NAGLIS KARDELIS

Vilnius universitet

ORCID id: orcid.org/0000-0002-2179-3754

Forskningsområden: språkfilosofi, antik filosofi, antik filosofi, medeltida filosofi, religionsfilosofi.

DOI: doi.org/10.35321/all89-13

FILOSOFI OCH MODERSMÅL

Frågan på vilket språk en filosof bör filosofera verkar vara mycket enkel, liksom svaret på den: man bör filosofera på det språk man tänker på – filosofins element är ju tänkandets, dock inte vilket tänkande som helst, utan just det tänkande som har fått och får språklig form. Om människan inte är fullständigt avnationaliserad tänker hon på sitt modersmål, eller mer exakt på sin morsmål, och därför förefaller svaret på frågan vilket språk som lämpar sig bäst för filosoferande redan i sig vara helt klart och enkelt, särskilt ur vardagserfarenhetens och den personliga erfarenhetens perspektiv: man bör filosofera på sitt modersmål, på sin morsmål.

Ändå är frågan på vilket språk en filosof bör filosofera, trots sin verkliga eller skenbara enkelhet, en grundläggande filosofisk fråga som kräver eftertanke och djupare teoretisk analys. Även om den första, oreflekterade intuitionen – som överensstämmer med vardagserfarenheten och det sunda förnuftet – att det lämpar sig bättre att filosofera på modersmålet kan anses vara självklar, är det önskvärt att också lägga fram teoretiska argument som stöder denna insikt – och det är vad vi kommer att försöka göra i denna artikel.

Men varför bör vi över huvud taget ställa och överväga denna fråga? Är den relevant – och av vilka konkreta skäl – för modersmålets vårdare och för filosoferna själva? Kanske är det möjligt att filosofera lika väl på vilket annat senare inlärt språk som helst, så att man genom att filosofera på främmande språk inte förlorar någonting, vare sig modersmålet eller filosofin själv?

När vi kastar en blick på filosofins världshistoria ser vi tydligt att den absoluta majoriteten av de stora tänkarna – från antiken till vår tid – skrev sina filosofiska verk på sitt modersmål. Är det möjligt att föreställa sig Platon och Aristoteles, som filosoferade i tal och skrift på något annat språk än gammalgrekiska, liksom Sokrates (även om han inte skrev något), som talade med Atens medborgare – eller kommunicerade med sin egen inre daimon – på något främmande folks språk? Eller Kant, Hegel, Nietzsche och Heidegger som filosoferade på något annat än tyska? Och än mindre Sartre eller Derrida, som skrev på något annat än franska? Ändå finns det i filosofins världshistoria fall där texter på högsta teoretiska nivå och med den språkliga uttrycksformens största subtilitet

Įžvalgos / Insights

285

NAGLIS KARDELIS

skapades också på andra språk än modersmålet. De mest framträdande, om än inte de enda, exemplen är de verk som skrevs på latin av företrädare för den medeltida skolastiska filosofin, framför allt den helige Thomas av Aquino. Vissa romerska tänkare, såsom Cicero, behärskade gammalgrekiskan så väl att han inte bara översatte Platons dialoger från den till sitt modersmål latin, utan också kunde filosofera och hålla retoriska tal på grekiska. Men även Cicero – skaparen av det filosofiska latinet – utvecklade bäst sina tankeförmågor och sin vältalighet i sitt modersmåls, latinets, element. Den intellektuelle romerske kejsaren Marcus Aurelius skrev under ett fälttåg på grekiska en dagbok som inte var avsedd för offentliggörande, utan endast för honom själv. Efter fältherrens död publicerades dessa anteckningar, där en själ som sökte livets mening öppnade sina innersta hemligheter för sig själv på ett annat språk än modersmålet – skulle man kunna säga mot författarens vilja – och har sedan dess varit kända för hela världen under den vältaliga titel som förläggaren gav dem: ”Till mig själv”.

När vi vänder oss till Litauens filosofihistoria ser vi att den äldre litauiska filosofin under LDK:s tid huvudsakligen skapades på latin av företrädare för olika folk som levde i denna stat, däribland etniska litauer – detta berodde på latinets dåvarande status som ett universellt medium för utveckling och spridning av europeisk vetenskap. Konturerna av den moderna litauiska filosofin började framträda i slutet av 1800-talet, när den nationella väckelserörelsen inleddes. Dess förkunnare förstod mycket väl och framhöll ständigt i sina skrifter hur viktigt det litauiska modersmålet var för att väcka och fostra den återuppvaknande nationens medvetande. Ändå skrevs doktorsavhandlingarna i filosofi av även de främsta tänkarna under denna period, sådana som Stasys Šalkauskis, vilka vi kan betrakta som den moderna litauiska filosofins grundande fäder, på ett annat språk än modersmålet, när de studerade utomlands. Även om Stasys Šalkauskis, Pranas Kuraitis, Antanas Maceina, Juozas Girnius och andra framstående litauiska tänkare under mellankrigstiden mycket väl kunde skriva filosofiska texter på främmande språk, bedömer vi deras bidrag till den litauiska filosofin främst utifrån dessa tänkares filosofiska texter på litauiska samt själva arbetet med att skapa ett filosofiskt litauiskt språk, i synnerhet utformningen av den litauiska filosofiska terminologin. Fallet med den ryske filosofen Lev Karsavin, som verkade i mellankrigstidens Litauen, är också talande: denna tänkare lärde sig litauiska nästan fullkomligt och kunde därför på litauiska skriva inte bara verk om filosofins och kulturens historia, utan också egna filosofiska texter. Trots detta skrevs Karsavins mest värdefulla filosofiska och teologiska arbeten på hans modersmål ryska.

Det är inte svårt att urskilja en viss regelbundenhet förknippad med konkreta historiska omständigheter som förklarar varför tänkare under vissa perioder i filosofins utveckling var tvungna att filosofera på ett annat språk än modersmålet: varje gång en viss konkret kultur i Europa, i något annat civilisationsområde eller i hela världen, och det språk som hörde samman med den som denna kulturs uttrycksmedium, blev grundvalen för en kultur som gjorde anspråk på en större eller mindre grad av universalitet,

286

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX

Filosofija ir gimtoji kalba

blev denna kultur och detta språk dominerande i den geografiska regionen och under den historiska tiden. Det var inte bara den kulturella prestigen hos den dominerande lingua franca, utan också själva förenklingen av kulturell och akademisk kommunikation, som ledde till att ett eller annat språk som hade blivit universellt eller till och med formellt erkänts som sådant fick övertaget inom vetenskapens och kulturens sfär. Så skrev judiska tänkare i det kristna medeltida och tidigmoderna Europa sina filosofiska verk på latin, medan de i den islamiska civilisationens område skrev på arabiska. Ett intressant och talande exempel är den geniale judiske filosofen och poeten Salomo ibn Gabirol (Avicebron): religiös och sekulär poesi skrev han på hebreiska, medan han skapade filosofi av enastående subtilitet på arabiska. I det geografiska område där den indiska civilisationen länge dominerade kulturellt skrev tänkare av olika folk sina filosofiska texter oftast på sanskrit, som var områdets lingua franca.

Om man erkänner att varje verklig vetenskap måste vara universell till sitt innehåll och sin form och universellt giltig, och samtidigt håller fast vid att filosofin är en viss sorts vetenskap, är det inte svårt att förstå varför man under vissa civilisatoriska omständigheter förväntade sig att filosofin skulle bli en universell vetenskap med ett universellt språk. Erkännandet av ett eller annat universellt språks status byggde på antagandet att själva människans natur, liksom hela den mänskliga erfarenheten, i sitt djupaste väsen är universell och inte beroende av lokala kulturskillnader och därför kan uttryckas genom universellt giltiga filosofiska begrepp, vilka man trodde att alla som talade det universella filosofiska språket kunde skapa och använda enhetligt.

Till skillnad från det semantiskt plastiska språket i litterära texter, vars ord kännetecknas av mångtydighet och där lager av ord som används i bokstavliga och överförda betydelser lekfullt flätas samman och överlappar varandra, arbetar det vetenskapliga språket med termer med strikt definierad betydelse. Betydelserna hos de termer som används inom naturvetenskaperna för att beskriva den empiriska verkligheten beror inte på särdragen hos de konkreta mänskliga kulturer som förmedlas i skönlitteratur skapad på olika språk, och de återspeglar inte heller dessa särdrag. Eftersom vetenskapliga – särskilt naturvetenskapliga – termer saknar den kulturella specificitet som är lätt att uttrycka på modersmålet, ett språk som har mognat i den egna kulturens jord, men svår att förmedla på andra språk som uttrycker andra kulturers natur, är vetenskapliga texter inte svåra att översätta till andra språk på grund av termernas entydighet. Sanningen att säga är det liten – eller över huvud taget ingen – skillnad på vilket språk en naturvetenskaplig text är skriven, eftersom den, oberoende av språk, ändå förmedlar samma vetenskapliga information, helt utan samband med särdragen hos konkreta mänskliga kulturer. När man anser att det inte spelar någon roll på vilket språk vetenskapliga texter skrivs, uppstår naturligt synsättet att själva mångfalden av språk på vilka vetenskap skapas, och det därav följande behovet att översätta vetenskapliga texter från ett språk till ett annat, endast tvingar oss att slösa mänskliga resurser

Įžvalgos / Insights

287

NAGLIS KARDELIS

på översättning, utan att tillföra själva vetenskapen något mervärde. Därför drar man konsekvent slutsatsen att man, med hänsyn till vetenskapens universalitet och globala karaktär och för att underlätta vetenskaplig kommunikation, måste uppmana forskare av olika nationalitet, som talar olika modersmål, att inom det vetenskapliga umgänget övergå till ett enda språk som redan nu används brett inom vetenskapen. Liksom latinet i den medeltida europeiska akademiska världen har engelskan blivit det globala vetenskapliga lingua franca.

Även om vi skulle anta att världens vetenskap, skapad på ett enda dominerande språk, i sig inte skulle förlora något utan kanske till och med vinna något, måste vi ändå erkänna att ett medvetet undanträngande av lokala språk från vetenskapens område skulle utarma de nationella språken och kulturerna avsevärt. Vetenskapen är inte bara en särskild form av människans intellektuella relation till verkligheten, utan också en viktig del av högkulturen, som så att säga utgör ett särskilt register för den mänskliga erfarenheten. Om vi avstår från vår rätt och skyldighet att skapa vetenskap på nationella språk skulle vi därför eliminera ett helt register av mänsklig erfarenhet ur dem, tillsammans med själva möjligheten att uttrycka detta språkligt. Vetenskaper och konster är höjdpunkten av människans andliga verksamhet, av hennes ädlaste andliga erfarenhet, och om denna högsta andliga verksamhet och erfarenhet inte ges röst och språklig form på nationalspråket, förlorar detta det som vi bildligt skulle kunna kalla dess översta våning och tak – andlig och social prestige, värdighet, attraktionskraft och kommunikativ karisma. Därför börjar också de lägre våningarna i språkets hus så småningom att vittra och rasa: efter att först ha dragit sig från de högsta andliga erfarenheternas område till vardagens område börjar det förnedrade och utarmade nationalspråket senare också dra sig tillbaka från vardagen. Ett språk som till slut bara talas om potatis i köket kommer senare oundvikligen att hamna i kökets soptunna tillsammans med potatisskalen.

Även om skrivandet av vetenskapliga texter och skapandet av vetenskaplig terminologi på lokala språk inte tillför något mervärde till den globala vetenskapen själv, odlar och utvecklar det de nationella kulturerna, vilka genom sin existens och blomstring i hög grad bidrar till världskulturens utveckling. Det är också nödvändigt att betona att vetenskap är betydligt mer än bara naturvetenskap, även om denna på grund av sin precision ofta betraktas som vetenskapens måttstock. Om vi över huvud taget betraktar humaniorans discipliner som vetenskaper, nämligen som vetenskaper om människan, måste vi erkänna att de analyserar den mänskliga verkligheten inte bara utifrån den mänskliga erfarenhetens universalitet utan också utifrån dess lokala karaktär. Till skillnad från naturvetenskapen, som intresserar sig både för den mänskliga erfarenhetens universalitet och för dess mångfald sådan den framträder på en geografisk plats och i historisk tid, tar humaniora inte bara hänsyn till kulturers särart utan riktar också särskild uppmärksamhet mot den som ett forskningsobjekt värdigt största intresse och respekt. Även om humaniora också strävar efter att skapa ett system av strikt vetenskapliga termer och göra dessa vetenskaper så exakta som möjligt, är själva humaniorans objekt, vilka de än må vara,

288

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX

Filosofija ir gimtoji kalba

oskiljaktiga från kulturers särart, och därför är det långt ifrån likgiltigt på vilket språk man talar vetenskapligt om dem. Humanistiska texter som skrivits på ett visst språk kan utan tvekan också översättas till andra språk, men utan att man undgår åtminstone en minimal förlust eller förvrängning av den förmedlade betydelsen. Det är betydligt svårare att översätta humaniorans verk till andra språk än naturvetenskapliga verk, eftersom vissa saker som hänger samman med kulturers särart kan benämnas lättare och förklaras bättre på vissa språk än på andra. Även om vi därför betraktar humaniora som vetenskap – och vi har grund att göra det – påminner humanistiska texter skrivna på olika språk något om skönlitterära verk skrivna på dessa språk: även om båda slagen åtminstone tillfredsställande kan översättas till andra språk, kan ingetdera översättas fullkomligt, utan större eller mindre brist, överskott eller förvrängning av betydelsen. Liksom översättaren av en humanistisk text skriven på ett lokalt språk till något språk som betraktas som det globala vetenskapens universella språk aldrig kommer att kunna översätta texten utan att viktiga nyanser i betydelsen går förlorade, kommer inte heller humanistiska forskare som från början försöker skriva om sin verksamhet på det globala vetenskapsspråket i stället för på modersmålet att kunna förmedla sina tankar så som de skulle kunna göra när de skriver på sitt modersmål.

Att ge efter för enträgna uppmaningar om att även humanister, liksom naturvetenskapliga företrädare, med tiden skulle övergå till ett enda universellt vetenskapligt språk skulle medföra ännu större skada än inom naturvetenskapen: undanträngandet av lokala språk från humaniora skulle inte längre – som i naturvetenskapens fall – bara innebära en utarmning av en eller annan nationell kultur och samtidigt av hela världskulturen, utan att själva den globala vetenskapen skadas, utan också förstörelse av den globala vetenskapens, nämligen världshumaniorans, potential. I de fall där själva forskningsobjektet är väsentligt förbundet med språks och kulturers särart beror möjligheten att korrekt förstå och adekvat vetenskapligt förklara detta objekt åtminstone delvis både på den synvinkel som det konkreta språket ger forskaren och i allmänhet på medlen för ett subtilt språkligt uttryck.

Men låt oss återgå till övervägandet av förhållandet mellan filosofi och modersmål. Frågan om vad filosofen förlorar genom att avstå från att tänka, tala och skriva på sitt modersmål hänger samman med två andra frågor: om filosofin över huvud taget är en vetenskap och, om så är fallet, om den till sin natur står närmare naturvetenskapen eller humaniora.

Den västerländska filosofin, som föddes i det antika Grekland, kan betraktas som alla vetenskapers moder och vetenskapens vagga. Både filosofin och de vetenskaper som föddes ur den uppkommer ur människans önskan att lära känna och förstå världen omkring sig, bygger på förnuftets kritiska förmågor och odlar ett rationellt förhållande till verkligheten. Ändå överträffar filosofin de konkreta vetenskaperna i abstrakthet – genom att forma metodologiska angreppssätt för de enskilda vetenskaperna reflekterar och sammanför den resultaten från andra vetenskapliga discipliner och framträder därför som en övervetenskap eller vetenskap om vetenskaperna (metavetenskap). Men filosofin, särskilt förstådd så som dess skapare grekerna uppfattade den, är kallad att

Įžvalgos / Insights

289

NAGLIS KARDELIS

reflektera inte bara över den yttre verkligheten utan också över människans inre värld och den tänkandes andliga erfarenhet samt erbjuda djärva visioner av en förvandling av den mänskliga existensen.

Filosofin är, även om den i ett visst avseende kan betraktas som vetenskap, övervetenskap eller metavetenskap, långt ifrån enbart vetenskap – den är också besläktad med konsterna, eftersom den inbjuder oss att inte bara lära känna och förstå världen utan också att kontemplera dess storhet, skönhet och harmoni, genom att avslöja ett område av etiska och estetiska värden som är oberoende av empiriska fakta, och genom abstrakt språk artikulera människans estetiska erfarenhet och följderna av hennes etiska val. I den klassiska föreställningen om de sju fria konsterna – septem artes liberales – framträder tydligt idén om släktskapet mellan de konster och vetenskaper som den fria människan odlar: de sju fria konsterna kan ju också kallas de sju fria vetenskaperna, eftersom det latinska ordet ars och dess grekiska föregångare technē, som betecknar mästerskap inom ett konkret område, kan benämna både konst och vetenskap. Bland de sju fria konsterna finner vi både discipliner som vi i dag skulle beteckna som vetenskaper, nämligen aritmetik, geometri och astronomi, och sådana som vi utan tvekan skulle kalla konst, såsom musik. Den klassiska idén om vetenskapernas och konsternas släktskap uttrycks också av de områden som de nio muserna beskyddar – en del av dem skulle vi i dag beteckna som vetenskaper, medan en annan del skulle vi kalla konster.

Omständigheterna kring filosofins födelse och utveckling i det antika Grekland visar tydligt hur kortsiktigt det är att betrakta filosofin som bara vetenskap, trots att den kan betraktas som vetenskapernas vagga, vetenskapernas moder, vetenskapen om alla vetenskaper eller en viss sorts övervetenskap. Att filosofin inte bara är vetenskap – eller att den inte är vetenskap i allmänhet eller helt enkelt ännu en vetenskap – vittnar bland annat också om det olika historiska ödet för resultaten av filosofiskt tänkande jämfört med vetenskapliga landvinningars öde. Å ena sidan gjorde filosofin, till skillnad från vetenskapen, som strävar efter att avslöja naturens evigt giltiga lagar och genom deras stränga matematiska uttryck öppna den ”slutliga sanningen” om dem, aldrig anspråk på att ge slutgiltiga svar på tillvarons grundläggande frågor, såvida den inte erbjöd hypotetiska varianter av sådana slutgiltiga svar. Trots denna ödmjukhet som är utmärkande för filosofin har ingen filosofi som skapades redan under antiken blivit så hopplöst föråldrad som vilken vetenskap som helst från antiken. Så förblir den antika grekiska metafysiken intressant och aktuell inte bara för filosofins historia utan också för den samtida filosofin, medan det vi skulle kalla antik grekisk fysik (inte i den antika utan just i den moderna betydelsen av ordet ”fysik”) inte är aktuellt för någon annan än vetenskapshistoriker. Vi kan med goda skäl hävda att filosofin över huvud taget inte åldras – eller att den inte tenderar att åldras lika snabbt som vetenskapen åldras.

Den moderna västerländska kulturen har tyvärr inte bevarat vare sig idén om den ”musernas” enhet mellan vetenskaper och konster eller föreställningen om den klassiska filosofin, som med teoretisk blick strävar efter att omfatta och förena erfarenheten från enskilda vetenskaper och konster och samtidigt lyfta den till en ännu högre universalitetsnivå. Det moderna västerländska medvetandet, grundat på instrumentell rationalitet, avgjorde ödesdigert det som vi skulle kalla vetenskapernas

290

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX

Filosofija ir gimtoji kalba

åtskiljande från konsterna, eller schismen mellan vetenskapens och konstens, det vetenskapliga och det konstnärliga verklighetserfarandets register i den moderna västerländska kulturen. Denna schism ser vi inte bara – i stort perspektiv – i hela den moderna samhällens sociala och kulturella praktik, där vetenskapens och konstens världar är som två kärl som inte står i förbindelse med varandra, utan också – i mindre skala – i själva den moderna filosofin, som om den genom en radikal filosofisk schism splittrats i den så kallade analytiska riktningen (som uppstod och främst praktiseras i de anglosaxiska länderna) och den så kallade kontinentala riktningen (som har utvecklats på det europeiska fastlandet).

Denna filosofiska schism är grundläggande när man tänker på modersmålets betydelse för filosofin. Den analytiska filosofin uppfattar och definierar sig själv inte ens bara som vetenskap, utan nästan som naturvetenskap eller som en närbesläktad särskild sorts exakt vetenskap. Efter att ha ärvt strävan efter rationell undersökning av verkligheten från den antika grekiska filosofin har den tyvärr till stor del förlorat den existentiella och meningsmässiga dimensionen i det filosofiska tänkandet. Framsteg inom fysik, neurovetenskaper, evolutionspsykologi och informationsteori, för att inte tala om de senaste riktningarna inom logiken, är för den betydligt mer intressanta och viktigare än det som sker inom någon humanistisk disciplin. Även om filosofin som helhet traditionellt fortfarande räknas till humaniora, är en mycket viktig del av den, kan man säga dess större och mer inflytelserika hälft, nämligen den analytiska filosofin, så avhumaniserad och dehumaniserad att det nästan vore contradictio in adjecto att kalla den en humanistisk disciplin. Termerna i den analytiska filosofins texter är strikt definierade och därför entydiga, medan vanliga ord ofta ersätts av logiska formler. I dessa texters språk återspeglas oftast varken människans singulära existentiella erfarenhet eller lokala kulturers särart. Författarna till den analytiska filosofins arbeten undviker metodiskt metaforer och andra troper, och därför är det, liksom när det gäller verk inom de exakta vetenskaperna, förhållandevis lätt att översätta analytisk-filosofiska texter till andra språk.

Eftersom modersmålet inte skapar något mervärde när man skriver texter i analytisk filosofi – särskilt när man formulerar argument – spelar det i allmänhet ingen roll på vilket språk man skriver dem. Eftersom denna riktning historiskt utvecklades i den anglosaxiska världen skrivs analytisk-filosofiska texter traditionellt oftast på engelska, oberoende av författarnas nationalitet. På så sätt sparas mänskliga resurser och den vetenskapliga kommunikationen underlättas, särskilt eftersom den analytiska filosofin nästan helt är avpersonifierad och förstås som ett kollektivt tänkandeprojekt snarare än som resultatet av en enskild filosofisk skapelse. Liksom latinet i den medeltida skolastiska filosofin dominerar engelskan i den moderna analytiska filosofin, som vi skulle kunna kalla vår tids sekulariserade och avmetafysifierade skolastik. Den analytiska filosofins blindhet för människans existens, människans strävan efter mening och dessutom lokala kulturers särart ger för övrigt ingen grund för att förringa den analytiska filosofins landvinningar,

Įžvalgos / Insights

291

NAGLIS KARDELIS

som verkligen är imponerande och i fråga om sin betydelse och fundamentalitet påminner om den moderna naturvetenskapens resultat.

Till skillnad från den analytiska filosofin, som arbetar med entydiga begrepp, förlitar man sig i den kontinentala filosofin, trots den tekniska prägel som också kännetecknar den, betydligt mer på vardagsspråkets plasticitet och på den tropiska uttrycksformens reserver, medan leken med ord och med olika betydelser hos samma ord används för att förmedla de filosofiska intuitionernas väsen. Existentialism, fenomenologi, filosofisk hermeneutik, poststrukturalism och postmodern filosofi har också sina specialiserade terminologiska ordförråd, men de författare som företräder dessa strömningar inom filosofiskt tänkande vänder sig, när de skapar nya filosofiska koncept, också till det levande vardagsspråkets spontana krafter och till sin personliga existentiella erfarenhet, som just deras modersmål bäst förmår ge röst åt. När vi möter verk som tillhör den kontinentala filosofiska traditionen ser vi tydligt att författarnas modersmål självt har ett uppenbart och betydande inflytande på de filosofiska intuitioner som uttrycks på detta språk. Vissa subtila insikter hos Martin Heidegger eller Jacques Derrida kan över huvud taget inte översättas till något annat språk utan betydande betydelseförskjutningar, exempelvis till något ”universellt” vetenskapsspråk såsom engelska. Vi kan förstå Heidegger på rätt sätt endast genom att läsa originalen till hans verk på tyska, och förstå Derrida endast genom att med gourmetmässig njutning uppskatta ordleken i hans filosofiska franska i dennes originaltexter.

Det är visserligen möjligt att översätta även texter av filosofer som företräder den kontinentala filosofin till andra språk, men bara ungefärligt och utan att undgå förlust, förvrängning eller oönskade ytterligare betydelsenyans­er. Om Heideggers och Derridas texter, liksom om arbeten av de flesta andra tänkare som tillhör den kontinentala filosofiska traditionen, kan vi till skillnad från verk av författare som företräder den analytiska filosofin verkligen inte säga att det saknar betydelse på vilket språk de är skrivna. Det är uppenbart att även dessa tänkare själva förstod denna skillnad väl – de skulle knappast ha trott att de kunde uttrycka sin tanke lika exakt på något annat språk än sitt modersmål, exempelvis på något lingua franca för filosofin.

Ett liknande beroende av språket, i vilket filosofiska tankar uttrycks, ser vi också i den klassiska filosofin, där det ännu inte hade skett någon olycksbådande splittring av den västerländska filosofin i analytisk och kontinental. Även om den antika grekiska filosofin, som kännetecknas av respekt för rationaliteten och strävan efter en klar och genomskinlig tanke, och den moderna analytiska filosofin har många beröringspunkter och gemensamma drag, pulserar det naturliga språkets liv fortfarande i de antika tänkarnas plastiska texter; därför kan vi hävda att den antika traditionen av filosofiskt tänkande i vissa avseenden också liknar den moderna kontinentala filosofin. Alla som har läst Platons dialoger i grekiskt original förstår tydligt att inga översättningar till andra språk någonsin kan mäta sig med dem – varken i precision eller i uttryckskraft. Avståndet

292

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX

Filosofija ir gimtoji kalba

mellan de grekiska originalen och deras översättningar till moderna språk blir ännu mer påtagligt när man närmar sig fragmenten av försokratikernas verk, särskilt sådana djupt tänkande och mångtydigt talande tänkare som Herakleitos. Till och med Aristoteles, vars filosofiska begrepp redan har blivit strikta termer, förstår vi lättare när vi läser hans traktaters grekiska original än översättningarna – trots att vi kanske behärskar forngrekiskan sämre än vårt modersmål eller de moderna främmande språken. Därför skulle den absurda tanken inte ens uppstå hos oss att det inte spelade någon roll för de antika grekiska filosoferna på vilket språk de skrev sina odödliga verk, liksom det inte spelar någon roll för oss, som läser dessa texter, på vilket språk vi läser dem.

De antika grekerna ville, när de utformade projektet för den västerländska filosofin som ett helt nytt andligt förhållande till verkligheten, nå fram till en filosofisk världsbild där den tänkandes personliga existentiella erfarenhet skulle förenas med den betydligt mer universella erfarenheten hos hela den etiska eller politiska gemenskapen. Till skillnad från vad man ibland tror var den antika människans tänkande inte avpersonifierat och frikopplat från erfarenheten. Tvärtom var det just den konkret existentiella erfarenhet som den antika människan filosofiskt reflekterade över som gjorde det möjligt för henne att förstå det som överskrider varje enskild människas individuella erfarenhet och ger den en universell dimension. Vi måste uppmärksamma sambandet mellan erfarenhet och natur, som är mycket viktigt i den antika tankens sammanhang: hur en konkret persons erfarenhet kan bli aktuell för hela gemenskapen genom att bli en del av dess erfarenhet, eller till och med få en ännu mer universell kosmisk dimension, kan förstås endast genom att man urskiljer den naturliga gemenskapen mellan den enskilda personen, den gemenskap som överskrider personen och den icke-mänskliga verklighet som överskrider själva människogemenskapen. Den grekiska filosofin, som etablerades som en helt ny form av förhållande till verkligheten, var tvungen att genom sin reflektion över världen och de processer som äger rum i den avspegla både individens naturliga väsen, den konkreta politiska gemenskapens naturliga existensramar och hela kosmos – hela den ordnade och harmoniska verklighetens – universella natur.

Just den ständiga hänvisningen till naturen, som kännetecknar det antika tänkandet, gör det möjligt att förstå betydelsen av det naturliga språket – med andra ord modersmålet – för det filosofiska tänkande som förstås med den antika grekiska förebilden. Den grundläggande föreningen av erfarenhet och natur, som vi vill rikta uppmärksamheten mot, gör det möjligt att urskilja ett samband som är ytterst viktigt inte bara för den antika filosofin utan också för filosofin i andra epoker: sambandet mellan det konkreta och det abstrakta, det enskilda och det universella, det lokala och det globala. Erfarenheten förknippar vi ju naturligt med det konkreta och individuella, medan naturen förknippas med det abstrakta och universella; därför etablerar det sätt på vilket vi genom den personliga erfarenheten upptäcker den naturliga kärnan i oss själva och i hela verkligheten en regel av mer allmän karaktär, som visar hur vi, med utgångspunkt i den personliga erfarenheten, skulle kunna förena vår naturliga individualitet med den naturliga universaliteten och slå rot i den.

Įžvalgos / Insights

293

NAGLIS KARDELIS

Slutsatserna av dessa överväganden gäller inte bara den antika filosofin utan också varje annan filosofi som inspirerats av den och som, när den livnär sig på modersmålets safter, inte bara behåller sin universalitet utan tvärtom finner den ännu lättare genom att vandra över naturens broar som förenar olika verklighetsplan. Den konkreta naturliga utgångspunkten för det filosofiska tänkandet, när den får tala genom modersmålet, blir den plats som låter det autentiska tänkandets ek växa, vars krona breder ut sig i universalitetens och abstraktionens höjder.

Inte bara många av oss, dagens tänkare, utan också de antika grekerna skulle vara benägna att instämma i Heideggers tanke att det filosofiska tänkandet måste innefatta även den tänkande själv – varje teoretisk reflektion måste ju bygga på en erfarenhet som ger vårt tänkande autenticitet och naturlighet. Därmed framträder ännu en väsentlig förening av erfarenhet och natur: om vi när vi tänker inte bara utgår från det vi har läst eller fått veta av andra, utan också från vår personliga erfarenhet, gör vi genom dennas inneboende självklarhet vårt tänkande betydligt mer autentiskt, ja, ”naturligare”, eftersom vi befriar oss från den konstladhet som kännetecknar ett ytligt tänkande, berövat självklarhet och omedelbarhet. Sambandet mellan naturlighet och det naturliga är dessutom uppenbart i sig – det latinska ordet natura betyder just natur, börd och skapelse. Det naturliga är helt enkelt samma sak som naturlighet, men benämnt med ett eget ord ur det litauiska modersmålet, snarare än med ett främmande ord av latinskt ursprung.

Ett djupt, icke-ytligt filosofiskt tänkande, som alltid börjar med det uppenbara, gör det möjligt att förstå – att förstå uppenbart – även det som i sig eller från början alls inte är uppenbart. Ett tänkande som saknar naturlighet når aldrig djupet – det förblir alltid ytligt just på grund av sin konstladhet, som är naturlighetens motsats, oavsett vilken form denna konstladhet tar. För övrigt gör det grekiska substantivet logos, som betyder både ord och tanke, med andra ord både språk och tänkande, det möjligt att uppmärksamma sambandet mellan språkets naturlighet och tänkandets naturlighet. Språkets och talandets naturlighet är språkets och talandets naturliga karaktär, som vårt modersmål ger oss, eftersom det är vårt autentiska naturliga språk. På motsvarande sätt är tankens och tänkandets naturlighet tankens och tänkandets naturliga karaktär, som uppstår ur talandets naturliga karaktär, med andra ord ur att tala modersmålet. Även när vi inte talar högt med andra utan bara tänker tyst inom oss, talar vi så att säga med oss själva i vår själ på det språk som vi behärskar bäst, känner oss mest hemma i och uppfattar som det som mest autentiskt uttrycker vår identitet – och nästan alltid är detta vårt modersmål. Om vi alltså tänker autentiskt, med stöd i vår egen och inte en främmande visdom och erfarenhet, tänker vi på vårt modersmål; och om vi tänker på det, bör vi också tala och skriva på det när vi genom vårt tal och skrivande strävar efter största möjliga autenticitet samt den mest exakta överensstämmelsen mellan tanke och ord.

För den som vill tänka med sitt eget och inte med ett främmande förstånd och filosofera autentiskt är den egna erfarenheten alltid viktigare än andras erfarenhet, men även den egna erfarenheten skiljer sig åt

294

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX

Filosofija ir gimtoji kalba

i graden av omedelbarhet. Ju mer omedelbar den tänkandes erfarenhet är, desto mer autentiskt, genomskinligt och djupt är det tänkande som bygger på den. Den omedelbara erfarenheten gör det så att säga möjligt att vidga den slöja som skiljer filosofen från den yttre verkligheten och i det idealiska, om än svåruppnåeliga, fallet helt undvika en sådan slöja. När man överväger frågan om förhållandet mellan filosofi och autentisk erfarenhet framträder språkfenomenets paradoxala karaktär. Å ena sidan är abstrakt filosofiskt tänkande omöjligt utan språk, utan en språklig tankemiljö; å andra sidan skapar denna språkliga miljö, liksom varje annan miljö, oundvikligen ett avstånd mellan den tänkande och den verklighet som tänks, och förstör eller dämpar därigenom tänkandets omedelbarhet genom själva den språkliga förmedlingen av tänkandet. Den paradoxala ambivalensen i förhållandet mellan språk och filosofi beror på att även om ett tänkande som inte är språkligt förmedlat över huvud taget är omöjligt, minskar själva den språkliga förmedlingen av tänkandet, med andra ord förmedlingen, tänkandets omedelbarhet och blir oundvikligen ett större eller mindre hinder för det tänkande som strävar efter största möjliga omedelbarhet.

Låt oss föreställa oss att vi, yttre betraktare av verkligheten, av någon anledning inte har möjlighet att observera den utan en glasskiva som skiljer den från oss. Som exempel på ett sådant fall kan man nämna observationen av havsfaunan i ett gigantiskt akvariemuseum, där en tjock vägg av genomskinligt glas skiljer betraktarna från de observerade djuren: eftersom vi själva inte är havsinvånare skulle vi inte på något sätt kunna observera havsdjuren direkt, utan det glas som skiljer oss från dem – ett glas som samtidigt möjliggör och försvårar observationen. Därför måste den glasvägg som möjliggör och samtidigt medierar – förmedlar – observationen antingen vara helt omärkbar, liksom osynlig, eller åtminstone så genomskinlig som möjligt. Glaset måste vara sådant att vi, när vi genom det betraktar det som öppnar sig på andra sidan, inte ser själva glaset på grund av dess genomskinlighet. Om glaset vore ogenomskinligt, sprucket eller repat skulle vårt öga, i stället för att undersöka de objekt som öppnar sig utanför, oundvikligen riktas mot själva observationsmediets – just glasets – brister, och på så sätt ständigt störas och distraheras.

Med utgångspunkt i denna analogi kan vi föreställa oss själva språket – den språkliga tankemiljön – som glas med varierande grad av genomskinlighet och jämnhet. Det ovanstående exemplet gör det möjligt att urskilja en viktig skillnad mellan modersmålet och vilket icke-modersmål som helst, en skillnad som är ytterst viktig för förståelsen av det naturliga sambandet mellan filosofi och modersmål. Från barndomen har vi vuxit samman så med vårt modersmål, med vart och ett av dess ord som benämner den yttre världens ting, att modersmålet och vart och ett av dess ord har blivit liksom en del av vår egen andliga natur: modersmålet står oss så nära att vi, när vi talar det, inte ens märker det och inte ser dess närvaro i eller intill oss. Det är som ren, luktfri luft, som vi behöver livsviktigt men som vi inte ens fäster avseende vid när vi andas den, just på grund av dess renhet. Om vi föreställde oss vår själ – vår andliga natur – som något med en viss sorts andlig kropp, skulle vi kunna likna varje icke-modersmål, som lärts senare i livet, vid

Įžvalgos / Insights

295

NAGLIS KARDELIS

det plagg som denna andliga själskropp bär, medan vi däremot skulle kunna likna modersmålet vid själva själens andliga kropp, i vilken själen är förkroppsligad utan att ens känna det.

När vi ända från spädbarnsåldern med modersmålets ord benämner tingen i den vardagliga värld som omger oss, särskilt de ting som står oss oändligt nära och är kära för oss eftersom vi lever med dem, ser dem och gläds åt dem varje dag, fastnar vi inte vid orden när vi uttalar dem utan uttalar så att säga genast själva tingen. När vi låter den yttre världens objekt tala genom modersmålets ord förmedlar dessa ord världens erfarenhet till oss minimalt, diskret och omärkligt, som genom ett genomskinligt glas som vi inte ser. Därför blir modersmålets ord, som vi uttalar naturligt, spontant och utan ansträngning, inte språkliga objekt på andra nivån eller av sekundär natur, med andra ord konstgjorda ting i själva språket, som distraherar vår uppmärksamhet och drar den bort från den yttre världens verkliga ting – själva solen, jorden eller floden, själva himlen, molnet, vinden, fågeln, trädet … Modersmålet, vars ord genast, som om utan någon förmedling alls, riktar vår själs blick mot den yttre verklighetens ting, öppnar världen för oss som en hemtrevlig plats – eller rentav i någon mening tämjer den genom att låta den tala. När vi talar modersmålet – och känner oss hemma i det – känner vi oss också hemma i den värld som modersmålet har låtit tala.

När vi lär oss ord på främmande språk och senare uttalar dem varje gång, upplever vi själva orden som objekt på en sekundär nivå och av sekundär natur, som om de vore konstgjorda ting i språkets värld. När vi tänker och talar riktar de vår uppmärksamhet bort från den yttre världens verkliga ting – eller börjar rentav själva iaktta dem, störa iakttagandet av dem, hybridiseras och amalgameras med dem. Vi tvingas ständigt betrakta det främmande språkets ord som separata objekt som ”konkurrerar” med de verkliga tingen i den icke-språkliga världen, vilka vi skulle vilja uppleva utan några störningar. Detta sker eftersom vi på grund av osäkerhet och brist på naturlighet och spontanitet i talet ständigt kontrollerar vårt tal, granskar det överdrivet och reflekterar objektifierande över det; genom just denna reflektion förvandlar vi det främmande språkets ord till misstänkt observerade objekt – som ting i en separat konstgjord språkets värld. I stället för att öppna den yttre verklighetens objekt så omedelbart som möjligt förvandlas orden i främmande språk själva till sekundära objekt som vi iakttar med överdriven uppmärksamhet: i vår erfarenhet av tänkande och talande blir icke-modersmålet som ett ojämnt och kraftigt repat dimmigt glas, bakom vars ogenomskinlighet, repor och andra brister – likt nya konstgjorda ting – vårt öga ständigt fastnar, trots att det hellre skulle vilja ströva på den yttre världens ängar, bland den icke-språkliga verklighetens verkliga ting. Hur väl vi än behärskar ett främmande språk kommer vi aldrig att behärska det lika väl som modersmålet. När vi inser detta – och saknar säkerhet i talet, spontanitet och naturlighet i det språkliga uttrycket – erkänner vi så småningom att både i själva

296

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX

Filosofija ir gimtoji kalba

de främmande språken och i den yttre värld som de öppnar kommer vi aldrig att känna oss lika hemma som i modersmålet och den verklighet som det öppnar. När Heidegger kallade språket varats hus menade han att det mänskliga varat ”bosätter sig” inne i detta hus och etablerar sig när vi begränsar och avgränsar den obestämda, kaotiska livsmiljön genom en viss språklig kontur, likt husets väggar. Men relationen mellan språk och vara kan också föreställas på ett annat sätt, med hjälp av en helt motsatt – eller motsatt tolkad – analogi: språket kan föreställas som ett hus där varat självt inte bor, utan visar sig för den som blickar genom dess fönster. Varat, som i själva verket inte bor inne i varats hus utan utanför det, visar sig aldrig direkt för den dödlige bortom detta hus’ utrymme, som inte får lämnas, utan endast indirekt och förmedlat: genom att leva i varats hus, mer exakt i språkets hus, och från dess insida blicka ut genom det genomskinliga eller ogenomskinliga glaset i husets fönster. Om vi blickar genom modersmålets fönster ser vi varat så klart som om det visade sig bortom genomskinligt glas, nästan omedelbart; men om vi blickar genom främmande språks fönster framträder varats gestalter dimmigt på grund av glasets ogenomskinlighet, ojämnheter eller repor.

Om vi erkänner att en författarfilosofi, där ett särpräglat autentiskt märke av den tänkandes existens måste vara inpräglat, måste växa fram ur en så omedelbar erfarenhet som möjligt, måste vi dra slutsatsen att det är möjligt att filosofera i ett författarpräglat tänkandets modus endast på modersmålet. I detta avseende liknar författarfilosofin mycket poesin, som alltid är författarpräglad redan enligt sin definition och ande: vi kommer aldrig att lära oss skriva verkligt djupa verk av författarfilosofi, lika lite som goda dikter, på främmande språk. Författarfilosofin liknar poesin genom att båda strävar efter att ge universalitetens dimension åt den personliga mänskliga erfarenhetens singularitet och oåterkallelighet. Skillnaden är bara att poesin översätter den enskilda personens individuella erfarenheter till former av universell erfarenhet, betydelsefull för alla människor, genom språkets krafter som bestämmer uttryckets konkretion, särskilt konkreta bilder och föreställningsbilder som skapas språkligt, medan filosofin gör det med stöd inte bara av den språkliga konkretionens uttryck utan också av de abstrakta begreppens krafter.

Liksom god poesi underkastar sig autentisk författarfilosofi varken den rena objektivitetens hägringar eller den rena subjektivitetens nycker; den väntar alltid på uppenbarelsens mirakel endast i de kreativt upptäckta skärningspunkterna mellan objektivitet och subjektivitet, där också varje känsla och insikt av mening öppnar sig – en mening som likaså aldrig är enbart objektiv eller enbart subjektiv. Både poesin och författarfilosofin strävar efter att förmedla erfarenheten av världen som en sammanhängande meningsfull (eller tvärtom meningslös) helhet, men sedd inte anonymt utan ur den vinkel som öppnar sig endast för just den poeten eller tänkaren. Författarfilosofin strävar liksom poesin också efter att förmedla den singulära personliga mänskliga erfarenhetens sammanhållning, som framträder inte bara rumsligt utan också tidsligt. Filosofen talar liksom varje annan dödlig sitt modersmål från spädbarnsåldern – betydligt

Įžvalgos / Insights

297

NAGLIS KARDELIS

längre än något annat språk som senare lärts in; därför är det just filosofens modersmål, i vars hus han har levt längst, som bättre förmår förmedla hans tidsliga existens som en person som sträcker sig genom tiden, dess helhetsmässiga integration, och därigenom minska avståndet mellan existensen och dess autentiska återgivning i ett tänkande som fått språklig form. Detta är ännu ett argument som enligt vår mening förtjänar uppmärksamhet för varför författarfilosofi, liksom god poesi, lättare skapas på modersmålet och i vissa fall över huvud taget endast kan skapas på det.

Både poesin och författarfilosofin längtar efter att inte bara avslöja verkligheten – sådan den redan är – utan också genom poetiska bilder eller abstrakta filosofiska begrepp skapa visioner av alternativa verkligheter, av en bättre och mer meningsfull värld. Förmågan att med tankar och språkliga bilder skapa alternativ till den rådande verkligheten beror i hög grad på det språks förmåga som poesin eller filosofin skapas på att frigöra sig från verklighetens befintliga gestalter; denna förmåga beror i sin tur på det använda språkets plasticitet. Om poeten eller filosofen ännu inte helt har förlorat sin nationella tillhörighet och glömt sitt modersmål, har och kommer modersmålet att förbli den mest plastiska miljön för hans tänkande, skapande och språkliga uttryck. Där är det lättast att utföra en medveten rörelse av fokusering och defokusering av den andliga blicken, att föra den verklighetsbild som fokuseras i språkets medium närmare eller längre bort, och därigenom antingen andligen identifiera sig med och sammanflyta med verkligheten eller tvärtom känslomässigt och intellektuellt distansera sig från den, främmandegöra sig från den och skapa ett större andligt avstånd till den. Just modersmålet kan, genom sin genomskinlighet som språkligt medium, lättast och mest tillförlitligt tämja den rådande verkligheten och glädjas åt världen sådan den redan nu är, ännu omvandlad, genom att föra den poetiska och filosofiska blicken närmare verklighetens mest glädjande aspekter och låta anden sammanflyta med verkligheten och känslomässigt identifiera sig med den. Å andra sidan gör modersmålet, tack vare sin exceptionella plasticitet och den därmed förbundna förmågan att defokusera den poetiska och filosofiska blicken, det möjligt att bättre än främmande språk skapa alternativa versioner av den rådande verkligheten. Det ger både poeten och filosofen möjlighet att, så att säga, vila något från den ännu omvandlade värld vi lever i, när denna blir alltför karg och ovälkomnande, genom att avlägsna sig från den och liksom fly till poesins och filosofins mer fullkomliga och själsligt gästvänliga världar.

Inget annat språk är lika frikostigt mot filosofin som modersmålet, särskilt om vi betraktar själva filosofin som något mer än enbart en vanlig vetenskap. Modersmålet låter oss återvända till filosofins själva källor, till den autentiska klassiska uppfattningen av filosofin som ärvts från de antika grekerna, och i filosofins djup upptäcka poesins element, medan vi i vetenskapens stränga form finner en sjudande magma av konsterna.

Och viktigast av allt är att filosofin och modersmålet, när de växer tillsammans, fostrar och utvecklar varandra. En autentisk författarfilosofi, mogen av modersmålets safter, låter modersmålet låta de högsta andliga mänskliga erfarenheterna tala – på så sätt

298

Acta Linguistica Lithuanica LXXXIX

Filosofija ir gimtoji kalba

talar modersmålet i sitt rikaste, mest subtila och ädlaste register, och när det har talat på detta sätt förtjänar det en sådan respekt från oss som talar det, och till och med från främlingar, att tanken på att glömma det och överge det för något annat språk – som påstås vara rikare, värdefullare, mer respektabelt och ha högre prestige – inte ens uppstår hos oss.

Just den filosofi som vuxit upp ur modersmålet gör det senare möjligt för själva toppen av den grönskande modersmåls-eiken att skjuta nya skott, och samtidigt låter den eken slå så djupa rötter i jorden att den blir omöjlig att rycka upp, odödlig …

Inlämnad den 27 november 2023.

NAGLIS KARDELIS

Vilnius universitet

Filosofiska fakulteten

Universiteto g. 9/1, LT-01513 Vilnius, Lietuva

[email protected]

Įžvalgos / Insights

299