DALIA SVIDERSKIENĖ

Institutet för litauiska språket

ORCID id: orcid.org/0000-0003-3060-4713

Forskningsinriktning: onomastik (studier av egennamnsbildning, ursprung och motivation).

DOI: doi.org/10.35321/all83-14

OM TERMEN ŽEMĖVARDIS

Om termen žemėvardis

ABSTRAKT

I artikeln behandlas den terminologiseringsprocess och det terminologiserade resultatet av det egenbildade ordet žemėvardis, som förekom i mellankrigstidens forskare Kazimieras Alminauskis språkbruk, liksom begreppet, termens plats i det egna terminologiska systemet och dess relation till andra termer som används inom litauisk toponomastik. Efter att den konceptuella information som detta språkliga tecken förmedlar har klarlagts, fastställs bredare möjligheter för dess användning. Artikeln kompletteras av encyklopediska uppgifter och historiska fragment om nedtecknandet av ortnamn ur det levande språket (tal), vilka i sin tur kompletteras av information från det förra århundradets nationella toponymiska register Lietuvos vietovardžių žodyno samt av exempel på egen toponymi från Žemės vardų-enkäter, vilka representerar den mellankrigstida bygdens kulturella semantik.

VIKTIGA ORD: toponym, inhemsk term, analys av brukstext, kontextanalys, terminologisk nominering, motivation, terminologiskt system, tvärvetenskaplig kommunikation.

ANNOTATION

Artikeln behandlar processen och resultatet av terminologiseringen av det inhemska ordet žemėvardis (”marknamn”), som fungerade i språket hos mellankrigstidens forskare Kazimieras Alminauskis, dess begrepp, termens plats i systemet av inhemska termer samt dess förhållande till andra termer som används inom litauisk toponomastik. Efter att den begreppsliga information som detta språkliga tecken förmedlar har klarlagts anges bredare möjligheter för termens användning. Artikeln utvidgas med encyklopediska uppgifter samt fragment ur historien om insamlingen av ortnamn från levande språk (tal); de kompletteras vidare

310

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Termino žemėvardis klausimu

genom informationen från det föregående seklets nationella toponymiregister Dictionary of Lithuanian Toponyms samt exemplen på lokal toponymi som representerar den kulturella semantiken i mellankrigstidens by från frågeformulären om Land Names.

NYCKELORD: toponym, inhemsk term, analys av brukstext, kontextanalys, terminologisk nominering, motivation, termsystem, tvärvetenskaplig kommunikation.

Inledning. Terminologin för egennamn kan betraktas som en del av den lingvistiska terminologin i sin helhet, med särdrag som är specifika för den. Tyvärr förekommer enheter inom den nationella terminologin, som bäst återspeglar den språkliga gemenskapens begrepp, modeller för deras benämning, systemet och det område som den representerar, inte i ordböcker av mer allmän karaktär inom detta vetenskapsområde (Šmilauer 1963; Подольская 1978, 1988; GTSGN 2002). I takt med vetenskapens utveckling uppstår ett behov av termurval, vilket också blir en av forskarens viktigaste uppgifter. De principer och kriterier för termurval som forskarna har fastställt bestämmer de fortsatta stegen i det terminologiska arbetet: genomförandet av de valda undersökningsmetoderna, insamlingen av information som behövs för den fortsatta användningen av termer och för ordböcker, med beaktande både av de krav som ställs på en term och av de metodiska principerna för terminologiskt arbete som har utarbetats, av kriteriet för termens entydighet samt av principerna om synkroni, systematik och normering, vilka i praktiken genomförs genom modellering av ett logiskt-konceptuellt system¹. Terminologin som ”specialiserat ordförråd kräver också en särskild normering, grundad inte på litterär utan på naturlig autenticitet och riktighet, bestämd inte av brukstraditionen eller de ordbildningsregler som gäller i ett visst språk, utan av de omständigheter som dikteras av detta språkliga delsystem”². Enligt den litauiska terminologen Albina Auksoriūtė är det ”mycket viktigt att litauiska används både i statens offentliga liv och i vetenskapens värld” (Auksoriūtė 2020). Kazimieras Gaivenis (1987: 84) har också nämnt vetenskapsspråkets samband med det levande folkspråket, utan att förvandla det till ett rent artificiellt medel för specialisternas kommunikation. På senare tid har ett kognitivt synsätt på analysen av morfologisk motivation visat sig vara alltmer fruktbart

¹ Dėl jų žr. tradicines nuostatas deklaravusių lietuvių terminologų (Gaivenis 1987: 83–91; Gaivenis, Keinys 1990: 210) ir šiuolaikinių, antropocentrinės paradigmos rėmuose dirbančių rusų mokslininkų (Костерина, Кондратюкова 2014: 133–137; Васильева 2014, 2015) darbus.

² ”Specialiserat ordförråd genomgår en särskild normering, vars grund inte är litterär utan produktionsmässig korrekthet, dikterad inte av normerna för ordanvändning eller ordbildning i detta språk, utan av villkoren för motsvarande delsystem” (Суперанская 2003: 28).

Straipsniai / Articles

311

DALIA SVIDERSKIENĖ

studier, och därför undgår inte heller termerna detta. Som den ryska språkvetaren Jelena S. Kubrjakova hävdar, ”packas den information som förmedlas genom ordet in i ett motiverat tecken som vanligtvis förmedlar sin innebörd i delar och som på lämpligaste sätt förenar kognitiva och kommunikativa behov” (Кубрякова 2004: 393)^³. ”Det mentala innehåll som aktualiseras i medvetandet under varje talakt är av subjektiv karaktär, medan det innehåll som aktualiseras med ett konkret ord är ordets egentliga, reella betydelse i talaktens situation. Den reella betydelsen är det som en människa anser, det hon har i åtanke, när hon uppfattar (hör eller själv använder) ett visst ord. En stor del av denna betydelse är gemensam för alla talare på grund av likartade livserfarenheter och upprepningen av typiska kommunikationssituationer” (Gudavičius 2011: 111). Betydelse förstås som en enhet av innehåll och form. För att förstå det innehåll som språktecknet representerar måste man uppfatta det pragmatiska kännetecken som gav impulsen till att språktecknet uppstod. Enligt Nikolaj F. Alefirenko ”betraktas språktecknets inre form som en synkron epidigmatisk komponent i dess semantiska struktur, vilken fyller funktionen av en idioetnisk grund för indirekt nominering, dvs. återspeglar det denotativa kännetecken efter vilket ett av verklighetens möjliga fragment benämndes” (Алефиренко 2009)^⁴.

Inom språkvetenskapen erkänns det att ”termens uppgift inte bara är att exakt uttrycka ett vetenskapligt begrepp, utan också att fungera som ett visst kunskapsinstrument genom att klarlägga det nya i den miljö där det tjänar ett visst vetenskapsområde” (jfr. Блинова 1981: 28)^⁵. Om man således antar att en inhemskt bildad term skulle kunna etablera sig inom den framväxande vetenskapen om egennamn och framhäva dess nationella kognitiva drag, valdes som huvudsaklig analyskälla Kazimieras Alminauskis Instrukcija žemės vardynui surašyti, sammanställd under mellankrigstiden (hädanefter – Instrukcija; LŽVI). I avsnittet Apie žemės vardyną, jo reikšmę ir surašymą sägs: ”Bland folklore och folkets konst intar jordnamnsbeståndet en hedersplats i folkets skapande” (Alminauskis 1934: 3). Inför globaliseringen, som tycks upprepa mellankrigstidens situation^⁶, beskriven genom oppositionen ”(för)svinna eller (för)bli”, tillåter inte

^³ ”Den information som förmedlas av det packas in i ett motiverat tecken som vanligen sönderdelat förmedlar sin betydelse, samt i ett tecken som optimalt samordnar sina kognitiva och kommunikativa uppgifter” (Кубрякова 2004: 393).

^⁴ ”Språktecknets inre form betraktas som en synkron epidigmatisk komponent i dess semantiska struktur, som tjänar som en idioetnisk grund för indirekt avledd nominering, dvs. återspeglar det denotativa kännetecken efter vilket motsvarande fragment av verkligheten namngavs” (Алефиренко 2009).

^⁵ ”Termen är avsedd inte bara att med största möjliga precision uttrycka ett vetenskapligt begrepp, utan också att tjäna som ett slags verktyg för kunskap och för att upptäcka något nytt inom det vetenskapsområde som den betjänar” (Блинова 1981: 28).

^⁶ De tankar som K. Alminauskis uttryckte motsvaras i dag så att säga av den litauiska geografen Filomena Kavoliūtės tankar: ”Namnen på bebodda platser bildar, tillsammans med andra ortnamn, en specifik

312

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Termino žemėvardis klausimu

det bestående intresset för området med egennamn ska inte minska^⁷. Således är denna undersökning viktig både för toponomastiken och terminologin, eftersom ”onomastikens särart och dess ställning inom den humanistiska kunskapssfären upprepade gånger har gett upphov till många diskussioner, liksom ovissheten kring egennamnens status inom språkvetenskapen och deras mångfald har påverkat den onomastiska terminologins utveckling” (Матвеев 2005: 5)^⁸. Dessutom är ”nationella termer en outsinlig källa till berikandet av vetenskaplig terminologi. I vissa fall informerar de mer exakt och precist om innehållet i ett geografiskt objekt eller ett naturfenomen och dess nyanser” (Мурзаев 1984: 4)^⁹.

Artikelns syfte är – med utgångspunkt i K. Alminauskis Instrukcija, ett dokument som representerar situationen under mellankrigstiden och upprättades för att bevara den allmänna insamlingen av ortnamn, att fastställa den innehållsliga omfattning som tecknet žemėvardis förmedlar, på grundval av de erhållna uppgifterna definiera begreppet hos den inhemska termen žemėvardis samt förutse vidare användningsmöjligheter för denna term och detta ord. För att uppnå detta ställs följande uždaviniai: 1) att klargöra ordet žemėvardiss ursprung; 2) att presentera den encyklopediska och inom toponomastiken etablerade innebörden hos termen žemėvardis, dess terminologiska miljö och kontextuella partner, förklara (tolka) motivationen och klarlägga den strukturella modellen; 3) att med utgångspunkt i K. Alminauskis Instrukcijos text och i den senaste kontexten för inhemsk toponomastisk forskning klarlägga (tolka) förändringarna i synen på det verklighetsfragment som benämns (ortnamn), vilka leder till en korrigering av innehållet i begreppet žemėvardis.

För att således kunna fastställa (tolka) och framhäva vad som i språket är nytt, och hur detta förhåller sig till det som är fortfarande gammalt och används, undersöks materialet på lexikal-semantisk, syntaktisk och lingvokulturell nivå, genom en ändamålsenlig kombination av onomasiologiska och semasiologiska metoder. Utöver dessa tillämpas i artikeln teoretiska

det kulturellt-mentala skiktet i regionen, som är oupplösligt förenat med samhället och inte är mindre betydelsefullt än seder eller traditioner” (Kavoliutė 2019: 740).

^⁷ ”Det immateriella kulturarvet – levande, blomstrande och överfört från generation till generation, och som ger människan den så nödvändiga känslan av identitet – har alltid intagit en viktig plats i samhällslivet: från de traditioner som vuxit in i allas blod till de seder som små gemenskaper uppriktigt vårdar och generöst delar med alla som vill lära känna och uppleva vår [...] världsbild och de särdrag som människor bevarat i sina karaktärer.” Tillgänglig på internet: http://lki.lt/lietuvos-nemate-rialaus-kulturos-paveldo-vertbyiu-savade-vietovardziu-atminties-ir-vartojimo-tradicija/ [läst 2020-07-11].

^⁸ ”Onomastikens särprägel och dess ställning bland de humanistiska vetenskaperna har upprepade gånger gett upphov till många diskussioner, på samma sätt som de egennamnens oklara vetenskapliga ställning inom lingvistiken och deras mångfald har påverkat processen för onomastisk terminologisering” (Матвеев 2005: 5).

^⁹ ”Folkliga termer är en outtömlig källa till berikandet av den vetenskapliga terminologin. I ett antal fall informerar de mer exakt och konkret om innehållet i och nyanserna hos ett geografiskt objekt eller ett naturfenomen” (Мурзаев 1984: 4).

Straipsniai / Articles

313

DALIA SVIDERSKIENĖ

analysmetoder, beskrivande analytiska metoder och komponentanalysmetoder; reglerna för kvalitativa undersökningar¹⁰, inriktade på undersökningsobjektet, följs. Artikeln är värdefull för terminologi, terminografi, toponomastik, kulturgeografi, sociolexikologi och tvärvetenskaplig kommunikation samt är intressant ur pedagogisk synvinkel.

1. Ordet žemėvardiss ursprung. Ordet žemėvardis, som har bildats genom sammansättning, består av två led. Det första är förbundet med litauiska žemė, det andra med litauiska vardas. Ursprunget till ordets första strukturella led kan förklaras med hjälp av uppgifterna i Lietuvių kalbos etimologinio žodyno duomenų bazė (hädanefter – LKEŽBе), som har sammanställts vid Vilnius universitet¹². Enligt denna är litauiska žemė [...], liksom i andra besläktade språk, semantiskt förbundet med ‘det som ligger lågt, det som befinner sig lågt’ (citerat ur Buck 1949: 16). Om man därefter utgår från den mest typiska, mest självständiga och stilistiskt neutralaste betydelsen, som anges i Lietuvių kalbos žodynas (hädanefter – LKŽe) och är markerad med nummer ett, framgår det att litauiska žemė betyder ‘(vår planets) yta, [...] (ofta ställd i motsats till himlavalvet)’ samt betydelsenyansen¹³ | ‘botten (i vatten)’. Dessa betydelsekomponenter kompletteras och betydelsestrukturen utvecklas av andra betydelser hos det polysema ordet žemė: 4. ‘det övre lösa lagret (vanligen odlat eller på annat sätt utnyttjat) av vår planets yta’; 5. ‘det material som bildar vår planets yta || ‘lera’ || ‘smuts, orenlighet’; 6. ‘tomt, areal, fält avsett för vissa ändamål’; 7. ‘fastland’ || ‘strand, utkant’; 8. ‘plöjd, odlad åker, jord’; 9. ‘privat (vanligen odlad) tomt, mark’ || ‘privat egendom’ || ‘jordbruk’ || ‘valak’; 10. ‘lager som lämpar sig för växters tillväxt och odling, jordmån’; 11. ‘ett folks eller flera folks bebodda territorium, trakt, land’ || bildl.¹⁴ ‘invånarna i en trakt eller ett land, folket’ || ‘stat’ || ‘etnisk territoriell enhet’ || ‘omgivning, ort, område’ || ‘fädernesland, hembygd, fosterbygd’.

Det andra strukturella ledet har sitt ursprung i litauiska vardas ‘en benämning som ges inte åt ett enda särskilt, utan åt varje föremål, företeelse, handling och liknande av en viss art’. Jfr även –onim [onimai], den andra delen av ett sammansatt ord, som betyder

¹⁰ ”En kvalitativ (kvalitativt inriktad) undersökning är en systematisk, ostrukturerad undersökning av ett fall eller en grupp individer, en situation eller en händelse i en naturlig miljö, med syftet att förstå de undersökta företeelserna och ge en tolkande, holistisk förklaring av dem” (Kardelis 2002).

¹¹ Sociolexikologi är vetenskapen som undersöker sambanden mellan ordanvändning och människors bostadsort, yrke och sociala status. Sammanfattningsvis är det vetenskapen om relationerna mellan ord och samhälle.

¹² Projektledare är prof. dr Daiva Sinkevičiūtė. Tillgänglig på internet: http://etimologija.baltnexus.lt/ [läst september–oktober 2020].

¹³ Hädanefter används tecknet || för att markera betydelsens nyans(er).

¹⁴ Förkortningar som LKŽe förklaras inte separat.

314

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Termino žemėvardis klausimu

”namn”, ”benämning”, ”ord” (TŽŽ 2013: 822), onymer [gr. onyma – namn] språkvet. egennamn eller ordkombinationer som betecknar objekt (där)¹⁵.

2. Termens begrepp, terminologiska miljö, plats i systemet, motivation, strukturell modell. Enligt encyklopediska uppgifter delas toponymer, eller ortnamn, dvs. egennamn på platser, först in i namn på obebodda platser och namn på bebodda platser. Namn på obebodda platser delas i sin tur in i två stora grupper – hydronymer och terrängnamn. Terrängnamn är namn på berg, kullar, branter, sänkor, dalar, ängar, slåttermarker, betesmarker, åkrar, trädesmarker, grustag, lertag, skogar, hyggen, tallskogar, buskmarker, snår, vägar, stigar osv. Terrängnamnen är de talrikaste litauiska toponymerna. Över 500 000 har registrerats. Till ursprung och uppkomsttid är de de mest varierande bland toponymerna. Det är huvudsakligen namn på små och föga betydelsefulla platser; när historiska och sociala omständigheter förändras, förändras de, försvinner eller ersätts av nya. Färre av dem förs in i officiella dokument och de får mer sällan officiell status. För kommunikation och orientering är terrängnamnen dock inte mindre viktiga än namn på vatten eller bebodda platser (LKE 2008: 599, 556–557)¹⁶. Denna (under)indelning visar terrängnamnens ställning i det övergripande systemet av toponymiska termer – de befinner sig på en lägre nivå bland namnen på obebodda platser och bildar tillsammans med hydronymerna¹⁷ en underkategori av toponymer, eller ortnamn.

Grasilda Blažienė hävdar, med stöd av den tyska onomastikens erfarenheter, att ”de toponymer som återstår efter att oikonymer och hydronymer skilts ut lämpligast skulle kallas terrängnamn, eller namn på obebodda platser” (Blažienė 2006: 27). Vitalija Maciejauskienės uppfattning om systemet av toponymer, eller ortnamn, framgår av beskrivningen av källan Lietuvos vietovardžių žodyno, ett kartotek som finns i fonderna vid Institutet för litauiska språkets centrum för forskning om baltiska språk och namn: ”Det samlades in under nästan hela 1900-talet, och i dag innehåller det omkring 600 000 kort. På dem har litauiska ortnamn samlats in ur levande språk vid olika tider och på olika sätt – namn på bebodda platser, vattennamn och namn på många andra objekt på jordytan (åkrar, höjder, kärr, vadställen, sänkor, åkrar,

¹⁵ Jämför vidare den ryska terminologins representant: ”Топоним (от др.–греч. τόπος – место + ὄνομα – имя, название) – разряд онимов, имя собственное, обозначающее собственное название природного объекта на Земле или объекта, созданного человеком на Земле. Топонимы изучаются наукой топонимикой, являющейся разделом ономастики“ (Подольская 1988: 127).

¹⁶ Dar žr. TŽŽ 2013: 822: toponimas (topo– + gr. onyma – vardas), kalbot. vietovardis, gyv. vietos arba kito geogr. objekto tikrinis vardas. LKŽE duomenimis, vietāv ardė ‘tikrinis vietos vardas, pavadinimas’ [Aukštaičiuose yra pavardžių ir vietovardžių – Kušlaukčių Vaižg.].

¹⁷ Dėl šio termino vartojimo tiek siaurąja, tiek plačiąja prasme žr. Vanagas 1999: 239. Pirmuoju atveju terminu hidronimas pavadinami upės ir ežerai, antruoju – ir kiti tikriniai vandens telkinių – jūrų, vandenynų, ežerų, upių, tvenkinių, griovių, brastų, pelkių, liūnų ir kt. – vardai.

Straipsniai / Articles

315

DALIA SVIDERSKIENĖ

Namn på betesmarker, diken, vikar, berg, kullar, vägar, åkrar, skogar, kärr, myrar osv. Det finns mycket stora mängder av dessa ortnamn, och de är minst utforskade (Maciejauskienė 2002: 102)¹⁸. Den grupp av objekt som i encyklopedin benämns med termen žemėvardžiai förblir utan benämning hos denna författare, men det är uppenbart att onomasten skiljer ut den från namnen på andra klasser (underklasser).

Som redan har blivit brukligt används i alla arbeten ägnade åt litauisk regional (areal) toponomastik – i den litauiska forskarkollektivets monografi Lietuvių vietovardžiai, žemėvardžiai ir vandenvardžiai Europos kontekste (LOFGEK 2019), i Ilona Mickienės, Renata Endzelytės och Nerija Bartkutės studier samt i publikationerna i serien av lokala undersökningar ”Versmė” – termen žemėvardis för att beteckna namn på marktäcke, dvs. berg, åkrar, ängar, skogar, vägar, stigar osv. Den användes också av geografen Stanislovas Tarvydas (1958: 5, 46), som skrev om språkfrågor, samt av språkforskarna Bronys Savukynas (1963: 235)¹⁹, Aleksandras Vanagas (1988: 16), Marija Razmukaitė (2003: 67) och etnologen Auksoolė Čepaitienė (2013: 112, 129).

Omständigheterna kring termens uppkomst och dess motivation är ur ett synkront perspektiv till synes lätta att förstå – det uppstod ett behov av att benämna zoner av den torra jordytan (marktäcket) som skiljer sig från den omgivande miljön (sådana som är odlade, bergiga, skogbevuxna, som man färdas på till fots eller med fordon osv.). Motivationen gör det möjligt att förstå de andra arttermerna på samma nivå som används: vandėnvardžiai, gyvenamųjų vietų vardai. Inom litauisk toponomastik används också termer med blandat ursprung: både litauiska termer och sådana som har stammar av grekiskt ursprung. Följande termer används synonymt: vandėnvardis – hidronimas; gyvenamosios vietos vardas – oikonimas; pelkėtos vietos vardas – helonimas; kalno vardas – oronimas; lauko, pievos vardas – agronimas; miško vardas – drimonimas; kelio, tako vardas – hodonimas. Vid behov benämns dessa sammanfattningsvis som ortnamn eller toponymer, medan oronymer, agronymer, drimonymer och hodonymer benämns žemėvardžiai.

Den terminologiska modellen bildades alltså av huvudelementet vardas, som betecknar klassen (kategorin) av egennamn, och sidelementet žemė, som betecknar plats och markerar underklassen av livlösa objekt. För att förstå den information som språktecknet förmedlar måste man beakta de syntaktiska relationerna mellan huvud- och sidelementet (motsvarande vardas och žemė), eftersom det viktiga inte är summan av de enskilda elementens betydelser utan den semantiska helheten, dvs. bildningens betydelse.

316

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Termino žemėvardis klausimu

3. Termens användningshistoria.

3.1. I Instrukcijoje sägs att jordnamnsbeståndet ”består av ortnamn²⁰⁾ och marknamn²¹⁾, med vilka människor har benämnt nästan varje plats: en åker, en skog, en liten sjö, en bäck, en äng... en kulle... med ett namn som skiljer sig från alla andra” (Alminauskis 1934: 3). Först bör användningsfallet av žemėvardžio behandlas; dess betydelse förklaras i Instrukcijos fotnot av författaren själv: ”Marknamn i vid bemärkelse omfattar alla namn på platser på jordytan, alltså även ortnamn” (ibid.). Av det som sagts kan man förstå att begreppet hos termen žemėvardis, som fungerade i K. Alminauskis användning, formades enligt föreställningen ”det som är nere”, där alla omgivande miljöers (rymdens) segment uppfattas som en motsats till himlen. Enligt mellankrigstidens språkvetare utgör alltså žemė grunden för systematiseringen ovan / nedan. Föreställningen om denna opposition deklareras också i symbolordböcker (Bekeris 1996: 318; Lapinskienė 2007: 176)²². I den samtida inhemska toponomastiken²³ är det annorlunda: som toponymer, eller ortnamn, betraktas även namn på objekt i universum – stjärnor, stjärnbilder, planeter, kometer osv. – (även kallade kosmonymer och astronymer) (se även LKE 2008: 557).

3.2. K. Alminauskis påstående att nästan varje plats (vietelė²⁴ – K. A.) har fått²⁵ ett eget, från de andra åtskilt namn, (be)styrks av förteckningen över förkortningar för objekthänvisningar i Lietuvos vietovardžių žodyno, som sammanställts för praktiska behov av platsidentifiering²⁶. Som ordbokens huvudredaktör Laimutis Bilkis säger: ”Jämfört med band I har ortnamnsbegreppet utvidgats något: i band II har namn på enskilda geografiska objekt (stenar, träd), byggnader med vissa markområden (värdshus, legorbetarboställen, badstugor) och kommunikationsobjekt (gångbroar, broar) inkluderats. Syftet är att dessa onym som ofta har intressant struktur och intressant ursprung inte ska bli liggande och damma i arkivet och så småningom falla i glömska” (LVŽ II: VII). Det är alltså lätt att anta att nästan alla socialt betydelsefulla segment av jordytan benämns i vår kultur. Deras motsatsförhållande till en viss klass eller underklass visas genom objekthänvisningen. För att skilja namnen från varandra har denna använts (och används fortfarande) av såväl uppgiftslämnare av platsnamn som av de lärare och skogvaktare som skrev ned dem i frågeformulären samt av forskare. Detta styrks av tabellerna i de standardiserade bladen i Žemės vardų anketų²⁷, närmare bestämt den sjunde kolumnen ”Föremål”, där det angavs vilket verklighetsfragment som benämndes. Som de senaste litauiska toponomastiska undersökningarna visar elimineras hänvisningen till den fysiografiska termen inte ur platsnamnets semantik – den är nödvändig för att underbygga platsnamnets nominering och motivation²⁸. Detta är den information som kan likställas med den nödvändiga informationen, uttryckt genom egennamnens inneboende egenskap att beteckna en unik föreställning²⁹.

3.3. Att marknamnens innehåll är olikartat och att de konkurrerar med varandra framgår också av K. Alminauskis tankar som återges nedan: ”Dessa marknamn visar oss på ett uttömmande sätt folkets anknytning till sin jord, dess kärlek till och förkärlek för den. Människor ger även det minsta hörn av jorden ett eget namn, med andra ord gör de det medvetet och för det på så sätt närmare sig själva” (Alminauskis 1934: 3). Den markerade meningen visar att Instrukcijos sammanställare uppmärksammade marknamnens

Straipsniai / Articles

317

DALIA SVIDERSKIENĖ

samband med människor, representanter för en viss språkgemenskap som identifierar platser med sig själva, men samtidigt också skiljer dem från varandra utifrån någon aspekt^³⁰. I den egna toponymian finner man exempel som bekräftar detta. Ett av dem, grundat på subjektivism, där platsen är en människa – en kärrmark är Panaïtė (Vv^³¹). Stefan Ullmann anger också antropomorfismer som en av metaforiseringens tendenser (se Ульман 1970). Det är ord som beskriver människans kropp, ande och verksamhet och som används för att benämna företeelser i den livlösa världen^³². När topoobjekt benämns på detta sätt väcks hos adressaten associationer till människan^³³. Adjektiv som beskriver människan (den levande varelsen) utgör grunden för nomineringen av följande jordnamn: åkerjord Mùdrė (Brb); kärrmark Skaitė (Kdn), äng Skaitė (Lbv); enligt uppgiftslämnaren för ortnamnet Žemės vardų anketos från Melagiai by har namnet på en del av åkermarken och ängen Piktãbalė (Kdn) uppkommit genom att det förr på denna plats fanns ett kärr där många kreatur drunknade. Enligt Vaida Drukteinytė, som undersökte verb med överförd betydelse, „hamnar dessa i periferin av semantiska grupper, eftersom samma verb i många fall, använt i bokstavlig och överförd betydelse, hör till olika semantiska grupper“ (Drukte inytė 2002: 318). I den aktuella frågans kontext är denna iakttagelse särskilt betydelsefull, eftersom den uppmärksammar oss på betydelseförändringar och vissa deformationer i betydelsestrukturen hos namn på platser.

3.4. „Jordnamn låter oss ofta bekanta oss med tidigare omständigheter i folkets liv och ger oss möjlighet att tränga djupare in i dess själ“, heter det i Instrukcijoje (Alminauskis 1934: 3). „Till vissa^³⁴ av dem (jordnamnen – författarens anmärkning) är minnen från forna tider, uråldriga besvärjelser, föreställningar och liknande företeelser ur folkets kulturhistoria knutna; utan dem skulle vi inte veta något om dessa“^³⁵ (ibid.). Av de meningar som skrivits ned i Instrukcijoje kan man förstå (tolka) att

30 Kazimieras Būgas epigraf, som har tjänat som grund för många litauiska forskares föredrag och artiklar när de framhållit ortnamnens betydelse, förlorar inte heller i detta sammanhang sin mening på grund av de språkvetare vid förra seklets början som betraktade de egennamn som hörde till deras egen jord och deras eget land. „Genom ortnamnen talar själva jorden till oss. Hennes språkord är namn på städer, byar, floder, sjöar, kärrmarker, skogar, berg och annat“ (Būga 1961: 491).

31 Förkortningar såsom LVŽ förklaras inte separat.

32 Dar žr. Gudavičius 2007: 165–168. Tatjana Fedotova (Užbaik alės valstybinis humanitarinis-pedagoginis universitetas) šią metaforos rūšį toponimikoje vadina kognityvine (žr. Федотова 2008: 48, 49).

33 Antropomorfa metaforer utgör grunden för personifikation – stilistiska figurer där ting i den livlösa världen tilldelas mänskliga egenskaper och kännetecken (jfr Gudavičius 2009: 117).

34 Stavning som Instrukcijoje.

35 Innehållet på det tredje bladet i enkäterna: 13. ”Historiska uppgifter”, 14. ”Arkeologiska uppgifter”, 15. ”Förklaringar av namnens ursprung”, 16. ”Folkloristiska uppgifter”. Det standardiserade enkätbladet avslutas med en tabell över uppgiftslämnarnas åldersintervall, det vill säga information om vilken åldersgrupp dessa (denne) tillhörde.

318

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Termino žemėvardis klausimu

begreppet jordenamn³⁶ förknippas med en viss tidsperiod, folkets historia, territoriet, mänskligheten, dess antropologiska gemenskaper och skillnader, individer (levnadssättet, den funktion hos jordenamnen som bevarar denna information, ur vilken man kan dra slutsatser om den inre världen, världsbilden, verklighetsuppfattningen och tankestandarderna hos de människor som levde inom ett visst område. Således, som Kazimieras Būga träffande konstaterade, ”vårt förflutna, vår existens (historia) är nära förbundet med språkets namnförråd” (LKŽe). Liknande uppfattningar om ortnamn har även dagens forskare: ”Studier av ortnamn är särskilda genom att man, för att få veta namnets ursprung och betydelse, måste öppna dörren inte bara till ordens värld utan också till naturens, historiens, mytologins, geografins och psykologins värld [...]” (Kiseliūnaitė, Simutytė 2005: 7); ”Mikrotoponymer och andra toponymer: återspeglingar av människans uppfattning av världen” (Sinkevičiūtė 2015: 75). Begreppet hos de sistnämnda författarnas term mikrotoponym är förbundet med lokalitet: den första strukturella beståndsdelen visar att mikro är toponymer inom ett visst område³⁷ (jfr även kollokationen områdets jordenamn, som återfinns nedtecknad i en av enkäterna), individualitet³⁸, särprägel, egenart och avvikelse (olikhet). Detta uppfattade innehåll för begreppet hos den senare termen närmare jordenamns³⁹ begrepp, genom att tillföra information om dess inofficiella karaktär⁴⁰, begränsningen av dess användning till ett visst vetenskapligt område (eller vissa vetenskapliga områden), och avslöjar även relationen till termen

³⁶ Jfr även: ”Ortnamnen är värdefulla för oss därför att de i en kännare hand kan tjäna som historiska dokument” (Būga 1961: 743); ”Var något folk bodde i forna tider kan jorden berätta för oss: man behöver bara kunna fråga den och förstå dess svar” (ibid., 491).

³⁷ Se om tolkningen av den första strukturella beståndsdelen i termen mikrotoponym Васильева 2014: 117–126.

³⁸ Fler exempel som illustrerar hur ett visst landskapsfaktum (natur- eller naturområdesfaktum) symboliserar ett faktum i individens psykologiska tillstånd har D. Sviderskienė samlat från den litauiska etnologen, folkloristen samt forskaren inom baltisk religion och mytologi Radvilė Račėnaitė, som med stöd av material från enkäterna om jordenamn i Alytus och Trakai län analyserade hur minnen av det förflutna förankras i olika sägengenrer och hur de samverkar med landskapet; från en artikel av Vigimantas Butkus, som forskade i litteraturens topografi; samt från en artikel av den litauiska mytologen och folkloristen Daiva Vaitkevičienė, utarbetad på grundval av det föredrag som hölls för läsning ”Att höra platsen och bli hörd”, där ”träskens kväkare” nämns (se närmare: Sviderskienė 2015: 173–174, 183; 2016: 261).

³⁹ Dėl termino vartosenos lietuvių toponimikoje žr. Bilkis 1997: 35–57; dar žr. Подольская 1978: 86: „Микротопоним – Собственное имя (чаще) природного, физико-географического объекта, (реже) созданного человеком, имеющее узкую сферу употребления: функционирующее в пределах лишь микротерритории, известное узкому кругу людей, живущих в близи именуемого микрообъекта, в т. ч. микрогидроним, микроойконим, микроороним, микрохороним, названия урочищ, хозяйственных угодий, микросооружений (колодцев, мостов, будок, вышек, зимовий, кордонов, охотничьих домиков и т. п.).“

⁴⁰ Jämför också denna iakttagelse med de encyklopediska uppgifter som presenteras i avsnitt 2 i denna artikel.

Straipsniai / Articles

319

DALIA SVIDERSKIENĖ

toponim, som befinner sig på en högre nivå i den hierarkiska strukturen och används på den officiella nivån i vetenskapligt språk.

G. Blažienė, som behandlar problemen med undersökningen av de fornpreussiska jordnamnen, hävdar att ”jordnamn, eller namn på obebodda platser, används av en liten grupp människor, t.ex. invånarna i en by”, och fortsätter med att stödja sig på L. Bilkis uppfattning: ”Man måste vara förtrogen med den plats där dess namn existerar” (se även: Blažienė 2006: 27; Bilkis 1997: 49). Dalia Sviderskienė undersöker helheten av jordnamn som namn på platser inom ett visst administrativt⁴¹ område, i en viss språklig miljö som återspeglar språkliga, kulturella, historiska och regionala (areala) särdrag. Forskarna får hjälp att genomföra detta av en enhet från mellankrigstidens arv – Lietuvos žemės vardyno frågeformulär.

4. Perspektiv på användningen av termen, ordet žemėvardis.

4.1. Baserat på en analys av jordnamnets användning kan man hävda att begreppet har förändrats och utvidgats. Jordnamn betecknar, i fortsatt tradition, inte endast namn på markens ytskikt – berg, åkrar, ängar, skogar, vägar och stigar – utan även platsnamn med atypisk struktur och med anknytning till historiska och etnokulturella utvecklings- och funktionsområden. En sådan användning av termen framstår som särskilt välgrundad inom ramen för en antropocentriskt orienterad regional (areal) toponomastik. Det huvudsakliga argumentet för påståendet är att ortnamn är resultatet av medlemmarnas lingvistiska och extralingvistiska erfarenheter i en viss språklig etnisk gemenskap⁴³. Informella ortnamn är informativa endast i sin användning (i talet) och i den sociokulturella och etnokulturella miljö där de uppkommer. Utan kännedom om det onymiska sammanhanget kan ett ortnamn bli en källa till missförstånd. Eftersom ortnamn är vittnen från det förflutna, som bevarar (konserverar) appellativa ord (egna och lånade), personnamn som inte registreras i nutida samlingar, den omgivande miljön och dess detaljer, spår av folkens historiska och kulturella förbindelser samt representanter för atypiska strukturer inom ett visst etniskt område med deras karakteristiska ”infrastruktur”, kan de kallas jordnamn.

41 Tarpukario Marijampolės apskrities.

42 När namnmaterialet undersöktes observerades att det var den lärare som hade skrivit ned ortnamnen som kallade de ortnamn som hade skrivits in på Jordnamnens blanketter för jordnamn: I en enkät från byn Žilvyčiai, Seirijai härad, Alytus län, hittades ett bifogat blad med handskriven information som bekräftade detta. Jordnamnen i byn Žilvyčiai (13) skrevs ned av Kalėdos Juozas och erhölls från läraren Liegaus Pranas i Stračiūnai. Samma ortsnamn från platsen (markerat av författaren) skrevs också ned av läraren Lekavičius Rapolas i Krikštoniai; på hans blad finns endast 4 jordnamn (3 gånger färre?!). A. N. 1936-IV-24. Det har förekommit ett fall då den enda anteckningen i tabellen i en ofylld enkätblankett för Jordnamn var ”det finns inga jordnamn”.

43 För närmare uppgifter om de undersökningar som konsekvent har genomförts under de senaste åren och som har gett resultat av detta slag, se: Sviderskienė 2015, 2016, 2017, 2019.

320

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Termino žemėvardis klausimu

4.2. Pranas Skardžius argument som underbygger värdet av sammansatta ord gör det möjligt att förutse ytterligare användningsmöjligheter för marknamn som ett ord i vårt språk: ”Till sin karaktär lämpar de sig främst för ett exaktare, mer kondenserat och rikare, mer innehållsrikt uttryckssätt. Därför har sammansatta ord mycket ofta ett betydligt fylligare, rikare och samtidigt mer specifikt innehåll än de enskilda delarna av ordgrupper som ännu inte har uppfattats som en enhet” (Skardžius 1943: 396). ”På så sätt utgör sammansatta ord ett av de viktigaste särskilda uttrycksmedlen [...], de har oftast något utvalt” (ibid., 397). Det har fastställts att ursprunget och den tematiska miljön hos det andra strukturella ledet namn inte är begränsade till toponomastikens område, jfr personnamn – en antroponomastisk term som betecknar egennamn på personer; jfr även onomastiktermen zoonym med ett andra strukturellt led av grekiskt ursprung som fyller samma benämningsfunktion. Alla representanter för dessa klasser förenas i globaliseringens tidevarv av utmaningen att (för)svinna eller (över)leva samt av idén om bevarande. Med utgångspunkt i den analogi enligt vilken de formulär som under mellankrigstiden upprättades för att bevara ortnamn kallades Žemės vardai (jfr den närliggande benämningsformen för formulären Žemėvardžiai⁴⁴), kan alltså marknamn kvalificeras och benämnas som inhemskt bildade representanter för denna och andra semantiska grupper, vilka är viktiga för identitetskomponenten⁴⁵. Förteckningen är inte uttömmande, eftersom K. Alminauskis, som det står i Instrukcijoje, hävdade att ”hundratusentals marknamn är gömda bland människorna”.

Slutsatser. Efter att i artikeln ha analyserat K. Alminauskis Instrukciją vietovardžių rinkėjams (1934) som den huvudsakliga text där termen žemėvardis uppstod, den toponymiska kontexten och den mångvetenskapliga miljö där termen, såvitt känt, fungerar, samt med beaktande av särdragen hos de (reella) objekt som termen betecknar,

⁴⁴ Det språkliga material som samlades in av Litauiska föreningen för vetenskapsälskare kallades också Žemėvardžiai. I samlingarna vid Institutet för litauiska språkets centrum för forskning om baltiska språk och namnförråd har man funnit dessa standardiserade Žemės vardų-blad, som till övervägande del består av flerspaltiga tabeller med information om landsbygdsmiljön och som utformats i något mindre format (A4) än vid den allmänna ortnamnsinventeringen. På materialets titelsida anges, utöver det ovan nämnda, även andra uppgifter: Officiellt namn: Driškūnų (Dryszkūny) by, gods, ensamgård, folwark, småstad, koloni, gir-jos (skogvårdsdistrikt – förf. anm.), Daugėliškis kommun i Švenčionys län. Upptecknare: efternamn, förnamn Švilpa Kazimieras, yrke lärare, jordbrukare. Födelseort: Lobiniai kommun, Dūkštas härad, Breslauja. Adress: Velniadvario allé, Gyvatbalis by, Pumpėnai län. Uppgifterna skrevs ned i december 1939. Informationen om denna enhet av det immateriella arvet publiceras för första gången i denna artikel.

⁴⁵ Loreta Vaičiulytė-Semėnienė, som strävade efter att rekonstruera identitetskonceptet utifrån tapatus, –i och dess avledningar i nutida litauisk publicistik, urskilde på grundval av undersökningsdata följande skikt i människans identitet: socialt (nära / avlägset; familj / mänsklighet) ↔ jaget (beständigt / föränderligt; hjälp / likhet) ↔ plats (nära / avlägsen; hembygd / världen) ↔ tid (dåtid / nutid / framtid) (se utförligare Vaičiulytė-Semėnienė 2018: 131). Se även de sammanfattande slutsatserna från denna unika undersökning, där samband med platsen, individens världsbild samt uppfattningen av särart och olikhet dras (ibid., 137–138).

Straipsniai / Articles

321

DALIA SVIDERSKIENĖ

det framgick att (1) jordnamnet intar en mellanposition mellan ett levande språkelement och exakt fixerade systematiska terminologiska enheter. Under den komplexa kvalitativa undersökningen fastställdes (2) den strukturella modellen och den semantiska amplituden hos denna term. Det klarlades att det semantiska området jord är förbundet med (a) uttrycket för den omgivande miljön (rymden) – jord som en lågt belägen del av ytan (utan att utesluta bottnen i vatten som en position på jordytan), (b) uttrycket för reliefen – jord som en del av ytan, kännetecknad av vissa särskiljande antropogena och geogena egenskaper (jfr: bebodd, våt, bevuxen med vissa växtarter, odlad, segment av jordytan som man går eller färdas på osv.), (c) jord som kan identifieras med ett visst land, en boplats, (d) socialt betydelsefulla kulturella och andra objekt. Under undersökningen klarlades också (e) en lingvokulturell konnotation: jorden är levande.

Hittills har termen jordnamn traditionellt inom den egna toponomastiken betecknat begreppet egennamn på jordtäcken (berg, åkrar, ängar, skogar, vägar, stigar osv.). Analysen av den terminologiska omgivningen gjorde det möjligt att förstå det rikare innehållet i termen jordnamn och att förutse bredare användningsmöjligheter. Termens jordnamn antagna innebörd är namn på jordtäcken som vid en viss tidpunkt och inom ett visst område har bildats genom naturlig namngivning, är viktiga i orienterande, kommunikativ och emotionell bemärkelse och återspeglar psykologin hos medlemmarna i den lokala språkgemenskapen. Således framstår en särskilt välgrundad användning av termen jordnamn i framtiden inom antropocentriskt inriktad regional (areal) toponomastisk forskning. Detta antagande stöds av erfarenheterna från artikelns författare, vars undersökningar tydliggör ett gemensamt drag i namngivningsbeslut inom ett visst polyetniskt område, vilket tar sig uttryck i en strävan att genom en viss subjektivism förstärka principen om semantisk enhetlighet i fragmenteringen och organiseringen av rummet. Modellen för det lokala informationssystemet, ^(s1)konstruerat efter administrativa enheter (län, socknar, byar, gods, ensamgårdar), i de litauiska enkäterna om jordnamn stärker antagandet. Dessutom visade undersökningen att jord är den mest typiska beteckningen för egenskaper hos en plats, det vill säga ett område eller en rymd där något finns eller sker.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att (3) jordnamn är en identitetskomponent. Således kan jordnamn beteckna inte bara namn på platser, utan även representanter för andra semantiska grupper, förbundna med vår nations identitet och ställda inför utmaningen att (för)svinna eller (över)leva i globaliseringens tidevarv.

(4) Det breda användningsfältet för jordnamn bestäms av dess rika semantiska innehåll; den avslöjade inre formen är förknippad med lokalitet, särprägel, särskiljning och identitet, varför detta språkliga tecken i olika situationer kan tillgodose olika behov inom vetenskaplig kommunikation och utbildning, beroende på forskarnas intentioner.

322

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Termino žemėvardis klausimu

LITTERATUR OCH KÄLLOR

Auksoriūtė Albina 2020: Labai svarbu, kad lietuvių kalba būtų vartojama ir viešajame valstybės gyvenime, ir mokslo pasaulyje. Prieiga internete: https://www.manokrastas.lt/straipsnis/albina-auksoriute-labai-svarbu-kad-lietuviu-kalba-butu-vartojama-ir-viesajame-valstybes-gyvenime-ir-mokslo-pasaulyje [žiūrėta 2020 m. rugpjūtis–rugsėjis].

Bekeris Udo 1996: Simbolių žodynas, pakart. leidimas, Vilnius: Vaga.

Bilkis Laimutis 1997: Lietuvių helonimai: termino teikimas, sąvoka, vieta toponiminėje sistemoje. – Lituanistica 1(29), 35–57.

Blažienė Grasilда 2005: Prūsų žemėvardžių tyrinėjimo problemos. – Baltistica. Priedas 6, 27–40.

Būga Kazimieras 1961: Rinktiniai raštai 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Drukteinytė Virginija 2002: Perkeltinė metaforinė reikšmė ir sintagminė jos charakteristika. – Vārds unt tā petīšanas aspekti: rakstu krājums 6, 313–322.

Gaivenis Kazimieras 1987: Margas žodžių pasaulis: Kalba ir žmonės, Vilnius: Mokslas.

Gaivenis Kazimieras, Keinys Stasys 1990: Kalbotyros terminų žodynas, red. K. Morkūnas, Kaunas: Šviesa.

GTSGN – Ordlista över termer för standardisering av geografiska namn. Förenta nationernas expertgrupp för geografiska namn, Förenta nationerna, New York, 2002.

Gudavičius Aloyzas 2007: Gretinamoji semantika, Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla.

Gudavičius Aloyzas 2009: Etnolingvistika (Tauta kalboje), Šiauliai: Šiaulių universiteto leidykla.

Gudavičius Aloyzas 2011: Reikšmė – sąvoka – konceptas ir prasmė. – Res humanitariae 10, 108–119.

Kardelis Kęstutis 2002: Mokslinių tyrimų metodologija ir metodai, Kaunas: Judex.

Kavoliūtė Filomena, sud., 2019: Žemė prašo nepamiršti vardų: Mūsų mirusių kaimų knyga, Vilnius: Petro ofsetas.

Kiseliūnaitė Dalia, Simutytė Laima 2005: Kuršių Nerijos vardai, Klaipėda: Klaipėdos universiteto leidykla.

Lapinskienė Lionė 2007: Simbolinių reikšmių žodynas, Vilnius: Magilė.

Straipsniai / Articles

323

DALIA SVIDERSKIENĖ

LKE – Encyklopedin över det litauiska språket, sammanställd av K. Morkūnas, redigerad av V. Ambrazas, Vilnius: Institutet för vetenskaplig och encyklopedisk utgivning, 1999.

LKE – Encyklopedin över det litauiska språket, sammanställd av K. Morkūnas, redigerad av V. Ambrazas, 2:a reviderade och kompletterade upplagan, Vilnius: Institutet för vetenskaplig och encyklopedisk utgivning, 2008.

LKEŽBe – Databasen över det litauiska etymologiska lexikonet. Tillgänglig på internet: http://etimologija.baltnexus.lt/ [läst september–oktober 2020]

LKŽe – Det litauiska språkets ordbok 1–20 (1941–2002), redaktionskollegium G. Naktinienė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, Ž. Šimėnaitė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, huvudredaktör G. Naktinienė; elektronisk version, 2:a elektroniska upplagan, Vilnius: Institutet för det litauiska språket, 2017. Tillgänglig på internet: www.lkz.lt [läst mars–juni 2020].

LOFGEK – Litauische Orts-, Flurund Gewässernamen im europäischen Kontext, utg. G. Blažienė, vetenskaplig redaktör H. Bichlmeier, Hamburg: Baar-Verlag, 2019.

LVŽ I – Lietuvos vietovardžių žodynas 1, redaktionskollegium L. Balode, V. Blažek, G. Blažienė, V. Kardelis, A. Ragauskaitė, S. Temčinas, J. Udolph, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2008.

LVŽ II – Lietuvos vietovardžių žodynas 2, författare L. Bilkis, G. Blažienė, M. Norkaitienė, A. Ragauskaitė, M. Razmukaitė, D. Sviderskienė, ansvarig redaktör L. Bilkis, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2014.

LVŽ III – Lietuvos vietovardžių žodynas 3, författare V. Adamonytė, L. Bilkis, G. Blažienė, D. Kačinaitė-Vrubliauskienė, M. Norkaitienė, A. Ragauskaitė, M. Razmukaitė, D. Sviderskienė, ansvarig redaktör L. Bilkis, Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla, 2018.

LŽVI – Lietuvos žemės vardynas. Instrukcija Lietuvos žemės vardynui surašyti, red. K. Alminauskis, Klaipėda: Akcinė „Ryto“ bendrovė, 1934.

Maciejauskienė Vitalija 2002: „Lietuvos vietovardžių žodynas“: pobūdis ir sandara. – Lituanistica 2(50), 102–117.

Maciejauskienė Vitalija 2002a: Lietuvių vietovardžiai – visuomenei ir mokslui. – Kalbos kultūra 75, 56–65.

Maciejauskienė Vitalija 2002b: Koks bus naujasis lietuvių vietovardžių žodynas. – Gimtoji kalba 9, 3–7.

Mitkevičienė Asta 2016: Terminas kontekste (žodžių junginio lygmeniu). – Terminologija 16, 73–104.

Razmukaitė Marija 2003: Sudėtiniai Lietuvos oikonimai. – Baltu filologija 12(2), 63–80.

324

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Termino žemėvardis klausimu

Savukynas Bronys 1963: Kilmininkiniai lietuvių vietovardžiai. – Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 235–246.

Sinkevičiūtė Daiva 2015: Tikrinė lietuvių kalbos leksika. Pagrindiniai sluoksniai. Užduotys studentams: e. knyga, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Skardžius Pranas 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Lietuvos mokslų akademija, Lietuvių kalbos institutas.

Sviderskienė Dalia 2015: Dėl pragmatinės lingvistinės vietovardžių analizės (remiantis Marijampolės apskrities vietovardžiais). – Acta Linguistica Lithuanica 73, 166–199.

Sviderskienė Dalia 2016: Sudurtinių Marijampolės apskrities helonimų motyvacija. – Acta Linguistica Lithuanica 75, 243–273.

Sviderskienė Dalia 2017: Sudėtinių Marijampolės apskrities helonimų motyvacija. – Acta Linguistica Lithuanica 77, 78–102.

Sviderskienė Dalia 2019: Priesaginių Marijampolės apskrities helonimų motyvacija. – Acta Linguistica Lithuanica 81, 110–140.

Vaičiulytė-Semėnienė Loreta 2018: Žmogaus tapatybės konceptas pagal tapatus, –i ir jo vedinius dabartinės lietuvių kalbos publicistikoje. – Acta Linguistica Lithuanica 79, 78–102.

Šmilauer Vladimir 1963: Úvod do toponomastiky, Praha: Státní pedagogické nakladatelství.

Tarvydas Stanislovas 1958: Lietuvos vietovardžiai, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

TŽŽ – Tarptautinių žodžių žodynas, redaktionsråd A. Kaulakienė m.fl., Vilnius: Alma littera, 2013.

Vanagas Aleksandras 1988: Perkeltiniai vietovardžiai Lietuvoje. – Mokslas ir gyvenimas 5, 14–17.

Алефиренко Николай Ф. 2009: Когнитивно-дискурсивная парадигма языкового знака. – Язык. Текст. Дискурс: научный альманах под ред. Г. Н. Манаенко, вып. 7, Ставрополь, 7–17.

Блинова Ольга И. 1981: Термин и его мотивированность. – Терминология и культура речи, Москва: Наука, 28–37.

Васильева Наталия Н. 2014: Традиционное и новое в русской топонимической терминологии. – Mikrotoponimia / Makrotoponimia: Problematyka wstępna, red. A. Gałkowski, R. Gliwa, Łódź: Wydawnictwo Uniwersytetu Łódzkiego, 117–126.

Straipsniai / Articles

325

DALIA SVIDERSKIENĖ

Васильева Наталия Н. 2014а: О координировании ономастической терминологии. – Вестник Нижегородского университета им. Н. И. Лобачевского 2(1), 373–377.

Васильева Наталия Н. 2015: Нужен ли ономастике новый терминологический словарь? – Этнолингвистика. Ономастика. Этимология: материалы III междунар. науч. конф. Екатеринбург, 7–11 сентября 2015 г., отв. ред. Е. Л. Березович; ред. Е. О. Борисова, Н. В. Кабинина, М. Э. Рут, Л. А. Феоктистова, 60–62.

Костерина Юлия Е., Кондратюкова Людмила К. 2014: Критерии и принципы отбора терминов. – Омский научный вестник 1(125), 133–137.

Кубрякова Елена С. 2004: Язык и значение. На пути получения знаний о языке: части речи с когнитивной точки зрения. Роль языка в познании мира, Москва: Языки славянской культуры.

Matvejev Aleksandr K. 2005: Om onomastik och onomatologi: en terminologisk essä. – Вопросы ономастики 2, 5–11.

Murzajev Eduard M. 1984: Словарь народных географических терминов. Moskva: Mysl.

Podolskaja Natalja V. 1978: Словарь русской ономастической терминологии, ansvarig red. A. V. Superanskaja, Moskva: Nauka.

Podolskaja Natalja V. 1988: Словарь русской ономастической терминологии, 2:a uppl., omarbetad och utvidgad av A. V. Superanskaja, Moskva: Nauka.

Superanskaja Aleksandra V., Podolskaja Natalja V. 2003: Общая терминология: Вопросы теории, ansvariga red. A. V. Superanskaja, N. A. Podolskaja, N. V. Vasiljeva, Moskva: LIBROKOM.

Ullmann S. 1970: Семантические универсалии. Tillgänglig online: http://www.philology.ru/linguistics1/ullman-70.htm [hämtad 2020–11–09].

Fedotova Tatjana V. 2008: Metaforiska ortnamns särdrag ur perspektivet av människans varseblivning av världen. – Вестник ВГУ, serie: Лингвистика и межкультурная коммуникация 2, 48–51.

326

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII

Termino žemėvardis klausimu

Om termen Žemėvardis

S A M M A N F A T T N I N G

Efter en analys av Instrukcija vietovardžių rinkėjams (Instruktionen för insamlare av ortnamn) (1934) av Kazimieras Alminauskis, den huvudsakliga text där termen žemėvardis (”landnamn”) uppstod, dess toponymiska kontext och det tvärvetenskapliga forskningsområde där termen, såvitt vi vet, används, samt med beaktande av de objekt (företeelser) som termen syftar på, visade det sig att (1) žemėvardis intar en mellanposition mellan ett levande språkelement och exakt registrerade systemiska termenheter. Den komplexa kvalitativa studien fastställde (2) denna terms strukturella modell och dess semantiska amplitud.

Det fastställdes att det semantiska fältet žemė (land) är förbundet med (a) uttrycket för den omgivande miljön (rymden) – land som ett lågt beläget ytområde (utan att utesluta bottenlagrets position i vatten som landyta), (b) uttrycket för terräng – land som en del av ytan kännetecknad av vissa särskiljande antropogena och geogena egenskaper (jfr bebodd, våt, bevuxen med växter av en viss typ, odlad, markytor för att gå, köra osv.), (c) land likställs med en viss region eller boplats, (d) socialt betydelsefulla kulturella och andra objekt. Studien avslöjade också (e) den lingvokulturella konnotationen: land är levande. Detta motiverar den traditionella förståelsen av termen žemėvardis som etablerats inom den lokala toponymiska forskningen – egennamn på landtäcket (kullar, åkrar, ängar, skogar, vägar, stigar osv.); det gör det också möjligt att förstå ett rikare innehåll i termen žemėvardis och att förutse bredare användningsmöjligheter. Den underförstådda begreppsinnebörden hos termen žemėvardis är följande: namn på landtäcket som vid en viss tidpunkt inom ett visst område har bildats genom naturlig namngivning, som är viktiga i orienteringsmässigt, kommunikativt och emotionellt avseende och som återspeglar existensens psykologi hos medlemmarna i en lokal språkgemenskap. Användningen av denna term inom forskningsområdet antropocentrisk regional (areal) toponomastik förefaller särskilt sannolik i framtiden. Detta antagande stöds av författarens forskningserfarenhet, som framhäver det gemensamma draget i de nomineringsbeslut som kännetecknar ett visst polytekniskt fält och som yttrar sig i försöket att stärka principen om den semantiska integriteten i rummets fragmentering och organisation genom en viss subjektivism. Den lokala modellen för mellankrigstidens informationssystem, formulären för Land Names, uppbyggda på basis av administrativa enheter (län, distrikt, byar, gods, enskilda bondgårdar), stärker ovanstående antagande.

Med beaktande av ovanstående kan man dra slutsatsen att (3) žemėvardis är en identitetskomponent. Följaktligen kan inte bara ortnamn utan även representanter för andra semantiska grupper (som Alminauskis uttrycker det: ”hundratusentals landnamn är gömda bland

Straipsniai / Articles

327

DALIA SVIDERSKIENĖ

människor”) som är förbundna med vår nations identitet och står inför utrotningens och överlevnadens utmaning i globaliseringens tidevarv, benämnas žemėvardžiai.

Inlämnad den 6 december 2020.

DALIA SVIDERSKIENĖ

Litauiska språkets institut

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

[email protected]

328

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIII