ILIJA LEMEŠKIN

Karlsuniversitetet i Prag

Forskningsinriktningar: äldre baltisk litteratur och skrifttradition, jämförande folkloristik, lexikografi, baltistikens historia.

BASelska FYRADIGA / TVÅRADIGA VERSEN – ETT EXEMPEL PÅ EN BÖN OM GÅVOR¹

Basileisk fyrradig / tvåradig vers: ett exempel på en bön om gåvor

SAMMANFATTNING

Artikeln kan betraktas som en fortsättning på Diego Ardoinos undersökning från 2012, eftersom sambandet mellan kolofonen och den preussiska texten här utvidgas. Den preussiskspråkiga anteckningen tolkas som ett litet verk inom sångfolkloren, eller recitativfolkloren (en fyrradig vers), nära besläktat med julsånger (och andra verk knutna till kalenderbundna ritualer för hembesök). Både figuren av en bugande människa (med utsträckt hand) och den tyska anteckningen kan kopplas till sammanhanget kring julbesök och böner om gåvor; tillsammans med den preussiska anteckningen bildar de en sorts fortsättning på kolofonen. Detta stöder det tidigare framförda antagandet att avskrivaren av Nicola Oresmes verk var preussare. En något annorlunda lingvistisk tolkning av den preussiska texten föreslås.

¹ Från läsåret 2013–2014 infördes en ny kurs inom masterprogrammet i baltistik vid Karlsuniversitetet Grundläggande preussiska och läsning av texter. Tidigare hade författaren till denna artikel undersökt den baltiska diasporan i 1300-talets Prag, som kan ha gett upphov till den basileiska texten; därför ägnades betydligt mer tid under den första terminen åt analysen av just detta monument. Gruppen av kursdeltagare bestod av Іера Ivanova och Jan Bičovský. I arbetet tillsammans med dem växte artikelns gemensamma koncept fram, vilket fick sin nuvarande form på uppmaning av prof. Grasilda Blažienė. Särskilt viktiga var kommentarerna och hänvisningarna från recensenten prof. Pietro Umberto Dini och dr. Rolandas Kregždys. Folkloristiska aspekter diskuterades ytterligare med prof. Bronislava Kerbelytė och prof. Jurijus Novikov. Det arbete som publiceras här kan dock inte betraktas som en färdig studie. Folkloristiskt material har presenterats i minimal omfattning, endast så mycket som behövs för att visa de jämförda verkens gemensamma strukturella drag. I enlighet med den historisk-geografiska folkloristikens principer har materialet främst hämtats från baltiska (litauiska) och slaviska (östslaviska; även tjeckiska, med tanke på möjlig genreöverföring) källor. Det vore värdefullt att utöka samlingen av jämförda texter, eftersom det finns en stor sannolikhet att finna ytterligare textologiska, typologiska och genetiska överensstämmelser. Även vissa grammatiska frågor som tas upp här förblir otillräckligt belysta.

V I K T I G A O R D: Den basileiska preussiska tvåradiga / fyrradiga versen, julsånger, bön om gåvor.

N Y C K E L O R D: Den preussiska tvåradiga / fyrradiga versen från Basel, julsånger, bön om gåvor.

Straipsniai / Articles

11

ANNOTATION

Artikeln kan betraktas som en fortsättning på den forskning som Diego Ardoino inledde 2012, eftersom den belyser förhållandet mellan ett kolofon och en preussisk text ur ytterligare en aspekt. Inskriften på preussiska förstås som ett stycke folklig sång eller recitativ (en fyrrading), som ligger mycket nära julsånger (och andra kalendariska inslag i den kringvandrande husbesöksritualen). Både en avbildning av en bugande man (med utsträckt hand) och en tysk anteckning, vilka tillsammans med den preussiska inskriften bildar en särpräglad fortsättning på kolofonet, kan knytas till sammanhanget med julbockande och vädjanden om gåvor. Detta stöder det tidigare antagandet att den avskrivare som transkriberade Nicola Oresmes verk var preussare. Författaren föreslår en något annorlunda språklig tolkning av den preussiska texten.

Är det inte dags för er, husbonde, att ge och skänka? Inte en rubel åt er, husbonde, inte en halv rubel, åtminstone en enda gulden, herre, åtminstone ett litet glas vin och ett litet glas öl.

(Rituell poesi 1989: 84)

Tolkningen och läsningen av den preussiska texten är nära förbundna med tolkningen av inskriftens syfte och omständigheterna kring textens tillkomst. Den språkliga förståelsen av texten beror också på hur man ser på personen som gjorde inskriften. Längst har hypotesen om att den skrevs av en student diskuterats: ”[...] BPT är ett humoristiskt-ironiserande uttryck, som yttrades (under drickandet) troligen av en student till en annan student (vän) [...]” (Mažiulis 1975: 130). Detta antagande gjorde det möjligt att ursäkta hexameterns ofullkomlighet och tillägget av bokstaven -e med ”det lärande ungdomliga språkets slang och ordlekar” (Mažiulis 1975: 125). Föreställningen om en ”student”, som visade sig vara mycket användbar vid tolkningen av texten, legitimerade en sorts ”felsökning”. Med tanke på textens obetydliga längd förefaller antalet grafiska korrigeringar oproportionerligt stort. Kedjan av förmodade fel kräver verifiering (Bammesberger 1998; Dini 2000b, 397–400), särskilt när man lämnar bilden av krogmiljön bakom sig och överväger ett annat innehåll i två-radingen (Schmid 1982) samt andra kandidater till författarskapet till Bazeltexten: en munk (Purkartas 1983), en student med god kännedom om bokkulturen (Ardoino 2012b) och slutligen en professionell avskrivare (Schaeken 2006; Lemeškin 2013).

Det kan nog vara lämpligt att inleda en alternativ läsning av Baseltexten och motiveringen för en sådan läsning med att fastställa den ursprungliga författarinsatsen, eller åtminstone lyfta fram detta metodologiska problem. Hittills är det nämligen oklart om preussaren själv hittade på hela meningen eller använde en färdig formulering. Och om han byggde på något – återgav han då det äldre exemplet ordagrant? Det är svårt att tro att preussaren skulle ha återgett en mening som han läst någonstans exakt, det vill säga skrivit av den, och dessutom bevarat originalets många fel. En muntlig, det vill säga folkloristisk, text är däremot oftast välformad, så den borde inte innehålla oklara språkliga drag.

12

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Kanske är det just därför man oftast också tenderar att se avskrivaren som författare, trots att det saknas starka argument för att stödja den möjligheten.

Hur det än må vara finner forskarna drag av hexameter i Basel-tvåradingen. Vytautas Mažiulis formulerade denna tanke först, om än mycket försiktigt: ”Det verkar som om dessa två rader är skrivna på hexameter, även om deras daktyler och spondéer är ganska konstlade” (Mažiulis 1975: 125). Diego Ardoino påvisade ett intressant samband med kolofonets hexameter Omnibus omnia non mea sompnia dicere possum (Ardoino 2012a: 350–354). Naturligt nog tolkades meningen (synkront) som en distikon utifrån hexameterns uppbyggnad och den preussiska textens placering på sidan:

Kayle rekyłe · thoneaw labonache thewelyłe · Eg · koyte · poyte · nykoyte · pēnega doyte ·

Om man däremot beaktar rytmiska klanger², inrim (Kayle – labonache; rekyłe – thewelyłe; poyte – doyte; eg koyte – nykoyte), parallellismen i ordklasser, deras former och semantik (mer om detta nedan), skulle strofen kunna delas upp i fyra rader. Då måste man dock ta bort thoneaw, som förlänger raden och visar sig vara fakultativt:

Kayle rekyłe ·?? U – U labonache thewelyłe ·???? U U – U Eg · koyte · poyte · U – U – U nykoyte · pēnega doyte · U – U – U U – U

Alltså skulle thoneaw kunna betraktas som ett inskott som, genom att ge texten en ny metrisk form (till följd av kolofonets hexameter), upphäver den ursprungliga lilla diktens innebörd ”du är inte längre” eller fyller en annan funktion (mer om detta nedan). Med andra ord kunde det vara meningsfullt att skilja mellan två skikt i den korta Baseltexten: ett ursprungligt, muntligt och ett författat. Nyskapande drag och en författaromskrivning kan skönjas i införandet av thoneaw och i tillägget av elementet -e; tillsammans ger dessa upphov till den femfotade versrad i den första strofen som påminner om hexameter.

Den aktuella lilla dikten tycks kunna ges en god tolkning i samband med tiggeri och gåvogivande. Det betyder inte att personen som lämnade inskriften någon gång faktiskt tiggde på Karlsbron eller någon annanstans med utsträckt hand. De tydligaste motiven för att be om gåvor förekommer i julsånger. Basel-fyrradingen bör framför allt jämföras med dem, och inte enbart på grund av innehållslikhet eller stilistisk likhet. Det är själva kolofonet som talar för och rentav kräver en sådan jämförelse: både den latinska hexametern, den lilla bilden av en människa med utsträckt hand och den preussiska texten hör till den. I texten knyts nämligen avslutandet av avskriften av Nicola Oresmes verk Qu-estiones Super Quattuor Libros Methororum uttryckligen till julperioden – in vigilia epiphanie:

Förutom assonansen <oy> tycks man kunna skönja drag av allitteration i raderna: Kayle rekyłe · / labona[t]he thewelyłe · / Eg · koyte · poyte · / nykoyte · pēnega doyte.

Straipsniai / Articles

13

¹ FIG. Fragment f. 63r – Universitätsbibliothek Basel, sign. F.V.2. Fotograferad av Diego Ardoino, som vänligen gav tillstånd att använda den i denna publikation

År 1369 avslutades meteorernas frågor av den hand som skrev dem, och på trettondagsafton av den hand som skrev dem. Jag kan säga allt åt alla, men inte mina drömmar. Amen.

Den sista raden, kolofonen, avgjorde den följande textens episka format. Men mellan kolofonen och den därpå följande preussiska inskriften kan man förmodligen urskilja ytterligare ett nära samband. Figuren av en ”tiggande” människa och den preussiska inskriften överensstämmer med den tidpunkt för avskriften av källan som anges i kolofonen – aftonen före trettondagen. Årstiden och de sånger som endast klingar då inspirerade troligen till en inskrift med motsvarande innehåll.

14

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

De enskilda orden skulle kunna tolkas så här:

1. Kombinationen Kayle reky|e tolkas som en hälsningsfras riktad till samma adressat som pron. tho betecknar (i infogningen thoneaw) och som orden i den andra raden labonache thewely|e. Denna tolkning kan godtas, men man kan också föreslå en annan lösning som förklarar ändelsen -e i ordet Kayle och användningen av det preussiska lexemet *rīkis ’Herren’.

Ordförbindelsen kan i denna position fungera inte som en tilltalsfras utan som en hälsningsfras, och alltså betyda inte ”hej, herre” utan det allmänna ”god dag, hej”. Det finns många hälsningsfraser som bygger på ett verb i imperativ och lexemet ”Gud”, t.ex.: pr. Deiwa engraudīs, lit. Skalsink Dieve, Padėk Dieve, lett. Dievs svētī, Palīdz Dievs, ty. Grüß Gott, tje. Pozdrav pánbůh, Zdař Bůh (jfr rys. спасибо av *спаси богъ) m.fl. Detta skulle innebära att ett imperativ kan ha använts vid sidan av interjektionen reky|e ’Gud’. Ett verb med roten kail- är inte belagt i de preussiska språkminnesmärkena. Den närmaste parallellen finner vi i de slaviska språken: fornkyrkoslav. уплъгти ’bli frisk, tillfriskna’, imperativ уплъви, уплъвите; rys. исцелять, целить, ukr. цілити, vitrys. целіў, serb. уцијелити, slov. čeliti, tjeck. celeti, pol. celić m.fl. Med utgångspunkt i det bevarade preussiska lexikografiska materialet och etymologin för det preussiska adjektivet kails ’frisk’ (PEŽ II 71–73) skulle man kunna rekonstruera denominativinfinitiven *kail-ētvei ’vara frisk, stark; göra frisk, stark’ (jfr balt. adj. *kaita- ’het, varm’ → pr. verb kaitētvei ’bli uppeldad, eggad’ (se PEŽ I 268)). Eftersom man traditionellt använder du-form när man tilltalar Gud, skulle en andra person singularis imperativ på preussiska *kail-ei-s ’[du] var frisk, stark; gör frisk, stark’ vara väntad. Med tanke på den möjliga sekundära karaktären hos ändelsen -s (Endzelīns 1982: 129) kan man anta att det funnits en kort form *kail-ei, som skulle motsvara viln. rāšai, i äldre skrifter pamī|ākai AK, įchlausai Mž, atadārai DP. Förkortningen av ändelsen kan också förklaras som en enkel etiketisk interjektionskontraktion (jfr: labdien, labryt, padėkdie, tje. Bóh tebe poždraw > pozdraw tě bůh > těbůh; dobro jutro > dobrojtro, dobroytro > dobrýtro, dobrejtro). Således skulle preussiska *kaileʳ rīķis < *kailei[s] rīķis ’god dag’ ursprungligen betyda ”gör hel, frisk, Gud”.

På grund av bristen på data är det omöjligt att lägga fram obestridliga grammatiska belägg för att underbygga en sådan analys. Den föreslagna tolkningen är användbar eftersom den motiverar bruket av lexemet *rīķis ’Herren’ (som verkar något ovanligt när man talar om en konkret mänsklig adressat) och bokstaven -e i slutet av ordet Kayle. Förutom de nämnda parallellerna i andra språk (den fullständiga semantiska motsvarigheten vore tje. Pozdrav pánbůh) stöds en etiketisk interjektion på denna position också av folklorens poetik³, eftersom en sådan inledning på en hälsning passar utmärkt för jul-

³ Jfr även en slovakisk julsång som börjar med Kyrie eleison (gr. Κύριε ἐλέησον ’Herre, förbarma dig’) i förkortad form:

Kyrije, det är gott, Kyrije, det är inte illa, Kyrije, lär oss, den som kom till er kommer att ha det gott hos oss, låt oss gå till honom i dag, och till denna värld kom Jesusbarnet. Getter och får betar uppe på berget. Och det snabbt, en liten bit, låt oss besöka. (Slovenské koledy... 1992: 117)

Straipsniai / Articles

15

kalėdinių dainelių iniciala formuleringar. Situationen när man kom till ett annat hus krävde naturligtvis, för att få gåvor, att man hälsade vänligt på dem som skulle ge dem:

God kväll, kalėda, Vår herre randorius, kalėda, Vår herre randorius, kalėda, Dessa hus värd, [kalėda]. Är han hemma, kalėda, Vår herre randorius, kalėda?

(nr 390, Kl 359 – Dainynas XX 632)

God kväll till er, sök goda människor! Vi går inte själva, Vi leder en get!

(Календарно–обрядовая... 1981, Nr. 5).

Var hälsad, herr värd, hos er på gården är det liv och stoj, det är julafton!

(Голас... 1995: 336–337)

2. Den rekonstruerade etikettsmässiga interj. *kaileis rīkīs inledde kalėdininkens monolog. Med den hälsades alla som man mötte på den nya platsen, och därefter skulle en rad önskemål riktade till enskilda personer som gav kalėda följa (ju fler, desto större fångst). Dessa riktade önskemål stöddes naturligtvis av motsvarande tilltal: till husbonden, hans hustru och barnen (beroende på den konkreta situationen). Fördelningen av adressater framgår tydligt exempelvis av följande litauiska sånger:

Vart ska jag gå och sjunga kalėdos? Grönska, gräs, under den lilla hästen, kalėda. Till Pūčius ska jag gå och sjunga kalėdos, Grönska, gräs, under den lilla hästen, kalėda. Pūcienė ger en bit fläsk, Grönska, gräs, under den lilla hästen, kalėda. Och Pūciūtė en bit korv, Grönska, gräs, under den lilla hästen, kalėda. Pūcys ger en flaska brännvin, Grönska, gräs, under den lilla hästen, kalėda.

(nr 375 A₁, Kl 356 – Dainynas XX 614–615)

16

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Ge oss, käre far – en liten tunna råg, Hej, kaleda Kaledzyca....

Ge oss, käre bror – en liten tunna vete, Hej, kaleda Kaledzyca....

Ge oss, kära mor, ge oss en kudde, Hej, kaleda Kaledzyca....

Ge oss, kära syster – en bädd av dun, Hej, kaleda Kaledzyca....

(nr. 377 A, Kl 357, 345 – Dainynas XX 614–615)

Således skulle vi i positionen efter interj. Kayle rekyſe (1), dvs. i stället för labonache thewelyſe (2), förvänta oss en vokativ eller en nominativ som används i vokativfunktion (semantisk modell: 1. ”Välsigna, Gud!”; 2. ”[...] husbonde”). Även om subst. thewelyſe har samma ändelse som rekyſe i första raden, vilket står i vokativ, tolkas det enligt den traditionella textuttydningen oftast som nom. sg. (”du är inte längre vår far” eller ”du är inte längre en god farbror”). Liksom i det första fallet kan det tillagda -e förklaras av metriska skäl. Det verkar dock inte finnas formella eller semantiska skäl som hindrar oss från att tolka thewelyſe (analogt med rekyſe, vars vokativfunktion tycks vara allmänt erkänd) som en vokativform. Ordet kan förstås som ett lexikalt hedersord som används när man tilltalar en äldre person som inte är släkt. Tilltalets särskilda karaktär stöder också väl användningen av lexemet *tevelis, eftersom vi annars (om vi utgår från nom. – ”du är inte någon”) tvingas anta en semantisk förändring: ”far” > ”farbror” > ”farbror”.

Ett sådant tilltal i vokativ, liksom till en far, är typiskt för sedvänjor där man går runt till husen och för de folkliga verk som hör samman med dem. Rötterna går naturligtvis tillbaka till den traditionella byordningen och dess livsvillkor, vars spår fortfarande kan påträffas (till exempel när man talar med äldre informanter under fältexpeditioner). Som ett litauiskt jul-exempel kan den tidigare återgivna sången nämnas: ”Ge oss, käre far / en liten tunna råg...” (nr. 377 A, Kl 357, 345 – Dainynas XX 614–615). Fler exempel har inte påträffats, eftersom den litauiska julgenren har bevarats sparsamt, men det går att räkna upp många slaviska och andra motsvarigheter. I dem ber man om gåvor av herrarnas fäder och fruarnas mödrar, som man möter på vägen när man går runt och sjunger julvisor. Till exempel:

Vår älskade husbonde, lyssna på oss en stund, på vad vi ska sjunga för er och glatt berätta.

(Zíbrt 1910: 10)

Straipsniai / Articles

17

Husmor bland grannarna, Jag har kommit för att få en julgåva; Har ni inte två dukater, Ge mig åtminstone en gyllene nöt, Låna en av husbonden; Jag tar den till Jesusbarnet, det fattiga lilla barnet. ”Fru värdinna, granne, jag har kommit för att tigga vid jul; om ni inte har två dukater, ge mig åtminstone en gyllene nöt, låna en av husbonden; jag tar den till Jesusbarnet, det fattiga lilla barnet.”

(Zíbrt 1910: 11)

Husmor, vår käre far, ge koljadasångarna en gåva: Ett par små ägg, En liten pirog, En pirog med lök, Så att vi kan äta oss mätta; Och om du inte vill ge något, går vi och retar hundarna, trampar i smutsen, får folk att skratta.

(Новиков 2002: 196)

När det gäller ordet labonache övertygar den grafiska rättelse som Wolfgang P. Schmid föreslagit: <-s-> i stället för <-ch->. I sammanhanget med önskemål om julgåvor skulle också hans föreslagna läsning labo(n)na^xse passa, det vill säga ”vår gode” (Schmid 1982: 288). Ordgruppen na[s]e thewelyfe ”vår käre far” skulle väl motsvara tilltalet хозяюшка, наш батюшка som nämndes tidigare och som återkommande beläggs i tiggarsånger hos gammaltroende i det belarusisk-litauiska gränsområdet. Kortlandt (Kortlandt 1998: 127) betvivlar dock hållbarheten i Schmids tolkning, eftersom man i stället för *na^xse skulle vänta sig nuson.

Formellt sett skulle Bammesbergers förslag labona[kt]e ”god natt” vara acceptabelt (Bammesberger 1998: 125). Kortlandts kritiska anmärkning, att denna ordgrupp inte går att förena med textens semantik, försvagas till viss del av julkontexten. Ett gott exempel är inledningen till den tidigare citerade litauiska sången Labas vakaras, kalėda…, men i så fall skulle vi vara bundna av antagandet att julgången började på kvällen och kunde pågå ända till natten och/eller att just detta lexem var lämpligt för den nyskapade kupletten med tanke på meter och allitteration (jfr pr. deinan, bītas).

Enligt julvisornas poetiska paradigm skulle också ett substantiviskt epiteton constans före tilltalet thewelyfe passa väl här; det skulle beteckna ägaren till den gård man besöker, husets eller gårdens herre (till exempel ”välgörare / gode / hjälpsamme lille far”) eller vara ett imperativ (”bär fram goda ting, lille far”). Skulle man inte kunna urskilja ett verb i komponenten –nase?

18

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

spår av pr. *nes– ”bära, transportera” (pr. nassute ”fraktfartyg”; enligt Mažiulis från pr. *nesutīs – PEŽ III 170)? I sammansättningen skulle vi då ha ett verbavlett iō-substantiv, nämligen pr. nomen agentis *nesis, *nešėjas. Som första led skulle i så fall antingen adj. laba- ”god” ingå (jfr pr. labbasēgīsnan, labbapodingausnan, labbaiquotīsnan), eller subst. acc. sg. labban ”egendom”. Med suff. iō bildades nomina actionis / nomina acti av verb (se Mažiulis 2004: 26), till exempel pr. boadis ”stick, stöt” (se PŽE I 150); med tanke på textens folkloristiska särdrag skulle det dock kanske vara möjligt att överväga påverkan från slaviska språk (jfr slaviska lånöversättningar i litauiskan med det andra ledet -nešys: žinianėšys, junganešys, vainiknešys med flera).

Mažiulis härledde labonache från adj. pr. *lab-nas ”god”, som med tiden blev *lab-anas > *lab-ants. Ordets rot jämförs traditionellt med lab- ”god”: pr. labs, labas, labs. Men med hänsyn till julgångskontexten kunde man kanske överväga ytterligare en möjlighet. Kan det här dölja sig ett ord med betydelsen ”husbonde, gårdens eller husets överhuvud”: jfr lit. labōnas ”huvud, hjässa, hjärna”, lit. labonis ”huvud; förstånd”, lit. labōnė ”panna; huvud”, fornslaviskt adj. ЛЪБЬНЪ ”panna; platsen för pannan”, toch. lap ”skalle, huvud”, kyrkslav. ЛЪБЪ ”skalle”, ry. лобан ”person eller djur med stor utstående panna”, s.-kr. дубина ”skalle”, slo. lubánja, tjeck. leb ”detsamma”, pol. leb ”huvud” med flera. Se: pr. arglobis ”hjässe” (PŽE I 90–91), pr. lubbo ”bräda, tak” (PŽE III 84–85).

Den semantiska grunden är tydlig: ”huvud” → ”familjeöverhuvud; gårdens eller husets äldste, husbonde, ledare”. Då kan suff. *-at- redan ha fogats till *labon- (jfr deiwuts ”salig, frälst” < adj. *deivūta- < *deivāta- ”gudomlig, gudfruktig, salig, frälst”, PŽE I 193; pr. nagotis ”järngryta” av *nagātīs ”järngryta med ben” < adj. pr. *nagāta- ”med ben” < *nagā ”ben, fot” + suff. *-(ā)ta-; se PŽE III 159); jämför också bildningsmässigt lit. galvōčius, galvōtis. Bland de redan citerade julvisorna skulle ordet labona[t]he motsvaras av: ponas randorius; хозяин; пан хозяин, medan ordgruppen labona[t]he thewelyfe – хозяюшка, наш батюшка; pantáto... skulle motsvara ”husmor, vår käre far; husbonde …”.

De två sistnämnda tolkningarna, där ett substantiv fyller funktionen som epiteton constans (före voc. thewelyfe), skulle kunna bidra till tolkningen av den förmodligen tyska ändelsen -e⁴.

Slutligen kan man i den aktuella kontexten av allmosetiggeri åter aktualisera den uppfattning som uttrycktes i Christian Stangs korrespondens med William R. Schmalstieg (McCluskey, Schmalstieg, Zeps 1975: 162; Dini 2000a: 201), enligt vilken thoneaw betecknar en viss person vid namn (An)tonijus: ”God dag, Antonijau, vår gode lille far”. Bammesberger (Bammesberger 1998, 125–126) och Dini (Dini

4 Kanske kunde man välja ännu en väg och i formen labonache diakroniskt se acc. sg. labban ”gåva” och (analogt med första radens *kail-ei-s) 2 sg. imperat. pr. *nes-ei-s ”bär!”. Historiskt skulle man kanske kunna rekonstruera den ursprungliga formen av den folkloristiska texten, som kan ha använts innan verbet pr. *nes- trängdes undan av pr. *pēdi-tvei ”bära”: kail-e[i]-s rikis / labban nes-e[i]-s tewelis ”gör frisk, o Gud, / bär fram gåvan, lille far”. Eftersom denna rekonstruktion bygger på en annan rekonstruktion placerar vi vårt resonemang i en fotnot.

Straipsniai / Articles

19

2000b, 398), men avfärdas som teoretiskt och föga övertygande av Kortlandt (Kortlandt 1998, 128). Julsångstraditionen ger den ytterligare stöd. Personnamn är verkligen ett vanligt inslag i julsånger, och variationen är stor (KL 357, 345 A – Arlauskas, Arlauskienė, Barisa, Bielinis, Čelna, Ignotas, Janulevičienė, Kasparavičius, Kašeta, Saikauskas, Kabaras, Valatka, Valatkienė, Velička, Adelė, Gabriukas, Juozas, Petrutis; KL 357, 345 B – Baltramiejus, Grinkevičienė, Tamosius, Žukauskas, Žukauskienė):

Herr Duos åker till oss, Maceika, för att välsigna husen vid jul, och ger oss säckar med havre. Välsigna, välsigna. Och så kom han fram. Och Mocėjienė – till Maceikas gård: kakor, lin, välsigna, välsigna.

(nr 380 B, KL 357, 345 – Dainynas XX 621)

Användningen av ett personnamn strider inte mot julsångernas poetik. Tvärtom kan ett personnamn ge ett gott stöd för det problematiska thoneaw-elementets fakultativitet. På denna plats i den talade texten kunde det ha stått en ersättning för det, det vill säga namnet på vilken annan tilltalad granne eller bekant som helst. Men platsen lämnades ofta också tom, när man vände sig till hela familjen, en grupp människor eller en okänd person. I sådana fall bör man alltså avstå från den vanliga uppdelningen av thoneaw i tho ’du’ och neaw ’inte finns’. Om vi dessutom tillåter ett egennamn efter interjektionen *kailerīkīs, blir den preussiska författarens kuplett plötsligt betydligt mer hexametrisk, eftersom den saknade stavelsen då tillkommer. Som ett förslag att begrunda kunde man lägga fram följande rekonstruktion:

– U U /– U U / – U U / – U? /? U U /– U K a y l e r e k y f e · [A n] t h o n e [i] a w l a b o(n) n a c h e t h e w e l y f e ·

Tillägget av den första stavelsen i namnet Antonijus kan motiveras med den tidens skrivpraxis – sammandragning av ord, särskilt på grund av brist på skrivutrymme. Den som skrev ned hexametern var verkligen begränsad: en viss text måste rymmas på en enda rad utan att fortsätta in i nästa spalt på sidan. Det är självklart att den grafiskt reducerade texten uttalades annorlunda vid läsning än vad som stod skrivet. I teorin kan samma mekanism ha verkat även i detta fall.

Om jämförelsen med julens muntliga tradition är välgrundad, återspeglar alltså de två första raderna i den lilla Baseltexten en fas av hälsning, tilltal och artigt bemötande.

Som möjliga läsningar att överväga vidare kan följande varianter föreslås:

Kayle rekyfe · labonache thewelyfe · ”God dag, / Välkommen, herrn, husbonde, käre far! / vår käre far! / vår gode far!”

Och i sammansättningen av den sekundära (författade) kupletten, med [An]thoneaw av växlande karaktär och fakultativt:

20

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Kayle rekyfe · [A n] t h o n e a w labonache thewelyfe ·

”God dag, gode Antonijau, vår husbonde, lille far”

”God dag, du är redan inte vår gode husbonde, lille far”

3. Julsångarna, det vill säga begäran om materiella tillgångar, uttrycks vidare i den tredje och fjärde versraden. Den kommer till uttryck genom imperativformer i 2:a person plural: poyte ’vattna, drick’, doyte ’ge’. Denna förklaring är mest godtagbar ur formell synvinkel (McCluskey, Schmalstieg, Zeps 1975: 161; Bammesberger 1998: 122), men har avvisats på grund av motsättningen till dryckessammanhanget (som i sin tur rekonstruerades utifrån två på varandra följande ”dunkla” ord, thoneaw och labonache): ”Av sammanhanget att döma skulle detta vara infinitiven av det preussiska verbet ’dricka’” (Mažiulis 1975: 129); ”McCluskey, Schmalstieg och Zeps antar en formellt godtagbar möjlighet att detta skulle kunna vara en imperativ, men då måste man medge de svårigheter som uppstår beträffande textens innehåll” (Dini 2000b: 399). Kanske undanröjer de resonemang som lagts fram ovan och den föreslagna läsningen av texten en del av tolkningssvårigheterna? Eftersom bruket av imperativ i julbocks- och julsångssammanhang verkar helt motiverat, skulle även imperativformen vara välgrundad och stå på en väntad plats.

Samtidigt krävdes många ändringar – av ändelser och rotvokaler – för att identifiera infinitiven. På liknande sätt behandlades de närliggande formerna koyte och nykoyte. Även om deras form helt och hållet motsvarar presens 3:e person singularis och pluralis (quoiōte ’(han) vill’ III 57₁₉; quoiōte ’(de) vill’ III 99₅, quoiōtā ’detsamma’ III 51₁₆), behövdes de inte för den kontext som då rekonstruerades och det innehåll som tillskrevs texten. Orden tolkades som presens 2:a person singularis quoi ’vill’ med det enklitiska pronomenet tu ’du’ (som i raden ovan borde ha skrivits tho). När vi nu överväger ett annat sammanhang för textens tillkomst vore det meningsfullt att återgå till originalformen. Med utgångspunkt i det formella kriteriet urskiljer vi:

Eg: koyte: poyte:

konj. presens 3:e person imperativ

singularis, pluralis 2:a person pluralis

nykoyte: pēnega doyte:

presens 3:e person genitiv singularis imperativ

singularis, pluralis med 2:a person pluralis

negation

I stället för koyte ir nykoyte skulle presens 2:a person pluralis semantiskt passa (”Om ni vill – ge att dricka, om ni inte vill – ge pengar”), men då skulle man behöva motivera bortfallet av ändelsen –ti (quoiōtēti ’ni vill’ III 107₉, III 115₂₀). Knappast kan man ”skriva av” den till förmån för rimmet, vilket ofta görs i fallet med Baselstycket, eller förklara den som haplologi.

En annan semantisk tolkning verkar enklare: ”Om de (julsångarna) vill – vattna dem/honom [eller: ’drick (tillsammans)’]; om de inte vill (dricka) – ge pengar.” Den kausativa statusen hos verbet poyte skulle kunna stödjas av s. s. nournu ’vattna’, imperativ nou, noume ’vattna, vattna!’ (ryska noumb-numb, polska poić-pić m.fl.). Tredjepersonsformerna

Straipsniai / Articles

21

Användningen av koyte ir nykoyte skulle också kunna förklaras av att en mellanhand deltar. Man kan föreställa sig en situation där besökarens status inte riktigt tillåter honom eller henne att be om allmosor i eget namn, så att en medföljande hjälpare tar sig an uppgiften (till exempel prästernas julinsamling, som vi återkommer till längre fram), eller där gruppens ledare ber om allmosor för alla julbesökarnas räkning. I det första fallet skulle koyte ir nykoyte användas som praes. 3 pers. sg. (”om [han] vill...”), i det andra fallet som praes. 3 pers. pl. (”om [de] vill...”).

Man bör särskilt undersöka om julbesök till förmån för en tredje person (en av kungarna eller Jesus) inte var ett specifikt kännetecken för just sångerna vid trettondagsfirandet. En av kungarna, den svarte Baltasar, utförde den rituella husrengöringen, medan följeslagarna bad om en gåva för hans insats:

Vi tre kungar, vi kommer till er, vi önskar er lycka och hälsa, lycka och hälsa i många år! Vi har kommit till er långväga ifrån. Långväga är vår färd,

Vi vill lära känna era hjärtan. Vår svarta kamrat där bak sticker fram hakan mot er! Han ska röka överallt och tillsammans med oss be om en liten gåva!

(Zíbrt 2006, 63)

Användningen av genitiv i betydelsen delmängd kan också förstås bättre i samband med julsånger: pēnega ’pengar’. Det verkar inte finnas någon anledning att rekonstruera en pluralform (Schmid 1982: 289). Den som ber om ekonomiskt understöd väljer en psykologiskt effektiv (förminskande, nedsättande) form och ber därför vanligtvis om en liten slant, en liten groschen, en skärv, ett öre och så vidare. Det finns belägg för att gåvor i pengar var utmärkande just för trettondagsbesöken. Detta blev till och med en viss skyldighet, som man under senare tider rentav motsatte sig (Zíbrt 2006, 66).

Slutligen finner vi likheter också på syntaxens nivå. I julsånger och andra sånger som speglar önskan att få gåvor, det vill säga att få någon slags förmåner, växlar man traditionellt mellan olika möjligheter som den bedjande anger. Den som ber hoppas få antingen det ena eller det andra eller det tredje, och om inte det ena, så åtminstone det andra. Julsånger innehåller många uppräkningar av sådana tänkbara byten:

Julklapp, julklapp, lilla mormor, ge oss en nöt eller ett litet äpple. Om ni inte ger oss en nöt, borrar jag hål i er päls.

”Julklapp, julklapp, lilla gumma, ge oss en liten nöt eller ett litet äpple. Om ni inte ger oss en liten nöt, sticker jag hål på er päls.”

(Zíbrt 1910: 12)

Hody, hody doprovody, ge mig ett målat ägg, om ni inte ger ett målat, ge mig åtminstone ett vitt, hönan värper ett nytt åt er.

”Fest, fest ända till påskveckan, ge oss målade ägg; om ni inte ger oss målade, ge oss åtminstone vita, så värper hönan andra åt er.”

(En påskrecitativ som fortfarande är vida spridd.)

22

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Du, husbonde, dröj inte! Ge mig gåvan snart! Rödgrön vindruva! Och eftersom den nuvarande kölden inte tillåter oss att stå länge, låt oss få den snart. Rödgrön vindruva! Antingen en paj från ugnen eller ett såll från loftet. Rödgrön vindruva! Antingen en liten kanna öl eller en slant. Rödgrön vindruva! Antingen en gryta kålsoppa eller en tarmkorv. Rödgrön vindruva!

(Zalenskij 1912: 183)

Koljada, Koljada, ge oss en paj, eller en brödbit, eller en halv rubel, eller en höna med tofs, en tupp med kam! Eller en höskulle, eller en högaffel i sidan.

(Afanasjevskij-samlingen 2005: 134)

Den julgåva som man bad om och fick berodde naturligtvis på julbesökarens status. Ett barn fick en julgåva som passade ett barn, en gift man en som passade en man, en präst en som passade en präst och så vidare. Den ene fick en liten nöt och ett äpple, den andre en skinka, och ytterligare någon en penninggåva. Innehållet i den text från andra hälften av 1300-talet som diskuteras, där dryck och pengar förekommer, anger också vem detta lilla verk riktade sig till. Med tanke på tilltalet som använts tidigare (till husbonden i det besökta huset) – ”lille far” – kan det ha varit en person som var bevandrad i bokkultur och skrift, troligen en prästvigd i lägre grader (ordines minores), eftersom en sådan gåva (en årslön) förmodligen passade bäst för honom och för en präst. Verkets ”framförare” kan exempelvis också ha varit en stadsbo som arbetade som skrivare, en filosof, det vill säga en student, för vilken julfirandet med gåvor och andra seder med hembesök utgjorde en betydande engångsinkomstkälla (han kunde be om pengar men knappast räkna med att få några), eller någon annan person av liknande stånd.

Ett tjeckiskt satiriskt litterärt verk från 1400-talet kan vara av särskild betydelse för oss. Det skapades med dåtidens julsånger som grund och återger sedvänjor från den tiden:

På julafton ge prästen en penninggåva som julgåva och hedra honom med en dyrbar dryck!

På julafton, ge prästen en julgåva i pengar och hedra honom med en dyrbar dryck.

Straipsniai / Articles

23

Sedan väntar du också på klockaren mellan helgdagarna och [prästens] medhjälpare, beredd med julgälden. Om du inte kunde ge dem pengar måste du betala med spannmål, kakor, frukt.

Senare bekräftar andra källor att prästen oftast besökte sina församlingsbor på julafton. Under besöket utförde han en viss nyårsritual – han renade husen med rökelse. På den plats där prästen hade suttit satte sig flickor som ville gifta sig eller husmodern själv, i syfte att säkerställa husdjurens fruktsamhet, och så vidare (Zíbrt 1889: 265–266). För detta fick prästen gåvor. Från julafton till trettondagen gick, enligt vad ett tjeckiskt minnesmärke från 1400-talet visar, även lägre präster omkring (också med rökelse); även dem brukade man ge en penninggåva. Men prästen avstod inte heller från en extra inkomst på trettondagen. En förordning från 1594 är känd, som förbjöd präster att den dagen gå omkring på gatorna med ett kors och besöka hus (Zíbrt 1889: 13).

(Husitské písně 1952: 125–131)

Andra källor bekräftar att prästen oftast besökte sina församlingsbor under julaftonen. Vid besöket utförde han en viss nyårsritual – han renade husen med rökelse. På den plats där prästen hade suttit satte sig flickor som önskade gifta sig, eller husmodern själv, i syfte att säkerställa husdjurens fruktsamhet, och så vidare (Zíbrt 1889: 265–266). För detta fick prästen gåvor. Från julafton till trettondagen vandrade, som ett böhmiskt minnesmärke från 1400-talet visar, även lägre präster omkring (också med rökelse), och även de skulle få en penninggåva. Men prästen avstod inte heller från extra inkomster på trettondagen. Det finns en känd förordning från 1594 som förbjöd präster att den dagen gå omkring på gatorna med ett kors och besöka hus (Zíbrt 1889: 13).

Slutligen kan kolofonens sista rad också förknippas med julbesöken och den skeptiska ”planeringen” av den kommande skörden Jag kan säga allt till alla, men inte mina drömmar.

4. Dessutom skulle man kort vilja diskutera den tyska meningen, skriven på den lilla fanan: Jesus, jag lider (våra dagars trettondagsfirare bär en stjärna, förr bar de ett kors, medan prästerskapet bar rökelse). Inskriften översätts med ”Jesus, jag lider”. Ett sådant innehåll kan utan svårighet anpassas till julbesöksbruket, eftersom den som ber om gåvor kan framställa sig som en fattig stackare. Men det kan kanske också vara meningsfullt att överväga en annan läsning: ”Jesus, jag leder” eller ”Jesus, jag går”. Den första betydelsen skulle förutsätta verbet leda, som i lågtysk dialekt tycks ha kunnat ge leiden (jfr nederländska leiden). Men detta skulle innebära att formen av det högtyska pronomenet har kombinerats med en lågtysk verbform. Kan en sådan möjlighet avfärdas? I det andra fallet tvingas vi fördjupa oss i etymologin till verbet leiden. Den sekundära betydelsen ’lida’ utvecklades ur ’gå, färdas’. Den semantiska utvecklingen kan spåras beroende på region. Det viktiga för oss är att den nya betydelsen nådde Östersjön omkring början av 1300-talet⁵. Men kan man anta att den gamla betydelsen försvann plötsligt och överallt på samma sätt? En sådan tolkning av den tyska meningen skulle ge människobilden dynamik.

Det är känt att julbesökarna var välorganiserade grupper. Funktionsfördelningen framgår också av de litauiska julsångerna:

⁵ ”Den betydelseförändring som först kan beläggas i fornhögtyskan sprider sig uppenbarligen från söder (alemanniska, rhenska frankiska) mot norr, når kusten omkring 1300 och tar sig från lågtyskan in i nederländskan, frisiskan och de nordiska språken” (Etymologisches Wörterbuch des Deutschen von Wolfgang Pfeifer. Tillgänglig på internet: http://www.dwds.de/?qu=leiden).

24

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Låt oss gå, pojkar, och tigga vid jul, jul; Efter jul gå runt och tigga, jul. De som stryker omkring – jaga hundar, jul, De som är fromma – läsa böner, jul, De som är hungriga – be om bröd, jul.

(nr 374, KL 365 – Dainynas XX 613)

”Några bad, andra bar”, och bland dem som bad fanns en erfaren julsångare – en ledare som företrädde hela gruppen (jfr de litauisk-vitryska gammaltroendes вожатый, ukrainska береза́, атаман; vitryska начинальник; serbiska домаћин, дедај, старешина; bulgariska станеник, цар osv.). Han tog initiativet, ledde och talade å allas vägnar (detta kan också ha bidragit till användningen av andra person plural koyte ir nykoyte). Julsångarna hölls åtskilda enligt honom; annars kunde det hända att samma grupp gick runt och sjöng julsånger mer än en gång på samma plats.

Att man tilltalade Jesus skulle inte heller vara förvånande, eftersom man ofta bad om allmosor i Jesu namn och till hans förmån (”Lille Jesus vill inte ha mjölk... ge [honom] en taler”, jfr ”Om [Lille Jesus] vill, ge [honom] att dricka, om han inte vill – ge honom pengar”):

Där föddes en liten son, han skickar mig till er för att ni ska ge honom julgåvor, men jag ska ge honom dem. Han vill inte ta bröd, hans mor har gett honom mat; hellre får ni skicka en taler eller en dukat. Jag ber er vänligt, ge mig något och låt mig gå, jag har inte tid att stå här, jag måste ännu vagga barnet i Betlehem.

”Där föddes en liten son som skickar mig till er, så att ni skulle ge honom julgåvor, och jag ska överlämna dem till honom. Han vill inte ta bröd, hans mor gav honom mat; ni bör hellre skicka en taler eller en dukat. Jag ber er vänligt, belöna mig, jag har inte tid att stå här, jag måste ännu vagga barnet i Betlehem.”

Kaledá-maledá! Ge mig ett tunnbröd, inte åt mig, syndaren – utan åt himmelens konung...

(Корепова 2009: 48)

Allt detta gör det möjligt att anta att den avbildade lilla figuren kan föreställa en situation där man går runt och sjunger julsånger, och att den preussiska texten kan förstås som ord uttalade av ledaren för julsångarna eller av en präst som kommer på hembesök (eller någon ur kretsen av prästens medhjälpare). Kombinationen av bild och text påminner om en modern serietidning, där figurens ord hänger i en pratbubbla. Skillnaden är att den preussiska texten återger figurens verbala uttryck, medan den tyska inskriften har en annan funktion. Den beskriver situationen. Element i Baselhandskriften (63r) som potentiellt kan kopplas till julfirandet påminner mycket om de så kallade tre kungarna

Straipsniai / Articles

25

lappar (kolední lístky tříkrálové), med vilka julfirarna belönade mer ansedda värdar och för vilka de fick en rikligare julgåva. Bilden (naturligtvis tryckt och standardiserad i senare tider⁶) åtföljdes här av en handskriven julsång eller en egenhändigt författad liten juldikt. Utdelningen av julens trettondagslappar var utbredd i Tjeckien ännu på 1700-talet (Zíbrt 2006: 62–63, 199; Zíbrt 1905: 199).

Jämförelsen mellan den lilla Baseltexten och julsångerna kan alltså grundas på flera nivåer samtidigt. Till en början rör det sig om stilistiska och innehållsliga överensstämmelser. Liksom i exemplen på julgåveförfrågningar kan man urskilja flera beståndsdelar i den: en hälsning (men inte nödvändigtvis)⁷, ett artigt tilltal och en uppmaning uttryckt i imperativ. De ting som efterfrågas, det vill säga dryck eller pengar, tilltalet till värden thewelyf och slutligen tidpunkten för julgåvoinsamlingen pekar på en författare-utövare ur det lägre prästerskapets miljö, åtminstone är detta en möjlig slutsats med hänsyn till de tjeckiska förhållandena på 1300–1400-talen.

Inte mindre viktig är den prussiska anteckningens kontext i själva handskriften. Kolofonen, till vilken en latinsk hexameter, en människobild, en tysk notering och en prussisk liten text har fogats, hänvisar direkt till julperioden, närmare bestämt till trettondagsafton. Därför kan såväl den lilla figuren av en tiggande människa som flaggan och den prussiskspråkiga texten tolkas som oskiljaktiga beståndsdelar av kolofonen. Detta skulle stödja den tidigare framförda tanken att skrivaren som kopierade Nicola Oresmes verk var pruss. Kombinationen av bild och text påminner genremässigt om något avlägset från dryckesvisorna (Trinksprüche) – en julig trettondagslapp (tříkrálové lístky).

Med hänsyn till det prussiska textens möjliga ursprung, som leder till sedvänjor kring husbesök och kalenderfolklore, blir det förmodligen möjligt att belysa tillkomsten av det prussiska lilla verket. Den hexameterliknande tvåversingen utvecklades sannolikt ur en fyrradig strof som omarbetades på två sätt, troligen av metriska skäl: ett fakultativt (An)thoneaw inkluderades och till rekyf, thewelyf fogades ändelsen -e.

Den nyföreslagna tolkningen av omständigheterna kring den prussiska textens tillkomst föranleder en något annorlunda lingvistisk analys, särskilt av verkets andra del, där man framför allt måste följa det formella kriteriet. Den traditionella tolkningen av texten bygger på modellen: tilltal – negativ beskrivning av den tilltalade – motivering av denna beskrivning. Det vill säga: ”God dag, husbonde, du är inte vår gode lille far; om du vill dricka men inte vill ge pengar.” Som alternativ föreslås: hälsning – artigt tilltal (från julfiraren till värden) – en befallning-begäran uttryckt med infinitiv. Det vill säga: ”God dag, husbonde lille far; om du vill (besökarna, Jesusbarnet) – bjud på dryck, vill du inte – ge en slant” eller ”God dag, herre, vår gode lille far; om du vill (besökarna, Jesusbarnet) – bjud på dryck, vill du inte – ge en slant.”

⁶ Ett par av dem publicerades av Zíbrt (1905).

⁷ Interjektionen skulle ge texten en annan funktion, men den är egentligen inte nödvändig. Man kan också nöja sig med det traditionella ”god dag, herre”. I så fall skulle vi ha två tilltal efter varandra, vilket är normalt – i folkloren finns det många tautologier: ”God dag, herre, gode lille far...”

26

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

Den föreslagna läsningen av texten skulle ge det lilla prussiska verket en plats i raden av ärevördiga skrivna minnesmärken, som börjar med Gilgamešu och i den nära besläktade miljön slutar med den litauiska 1262 metų chronografu. I grunden skulle det skilja sig från Sovijuslegenden genom språket. Den äldsta baltiska texten kan alltså samtidigt vara det äldsta baltiska folkloristiska verket, nedtecknat på originalspråket.

L I T T E R A T U R

A r d o i n o D i e g o 2012a: On the current location of the Old Prussian Trace of Basel. – Baltistica 47(2), 349–358.

A r d o i n o D i e g o 2012b: La Traccia di Basilea nel suo contesto tedesco-latino: aspetti codicologico, paleografico e filologico. – Индоевропейское языкознание и классическая филология-XVI (чтения памяти И.М. Тронского), ред. Николай Н. Казанский. Санкт-Петербург: Наука, 19–33.

B a m m e s b e r g e r A l f r e d 1998: Anmerkungen zum Baseler Epigramm. – Baltistik: Aufgaben und Methoden. Heidelberg: C. Winter, 121–126.

Dainynas XX – Litauisk folkvisesamling 20. Advents- och julsånger. Vilnius: Litauens institut för litteratur och folklore, 2007.

D i n i P i e t r o U m b e r t o 2000a: Sul ‘Frammento di Basilea’ e altri inediti nel carteggio fra Chr. Stang e W. R. Schmalstieg. – Res Balticae 6, 195–209.

D i n i P i e t r o U. 2000b: Baltų kalbos. Lyginamoji istorija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

E n d z e l ī n s J ā n i s 1982: Urvalda verk 4. Riga: Zinātne.

Husitské písně 1952: Husitské písně. Praha: Československý spisovatel.

K o r t l a n d t F r e d e r i k 1998: Who is who in the Old Prussian Epigram. – Baltistik: Aufgaben und Methoden. Heidelberg: C. Winter, 127–128.

L e m e š k i n I l j a 2013: De preussiska och pragbaltiska glosorna från Basel. – Baltistica 48(1), 103–117.

M c C l u s k e y S t e p h e n C., S c h m a l s t i e g W i l l i a m R., Z e p s V a l d i s J. 1975: The Basel epigram: A new minor text in Old Prussian. – General Linguistics 15, 159–165.

M a ž i u l i s V y t a u t a s 1975: Det äldsta baltiska skriftminnesmärket. – Baltistica 11(2), 125–131.

M a ž i u l i s V y t a u t a s 2004: Prūsų kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

PEŽ I–IV – M a ž i u l i s V. Preussiska språkets etymologiska ordbok 1–4. Vilnius: Mokslas, 1988–1997.

P u r k a r t J o s e f 1983: The Old Prussian Basel epigram: an interpretation. – General Linguistics 23, 29–36.

Straipsniai / Articles

27

Schaken Jos 2006: Observations on the Old Prussian Basel epigram. – International Journal of Slavic Linguistics and Poetics 44–45, 331–342.

Schmid Wolfgang P. 1982: Jesus, ich leid. – Innsbrucker Beiträge zur Kulturwissenschaft, Sonderheft 50. Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck, 205–208.

Slovenské koledy 1992: Slovenské koledy: Od Štedrého večera do Troch kráľov. Bratislava: Práca.

Zíbrt Čeněk 1889: Staročeské výroční obyčeje, pověry, slavnosti a zábavy prostonárodní pokud o nich vypravují písemné památky až po náš věk. Příspěvek ke kulturním dějinám českým. Praha: Nákladem J.R. Vilímka.

Zíbrt Čeněk 1905: Lístky, rozdávané při koledních obchůzkách Tříkrálových. – Český lid 14, 199–201.

Zíbrt Čeněk 1910: Hoj, ty Štědrý večere... (Od Vánoc koledou do Nového roku). Praha: Nakladatelství F. Šimáčka.

Zíbrt Čeněk 2006: Veselé chvíle v životě lidu českého. Praha: Vyšehrad.

Афанасьевский сборник 2005: Афанасьевский сборник. Материалы и исследования. Выпуск III. Календарные обряды и обрядовая поэзия Воронежской области. Воронеж: Издательство Воронежского государственного университета.

Голас... 1995: Голас з невъчэрпнай і жыватворнай крыніцы. Мінск: Навука і тэхніка.

Заленский Эдуард 1912: Что поет современная деревня Псковского уезда. Псков: Электрическая типо-литография губернского земства.

Календарно-обрядовая... 1981: Календарно-обрядовая поэзия сибиряков. Новосибирск: Наука.

Корепова Клара 2009: Русские календарные обряды и праздники Нижегородского Поволжья. Санкт-Петербург: Тропа Троянова.

Новиков Юрий 2002: Волочебный обряд у старообрядцев Литвы и Беларуси (тексты). – Slavistica Vilnensis (Kalbotyra 51(2)), 185–196.

Обрядовая поэзия. Москва: Современник, 1989.

Basels fyraradiga vers / tvåversiga dikt: Exempel på en vädjan om gåvor

SAMMANFATTNING

En berömd preussisk inskrift, funnen 1975 i en av handskrifterna i Basels offentliga universitetsbibliotek, betraktas fortfarande som den äldsta baltiska texten. Den tolkas ofta i samband med ett studentskämt, som inte är särskilt lyckat ur grammatisk synvinkel. En konventionell

28

Acta Linguistica Lithuanica LXIX

tolkning behöver redan verifieras, något som aktivt drivs på av en annan förståelse av textinnehållet och av andra kandidater till författarskapet för den preussiska kupletten.

En alternativ läsning utgår från textens tillkomsthistoria. Författarskapet berörs kortfattat: kom en preussare själv på hela meningen, eller använde han en färdig formulering? Detta gör det möjligt att skilja mellan lagret av muntliga, det vill säga folkloristiska, textdrag och ett författarlager i den preussiska inskriften. Genom att avlägsna tillägg görs försök att rekonstruera den ursprungliga formen, det vill säga den sjungna eller reciterade fyrradiga strof som faktiskt användes.

Författaren fokuserar vidare på förhållandet mellan en preussisk text och en latinsk kolofon, som anger när källan skrevs av, det vill säga på trettondagsafton. Årstiden och sångerna som hör till den tiden på året gör det möjligt, och tvingar oss rentav, att försöka spåra textens identitet till julsånger med uttryckliga motiv av att be om gåvor.

Analysen av enskilda ord börjar med frasen Kayle rekyfe, som inte tolkas som en hälsningsfras, ”God dag, herre”, utan som hälsningen ”God dag”. Till sin sammansättning påminner den exempelvis om litauiska Skalsink dieve och tjeckiska Pozdrav pánbůh. Imperativformen skulle motivera användningen av ett ”additivt” -e i ordet Kayle och lexemet rekyfe ”Gud”. Att det här står en interjektion stöds också av julsångernas poetik, eftersom besöket i någons hem var nära förbundet med att hälsa värden och värdinnan på lämpligt sätt.

Enligt julsångernas uppbyggnad kunde tilltalet till de människor man mötte stå på följande plats. I den preussiska texten uttrycks det genom vokativformen thewelyfe. Ordet labonache, som föregår det, tolkas enligt Schmid som ”vår gode”. Även tolkningarna Epiteton constans ”görare av gott”, imperativformen ”bring rikedom” och substantiv i vokativ ”värd”, vilka också skulle stödja tiggeritraditionen, tas upp.

Möjligheten övervägs att ordet thoneaw syftar på en viss person vid namn (An)tonio. Exempel visar att personnamn är ett vanligt inslag i julsånger, vilket i sin tur stöder den fakultativa karaktären hos thoneaw.

Tolkningen av slutet på den preussiska texten grundas på ett formellt kriterium som gör det möjligt att rekonstruera det imperativt uttryckta inslaget av växlande böner i julsånger: ”Om (julsångaren) så önskar – ge honom att dricka; om inte – ge honom ett mynt”. Likheten kan iakttas på syntaxens nivå.

Medan det som julsångarna ber om speglar deras sociala tillhörighet, riktas uppmärksamheten mot tjeckiska seder under 1300^th–1400^th-talen. Slutsatsen är att en text med en sådan formulering bättre skulle passa lägre präster.

Mottagen den 20 december 2013.

ILJA LEMEŠKIN

Karlsuniversitetet i Prag

Jana Palacha 2, 116 38 Praha 1, Czech Republic

[email protected]

Straipsniai / Articles

29