This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.
IDENTIFIERING AV ANONYMA SKRIFTER FRÅN TYSKA ORDENSLANDET PREUSSEN MED HJÄLP AV NOTARIEUNDERSKRIFTER¹.
Till prof. dr Grasilda Blažienė på 75-årsdagen den 15 augusti 2024
Identifiering av anonyma skrifter från Tyska orden i Preussen med stöd av notarieunderskrifter².
Till prof. dr Grasilda Blažienė, som firar sin 75-årsdag den 15 augusti 2024
ANNOTATION
Denna artikel presenterar en metod för att identifiera anonyma brukstexter från senmedeltiden tack vare bevarade notarieunderskrifter inom ramen för samma registraturkontext.
NYCKELORD: Tyska orden, offentliga notarier, anonyma skrifter, notarieinstrument, notarieunderskrifter, Tyska ordens historia, Preussens medeltida och tidigmoderna historia, Livland, Lothringen och Schlesien.
¹Något omarbetad version av det föredrag som författaren höll i samband med konferensen om västeuropeiska manuskript och urkunder från senantiken till tidigmodern tid i Sankt Petersburgs samlingar (19–21.9.2019), i Sankt Petersburg.
²Denna artikel är en kortare redaktionell version av ett föredrag som hölls vid en konferens tillägnad västeuropeiska handskrifter och historiska dokument från senantiken till den tidigmoderna tiden. Konferensen ägde rum i Sankt Petersburg den 19–21 september 2019.
Straipsniai / Articles
11
Page 2
DIETER HECKMANN
ANNOTATION
Denna artikel presenterar en metod för att identifiera anonyma senmedeltida brukstexter med hjälp av bevarade notarieunderskrifter inom ramen för samma registratur.
NYCKELORD: Tyska orden, offentliga notarier, anonyma skrifter, notarieinstrument, notarieunderskrifter, Tyska ordens historia, Preussens medeltida och tidigmoderna historia, Livland, Lothringen och Schlesien.
Vid bearbetningen av Elbings krigsbok från 1383 till 1409, som utkom 2013, lyckades man bland annat hänföra den yngre skrivhanden till Elbings stadssekreterare Bartholomeus Stume³.
För detta förelåg minst två grundförutsättningar: 1. Bartholomeus skrivhand kan beläggas för första gången som bihand 1408 och som enda hand 1409. 2. I en urkund av den 10 december 1403 (fig. 1) identifierar sig Bartholomeus med hjälp av sin egenhändiga underskrift som offentlig notarie⁴.
Detta resultat öppnar för ytterligare frågor, varav en del bör tas upp i det följande. Är Bartholomeus Stume ett enastående exempel på en skrivarkarriär i en senmedeltida preussisk stad?
³ Heckmann, Kwiatkowski 2013: 28–30.
⁴ Detsamma: 29.
12
Acta Linguistica Lithuanica XC
Page 3
Identifizierung anonymer Schriften aus dem Deutschordensland Preußen mit Hilfe von Notarsunterschriften
Finns det jämförbara karriärer inom skrivtjänsten hos andra registraturbildare i Tyska ordenlandet Preussen eller i kanslier utanför Preussen? Vilka slutsatser tillåter identifieringar av skrivhänder med avseende på skriftgodssammanhang? Detta berör områden som exempelvis offentliga notariers inflytande på skriftgods- och arkivförvaltningen, proveniensforskningen eller förekomsten av skrivarländer. Vilka metodiska problem står i vägen för entydiga hänföranden av skrivhänder? Konkret bör man här fråga om det över huvud taget finns tillräckligt många textprov, om eller i vilken utsträckning åldersbetingade skriftförändringar har gjort sig gällande eller om användningen av nya bokstavsformer har skapat paleografiska hinder.
1. EXEMPEL PÅ KARRIÄRER FÖR OFFENTLIGA NOTARIER SOM SKRIVARE I TYSKA ORDENSLANDET PREUSSEN OCH I DET ROMERSKA RIKET
Forskningen är betydligt mer förtrogen med Kulms stadssekreterare Konrad Bitschin än med Bartholomeus Stume. Bitschins ryktbarhet beror framför allt på att han 1431 sammanställde den äldsta samlingen av Kulms rätt, som i Preussen fick stor betydelse såväl för stads- som landsbygdsbosättningar. När Bitschin erhöll sin approbation som offentlig notarie är okänt. År 1423 möter vi honom för första gången som stadssekreterare i Danzig; 1430 övergick Bischin i Kulms stadsråds tjänst, och 1431 kan han där beläggas som innehavare av ett vikarieämbete i stadens församlingskyrka. Bitschin lämnade sitt ämbete som stadssekreterare i Kulm senast 1443, vilket troligen hänger samman med att han erhöll två kyrkliga prebenden i Pomesaniens stift. Trots fortsatta karriärer förblev Bitschin trogen staden Kulm, eftersom han arbetade för dess råd som tillfällig skrivare, innehade ytterligare ett vikarieämbete och hade en bostad i Kulm åtminstone mellan 1453 och 1456. Bitschins skrivhand är inte belagd genom hans notarieunderskrift, utan genom incipit till hans rättssamling5.
Identifizierung anonymer Schriften aus dem Deutschordensland Preußen mit Hilfe von Notarsunterschriften
I jämförelse med detta stod den offentlige notarien Peter von Wormditt i ordens tjänst redan från början av sin bana, först som skrivare hos huskomturen för det samländska domkapitlet. Han är belagd i denna egenskap den 7 augusti 1376. Efter sina juridikstudier i Prag trädde Peter von Wormditt in i skrivtjänsten hos Tyska ordens högste marskalk, där han kan beläggas från 1396 till 1399. Därifrån övergick han till högmästarkansliet. I juli 1403 utnämnde högmästaren honom till ordensprokurator vid kurian i Rom. Wormditt innehade prokuratorstjänsten fram till sin död den 27 augusti 1419⁶. Peter von Wormditts skrivhand är framför allt belagd genom hans korrespondens, varför forskningen vid identifieringen inte enbart var hänvisad till hans notarieunderskrift (fig. 3).
Med Stefan Mathias von Neidenburg finns ytterligare ett framstående exempel. Liksom sin gynnare, högmästarens kansler Andreas Santberg⁷, hade Stefan studerat vid Wiens universitet. Senast 1441 stod Stefan i Pomesaniens biskops skrivtjänst. Från denna tid är också det tidigaste belägget för hans underskrift som offentlig notarie känt, i en av honom utförd transsumtion av en urkund utfärdad av påven Clemens III den 6 februari 1191 (fig. 4).
Identifizierung anonymer Schriften aus dem Deutschordensland Preußen mit Hilfe von Notarsunterschriften
Från Pomesaniens biskops kansli övergick Stefan Mathias von Neidenburg 1448 till högmästarens kansli på Marienburg. Stefan försågs först med ett kanonikat i Ermland, därefter med kyrkoherdetjänsten i S:t Nikolai i Elbings gamla stad och sedan 1462 åter med en domherretjänst i Ermland, som han efter högmästaren Ludwig von Erlichshausens död 1467 förlorade av politiska skäl till följd av de på nytt utbrutna krigiska sammanstötningarna med Polen. Efter förlikningen mellan Polen och orden, som åtföljdes av en politisk amnesti för båda konfliktparternas anhängare, fick Stefan tillbaka sitt kanonikat 1479. På den polske kungens initiativ postulerade domkapitlet i Kulmsee honom samma år till biskop av Kulm. Ämbetet som biskop av Kulm innehade Stefan von Neidenburg från 1481, året för hans konsekration, till sin död 1495⁸.
För det Romerska riket, från vilket Tyska ordenlandet Preussen hade övertagit det offentliga notariet⁹, har Peter-Johannes Schuler påvisat likartade karriärer för en offentlig notarie. Även där avslutade en offentlig notarie ofta sin verksamhet som frilansare när han erhöll ett välutrustat prebende eller ett inkomstbringande ämbete, exempelvis som stadssekreterare, universitetsprofessor, advokat eller syndikus¹⁰. Detta konstaterande ger tillräckliga utgångspunkter för att på samma sätt jämföra anonyma skrifter med hjälp av befintliga notarieunderskrifter i registraturen eller samlingarna från rikets territorier och riksstäder.
2. SKRIFTSAMMANHANG
Högmästarens kansler Andreas Santberg eller Johann Birsmıt, Bartholomeus Stumes föregångare på ämbetet som stadssekreterare i Elbing, hade – såvitt känt – inga approbationer som offentliga notarier. De utgör visserligen exempel på fall där identifieringen av anonyma skrifter lyckats även utan notarieunderskrift, men de offentliga notarierna i den furstliga eller kommunala skrivtjänsten torde förtjäna särskild uppmärksamhet. Detta hänger sannolikt samman med omständigheten att impulsen till omorganiseringen av den preussiska
skriftgods- och arkivförvaltningen utgick från deras krets. Därav drog framför allt registraturväsendet i såväl de furstliga som de kommunala kanslierna nytta, vilket medförde en förstärkning av registraturens offentliga trovärdighet och av det arkiv som var förbundet med den¹¹. En av de framträdande verksamheterna i detta sammanhang är registreringen av handfästen eller förläningsurkunder från marskalksämbetet, som den dåvarande skrivaren hos högste marskalken, Peter von Wormditt, tog initiativ till¹².
Stefan von Neidenburgs nästan tjugoåriga vistelse i högmästarens kansli eller Stumes verksamhet från 1408 till 1417¹³ i Elbings stadsråds tjänst hör säkerligen till undantagsfallen, vilket märkbart underlättar sökandet efter deras egenhändiga skriftprov i det bevarade källmaterialet. De flesta andra skrivare bytte däremot ofta arbetsgivare, varför deras egenhändiga skriftprov skulle behöva sökas i olika arkiv eller arkivspillror. De täta bytena av arbetsgivare och inte minst de personliga förbindelserna främjade dock också standardiseringstendenser, såsom exempelvis tillkomsten av ämbetsböcker för rationalisering av skriftgods- och arkivförvaltningen eller framväxten av ett kanslilandskap med ett enhetligt kanslispråk eller enhetliga kanslivanor¹⁴.
Dessa iakttagelser kan betraktas som en utmaning både för upprättandet av ytterligare skrivarbiografier och för proveniensforskningen, särskilt av de registraturspillror eller enstaka objekt som förvaras i stora biblioteks handskriftssamlingar. Dessutom ger de anledning att katalogisera notariesigill och notarieunderskrifter, de två samverkande autentiseringskännetecknen hos offentliga notarier – sammanfattade som notariell egenhändig underskrift¹⁵ –¹⁶.
Identifizierung anonymer Schriften aus dem Deutschordensland Preußen mit Hilfe von Notarsunterschriften
3. METODISKA PROBLEM VID HÄNFÖRANDET AV SKRIVHÄNDER
Förutom bristen på textprov, det ofta förvirrande bläckbytet, den spridda traditionen och den dolda skrivarkarriären försvåras identifieringen av en anonym skrivhand ofta av åldersbetingade skriftförändringar (fig. 5 och 6 med Johann Birsμιts ungdoms- och ålderdomshand).
Abb. 5: Ungdomshand av Elbings skrivare Johann Birsmit från 1387, Heckmann, Kwiatkowski 2013: 23
Abb. 6: Ålderdomshand av Elbings skrivare Johann Birsmit från 1405, Heckmann, Kwiatkowski 2013: 24
Straipsniai / Articles
19
Page 10
DIETER HECKMANN
Standardisering genom skrivarskolor eller till följd av särskilda krav på läsbarhet (missale), samt inte minst övertagandet av nya bokstavstyper, såsom exempelvis antikvans bokstavsformer, kan likaså förhindra eller åtminstone försvåra entydiga hänföranden.
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Armgart Martin 1995: Die Handfesten des preußischen Oberlandes bis 1410 und ihre Aussteller, Köln, Weimar, Wien: Böhlau, 253–259.
Conrad Klaus 1963: Die Entstehung der Handfestensammlung des Marschallamts. – Preußenland 1, 19–25.
Generalprokuratorer – Generalprokuratorernas rapporter från Tyska orden till kurian, bd 2, redigerad av H. Koeppen, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1960, 29–34.
GStA PK – Geheimes Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz, XX. Hauptabteilung [HA], Pergamenturkunden, Schieblade [Schiebl.] 1, Nr. 1a; Schiebl. 62, Nr. 9; Schiebl. L, Nr. 28; Ordensfoliant [OF] 83, 2.
Heckmann Dieter 2009: Der öffentliche Notar im Ordensland Preußen im Spiegel von Rechtsrezeption und Kanzleipraxis. – Preußenland 47, 37–56.
Heckmann Dieter 2011: Verwaltungsvereinfachung im Preußenland: der Deutsche Orden und die öffentlichen Notare im 14. und 15. Jahrhundert. – Streifzug durch Brandenburg-Preußen. Archivische Beiträge zur kulturellen Bildungsarbeit im Wissenschaftsjahr 2011, Berlin: Selbstverlag GStA PK, 57–67.
Heckmann Dieter 2013: Ferment in der Verwaltung. Das öffentliche Notariat im Deutschordensland Preußen. – Archivallische Zeitschrift 93, 207–220.
Heckmann Dieter 2016: Aspekte der Neuordnung des Kanzleiwesens im preußischen Ordensland nach dem 2. Thorner Friedensschluss. – Zapiski Historyczne 81(4), 101–116.
Heckmann Dieter 2020: Das „Kulmer Privilegienbuch“ (1431–1456). Beschreibung zum Zweck der Erschließung. – Schriftlichkeit im Preußenland, hrsg. von M.-L. Heckmann, J. Sarnowsky, Osnabrück: fibre Verlag, 187–209.
Heckmann Dieter, Kwiatkowski Krzysztof 2013: Das Elbinger Kriegsbuch (1383–1409). Rechnungen für städtische Aufgebote, bearb. von D. Heckmann unter Mitarbe. von K. Kwiatkowski, Köln, Weimar, Wien: H. Böhlau.
Karp Hans-Jürgen 1996: Neidenburg, Stephan von (um 1412–1495). – Die Bischöfe des Heiligen Römischen Reiches 1448 bis 1648. Ein biographisches Lexikon, hrsg. von E. Gatz unter Mitwirkung von C. Brodkorb, Berlin: Duncker & Humblot, 498–499.
20
Acta Linguistica Lithuanica XC
Page 11
Identifizierung anonymer Schriften aus dem Deutschordensland Preußen mit Hilfe von Notarsunterschriften
Santberg Andreas, Heckmann Dieter 2007: Die „Chronik vom Bund und Vereinigung wider Gewalt und Unrecht“ des Hochmeisterkaplans Andreas Santberg zur Vorgeschichte des Dreizehnjährigen Krieges in Preußen (1450–1454), bearb. von D. Heckmann unter Mitwirkung von M.-L. Heckmann, Marburg: N. G. Elwert.
Schuler Peter-Johannes 1976: Geschichte des südwestdeutschen Notariats. Von seinen Anfängen bis zur Reichsnotariatsordnung von 1512: Thesis, Dissertation, Bühl: Verlag Konkordia.
Weileder Magdalena 2019: Spätmittelalterliche Notarsurkunden. Prokuratorien, beglaubigte Abschriften und Delegatenurkunden aus bayerischen und österreichischen Beständen, Wien, Köln, Weimar: H. Böhlau.
Identifiering av anonyma skrifter från Tyska orden i Preussen med stöd av notarieunderskrifter.
Till prof. dr Grasilda Blažienė. Till hennes 75-årsdag den 15 augusti 2024
SAMMANFATTNING
Vid arbetet med Elbings krigsbok från åren 1383–1409 lyckades man bland annat identifiera den tidigare textredaktören, Elbings stadssekreterare Bartholomeus Stume. Slutsatsen möjliggjordes av två viktiga omständigheter: 1) dokument skrivna av skrivaren Bartholomeus hand identifierades för första gången 1408, som bihand, och 1409 som huvud- och enda hand; 2) i ett av dokumenten från 1403 hade Bartholomeus undertecknat sig som offentlig notarie.
På grund av uppgifternas beskaffenhet är sådan identifiering i dokument från perioden för Tyska ordens herravälde i Preussen inte ovanlig. Detta gäller inte bara det skriftliga arvet från stadskanslierna. Ännu fler anonyma skrifter identifieras just tack vare offentliga notarier som var verksamma i kanslierna hos de preussiska härskarna och ämbetsinnehavarna (högmästaren, biskopen och stiftskurian), deras tjänstemän, exempelvis komturer och fogdar. Ett välkänt och särskilt lyckat exempel är Peter von Wormditts, dåvarande prokurator för Tyska orden vid den romerska kurian, och Stefan Mathias von Neidenburgs, som var biskop av Kulm 1481–1495, insats. Båda notariernas autentiska underskrifter har bevarats på de notariehandlingar som de upprättade. Dessa underskrifter innehåller tillräckligt många jämförbara uppgifter för att med säkerhet hänföra vissa anonyma skrifter, särskilt sådana i kanslihandlingar och korrespondens, till en bestämd upphovsman. Identifieringsarbetet för marskalksämbetets kanslibok som Peter von Wormditt sammanställde har redan genomförts, medan arbetet med Stefan von Neidenburgs ska påbörjas.
Straipsniai / Articles
21
Page 12
DIETER HECKMANN
Identifieringen av anonyma skrifter med stöd av notarieunderskrifter bestäms av vissa omständigheter kring deras registrering, vilka framför allt framgår av kansliarkiven och den stora mängden bevarade inkomna autentiska skrifter. Identifieringen försvåras bland annat av bristen på lämpliga textprov. I texter från olika perioder märks förändringar i handstilen eller användningen av nya bokstavstyper, exempelvis Antiqua-skriftens tecken.
Inlämnad den 29 april 2024.
DIETER HECKMANN
Vetenskaplig arkivarie, pensionerad, vid Geheimes Staatsarchiv PK, Berlin Rosenstr. 53, D-14542 Werder [email protected]
