JONAS PALIONIS

Vilniaus universitetas

Forskningsområden: det litauiska skriftspråkets historia, det allmänna språkets vård, publicering och undersökning av äldre litauiska skrifter, onomastik.

Evalda Jakaitienė

LEXIKOLOGI

Studiebok

Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2009, 352 p.

ISBN 978-9955-33-445-3

Boken av Evalda Jakaitienė, professor vid Vilnius universitet, utkom för några år sedan och har hittills, förefaller det, inte fått det erkännande den förtjänar, trots att den är ett av de mycket betydelsefulla arbetena inom litauistik från slutet av det första decenniet på 2000-talet. I förordet anges att den är en studievägledning avsedd för studenter i Litauen, där ”de viktigaste teoretiska problemen inom lexikologin försöker presenteras” (s. 5). Men denna bok, skriven av en framstående forskare inom litauisk lexik, särskilt lexikal semantik, går betydligt utöver de krav som ställs på filologistudenter och kännetecknas av vetenskaplig mognad.

Boken består av nio större eller mindre kapitel: 1) LEXIKOLOGINS MÅL OCH UPPGIFTER [...], 2) ORDBEGREPPET INOM LEXIKOLOGIN, 3) LEXIKAL SEMANTIK [...], 4) LEXIKAL PRAGMATIK [...], 5) SOCIALA ASPEKTER AV LEXIKEN [...], 6) ETYMOLOGI OCH ORDBILDNING [...], 7) ONOMASTIK [...], 8) FRASEOLOGI [...] och 9) LEKSIKOGRAFI [...]. Här återges endast de inledande delarna av kapitelrubrikerna, tryckta med fetstil och versaler; från och med den tredje rubriken har litauiska förklaringar av de internationella termerna också lagts till (de fullständiga rubrikerna anges här när de enskilda kapitlen behandlas). I slutet av alla kapitel och vissa underkapitel finns ett större eller mindre antal uppgifter och mycket detaljerade litteraturlistor över den relevanta grundlitteraturen, till och med med angivna sidnummer. I slutet av boken finns dessutom en samling ”Viktiga frågor inom lexikologin”, indelade efter kapitel (sammanlagt 60 frågor (s. 335–337)). Därefter följer också en tämligen omfattande litteraturlista (s. 338–343), ett register över förkortningar (s. 344–346) och ett sakregister (s. 347–351).

I det första kapitlet (s. 7–9) förklaras lexikologibegreppet och inom lingvistiken urskiljs, ur olika aspekter, följande typer av denna språkvetenskapliga disciplin: allmän, specialiserad och kontrastiv lexikologi, semasiologi, lexikal pragmatik, socio-

Recenzijos / Reviews

355

JONAS PALIONIS

lexikologi, etymologi, ordbildning, onomastik. Till dessa kan också fraseologi och lexikografi räknas, varav den förstnämnda ibland betraktas som en separat gren av språkvetenskapen (se KTŽ 66), medan den sistnämnda är den tillämpade lexikologins teori och praktik (jfr Jakaitienė 2005: 9).

Namnen på många av de här uppräknade grenarna av lexikologin har övertagits från den traditionella språkvetenskapen. Lexikal pragmatik och sociolexikologi är däremot produkter av språkvetenskapen i den nya eran. Utan att gå närmare in på en diskussion om de uppräknade grenarna (de beskrivs också kortfattat i detta kapitel), skulle jag vilja ifrågasätta endast definitionen av etymologins objekt: ”[...] dess objekt är endast de ord vars ursprung är synkront oklart” (s. 9). En sådan definition är, förefaller det mig, alltför snäv. Varför begränsas den till ord med synkront oklart ursprung? Vilken vetenskap undersöker då ord med synkront klart ursprung? Därför är KTŽ:s definition mer exakt: det är en ”gren av språkvetenskapen som undersöker ordens ursprung och deras släktskapsförhållanden till andra ord i samma eller andra språk” (s. 60).

I det andra kapitlet (s. 11–37) behandlas begreppet ord mångsidigt och originellt. Här urskiljs tre slags uppfattningar om ordet: ontisk, vetenskaplig och lingvistisk. För att beteckna den uppfattning om ordet som tillhör varat har författaren, såvitt jag vet, som första litauiska språkforskare här använt termen ontisk (av grekiska on, gen. οὖσις ’varande’). Kanske är det därför som boken ägnar denna uppfattning så stort utrymme: den skriver om ordets särart som ett komplext samhällsfenomen med teckennatur, om dess funktioner och funktionella ordtyper. Ordets viktigaste funktion anses vara den representativa (s. 15). Detta kan man dock ifrågasätta. Jag menar att ordets viktigaste funktion som det grundläggande medlet för språkligt uttryck inte är att ”representera något”, utan att människor kommunicerar med varandra, det vill säga den kommunikativa funktionen. Naturligtvis innebär en sådan tolkning av ordets grundläggande funktion inte att den representativa funktionen förnekas (ordet representerar, liksom andra enheter i språksystemet, den människa som deltar i talprocessen). Överlag är beskrivningen av den representativa funktionen både i språksystemet och i talaktiviteten något komplicerad. Påståendet att ”ordet i språksystemet för första gången får status som tecken [...]” (s. 19), medan ”det i konkret talaktivitet för andra gången fyller tecknets representativa funktion” (s. 20), kan vara ganska oklart för läsaren, särskilt för studenten; det förtydligas inte heller mer konkret på de angivna följande sidorna (s. 26–27).

Det råder ingen tvekan om de övriga ordfunktionerna, som delas in i allmänna och specifika och illustreras med exempel i en tabell. Man kan bara tillägga att vissa språkforskares arbeten urskiljer en impressiv funktion (till exempel i militära kommandon: giv akt!, marsch!) och en fatisk funktion (till exempel telefonordet hallå!) (jfr Bańczerowski, Pogonowski, Zgółka 1982: 36–37). Detta är dock finare distinktioner som inte behövs i en lärobok i lexikologi avsedd för studenter.

Intressant är också underavsnittet i det andra kapitlet, formulerat som en fråga: ”Är ORDET en bra språkvetenskaplig term?” (s. 28). Som författaren påpekar har ordet i talspråket ännu inte blivit en strikt vetenskaplig term, medan definitionerna av ordet varierar kraftigt i den lingvistiska litteraturen.

356

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Evalda Jakaitienė. Leksikologija

De definitioner av ordet som förekommer i litteraturen varierar kraftigt. Den berömde franske lingvisten Antoine Meillet har sagt att ordet i princip är odefinierbart: ”le mot est en principe indéfinissable” (citerat efter: Doroszewski 1954: 5). Jag menar att det vore mest ändamålsenligt att kalla ordet som enhet i språksystemet för lexem (jfr de motsvarande termerna fonem, morfem, syntagmem), och den motsvarande enheten i talet, eller talaktiviteten, för ord. Termen onomatem som används i boken skulle kunna godtas endast med en avgränsad betydelse – ”en grupp lexem med samma fonetiska betydelse” (s. 29).

Jag har också en annan uppfattning än författaren om lämpligheten hos de litauiska motsvarigheterna talande, talaktivitet till den saussureanska termen parole (s. 19). Jag menar att en lämpligare och smidigare motsvarighet är det enstaviga ordet šneka, som används av många andra nationers lingvister (ett vanligt folkligt ord som gjorts till term)¹. Förutom att vara kortare är denna motsvarighet lämpligare också därför att den kan användas inte bara i betydelsen ”talande” eller ”språklig aktivitet”, utan även i betydelsen ”helheten av de språkliga uttrycksmedel som en enskild individ har samlat på sig, idiolekt” (Jons, Petrus eller Annas šneka). Talande, talaktivitet betecknar endast processen att använda språket. För övrigt använder även författaren den terminologiserade ordkombinationen talakter i det följande fjärde kapitlet (s. 143–146).

I det omfattande tredje kapitlet, LEXIKALISK SEMANTIK, eller VAD OCH HUR ORD BETYDER (s. 38–142), diskuteras de viktigaste problemen inom ordsemantiken. Inledningsvis ges här en historisk översikt över den lexikaliska semantiken, och i de följande underavsnitten behandlas begreppet lexikalisk betydelse, dess struktur, homonymer och systematiska relationer mellan ord och deras betydelser. Många av dessa problem hade redan behandlats i författarens lärobok från 1980, Lietuvių kalbos leksikologija, och särskilt i monografin Leksinė semantika, utgiven 1988. I den recenserade boken har de dock omprövats, utvärderats kritiskt och kompletterats med forskningsresultat från litauiska och utländska lingvister från de följande decennierna.

Eftersom författaren redan hade skrivit utförligt om den lexikaliska semantikens historia i monografin från 1988 ägnar den recenserade boken mer utrymme endast åt en översikt och karakteristik av de mest framträdande semantiska riktningarna och deras företrädare. Men i båda författarens böcker ägnas också otillräcklig uppmärksamhet åt begreppet betydelse och i synnerhet åt klassificeringen av betydelser. Dessutom är det särskilt viktigt att den recenserade boken innehåller ett flertal problem inom den lexikaliska semantiken som behandlas på ett annat och mer nyskapande sätt.

Ett av dessa är det ännu inte fast etablerade begreppet ordets betydelse. Såväl i Leksinė semantika som i den recenserade boken urskiljs två större typer av denna uppfattning: kognitiv och strukturell, vilka båda klassificeras vidare i vissa underkategorier.

¹ Förutom de engelska speech, tyska Rede, franska parole, polska mowa och ryska речь motsvarigheterna som anges i boken kan man också lägga till tjeckiska řeč eller mluka, samt serbiska och kroatiska govor.

Recenzijos / Reviews

357

JONAS PALIONIS

underarter. Men inom Lexikal semantik finns det fler underarter av såväl kognitiva som strukturella klassifikationer; dessutom beskrivs här vissa underarter mer ingående (till exempel designativ och konnotativ betydelse). Å andra sidan har man i Lexikologija avstått från vissa begrepp och termer som beskrivits i Lexikal semantik (till exempel derivationsvärde, designativt värde, paradigmatiskt värde, som vissa kännetecken på strukturell betydelse).

Utan att gå in på en mer ingående jämförelse av innehållet i författarens båda böcker bör det sägas att Lexikologija avsevärt utvidgar de frågeställningar som rör lexikal semantik. I underavsnitten i det tredje kapitlet behandlas mer ingående det polysema ordets semantiska struktur (s. 86–100), homonymi (s. 101–112) och särskilt systematiska relationer mellan ord och deras betydelser (s. 113–142).

Eftersom jag inte har några allvarligare kritiska anmärkningar mot detta kapitel vill jag bara nämna en eller annan formulering som väcker tvivel eller något diskutabelt påstående (de återges här i sidornas ordningsföljd).

På sidan 66 hävdas, i samband med behandlingen av syntaktisk valens, eller kombinationsförmåga, och kommentaren av verbens priklausyti ir virti kombinationsfall (Namas priklauso kaimynui ‖ Pergalė priklauso nuo sėkmės; Sriuba verda ‖ Mama verda sriubą), att dessa verb har två lexem vardera. Om man håller fast vid uppfattningen att ett lexem är ett ord ”som helheten av alla dess paradigmatiska former och de betydelser som motsvarar dem” (KTŽ 113), saknar detta påstående grund, eftersom lexemet som lexikologisk term tilldelas en syntaktisk betydelse.

På sidan 101 urskiljs två slags homonymer: egentliga och partiella. Här är indelningsgrunden och termen egentliga oklara. Motsatsen till partiella vore icke-partiella eller, som de vanligen kallas, absoluta. I vissa lingvistiska termordböcker anges också andra slags homonymer. I ”Etimologijoje” urskiljs dessutom, med hänsyn till homonymers källor och uppkomstorsaker, ytterligare tre slag: etymologiska, avledningsmässiga och semantiska (s. 104–111).

I definitionen av synonymer på sidan 123 bör två ord som har med deras klassificering att göra, ”identiska eller”, strykas (jag har satt dem inom hakparenteser): ”synonymer är lexikala enheter med [identiska eller] närliggande betydelser, vars grundläggande semantiska komponenter sammanfaller, medan de semantiska komponenter som skiljer dem åt kan neutraliseras i vissa kontexter”. Ett sådant tillägg behövs eftersom författaren själv på sidan 127 skriver om absoluta synonymer (karvelis ‖ balandis, kiškis ‖ zuikis). Men orden har sannolikt utelämnats här av ren förbiseende (kanske ett tryckfel?).

I det fjärde kapitlet, med titeln LEKSIKAL PRAGMATIK, eller ORD I TALAKTER (s. 143–170), vars frågeställningar inte behandlades i Lexikal semantik, skriver författaren om en ny gren av lingvistiken som växte fram under 1960-talet. Först förklaras själva begreppet talakt, och därefter beskrivs de centrala begreppen och termerna med anknytning till talakter:

358

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Evalda Jakaitienė. Leksikologija

illokution, perlokution, samt de mest karakteristiska lexikala typerna i talakter: performativa verb, etikettvokabulär, emotiv samt expressiv, modalord. Detta är nya ämnen som före Lexikologijas utgivning troligen inte bara var okända för studenter vid humanistiska utbildningar vid litauiska högskolor, utan även för många lärare inom dessa ämnen. Det fjärde kapitlet är därför betydelsefullt bland annat genom att dess frågeställningar är nyskapande i den litauiska lingvistiska litteraturen.

I det femte kapitlet, SOCIALA ASPEKTER AV ORDFÖRRÅDET, eller SAMSPELET MELLAN SAMHÄLLE OCH ORDFÖRRÅD (s. 171–221), behandlas, som redan titeln antyder, ordens anknytning till samhället och dess olika skikt. Inledningsvis urskiljs två slags ordförråd utifrån vilken social ställning ”samhällsmedlemmarna” har: allmänt, eller gemensamt för hela nationen, och specialiserat ordförråd. Det senare delas i sin tur in i dialektalt, yrkesmässigt och slangpräglat ordförråd (s. 173).

Om en sådan indelning kan man framföra några anmärkningar. Jag anser att indelningen av ordförrådet i allmänt (gemensamt för hela nationen) och specialiserat grundar sig inte på sociala förhållanden utan på användningens omfattning. Dessutom vore termen allmänt lämpligare att ersätta med gemensamt eller gemensamt för hela nationen, eftersom de senare har äldre traditioner inom litauisk lingvistik och är invändningsfria såväl semantiskt som ur ordbildningssynpunkt. Även att dialektalt ordförråd hänförs till det specialiserade väcker tvivel, eftersom dialekten är en territoriell språkenhet, medan specialiserat ordförråd hör till vetenskapens område och kan kallas terminologi. Författaren betraktar visserligen termer och yrkesjargong som icke likvärdiga typer av yrkesmässigt ordförråd (s. 181), och det finns grund för en sådan uppfattning. Logiskt sett är dock motsatsen till dialektalt ordförråd standardspråkets ordförråd.

Den så kallade allmänna vokabulärens kärna anses vara termen grundläggande ordförrådsfond. Jag tycker att grundläggande lexikal fond vore bättre. Inte av några politiska skäl, utan därför att man tydligare bör skilja mellan ordbok i betydelsen ”en bok med en samling ord” och ordförråd i betydelsen ”en viss mängd ord” (i ett språk, flera språk eller en dialekt, ett yrkesområde osv.), även om det är svårt att undvika att termerna används synonymt.

Det har redan nämnts att författaren inom facklexikonet urskiljer (som separata, icke likvärdiga typer) termer och professionalism. En term definieras som ett ord med ”ett exakt fastställt, mycket avgränsat innehåll, helt oberoende av kontexten” (s. 182). En sådan definition är, trots att den är kortfattad, enligt min mening välgrundad, eftersom även enkla termer, eller allmänna, icke-fackliga, ord ibland kallas så i våra lingvisters arbeten (till exempel räknas orden öga, öra, hjärta med flera som medicinska termer) (Zemlevičiūtė 2008: 143–144). Beskrivningen av professionalism som en viss del av facklexikonet, att ”detta inte är ord i standardspråket utan i talspråket” (s. 185), kräver emellertid ett förtydligande, eftersom det är oklart om man här avser standardspråkets talspråk eller ett visst mellanspråk mellan dialekt och standardspråk, som tyska lingvister kallar Umgangsprache och som vi tycks sakna en benämning för—

Recenzijos / Reviews

359

JONAS PALIONIS

… något etablerat litauiskt uttryck (kanske skulle buitinė šnekamoji kalba? passa?). Å andra sidan anges i boken exempel på professionalismer: idrottares kyla i stället för kamuolio, och förares baranka i stället för vairo, liksom andra liknande ord, kan betraktas som slang. Detta är emellertid diskutabla frågor som inte förringar den originella och innehållsrika beskrivningen av de centrala terminologiska begreppen.

I det sjätte kapitlet, ETIMOLOGI OCH ORDBILDNING, eller VARIFRÅN OCH HUR ORD UPPSTÅR (s. 222–262), behandlas, som titeln visar, två närbesläktade lingvistiska grenar. Den ena undersöker ordens ursprung, den andra ordbildning, eller ordskapande. Boken ägnar mest utrymme åt frågor om ordens ursprung: begreppen ”arvord” och ”avledningar” förklaras, och lånord analyseras tämligen ingående utifrån ursprung och ålder med hjälp av exempel från litauiska och andra språk. I det litauiska ordförrådet särskiljs och behandlas, med avseende på ursprung, slaviska lån (polska lån, ryska lån), tyska lån (engelska lån)², lån från lettiska, internationella ord (parallellt anges, oftast inom parentes, även termer med suffixet -izmas: slavizmai, germanizmai osv.). Användningen av sådana termer väcker inga invändningar: de används efter behov i arbeten av så gott som alla litauiska språkvetare (med undantag, tycks det, av endast vokietybę).

Även klassificeringen av lånord ”efter ålder” i äldre och nyare är invändningsfri, bortsett från att man bland ”lånord som kom in i litauiskan efter andra världskriget” (s. 234) har räknat bulka ’bulle’ och napilnykas ’fil’, vilka också användes tidigare i talspråket. Formen napilnykas finns inte belagd i den stora Lietuvių kalbos žodyne, och i min hembygd Punia användes före det kriget endast formen nopiėlnykas (ett tydligt ryskt lån, jfr напильник).

Ett problem är bokstavsförkortningar, som ägnas mycket liten uppmärksamhet i boken. Där nämns endast fem sådana förkortningar: CO, DVO, PC och SMS, och det sägs att de skulle ha blivit ord (s. 234). Man kan ifrågasätta om de bör betraktas som ord, eftersom deras betydelse inte går att få fram utan att de tyds. De är ett slags bokstavsförkortningar, för vilka benämningen symboler också skulle kunna passa, menar jag. Petro Jonikas skrev om sådana och andra slags förkortningar år 1940 i Gimtojoje kalboje (Jonikas 1940: 118–123), så det hade varit lämpligt att även i den recenserade boken behandla dem mer utförligt.

I underavsnittet ”Ordbildningsanalys” efter etymologidelen förklaras begreppet bildningsmotivation, principerna för analys av avledningar, avledningstyper och -kategorier. Även om allt detta tämligen ingående har behandlats i Vinco Urbutis studie Žodžių darybos teorija (1978; andra upplagan 2009)), presenteras det i E. Jakaitienės bok i en mer lättillgänglig form för studenter; dessutom bygger tolkningen av enskilda problem på senare forskning inom området.

I det sjunde kapitlet, ONOMASTIK, eller VEM FÅR VILKA NAMN (s. 263–278), förklaras förhållandet mellan egennamn och appellativer, och typer av egennamn definieras och principerna för analys av egennamn behandlas. Egen-

² Av någon anledning används inte termen vokietybė.

360

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Evalda Jakaitienė. Leksikologija

namnstyper och principerna för analys av egennamn. Här betraktas som egennamn sådana ord som benämner vissa objekt utan att ange ”inte ens deras mest allmänna egenskaper” (s. 264); dessutom kan de inte direkt uttrycka ett begrepp, men ”kan (ibland till och med måste) knytas till ett begrepp” (s. 265). Enligt författaren har egennamn också en viss, specifik betydelse, vars existens vissa lingvister förnekar.

I boken delas egennamn efter betydelse in i två stora typer: namn på levande varelser och namn på ”döda ting”. Namn på levande varelser delas i sin tur in i tre grupper: personnamn, eller antroponymer, zoonym och mytonym. Namn på livlösa objekt delas in i ortnamn, eller toponymer, där flera grupper urskiljs: oikonym, hydronym, drimonym, oronym.

Jag har inga invändningar mot denna uppfattning om egennamn eller mot deras klassificering. Jag har bara ett par kommentarer: den ena gäller efternamnens förhållande till personliga egenskaper, den andra ursprunget till vissa efternamn. På s. 268 hävdas, med hänvisning till Aleksandras Vanagas, att ”efternamnet inte alls beror på hans [dvs. personens, – J. P.] personliga egenskaper”. Detta påstående är riktigt om man bortser från efternamnens ursprungliga tillkomstskede. Under den period då efternamn bildades hade dock en betydande del av dem sitt ursprung i öknamn, och sambandet med personliga egenskaper var tydligt (till exempel efternamn som Kairỹs, Kuprius, Rudis osv.). Historiskt sett kan man alltså tala om att vissa efternamn är knutna till personliga egenskaper. På s. 272 räknas öknamnsefternamn av slaviskt ursprung Burō-kas, Kisiėlius och Ridìkas till efternamn av ”inhemskt ursprung”. På samma ställe kopplas namnet på bäcken som rinner genom Klaipėda, Dãnė, till ossetiska don ’flod’, men en härledning av namnet från kuriska är mer tillförlitlig (se Mažiulis 1999: 95).

I det åttonde kapitlet, FRASEOLOGI, eller ORD I FASTA FÖRBINDELSER (s. 279–307), behandlas fria och fasta ordkombinationer samt fraseologismernas semantik, ursprung, struktur och funktioner. I kapitlets inledande underavsnitt diskuteras både den traditionella, snävare uppfattningen om fraseologismer, enligt vilken de är ”mer eller mindre bildrika, fasta och odelbara ordkombinationer” (s. 281), och en nyare, vidare uppfattning, enligt vilken det viktigaste och mest tillförlitliga kännetecknet för fraseologismer är ”stabilitet, att samma ord ofta förekommer tillsammans” (s. 280). E. Jakaitienė ansluter sig delvis till den vidare uppfattningen och framhåller ytterligare två viktiga kännetecken för fraseologismer: ”en avgränsad fraseologisk miljö” (s. 282) och att de ”återkallas ur minnet” (s. 284). Allt detta är övertygande och illustreras i boken med väl valda exempel från litauiskan.

Semantiskt delas fraseologismer in i motiverade och omotiverade, eller idiom. De motiverade delas vidare in i tre typer: 1) tropiska, 2) jämförande och 3) samlaikinius. De tropiska delas i sin tur in i metaforiska och metonymiska. Efter ursprung skiljer man mellan inhemska och lånade fraseologismer. Särskilt intressanta och mycket ovanliga är exempel som författaren anger, såsom aitais eiti ’gå om intet’, pruojais eiti ’försvinna’, į kapendą išankinti ’lura’,

Recenzijos / Reviews

361

JONAS PALIONIS

gå med stormsteg ’gå mycket snabbt’ (s. 295). Det är dock knappast motiverat att betrakta tautologiska ordkombinationer som fraseologismer, såsom den klaraste av de klara, till slut, hundratals och åter hundratals, vilka visserligen är mer eller mindre fasta men saknar bildlighet, medan några av dem bildas enligt en viss syntaktisk modell (jfr. den bästa av de goda, den argaste av de arga, mirakel på mirakel osv.). Därför kunde det kanske vara lämpligt att kalla dem halvfria ordkombinationer. På frågan om talesätt och ordspråk med ”en enkel [dvs. en odelad – J. P.] eller en sammansatt satsstruktur” bör betraktas som fraseologismer, tenderar E. Jakaitienė att svara nekande (s. 303). Det beror på att fraseologismer betraktas som ordkombinationer, inte satser. Enligt min mening är den uppfattningen logiskt sett helt välgrundad, eftersom ordspråk och talesätt (åtminstone på litauiska) vanligtvis har formen av en sats av ett eller annat slag, inte av en ordkombination. Man kan också instämma i hennes förslag att kalla ordspråk och talesätt för bevingade uttryck (ibid.).

I det sista, nionde kapitlet, LEKSIKOGRAFI, eller ORD I ORDBÖCKER (s. 308–334), behandlas teorin och praktiken kring utarbetandet av ordböcker. Författaren hade redan tidigare utarbetat en tämligen omfattande studie om detta (Jakaitienė 2005). Därför kunde hon använda, och använde säkerligen, forskningsresultaten i den studien för detta kapitel, anpassade till studenter i humanistiska ämnen vid högre läroanstalter. Detta framgår också av att två av kapitlets underrubriker sammanfaller med rubriker i studien: ”Leksikografins mål och uppgifter” och ”Ordbokstyper”.

Utan tvivel är det andra underkapitlet om ordbokstyper och deras klassificering mer problematiskt. Här urskiljs, liksom i många andra språkforskares arbeten, först lingvistiska och encyklopediska ordböcker. De lingvistiska delas i sin tur in i enspråkiga och parallella, de enspråkiga i allmänna och specialiserade, de allmänna i fullständiga och differentiella; dessutom urskiljs förklarande och indexordböcker, universella och aspektinriktade, synkroniska och diakroniska (de senare delas in i historiska och etymologiska), och de tvåspråkiga i aktiva och passiva, allmänna och selektiva, enkelriktade och dubbelriktade. Det finns alltså en ansenlig mängd olika ordbokstyper, och det är inte lätt att få in dem i studenternas huvuden. I vissa ordböcker över lingvistiska termer finner man ännu fler urskilda typer och en större terminologisk variation.

Bortsett från karakteristiken av de typer som presenteras i den recenserade boken kan man ifrågasätta lämpligheten hos namnet på en av typerna. Exempelvis förefaller termen fullständiga ordböcker (s. 314) inte särskilt lyckad, eftersom helt fullständiga ordböcker knappast existerar. Här skulle termen allmänna passa bättre, som motsats till differentiella (termen fullständiga är helt onödig). Med hänsyn till språkbruket är termen Leksikografija mer lämplig än parallell i stället för parallell (ibid.). Det kan också ifrågasättas att allmänna ordböcker ”förklarar alla ord i ett visst språk eller alla ord i en dialekt” (s. 315) [ordet alla är överflödigt här]. Men detta är småsaker som inte alls förringar det innehållsrika leksikografiska kapitlet.

362

Acta Linguistica Lithuanica LXXI

Evalda Jakaitienė. Leksikologija

Avslutningsvis skulle jag vilja framföra ytterligare ett par sammanfattande kommentarer.

1) I bokens förord sägs det utan falsk blygsamhet att den är ”en gedigen lärobok” (s. 5). Och det är den verkligen. Ämnena behandlas problemorienterat, olika synsätt diskuteras och författarens egna ståndpunkter underbyggs med starka argument. Om det inte fanns förklarande ord i kapitlens rubriker och om ”Uppgifter” inte hade lagts till i slutet av alla kapitel och många underkapitel, tillsammans med rekommenderad ”Grundläggande litteratur” och sidhänvisningar, skulle den kunna kallas inte bara en gedigen lärobok för studenter, utan också ett mycket värdefullt lingvistiskt verk i allmänhet.

2) Även om boken huvudsakligen använder exempel från litauiskan, finns där också gott om material från andra språk, bland annat norska data, som förekommer relativt sällan i den litauiska lingvistiska litteraturen (hon lärde sig språket väl medan hon arbetade i Norge). Därför bör boken vara intressant inte bara för litauister utan också för lärare i andra humanistiska ämnen och för studenter på högre nivåer, liksom för alla som intresserar sig för ordvetenskap.

LITERATŪRA

Bańczerowski Jerzy, Pogonowski Jerzy, Zgółka Tadeusz 1982: Wstęp do językoznawstwa. Poznań: Wydawnictwo Naukowe Uniwersytetu im. Adama Mickiewicza w Poznaniu.

Doroszewski Witold 1954: Z zagadnień leksykografii polskiej. Warszawa: PWN.

Jakaitienė Evalda 2005: Leksikografija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Jonikas Petras 1940: Santrumpos. – Gimtoji kalba, 9–10 sąs., 118–123.

KTŽ – Gaivenis Kazimieras, Keinys Stasys. Kalbotyros terminų žodynas. Kaunas: Šviesa, 1990.

Mažiulis Vytautas 1999: Ne Dãnė, o Dangė. – Baltistica 34(1), 93–98.

Urbutis Vincas 1978: Žodžių darybos teorija. Vilnius: Mokslas; antras leidimas, 2009.

Zemlevičiūtė Palmira 2008: Lietuviški Vinco Kudirkos medicinos terminai. – Terminologija, 142–155.

Įteikta 2014 m. rugsėjo 25 d.

JONAS PALIONIS

Vilniaus universitetas

Juozo Tumo-Vaižganto g. 9-27, LT-01108 Vilnius, Lietuva

Recenzijos / Reviews

363