ZIGMAS ZINKEVIČIUS

OM ORTSNAMNET SALANTAI OCH STUDIET AV PERSONNAMN

Anledningen till att denna artikel kom till var två artiklar av lingvisten Pranas Kniūkšta, som härstammar från Salantaitrakten och som publicerades i tidskriften Kalbos kultūra¹ för några år sedan, men nådde författaren först nyligen. De innehåller många viktiga uppgifter, insamlade ur dopboken från Salantai kyrka med anteckningar från 1631–1640.

Uppgifterna om att ortsnamnet Skilandžiai ersattes med ett namn bildat av det mycket ålderdomliga flodnamnet Sālantas presenteras omsorgsfullt och noggrant i artikeln. De är mycket värdefulla. De främmande språkformerna i dopboksanteckningarna betraktas kritiskt. Och det är riktigt, eftersom former i levande språk alltid är ojämförligt mer precisa och autentiska än de som förekommer i dokument på främmande språk, där de förvanskats omedvetet och ibland också medvetet². Unga ortnamnsforskare bör väl ta denna hållning till sig. Den kommer i hög grad att bidra till framgång i deras arbete.

Behandlingen av de personnamn från 1600-talet som tas upp i artiklarna (flest finns i den andra artikeln) är dock tämligen problematisk. Nutida antroponymiska termer, i synnerhet efternamn, tillämpas här på ett konstlat sätt på den tiden. Så bör det inte vara i ett vetenskapligt arbete. På 1600-talet var det ju endast adeln som hade efternamn (det utmärkande draget var ärftlighet). Vanligt folk, särskilt på landsbygden, använde fortfarande icke-ärftliga personnamn, som för att skilja dem från ärftliga efternamn vanligen kallas tilläggsnamn. De bildades av olika slags bestämmande ord, som sedan urminnes tider användes vid sidan av förnamnet. Därför föreslås också termen tilläggsnamn för dem. Man kan förstås också helt enkelt kalla dem personnamn, om vi inte har belägg för att det rör sig om ett ännu inte ärftligt efternamn.

Att kalla alla sådana personnamn från 1600-talet för efternamn komplicerar framställningen och gör den svår att förstå. Artikelförfattaren tvingas använda termen falska efternamn (s. 208) – varför behövs då över huvud taget termen efternamn i texten? Det går att komma åt

¹ Pranas Kniūkšta. Salantų vardas dviejose XVII a. krikšto įrašų knygose. – Kalbos kultūra 81, 103–111; Pranas Kniūkšta. Barzdžių kaimo XVII amžiaus pavardės. – Kalbos kultūra 83, 202–210.

² Detta understryks i en nyligen utkommen bok: Zigmas Zinkevičius. Ortsnamn i Ukmergė distrikt: Namnens ursprung. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2011 (se särskilt s. 10).

Pastabos / Notes

145

ZIGMAS ZINKEVIČIUS

och även till missförstånd, såsom påståendet att ”sedan mitten av 1800-talet fanns det inte ett enda av de efternamn i Burzdžiai som är direkt belagda i 1600-talets uppteckningar” (s. 207). Naturligtvis kunde de inte heller finnas där, eftersom 1600-talets uppteckningar belägger ännu inte ärftliga personnamn, inte efternamn.

Framställningens precision grumlas av sådana vaga termer som patronymiska efternamn i stället för den exakta termen (icke ärftliga) patronymer. Författarens ursäkt, att icke ärftliga personnamn skulle kunna kallas efternamn eftersom de ”kommer efter förnamnet” (s. 203), är helt misslyckad, eftersom den bortser från efternamnets viktigaste egenskap: dess ärftlighet. Författaren börjar till och med själv tvivla på lämpligheten i att använda termen efternamn i sin text. Det framgår av sådana uttalanden som ”om sådana patronymer kan kallas efternamn” (s. 206) och liknande.

Specialister kommer naturligtvis inte att vilseledas av den misslyckade användningen av termen efternamn i ett vetenskapligt arbete, men den kommer att försvåra användningen av de värdefulla antroponymiska uppgifter som samlats in mycket omsorgsfullt och noggrant.

Inlämnad den 2 mars 2012.

146

Acta Linguistica Lithuanica LXVI