VYTAUTAS KARDELIS

Vilnius universitet

Forskningsområden: dialektologi, språkhistoria, kognitiv semantik, variation i språket.

DOI: https://doi.org/10.35321/all82-13

Asta Leskauskaitė, Vilija Ragaišienė

ORDBOK ÖVER DE SYDLIGA SYDLIGA HÖGLÄNDARNAS DIALEKTER

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2016, bd I. A–M, 682 s. ISBN 978-609-411-187–7 (gemensamt), ISBN 978-609-411-188-4 (bd I) Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2019, bd II. N–Ž, 831 s. ISBN 978-609-411-187-7 (gemensamt), ISBN 978-609-411-238-6 (bd II)

År 2016 publicerades den första delen av ”Ordbok över de sydliga sydliga höglandarnas dialekter” (A–M). Tre år senare, 2019, publicerades även ordbokens andra del (N–Ž). Bland dialektordböckerna är detta redan den fjortonde ordboken (för en utförligare översikt över dialektordböcker utgivna fram till 2014, se Zubaitienė 2014: 142–147). Båda delarna av ”Ordbok över de sydliga sydliga höglandarnas dialekter” har sammanställts av de erfarna och professionella dialektologerna, de framstående kännarna, forskarna och experterna på den sydliga höglandsdialekten, dr Asta Leskauskaitė och dr Vilija Ragaišienė. Ordbokens vetenskapliga redaktör är dr Vilija Ragaišienė, redaktör är dr Vilija Sakalauskienė och kartans författare är dr Laura Geržotaitė. Ordboken layoutades omsorgsfullt av Neda Kostkienė och formgavs av konstnären Rokas Gelažius. Utarbetandet av ordboken stöddes av Valstybinė lietuvių kalbos komisija (nedan – VLKK) inom programmet för bevarande av dialekter och etniska ortnamn 2001–2010; utgivningen av den första delen stöddes av Lietuvos mokslo taryba (nedan – LMT) inom det statliga programmet för litauiska studier och deras spridning 2016–2024. För publiceringen av den andra delen räckte medlen från det nämnda LMT-programmet tydligen inte till, men det är glädjande och viktigt att nämna att utgivningen av den andra delen också stöddes av näringslivet, Varėna kommun och enskilda personer – en del av dem är upptagna på ordbokens försättsblad, medan vissa, som generöst stödde utgivningen, ville förbli anonyma. Här är det viktigt att uppmärksamma några saker: att det inte längre är LMT utan näringslivet, kommunen och medborgarna som börjar stödja utgivningen av vetenskapligt arbete,

Recensioner / Reviews

207

VYTAUTAS KARDELIS

visar tydligt att ordboken redan har nått sina adressater. Det är ett vackert exempel både på patriotism för den egna bygden och på stöd till den egna traktens kultur. Det är också uppenbart att ordbokens författare inte är tillfälliga besökare i de ”cikriska dzūkernas” liv; detta vittnar inte bara det stöd de fått för utgivningen av ordboken, de uppriktiga och varma presentationerna av ordboken i Vilnius lärarhus och vid Lietuvių kalbos institutas, utan också själva ordbokens kvalitet om.

Den första delen av ordboken inleds med ett förord (s. VII–IX), följt av en inledning. I den senare ges alla de attribut som behövs för en terminologisk ordbok: de sydliga sydliga höglandarnas dialekter omnämns (här berörs också den sociolingvistiska situationen – två- eller trespråkiga invånare) och deras utbredningsområde (s. XI–XIII), dialekternas särprägel och mer utmärkande drag i ljudsystem, accentuering, morfologi och syntax behandlas (s. XIII–XV). Ordbokens karaktär och struktur presenteras kortfattat och strukturerat, med illustrativa och lämpliga exempel (s. XXV–XXX). Därefter följer ett transkriptionsavsnitt med tecken för vokaler, konsonanter, accent och intonation samt textens syntagmatiska struktur, liksom en förklaring av dem. Listor över förkortningar av ortnamn, andra förkortningar och tecken samt en litteraturförteckning bifogas. Den andra delen inleds också med ett förord (s. VII–VIII) och innehåller en inledning (s. IX–XI) – en kort sammanfattning av den första delens inledning. I denna del av ordboken upprepas den första delens avsnitt där ordbokens karaktär och struktur (s. XI–XV), transkriptionen (s. XV–XVIII) samt listorna över ortnamn och andra förkortningar och tecken presenteras.

”Ordbok över de sydliga sydliga höglandarnas dialekter” är enligt författarna ”utarbetad enligt principerna för de mest utförliga dialektordböckerna: den innehåller alla insamlade ord från de sydliga sydliga höglandarnas dialekter, hämtade ur levande språk och skriftliga källor (handskrifter och ljudinspelningar bevarade i Dialektarkivet vid Geolingvistikcentrum vid Lietuvių kalbos institutas samt kartoteket över tillägg till ’Lietuvių kalbos žodynas’ som samlats vid Centret för forskning om standardspråket)” (s. XXVI). I förordet nämns också att ”nästan tre hundra timmar ljudinspelningar spelades in under fem år <...>. Det är just ur ljudinspelningarna från denna period som de dialektala exemplen hämtats, och de utgör ordbokens grund” (s. VIII). Dessutom har material hämtats från andra ljudinspelningar som kollegor gjorde i början av 2000-talet. Det bör understrykas att ”ordboken också berikades med dialektala exempel från tidigare nämnda ljudinspelningar från 1960–1990-talen och 2002–2003, handskrivna texter samt kartoteket över tillägg till ’Lietuvių kalbos žodynas’” (s. VIII–IX).

När man läser dessa påståenden kan man haja till och fråga – hur är det med principerna och kriterierna för urvalet av material? Det är uppenbart att det finns en skillnad mellan skriftliga källor och originalinspelningar. Det är också uppenbart att dialektala exempel från ljudinspelningar från 1960–1990-talen, handskrivna texter och kartoteket över tillägg till ”Lietuvių kalbos žodynas” både samlades in och – i synnerhet – bearbetades utifrån andra teoretiska och metodologiska principer än de som är vanliga i modern litauisk dialektologi. Därför kan frågan uppstå om det var värt att i en och samma ordbok föra samman

208

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Asta Leskauskaitė, Vilija Ragaišienė.

Ordbok över de sydliga sydliga höglandarnas dialekter

material som samlats in och presenterats med äldre metoder med ”nytt” material präglat av en ny teoretisk ansats. För övrigt kan detta sätt att komponera det empiriska materialet ha påverkats av tankarna som ordbokens författare uttryckte i förordet, där en något nostalgisk ton, darrande av omsorg om dialekternas öde, märks ganska tydligt: ”Dessa trakters människors världsbild, seder och vardag återspeglas i deras modersmål – melodiskt, ordrikt, arkaiskt, även om det redan är något utspätt med moderna lån. Tyvärr blir de sydliga dzūkiska bygemenskaper som vårdar traditionella hantverk, livsformen och tillvaron som ärvts från förfäderna, varje år allt färre på grund av ogynnsam demografisk utveckling samt ekonomiska och sociala processer, och deras existens är därför allvarligt hotad. När människorna blir färre blir också de som behärskar den lokala dialekten färre...” (s. VII). Som man kan förstå av detta tämligen långa citat var ordbokens syfte att samla så mycket och så varierat material som möjligt. Det måste erkännas att författarna skingrade den nyss framförda tvivlet om föreningen av material av olika karaktär genom att välja ett rationellt och lämpligt tillvägagångssätt: ”Meningarna i de äldre handskrivna texterna har skrivits av i enlighet med det ursprungliga systemet av tecken i de nedskrivna texterna och återges i originaltranskription med hänvisning till orten och de handskrivna texterna.” (s. XXX). Denna hänvisning (RT) identifierar tydligt det äldre materialet. I ett sådant fall blir ojämnheter och nyanser i transkriptionen av de äldre exemplen mindre betydelsefulla; dessutom är det vid behov lätt att jämföra material från olika kronologiska skikt.

En annan fråga som kan ge upphov till diskussion gäller lånelexikonet och ”nyare eller nya ord” (s. XXVI). De senare markeras med förkortningen nj. Vid ord av främmande ursprung (slavismer, germanismer) skrivs beteckningen sv., som också används för att ange lån av betydelser. Det kan verka vara en klandervärd tvetydighet, men även här fann författarna en lämplig lösning: ”Lån av betydelser anges före betydelseförklaringen inom parentes med förkortningen sv.” (s. XXVI). Alltså står förkortningen sv. i det ena fallet efter uppslagsordet, i det andra före betydelseförklaringen.

Ännu en anmärkning om lånord: enligt författarna ”har man i den mån det varit möjligt försökt ange ordens ursprung”, men ”vid äldre lån <...> skrivs inga ursprungsangivelser” (s. XXVI). Jag menar att vanan att inte markera ”äldre lån” inte är särskilt lämplig och kan kritiseras (se Kardelis 2016: 8–9 för argument). Det går dock att förstå att detta val både styrdes av traditionerna för utarbetandet av dialektordböcker och, enligt författarna själva, av de allmänna kraven för utarbetande av dialektordböcker som godkänts av VLKК. För övrigt följde författarna dessa krav, trots att de är rekommendationer, på ett korrekt och kreativt sätt.

Ett sådant exempel är följande: det är utmärkt att ”ordboken inte innehåller verbfamiljer och därmed inte heller ord ’nebuveliai’, som artificiellt skapas när verbfamiljer konstrueras, till exempel: bōsti, milti, mōkti, žinti. Ordboken upptar inte heller grundverb för vilka inga bruksexempel har noterats i dialekterna” (s. XXVIII).

En kort anmärkning om transkriptionen: det framgår genast att ordboken har sammanställts och redigerats av professionella och erfarna dialektologer, vars arbetsområden också omfattar

Recensioner / Reviews

209

VYTAUTAS KARDELIS

utarbetande av dialektala texter. Transkriptionen är exempelvis genomtänkt, obelastad och konsekvent; den beskriver både ljudsystemets systematiska struktur och visar viktigare och subtilare nyanser.

Avsnittet Dialekternas särprägel och mer utmärkande drag är tämligen traditionellt; den terminologi som är vanlig i traditionella litauiska dialektologiska arbeten används, särskilt vid behandlingen av ljudsystemet (forntida akuta ändelser, hårda konsonanter och ”förväxling” av konsonanter nämns). En sådan traditionell framställning är knappast särskilt klandervärd: å ena sidan skulle den som tog sig an lingvistiska undersökningar baserade på ordbokens material anpassa terminologin efter behov, å andra sidan kommer ordboken att läsas inte bara av lingvister och specialiserade lexikografer. Därför har en enklare presentation och förklaring av empiriska fakta i detta fall sina motiv och sin logik.

När man läser det ovan behandlade avsnittet faller ett tydligt särdrag genast i ögonen, som kan beskrivas med ett enda ord – varianter. Att ordboken inte undviker att visa variation – verklig ljudlig, morfologisk och syntaktisk mångfald – är glädjande och välkommet. Variation är lämpligt beskriven både i Inledningen och tydligt synlig i de illustrativa exemplen. Man kan hävda att materialet i ordboken verkligen är originellt och autentiskt (om man naturligtvis jämförde med originalinspelningarna skulle diskussioner kanske uppstå om det ena eller andra konkreta fallet, men alla som har transkriberat dialektala texter vet mycket väl att olika transkriberare ibland hör samma saker olika – det är en hel, komplex kognitiv process som beror på många faktorer).

I allmänhet kan man inte framföra några väsentliga kritiska anmärkningar beträffande själva ordbokens uppbyggnad och struktur, materialet och dess presentation, den ovan nämnda transkriptionen eller betydelseförklaringarna. Det måste erkännas att ordbokens författare håller fast vid systematik och lexikografisk konsekvens både när de presenterar materialet och när de förklarar betydelser och anger grammatiska och andra upplysningar. Ett kreativt och analytiskt förhållningssätt till arbetet med att skriva ordboken framgår också ganska tydligt av hur betydelseförklaringarna presenteras. Åtminstone för mig är ett klassiskt exempel på hur trådarna i vissa betydelseförklaringar och de exempel som illustrerar dem trasslar ihop sig orden kalba, kalbėti i ”Dabartinės lietuvių kalbos žodynas” och ”Lietuvių kalbos žodynas” (nedan – LKŽ). Det räcker att jämföra dem med betydelseförklaringarna i ”Ordbok över de sydliga sydliga höglandarnas dialekter” och deras förhållande till exemplen för att genast se ett mycket bättre läge. I allmänhet använder ordbokens författare visserligen LKŽ:s betydelseförklaringar (naturligtvis i de fall då de är helt lämpliga och inte strider mot ordbokens empiriska material), men de ger också ofta egna förklaringar, som inte sällan är både elegantare, mer motiverade och bättre förenliga med exemplen.

Det är glädjande att delarna av ”Ordbok över de sydliga sydliga höglandarnas dialekter” utökar skaran av redan existerande dialektordböcker. Det är viktigt att den redan är och även fortsättningsvis kommer att vara användbar inte bara för traditionella grenar av lingvistiken (litauisk dialektologi, baltistik, indoeuropeistik), utan också har ett utmärkt, särpräglat och mångsidigt materiellt och andligt,

210

Acta Linguistica Lithuanica LXXXII

Asta Leskauskaitė, Vilija Ragaišienė. Ordbok över de sydliga sydliga höglandarnas dialekter

och överlag ett kulturellt innehåll. Det kommer utan tvekan att kunna användas inte bara av professionella humanister. I förordet har författarna vackert och träffande sagt: ”Denna ordbok är således en liten hyllning till väktarna av den stora sydliga sydliga höglandsdialekten, eller dzūkiskan.” Det är ett arbete som bidrar till att vårda gemenskapen, främjar förståelsen av det egna identitetens värde och till sist påminner om sådant som vi redan har förlorat.

Sett från den lingvistiska utsiktspunkten är detta ett stort och viktigt bidrag till forskningen om denna dialekt, vilken författarna till ”Ordbok över de sydliga sydliga höglandarnas dialekter”, dr Asta Leskauskaitė och dr Vilija Ragaišienė, på senare tid inte bara kraftfullt utan – framför allt – professionellt har utvecklat och fördjupat.

Det återstår bara att önska Kollegorna, med den ljusa minnesbilden av Professor Alberto Rosi-no:s ord, kreativ framgång och fortsatta betydelsefulla forskningsinsatser.

LITERATŪRA

Leskauskaitė Asta, Ragaišienė Vilija 2016: Pietinių pietų aukštaičių šnektų žodynas (A–M) I, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Leskauskaitė Asta, Ragaišienė Vilija 2019: Pietinių pietų aukštaičių šnektų žodynas (N–Ž) II, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Kardelis Vytautas 2016: Lietuvių kalbos slavizmai: tyrimo istorija ir perspektyvos. – Lietuvos lenkų tarmės. Prieiga internete: http://www.lenkutarmes.lfl.vu.lt/apie/straipsniai.

Zubaitienė Vilma 2014: Lietuvių leksikografija: istorija ir dabartis: mokomoji knyga, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Įteikta 2020 m. balandžio 21 d.

VYTAUTAS KARDELIS Vilniaus universitetas Filologijos fakultetas Taikomosios kalbotyros instituto Lietuvių kalbos katedra Universiteto g. 5, LT–01131 Vilnius, Lietuva [email protected]

Recenzijos / Reviews

211