

59