This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.
DIALEKTALITETENS ESTETISKA VÄRDE: BILDER AV VANLIGA MEDLEMMAR I SPRÅKGEMENSKAPEN
Dialektalitetens estetiska värde: bilder av vanliga medlemmar i språkgemenskapen
ABSTRAKT
I artikeln utvecklas en dialektologisk diskurs för att tolka dialektalitetens estetiska värde. Syftet med den presenterade undersökningen är att genom en narrativ analys av eric, det vill säga den vanliga medlemmen i språkgemenskapen, bedöma dialektalitetens estetiska värde, värdets självständighet och dess samband med andra parametrar för dialektalitet. Det empiriska underlaget för att diskutera frågan om dialektalitetens estetiska värde utgörs av perceptions- och värderingsdata för åtta textstimuli som representerar olika regiolektala uttryck, insamlade vid 21 regionala punkter och i tre storstäder (Vilnius, Kaunas och Klaipėda) inom ramen för en undersökning i perceptuell dialektologi. I artikeln skapas först en teoretisk och metodologisk ansats för att utvärdera perceptionsdata. etic, det vill säga hypoteser som konceptualiserar och underbygger esteticiteten hos traditionens koder, presenteras. Efter analysen av attraktivitetsbedömningarna för textstimuli formuleras generaliserande insikter om attraktivitetsbedömningarnas beroende av standardspråksfaktorn vid formandet av bilder av dialektalitet, samt om sambandet mellan attraktivitetsbedömningarna och perceptionen av den språkliga hembygdens kod.
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
ANNOTATION
Artikeln fokuserar på dialektologins diskurs, inriktad på tolkningen av dialektalitetens estetiska värde. Syftet med undersökningen är att genom analys av den emiska berättelsen, det vill säga en vanlig medlem av språkcommunityt, bedöma dialektalitetens estetiska värde, värdets självständighet och dess samband med andra parametrar för dialektalitet. Empirisk grund för diskussionen om dialektalitetens estetiska värde utgörs av perceptions- och bedömningsdata från åtta textstimuli som representerar olika regiolektala uttryck och som samlades in vid 21 regionala undersökningspunkter och i tre städer (Vilnius, Kaunas och Klaipėda) inom ramen för studiet av perceptuell dialektologi. Först och främst skapar artikeln ett teoretiskt och metodologiskt angreppssätt för bedömningen av perceptionsdata. Den presenterar etiska, det vill säga forskarens, hypoteser som konceptualiserar och underbygger estetiken hos traditionens koder. Efter analysen av bedömningarna av textstimulis attraktionskraft dras generaliserande slutsatser om bedömningarnas av attraktionskraft beroende av standardspråksfaktorn vid utformningen av bilder av dialektalitet samt om sambanden mellan bedömningarna av attraktionskraft och perceptionen av koden för det språkliga hemlandet.
Artikelns objekt är dialektalitetens estetiska värde. I artikeln eftersträvas således att undersöka dialektalitetens estetiska dimensioner. Strävan att undersöka dialektalitetens estetiska dimensioner förutsätter vissa uppgifter: 1) först skapas en teoretisk bakgrund för den kommande analysen – hypoteser som förklarar perception och bedömning av språk och varieteter och som utvecklas i arbeten om språkliga attityders paradigm kommenteras och utvärderas kritiskt, 2) i artikelns undersökningsdel genomförs en konsekvent analys av det empiriska materialet – perceptionsdata från textstimuli. Det undersökta materialet samlades in 2017–2019 inom projektet perceptuell dialektologi (PD) ”Spridningen av regionala varieteter och det så kallade standardspråket (kvasi-standarden) i början av 2000-talet: en perceptuell studie”¹. Det bör påpekas att materialet från PD-projektet ligger till grund för mycket varierande berättelser om dialektalitet och icke-dialektalitet (se den ämnesmässiga strukturen hos PD:s undersökningsinstrument (ett frågeformulär med 29 frågor och uppgifter)
¹ Projektet stöddes av Statliga kommissionen för litauiska språket.
Straipsniai / Articles
263
Page 3
DAIVA ALIŪKAITĖ
se fig. 1.² Detta sker eftersom PD:s metodologiska paradigm säkerställer att den vanliga medlemmen av språkcommunityts perspektiv öppnas. Den distinktion mellan etic och emic, eller objektiva och subjektiva perspektiv, som formulerades av Kenneth Pike 1954 (jfr Headland 1990: 15), hänger samman med två sätt att se världen och konstruera mening (Victor de Munck 2009: 35–37 – citerat efter: Butkus, Šeškus 2010: 79; se även Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Brazaitienė 2020: 27–29, 49–58); i det första fallet konstruerar en främmande observatör och bedömare (en expert) utifrån betydelsen av något objekt, fenomen, en miljö och så vidare; i det andra fallet intar den egna (den vanliga medlemmen av språkcommunityt) rollen som meningskonstruktör (se även Iannàccaro, Dell’Aquila 2001: 265–280; Cramer 2018: 62–79; Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Brazaitienė 2020: 27–29, 49–58). Det empiriska fundamentet för diskursen om dialektalitetens estetiska värde som utvecklas i artikeln är således den emiska berättelsen, rekonstruerad utifrån systematiska data om perception och bedömning, huvudsakligen av textstimulins attraktionskraft, från PD-undersökningens uppgift med 8 textstimuli.
FIG. 1. Den ämnesmässiga strukturen hos undersökningsinstrumentet i projektet ”Spridningen av regionala varieteter och det så kallade standardspråket (kvasi-standarden) i början av 2000-talet: en perceptuell studie”
² Exempelvis har objektiv dialektalitet analyserats med stöd av projektmaterialet (Aliūkaitė 2019: 63–91); dialektalitetens hållbarhet i storstäder och regioner (Aliūkaitė 2020: 85–100; 2020a: [1–20]); frågan om platsers dialektalitet och icke-dialektalitet har diskuterats (Aliūkaitė, Mikulėnienė 2019: [1–22]); bilder av språklig släktskap har bedömts (Geržotaitė 2019: [1–25]); dessutom stimulerade projektmaterialet diskussionen om teoretiska frågor inom dialektologin, exempelvis konceptualiserades skillnaden mellan dialektdrag och dialektalitetsmarkörer (Mikulėnienė 2019: 52–62). Den mest omfattande PD-diskursen, baserad på projektmaterialet, utvecklades i en kollektiv monografi (Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Brazaitienė 2020), men även den presenterar endast en del av resultaten från PD-undersökningen.
264
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 4
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
Korpusen med 8 textstimuli omfattade 14–19 sekunder långa fragment av spontant tal, som representerade varianter från regiolektzoner: textstimulus A³ – den sydliga höglands-litauiska regiolekten; textstimulus B⁴ – den žemaitiska regiolekten; textstimulus C⁵ – den nordvästliga höglands-litauiska regiolekten; textstimulus D⁶ – den sydliga höglands-litauiska regiolekten; textstimulus E⁷ – den žemaitiska regiolekten; textstimulus F⁸ – den västliga östliga höglands-litauiska regiolekten; textstimulus G⁹ – den sydvästliga höglands-litauiska regiolekten; textstimulus H¹⁰ – den östliga östliga höglands-litauiska regiolekten. Det bör tilläggas att de dialektala skillnaderna mellan regiolekter – regionala språkvarianter som är spridda över ett område som omfattar flera geolekters utbredningsområden – oftast framträder endast genom tertiära, svaga kännetecken, vilka både i etic-narrativ (dvs. lingvisternas) och ur vanliga medlemmar av språkgemenskapens synvinkel på dialektalitet vanligtvis beskrivs som mycket otydliga (jfr Taeldeman 2005: 233–248; Aliūkaitė 2009: 160–187; Aliūkaitė, Mikulėnienė
2014: 257–262; Mikulėnienė 2019: 51–62). Sådana textstimuli är alltså särskilt lämpade för perceptionsstudier.
Totalt deltog 1064 försökspersoner från samma åldersgrupp (dvs. gymnasieelever i årskurs 1–4) i undersökningen, från orter med olika dialektal grund (se fig. 2).
FIG. 2. Punkter i projektet ”Spridningen av regionala varieteter och det föregivna standardspråket (kvasi-standard) i början av 2000-talet: en perceptionsstudie”
Sammanfattningsvis teoretiska och metodologiska utgångspunkter för den studie som presenteras i artikeln kan det sägas att man under materialinsamlingen, då experimentet om språkliga attityder och perception av varieteter genomfördes, utgick från PD-paradigmets teoretiska och metodologiska antaganden, dvs. att deltagarna i PD-experimentet är vanliga medlemmar av språkgemenskapen: undersökningens sakliga innehåll (se fig. 1) omfattar typiska element i en PD-studie (jfr uppgifter med mentala kartor, perception av textstimuli m.m. – se fig. 1); PD-experimenten organiserades på orter med olika dialektal grund (se fig. 2); i PD-enkäten konstruerades undersökningsfrågorna och uppgifterna med både svarsalternativ, semantiska differentialskalor och ritade kartor. Inkluderingen av de sakliga frågorna motiveras av en viss teoretisk argumentation; exempelvis grundas uppgiften att bedöma textstimulinas likhet med standardspråket främst på den kvasi-standarduppfattning som utvecklats av Daniel Longo (Long 1996: 118–135). För diskussionsfrågan i denna artikel är den viktigaste uppgiften – bedömningen av textstimulinas attraktionskraft – grundad inte bara på villkoret att uppfylla den typiska PD-studiemodellen, dvs. att bedömningen av varieteters attraktionskraft är en av de fem komponenterna i Dennis R. Prestons prospektiva forskningsmodell (Preston 1999: XXVI–XXIX; Preston 2018: 177–203), utan också på åtminstone flera hypoteser som förklarar perceptionen och bedömningen av varieteter och som i viss mening till och med
266
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 6
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
sammanfattar modeller för naiva varietetskonceptualiseringar (ur emic-perspektiv), exempelvis hypotesen om normspridning (eng. the norm driven hypothesis) (Bezooijen 2002), hypotesen om påtvingade normer (eng. the imposed norm hypothesis) (Giles, Bourhis, Lewis, Trudgill 1974) eller hypotesen om sociala konnotationer (eng. social connotations hypothesis) (Trudgill, Giles 1978) m.fl., vars mer konsekventa utveckling i den teoretiska delen, liksom vid presentationen av forskningsresultaten, också blir denna artikels kritiska ansats, genom att förena tolkningen av varieteters estetiska skattningar ur ett etic-perspektiv med en emic-berättelse.
1. MYTEN OM SPRÅKENS ESTETIK OCH DESS DEKONSTRUKTION: EMIC OCH ETIC-BERÄTTELSERNAS SAMBAND
Diskursen om dialektal variation som estetiskt värde kan inte skiljas från diskursen om språkens estetiska värde. En kritisk reflektion över den senare har också utvecklats inom etic-paradigmet. ”Italienska är vackert, tyska är fult”11 – så verbaliseras inom det etic-paradigmet en av de så kallade myterna om språk (eller varieteter) och deras skillnader, närmare bestämt om språkens estetiska fördelar eller nackdelar, eller med andra ord den så kallade myten om estetisk hierarkisering av språk12. Howard Giles och Nancy Niedzielski försöker i sin artikel med samma namn också motbevisa denna myt med vetenskapliga argument, närmare bestämt dekonstruera bedömningen av ett språk eller en språkvarietet från insidan (emic-perspektiv), genom att visa sambanden mellan de estetiska värdena hos ett språk eller en språkvarietet och andra värden hos språket eller språkvarieteten, vilka inte bara förklarar det estetiska värdet utan också skapar förutsättningar för en komplex analys av språket eller dess varieteter.
H. Giles och N. Niedzielski dekonstruerar alltså myten om språkens estetiska värden genom en diskussion av de illustrativa begreppen hypotesen om inneboende värde (eng. inherent value hypothesis)13 och hypotesen om sociala konnotationer (eng. social connotations hypothesis) (se vidare Giles, Niedzielski 1998: 85–93). De senare hypoteserna formulerades under 1970-talet (se Giles, Bourhis, Lewis, Trudgill 1974; Giles, Bourhis, Davies 1979; Trudgill, Giles 1978),
11 Originalets formulering av myten ”Italian is Beautiful, German is Ugly“ (Giles, Niedzielski 1998: 85–93).
12 Till detta kan tilläggas att estetiska skillnader mellan varieteter som ett diskriminerande drag verbaliseras av ännu en språkmyt, som först och främst riktar uppmärksamheten mot kvalitativa skillnader mellan språkvarieteter – I södern [i den amerikanska södern] och i New York City är engelskan mycket dålig (den ursprungliga formuleringen av myten: ”They Speak Really Bad English Down South and in New York City“. Denna myt dekonstrueras just av den moderna PD-paradigmets grundare D. R. Preston (1998: 139–149).
13 Beträffande hypotesen om inneboende värde, se även Giles, Bourhis, Davies 1979: 589–596.
Straipsniai / Articles
267
Page 7
DAIVA ALIŪKAITĖ
i syfte att presentera en kritisk modell för perception och värdering av språklig variation. Hypotesen om inneboende värde konceptualiserar och underbygger den inneboende estetiska karaktären hos ett språk (dess varianter eller enskilda ljud). Med andra ord anger hypotesen om inneboende värde att den estetiska kvalificeringen av språk X eller dess variant avgörs av de inneboende (i detta fall estetiska) egenskaperna hos språk X eller varianten. Om de inneboende estetiska egenskaperna hos språk X (eller varianten) är positiva, kommer också den estetiska kvalificeringen av språk X (eller varianten) att vara positiv (bland annat kommer varianten att hamna i den högsta positionen i hierarkin över språkvarianter – exempelvis bli standardiserad, offentlig och så vidare); om de inneboende estetiska egenskaperna hos språk X (eller varianten) är negativa, kommer också den estetiska kvalificeringen av språk X (eller varianten) att vara negativ. Kategorierna ’positiv’ eller ’negativ’ sammanfattar i detta fall hela spektrumet av möjliga estetiska kvalificeringar.
Det bör tilläggas att en av de första forskningsinriktningarna där vanliga medlemmar av språkgruppen inkluderades, med värderande reaktioner som också omfattade estetiskt innehåll (det vill säga hur behagligt eller obehagligt en viss accent låter), utvecklades från 1970 av en av ”dekonstruktörerna av språkestetikens myt”, H. Giles. Engelska varieteter undersöktes (exempelvis yorkshireengelska, birminghamengelska, skotsk engelska med flera), närmare bestämt deras olika värden ur vanliga språkgruppsmedlemmars perspektiv (se Giles 1970: 211–227). På så sätt – genom att samla in emicperspektivets data – formades grunden för en kritisk berättelse om språkets (dess varianters) estetiska värde. Den kritiska analys av data om perception av språkvarianter och värderande reaktioner (även beträffande variantens estetik) som utfördes av H. Giles och hans kollegor (Giles, Bourhis, Trudgill, Lewis 1974; Giles, Bourhis, Davies 1979; Trudgill, Giles 1978), där både den så kallade ”maskmetoden” (eng. matched-guise) och olika tekniker med skalor för rangordning av varianter integrerades14, avslöjade begränsningarna hos hypotesen om inneboende värde. Det vill säga, vanliga medlemmar av språkgruppen, som inte behärskade de språk vars textstimuli inkluderades i perceptionsuppgifterna, nedvärderade inte textstimuli från olika varianter av samma språk – exempelvis framträdde inga statistiskt signifikanta skillnader mellan bedömningarna av de två grekiska dialekterna (den prestigefyllda atenska och den kretensiska) enligt olika parametrar (däribland estetik), när 46 brittiska studenter i 1974 års undersökning bedömde dem (Giles, Bourhis,
14 ”Maskmetoden” bygger på att textstimuli realiseras (läses eller spelas in) av samma person (den så kallade masken), om vilken försökspersonerna inte informeras. På så sätt blir olika (differentierade) bedömningar av maskens textstimulus, realiserad i olika varieteter, grund för att fastställa den aktuella varieteten plats i någon varietetshierarki, exempelvis dess estetiska värde. Det bör tilläggas att försökspersonerna enligt den metod som utvecklades 1960 av den kanadensiske socialpsykologen Wallace E. Lambert och hans team, när de lyssnar på verbala stimuli, bedömer talarnas personliga, sociala och andra egenskaper; således är eticberättelsen om den ena eller andra bedömningen av varieteten i grunden rekonstruktiv, medan man å andra sidan, som H. Giles påpekar (1970: 213), på detta sätt klarlägger ocensurerade attityder (eng. ‘uncensored’ attitudes).
268
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 8
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
Lewis, Trudgill 1974: 407–408). Sådana tendenser fick forskarna att utveckla och befästa den så kallade hypotesen om påtvingade normer (eng. the imposed norm hypothesis), som konceptualiserar och i viss mån underbygger den tillagda estetiska värdekaraktären hos ett språk (dess varianter eller enskilda ljud); med andra ord ”skapas” och ”etableras” språkets attraktivitet eller oattraktivitet utanför språket (materien). Hypotesen om påtvingade normer förklarar att en variant (vanligen standarden) får företräde framför andra varianter som den behagligaste på grund av kulturella normer (Giles, Bourhis, Lewis, Trudgill 1974: 406); med andra ord påverkar social status etableringen av föreställningen om den behagliga varianten i gruppen. En variants företräde framför andra varianter (även vad gäller estetiskt värde) uppstår inte på grund av inneboende egenskaper, utan på grund av etablerad och överförd/övertagen kunskap om språket (varianten). Därför kan språk och deras varianter hierarkiseras av språkkännare eller, som Gladis Massini Cagliari skulle säga, av infödda polyglotter (Massini-Cagliari 2004: 3–2315). I en flerspråkig värld upplevs naturligtvis trycket från påtvingade normer inte bara när det gäller varianter av ett språk, utan också när det gäller olika språk; vanliga medlemmar av språkgruppen känner exempelvis till och har övertagit olika lingua franca-föreställningar. En något preciserad och vidareutvecklad variant av hypotesen om påtvingade normer är den redan nämnda hypotesen om sociala konnotationer, som har blivit ett kritiskt perspektiv för att dekonstruera myten om språkestetik. Peter Trudgill och H. Giles betonade, när de preciserade hypotesen om påtvingade normer, som hade befäst uppfattningen att språkets (eller variantens) attraktivitet eller oattraktivitet ”skapas” utanför språket, att bedömningar av språkets estetik är resultatet av ett komplex av sociala konnotationer (eng. a complex of social connotations). Termen ’social’ i deras teori omfattar inte bara status eller social klass. Det är betydelsefullt att forskarna påpekar att även perceptionen hos medlemmar av samma grupp kan skilja sig, eftersom olika varianter kan ha olika sociala konnotationer för dem (se vidare Trudgill, Giles 1978: 180–190). Dessutom förklarar hypotesen om sociala konnotationer vanliga medlemmar av språkgruppens icke-dikotoma perception och värdering av standardvarieteten och icke-standardiserade språkvarianter. Regionala accenter (eng. regional accents) värderas exempelvis mer positivt än stadsaccenter (eng. urban accents) (Bezooijen 2002: 14). Detta sker eftersom de som realiserar regionala accenter förknippas med en mer attraktiv livsstil och miljö; sådan social (kontextuell) information (eller ett komplex av sociala konnotationer) ”skapar” alltså värde och så vidare.
15 Den insikt om infödda polyglotter som Gladis Massini-Cagliari formulerat, en forskare som undersökt den språkliga situationen i Brasilien – och analyserat relationerna mellan portugisiska och 200 andra levande språk (bland vilka 170 är inhemska språkvarieteter-dialekter) – innebär att varje infödd, efter att ha lärt sig sitt språk, också lär sig att skilja mellan varianterna av sitt språk; varje talare är alltså nödvändigtvis en ”polyglott” i sitt modersmål.
Straipsniai / Articles
269
Page 9
DAIVA ALIŪKAITĖ
När vi återvänder till myten om språks attraktivitet kontra fulhet, ”Italienska är vackert, tyska är fult”, kan man ur perspektivet av hypotesen om inneboende värde sammanfatta att italienskan tillskrivs egenskapen att vara ett vackert språk, eftersom dess inneboende egenskaper är vackra och attraktiva (exempelvis klangen, rytmiken och slutligen ljuden), medan det omvända gäller tyskan. Ur perspektivet av hypotesen om sociala konnotationer skapas värdet vackert för italienskan och värdet fult för tyskan av ett komplex av sociala konnotationer. Vi kommer inte att gå in på de konkreta konnotationerna, särskilt eftersom själva myten om språkens skönhet och fulhet kan verbaliseras av medlemmar i olika språkgrupper genom att även andra språk nämns, exempelvis att franskan är vacker och kinesiskan ful, och så vidare. Som Susanne M. Reiterer, Vita Kogan, Annemarie Seither-Preisler och Gašperis Pesekas (2020: 168) påpekar i ett av de senaste arbetena om motivation för att lära sig främmande språk, där man beaktar vilken inverkan språkets ljudstruktur och sociala stereotyper har på inlärningen av främmande språk, uppfattas många ”obehagliga” (eng. unpleasant) språk ofta som sådana på grund av befintliga eller tidigare sociala och politiska stigman.
Således är den väsentliga skillnaden mellan de nämnda hypoteserna följande: språkets estetiska värde skapas av språket, eller så skapas språkets estetiska värde av något som inte är själva språket, utan av det som finns om och kring språket. Forskarna uppmärksammar naturligtvis att det är svårt att skilja exempelvis fonetiska egenskapers inverkan på perceptionen och på olika bedömningar från språkets (eller variantens) sociokulturella aura (eng. socio-cultural aura), det vill säga talarnas och språkets historia, och deras inverkan på perceptionen av språket (eller varianten). Som V. V. Kogan och S. M. Reiterer (2021: 2) resonerar kan exempelvis franskan framstå som vacker på grund av ett högt vokalindex (eng. vocalic index), det vill säga att vartannat ljud i franskan är en vokal; å andra sidan kan de estetiska bedömningarna bestämmas av franskans sociokulturella aura, som omfattar både Champs-Élysées, väldoftande vin och A. Dumas romaner.
FIG. 3. Renée van Bezooijens hypotesmodell (skapad av författaren – D. A.).
270
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 10
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
Renée van Bezooijen föreslog, när hon vidareutvecklade forskningen inom PD-paradigmet, mer detaljerade hypoteser – modeller som förklarar och sammanfattar de estetiska värdena hos språk och varianter (jfr Bezooijen 2002: 14–16). Det empiriska underlaget för formuleringen av insikterna omfattade inte bara flera språk (amerikansk och brittisk engelska, tyska, nederländska, ryska, italienska, spanska och franska), utan även regionala varianter av nederländska samt historiska varianter av nederländska. Man kan hävda att hennes modell med sex hypoteser (se fig. 3) sammanfattar såväl språkliga som icke-språkliga villkor som påverkar perceptionen av varianter.
Enligt R. van Bezooijen bör hypotesen om inneboende värde snarare benämnas hypotesen om ljudspridning (eng. the sound driven hypothesis). Forskaren preciserar något H. Giles och andras antaganden om ljudestetikens universalitet; med andra ord legitimerar R. van Bezooijens hypotes i berättelsen om språkens och varianternas estetik etic åtskillnaden mellan de vackraste (behagligaste osv.) språken eller varianterna och språkens eller varianternas status, det vill säga att den vackraste, behagligaste osv. koden inte nödvändigtvis måste inta den högsta (eller på annat sätt särpräglade) positionen i hierarkin av språkvarianter (jfr Bezooijen 2002: 14). Till de språkliga antagandena (se fig. 3) kan även hypotesen om begriplighet hänföras (eng. the intelligibility driven hypothesis) (Bezooijen 2002: 15). Enligt den nederländska forskarens sammanfattning kan en gynnsammare värderande reaktion hos lekmän och därmed högre estetiska bedömningar bero på kodens begriplighet. R. van Bezooijen urskiljer ytterligare två hypoteser som konceptuellt hänger samman med kännedom om den värderade koden (språket eller dess variant) – den känns igen av någon anledning, exempelvis att det värderade språket behärskas eller liknar ett språk som behärskas, att den värderade varianten liknar koden från den språkliga hembygden (eller är identisk med denna), eller liknar standardspråket (eller är identisk med standardspråket). Den så kallade igenkänningshypotesen (eng. the familiarity driven hypothesis) kan således på bedömningsskalan ful (-t) kontra attraktiv (-t) förklara gynnsammare bedömningar av ett språk eller en kod som liknar koden från den språkliga hembygden; likhetshypotesen (eng. the similarity driven hypothesis) förklarar informanternas gynnsammare bedömningar av koder som liknar standardspråket (det allmänna språket) (Bezooijen 2002: 15). Det bör tilläggas att de två sistnämnda hypoteserna kan knytas både till en språklig och till en icke-språklig grund. Det råder ingen tvekan om att kännedom om koden också kan stimulera vissa komplex, exempelvis den språkliga hembygden – informanternas gynnsamma bedömning kan påverkas av strävan att skapa ett mervärde för den egna koden.
R. van Bezooijens hypotes om normspridning (eng. the norm driven hypothesis) motsvarar den tidigare nämnda hypotesen om påtvingade normer, som konceptualiserar och underbygger karakteristiken hos språkets (dess varianters eller enskilda ljuds) estetiska mervärde (Bezooijen 2002: 14). Exempelvis påverkas bedömningarna av standardspråket (det allmänna språket) av kulturellt påtvingade (eng. culturally imposed) normer om standardspråkets överlägsenhet. Bedömningar av enskilda språk kan också vara kulturellt påtvingade.
Straipsniai / Articles
271
Page 11
DAIVA ALIŪKAITĖ
Hypotesen om sociala konnotationer, formulerad av P. Trudgill och H. Giles (1978: 180–190), blir i R. van Bezooijens typologi över hypoteser en kontexthypotes (eng. the context driven hypothesis) (Bezooijen 2002: 14). Forskaren hävdar att kontextuella variabler (eng. context variables), som konceptuellt motsvarar komplexet av sociala konnotationer i P. Trudgills och H. Giles modell, påverkar bedömningarna av språkens och varianternas attraktivitet. Följaktligen gäller att om inställningen till de kontextuella variablerna är gynnsam, blir också bedömningen av språket eller dess variant gynnsam, och omvänt – negativt bedömda kontextuella variabler förutsätter en ogynnsam bild av varianten.
Traditionella arbeten inom litauisk dialektologi integrerade inte bedömningen av varianternas estetik. I arbeten om PD-paradigmet från början av 2000-talet, eller i arbeten där delar av PD-perspektivet på ett eller annat sätt integrerats, ägnades uppmärksamhet åt a priori-attityder, och enskilda insikter formulerades om den språkliga hembygdens faktor och standardfaktorns inverkan på bedömningarna av variantens skönhet kontra fulhet (jfr Aliūkaitė 2007, 2011; Aliūkaitė, Mikulėnienė 2016; Bakšienė 2015, 2019; Geržotaitė, Čepaitienė 2016; Geržotaitė 2019, 2019a; Dambrauskienė 2020, m.fl.). Materialet om a priori-attityder har oftare begränsats även i arbeten inom attitydernas sociolingvistik; exempelvis presenterades, vid redovisningen av resultaten från forskningsprojekten ”Språkanvändning och nationell identitet i litauiska städer” och ”Litauens sociolingvistiska karta: städer och småorter”, informanternas a priori-attityder till rangordningen av dialekter efter skönhet, och frågor om dialektstereotypisering diskuterades (exempelvis Kliukienė 2010: 102–103; 2014: [1–15]; Baranauskienė, Krupickaitė 2012: [1–22]; Kalėdienė 2013: 139–140; Vaicekauskienė, Sausverde 2012: [1–27], m.fl.).
2. VÄRDET AV DIALEKTAL ATTRAKTIVITET: SJÄLVSTÄNDIGHET OCH OSJÄLVSTÄNDIGHET
I underavsnitten i denna del av artikeln analyseras således dialektalitetens estetiska värde genom presentationen av data från PD-undersökningens perceptions- och bedömningsuppgift med 8 texter–stimuli; sambanden mellan attraktivitetspoängen för texter–stimuli och andra poäng för de markerade texterna–stimuli bedöms (se poängen i fig. 1).
2.1. Resultat av perceptionen av texter–stimuli: standardspråkets faktor
I PD-undersökningen bedömde ungdomar från orter med olika dialektal grund attraktiviteten hos 8 texter–stimuli på en sjugradig semantisk differentialskala genom att markera skönhets- eller fulhetsvärdet från 1 till 7 poäng; med 1 poäng bedömde de texten–stimulit som
272
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 12
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
texten med ett mycket fult språk, 7 poäng – som texten med ett mycket vackert språk. Dessutom kunde informanterna, efter att ha bedömt de lyssnade textstimuliernas uttrycksmässiga attraktionskraft från 1 till 7 poäng, ange argument för den ena eller andra bedömningen. Ordningen av textstimuliernas attraktionskraftsbedömningar visar att de vackraste för vanliga medlemmar av språkgemenskapen är de textstimuli som representerar markörer för den östliga östaukštaitiska regiolekten och den sydaukštaitiska regiolekten: D→H→A. Därefter följer, i ordningen från attraktiv till oattraktiv, textstimulansen G, som representerar markörer för den sydvästaukštaitiska regiolekten, textstimulansen F, som representerar den västliga östaukštaitiska regiolekten, och textstimulansen C, som representerar markörer för den nordvästaukštaitiska regiolekten: G→F→C. Som texter med det fulaste språket bedömde medlemmarna av språkgemenskapen de textstimuli som representerar den žemaitiska regiolektens uttryck: E→B. Den sammanfattade ordningen av alla informanters estetiska bedömningar ser ut så här: D→H→A→G→F→C→E→B. Man kan hävda att föreställningarna om den mest attraktiva och den minst attraktiva dialektaliteten är universella. Denna insikt stöds av de mycket likartade sammanfattade ordningarna för textstimuliernas attraktionskraftsbedömningar bland ungdomar från aukštaitiska områden (690 informanter), žemaitiska områden (220 informanter) och storstaden (154 informanter). De uppvisar liten variation; endast de unga žemaiterna prioriterar, ur estetisk synvinkel, textstimulansen H, som representerar den östliga östaukštaitiska regiolekten: H→D→A→G→F→C→E→B (se fig. 4).
FIG. 4. Skillnaden mellan textstimuliernas attraktionskraftsbedömningar
Sådana resultat för textstimuliernas attraktionskraftsbedömningar skulle vid första anblicken kunna leda till antagandet om inneboende estetiska drag hos dialektaliteten. Som framgår av figur 4 skiljer sig attraktionskraftsbedömningarna för endast textstimulansen D mer betydande mellan ungdomar från aukštaitiska områden, žemaitiska områden och storstaden; de tre gruppernas ungdomar bedömde de övriga textstimulierna, särskilt textstimulansen B, mycket likartat. Dessutom bör det påpekas att ungdomarna bland argumenten för de estetiska bedömningarna också anger sådana som ytterligare stärker antagandet att vissa regiolektala markörer kan ha lett till ungdomarnas positiva värderingsreaktion enbart därför att ljuden och uttalet i vissa textstimuli föreföll ungdomarna mer attraktiva än i andra (exempel se tabell 1).
Straipsniai / Articles
273
Page 13
DAIVA ALIŪKAITĖ
TABELL 1. Exempel på argument för attraktionskraftsbedömningarna
Text– stimulans
Informant
Attraktionskraftsbedömning
Argument för bedömningen
A text– stimulans
An_V02 6 poäng för språket låter mjukt
Jrb_M12 7 poäng låter vackert
Klp_M22 7 poäng låter vackert
Mrj_M15 7 poäng vacker intonation
B text– stimulans
Al_M06 2 poäng jag tycker inte om accenten Pn_M19 3 poäng låter strävt Mžk_V22 2 poäng för han talade grovt Rk_M14 3 poäng grov accent
C text– stimulans
Klp_M10 6 poäng vackert klingande Pn_M19 3 poäng eftersom det klingar hårt Įnšk_M15 5 poäng egendomlig klang Vrn_V09 5 poäng detta språk klingar vackert
D-text–stimulus
T1_M26 7 poäng vacker klang Ps_M13 5 poäng har en särpräglad klang Įnš_V24 5 poäng tillräckligt behagligt att lyssna på Al_V23 7 poäng vackert, behagligt att lyssna på
E-text–stimulus
Kn_M08 2 poäng uttalet skär i öronen, fult Pn_V16 3 poäng klingar fult An_M24 4 poäng för grovt Kn_M08 2 poäng uttalet skär i öronen, fult
An_V02 6 poäng vacker, behaglig Rk_M15 7 poäng vackert uttal Pln_V11 5 poäng inte särskilt vacker Mžk_V06 5 poäng behaglig för örat
274
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 14
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
Som framgår bedöms samma text–stimulus både som tilltalande och otilltalande (se exempel på bedömningar i tabell 1). Just en sådan dikotom bedömning och argumentation för de värderande attityderna skulle stödja insikten att det är själva koden, och inte det som omger den – några sociokulturella konnotationer eller, som V. V. Kogan och S. M. Reiterer skulle säga, en sociokulturell aura (2021: 2) – som skapar det estetiska värdet. Sambanden mellan text–stimuliens likhet med standardspråket och deras tilltalande grad undanröjer emellertid ett sådant antagande om inneboende karakteristika (här bör hypoteserna om inneboende värden eller ljudspridning erinras). Det måste medges att ungdomarnas värderande reaktion på text–stimuliernas skönhet kan förbindas med, och i vissa fall till och med identifieras med, bedömningen av likheten med standardspråket. Huvudsyftet med projektet ”Spridningen av regionala varianter och det föreställda standardspråket (kvasi-standarden) i början av 2000-talet: en perceptuell studie” var att identifiera vad som enligt lekmän är standardspråk och vad som inte är det, det vill säga vad som erkänns som en markerad dialektal kod. Med andra ord undersöktes etableringen av den så kallade kvasi-standarden (eller kvasi-standarderna) bland lekmän i språkcommunityt. Ungdomarna bedömde de hörda text–stimuliernas likhet med standardspråket, närmare bestämt deras föreställning om standardspråket, liksom de hörda texternas estetik, på en 7-gradig semantisk differentialskala genom att markera graden av likhet eller olikhet med standardspråket från 1 till 7 poäng: med 1 poäng bedömdes text–stimulansen som helt olik standardspråket och med 7 poäng som mycket lik standardspråket. Värdena från 1 till 7 gjorde det möjligt för informanterna att differentiera perceptionen av text–stimulierna. Sambandet mellan text–stimuliernas tilltalandegrad och resultaten av bedömningen av text–stimulierna utifrån deras likhet med standardspråket utgör således grunden för att diskutera frågan om dialektalitetens självständiga estetiska värde, eller för att pröva hypoteserna om spridningen av de påtvingade normerna hos H. Giles, R. Y. Bourhis, P. Trudgill och A. Lewis eller normerna hos R. van Bezooijen med stöd i data om perceptionen av dialektalitet i litauiska.
Som framgår (se fig. 5) bedömer lekmän i språkcommunityt, på ett villkorligt kontinuum dialekt → standardspråk och utifrån likheten med standardspråket, mest positivt text–stimulansen H, som innehåller markörer för den östliga östlitauiska regiolekten; minst lik informanterna är text–stimulansen B, som representerar markörer för den žemaitiska regiolekten.
Utan att bedöma egenskaperna på det språkliga planet, det vill säga vilka specifika särdrag hos den ena eller den andra text–stimulansen som ledde till dessa värden för likhet eller olikhet med standardspråket (se Aliūkaitė, Mikulėnienė, Čepaitienė, Brazaitienė 2020: 151–176), bör sekvenserna av värden för de mest och minst lika texterna–stimulierna och värdena för den estetiska perceptionen jämföras (se fig. 6).
Straipsniai / Articles
275
Page 15
DAIVA ALIŪKAITĖ
FIG. 5. Text–stimuliernas (o)likhet med standardspråket
Som framgår (fig. 6) bedömdes E- och B-text–stimulierna, som representerar markörer för den žemaitiska regiolekten, samt F-text–stimulansen, som representerar den västliga östlitauiska regiolekten, mest konsekvent utifrån egenskaperna likhet och tilltalande. För H-text–stimulansen, som representerar markörer för den östliga östlitauiska regiolekten, C-text–stimulansen, som representerar markörer för den nordliga västlitauiska regiolekten, och A-text–stimulansen, som representerar den sydlitauiska regiolekten, är värdena för uttryckets likhet med standardspråket något högre än värdena för dessa text–stimuliers estetiska uttryck. Även om sekvensen av värden för likhet med standardspråket – H→A→D→C→G→F→E→B – skiljer sig något från sekvensen av värden för text–stimuliernas tilltalande – D→H→A→G→F→C→E→B – kan man vid en sammanfattande bedömning konstatera ett beroende mellan dessa två parametrar. I mellanpositionerna i sekvenserna för tilltalande och likhet med standardspråket skiljer sig värdena för tilltalande och likhet hos de texter som representerar markörer för den sydliga västlitauiska regiolekten och den västliga östlitauiska regiolekten endast obetydligt från varandra. Likheten mellan G-text–stimulansen och standardspråket är enligt samtliga informanters bedömning 4,26 poäng, medan tilltalandegraden är 4,46 poäng.
276
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 16
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
Sådana medelvärden för bedömningarna beror på att informanterna oftare bedömde denna text–stimulus skönhet med 7 eller 6 poäng: 12,36 procent av alla informanter bedömde texten som en text med mycket vackert språk och gav den 7 poäng, medan 16,63 procent gav 6 poäng. Likheten med standardspråket bedömdes mer kritiskt – 5,52 procent av alla informanter gav 7 poäng och 12,94 procent gav 6 poäng. Samma orsaker ligger bakom skillnaden mellan bedömningarna av F-text–stimulansen, som representerar den västliga östlitauiska regiolekten. Perceptionen av C-text–stimulansen, som representerar markörer för den nordliga västlitauiska regiolekten, är något annorlunda. Likheten mellan denna text–stimulus och standardspråket bedömdes med 7 poäng av 6,46 procent av alla ungdomar bland informanterna och med 6 poäng av hela 21,18 procent. Resultaten för den estetiska perceptionen är strängare – C-text–stimulansen bedömdes som en text med mycket vackert språk och fick 7 poäng av 4,48 procent av ungdomarna. På den semantiska differentialskalan markerade 12,68 procent av informanterna sin bedömning med 6 poäng; dessutom gav 16,59 procent av ungdomarna minimala värden på 1 eller 2 poäng för tilltalande, vilket uttryckte uppfattningen att text–stimulansens språk var mycket fult. Att den text–stimulus som representerar markörer för den nordliga västlitauiska regiolekten är helt olik standardspråket framgick på den semantiska differentialskalan av 7,98 procent av informanterna, som markerade 1 eller 2 poäng. En sådan skillnad förändrar emellertid inte de ursprungliga antagandena om beroendet mellan dessa två parametrar (likhet med standardspråket och tilltalande). Med andra ord påverkar, eller till och med avgör, text–stimulansens likhet med standardspråket, närmare bestämt ungdomarnas föreställning om standardspråket, hierarkiseringen av text–stimulierna efter tilltalandegrad. Denna insikt stärks ytterligare av informanternas kommentarer – ungdomarna motiverar inte sällan en viss bedömning av text–stimulansen med argument om likhet eller olikhet med standardspråket. Man kan således undersöka hur dessa text–stimuliers tilltalande konceptualiseras genom relationen till standardspråket. Som jämförelse kan man undersöka tilltalandet eller otilltalandet hos H-text–stimulansen, som representerar den östliga östlitauiska uttrycksformen och bedömdes som mest lik standardspråket, D-text–stimulansen, som representerar markörer för den sydlitauiska regiolekten och bedömdes som mest tilltalande, samt den žemaitiska B-text–stimulansen, som bedömdes både som minst lik standardspråket och som minst tilltalande; likaså kan man jämföra den likhet eller olikhet med standardspråket som ligger till grund för dessa bedömningar, emic fragment av den berättelse som rekonstruerats utifrån ungdomarnas öppna kommentarer (se tabell 2).
Straipsniai / Articles
277
Page 17
DAIVA ALIŪKAITĖ
FIG. 6. Sambandet mellan bedömningen av (o)likheten med standardspråket och (o)attraktiviteten hos textstimuli
278
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 18
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
TABELL 2. Argument för bedömningarna av attraktivitet och likhet med standardspråket (exempel)
Textstimulus | Informant | Bedömning av likhet med standardspråket | Argument för bedömningen | Bedömning av attraktivitet | Argument för bedömningen B textstimulus | Al_V16 | 3 poäng | uttalas annorlunda | 3 poäng | inte särskilt vacker, eftersom den inte liknar standardspråket Klp_M07 | 4 poäng | ordens ändelser ”huggs av” | 5 poäng | språket liknar inte standardspråket Šl_M02 | 3 poäng | uttalar och betonar mycket konstigt | 3 poäng | liknar inte standardspråket, konstigt Tl_M21 | 3 poäng | förkortar ändelser, betonar inte orden korrekt | 3 poäng | endast standardspråket är vackert D textstimulus | An_M09 | 4 poäng | eftersom det uttalas korrekt | 5 poäng | eftersom det är vackert för mig, sådant är standardspråket Klp_V04 | 7 poäng | eftersom det är mycket korrekt | 7 poäng | eftersom det liknar standardspråket Kn_M11 | 5 poäng | samma ord | 6 poäng | liknar standardspråket Ps_M22 | 6 poäng | uttalet av ändelserna skiljer sig något från standardspråket | 6 poäng | det fattas inte mycket för att det ska vara identiskt med standardspråket H textstimulus | Klp_M06 | 6 poäng | o betonas | 7 poäng | eftersom det liknar standardspråket Mžk_V14 | 7 poäng | mycket vackert | 7 poäng | liknar standardspråket Vrn_V11 | 7 poäng | enligt min mening är detta standardspråk | 6 poäng | eftersom det är standardspråk Tl_M25 | 5 poäng | de flesta orden lät lika standardspråket | 6 poäng | eftersom det är ganska likt standardspråket
Det bör tilläggas att sådana dialektalitetsbedömningar inte bara stöder hypoteserna om påtvingade normer (liksom normspridning) eller sociala konnotationer (liksom kontext). Som nämnts förklarar R. van Bezooijens likhetshypotes inom PD-paradigmet de gynnsammare bedömningarna av ett språk eller en kod som liknar standard- (norm-)språket (Bezooijen 2002: 15), och följaktligen visar informanternas emicnarrativfragment, i vilka
Straipsniai / Articles
279
Page 19
DAIVA ALIŪKAITĖ
innehållet i de värderande attityderna framträder – vackert, eftersom det liknar standardspråket, fult – eftersom det inte liknar standardspråket (se tabell 2) – universaliteten hos den nederländska forskarens likhetshypotes. Dessutom bör det uppmärksammas att textstimulis estetiska bedömningar ofta motiveras ur perspektivet korrekthet och inkorrekthet. Korrekthetsdimensionen eticnarrativ förknippas först och främst med standardspråket. Emicnarrativet kännetecknas av uttryck för icke-självständiga men i ett visst avseende holistiska attityder, det vill säga att de integrerar uppfyllandet av flera villkor. Ett av de viktigare villkoren är korrekthet: vackert, eftersom det är korrekt (se tabell 3). Detta samband (mellan skönhet och korrekthet) eticnarrativ, där information om vanliga medlemmar av språkgemenskapen på ett eller annat sätt har använts, nämndes till och med innan attitydundersökningarna började utvecklas. Enligt Samu Imre (1963) – en företrädare för traditionell dialektologi och redaktör för den ungerska språkatlasen – är begreppen ”korrekt språk” och ”vackert språk” på nivån för informanternas metalingvistiska kommentarer nästan oskiljaktiga (citerat efter Kontra 2002: 206).
3 LENTELĖ. Exempel på argument för attraktivitetspoäng
Text-stimulus | Informant | Bedömning av attraktivitet | Argument för bedömningen A textstimulus | Al_V07 | 6 poäng | talar korrekt A textstimulus | Jnš_V29 | 6 poäng | talar korrekt A textstimulus | Jrb_V05 | 6 poäng | eftersom han eller hon nästan talar korrekt A textstimulus | Tl_M21 | 5 poäng | eftersom han eller hon talar tillräckligt korrekt B textstimulus | An_V04 | 2 poäng | betonar fel B textstimulus | Krtn_M06 | 1 poäng | inkorrekt tal B textstimulus | Mrj_M16 | 3 poäng | inkorrekt språk B textstimulus | Pn_M06 | 2 poäng | det talas mycket inkorrekt C textstimulus | Šk_M08 | 6 poäng | vackert och korrekt, men jag tyckte inte om hur ordet ”esu” betonades C textstimulus | Ukm_M22 | 2 poäng | inkorrekt C textstimulus | Ut_V07 | 7 poäng | korrekt språk C textstimulus | Vrn_M24 | 5 poäng | låter vackert och tillräckligt korrekt D textstimulus | Pn_V20 | 7 poäng | eftersom orden uttalas korrekt D textstimulus | Jnšk_M15 | 7 poäng | orden uttalas korrekt D textstimulus | Klp_M14 | 6 poäng | talar korrekt D textstimulus | Skd_M17 | 3 poäng | vissa ord uttalas inkorrekt
280
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 20
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
Textstimulus Informant Bedömning av attraktivitet Argument för bedömningen E textstimulus AI_V04 4 poäng ju mer inkorrekt språket är, desto fulare blir det låter som om det talas inkorrekt betonas fel, en ändelse huggs av inkorrekt, ändelserna huggs av, och för vissa ord inte inkorrekt uttal talar inkorrekt inkorrekt eftersom betoningen är fel det är inte särskilt inkorrekt betonas mer korrekt betonas inkorrekt försöker tala korrekt, men lyckas inte talar helt korrekt talar korrekt korrekt språk för korrekt korrekt, tydligt
Som framgår av fragmenten i emicnarrativen är vanliga medlemmar av språkgemenskapen olika stränga när de ställer krav på korrekthet, men för forskningsfrågan – dialektalitetens estetiska värde och dess samband med andra värden – är skillnaden mellan stränghet och icke-stränghet inte särskilt viktig; i detta fall är det principiella sambandet, eller annorlunda uttryckt överensstämmelsen mellan begreppen ”korrekt språk” och ”vackert språk”, viktigt.
2.2. Resultat av perceptionen av textstimuli: faktorn språklig hembygd
Det kan hävdas att faktorn språklig hembygd påverkar informanternas perception något mindre än standardspråksfaktorn. Eller, med utgångspunkt i R. van Bezooijens så kallade igenkänningshypotes, kan man till exempel förklara,
Straipsniai / Articles
281
Page 21
DAIVA ALIŪKAITĖ
sekvensen av de mest och minst attraktiva textstimuli hos de unga invånarna i Šiauliai: D→A→H→C→G→F→E→B. För textstimulus C, som representerar de nordvästliga höglandsmålens regiolektala kännetecken, tilldelar deltagarna från Šiauliai en plats i uttryckens attraktivitets hierarki omedelbart efter textstimuli D, A och H, som mest liknar standardspråket och bedöms som vackrast. Den språkliga hembygdens faktor bör inte absolutiseras i de unga Šiauliaibornas perception; det bör dock uppmärksammas att när de bedömde uttryckets likhet i textstimulus C med den språkliga hembygdens kod, likställde 7,89 procent av deltagarna nästan uttrycket i detta textstimulus med den språkliga hembygdens kod och gav likheten 7 av 7 poäng; 21,05 procent av deltagarna på orten bedömde likheten till 6 av 7 poäng. När de motiverade sina bedömningar av textstimulusets likhet med den språkliga hembygdens kod uttryckte ungdomarna öppet identiteten mellan den språkliga hembygdens kod och textstimulus C, som representerar de nordvästliga höglandsmålens regiolektala kännetecken, till exempel: informanten Šl_M05 kommenterade sin bedömning – eftersom man verkligen talar så i vår stad (7 poäng); Šl_M11 – i min stad talar man ungefär så (5 poäng); Šl_V01 – ungefär så, eftersom vi talar ungefär så (6 poäng); Šl_M06 – jag talar själv ofta så (7 poäng); Šl_V04 – jag talar ungefär så, bara med mer slang (6 poäng). Att kännedom om koden, och i ännu högre grad erkännandet av den som den egna koden, påverkar de estetiska bedömningarna av dialektalitet bekräftas av sekvensen av de mest och minst attraktiva textstimuli hos de unga invånarna i Marijampolė: D→G→H→A→F→E→C→B. Textstimulus G, som representerar de sydvästliga höglandsmålens regiolektala kännetecken, flyttas till den andra positionen i skönhetshierarkin (5,54 poäng); endast textstimulus D, som representerar de sydliga höglandsmålens regiolektala kännetecken, bedöms mer positivt (5,82 poäng). De unga invånarna i Marijampolė bedömde likheten mellan textstimulus G och den språkliga hembygdens kod till 6,34 poäng. Dessutom lokaliserar hela 81 procent av de unga invånarna i Marijampolė textstimulus G till Marijampolė. Även uppgiften med den tecknade kartan visar således att koden erkänns som den språkliga hembygdens kod. Det är följaktligen motiverat att koppla attraktivitetsbedömningarna till den språkliga hembygdens faktor. Denna insikt stöds av fragment i informanternas eget emic narrativ, till exempel: informanten Mrj_M04 bedömer skönheten hos textstimulus G till 6 poäng, eftersom jag tycker om min dialekt; Mrj_M09 – bedömer den till 7 poäng, eftersom min – den suvalkiska – dialekt är den vackraste; Mrj_M16 – bedömer den till 6 poäng, eftersom jag tycker om vår suvalkiska accent. Den unge invånaren i Marijampolė, Mrj_V11, motiverar sin attraktivitetsbedömning på 7 poäng – det låter bäst av alla, medan han förklarar sin 7-poängsbedömning av likheten med den språkliga hembygden så här – eftersom det är mitt språk. Just ett sådant emic narrativfragment belägger tydligast sambandet mellan dialektalitetens estetiska värde och informanternas språkliga identitet. Att modersdialekten av vanliga medlemmar i språk gemenskapen bedöms som tillräckligt vacker har också uppmärksammats av den redan nämnde företrädaren för traditionell dialektologi S. Imru (cit. från Kontra 2002: 206). Det måste dock påpekas att ett erkänt (om än förment!) likhet med standardspråket, till skillnad från den erkända likheten mellan textstimulus och den språkliga hembygdens kod, inte nödvändigtvis fungerar som
282
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 22
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
ett villkor för attraktionskraft. Resultaten från perceptionsstudien vid de enskilda orterna visar en tendens att texterstimuli som erkänns som mest dialektala, det vill säga minst lika standardspråket, inte bedöms som mer attraktiva. Detta gäller till exempel bedömningarna av textstimuli B och E, som representerar de žemaitiska regiolektala kännetecknen, vid de orter som objektivt ligger inom det žemaitiska regiolektområdet. Det primära antagandet, om vi betraktar den språkliga hembygdens faktor som ovillkorligt avgörande för ”språklig smak”, skulle vara följande: textstimuli som representerar den žemaitiska regiolekten kommer att bedömas som mer attraktiva än oattraktiva. Så sker emellertid inte. Exempelvis gav endast 6,82 procent av deltagarna vid de žemaitiska orterna 7 poäng när de bedömde attraktionskraften hos textstimulus B; ytterligare 7,27 procent bedömde textstimulusets attraktionskraft till 6 poäng. Nästan 30 procent av deltagarna bedömde textstimulus B som mycket oattraktivt och gav det 1 eller 2 poäng. Perceptionen av textstimulus E är något mer återhållsam, men trots det likartad (se figur 7).
FIGUR 7. Attraktionskraften hos textstimuli B och E enligt bedömningarna från deltagarna vid de žemaitiska orterna
Även om attraktivitetssekvenserna vid de enskilda žemaitiska orterna varierar något, bedöms ändå ett av textstimuli B, som representerar de žemaitiska regiolektala kännetecknen, alltid som det minst attraktiva, medan det andra – textstimulus E – vid vissa orter bedöms som mer attraktivt än textstimulus F, som representerar de västliga östliga höglandsmålens regiolektala kännetecken, eller textstimulus G, som representerar de sydvästliga höglandsmålens regiolektala kännetecken (se figur 8).
Straipsniai / Articles
283
Page 23
DAIVA ALIŪKAITĖ
FIGUR 8. Textstimulis attraktionskraft enligt bedömningarna från deltagarna vid de žemaitiska orterna
Det måste tilläggas att deltagarna från de tre žemaitiska orterna – Telšiai, Plungė och Skuodas – i PD-studien, när de bedömde likheten mellan de hörda textstimuli och den språkliga hembygdens kod, bedömde båda textstimuli som representerar de žemaitiska regiolektala kännetecknen som de mest lika av alla (se figur 9).
FIGUR 9. Förbindelsen mellan textstimuli och den språkliga hembygden
Även om bedömningarna av likheten med den språkliga hembygden inte är höga, erkänns ändå deras likhet med den språkliga hembygdens kod oftast bland alla regiolektala textstimuli. Det bör tilläggas att även de unga invånarna i Kretinga (4,28 poäng) och Mažeikiai (4,58 poäng) bedömde textstimulus E som mest likt den språkliga hembygdens kod. Informanternas kommentarer till bedömningarna bekräftar att textstimuli identifierades som den språkliga hembygdens koder, till exempel: informanten Skd_M20, som bedömde likheten mellan textstimulus B och den språkliga hembygdens kod till 7 poäng, kommenterar – mycket [lik], eftersom det är språket i min region; informanten Tel_M21, som också gav likheten med den språkliga hembygden 7 poäng, motiverar – eftersom även vi förkortar ändelserna,
284
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 24
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
uttalar orden med fel betoning; Skd_V09:s informant motiverar 6 poäng – mycket lik. Den unge plungėbon Pln_V09 försöker till och med skriva ned likheten med sitt språkliga hemland i en amatörmässig dialektal grafolekt – žemaitėje vara. Sammanfattningsvis kan det alltså sägas om faktorn språkligt hemland i föreställningen om attraktivitet att faktorn språkligt hemland, jämfört med standardspråksfaktorn, är mer villkorad.
SLUTSATSER
Efter undersökningen av dialektalitetens estetiska värde kan följande sammanfattande insikter och förutsättningar för en fortsatt diskussion om koders estetik formuleras med utgångspunkt i PD-angreppssättet:
1) Perceptionen av attraktionskraften hos textstimuli som representerar markörer för olika regiolekter grundar den sammanfattande insikten att dialektalitetens estetiska värde endast delvis bestäms av variantens inneboende egenskaper. Ur perspektivet av forskningen om koders estetik är denna insikt inte originell eller ny, men genom att stödja den med data om perceptionen av litauisk dialektalitet kan man ansluta sig till den allmänna etiska, det vill säga forskarens, kritiska diskurs om språkens (kodernas) estetik. När man således beaktar de allmänna tendenser i perceptionen av textstimulis attraktionskraft som framträder ur ernic, det vill säga den vanliga samhällsmedlemmens, perspektiv, kan det konstateras att de hypoteser som förklarar perceptionen och bedömningen av språk (koder) gör det möjligt att systematiskt bedöma data i den emiska berättelsen om litauisk dialektalitets estetik och att utveckla en konsekvent dialektologisk diskurs. Den vanliga språkcommunitymedlemmens perception förklaras bäst av hypoteserna om påtvingade normer eller normspridning samt sociala konnotationer, vilka konceptualiserar och underbygger karaktäristiken hos koders tillkommande estetiska värde.
2) Data från perceptionsundersökningen av textstimuli, genomförd vid tjugoen regionala punkter och i tre storstäder (Vilnius, Kaunas och Klaipėda), gör det möjligt att hävda att det bland vanliga medlemmar av språkcommunityn finns universella föreställningar om den mest och minst attraktiva dialektaliteten. Det kan hävdas att de regiolekter som liknar standardspråket mer på perceptionsnivån bedöms som de vackraste eller vackrare koderna. Denna sammanfattande insikt överensstämmer med den likhetshypotes som utvecklats i den teoretiska diskursen och som aktualiserar standardspråksfaktorn. Det måste påpekas att standardspråket i detta fall ska förstås som den föreställning om standardspråket som den vanliga medlemmen av språkcommunityn har; oavsett dess exakthet eller inexakthet (det vill säga graden av kvasi-standardens etablering) blir den grunden för att mäta och bedöma attraktionskraft. Man får inte glömma att emisk, det vill säga den vanliga medlemmen av språkcommunityn, och etisk, det vill säga i första hand forskaren, har olika sätt att se på världen och konstruera mening,
Straipsniai / Articles
285
Page 25
DAIVA ALIŪKAITĖ
och att kraven från den ena av dem inte kan överföras till den andra, eftersom en av de betydelser som därigenom i grunden skulle förstöras inte blir mindre betydelsefull bara för att den är annorlunda. I det aktuella fallet är den föreställning om dialektalitet som den vanliga medlemmen av språkcommunityn skapar för sig själv ett viktigt objekt för dialektologin, vars dekonstruktion utvidgar (kan utvidga) den dialektologiska etiska berättelsen. Den sammanfattande insikten om hierarkin mellan koders estetik bör alltså preciseras på följande sätt: på perceptionsnivån bedöms de regiolekter som vackrare eller vackrast som de som känns igen och erkänns som mer lika standardspråket. Som framgick vid sammanfattningen av resultaten från PD:s perceptionsundersökning bedömdes uttrycket i textstimuli D, H och A, som representerar markörer för den sydliga höglandsregiole kten och den östra östliga höglandsregiolekten, som det vackraste eftersom det liknade standardspråket mest (det vill säga den föreställning man har); som det fulaste, eftersom det skilde sig mest från standardspråket (det vill säga den föreställning man har), bedömdes uttrycket i textstimuli B och E, som representerar markörer för den žemaitiska regiolekten. Sådana resultat, som befäster betydelsen av standardspråket, närmare bestämt föreställningen om standardspråket, för dialektalitetens estetik, underbygger insikten att det som ”skapar” dialektalitetens estetiska värde för den vanliga medlemmen av språkcommunityn är det som ligger utanför språket.
3) Resultaten från PD-undersökningen gör det möjligt att bedöma hur faktorn språkligt hemland bestämmer värderingarna av dialektalitetens estetik. I artikeln kan endast preliminära insikter formuleras: erkännandet av den hörda varianten som den egna koden kan leda till en fördelaktigare bedömning av dialektalitetens estetik, men till skillnad från en erkänd (om än föregiven!) likhet med standardspråket fungerar en erkänd likhet mellan textstimulit och koden för det språkliga hemlandet inte nödvändigtvis som ett villkor för attraktionskraft. Jämfört med standardspråksfaktorn är faktorn språkligt hemland mer villkorad när föreställningen om dialektalitetens attraktionskraft formas; den ”träder i funktion” om det första villkoret uppfylls – den dialektalitet som textstimulit representerar förskjuts, naturligtvis på den vanliga medlemmen av språkcommunityns attityd- och perceptionsnivå, längs det villkorliga kontinuumet dialekt → standardspråk mot standardspråket.
Sammanfattningsvis måste det understrykas att insikterna om dialektalitetens estetiska värde i denna artikel endast bygger på data från en enda åldersgrupp av informanter som deltog i PD-undersökningen. För det andra samlades under den aktuella undersökningen endast perceptionsdata in för att utveckla estetikens narrativ; vid bedömningen av dialektalitetens attraktivitet eller brist på attraktivitet används alltså inget material med a priori-attityder (verbalt eller visuellt uttryckta). Man måste därför erkänna att de insikter som utvecklas i denna artikel bör betraktas som ett fragment av diskursen om dialektalitetens estetik inom PD-paradigmet, en diskurs som nödvändigtvis måste preciseras och utvecklas i olika riktningar, exempelvis perceptionen av textstimuli som representerar dialektalitet
286
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 26
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
i jämförelse med uppgifter om aprioriska uppfattningar eller genom att konsekvent inkludera material från ritade kartor i undersökningen av dialektalitetens estetik.
LITERATŪRA
Aliūkaitė Daiva 2007: Tarminio kalbėjimo estetinė vertė: nuostatų tyrimas. – Tekstai ir kontekstai: transformacijų sklaida, red. J. Krūminienė, Kaunas: Vilniaus universiteto leidykla, 211–223.
Aliūkaitė Daiva 2009: Bendrinės kalbos vaizdiniai: kvazistandarto problema. – Respectus Philologicus 16(21) A, 160–187. Prieiga internete: https://etalpykla.lituanistikadb.lt/fedora/objects/LT-LDB-0001:J.04~2009~1519745401022/datastreams/DS.002.0.01.ARTIC/content.
Aliūkaitė Daiva 2011: Jaunųjų žemaičių raiškos idealai: sąmoningosios nuostatos. – Respectus Philologicus 20, 209–220. Prieiga internete: https://etalpykla.lituanistikadb.lt/fedora/objects/LT-LDB-0001:J.04~2011~1367175734827/datastreams/DS.002.0.01.ARTIC/content.
Aliūkaitė Daiva 2020a: Tarmiškumo tvarumas Lietuvos regionuose: emic naratyvo kūrėjo perspektyva. – Lietuvių kalba 15, [1–20]. Prieiga internete: https://www.zurnalai.vu.lt/lietuviu-kalba/article/view/22435/21702.
Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014: Geolektų ir regioninių dialektų formavimosi ypatumai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas. Žemėlapiai ir jų komentarai, sud. D. Mikulėnienė, V. Meiliūnaitė, Vilnius: leidykla „Briedis“, 257–262.
Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2019: Paprastosios kalbos bendruomenės nario naratyvas: kur ir kodėl (su)kuriamas vietos tarmiškumas. – Lietuvių
Straipsniai / Articles
287
Page 27
DAIVA ALIŪKAITĖ
kalba 13, [1–22]. Prieiga internete: https://www.zurnalai.vu.lt/lietuviu-kalba/article/view/22481.
Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė, Čepaitienė Agnė, Brazaitienė Laura 2020: Lietuvių kalbos variantai: tyrėjo ir paprastojo kalbos bendruomenės nario perspektyvos, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.
Bakšienė Rima 2015: Terminio kalbėjimo savivertė ir gyvybingumas: XXI a. pradžios Šakių ir Jurbarko šnektos. – Lietuvių kalba 9, [1–20]. Prieiga internete: https://www.journals.vu.lt/lietuviu-kalba/article/view/22631/21863.
Bakšienė Rima 2019: Terminio kalbėjimo vertinimas PAPRŪŠĖJE: XXI a. pradžios Vištуčio arealo tyrimas. – Lietuvių kalba 13, [1–17]. Prieiga internete: https://www.zurnalai.vu.lt/lietuviu-kalba/article/view/22487.
Baranauskienė Viktorija, Krupickaitė Dovilė 2012: Lietuvos miestų gyventojų tarminės regioninės savimonės ypatumai (sociolingvistinio tyrimo duomenimis). – Taikomoji kalbotyra 1, [1–22]. Prieiga internete: https://www.zurnalai.vu.lt/taikomoji-kalbotyra/article/view/17252/16418.
Bezooijen van Renée 2002: Aesthetic Evaluation of Dutch. – Handbook of Perceptual Dialectology 2, eds. by D. Long, D. R. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 13–30.
Butkus Vigmantas, Šeškus Artūras 2010: Balio Sruogos „Dievų miškas“ kaip (savita) antropologinė studija. – Literatūra 52(1), 68–80. Prieiga internete: https://www.zurnalai.vu.lt/literatura/article/view/7717.
Cramer Jennifer 2018: The Emic and the Etic in Perceptual Dialectology. – Language Regard: Methods, Variation and Change, eds. by B. Evans, E. J. Benson, J. N. Stanford, Cambridge: Cambridge University Press, 62–79.
Dambrauskienė Diana 2020: Pietų žemaičių raseiniškių tarmių nominacijos ir įverčiai. – Acta Linguistica Lithuanica 83, 227–247. Prieiga internete: https://etalpykla.lituanistikadb.lt/fedora/objects/LT-LDB-0001:J.04~2020~1612722134975/datastreams/DS.002.0.01.ARTIC/content.
Geržotaitė Laura 2019: Jaunųjų vakarų aukštaičių kauniškių kalbinės gimtinės vaizdiniai: Kauno, Jurbarko, Šakių, Marijampolės kalbinis (ne)giminiškumas. – Bendrinė kalba 92, [1–25]. Prieiga internete: http://www.bendrinekalba.lt/?92.
Geržotaitė Laura 2019a: Jaunųjų rytų aukštaičių – kupiškėnų ir uteniškių – kalbinės gimtinės vaizdiniai. – Acta Linguistica Lithuanica 81, 175–198. Prieiga internete: https://etalpykla.lituanistikadb.lt/fedora/objects/LT-LDB-0001:J.04~2019~1585085715323/datastreams/DS.002.0.01.ARTIC/content.
288
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 28
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
Geržotaitė Laura, Čepaitienė Agnė 2016: Vilkaviškio jaunuolių kalbinė gimtinė: ribos, taisyklingumo ir patrauklumo vertės. – Verbum 7, 84–100. Prieiga internete: https://www.journals.vu.lt/verbum/article/view/10288.
Giles Howard 1970: Evaluative Reactions to Accents. – Educational Review 22(3), 211–227.
Giles Howard, Bourhis Richard, Davies Ann 1979: Prestige Speech Styles: The Imposed Norm and Inherent Value Hypotheses. – Language and Society: Anthropological Issues, eds. by W. C. McCormack, S. A. Wurm, The Hague: Mouton, 589–596.
Giles Howard, Bourhis Richard, Lewis Alan, Trudgill Peter 1974: The Imposed Norm Hypothesis: A Validation. – Quarterly Journal of Speech 60(4), 405–410.
Giles Howard, Niedzielski Nancy 1998: Italian is Beautiful, German is Ugly. – Language Myths, eds. by L. Bauer, P. Trudgill, New York: Penguin Books, 85–93.
Headland Thomas N. 1990: Introduction: A Dialogue Between Kenneth Pike and Marvin Harris on Emics and Etics. – Emics and Etics: The Insider/Outsider Debate (Frontiers of Anthropology), eds. by T. N. Headland, K. Pike, M. Harris, T. Oaks, CA, US: Sage Publications, Inc., 13–27.
Iannàccaro Gabriele, Dell’Aquila Vittorio 2001: Mapping Languages from Inside: Notes on Perceptual Dialectology. – Social & Cultural Geography 2, Issue 3, 265–280.
Kalėdienė Laima 2013: Požiūris į tarmes ir nuostatos dėl jų vartojimo trijose Dzūkijos etnografinio regiono dalyse. – Miestai ir kalbos II. Sociolingvistinis Lietuvos žemėlapis, kolektyvinė monografija, moksl. red. M. Ramonienė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 125–151.
Kliukienė Regina 2010: Tarmės mieste: mokėjimas, vartojimas ir kalbinės nuostatos. – Miestai ir kalbos, red. M. Ramonienė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 91–105.
Kliukienė Regina 2014: Kalbėjimas su tėvais tarmiškai ir gyventojų požiūris į tarmes Žemaitijos miestuose (kiekybinė analizė). – Taikomoji kalbotyra 5, [1–15]. https://www.zurnalai.vu.lt/taikomojikalbotyra/article/view/17458.
Kogan Vita V., Reiterer Susanne M. 2021: Eros, Beauty, and Phon-Aesthetic Judgements of Language Sound. We Like It Flat and Fast, but Not Melodious. Comparing Phonetic and Acoustic Features of 16 European Languages. – Frontiers in Human Neuroscience 15, 1–22.
Straipsniai / Articles
289
Page 29
DAIVA ALIŪKAITĖ
Kontra Miklós 2002: Where is the “Most Beautiful” and the “Ugliest” Hungarian spoken? – Handbook of Perceptual Dialectology 2, eds. by D. Long, D. R. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 205–218.
Long Daniel 1996: Quasi-standard as a Linguistic Concept. – American Speech 71(2), 118–135.
Massini-Cagliari Gladis 2004: Language Policy in Brazil: Monolingualism and Linguistic Prejudice. – Language Policy 3, 3–23.
Mikulėnienė Danguolė 2019: Tarmiškumo bruožų nomenklatūra: nuo tarminių požymių prie tarmiškumo žymenų. – Respectus Philologicus 35(40), 51–62. Prieiga internete: https://www.zurnalai.vu.lt/respectus-philologicus/article/view/12716.
Preston Dennis R. 1998: They Speak Really Bad English Down South and in New York City. – Language Myths, eds. by L. Bauer, P. Trudgill, London: Penguin Books, 139–149.
Preston Dennis R. 1999: Introduction. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by D. R. Preston, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, XXIII–XL.
Preston Dennis R. 2018: Perceptual Dialectology. – The Handbook of Dialectology (Blackwell Handbooks in Linguistics), 1st Edition, eds. by Ch. Boberg, J. Nerbonne, D. Watt, Hoboken NJ: John Wiley & Sons, 177–203.
Reiterer Susanne M., Kogan Vita V., Seither-Preisler Annemarie, Pesek Gašper 2020: Foreign Language Learning Motivation: Phonetic Chill or Latin Lover Effect? Does Sound Structure or Social Stereotyping Drive FLL? – Psychology of Learning and Motivation 72, 165–205.
Taeldeman Johan 2005: Polarisation Revisited. – Language Variation – European Perspectives: Selected Papers from the Third International Conference on Language Variation in Europe (ICLaVE 3), ed. by F. Hinskens, Amsterdam: John Benjamins Publishing Company, 233–248.
Trudgill Peter, Giles Howard 1978: Sociolinguistics and Linguistic Value Judgments: Correctness, Adequacy, and Aesthetics. – Functional Studies in Language and Literature, eds. by F. Coppieters, D. L. Goyvaerts, Ghent, Belgium: Story-Scientia, 167–190.
Vaicekauskienė Loreta, Sausverde Erika 2012: Lietuvos tarmių rezervatas: socialiniai ir geografiniai tarmės mobilumo ribojimai tiesioginių tyrimų duomenimis. – Taikomoji kalbotyra 1, [1–27]. Prieiga internete: https://www.zurnalai.vu.lt/taikomojikalbotyra/article/view/17250/16416.
290
Acta Linguistica Lithuanica LXXXV
Page 30
Tarmiškumo estetinė vertė: paprastųjų kalbos bendruomenės narių vaizdiniai
The Aesthetic Value of Dialectality: Images of Ordinary Language Community Members
SUMMARY
The object of the article is the aesthetic value of dialectality. The research data of perceptual dialectology constitute the empirical basis of the discourse concerning the aesthetic value of dialectality, which is covered in the article. The hypotheses explaining the perception and evaluation of variants and, in a sense, even generalizing the naïve models of the conceptualization of variants (for instance, the imposed norm hypothesis, the social connotations hypothesis, the familiarity driven hypothesis, etc.) become the theoretical basis of the analysis presented in the research part of the article.
The analysis of the data collected in the study of the perception of texts–stimuli, which involved 1,064 participants from 21 regional points and three cities (Vilnius, Kaunas and Klaipėda) representing the same age group (i.e., the 1st–4th grade gymnasium students) leads to the conclusion that the universal images of the most and least attractive dialectal speech exist among ordinary language community members. The evaluation scale of attractiveness of the texts–stimuli reveals that ordinary language community members find the expression of the east Eastern Aukštaitian regiolect and the Southern Aukštaitian regiolect most beautiful; the south Western Aukštaitian regiolect, the west Eastern Aukštaitian regiolect and the north Western Aukštaitian regiolect come second on the attractive–unattractive scale. The texts–stimuli representing the Samogitian (Žemaitian) regiolectal expression were evaluated by ordinary language community members as the texts of the language which is least beautiful.
The research makes it clear that those codes are evaluated as most or more beautiful on the level of perception, which are more similar to the standard language or, to be more precise, the existing image of the standard language, which, despite its accuracy or inaccuracy, constitutes the basis of the measurement and evaluation of attractiveness. The results establishing the importance of the image of the standard language for the aesthetics of dialectality substantiate the insight that to an ordinary member of a language community, the aesthetic value of dialectality “is created” by something, which is beyond the boundaries of language.
The study revealed that when compared with the factor of the standard language, the factor of linguistic homeland is more conditional in the formation of the image of attractiveness of dialectality and only “works” if the first condition is met: on the level of attitudes and perception of an ordinary language community member, the dialectality represented by the text–stimulus shifts towards the standard language in the conditional continuum dialect → standard language.
It should be noted that the insights presented in this article should be viewed as a fragment of the discourse of the aesthetics of dialectality in the paradigm of perceptual
Straipsniai / Articles
291
Page 31
DAIVA ALIŪKAITĖ
dialectology, which should be further revised and developed in different directions, for instance, by comparing the perception of the texts–stimuli representing dialectality with the data of a priori attitudes or by consistently including the data from the drawn maps in the research of the aesthetics of dialectality.
Įteikta 2021 m. lapkričio 23 d.
DAIVA ALIŪKAITĖ
Vilniaus universiteto Kauno fakultetas Muitinės g. 8, LT–44280 Kaunas, Lietuva [email protected]
