PĒTERIS VANAGS

Lettlands universitet, Stockholms universitet

ORCID id: orcid.org/0000-0003-0718-364X

Forskningsområden: de baltiska språkens historia, det lettiska standardspråkets historia, språkpolitik.

DOI: doi.org/10.35321/all88-15

Dalia Kiseliūnaitė

KURŠISKA NERIJANS KURŠININKISKA SPRÅK: DEL I. FONETIK OCH FONOLOGI

Vilnius: Litauiska språkets institut, 2022, 219 s. DOI doi.org/10.35321/e-pub.41.kursininku-kalba-I-dalis ISBN 978-609-411-320-8 (samlad), ISBN 978-609-411-321-5 (del I)

Kuršininkiska är en viss baltisk idiom som talades på Kuršių nerija och i närliggande områden, möjligen från 1400–1500-talen till andra hälften av 1900-talet. Det var språket hos inflyttare från det lettiska Kurland och deras efterkommande, ett språk som påverkades av grannspråken (tyska och litauiska) och försvann på grund av förändrade historiska och politiska omständigheter. Det är belagt sedan 1800-talet, men nutida forskare hann också spela in de sista modersmålstalarnas tal. Under de senaste årtiondena har professor Dalia Kiseliūnaitė vid Klaipėdas universitet ägnat denna baltiska språkvarietet störst uppmärksamhet, både genom att samla in omfattande material och genom att publicera många artiklar i ämnet. Den recenserade monografin är en sammanfattning av hennes forskning samt en fortsatt fördjupning i denna problematik.

Monografin består av en inledning, två huvudkapitel och slutsatser. Den kompletteras också av bilagor – fragment av språk-inspelningar som citeras och diskuteras i boken. Bokens första del, ”Kuršininkiskans ursprung, historia, status, sociolingvistiska bild, dokumentation och forskning” (s. 15–74), är en bred introduktion till ämnet av allmän karaktär. Författaren, som stöder sig på en omfattande vetenskaplig och teoretisk litteratur i alla behandlade frågor, diskuterar språkets ursprung, Kuršių nerijas historia, förändringar i befolkningstalet, hur fiskare som talade kuršiskt (lettiskt) bosatte sig i regionen, historiska händelser som gav upphov till nya immigrationsvågor och andra

Recenzijos / Reviews

303

PĒTERIS VANAGS

sociala processer. D. Kiseliūnaitė behandlar utförligt frågan om kuršininkiskans status – hur idiomen bäst ska beskrivas. Enligt författaren passar termerna gele k to, sociolekt och etnolekt bäst. Alla antaganden är underbyggda av seriösa överväganden, men detta utesluter inte möjligheten att definiera idiomen också som ett separat baltiskt språk, om än av senare ursprung.

Därefter behandlas i kapitlet den tvåspråkighet som existerade på näset i flera århundraden samt problematiken kring kuršiniskans prestige. Ett mycket värdefullt underkapitel handlar också om dokumentationen och forskningen kring kuršiniskan. Här har ett omfattande material samlats med hänvisningar till källorna. Adalbert Bezzenbergers, Juris Plakis (Jurio Plāķis), Richard Pietsches, Wolfgang P. Schmids, Friedhelm Hinzes och andra forskares arbeten nämns. Även de forskare och språkentusiaster nämns (Janis Kuškis (Jānis Kuškis), Laimdots Ceplytis (Laimdots Ceplītis), Austris Grasis, Ilmars Bernovskis, Richard Pietsch, monografins författare själv) som under andra hälften av 1900-talet och början av 2000-talet samlade in en tämligen omfattande samling inspelningar av levande kuršiniska. Bokens första del avslutas med överväganden om kuršiniskans livskraft och möjligheterna att återuppliva den.

Monografins andra del, ”Kuršiniskans fonetik och fonologi” (s. 75–185), ägnas åt en beskrivning av idiomens fonetik. Den inleds med en kort översikt över forskningshistorien kring kuršiniskans fonetik och fonologi (s. 75–78). Efter denna inledning behandlas systematiskt stavelsen (s. 78–81), accentueringen – accentens placering och tonem (s. 81–91), vokalismen (s. 91–135) och konsonantismen (s. 135–178). Varje kapitel består av flera eller rentav ett antal underkapitel. Slutsatserna har dragits med hjälp av ett omfattande material, både inspelat av författaren själv och insamlat från äldre inspelningar eller anteckningar. Varje särdrag i kuršiniskan jämförs med lettiskans, särskilt de kurländska dialekternas, drag; möjlig påverkan från andra språk fastställs, liksom innovationer i själva kuršiniskan. Språkföreteelserna försöker man betrakta både synkront och diakront.

Några iakttagelser och tankar som väcktes vid läsningen av den mycket värdefulla monografin. Vid behandlingen av accentueringen (s. 81–82) nämns att ett obetonat prefix ne- (ni-) ibland förekommer i prefixeda verb, t.ex. praes. 1. niʼat-secerūos ’jag minns inte’, praes. 3. nepalžīj ’han/hon hjälpte inte’, praes. 3. niʼāzmaksa.i̯į ’han/hon betalade inte’. Liknande fakta anges också av tidigare forskare; exempelvis nämner Adalbert Bezzenberger (1888: 42) några exempel med betonad rot även efter andra prefix, t.ex. atnāku, salau­lāt. Frågan uppstår om detta inte är en relikt av det äldre och friare lettiska accentueringssystem vars återspeglingar också kan iakttas i lettisk poesi från 1600- och 1700-talen (jfr Ancītis 1936).

Ett intressant fall av analogisk utjämning, som saknas i lettiskans standardspråk, nämns på sidan 96. Som Plakis (Plāķis 1927: 48, 64) tidigare beskrev, utjämnas i verbets personböjningsparadigm artikulationen av rotvokalerna /e/ och /æ/, ”varför rotens ē i praes. 2. sg. är densamma som i 1. sg. es bēgu, tu bēgi osv.”

304

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Dalia Kiseliūnaitė. Kurländarnas språk på Kuriska näset: del I. Fonetika och fonologi

Liksom i flera sydkurländska dialekter använde kuršininkarna substantivet pušis ’pojke, dräng’ (s. 100) med ett sekundärt š från gen. sg. och pluralens kasusformer.

Man kan inte helt instämma i författarens påstående att ”den äldre prepositionsstrukturen bevaras i prefixen: lettiskans uz har i verb en diftongisk form: fut. 2. sg. uõzdaba. ’vakta’ (MS), partic. a. praet. m. N. sg. uõzauš s ’uppvuxen’ (EK_03), praet. 3. uõzlik ’lade på’ (EK_31)” (s. 101). I detta konkreta fall är likheten sannolikt sekundär (Endzelīns 1951: 688–689).

Även följande påstående av författaren är tvivelaktigt: ”Prepositionen aiz monoftongeras här till az, medan den i prefix, liksom i de sydliga kurländska dialekterna, har formen med lång vokal āz: praet. 3. āzmaksaī ’betalade’ (EK_28), az gāl’ da ’på bordet’” (s. 101). Här rör det sig sannolikt inte om monoftongering, utan om en bevarad mer ålderdomlig prepositionsform (Endzelīns 1951: 636; Rudzīte 1964: 144).

Möjligen har följande mening uppkommit genom förbiseende: ”I de nuvarande informanternas språk skiljs motsvarigheterna till det lettiska standardspråkets prefix pār- ’rörelseriktning genom något, rakt igenom, under en viss tid osv.’ och par- ’riktning för återvändande rörelse’ inte heller alltid tydligt åt” (s. 105). I lettiskans standardspråk finns inget prefix par-, utan endast pār-, som har båda de nämnda betydelsenyans­erna.

På sidan 110 hävdar författaren: ”Alla fall med anaptix visar att förkortningen av den första komponenten i blandade diftonger och förskjutningen av trycket till konsonanten sannolikt hade avgörande betydelse. Denna process kan ha börjat i de zemgaliska dialekterna och i det så kallade kurländska ’zemgaliska hörnet’, varifrån, som Endzelīnas antog, en större del av befolkningen kom till näsets norra del. Särskilt regelbundet förkortades den första komponenten i diftonger med r, och därefter även i andra. I detta avseende närmade sig kuršiniskans båda tonemoppositionsmedlemmar varandra (den brutna tonemen förlorade sina särskiljande stöttonsegenskaper, medan den jämna tonemen sedan gammalt hade bevarat den korta första komponenten).” Jānis Endzelīnas förklarar emellertid processen omvänt (Endzelīns 1951: 152): den korta vokalen före tautosyllabiskt r är ett bevarande av den gamla kortheten, kännetecknande för de gamla zemgaliernas språk, och inte ett sekundärt fenomen.

Beträffande historien hos verbens 1:a och 2:a pl. ändelser -am / -ām, -at / -āt (s. 126–127) hävdas att ”Endzelīnas försöker knyta förkortningen till förkortningen av substantivens pl. D.–I.-former (vilken verkligen förekommer i kuršiniskan) (Endzelīns 1951: 884), men i Kurlands dialekter är en sådan koppling sannolikt inte karakteristisk för något geografiskt tydligare avgränsat område. Dessutom återstår att förklara varför substantivformer med –ām i de lettiska dialekterna, enligt Endzelīnas, påverkade även verbens 2:a person-form, som fonetiskt inte liknar dem.” Det verkar som om Endzelīnas tanke i detta fall är något annorlunda – han söker först fonetiska paralleller mellan användningen av pl. D.–I. och pl. 1:s ändelser –am / –ām och hävdar först därefter att den fonetiska förkortningen av pl. 1:s ändelse gav upphov till en analog ändelse i pl. 2 –at med kort vokal.

Möjligen har man misstagit sig genom att hävda att ”[I de lettiska dialekterna övergår ändelsen i ā-stammens former till a-stammens paradigm mer sällan (gads > gadus ’händer, inträffar’) än tvärtom” (s. 128). Här bör företeelsen snarare förklaras omvänt – a-stammens ändelse

Recenzijos / Reviews

305

PĒTERIS VANAGS

övergår sällan till ā-stammens paradigm. Därefter spekulerar författaren om denna process: ”Om denna tendens har burits med av kuršininkarna redan från Kurland, eller om den uppträder som en viss utjämning av systemet [...], återstår att undersöka [...].” I denna fråga bör man också beakta Endzelynas anmärkning (Endzelīns 1951: 905) att skillnaden mellan –as och –ās bevarades i Nica, Gramzda och Vaiņode.

När författaren skriver om spridningen av i och u (s. 134) nämner hon som exempel formen iemacėnate (= iemācināt) ’lära ut’. Ett sådant suffix angavs också av Plaķis (Plāķis 1927: 65–66), t.ex. māčēnu, kūrēnu. Det bör påpekas att suffixet -en i stället för -in används i stor utsträckning i texter från 1500- och 1600-talen, bland annat hos Georg Mancelio, t.ex. aitzenah t, dah wena, pafudenati¹. Det kan alltså vara ett gammalt fenomen och inte nödvändigtvis fonetiskt.

På liknande sätt överensstämmer avledningarna med -enieks: zemēnieks ’en person från inlandet, en invånare från den andra sidan av lagunen’ och andra” (s. 134) helt med formerna i västra Kurland (Endzelīns 1951: 362) och i 1500- och 1600-talens skrifter med –enieks, t.ex. Mancelios Darbeneeki, Ghrāzeneeku, Muiteneekus².

Beträffande utvecklingen av förbindelserna ķi och ģi nämns formerna av verb med ia-stam es ląžuos, šūtsch u / šōutsch u, lūdschu, luhdʒcho, luhdʒchu, luhdʒchohs, brautfcho, peēsautfcho, patteitfchu, aiʒleedfchu, kleedfchu, šūhdfchu, Beidfchu, Brautfchu, Kleedfchu, Leedfchu, Schņahtfchu, Schņaudfchu, Šmeltfchu, trentšchu, beidfchu, kleedfų, fchņa udfų, šle hdfų, šneedfų, fteidfų, brauʒu

¹ Se http://senie.korpuss.lv/index.jsp?wordform=%25ena%25&source=Manc1631_Cat&source=Manc1631_LGL&source=Manc1631_LVM&source=Manc1631_Syr&source=Manc1637_Sal&source=Manc1638_L&source=Manc1638_PhL&source=Manc1638_Run&source=Manc1654_LP1&source=Manc1654_LP2&source=Manc1654_LP3&sort=asc&limit=50&cols=4. närmare.

² Se http://senie.korpuss.lv/index.jsp?wordform=%25eneek%25&source=Manc1631_Cat&source=Manc1631_LGL&source=Manc1631_LVM&source=Manc1631_Syr&source=Manc1637_Sal&source=Manc1638_L&source=Manc1638_PhL&source=Manc1638_Run&source=Manc1654_LP1&source=Manc1654_LP2&source=Manc1654_LP3&sort=asc&limit=50&cols=4. närmare.

³ Se http://senie.korpuss.lv/index.jsp?wordform=luhd%25&sort=A-Z&limit=50&page=2&cols=4&source=SENIE. närmare.

306

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Dalia Kiseliūnaitė. Kurländarnas språk på Kuriska näset: del I. Fonetika och fonologi

(tɕchu), brehzu (tɕchu), mautɕchu, pluhzu (tɕchu), rauzu (tɕchu), šmelku (tɕhu), tee-zu (tɕchu),trauzu (tɕchu), treezu (tɕchu), trenku (tɕchu) (Stender 1783: 111–115). Även om äktheten hos en del av dessa former kan betvivlas (jfr ”Jag hyser tvivel om huruvida nutidsformer som beidžu, kliedžu osv. verkligen har varit kända någonstans (i stället för de korrekta beidzu, kliedzu osv. [...]”, som J. Endzelynas hävdar (Endzelīns 1914: 909)), bekräftar ett belagt bruksexempel från den fortfarande levande kuršiniskan analogiprocessens spridning i språket. De sista kuršininkarnas förfäder kan ha tagit med sig denna tendens redan när de flyttade från det gamla Kurland.

På sidan 175 står det att ”i har försvunnit efter en rot- eller suffixkonsonant, medan –s i N. sg.-formen blir –š (cel̨š ’väg’, kaimiņš ’granne’ osv.).” Detta stämmer inte, eftersom ett palatalt konsonantljud l / n och į uppstod efter att ändelsevokalen fallit bort, nämligen l / ņ, och det var efter detta som det blev š.

I not 276 (s. 177) skriver författaren att ”såvitt jag har hört använder Šventoji-borna regelbundet m. N. sg. mačs, G. sg. maĝą osv.” Om nominativformen verkligen uttalas så, skulle det vara ett sekundärt morfologiskt uttal, eftersom resultatet av den fonetiska processen syns i den kuršiniska text som citeras på samma sida: taç maç.

I bokens sista kapitel (s. 179–185) sammanfattar och beskriver författaren kuršiniskans fonetiska särdrag och delar in dem i flera grupper: särdrag i de liviska dialekterna i Kurland, mellandialektala drag, drag som är gemensamma för båda dialektgrupperna, innovationer i kuršiniskan samt påverkan från tyska och litauiska. Analysen av språkdata stöder hypotesen om två historiskt skilda kuršiniska grupper från norra och södra Kurland, vars språkdrag senare började blandas genom intern migration. Därför syns i det belagda språket både dialektala drag från de liviska dialekterna och från det zemgaliska hörnet i södra Kurland. Även lokala språkliga innovationer uppstod. Man bör dock kanske inte räkna ”praes. 1. plūcu ’vår’, slēžu ’jag stänger, låser’ osv.” (s. 184) som sådana, eftersom sådana former, som redan nämnts, också är kända från äldre skrifter från 1600- och 1700-talen; dessutom rör det sig inte om en fonetisk utan om en morfonologisk process. Kanske är inte heller ”bortfallet av konsonanten j före s, som orsakat progressiv assimilation (s > š), i kuršiniskan även berörde den attributiva maskulina nominativformen: jāunais ’den unge’, pirm̄ais ’den förste’ osv.” (s. 184) en specifik kuršinisk innovation, eftersom sådana former också är väl belagda i dialekterna i södra Kurland, t.ex. Rucava, Nica, Barta och andra (Endzelīns 1951: 200).

De mer omfattande allmänna slutsatserna (s. 186–189) kompletteras av förteckningar över informanter och använd litteratur (s. 190–200). En liten anmärkning: beskrivningarna av J. Endzelynas artiklar borde kanske ha presenterats enhetligt. Nu citeras två från samlingen Darbu izlase, medan de andra två citeras från tidskriften Filologu biedrības raksti, trots att alla fyra återfinns både i den primära och i den sekundära källan.

Monografins text kompletteras också av mycket värdefulla bilagor, nämligen alla inspelningsfragment som citeras och diskuteras i monografin och som gör det möjligt att höra klangen hos det fortfarande levande språket.

Dalia Kiseliūnaitės monografi ägnas åt en faktiskt redan utdöd varietet av de baltiska språken – kuršiniskan; den är ett betydande bidrag till baltistiken och behövs för många

Recenzijos / Reviews

307

PĒTERIS VANAGS

andra forskare, användbar inte bara för språkvetare utan också för historiker, etnologer och andra specialister. Nu väntar man otåligt på den utlovade andra delen av monografin – en grammatikbeskrivning.

LITERATŪRA

Adolphi Heinrich 1685: Erster Versuch Einer kurtz-verfas­seten Anleitung Zur Lettischen Sprache, Mitau: George Radetzky.

Ancītis Krišjānis 1936: Pārstatītais akcents nevācu dzejā. – Ceļi 7, Rīga: Ramave, 116–125.

Bezzenberger Adalbert 1888: Ueber die Sprache der preußischen Letten, Göttingen: Vandenhoeck und Ruprecht.

Endzelīns Jānis 1905: Zur Erweichung der Gutturale im Lettischen. – Beiträge zur Kunde der indogermanischen Sprachen 29, 178–195 (= Endzelīns Jānis 1974: Darbu iz­lase 1, Rīga: Zinātne, 290–306).

Endzelīns Jānis 1914: Vecā Stendera Latviešu gramatika un vārdnīca. – Druva 9, 907–911 (= Endzelīns Jānis 1974: Darbu izlase 2, Rīga: Zinātne, 548–553).

Endzelīns Jānis 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.

Plāķis Juris 1927: Kursenieku valoda. – Latvijas Universitātes raksti 16, 33–124.

Rudzīte Marta 1964: Latviešu dialektoloģija, Rīga: Liesma.

Stender Gotthard Friedrich 1783: Lettische Grammatik, Mitau: Johann Fried. Steffenhagen.

Įteikta 2023 m. kovo 2 d.

PĒTERIS VANAGS Latvistikas un baltistikas nodaļa Humanitāro zinātņu fakultāte Latvijas Universitāte Visvalža iela 4a, Rīga, LV–1050 [email protected]

Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska Stockholms universitet Universitetsvägen 10 E, Stockholm, SE–106 91 [email protected]

308

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII