DARIUS IVOŠKA Litauiska språkets institut ORCID id: orcid.org/0000-0003-3898-0000 Forskningsområden: onomastik, historisk baltisk namnforskning, språkkontakter.

ANDREJ RYČKOV Litauens historiska institut ORCID id: orcid.org/0000-0002-7008-9990 Forskningsområde: Storfurstendömet Litauens rättsliga och politiska kultur under 1200–1500-talen.

DOI:

doi.org/10.35321/all91-01

ATT DRA VYŽUONOS GRÄNS: PERSONNAMN I NORDÖSTRA LITAUEN PÅ 1400-TALET OCH EN (EJ)GLÖMD VÄG*

Kartläggning av Vyžuonos gränser: personnamn från 1400-talet och det bestående arvet från nordöstra Litauen

SAMMANFATTNING

Artikeln bygger på en analys av uppgifter i ett unikt manuskript som förvaras vid Jagiellonska biblioteket i Kraków (Polen). I ett protokoll över vittnesförhör, daterat till åren 1469–1477, nämns två viktiga historiska fakta som är betydelsefulla ur både historisk och lingvistisk synvinkel, nämligen vittnesmålet om Brinkiškiųvägen, som vid den tiden utgjorde en del av gränsen för Vyžuonos gods, samt namngivningen av 99 vittnen. Arbetet analyserar protokollets arkiveringshistoria, frågorna om den nämnda vägens lokalisering och namnets ursprung samt behandlar överföringen av historiskt minne.

^* För råd vid utarbetandet av artikelns historiska del och utgåvan av källan tackar Andrej Ryčkov Tomas Baranauskas, Darius Baronas, Jonas Drungilas, Artūras Dubonis och Sergej Temčinas.

Straipsniai / Articles

11

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

överföring. Undersökningen av vittnenas namn blottlägger de tendenser till personidentifiering och namngivning som rådde under 1400-talets andra hälft samt de omständigheter som låg bakom dem.

NYCKELORD: Vyžuonos, gränser för markägande, muntlig och skriftlig kultur, historiskt namnbruk, personnamn, historiska källor.

ANNOTATION

Artikeln undersöker ett unikt manuskript som förvaras i Jagiellonska universitetsbiblioteket i Kraków, Polen, med fokus på ett protokoll från ett vittnesförhör daterat till perioden 1469–1477. Protokollet lyfter fram två centrala historiska förhållanden som är relevanta för både historisk och lingvistisk forskning: Brinkliškės-vägen, som vid den tiden utgjorde en del av gränsen för Vyžuonos gods, samt namngivningen av 99 vittnen. Artikeln behandlar protokollets arkiveringshistoria, undersöker Brinkliškės-vägens lokalisering och etymologi och diskuterar överföringen av historiskt minne. Dessutom analyseras vittnesnamnen för att klarlägga tendenser inom personidentifiering och namngivningspraxis under 1400-talets andra hälft^ᵗʰ och de faktorer som påverkade dessa praxis.

NYCKELORD: Vyžuonos, gränser för markägande, muntlig och skriftlig kultur, historiskt namnbruk, personnamn, historiska källor.

Vi vet att gränsen är Brinkliškės-vägen, och Algirdas fastställde [denna] gräns

När de tillfrågades om gränserna för Vyžuonos gods, som tillhörde Radvila Astikaitis (†1477)^¹, vid Užpaliai bekräftade företrädare för grannsamhällena från Giedraičiai, Utena, Tauragnai och Balninkai, liksom tre undersåtar till Stanislovas (Stankus) Sudivojaitis^², enhälligt och i tur och ordning de nämnda orden. De vittnade om händelser som ägt rum ungefär ett sekel tidigare: Litauens storfurste Algirdas (†1377) fastställde en del av gränsen för Vyžuonos, vars fysiska motsvarighet i landskapet var Brinkliškės-vägen. Även om förhörsuppgifterna skrevs ned med bläck på papper

^¹ Plačiau apie Vyžuonų dvarą žr. Malczewska 1985: 156–157; Baliulis 2006: 98–114.

^² ”Вѣдаем, што ж граница – бринкгелeва дорога, а Ольгирдъ дѣлал границу.“ ВJ 329/99 [sidorna är onumrerade]. Se bilaga 1 för en utförligare redogörelse.

12

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pamirštas kelias

på arket^³ kan den efterföljande rättegången ha varit helt odokumenterad i skrift, och därför är inga andra omständigheter kring rättegången kända^⁴.

Det är svårt att entydigt besvara vilken form av kollektivt minne – kommunikativt eller kulturellt minne – detta vittnesmål från medlemmar av territoriella gemenskaper kan knytas till^⁵. Utan tvivel bevarades kunskapen om gränsen tack vare det kommunikativa minnet, eftersom detta omfattar det förflutna som upplevts i närtid (upp till 75–100 år) och oftast förmedlas genom muntliga berättelser. Å andra sidan kan kunskapen ha utvecklats till eller ha praktiserats i kulturella minnesformer. I så fall måste kunskapen om herrgårdsgränsen ha ritualiserats. Den ritual som formade det kollektiva minnet var sannolikt mindre knuten till bruket av själva vägen än till gemenskapernas skyldighet att underhålla och reparera Brinkliškių-vägen^⁶.

Enligt Aliaksandras Hruša intensifierades den rättsliga skriftkulturens expansion i Storhertigdömet Litauen under Kazimierz Jagiellons regeringstid, 1440–1492, men den nådde en ”industriell” nivå något senare – under Alexander I:s och Sigismund I den gamles regeringstid^⁷. Å ena sidan är det vittnesförhörsprotokoll som har bevarats till våra dagar och publiceras i denna artikel en unik källa som representerar framväxande tidiga praktiker inom skriftkulturen. Å andra sidan vittnar uppgifterna i protokollet om denna kulturs samspel med en arkaisk (hednisk) muntlig kultur^⁸. Tomas Čelkis, som undersökte sedvanerättens uttryck

^³ I det följande kommer vi att kalla detta dokument vittnesförhörsprotokollet, eftersom denna beteckning bäst beskriver manuskriptets innehåll. Det bör noteras att skrivaren som upprättade protokollet inte gav det någon benämning. Nästan ett århundrade efter att dokumentet upprättats betecknade de arkivansvariga det som register (pol. rejestr, rejestr), se bilaga 1. Denna beskrivning av dokumentet hänger sannolikt mindre samman med dess innehåll än med textens layout på pappersarket. Texten skrevs i två lodräta kolumner; så upprättades på 1500-talet olika slags förteckningar över ekonomisk redovisning (register). Hittills har sådana ekonomiska dokument inte undersökts ur diplomatisk synvinkel. Om arkivregister, se Ragauskienė 2015: 111–138.

^⁴ I protokollet nämns uttryckligen att Radvila Astikaitis ställde dessa vittnen till domstolstjänstemännens förfogande för förhör (”Пана Родивиловых, воевод(ы) троцкого, свѣдков“). Även om rättegångens föremål inte nämns i förhörsprotokollet är det känt från en dorsalanteckning, som tillkom när dokumentet arkiverades. Se vidare bilaga 1 (Originalą). Det är sannolikt att målet prövades vid storhertigens domstol, eftersom Radvila Astikaitis tillhörde Herrarnas råd. Om härskarens domstols befogenheter, se Valikonytė 2023: 67–88.

^⁵ För en utförligare redogörelse för Jan och Aleida Assmanns klassificering av kollektivt minne, se Assmann 1988: 9–19.

^⁶ Apie archajiškus baltiškus kelius ir jų priežiūrą žr. Čelkis 2021: 49–58; apie Brinkliškių kelią plačiau žr. 70 išnašą.

^⁷ För en utförligare redogörelse för dokumentets etableringsprocess i Storhertigdömet Litauen under andra hälften av 1400-talet och första hälften av 1500-talet, se Hruša 2015: 200–242; 2019: 236–289.

^⁸ Om skriftkulturens etablering i Litauen under senmedeltiden och den tidigmoderna tiden och dess förhållande till muntlig kultur, se Ališauskas 2009; Hruša 2015: 364–412; 2019: 433–483.

Straipsniai / Articles

13

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

I Litauen under 1300–1500-talen uppmärksammade man att ”gamla män” (ryska старые люди, мужы старые, latin senes) anlitades som vittnen i rättsfall där frågor om egendom, landgränser, skyldigheter och bevis för adlig börd behandlades, eftersom de bevarade muntliga minnen och kände till sedvanerätten (Čelkis 2023: 121–134). I de historiska källor som har bevarats till vår tid förblir de ofta anonyma. Endast ett enda dokument från 1522 är känt, där personnamnen på fem ”gamla män” från Markovo distrikt (nu Маркова, Minskregionen, Belarus) finns nedtecknade^⁹. Det är betydligt färre än i det publicerade vittnesprotokollet, där hela 99 personer bosatta på det nuvarande nordöstra Litauens territorium identifieras med förnamn eller med förnamn och patronymikon^¹⁰. I protokollet betecknas de inte uttryckligen som ”gamla män”. Att åtminstone en del av vittnena tillhörde just denna sociala grupp kan antas utifrån deras funktion i rättsprocessen – att minnas och intyga ”sanna” fakta om det förflutna^¹¹. Deras samlade kunskap om sedvanerätten och minnen som förts vidare från generation till generation måste ha väckt förtroende både hos parterna (eller åtminstone en av dem, det vill säga Radvila Astikaitis) och hos de domare som behandlade målet.

Denna artikel är en fallstudie som syftar till att fastställa när vittnesförhörets protokoll skrevs, under vilka omständigheter det tillkom och dess arkivhistoria. En lika viktig uppgift är att ta reda på vilka som bevarade det kollektiva minnet i de samhällen från Giedraičiai, Utena, Tauragnai och Balninkai som nämns i protokollet, och hur detta minne kom till uttryck. Slutligen syftar undersökningen till att granska hur vägens namn, som markerade gränsen för Vyžuonų godskomplex, uppkom och att försöka lokalisera vägen. Med utgångspunkt i en analys av de 99 vittnenas namn läggs dessutom hypoteser fram om möjliga utvecklingstendenser inom litauisk antroponymi under den aktuella perioden. En ingående analys av namnbildning och namnens ursprung faller utanför denna studies ramar på grund av begränsat publikationsutrymme; endast sammanfattande slutsatser som följer av undersökningen presenteras.

Namnundersökningen genomfördes med metoden morfologisk jämförande analys för att fastställa principerna för namnbildning och genomföra en etymologisk analys som klarlade namnens ursprung.

^⁹ Miška Jeviečius, Macovskis, Trusia, Ivanas Jurkovičius, Ivanas Šina Žukovičius (Čelkis 2023: 127–128).

^¹⁰ Det är troligt att skrivaren ansåg det viktigt att känna till och minnas det exakta antalet vittnen. För att skilja en person från en annan markerade han slutet på personbeteckningen med en punkt. Se bilaga 2. Fördelningen var följande: 14 från Giedraičiai, 31 från Utena, 23 från Tauragnai, 28 från Balninkai och 3 undersåtar till Stanislovas (Stankus) Sudivojaitis. Se bilaga 1.

^¹¹ Se bilaga 1 för en utförligare redogörelse. Jfr Čelkis 2023: 121–134.

14

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pamirštas kelias

1. DATERING OCH ARKIVHISTORIA

Omnämnandet av Trakais vojvod Radvila Astikaitis i protokollet gör det möjligt att preliminärt datera dokumentet till 1460- och 1470-talen¹². En vattenstämpel på papperet preciserar dateringen: ett tjurhuvud (med en blomma med sex kronblad som växer upp mellan hornen och ett latinskt kors som hänger ned från nosen). Det bör noteras att Edmundas Laucevičius inte kände till denna variant av vattenstämpeln¹³. Den motsvarar vattenstämpel nr 70183, som finns upptagen i Piccards elektroniska vattenstämpeldatabas¹⁴. Papper med denna vattenstämpel användes i ett dokument som skrevs 1469 i Brescia (nuvarande Lombardiet, Italien). Det är svårt att avgöra exakt var pappersarket som användes för att skriva protokollet tillverkades, men utan tvekan i norra Italien¹⁵. Det är betydligt svårare att fastställa hur lång tid det tog från papperstillverkningen tills papperet nådde användaren i en eller annan europeisk region (särskilt Litauen)¹⁶. Dateringen av det publicerade protokollet är därför ungefärlig och anger att det skrevs tidigast 1469 och senast 1477, då Radvila Astikaitis dog¹⁷.

Det är troligt att vittnesförhörets protokoll skrevs utanför domstolen, efter att en av domstolen befullmäktigad tjänsteman hade skickats ut¹⁸. Denne förhörde vittnena på plats och skulle lämna ett skriftligt vittnesmål till domstolen som bevis. Det bör noteras att protokollet inte var förseglat. Av detta kan man dra slutsatsen att domarna litade på det skriftliga vittnesmålet och att verifieringen av textens upphov, liksom själva rättsprocessen, kan ha skett muntligen. Under eller efter rättsprocessen hamnade pappersarket med vittnesprotokollet inte hos domstolen, utan i Radvila Astikaitis och hans efterkommandes händer. Just detta dokument nämns 1638 i inventarieboken över furst Kristupas Radvilas (†1640) arkiv, bland de övriga dokumenten i den nionde bunten från Vyžuonų gods,

¹² Radvila Astikaitis (†1477) var Trakais vojvod 1466–1477 (Petrauskas 2003: 215–216; UWKL II 225).

¹³ Jfr Laucevičius 1967a: 203–213, nr. 1441–1506.

¹⁴ Wasserzeichensammlung Piccard Online, nr 70183; tillgänglig på internet: https://www.wasserzeichen-online.de/wzis/struktur.php?ref=IT1365-PO-70183 [hämtad 2024–06–13].

¹⁵ Plg. Rábai 2021: 218–243. Anot E. Laucevičiaus, XV a. popierius į Lietuvą buvo įvežamas iš Italijos, Prancūzijos ir Vokietijos (Laucevičius 1967b: 51).

¹⁶ Apie prekybą popieriumi viduramžių Anglijoje žr. Rold Da 2020: 58–93.

¹⁷ Det är naturligtvis sannolikt att protokollet i själva verket skrevs närmare 1469 än 1477.

¹⁸ För en utförligare redogörelse för furstens domstolstjänstemän – diečkai, žvėlgūnai, vazniai och skrivare – se Valikonytė 2023: 54–66.

Straipsniai / Articles

15

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

vilka även om de är av ringa betydelse, är nödvändiga att bevara för framtiden¹⁹. Protokollet är lätt att identifiera utifrån arkivariens beskrivning: en gammal förteckning över vittnen angående gränsdragningen mellan Užpaliai och Vyžuonos längs Brinkliškių-vägen, som Algirdas anlade²⁰. Här bör det noteras att den som upprättade arkivposten missförstod protokollets utsaga: ”Въдаѣм, што ж граница – бринкгелева дорога, а Ольгирдъ дѣлал границу.” Litauens storfurste Algirdas fastställde gränsen, men anlade inte vägen; den måste ha funnits redan innan gränsen fastställdes.

På protokollets dorsalsida finns också fyra anteckningar som gör det möjligt att dra slutsatser om dess arkiveringshistoria under 1500–1800-talen.²¹ Den tidigaste kan dateras till mitten eller andra hälften av 1500-talet²². I den, liksom i hela protokolltexten, nämndes Vyžuonos gods ännu inte. Med utgångspunkt i analogin med Alberto Goštautas arkiv från första hälften av 1500-talet (Ragauskienė 2015: 99) är det sannolikt att protokollet i Mikalojus Radvilaitis och Jurgis Radvilas arkiv förvarades tillsammans med de övriga handlingarna från Vyžuonos godsegendom, liksom på Radvila Astikaitis tid (Malczewska 1985: 156–157). Denna dorsala anteckning innehöll endast en kort annotation av protokollet, men ingen hänvisning till handlingen i arkivförteckningen²³; den underlättade inte nödvändigtvis sökandet efter handlingen bland de övriga handlingarna från Vyžuonos gods eller gav ägaren förhandskunskap om den. Det förefaller vara just därför som Jurgis Radvila, dåvarande storfurstlig munskänk och starost i Grodno, i sin tvist från 1520 med Trakais vojvod och härskarens marskalk Grigas Astikaitis om bönder från Vyžuonos gods som tagits med våld, inte utnyttjade uppgifterna i protokollet²⁴. På Jurgis Radvilas son Mikalojus Radvila Rudojo eller sonson Kristupas Radvila Perkūnas tid, omkring slutet av 1500-talet, lämnades ännu en anteckning på protokollets dorsalsida i samband med omorganiseringen och upprättandet av nya privata arkiv²⁵. Där nämndes Vyžuonos för första gången uttryckligen. Från och med då kunde protokollet alltså lätt identifieras och hänföras till handlingarna från Vyžuonos gods, även sedan det skilts från de övriga dokumenten. Det förefaller som om handlingen förvarades i Radvilųs

¹⁹ [...] fastän föga behövlig, bör den ändå bevaras för framtida tider (AGAD, AWR, 160: 72).

²⁰ Gammal förteckning över vittnen vid gränsdragningen mellan Uzspol och Wizuny längs Bryngielowa-vägen, som Olgird anlade (AGAD, AWR, 160: 72).

²¹ Se bilaga 1 (originalet).

²² Vittnen på Radvilas gods i Uszpol. Se bilaga 1 (originalet).

²³ Jfr Ragauskienė 2015: 111–138.

²⁴ Det är sant att han inte alls nämnde sin farfar, utan hävdade att det var hans far, Mikalojus Radvilaitis, som styrde bönderna från Vyžuonos gods. RIB 20: 912. Algirdas Baliulis menar att Vyžuonos som nämns i detta mål tillhörde Astikai, inte Radvilos, jfr Baliulis 2006: 98–99.

²⁵ Gammal förteckning över vittnen vid gränsdragningen mellan Uzspol och Wizuny. Płaciau – bilaga 1 (originalet).

16

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pamirštas kelias

i arkivet för Biržų-grenen av släkten²⁶. Senare övergick Vyžuonos tillsammans med hela arkivet till släkten Pusłowski (pol. Pusłowscy), som, trots att den 1856 sålde godset till greve Edvard Huten-Czapski (Słownik XIII 689), behöll åtminstone en del av godsets arkiv i sin ägo²⁷. Efter den siste representanten för släkten Pusłowski – Ksawery – ärvde Jagellonska universitetet i Kraków hans omfattande samling av konstföremål, böcker och handskrifter efter hans död 1968 (Zlot 2018: 105)²⁸. Från mitten av 1990-talet tog Jagellonska universitetsbiblioteket emot släkten Pusłowskis handskrifter och gjorde dem tillgängliga i bibliotekets handskriftsavdelning från 1999 (ibid.).

Efter genomgången av protokollets historia går framställningen vidare till analysen av de uppgifter som finns antecknade i det. För att förstå principerna för litauisk namngivning vid den tid då protokollet tillkom behöver man kort överblicka utvecklingen av litauiska namn och betydelsen av de namn som nämns i protokollet.

2. VITTNENAS NAMN OCH BETYDELSEN AV DERAS DOKUMENTERING FÖR FORSKNINGEN OM HISTORISK LITAUISK NAMNGIVNING

Fram till Litauens kristnande dominerade enledade personbeteckningar med nationella namn av litauiskt eller baltiskt ursprung (Maciejauskienė 1991: 20–21). Enledade beteckningar var tydligen vanliga för alla, oavsett social ställning. De allra första litauiska namn som beläggs i diplomatiska dokument av internationell betydelse är namn på litauiska furstar²⁹, exempelvis Mindaugas (1251, 1253, 1257 Mindowe rex Lettowie (PUB I 181, 207), 1257 Mindowe dei gratia rex Lettowie (ibid.: 38)), Gediminas (1323 Gedimіnne dei gratia letphanorum Ruthenorumque rex (KDL 12)), Vytautas och Kaributas (1388 Witoldus et Conradus frater eius duces Littuanie Karobut frater pretensi regis Polonie (ibid.: 47)) med flera.

²⁶ Detta framgår av den tredje dorsala anteckningen: No(mer) 10. Fasc(ykul) 7. wizunskich. Se bilaga 1 (Originalą). Om särdragen hos de arkivförteckningar som gäller Radvilų-släkterna i Biržai och Kėdainiai, se Krom 2002: 11–14.

²⁷ Den fjärde dorsala anteckningen kan knytas just till den period då protokollet hamnade i Pusłowski-arkivet: Rejestr świadkow o rozgraniczenia ziemi ouszpolskiej y outency: bryndhielowa droga, ktorą czynił Olhira. Se bilaga 1 (Originalą).

²⁸ Mer om Pusłowski-samlingen finns i katalogen till utställningen som hölls 1998: Xawery 1998.

²⁹ Namnen på litauiska furstar som hämtats ur historiska dokument, där de belagts på främmande språk, normaliserades och deras litauiska former fastställdes av Kazimieras Būga (I 1913/1958: 232–269).

Straipsniai / Articles

17

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

Det bör inte förvåna att man i källor från denna period också finner personer som betraktades som litauer, men bar namn av icke-litauiskt (icke-baltiskt) ursprung. Först och främst betecknade termen litauer (leitis) tillhörighet till monarkens sociala och militära organisation; först senare började den förknippas med en etnisk grupp och ännu senare med den politiska litauiska nationen^³⁰. Det kan dessutom inte uteslutas att litauerna själva bar namn av icke-baltiskt ursprung^³¹.

Under 1300-talet, och i synnerhet i början av 1400-talet, började tvåledade namn bli allt vanligare. Vid sidan av förnamnet började man använda tillnamn, som vid denna tid var appellativa ord som identifierade en person mer exakt och ofta angav personens ursprung (eller bostadsort), släktskapsförhållande, yrke och liknande. Till exempel 1400 Отъ наместника отъ Полоцкого отъ Монтигирда (RLA 104); här anges personens ämbete samt orten där han bodde eller som han förvaltade^³². 1401 Woyschwuid cum filio Radiwilo, vittnen 1401 Moniwido capitaneo Wilnensi (MMAH VI 73). Bruket av patronymikon tillsammans med personnamn kan dateras till slutet av 1300-talet och början av 1400-talet, då furstars och adelsmäns namn skrevs tillsammans med patronymikon: 1401 dux Ywanus Olgimunti cum filiis suis; Kesgaylo et Zzwinwolt Wolymuntonis och så vidare (ibid.), 1409 Andrei Olgerdowitsch, Witold Keistutiewitsch (RLA 138). Efter adelsmännen började också personer ur de lägre stånden anges med patronymikon eller beskrivande appellativer, vilka blev grund för efternamnens framväxt (Maciejauskienė 1991: 31). Det bör noteras att den första släkt som antog ett ärftligt släktnamn var den litauiska stormannasläkten Goštautas, som använde det under hela 1400- och 1500-talen^³³.

De namn som har nedtecknats i det vittnesförhörsprotokoll som analyseras i denna studie illustrerar på ett tillförlitligt sätt en övergångsperiod i personnamnsskick, då entydiga namn gradvis övergick till tvåledade. Dessutom gör uppgifterna i själva protokollet, dess datering och antroponymer det möjligt att åtminstone på ett övergripande plan diskutera vittnenas sociala status och kristnandet i Litauen.

^³⁰ Jfr Dubonis 2011: 395–400; Dziarnovič 2017: 126–128.

^³¹ Till exempel Antanas, Jonas och Eustatijus, som tillhörde Algirdas krigarfölje och bekände sig till den ortodoxa tron (Baronas 2000); se vidare Zinkevičius 2005: 15–52.

^³² Att ange ursprung eller bostadsort vid identifiering av en person förekommer också i äldre tider, jfr 1264 Pabilte de Crowen, 1284 Rameyze de Kernowe (RSB 83, 84).

^³³ Den siste medlemmen av släkten, Stanislovas Goštautas, dog 1542 (Petrauskas 2003: 112; Ragauskienė 2015: 118).

18

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Att dra gränsen för Vyžuonos: personnamn i nordöstra Litauen på 1400-talet och en (inte) bortglömd väg

2.1. Adliga vittnens namn i vittnesförhörsprotokollet

Endast en liten del av vittnena, till exempel herrarna från Giedraičiai, tillhörde adeln. Detta kan man sluta sig till inte bara av att endast vittnena från Giedraičiai benämns med den adelssignalerande termen nah. Nästan alla övriga vittnen anges endast med förnamn, medan männen från Giedraičiai anges med förnamn och patronymikon³⁴. I detta fall kan bröderna Eikimaičiai (Еда Екумович, брат его Монивил)³⁵, undersåtar till Stanislovas (Stankus) Sudivojaitis, ha varit adliga, liksom Gineitis Kriačevčius från Utena (Киниеит Кряцевич)³⁶. Dessutom nämns han först i förteckningen över männen från Utena, vilket också kan vittna om hans höga status i samhället.

De två herrarna från Giedraičiai anges indirekt med patronymikon – genom att man undviker att upprepa faderns namn. När de två brödernas namn skrevs ned angavs den andres släktskap med den förste (брат его). Å andra sidan kan det patronymikon Кяцнубилович som återkommer efter Мауко och Мувко betyda att dessa två vittnen inte var bröder. Det bör noteras att endast en av vittnena har ett tvåledat traditionellt litauiskt namn, Daūmantas (Дюмонть), medan patronymikonet Voinevič (Войневич) sannolikt är en patronymisk form av Vainius. I förteckningen över nutida litauiska efternamn finns inte efternamnet *Vainevičius, men Vaināvičius är belagt. Även om det senare förknippas med litauiskt personnamn Vainius och härleds från litauiska vainà ’fel, skuld, orsak’ eller möjligen från litauiska vainoti ’förebrå, anklaga; klandra, förakta’, föreslås att parallellerna med de polska efternamnen Wojnowic, Woynewicz inte heller ignoreras (om dessa, se LPDBBe Vaināvičius och Vainius). Samband med polska efternamn kan naturligtvis uteslutas i det aktuella fallet, eftersom det är tveksamt om polskan påverkade det litauiska namnskicket i början av 1400-talet. Patronymikonen Рачевич och Чижевич bör också hänföras till okänt ursprung, eftersom det finns paralleller både med litauiska och med slaviska personnamn. De återstående 11 vittnesnamnen uppvisar tydliga litauiska namnbruksmönster

^{34 Mer om namngivning av adelsmän i storfurstendömet Litauen under senmedeltiden och den tidigmoderna perioden, se Būga I 1913/1958: 232–269; Maciejauskienė 1991: 31–37; Petrauskas 2003: 48–56, 111–117; Zinkevičius 2008: 31–32 med flera.}

^{35 Om Еда Екумович, se ”Böndernas namn i vittnesförhörsprotokollet” – Еда och Ека Монивил – Манvilas är ett litauiskt tvåledat namn som inte förekommer i dagens litauiska namnbruk, men som rekommenderas (PVS).}

^{36 Кряцевич. Ursprunget till Gineitis patronymikon (Киниеит Кряцевич) är oklart. Det finns inget litauiskt namn med stammen *Krec- / *Kriac eller *Kreč- / *Kriač. Eftersom sonen fortfarande kallades vid ett litauiskt namn bör faderns namn inte heller ha främmande ursprung. Kanske hade det sitt ursprung i ett öknamn bildat av appellativet krešti → krečia ’skaka’; ’skaka’; forma, bygga, mura’ eller krickuoti ’inte lämna i fred, tränga sig på’ (LKŽe).}

Straipsniai / Articles

19

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

principen – dopnamn³⁷ + litauiskt patronymikon: Юшко Гагaилович, Мачко Кгинивилович, Ганусь Кошцевич, Мицко Кгинивилович, Пашко Довкгвидович, Петраш Шерешкович, Станко Монкгалович, Волотко брат его, Єндрювко Можекович, Гань Кептовович, Станко брат его. Det bör uppmärksammas att föräldrarna eller far- och morföräldrarna till de uppräknade vittnena var neofytiska kristna och därför hade kristna namn. Trots detta identifierades deras barn eller barnbarn inte med ett kristet namn, utan med ett nationellt litauiskt patronymikon bildat av faderns namn. Denna tendens är också tydligt märkbar i namnskicket bland stormännen på Vytautas tid och deras barn, då ett nationellt litauiskt namn fortfarande användes vid sidan av det kristna namnet. Stanislovas Valmantas söner Lampertas Rumb a u das, Mykolas Kęsgaila, Jonas Jaunius, Motiejus Šedbaras, Gudigirdas och Sudivojus (de två sistnämndas kristna namn är inte kända) använde till exempel patronymikonet Valmantaitis, inte Stanislovaitis³⁸. Detsamma kan sägas om Mykolas Kęsgailas ättlingar, som använde ett patronymikon bildat av faderns nationella litauiska namn³⁹. Å andra sidan, som Rimvydas Petrauskas, som studerat den litauiska högadeln på Vytautas tid, påpekar, kallades redan Mykolas Kęsgailas sonson Jonas Kęsgailaitis barn Stanislovas och Mikalojus med det ”mycket allmänna” patronymikonet Jonaitis (ibid.: 112). Vacys Vaivadas undersökning av kristendomens utbredning i Samogitien, baserad på uppgifter om förändringar i adelsmäns personnamn i häradena Karšuva, Kražiai och Telšiai, visade att nationellt litauiska namn inte gavs under 1470-talet till 1510-talet, även om de användes som patronymikon bland adelsmännen fram till mitten av 1500-talet (Vaivada 2015a: 217–218; 2015b: 242–243; 2015c: 260–261).

2.2. Böndernas namn i vittnesförhörsprotokollet

Nästan alla i protokollet nämnda personer från Utena, alla från Tauragnai och Balninkai samt åtminstone ytterligare en av Stanislovas (Stankus) Sudivojaitis undersåtar var sannolikt bönder. När man läser namnlistan framträder tydligt den sociala ställningens betydelse för hur en person benämndes, det vill säga den nya tendensen att precisera personens

³⁷ Det rör sig om bibliska namn av grekiskt, latinskt och hebreiskt ursprung som anpassats till bruket i ett visst språk. De namn som förekommer i detta manuskript, Юшко (av Juozapas eller Jurgis), Мачко (av Motiejus), Мицко (av Dimitrijus), Станко (av Stanislovas), Гань (av Jonas), är anpassade till slavisk användning. Endast Ганусь är lånat från den form av namnet Jono som anpassats till tyskt bruk, Hans.

³⁸ Žr. Petrauskas 2003: 306, 286, 250, 247, 301, 244, 299, 112. Puslapių nuorodos išdėstytos tokia tvarka, kokia sakinyje minimų asmenų įvardijimai išdėstyti knygoje.

³⁹ Kęsgailaitis: Mykolas, Jonas, Petras, Dobeslavas, Taliatas (?). Patronymikonet för Butrimas, den ende sonen till Mykolas Kęsgaila, nämns inte i källorna (Petrauskas 2003: 250–254).

20

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pamirštas kelias

att identifiera med två namn förekommer tills vidare endast när adelsmäns namn skrivs ned. Bönderna benämns med endast ett.

Något mer än hälften av bondevittnena har namn av litauiskt ursprung. Bland dem förekommer tvåstammiga namn – Širvydas (Сирвид), Girdeikà (Кирдеенко), Nárvydas (Нарвид) och liknande. Det finns många namn av appellativt ursprung – Pikčius (Пикнюс), Dagilis (Докeшли), Mólius (Мóлис) (Молюс), Žvirblis (Жвирблис) och så vidare. En del av dem är öknamn, till exempel Tratilas (Тратил)⁴⁰, *Raugėta (Ровкжета)⁴¹, Tričis (Тричис)⁴². Flertalet personnamn av appellativt ursprung är avledda med suffix – Augūtis (Агвути), Rusteika (Рустеко), Rimtūtis (Римтутis), Rameikà eller Romeikà, Roméika (Ромеuko), Maldūtis (Молдути), Jauneikà (Евнеико), Žodūtis (Жодутu) och andra. Det bör uppmärksammas att en betydande andel av de uppräknade är bildade med diminutiva suffix.

Den andra hälften av de angivna vittnesnamnen utgörs av kristna namn – Pėtkus (Петкус), Jackà eller Jàckus (Иацко), Daneikà (Даненко), Bėnius (Бенюс), Jokūbas (Иакуб), Mikalõjus (Миколау), Martýnas (Мартин) och andra. Det är tydligt att de kristna namnen, bara ett århundrade efter Litauens kristnande, hade förlitauiskats genom att främmande namnformer anpassats till litauiskt bruk. Detta är ett viktigt faktum i den litauiska antroponymins utveckling. Särskilt bör anpassningen till litauiskan av namn av hebreiskt, grekiskt och latinskt ursprung, eller namn som hör till dessa språks namngivningstraditioner, framhållas; den innebar att kortformer skapades – Pėtkus (Петкус) ← pol. Piotr, ry. Петр, Jàčius (Ианос) ← pol. Jakub, ry. Иаков, Stãnius (Станюс) ← pol. Stanisław, ry. Станислав, Mãčius / Močiùs (Мотюс) ← pol. Maciej, ry. Матфей och så vidare. Det finns också ett par fall av litauisk avledning med suffix – Mateikà (Мотенко) ← pol. Maciej, ry. Матфей, Daneikà (Даненко) ← pol. Daniel, ry. Даниил⁴³.

Särskilt betydelsefullt är också att alla dessa namn förekommer i källor från 1470- och 1480-talen. En genomgång av hittills utförda studier av den historiska litauiska antroponymien och av deras källor och data visar att de tidigaste ingående undersökta autentiska primärkällorna (administrativa och kanslidokument, diplomatisk korrespondens och andra typer av arkivmaterial) oftast bygger på dokument från 1500-talet och framåt⁴⁴. Det finns inte heller många studier av tillförlitliga historiska dokument från 1200–1400-talen. Därför kan personnamnen i det aktuella manuskriptet betraktas som några av de tidigaste, eller rentav de tidigaste, beläggen.

⁴⁰ Jfr litauiska efternamnen Trãtas, Tratùlis, som härleds från lit. tratùs ’en som pratar mycket och i onödan’; plepùs, tratė́ti ’prassla, smattra, skramla, prata mycket, pladdra’ (LPDBė). ⁴¹ Jfr det litauiska efternamnet Raugas, från lit. raugas ’en grinig, surmulen eller argsint person’ (LPDBė). ⁴² Jfr det litauiska efternamnet Tričius, som förknippas med lit. tričàs ’hetlevrad person, gnällspik’ (LPDBė). ⁴³ För motsvarigheter till polska och ryska namn, se SSNO I–VII och Petrovskij 1966. ⁴⁴ Bland nya arbeten om tidiga litauiska personnamn kan nämnas Daiva Sinkevičiūtės artiklar (se Sinkevičiūtė 2018a; 2018b; 2019).

Straipsniai / Articles

21

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

Bland annat förekommer i dokumentet många namn som i dag inte längre används i vårt namnstoff och, såvitt känt, inte finns upptagna i förteckningen över litauiska personnamn: Madenis / Modenis (Моденис), Tratila­s (Тратил), (endast Trātas, Tratūlis är belagda (LPDBe)), Viešgalas ^{(Въжьгал)⁴⁵}, Rimtutis (Римтутить), Kičius ^(Китюс)⁴⁶, Raugeta eller Raugeta (Ровкгета), Melikis eller Mėlikis (Мъликис), Purpšys (Пурпшис), Videita (Видеито)⁴⁷, Žadutis eller Žodutis (Жодути), Bernutis (Бернути), och helt unikt är de tvåstammiga inhemska litauiska namnen Daugedas (Довкгеит) och Žvilbutis (Жвилбут). Det sistnämnda vittnar om en adelsätt vars namn bevarats i namnet på byn och godset Žvilbučiai (i Zarasai-distriktet).

Även de litauiska tvåstammiga personnamnen Совикинь och Совикгед bör nämnas. Deras första stam *Sav(i)- har inte bevarats i moderna litauiska personnamn, utan har utvecklats till *Sau-. Jfr det litauiska namnet Saūginas (PVS), som tagits upp på listan över rekommenderade namn eftersom det är känt från historiska källor, men inte har bevarats i litauiska efternamn. De andra stammarna –gin och –ged är första eller andra led i många litauiska tvåstammiga namn; därför är det otvivelaktigt att litauiska namn som användes på 1400-talet var *Saviginas eller *Sauginas, samt *Savigedas eller *Saugėdas. Även Еикгинь är ett namn som inte förekommer i dagens litauiska namnbruk, men det rekommenderade litauiska tvåstammiga namnet är Ėiginas (PVS). Vad gäller stammen *Eig, jfr Ėibutas, Ėigirdas, Ėinaras osv. För *Gin, se Gimbutas.

Det finns namn vars autentiska kön och ursprung är osäkra: Beeumt, möjligen *Beitis (?), jfr personnamnet Andreae Beycis (far) och Beyczys (son) 1685–1731^⁴⁸, samt jfr litauiska efternamnen Beĩtis, Báĩtis (LPDBe). Бу́ля och Бу́лчак kan jämföras med de litauiska efternamnen Bilius, Bil̃ys, som förknippas med litauiska bilùs, bylùs ’talbar, pratsam, vältalig’. Å andra sidan kan det jämföras med det belarusiska efternamnet Быль (om detta, se LPDBe Bilys). Булчак är sannolikt en avledning med det slaviska suffixet -ak- [-ак-]. Om *Bilč kan förbindas med det litauiska efternamnet Bilčius, vars ursprung är oklart, är också osäkert (om Bilčius, se LPDBe).

45 Nepainiotina su Zigmo Zinkevičiaus (2008: 161, 259) pateiktu Viešgalas, kurio šaltinio autorius nenurodo, todėl apskritai sunku spręsti dėl šio paliudijimo patikimumo. Į kitą lietuvių antroponimijos sąvadą toks vardas neįtrauktas. Lietuviškų vardų užrašymo principai, kurių laikėsi rusiškai rašę rašovai, fiksuodami lietuviškus vardus, leidžia daryti pagrįstą išvadą, kad šiuo atveju kalbama apie dvikamienį asmenvardį Viešgalas.

46 Ursprunget är oklart, men det är mycket sannolikt att personnamnet kan förknippas med litauiska kitas ’en annan, annorlunda’; ’den andra (av två)’; ’kommande, följande’; ’den som kommer efter denna’ (LKŽe). Att formen Kičius är rimlig stöds också av jämförbart återgivna Jačius / Яцюс, Mačius eller Močius / Моцюс, Mičius / Митюс, Pikčius / Пиктюс, Spečius / Спятюс.

47 Jfr det litauiska efternamnet Videikà (LPDBe).

48 Dopilėnai dopboks (IAK).

22

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Att dra gränsen för Vyžuonos: personnamn i nordöstra Litauen på 1400-talet och den (o)vanliga vägen

Бин. I Užpaliųs dopboks registrerades 1678–1698 Ioannes Binis, och i senare dopböcker från Utena omnämns 1729–1771 Iacobus Biniakas, Mariana Biniunska och Chrystophorus Binieski (IAK).

Бускутъ, *Buskutis eller *Buckutis, jfr personnamnet Kazimierza Bucki 1749^⁴⁹, Buczkis 1685–1731^⁵⁰. Detta kan möjligen vara ett fall av hybridbildning – en avledning med det litauiska diminutiva suffixet -ut från ett personnamn av slaviskt ursprung; jfr polska Bucki, ryska Буцко, Бутъко (om dessa, se LPDBbe Bučkus).

Еда. Jfr Mameу Едовичъ från 1528^⁵¹, Трусцлис Едович från 1537^⁵². Det kan möjligen vara ett namn som senare gav upphov till de litauiska efternamnen Eidа, Eidỹs (LPDBbe) och avledda efternamn, till exempel Stephani Eydakas från 1708–1740^⁵³

Ека. Det kan möjligen vara en förkortning av dopnamnet Jokimas, ryska Иоаким, varifrån efternamnen Jakimavičius, Jekimavičius senare bildades genom patronymisk namnbildning (LPDBbe).

Микос. Jfr personnamnet Miganis från 1665^⁵⁴ och de litauiska efternamnen Migis, Migỹs (LPDBbe).

Милеииус, *Mileišis. Detta personnamn kan vara av polskt ursprung; jfr efternamnen Milašius, Miłaša, Miłašas (LPDBbe).

Моденис, *Madenis (Modenis). Det går inte att säga säkert om roten *mad är knuten till det litauiska efternamnet Medėlis eller till litauiska madūoti ’rädda, kunna; försöka’ (LPDBbe).

Румъ. Jfr personnamnen Simonis et Eva Ruta från 1729–1771^⁵⁵, Valentini Rutis från 1652–1672^⁵⁶. Det kan möjligen vara ett namn som gett upphov till de nutida litauiska efternamnen Rūtá eller Rutė (LPDBbe).

Стерькиша, *Sterkša. Det finns inga litauiska namn eller efternamn med roten *Sterk. En parallell finns endast i namnet på byn Sterkiškis^⁵⁷ och på sjön som bär samma namn. Namnet på sjön Stérkiškis härleder Vanagas (1981: 314) från bynamnet. I så fall kan det inte uteslutas att byn fått sitt namn från ett antroponymiskt namn. Att byn redan existerade på 1400-talet framgår också av andra historiska

^⁴⁹ Efternamnet anges i genitiv; i IAK:s kort anges den ort där personnamnet förekommer – staden Vilkaviškis.

^⁵⁰ Daugailiais dopplängd (IAK).

^⁵¹ Från Tendžiogala (IAK).

^⁵² Förteckning över skyldigheter i Žemaitijas län (IAK).

^⁵³ Linkmenys dopplängd (IAK).

^⁵⁴ Paparčiai dopplängd (IAK).

^⁵⁵ Föräldrar, Utenas dopplängd (IAK).

^⁵⁶ Fadern, Videniškiais dopplängd (IAK).

^⁵⁷ Sterkiškis, en by i Anykščiai kommun, 3 km från Debeikiai.

Straipsniai / Articles

23

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

källor^⁵⁸. Familjebanden mellan byns förvaltare och den egendom som de förfogade över även i de slaviska länderna gör det möjligt att anta att byn fick ett namn av slaviskt ursprung. Tubys. Könet är oklart.

3. BRINKLIŠKĖS VÄG, ”DER BRENGELISCHE WEG”, «БРИНКГЕЛЕВА ДОРОГА»; FRÅGAN OM LOKALISERING OCH NAMNGIVNING

Brinkliškės väg nämns inte för första gången i historiska källor som har nått vår tid. Uppgifter om den framträder i samband med relationerna mellan Litauen och Tyska orden. Enligt Salynasfördraget från 1398 skulle en del av gränsen mellan Litauen och Livland fastställas längs den^⁵⁹. Enligt uppgifterna i vittnesprotokollet var vägen i bruk redan under storfursten Algirdas regeringstid^⁶⁰. Tomas Čelkis, som har undersökt utvecklingen av Storhertigdömet Litauens landvägar under 1200–1700-talen, betraktar denna väg som en av de gamla långväga ”stora vägarna” (Čelkis 2021: 53–54, se särskilt not 215). Det utesluts inte att den kan ha uppkommit redan före den litauiska statens grundande och lett från nordväst (troligen från Riga) till kärnområdet i Nalšia (Zabiela 1992: 16, 21–22). Det tycks vara den äldsta litauiska vägen, vars minne fortfarande vårdas i trakten kring Sėdasai^⁶¹. Trots att objektet i historiografin etablerat benämns ”Brengeliškių vägen”, är det uppenbart att användningen av namnet endast bygger på historiska namnformer nedtecknade på främmande språk. Även om man har försökt fastställa var vägen gick i gränsområdet mellan Litauen och Livland^⁶², har vägnamnets ursprung inte undersökts närmare.

Det måste medges att toponymens ursprung och lokalisering är oklara. Det är svårt att avgöra om objektet som markerade denna gräns för Vyžuonys gods kan betraktas som en väg som ledde till Brinkliškės^⁶³.

^{⁵⁸ Vid mitten av 1500-talet, i beskrivningen av Masalskisläktens jordegendomar intill deras ägodelar i Lutsk poviat (Ukraina), nämns också Sterkiškis, som låg i Vilnius poviat (Brandenburg 1892: 88).}

^{⁵⁹ KDL 255; LECUB IV 205, 219, 224; CDP V 168; CEV 52; se not 70 för en utförligare behandling.}

^{⁶⁰ Enligt Darius Baronas låg den östra delen av Aukštaitija (Kernavė, Maišiagala, Ukmergė, Linkmenys, Tauragnai och Užpaliai) under 1300-talet inom Algirdas, och inte hans bror Kęstutis, inflytelsesfär (Baronas 2004: 51).}

^{⁶¹ Man antar att minnet fördes vidare genom kulturellt minne, eftersom lokalsamhällena hade skyldighet att underhålla vägen. Se not 70 för en utförligare behandling.}

^{⁶² Plačiau žr. Lickеvič 2022: 50.}

^{⁶³ Utena kommun, Daugailiai församling.}

24

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Att dra gränsen för Vyžuonos: personnamn i nordöstra Litauen på 1400-talet och en (inte) bortglömd väg

säga. Det huvudsakliga problemet när man söker efter namnets ursprung är att de äldre beläggen varierar: 1398 ad viam, vulgari­ter nuncupatam der Prengelsche węg (LECUB IV 224), ad uiam uulgaritur nuncupatam der Brengelische weg (KDL 255), 1469–1477 бринкеелева дорога. I detta fall är det särskilt besvärligt inte på grund av variationen mellan p och b i början av namnet eller ens mellan e och i i stammen, utan på grund av det oföränderliga g (ryska къ = g). Detta mönster borde visa namnets ursprungliga form, men när man söker efter personnamn eller andra ortnamn med stammarna Breng- / Preng eller Bring- / Pring visar det sig att sådana inte finns. Inte heller förekommer de varianter av namnet som belagts i historiska dokument, Brenk- / Brink eller Prenk- / Prink, vilket väcker frågan om skrivarna kan ha förväxlat ljuden k och g när de skrev ned vägnamnet. K. Būga (I 1913/1958: 235) betraktar återgivningen av ljudet g med de kyrilliska bokstäverna къ och к som regelbunden och anför flera belägg till stöd för detta. Dessutom finns det i den etymologiska ordboken över fornspråklig litauiska tydliga belägg för att k och g växlade i olika böjningsformer av verbet brinkti och i bildningen av substantivet brįnga ‘bröst’ därifrån (ALEW I 135). Det är fullt rimligt att vägens fysiska egenskaper, förbundna med landskapets relief, eller naturförhållandenas påverkan på vägens egenskaper kan ha gett invånarna anledning att namnge den med hjälp av åtminstone en av betydelserna hos verbet brinkti: brinkti ‘svälla (när det blir fuktigt), bli svampigt, stiga’; ‘svälla, bli tjockare’; ‘torka, stelna’ (LKŽe; ALEW I 135). Kan man verkligen utesluta möjligheten att själva vägen Der Brengelische weg, бринкелева дорога fram till 1400-talet och senare kan ha kallats *Brink-kelis / *Bring-kelis⁶⁴, och att namnets ursprung alltså inte nödvändigtvis bör knytas till bosättningsnamnet Brinkliškės? Även om vägen, som löpte i riktning mot den äldre bosättningen Brinkliškės, kan ha fått sitt namn just efter den (se vidare not 70). I varje fall är *Brink-stammen, sett ur det historiska skedets, områdets och den diakrona namnforskningens perspektiv, den enda möjliga och underbyggda förklaringsgrunden för vägnamnets ursprung. Jfr marknamnet Brinklinė i Zarasai distrikt och det redan nämnda bynamnet Brinkliškės (LVŽ I 569), samt det litauiska släktnamnet Brinkis (LPDBe). Det vore orimligt att härleda namnet från ett personnamn, eftersom ett objekt som en väg borde ha namngivits efter en furste eller adelsman⁶⁵, men det finns inga belägg för detta. Man får därför hypotetiskt utgå från att namnet har ett appellativiskt ursprung och kalla vägen efter ett ortnamn som bevarats i det aktuella området – Brinkliškių keliu.

^⁶⁴ I talspråket uttalades inte dubbelkonsonanten k eller g; jfr litauiska pusserė. Vittnena kan därför ha uttalat det som Brinkelis eller Bringelis.

^⁶⁵ Jfr Čelkis 2021: 53–54.

Straipsniai / Articles

25

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

SLUTSATSER

Sammanfattningsvis bör man i undersökningen av vittnesprotokollet uppmärksamma att texten skrevs omkring 1469–1477 på papper tillverkat i norra Italien. Efter att protokollet hade använts i Radvila Astikaičio rättsprocess om gränserna för godset Vyžuonos hamnade det i Radvilų-släktens arkiv, där det förvarades i fyra århundraden. Senare övertogs godset Vyžuonos av Puslovskiai, och även de dokument som hörde till godset kom i deras ägo. Protokollet förblev i Puslovskiųs händer fram till mitten av 1900-talet, då Jagiellonska universitetet i Kraków ärvde de omfattande samlingarna efter den siste representanten för släkten.

Inget säkert kan sägas om åldern på de vittnen som nämns i protokollet. Utifrån handskriftens datering kan man anta att vittnena tillhörde den andra eller tredje generationen efter Litauens kristnande. Trots en kristningsprocess som redan hade pågått i omkring ett århundrade använde många av dem fortfarande traditionella litauiska namn. Handskriften med protokollet innehåller därför mycket värdefullt material för både historisk och språkvetenskaplig forskning. Särskilt viktiga är beläggen för historiska litauiska personnamn, som:

• utökade förteckningen över historiska litauiska personnamn med 13 nya namn, vilka inte bara saknas i dagens namnbruk utan inte heller förekommer bland kända historiska personnamn: enledade och tvåledade traditionella litauiska namn Bernutis, Dauეgidas, Kičius, Madenis / Modenis, Melikis / Mėlikis, Purpšys, Raugeta / Raugėta, Rimtutis, Tratilas, Videita, Viešgalas, Žadutis / Žodutis, Žvilbutis;

• gav viktig information om litauiska namnbrukstendenser på 1400-talet. Särskilt talande är namnen på de 14 adliga vittnena från Giedraičiai, som skrevs ned tillsammans med patronymikon. Endast en representant för den andra eller tredje generationen efter storfurstendömet Litauens kristnande hade ett litauiskt namn: Daumanto; alla övriga hade kristna namn eller namn med oklart ursprung. Av de nio patronymikon som nämns (tre andra återkommer) är däremot sju litauiska. I de återstående fyra vittnesgrupperna var böndernas namn nästan jämnt fördelade efter ursprung, och de visar tydligt att litauiska namn fortfarande dominerade: bland de 31 namn som belagts för personer från Utena var 17 litauiska och 14 kristna eller av oklart ursprung; av de 23 personerna från Tauragnai hade 14 litauiska namn och 9 kristna eller namn med oklart ursprung; bland namnen på de 28 personerna från Balninkai fanns 17 personer med litauiska namn och 11 med kristna namn eller namn med oklart ursprung, medan av de återstående tre undersåtarna till Stanislovas (Stankus) Sudivojaitis hade 1 person ett litauiskt namn och 2 kristna namn eller namn med oklart ursprung. Sammantaget nämner protokollet 61 litauiska namn och 38 kristna namn eller namn med oklart ursprung.

Det framgår att spridningen av kristna namn måste ha varit direkt förknippad med utbyggnaden av kyrko- och församlingsnätverket. När protokollet upprättades fanns det endast i Giedraičiai

26

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pmirštas kelias

Sedan 1410 fanns S:t Bartolomeus kyrka, medan kyrkor i Balninkai, Tauragnai och Utena började byggas först vid övergången mellan 1400- och 1500-talen⁶⁶. Det är inte förvånande att litauiska namn var vanligare här. Även om tendensen till spridning av kristna namn är uppenbar, märks också en snabb anpassning till litauiskan av namn med ursprung i andra språk, t.ex. Jačius, Mačius / Mōčius, Pėtkus, Stānius osv.

I denna artikel tas frågan om etymologin till Brengelischen weg, Prengelsche wegk, бру́нкагелева дорога, belagt i historiska dokument, och till Brengeliškių kelio, som etablerats i litauisk historieskrivning, upp – en fråga som hittills inte har diskuterats. Det gick inte att finna något entydigt svar på frågan, och även om det föreslås att objektet som nämns i protokollet ska kallas Brinkliškių kelias, finns det därför utrymme för alternativa tolkningar. Dessutom lever ett omformat minne av denna väg kvar än i dag. Den kan betraktas som den äldsta av de kända vägarna i Litauen, tillkommen redan före statens grundande på 1200-talet.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

AGAD, AWR, 160 – Archiwum Główne Akt Dawnych w Warszawie, Archiwum Warszawskie Radziwiłłów, Dział. XXXV, 160.

ALEWI – Altlitauisches etymologisches Wörterbuch, Bd. 1 (A–M), unter der Leitung von W. Hock und der Mitarbeit von E. J. Bukevičiūtė, Ch. Schiller, bearbeitet von R. Fecht, A. H. Feulner, E. Hill, D. S. Wodko, Hamburg: Verlag Baar.

Ališauskas Vytautas 2009: Sakymas ir rašymas. Kultūros modelių tvermė ir kaita Lietuvos Didžiojoje Kunigaikštystėje, Vilnius: Aidai.

Ališauskas Vytautas, Jaszczolt Tomasz, Jovaiša Liudas, Paknys Mindaugas 2009: Lietuvos katalikų dvasininkai XIV–XVI a., ser. Bažnyčios istorijos studijos, Vilnius: Aidai.

Assmann Jan 1988: Kollektives Gedächtnis und kulturelle Identität. – Kultur und Gedächtnis, hrsg. J. Assmann, T. Hölscher, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 9–19.

Baliulis Algirdas 2006: Iš Vyžuonų praeities. – Vyžuonos, kraštas ir žmonės, sud., par. A. Vyžintas, Utena: Utenos Indra, 98–114.

⁶⁶ Rowell, sud., 2015: 215, 46 išnaša, 180, 76 išnaša, 216, 54 išnaša, 214, 42 išnaša; bažnyčių tinklo sklaidos regione kartografinį vaizdą žr. Baronas, Rowell 2015: [532]; net ir tuo atveju, jei bažnyčia Tauragnuose (Taurapilyje) buvo įsteigta 1387 m., ji buvo sudeginta vidaus karo metu 1433 m., o atkurta tik XV a. pab. (Laužikas 2005: 482).

Straipsniai / Articles

27

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

Baronas Darius 2000: Trys Vilniaus kankiniai: gyvenimas ir istorija / Tres martyres Vilnenses: vita et historia: istorinė studija ir šaltiniai, ser. Fontes ecclesiastici historia Lithuaniae, 2, Vilnius: Aidai.

Baronas Darius 2004: Aukštaitija kovų su Livonijos ordinu metu (XIII–XIV a.). – Iš Panevėžio praeities: Upytės žemei 750 metų: konferencijos pranešimai, Panevėžys: Panevėžio kraštotyros muziejus, 36–55.

Baronas Darius, Rowell Stephen C. 2015: The Conversion of Lithuania: From Pagan Barbarians to Late Medieval Christians, Vilnius: The Institute of Lithuanian Literature and Folklore.

BJ 324/99 – Biblioteka Jagiellońska, Przyb. 324/99.

BJ 329/99 – Biblioteka Jagiellońska, Przyb. 329/99.

Brandenburg Nikolaj E. 1892: Бранденбургъ, Николай Е. Родъ князей Мосальских (XV–XIX ст.) [Rod knяzej Mosal’skich (XV–XIX st.)], колл. Генеалогические и биографические справочники [koll. Genealogičeskie i biografičeskie spravočniki], Санкт-Петербургъ: тип. «Артиллерийского Журнала Фурштатская» [Sankt-Peterburg: tip. “Artillerijskogo Žurnalla Furštatskaja”].

Būga Kazimieras 1958: Apie lietuvių asmens vardus. – Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 201–269.

CDP V – Codex Diplomaticus Prussicus. Urkunden-Sammlung zur ältern Geschichte Preussens aus dem Königl. Geheimen Archiv zu Königsberg, nebst Regesten, Bd. 5, hrsg. von J. Voigt, Königsberg: Wilhelm Koch, 1857.

CEV – Codex epistolaris Vitoldi magni ducis Lithuaniae 1376–1430, collectus opera A. Prochaska, Cracoviae: Sumptibus Academiae Literarom Crac., 1882.

Čelkis Tomas 2014: Lietuvos Didžiosios Kunigaikštystės teritorija: sienų samprata ir delimitaciniai procesai XIV–XVI amžiuje, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Čelkis Tomas 2021: Lietuvos Didžiosios Kunigaikštystės kelių evoliucija. Sausumos užvaldymas, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Čelkis Tomas 2023: Senieji žmonės XIV–XVI a. Lietuvos Didžiosios Kunigaikštystės istorijos šaltiniuose. Kas jie? – Tautosakos darbai 66, 121–134. DOI: doi.org/10.51554/TD.23.66.07.

Dubonis Artūras 2011: Valstybės vardas. – Lietuvos istorija 3: XII a. – 1385 m. Valstybės iškilimas tarp Rytų ir Vakarų, par. D. Baronas, A. Dubonis, R. Petrauskas, Vilnius: Baltos lankos.

28

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pamirštas kelias

Dziarnovič Oleg I. 2017: Дзярновіч, Олег І. «Русь» и «Литва» Великого княжества Литовского в XVI–XVII вв. как этноконфессиональные и социально-географические регионы [“Rus” i “Litva” Velikogo knjažestva Litovskogo v XVI–XVII vv. kak ètnokonfessionalʹnye i socialʹno-geografičeskie regiony]. – Древняя Русь после Древней Руси: дискурс восточнославянского (не)единства [Drevnjaja Rusʹ posle Drevnej Rusi: diskurs vostočnoslavjanskogo (ne)edinstva], сост. и отв. ред. А. Доронин [sost. i otv. red. A. Doronin], Москва: Росспэн [Moskva: Rossрėn], 119–132.

Guobis Raimondas 2023: Generolo Brindelio maršas. – Anykšta, 2023 m. sausio 31 d. (antradienis) 3, 8.

Hruša Aleksandr I. 2015: Груша, Александр И. Документальная письменность Великого Княжества Литовского (конец XIV – первая треть XVI в.) [Dokumentalʹnaja pisʹmennostʹ Velikogo Knjažestva Litovskogo (konec XIV – pervaja tretʹ XVI v.)], Минск: Беларуская навука [Minsk: Belaruskaja navuka].

Hruša Aleksandr I. 2019: Груша, Александр И. Кризис доверия? Появление и утверждение правового документа в Великом Княжестве Литовском (конец XIV – первая треть XVI в.) [Krizis doverija? Pojavlenie i utverždenie pravovogo dokumenta v Velikom Knjažestve Litovskom (konec XIV – pervaja tretʹ XVI v.)], Москва, Санкт-Петербург: Центр гуманитарных инициатив [Moskva: Sankt-Peterburg: Centr gumanitarnych iniciativ].

IAK – Litauiska språkets instituts centrum för forskning om baltiska språk och namnforskning, register över personnamn belagda i historiska källor, Vilnius: Litauiska språkets institut.

Karalius Laimontas 2014: 1554 metų Balninkų dvaro valakų matavimo registras. – Istorijos šaltinių tyrimai 5, sud. A. Dubonis, Vilnius: Lietuvos istorijos institutas, 233–266.

KDL – Litauens diplomatiska kodex, utgiven av E. Raczyński, Wrocław: utgiven på Zygmunt Schletters bekostnad, 1845.

Krom Michail M. 2002: Кром, Михаил М. Введение [Vvedenie]. – Радзивилловские акты из собрания Российской национальной библиотеки. Первая половина XVI в. [Radzivillovskie akty iz sobranija Rossijskoj nacionalʹnoj biblioteki. Pervaja polovina XVI v.], сост. М. Кром [sost. M. Krom], сер. Памятники истории восточной Европы. Источники XV–XVII вв. [ser. Pamjatniki istorii vostočnoj Evropy. Istočniki XV–XVII vv.] / Monumenta historicares gestas Europae orientalis illustrantia. Fontes XV–VII saec., Москва, Варшава: Древлехранилище [Moskva, Varšava: Drevlehranilišče], 5–22.

LAA II – Litauiska SSR:s arkeologiska atlas 2: fornborgar, Vilnius: Mintis, 1975.

Laucevičius Edmundas 1967a: Popierius Lietuvoje XV–XVIII a. Atlasas, Vilnius: Mintis.

Straipsniai / Articles

29

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

Laucevičius Edmundas 1967b: Popierius Lietuvoje XV–XVIII a., Vilnius: Mintis.

Laužikas Rimvydas 2005: Tauragnų Šv. Jurgio bažnyčios XIV–XX amžiuje. – Tauragnai, sud. V. Mačiekus, P. Krikščiūnas, Vilnius: Versmė, 482–491.

LECUB IV – Liv-, estländskt och kurländskt urkundsbok, bd 4, redigerad av F. G. von Bunge, Reval: Kluge und Ströhm, 1859.

Lickevič Oleg V. 2022: Лицкевич, Олег В. Граница Великого княжества Литовского с Ливонией по Салинскому договору 1398 г. [Granica Velikogo knjažestva Litovskogo s Livonijej po Salinskomu dogovoru 1398 g.] – Актуальные проблемы международных отношений и дипломатии [Aktualʹnye problemy meždunarodnych otnošenij i diplomatii]: материалы VI Международной научно-практической конференции [materialy VI Meždunarodnoj naučno-praktičeskoj konferencii], Витебск, 19–20 мая 2022 г. [Vitebsk, 19–20 maja 2022 g.], Витебск: ВГУ имени П. М. Машерова [Vitebsk: BGU imeni P. M. Mašerova], 48–52.

RIB 20 – Litauiska metrikan [Lietuvos metrika] 1: Rättsfallböckerna [Knigi sudnych del], ser. Ryska historiska biblioteket, utgivet av den kejserliga arkeografiska kommissionen [ser. Russkaja istoričeskaja biblioteka, 20, Sankt Petersburg: Kejserliga arkeografiska kommissionen [Sankt-Peterburg: Imperatorskaja Archeografičeskaja komissija], 1903.

LIŠ I – Litauiska SSR:s historiska källor 1: den feodala perioden, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1955.

LKŽe – Litauisk ordbok 1–20 (1941–2002), redaktionskollegium G. Naktinienė, J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė, chefsredaktör G. Naktinienė, elektronisk version, Vilnius: Litauiska språkets institut, 2008 (uppdaterad version, 2018). Tillgänglig på internet: https://ekalba.lt/lietuviu-kalbos-zodynas/ [hämtad 2024–07–20].

LLP – Lietuvių liaudies padavimai, sud. N. Vėlius, Vilnius: Mintis, 2010.

LPDBe – Databas över litauiska efternamn. Tillgänglig på internet: https://ekalba.lt/pavardziu-duomenu-baze/ [hämtad 2024–07–18].

LVŽ I – Litauisk ortnamnsordbok 1 (A–B), redaktionskollegium L. Balodė, V. Blažek, G. Blažienė, V. Kardelis, A. Ragauskaitė, S. Temčinas, J. Udolph, Vilnius: Litauiska språkets instituts förlag, 2008.

Maciejauskienė Vitalija 1991: Lietuvių pavardžių susidarymas XIII–XVIII a., Vilnius: Mokslas.

Malczewska Mirosława 1985: Latyfundium Radziwiłłów w XV do połowy XVI wieku, Warszawa, Poznań: Państwowe wydawnictwo naukowe.

30

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pamirštas kelias

MMAH VI – Monumenta Medii Aevi Historica Res Gestas Poloniae Illustrantia 6, innehåller: Codicem Epistolarem Vitoldi Magni Ducis Lithuaniae, Editionum Collegii Historici Literarum Cracoviensis N 23, Cracovie Sumptibus Academiae Literarum Crac, Typis Vlad. L. Anozyo et Comp., 1882.

Petrauskas Rimvydas 2003: Lietuvos duomenė XIV a. pabaigoje – XV a.: sudėtis, struktūra, valdžia, Vilnius: Aidai.

Petrovskij Nikandr A. 1966: Петровский, Никандр А. Словарь русских личных имен [Slovar’ russkich ličnych imen], Москва: Советская энциклопедия [Moskva: Sovetskaja ènciklopedija].

PUB I – Preußisches Urkundenbuch, bd 1: del 1, 2, utg. av Ph. Dr. Wölky, A. Seraphim, Königsberg i Pr.: Hartungsche Verlagsdruckerei, 1882–1909.

Pugačiauskas Virgilijus, Mastianica-Stankevič Olga 2021: The Historical Memory of the 1812 War in Lithuania in the 19th and Early 20th Centuries: A Complex Process. – Lithuanian Historical Studies 25(1), 59–97.

PVS – Litauenska republikens medborgares namnförteckning. Tillgänglig på internet: https://vardai.vlkk.lt/ [hämtad 2024–07–17].

Rábai Krisztina 2021: The Usage and Acquisition of Paper in the Jagiellonian Courts, 1490–1507. – The Paper Trade in Early Modern Europe Practices, Materials, Networks, ed. D. Bellingradt, A. Reynolds, Leiden, Boston: Brill, 218–243.

Ragauskienė Raimonda 2015: Dingę istorijoje. XVI a. Lietuvos Didžiosios Kunigaikštystės bajorijos privatūs archyvai, Vilnius: Lietuvos istorijos instituto leidykla.

RLA – Русско-ливонские акты, собранные К. Е. Напьерским, изданы Археографическою комиссиею, Санктпетербургъ: въ типографіи императорскойакадеміи наук, 1868. / Rissisch-Livländische Urkunden, gesammelt von K. E. Napіersky, hrsg. von der archäographischen Commission. St. Petersburg: Buchdruckerei der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften, 1868.

Rold Da Orietta 2022: Paper in Medieval England: From Pulp to Fictions, Cambridge: Cambridge University Press.

Rowell Stephen C., sud., 2015: Acta primae visitationis diocesis Vilnensis anno Domini 1522 peractae: Vilniaus Kapitulos Archyvo Liber IIb atkūrimas, įvado aut. S. C. Rowell, ser. Historiae Lituaniae Fontes Minores, 8, Vilnius: Lietuvos istorijos institutas.

RSB – Rigas skuldbok (1286–1352), utg. av Dr. Hermann Hildebrand, Sankt Petersburg: Commissionäre der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften, 1872.

Sinkevičiūtė Daiva 2018a: Nežinomi Lietuvos Metricos senieji lietuvių dvikamieniai asmenvardžiai. – Baltistica 53(1), 117–132.

Straipsniai / Articles

31

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

Sinkevičiūtė Daiva 2018b: Nežinomi Lietuvos Metrikos dvikamieniai asmenvar­džiai su pirmaisiais apeliatyviniais dėmenimis. – Baltistica 53(2), 303–325.

Sinkevičiūtė Daiva 2019: Lietuvių dvikamienių vardų antrojo kamieno perdirbiniai – pagoniško ir krikščioniškojo vardyno sąveikos rezultatas? – Baltistica 54(2), 349–359.

Słownik XIII – Geografisk ordbok över kungariket Polen och andra slaviska länder 13, under red. av B. Chlebowski, Warszawa: Druk „Wieku“, 1893.

SSNO I–VII – Ordbok över fornpolska personnamn 1–7, Wrocław: Zakład Narodowy imienia Ossolińskich, Polska vetenskapsakademiens förlag, 1965–1987.

Šmigelskytė-Stukienė Ramunė 2009: Lietuvos valstybės teritorija ir sienos XIII–XVIII amžiuje. – Lietuvos sienos. Tūkstantmečio istorija, Vilnius: Baltos lankos, 8–65.

Tęgowski Jan 1999: Pierwsze pokolenia Giedyminowiczów, Poznań–Wrocław: Wydawnictwo Historyczne.

U W K L II – Ämbetsmän i Storhertigdömet Litauen. Förteckningar 2: Trakaj vojvodskap på 1300–1700-talen, utarb. av H. Lulewicz, A. Rachuba, P. Romaniuk, A. Haratym; med medverkan av A. Macuka och J. Aniszcza­nka, Warszawa: DiG, 2004.

Vaitkevičius Vykintas 2006: Senosios Lietuvos šventvietės. Aukštaitija, Vilnius: Diemedis.

Vaivada Vacys 2015a: Christianizacijos plėtra Žemaitijoje XV a. pabaigoje – XVI a. pirmojoje pusėje remiantis asmenvardžių duomenimis: Karšuvos valsčiaus pavyzdys. – Kultūra – ekonomika – visuomenė: sąveika ir pokyčiai viduramžiais ir ankstyvaisiais naujaisiais laikais Baltijos rytinėje pakrantėje, sud. M. Ščiavinskas, Klaipėda: Klaipėdos uni­versiteto leidykla, 205–219.

Vaivada Vacys 2015b: Christianizacijos plėtra Žemaitijoje XV a. pabaigoje – XVI a. pirmojoje pusėje remiantis asmenvardžių duomenimis: Kražių valsčiaus pavyzdys. – Kultūra – ekonomika – visuomenė: sąveika ir pokyčiai viduramžiais ir ankstyvaisiais naujaisiais laikais Baltijos rytinėje pakrantėje, sud. M. Ščiavinskas, Klaipėda: Klaipėdos uni­versiteto leidykla, 220–244.

Vaivada Vacys 2015c: Christianizacijos plėtra Žemaitijoje XV a. pabaigoje – XVI a. pirmojoje pusėje remiantis asmenvardžių duomenimis: Telšių valsčiaus pavyzdys. – Kultūra – ekonomika – visuomenė: sąveika ir pokyčiai viduramžiais ir ankstyvaisiais naujaisiais laikais, Baltijos rytinėje pakrantėje, sud. M. Ščiavinskas, Klaipėda: Klaipėdos uni­versiteto leidykla, 245–261.

Valikonytė Irena 2023: Rex iustissimus: valdovo teismas Lietuvos Didžiojoje Kunigaikštystėje XV a. pabaigoje – XVI a., Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

32

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pamirštas kelias

Vanagas Aleksandras 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

VK – Ortortsregister över ortnamn upptecknade ur levande språkbruk, Institutet för det litauiska språket, Centrum för forskning om baltiska språk och namn, Vilnius: Institutet för det litauiska språket.

VŽ – Ortnamnslexikon, red. A. Pupkis, M. Razmukaitė, R. Miliūnaitė, huvudred. A. Pupkis, Vilnius: Institutet för vetenskaplig och encyklopedisk utgivning, 2002.

Vattenmärkesamlingen Piccard Online, nr 70183. Tillgänglig på internet: https://www.wasserzeichen-online.de/wzis/struktur.php?ref=IT1365-PO-70183 [hämtad 2024–06–13].

Wojtkowiak Zbysław 2005: Lithuania Transwiliensis saec. XIV–XVI. Podziały Litwy północnej w późnym średniowieczu, Poznań: Wydawnictwo Poznańskie.

Wolff Józef 1895: Kniaziowie litewsko-ruscy od końca czternastego wieku, Warszawa: drukiem J. Filipowicza.

Xawery 1998: Xawery Pustłowski. Czas nie stracony. Wystawa, Kraków: Terra Nowa.

Zabiela Gintautas 1992: Nalšia Lietuvos valstybės kūrimosi išvakarėse. – Rytų Lietuva. Istorija, kultūra, kalba, Vilnius: Mokslas, 12–24.

Zinkevičius Zigmas 2005: Krikščionybės ištakos Lietuvoje: Rytų krikščionybė vardyno duomenimis, Vilnius: Katalikų akademija.

Zinkevičius Zigmas 2008: Lietuvių asmenvardžiai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Zlot Izabela 2018: Katalogi i inwentarze księgozbiorów Zygmunta Pusłowskiego. – Biuletyn Biblioteki Jagiellońskiej 68, 99–122.

Straipsniai / Articles

33

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

Kartläggning av Vyžuonos gränser: personnamn från 15^th-talet och det bestående arvet från nordöstra Litauen

SAMMANFATTNING

Studien ger en detaljerad analys av ett protokoll från vittnesförhör 1469–1477, där vittnen från Giedraičiai, Utena, Tauragnai och Balninkai medverkade. Detta protokoll, som publiceras som bilaga, nedtecknades på rutenska av en anonym domstolstjänsteman och dokumenterar vittnesmålen från 99 adelsmän och bönder. Dessa vittnen, som fördes fram av den litauiske stormannen Radvilas Astikaitis (pol. Radziwiłł Óścikowicz), bekräftade enhälligt gränserna för godset Vyžuonos, vilka hade fastställts av storfursten Algirdas (†1377) omkring ett sekel tidigare längs vägen Brinkliškės.

Forskningen följer protokollets historia och visar att det efter rättegången förvarades av familjen Radziwiłł i omkring fyra århundraden. Efter att Vyžuonos övergått till familjen Pusłowski förblev protokollet i deras ägo fram till mitten av 20^th-talet. När den siste medlemmen av familjen Pusłowski, Xawery Pusłowski, avled, ärvde Jagellonska universitetet i Kraków hans omfattande samling, däribland protokollet. Protokollet förvaras nu i universitetsbiblioteket under signum BJ 329/99, men bladen i denna enhet är inte numrerade.

Dokumentet ger värdefulla insikter i det litauiska namnförrådet genom att dokumentera namnen på 99 vittnen från 1400-talets andra hälft. Några av namnen har bevarats som förnamn eller efternamn i dagens Litauen. Särskilt betydelsefulla är dock de namn som har fallit ur bruk, såsom Bernutis, Daugėidas, Kičius, Madenis / Modenis, Melikhis / Mėlikis, Purpšys, Raugeta / Raugeita, Rimtutis, Tratilas, Videita, Viešgalas, Žadutis / Žodutis, Žvilbutis.

Forskningen blottlägger också viktig extralingvistisk information som är relevant för studiet av litauers och andra baltiska folks personnamn. Den visar tendenser i namngivningspraxis, hur social status påverkade namngivningskonventionerna under perioden samt hur vanliga litauiska namn var jämfört med namn av annat ursprung.

Inkommen den 15 augusti 2024.

DARIUS IVOŠKA

Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius, Lietuva

[email protected]

ANDREJ RYČKOV

Lietuvos istorijos institutas Tilto g. 17, LT–01101 Vilnius, Lietuva

[email protected]

34

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pmirštas kelias

BILAGA 1

Publikationstexten är uppdelad i meningar, medan styckena motsvarar manuskriptets stycken. Versaler och gemener samt meningsinterpunktion har moderniserats. Bokstäver som i manuskriptet skrivits ovanför raden återges i publikationen kursiverade. Redaktionella tillägg som kompletterar textens innebörd anges inom hakparenteser. Förkortningar skrivs ut och utelämnade bokstäver anges inom parentes. Vetenskapliga kommentarer ges i fotnoter, där personer och orter identifieras.

De flesta kyrilliska bokstäver som inte längre används har behållits: ѡ, ъ, є, ѧ. Endast formen på två bokstäver har ändrats. Manuskriptets bokstav ѹ återges som у och ѡ som я. Det bör noteras att endast i ordet Оутену̃ motsvarar formen på bokstaven у dagens bokstav у.

B. v. [1469–1477] m.

Medlemmar av gemenskaperna i Giedraičiai, Utena, Tauragnai och Balninkai samt tre undersåtar till Stanislovas (Stankus) Sudivojaitis vittnar om att storfursten av Litauen Algirdas fastställde gränsen för Vyžuonai gods vid Užpaliai längs Brinklįškiai-vägen.

Original: BJ 329/99, fol. [onumrerat]. Papper, texten är skriven i två kolumner på ett blad som mäter 32 × 21 cm. Vattenmärke – ett oxhuvud, daterat till 1469 (Wasserzeichensammlung Piccard Online, nr 70183; åtkomst på internet: https://www.wasserzeichen-online.de/wzis/struktur.php?ref=IT1365-PO-70183. Fyra arkivanteckningar på bladets verso: 1) en anteckning från ungefär mitten till andra hälften av 1500-talet: Swiadkowie na uszpolskiej ziemię radziwiłowskiej; 2) en anteckning med skolad handskrift från ungefär slutet av 1500-talet: Regestr stary swiadkow na rozgraniczenie miedzy Uszpolom a Wizunami; 3) en anteckning från första hälften av 1700-talet: No(mer) 10. Fasc(ykuł) 7. wizunskich; 4) en anteckning från ungefär 1700–1800-talet: Regestr swiadkow o rozgraniczenia ziemi ouszpolskiej y outency: bryndhielowa droga, którą czynił Olhird.

Avskrift (translitterering med polska bokstäver från slutet av 1700-talet – början av 1800-talet): BJ 324/99, fol. [onumrerat].

[Vänster kolumn:] Ⱉ Ушполскую⁶⁷ землю. Пана Родивилловых⁶⁸, воевод(ы) троцкого, свѣдковъ. И на перво выставил кґедроитцкіи⁶⁹ паны у головах: Доумонтъ Вѡиневич, Юшко Яктaилович,

⁶⁷ Nuvarande Užpalai samhälle (Užpaliai äldsteskap, Utena kommun).

⁶⁸ Radvila Astikaitis (†1477) var vojvod av Trakai 1466–1477 (Petrauskas 2003: 215–216; UWKL II 225).

⁶⁹ Nuvarande Giedraičiai samhälle (Giedraičiai äldsteskap, Molėtai kommun).

Straipsniai / Articles

35

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

Машко Кгинивилович, Ганцусь Кгоилевич, Мицко Кгинивилович, Пашко Довкгвидович, Петрауш Шереикович, Петко Рачевич, Станко Монкгаилович, Волотко брат его, Өндриушко Можеикович, Ганьт Кгинтовтович, Станко брат его, Станко Чижевич. А все сказали в один голос: „Знаем, что граница — бринкгелевская дорога⁷⁰, а Өлькгирдь⁷¹ установил границу“. Оутенци⁷². По именам: Кгинеить Крячевич, Моденис, Еда, Пиктюс, Петкус, Іацко, Тратил, Въжъгал, Данеико, Римтис, Бенюс, Китиос, Стерькша, Өвгути, Молюос, Милеишис, Ганос, другой Пиктюс, Якуб, Ровкгета, Данило, Рустеико, Спятюос, Миколаи пристав, Сирьвид, Мъликис, другой

70 I historiografin var den känd som vägen Brengeliškiai, Brengelis, Prengeliškiai eller Prengelis. Den nämns i Salynasfreden från 1398 mellan Litauen och Tyska orden samt i ordens överenskommelse från 1402 med den litauiske hertigen Švitrigaila; jfr KDL 255; LECUB IV 205, 219, 224, 412; CDP V 168; CEV 52, 82. Översättning till litauiska av Salynasfreden: LIŠ I 82–83; vägnamnet litauiserades beroende på vilken form som användes i avskriften av fördraget (Brengelishe eller Prengelsche), jfr Šmigelskytė-Stukienė 2009: 13; Čelkis 2014: 113, 114, 156; 2021: 54, not 215. Olegas Lickevičius uppmärksammade att vägen som nämns i Salynasfördraget (Brengelischen weg, Prengelsche weҝk), som sträckte sig i trakten kring Užpaliai, Utena och Tauragnai, sannolikt kan knytas till fornborgen Brinkiškė och sjön med samma namn (nuvarande Daugailiai äldresi, Utena kommun) (Lickevič 2022: 50). Om Brinkiškės fornborg, se LAA II 42; Vaitkevičius 2006: 389. I regionen finns fler ortnamn med samma rot Brinkir Brinkl-, se LVŽ I 569. Det är sannolikt att lokalsamhällena bevarade en omformad erinran om denna väg under många århundraden. Minnet kan ha bevarats inte bara för att lokalsamhällena använde vägen, utan också för att de var skyldiga (både bönder och adelsmän) att underhålla den. Jfr Čelkis 2021: 103–110. Etnografiska expeditioner 1937 och 1974 i trakten kring Švedasai (i Švedasai och byn Miliniškiai) dokumenterade Brindelis väg (på kartotekskortet står vägar). Enligt V. Raginytė, som samlade in materialet 1974: ”Brindelis lilla väg är en liten väg som förbinder landsvägarna till Rokiškis och Utena. Man säger att general Brindelis ledde sin armé längs den på Napoleons tid” (Institutet för litauiska språkets kartotek över ortnamn upptecknade ur levande språkbruk, Centrum för forskning om baltiska språk och namn (VK)). I dagens Litauen är endast två platser kända med Napoleons namn: Napoleons berg, Napoleons mössa (VŽ 239); enligt Virgilius Pugačiauskas och Olga Mastianica-Stankevič betraktades kriget 1812, sett ur den litauiska nationella väckelsens perspektiv i början av 1900-talet, som en angelägenhet för polacker och poloniserad adel och utgjorde därför en främmande plats i det historiska minnet. Å andra sidan lämnade Napoleons och hans soldaters fälttåg djupa spår i den muntliga folkkulturen, jfr Pugačiauskas, Mastianica-Stankevič 2021: 86–91; Vaitkevičius 2006: 36 (Paneriai), 51 (Brandelikiškės), 107 (Dūdai), 141 (Variekosjön), 192 (Akušė), 242 (Mintaučiai), 262 (Skudutiškis), 266 (Svobiškėlis), 298 (Mežionys), 305 (Raudonė), 309 (Sudota), 327 (Čelniukai), 344 (Kupriai), 348 (Linkmenys), 354 (Naujasis Daugėliškis, Navikai), 365 (Rimšėnai), 371 (Tverečius), 389 (Daugilis), 392 (Deguliai), 406 (Kirkiai), 421 (Pakalniai), 444 (Šeimatis), 534 (Ažušiliai), 609 (Aželiai), 645 (Salakas), 652 (Stelmužė); LLP 104–105, 117, 118, 120, 202. Den omformade minnestraditionen, där vägen förknippas med Napoleons armé – general Brindelis väg – lever kvar i trakten kring Švedasai än i dag (Guoḃis 2023: 3, 8).

71 Storfursten av Litauen Algirdas (†1377), se Tęgowski 1999: 47–57.

72 Här avses invånarna i Utena. Nuvarande Utena stad (Utena stadsseniūnija, Utena kommun).

36

Acta Linguistica Lithuanica XCI

Brėžiant Vyžuonų ribą: Šiaurės rytų Lietuvos XV a. asmenvardžiai ir (ne)pamirštas kelias

Rimtutė, Bilia, Bilčak, Martin, Matėi. Och de sade alla med ett och samma ord: ”Gränsen är Brinklės väg.”

[Höger kolumn:] Även biskopens⁷³ folk vittnade, tauragnaborna⁷⁴ — Romeiko, Žirblis, Kgirdeiko, Narvio, Iatosj, Moldūti, Purpšis, Sovikgint, Berni, Dovėtait, Videito, Likšis, Jakub, Giten, Ivan, Eikgint, Evneiko, Kgit, Buskut, Žoduti, Petr, Rut, Stanius. Och de vittnade alla med samma ord.

Även hertig Ivan Jurjevitjs⁷⁵ folk, från Balninkai⁷⁶, vittnade: Rimkus, Tričis, Narūti, Netikša, Motius, Beeitis, Droseiko, Mikolaj, Mikgos, Bernuti, Dokgili, Sukgint, Žvilbut, Dovgait, Bilas, Tivus, Molžus, Bin, Miloš, Stanius, Moteiko, Iakont, Mitius, Možeiko, Sukgintovitj, en annan Možeiko, Mitr, Sovikgeð. Och alla dessa vittnen sade samma sak.

Herr Stanko Sudivojevitjs⁷⁷ folk: Eda Ekimovitj, hans bror Monivil, Eka. De vittnade med samma ord.

⁷³ Sannolikt Vilnius biskop Jonas Losovičius (†1481) (Ališauskas ir kt. 2009: 123–124). Redan 1387 skänkte Polens kung och storfursten av Litauen Jogaila Tauragnai till Vilnius biskopars försörjning (Baronas, Rowell 2015: 459–460).

⁷⁴ Här avses invånarna i Tauragnai. Nuvarande Tauragnai småstad (Tauragnai seniūnija, Utena kommun).

⁷⁵ Sannolikt hertig Jonas Jurgaitis Alšėniškis (†1481). Hittills har inga uppgifter funnits om att hertig J. J. Alšėniškis härskade över Balninkai eller en del av orten. Det är ändå känt att Balninkai (eller åtminstone en del av orten) tillhörde hans släkting, hertig Andriejus Simonaitis Alšėniškis. Efter hertig A. S. Alšėniškis och hans änkas död 1486 skänkte Polens kung och storfursten av Litauen Kazimieras Jogailaitis dessa egendomar till Trakais vojvodinna Ona, Martynas Goštautas änka (Wolff 1895: 107, 97–98). Mer om Balninkai, se Wojtkowiak 2005: 65–67; Karalius 2014: 235–237.

⁷⁶ Här avses invånarna i Balninkai. Nuvarande Balninkai småstad (Balninkai seniūnija, Molėtai kommun).

⁷⁷ Stanislovas (Stankus) Sudivojaitis († före 1481–09–06) (Petrauskas 2003: 299–300).

Straipsniai / Articles

37

DARIUS IVOŠKA, ANDREJ RYČKOV

BILAGA 2

BJ 329/99, 1. [nenumeruotas]

38

Acta Linguistica Lithuanica XCI