Acta Linguistica Lithuanica 2025, vol. 93, s. 1–17 Innehållslänk / Länk till innehåll ISSN 2669-218X (online / elektronisk)

GRUNDTON OCH INTENSITET HOS VISSA LITAUISKA MARKÖRER FÖR EPISTEMISK MODALITET OCH MODALA FRASER

Grundfrekvens och intensitet hos litauiska markörer för epistemisk modalitet och modala fraser

EMILIJA CARBONI Vytautas Magnus-universitetet E-post: [email protected] ORCID ID: https://orcid.org/0009-0007-5232-4479 Forskningsinriktning: fonetik.

https://doi.org/10.35321/all93-03

SAMMANFATTNING

Den studie som beskrivs i artikeln syftar till att fastställa de viktigaste egenskaperna hos grundton och intensitet i modala fraser: vilken grundton och intensitet som kännetecknar modala fraser, huruvida modalitetsmarkörer utmärker sig genom grundton och intensitet samt huruvida dessa drag kan signalera olika grader av visshet i modala fraser. Undersökningsmaterialet består av 17 meningar med lexikala modalitetsmarkörer, en mening där modalitet uttrycks fonetiskt samt en modalitetsmässigt neutral mening. Dessa meningar lästes in tre gånger vardera. De akustiska parametrar som valdes för undersökning (medelvärde, minimum och maximum för grundton och intensitet) fastställdes med ljudanalysprogrammet „Praat“. Totalt analyserades 57 inspelningar. I studien tillämpas experimentella, instrumentella ljudanalytiska och deskriptiva metoder. Resultaten visar att fraser som imiterar osäkerhet har något högre grundtonsparametrar och lägre intensitet än neutrala fraser med samma struktur. Modala fraser med modalitetsmarkörer tenderar att ha högre grundton och större intensitet än den neutrala frasen, men resultaten är inte entydiga. Modala ord kännetecknas av högre grundton och större intensitet än resten av frasen. Därmed framhävs de, och frasens modalitet betonas. Fraser som uttrycker större eller mindre visshet uttalas med högre intensitet och lägre grundton än fraser som uttrycker tvivel.

NYCKELORD: intensitet, modalitet, modalitetsmarkörer, grundton.

Copyright © 2025 Emilija Carboni. Utgiven av Litauiska språkets institut. Detta är en Open Access-artikel som distribueras enligt villkoren i Creative Commons Attribution-licensen, vilken tillåter obegränsad användning, distribution och reproduktion i alla medier, förutsatt att den ursprungliga författaren och källan anges. // Utgiven av Litauiska språkets institut. Denna artikel är fritt tillgänglig och distribueras enligt villkoren i licensen „Creative Commons“ Attribution, som tillåter obegränsad användning, distribution och återgivning i vilket medium som helst, under förutsättning att författaren och källan anges.

Mottaget: / Gauta: 2025–06–20. Godkänt: / Priimta: 2025–12–05.

1

ABSTRACT

Studien syftar till att identifiera de viktigaste kännetecknen för grundfrekvens (tonhöjd) och intensitet i modala fraser: vilken tonhöjd och intensitet som är typiska för modala fraser, huruvida modala ord markeras genom tonhöjd och intensitet samt huruvida dessa drag kan signalera varierande grader av säkerhet i modala fraser. Studiematerialet består av 17 meningar som innehåller lexikala modalitetsmarkörer, tillsammans med en mening där modalitet uttrycks fonetiskt och en neutral mening. Varje mening lästes tre gånger. De utvalda akustiska parametrarna för analys (medelvärde, minimum och maximum för tonhöjd och intensitet) fastställdes med hjälp av ljudanalysprogrammet ”Praat”. Totalt analyserades 57 inspelningar. Studien använder experimentella, instrumentella akustiska analysmetoder och deskriptiva metoder. Resultaten visar att fraser som simulerar osäkerhet uppvisar något högre tonhöjdsparametrar och lägre intensitet jämfört med neutrala fraser med samma struktur. Modala fraser som innehåller modalitetsmarkörer tenderar att ha högre tonhöjd och större intensitet än den neutrala frasen, även om resultaten kan variera. Modala ord markeras med högre tonhöjd och större intensitet än resten av frasen, vilket därigenom betonar frasens modalitet. Fraser som uttrycker högre eller lägre grad av säkerhet uttalas med större intensitet och lägre tonhöjd jämfört med fraser som uttrycker tvivel.

NYCKELORD: grundfrekvens, intensitet, modalitet, modalitetsmarkörer.

INLEDNING

Modalitetskategorin väcker fortfarande betydande diskussion inom lingvistiska arbeten, och därför är det ganska svårt att ge en exakt definition av modalitet. Begreppet kom in i lingvistiken från logiken, som nu kallas modal logik (lat. modus – sätt, harmoni, modus), där de så kallade ”modaliteterna <...> är avsedda att semantiskt definiera utsagans sanningshalt” (Kaufmann et al. 2006: 71) (här och på andra ställen översatt av artikelns författare), och modalitet beskrivs således av logiker och filosofer med utgångspunkt i begreppen möjlighet / omöjlighet (eng. possibility / impossibility) och nödvändighet (eng. necessity).

Inom lingvistiken betraktas modalitet som en semantisk språkkategori. På vissa håll betraktas modalitet, med utgångspunkt i logikernas tankar, som ”ett lingvistiskt fenomen som med grammatiska medel gör det möjligt att tala om situationer som inte nödvändigtvis är verkliga” (Portner 2009: 1); med andra ord uttrycker den förhållandet mellan utsagan och verkligheten (i vilken grad utsagan är sann, möjlig). På andra håll utgår man från filosofernas uppfattning, enligt vilken modalitet också kan visa talarens inställning till propositionens innehåll (jfr Lyons 1977; Perkins 1983; Kaufmann et al. 2006 och andra), det vill säga modalitet betraktas som ett språkligt medel som gör det möjligt att uttrycka ”talarens bedömning” (Palmer 2003: 3), eller som visar ”inställningen till den omtalade situationen” (Nuyts 2006: 1). Enligt litauiska lingvister uttrycks modalitet, som semantisk kategori, i varje mening och visar ”innehållets förhållande till den objektiva verkligheten” (Sriubaitė 2011: 252). Även om vissa lingvisters uppfattningar skiljer sig åt, har försök gjorts att systematisera denna kategori.

Lingvistisk modalitet försöker man i den akademiska litteraturen beskriva genom att redogöra för dess typer och uttryckssätt, varför olika indelningar förekommer. I teoretiska ansatser där modalitet undersöks ur talarens perspektiv skiljer man mellan två typer: situationsdeltagarberoende (eng. participant-internal modality) och situationsdeltagaroberoende (eng. participant-external modality) modalitet, vilka uttrycker deltagarens förmåga eller behov samt de omständigheter som gör situationen möjlig eller nödvändig (van der Auwera, Plungian 1998: 80). Det är svårt att definiera alla möjliga situationer, och dessutom kan var och en av dem uttryckas på olika sätt. Trots detta har försök gjorts, till exempel av Michaelis R. Perkins (1983), som i sin beskrivning av modalitet,

2

utgår från de begrepp som skiljs åt inom modal logik: aletisk, deontisk, temporal, epistemisk, volitiv, kausal, evaluativ och probabilistisk modalitet. Ibland väljer man att söka efter konkreta modalitetsmarkörer i förhoppningen att exempelvis ”modalsystemet i engelskan bäst illustreras av de modala verbens funktioner”^¹ (Palmer 2003: 2). Enligt Paul Portner (Portner 2009: 2) är det lämpligaste sättet att undersöka modalitet att ta reda på med vilka uttrycksmedel den markeras; i engelskans ”semantik analyseras därför först hjälpverb <...>, adverb <...> och adjektiv <...>, vilka har starkast samband med beskrivningen av hypotetiska situationer”^².

Sammanfattningsvis av lingvisternas uppfattningar framgår att varje definition av modalitet leder till en tudelning: den ena modaliteten visar talarens förhållande till utsagans innehåll, medan den andra visar utsagans innehålls förhållande till verkligheten. I akademisk litteratur skiljer man därför mellan epistemisk och icke-epistemisk modalitet. Det råder vanligtvis ingen oenighet om den första termen; den härstammar från det grekiska ordet episteme, som betyder kunskap, insikt, och således beror även epistemisk modalitet på den kunskap talaren har (jfr Kaufmann et al. 2006; Portner 2009) eller på avsaknaden av sådan kunskap (jfr Perkins 1983), exempelvis: Jag är inte säker på om dessa läkemedel orsakar biverkningar. För en sådan tolkning använder man vanligtvis de redan nämnda begreppen säkerhet, osäkerhet och tvivel. Detta är den mest använda typen av modalitet, som ”visar graden av talarens säkerhet beträffande det som sägs” (de Haan 2006: 29), och den kan uttryckas på många olika sätt.

I litauiska språkvetenskapliga arbeten används begreppet epistemisk modalitet på liknande sätt; det hävdas att den visar ”i vilken utsträckning ett visst påstående av talaren överensstämmer med verkligheten och i vilken grad talaren är övertygad om det som han eller hon talar om” (Jasionytė-Mikučionienė 2015: 1). Dessutom inses det att det i det verkliga språket är svårt att definiera talarens verklighetsbedömning, och det anges att detta ”är en gradvis bedömning, eftersom dess spektrum omfattar både epistemisk säkerhet och epistemiskt tvivel (osäkerhet). Det är naturligt att det mellan dessa två ytterligheter finns många mellanliggande varianter” (Usonienė 2016: 64).

Icke-epistemisk modalitet är betydligt svårare att beskriva; på vissa håll (de Haan 2006; Česnulienė 2012) kallas den helt enkelt deontisk (eng. deontic modality), men i de flesta fall delas den in i deontisk och dynamisk (eng. dynamic modality) modalitet (Palmer 2003; Kaufmann et al. 2006; Nuyts 2006; Šolienė 2013 och andra). Med deontisk modalitet (gr. deon – plikt) uttrycks traditionellt ”den moraliskt ansvariga aktörens nödvändighet eller möjlighet att utföra vissa handlingar” (Lyons 1977: 823). Denna modalitetstyp skiljer sig således från den epistemiska genom att den beror på yttre faktorer och inte beskriver utsagans innehåll; den ”bygger på en social eller etisk norm” (Jasionytė-Mikučionienė 2016: 3) och visar vad som är ”acceptabelt eller oacceptabelt” (Portner 2009: 2), exempelvis: Du måste studera.

I vissa arbeten skiljer man mellan dynamisk modalitet, som till skillnad från deontisk modalitet visar inte en yttre föreskrift utan subjektets inre möjlighet och förmåga (jfr Palmer 2003; Nuyts

^¹ ”Modalitetsystem illustreras bäst av de modala verbens funktioner <...>” (Palmer 2003: 2).

^² ”I semantiken har denna strategi gått ut på att först studera vissa hjälpverb som must, vissa adverb som maybe och vissa adjektiv som possible, eftersom betydelserna hos dessa uppenbarligen har att göra med situationer som inte är verkliga” (Portner 2009: 2).

3

2006), även om subjektet endast är grammatiskt, till exempel Dessa läkemedel kan orsaka biverkningar. Eller så kan den dynamiska möjligheten också bero på yttre omständigheter, till exempel Han kan fly (dvs. det finns inga hinder för detta) (jfr Palmer 2001: 77; van der Auwera, Plungian 1998: 80). Även i litauisk språkvetenskap definieras dynamisk modalitet som en möjlighet eller nödvändighet som uppstår av vilka orsaker som helst, när ”en viss situation eller handling beskrivs som möjlig eller nödvändig på grund av de yttre omständigheter som villkorar den, på grund av subjektets-deltagarens förmågor eller vilja” (Šolienė 2013: 28).

Det finns också andra undertyper av modalitet och sätt att skilja dem åt, till exempel den aletiska modalitet som Jan Nuyts (2006) behandlar, den diskurs-, sats- och satsdelsmodalitet som P. Portner nämner (Portner 2009), eller Johan van der Auweras och Vladimir Plungians modalitet som är beroende respektive oberoende av situationens deltagare (van der Auwera, Plungian 1998), men i andra forskares arbeten benämns eller analyseras de inte närmare.

De huvudsakliga modalitetstyper som diskuterats försöker man oftast särskilja utifrån lexikala uttrycksmedel; de vanligaste är modala adverb och partiklar (till exempel: kanske, måhända, troligen, verkligen), particip (till exempel: möjligt, sannolikt, möjligt), mentala verb (eng. mental state predicate) (till exempel: tänka, anse), hjälpverb (till exempel: kunna, ha, måste) och substantiv (till exempel: möjlighet, sannolikhet) (jfr Nuyts 2001; Šolienė 2013; Usonienė 2016). Som grammatiska uttrycksmedel betraktas modus och tempus, till exempel Dessa läkemedel skulle kunna orsaka biverkningar. För att uttrycka epistemisk modalitet används i engelskan oftast modala verb (Šolienė 2007), som i vissa forskares arbeten (Perkins 1983 med flera) också kallas primära modala markörer, till exempel kunna (eng. can / may), måste (eng. must), eller will, som anger en framtida handling. Litauiskan är i detta avseende mycket mer flexibel, och modala verb kan ersättas med partiklar och adverb, till exempel troligen / sannolikt / kanske orsakar dessa läkemedel biverkningar.

Analysen av modalitet i engelskan har redan en tradition, med fler teoretiska arbeten och empiriska studier. I alla språk finns det emellertid inte uppenbara uttryck för eller motsvarigheter till modalitet. Italienskan ”har till exempel inga konkreta markörer för att uttrycka epistemisk modalitet och inte heller några tydliga grammatiska former” (Pietrandrea 2005: 61); de viktigaste modala markörerna anses vara de italienska verben måste (it. dovere) och kunna (it. potere), närmare bestämt deras futurum- och konditionalisformer (ibid.). Även om modalitet kan uttryckas på olika sätt i olika språk, antar man att ”i språk där det inte finns någon separat klassificering av modala markörer används andra språkliga medel för att uttrycka modalitet: vissa adverb, intonation, ordföljd i satsen, specifik användning av modus” (Favaro 2023: 22); man kan alltså säga att modalitet betraktas som en universell språklig kategori, men att dess uttryck skiljer sig mellan språken.

Den största delen av arbetena om modalitet i litauiskan utgörs av jämförande studier av litauiska och engelska (Usonienė 2006a; 2006b; Šolienė 2007; 2013; 2015; Šinkūnienė, van Olmen 2012; 2015), som oftast bygger på exempel från parallellkorpusar. Sådana studier är värdefulla för att klarlägga vilka möjligheter att uttrycka modalitet som över huvud taget finns i litauiskan; exempelvis har man uppmärksammat problemet att ”i Litauiska språkets ordbok (LKŽe) turbūt

4

likställs med galbūt och tikriausiai, vilket tycks antyda att sannolikhetsbegreppet i litauiskan inte graderas, även om skillnaden intuitivt är uppenbar” (Usonienė 2006a: 100).

Även om den största uppmärksamheten har ägnats åt analysen av specifika markörer har man konstaterat att hela skalan av säkerhet/osäkerhet är särskilt viktig för uttrycket av epistemisk modalitet: ”uttrycket kan vara varierande, lexikalt eller grammatiskt; det viktiga är att sannolikhetsgraden inte förändras” (ibid.). Sådana studier är sannolikt värdefulla inte bara för ordboksredaktörer utan också för översättare, eftersom de bidrar till bättre kunskap om mindre utforskade språkkategorier; exempelvis har man konstaterat att ”i översättningar ersätts markörer för epistemisk nödvändighet med partiklar för epistemisk säkerhet, utan hänsyn till graden av säkerhet eller möjlighet” (Šolienė 2007: 98). En översikt över litauiska forskares arbeten tillåter slutsatsen att mer uppmärksamhet hittills har ägnats åt studier av epistemisk modalitet.

En annan viktig aspekt av modalitetsstudier i litauiskan är olika diskurser. Kvantitativa studier visar att de allra vanligaste partiklarna gal och galbūt ”ganska ofta förekommer i skönlitterära texter, men deras prototypiska användning är typisk för talspråket. <...> [medan] författare av vetenskapliga texter använder andra språkliga medel för att uttrycka sin hållning som författare och tenderar att ta ansvar för sanningshalten i sina påståenden” (Šolienė 2015: 156). Mer ingående kvalitativa studier bekräftar emellertid inte denna iakttagelse – i vetenskapligt språk undviker författarna inte modalitet och skriver inte alltid säkert (Šinkūnienė 2015). Sådana slutsatser riktar uppmärksamheten mot betydelsen av praktiska studier och visar att den teoretiska indelningen av modalitet inte alltid bekräftas av faktisk användning; exempelvis är ”skillnaden mellan den deontiska och den icke-deontiska undertypen av nödvändighet inte alltid tydlig och beror på kontexten” (Jasionytė-Mikučionienė 2016: 4). De genomförda studierna av modalitet i litauiskan är betydelsefulla, men det bör påpekas att man inom litauisk språkvetenskap hittills endast har undersökt skriftspråk. Därför är det viktigt att utvidga det undersökta materialet, omfatta så många uttrycksmedel som möjligt och naturligtvis ta hänsyn till kontexten för användningen av modala markörer.

Som nämnts har uttrycket av modalitet ägnats många arbeten, men möjliga fonetiska egenskaper hos modalitet har varken undersökts i litauiskan eller i andra språk. På vissa håll nämns intonationens betydelse (Sriubaitė 2011; Česnulienė 2012; Favaro 2023), och i en studie av talad italienska hävdas också att ”modalitet i talat språk kan signaleras av andra egenskaper, såsom prosodiska element, ansiktsuttryck, gester osv.” (Tucci 2011: 87). I ingen av dessa artiklar förklaras emellertid vilka konkreta egenskaper hos intonation eller prosodi som markerar modalitet och hur detta sker.

En annan aspekt som försvårar studiet av fonetiska egenskaper är att modalitet också kan bedömas ur ett pragmatiskt perspektiv, där modala markörer får epistemiska, deontiska och andra betydelser endast i en viss kontext och är beroende av samtalspartnerns val, dennes språkliga erfarenhet och variationen i uttryckssätt. Det är emellertid svårt att samla representativa och högkvalitativa exempel på spontant tal med ett tillräckligt antal olika modala ord; dessutom skulle talarens intention ändå förbli okänd eller i bästa fall endast kunna antas. Det finns arbeten där man fortfarande försöker dra tydliga gränser mellan språkliga kategorier; exempelvis anges i en studie ägnad åt illokution (eng. illocution), modalitet och hållning (eng. attitude) att vissa författare, ”exempelvis Ungeheuer (1972), [betraktade talakter och modalitet] som samma kategori, <...> medan Lüdtke (1980) <...> som helt enkelt olika sätt att uttrycka innehållet i författarens hållning

5

i fråga om kategorier” (Mello, Raso 2011: 3). Det är alltså fortfarande oklart när vi i skriftspråket kan betrakta vissa lexikala enheter som modala markörer, med vilka författaren uttrycker osäkerhet, möjlighet eller sannolikhet, och när de uttrycker en viss illokution, exempelvis när man vill informera, påminna, bemyndiga osv. På vissa håll hävdas att ”både modalitet och illokution visar talarens ’attityd’” (Tucci 2011: 85)³. Detsamma gäller sättet att yttra sig. Enligt vissa författare är ”vissa yttrandesätt förbundna med propositionens innehåll (exempelvis ironi, osäkerhet, självklarhet, förvåning osv.), medan andra är förbundna med samtalsparternas sociala relationer under den kommunikativa akten (exempelvis artighet, arrogans, auktoritet osv.)” (Moraes et al. 2010, citerad efter Mello, Raso 2011: 4). Följaktligen bör man, utöver den lexikala och grammatiska uttrycksformen, fastställa även andra särskiljande, närmare bestämt psykoakustiska, egenskaper hos liknande kategorier. Det antas att studier av fonetiskt uttryck skulle kunna bidra till en mer exakt avgränsning av inte bara dessa begrepp, eftersom ”eftersom både litotes och epistemisk modalitet uttrycker talarens inställning till sanningshalten i det påstådda, är dessa två fenomen nära förbundna” (Šinkūnienė 2008: 98). Forskningens nyhet gör det tills vidare omöjligt att besvara alla de frågor som ställs här och liknande frågor; därför kan de empiriska data som presenteras i denna artikel inte heller jämföras med studier av andra språk. Inte heller dras några viktiga slutsatser om modalitetens plats bland andra semantiska kategorier; analysen begränsas till markörer för en enda typ av modalitet i meningar med liknande struktur, i förhoppningen att resultaten ska vara användbara i framtida forskning.

Syftet med studien är att fastställa de viktigaste egenskaperna hos grundton och intensitet i modala fraser: vilken grundton och intensitet som kännetecknar modala fraser, huruvida modala markörer utmärker sig genom grundton och intensitet, samt huruvida dessa egenskaper kan signalera olika grader av säkerhet i modala fraser. Undersökningsobjektet är varaktigheten (tempot), grundtonen och intensiteten hos talets enheter i lästa fraser som uttrycker modalitet (nedan modala fraser).

Det undersökta materialet består av en referensfras utan sematiskt känslomässigt innehåll – Dessa läkemedel höjer blodtrycket, det vill säga en mening uppläst med neutral intonation, samt modala ord som lagts till denna. I studien indelas de i två grupper: ord som uttrycker osäkerhet eller tvivel (knappast, jag är inte säker, månntro, kanske, antagligen, troligen, verkar det som, det förefaller som, tydligen) eller olika grader av säkerhet (förmodligen, sannolikt, troligtvis, utan tvekan, naturligtvis, viktigast av allt, tyvärr, beklagligt nog; de sistnämnda har en beklagande nyans). De modalitetsuttryckande enheterna valdes enligt den lista som presenteras i den funktionella grammatiken för litauiska (se Valeckienė 1998: 76–77).

Efter en förberedande studie med flera talare ställdes frågan om de erhållna resultaten kunde ha påverkats av logisk betoning, vilket gjorde att de modala orden uttalades med högre ton och större intensitet; varför vissa enheter betonades mer; eller om talarna kunde ha missat vissa modalitetsmarkörer, eftersom några av dem (exempelvis kan, skulle kunna) stod mitt i meningen och inte var förbundna med talarens värdering av yttrandets innehåll. Därför används i denna studie inte predikatet med prefixet – förorsakar – utan predikatet ökar; detta betraktas som frasens centrala ord (alltid logiskt betonat), varigenom man iakttar om intonationen på något sätt förändras på grund av markören i början.

³ ”<…> både modalitet och illokution förmedlar talarens ’attityd’” (Tucci 2011: 85).

6

i frasen (får alltid logisk betoning), så att man kan observera om intonationen på något sätt förändras på grund av modalitetsmarkören i början. Dessutom avstod man från modala markörer mitt i meningen.

1. METODIK FÖR UNDERSÖKNING AV GRUNDTON OCH INTENSITET I MODALA FRASER

Vid utformningen av meningarna beslutades att endast utgå från exempel på epistemisk modalitet, eftersom just dessa tydligast återspeglar subjektivitet i språket och används oftast; därför kunde deras fonetiska egenskaper vara mer framträdande. Varje mening lästes in tre gånger. Dessutom lästes referensmeningen tre gånger inte bara neutralt, utan också i ett försök att imitera modalitet (osäkerhet, tvivel). Inspelningarna gjordes av artikelförfattaren (24 år); på så sätt ville man undvika stor variation i materialet och säkerställa resultatens tillförlitlighet: vid uppläsningen hölls avståndet mellan mikrofonen och munnen konstant, och fraserna uttalades med strävan att så väl som möjligt återge de betydelser som markerades av de modala enheterna; det centrala ordet i frasen hölls konstant överallt. Detta beslut motiverades också av erfarenheterna från en tidigare studie, där variationen mellan talarna inte bidrog till att avslöja möjliga regelbundenheter. Därför förväntade man sig nu att, om inga tydliga akustiska skillnader trots kännedom om undersökningsobjektet kunde fastställas vid inspelningen, skulle man kunna förutsäga att modalitet uttrycks semantiskt och grammatiskt, men inte fonetiskt. Totalt analyserades 57 inspelningar: 51 inspelningar av fraser med lexikala modalitetsmarkörer, 3 av fraser där modalitet endast uttrycks genom intonation och 3 inspelningar av referensfrasen.

För segmentering och annotering av inspelningarna samt fastställande av de utvalda fonetiska egenskaperna användes ljudanalysprogrammet ”Praat” (Boersma, Weenink 2022, version 6.2.23). Först lyssnade man på inspelningen och segmenterade den (fras- och ordgränser markerades). I figur 1 visas programmets huvudsakliga analysfönster, där ljudvågen syns överst, spektrogrammet i det mellersta fältet och den annoterade frasen längst ned.

Figur 1. Huvudfönstret i programmet ”Praat”

7

Därefter väljs i varje inspelning det undersökta segmentet: hela frasen, modalordet, den återstående delen av frasen. I dessa frasdelar mäts medelvärdet och maximum för grundtonen (F₀) och intensiteten samt grundtonens standardavvikelse och minimum. Den statistiska signifikansen hos uppgifterna bedömdes med t-kriteriet (signifikansnivån är 0,5). I undersökningen används experimentella, instrumentella ljudanalytiska och deskriptiva metoder.

2. GRUNDTONEN I MODALA FRASER OCH MODALITETSMARKÖRER

Grundtonen (eng. fundamental frequency), betecknad F₀, visar frekvensen hos de vibrationer som stämläpparna frambringar. I denna undersökning mäts F₀ i hertz (Hz). Med programmet erhölls medelvärdet för grundtonen (F₀vid), dess högsta (F₀max) och lägsta (F₀min) värden i de undersökta segmenten. Grundtonens standardavvikelse, eller standard deviation (nedan – F₀SN), visar hur mycket grundtonens frekvens varierar, det vill säga ju större grundtonens amplitud är och ju mer tonen varierar under talet, desto större F₀SN erhålls.

Resultaten för grundtonens medelvärde (F₀vid) visar att F₀vid i 7 av 18 modala fraser är högre än i den neutrala frasen. Några regelbundna skillnader i F₀vid mellan modala fraser som uttrycker olika grad av osäkerhet konstaterades inte; F₀vid i fraser som uttrycker tvivel respektive säkerhet är nästan identiskt: 215 Hz respektive 212 Hz. Det bör uppmärksammas att fraser utan modalitetsmarkör, men uttalade med simulerad osäkerhet, har ett ganska högt F₀vid och hör till de fem fraser som uppvisar högst F₀vid (se tabell 1).

Tabell 1. F₀vid för fraser och modalitetsmarkörer samt F₀min och F₀max för fraser (Hz)

8

Viktigast av allt höjer dessa läkemedel blodtrycket. 208 (±24) 223 204 168 302 Tyvärr höjer dessa läkemedel blodtrycket. 209 (±25) 215 208 166 281 Tråkigt nog höjer dessa läkemedel blodtrycket. 212 (±24) 220 210 173 285

I alla 17 fraser med modalitetsmarkörer uttalades det stationära fragmentet (Dessa läkemedel höjer blodtrycket) med lägre ton än den modala enheten, men skillnaden varierar kraftigt; exempelvis är skillnaden mycket liten i fraser med kanske, troligen, tycks, sannolikt, och man kan därför hävda att inte heller modalitetsmarkören framhävdes genom grundtonen.

Modalitetsmarkörens F₀vid är i genomsnitt 1,1 gånger högre än den återstående delen av frasen; dessa skillnader är statistiskt signifikanta (tₚ=5,4>t₀,₀₅=2,1). Följaktligen framhävs modalitetsmarkörerna och får sannolikt logisk betoning (eng. phrasal stress) – de blir frasens viktigaste ord och framhävs genom F₀, eller blir en självständig intern fras (eng. intermediate phrase), det vill säga en del av den intonationsfrasen.

Markören kanskes F₀vid liknar mest det stationära fragmentet i samma fras (Dessa läkemedel höjer blodtrycket). Detta beror sannolikt på det ringa antalet ljud och på att det endast består av en stavelse; därför blir kanske en klitik och fogas till det efterföljande ordet, och hela frasen uttalas med en relativt hög grundton.

Vid jämförelse av den modala enhet som uttrycker tvivel respektive säkerhet med F₀vid hos de stationära fragment som följer efter dem konstaterades inga tydligare skillnader. Även om F₀vid för de modala enheter som uttrycker tvivel och för den återstående delen av frasen (232 Hz respektive 210 Hz) är något högre än i fraser som uttrycker säkerhet (228 Hz för de modala enheterna och 207 Hz för den återstående frasen), är skillnaderna mellan motsvarande delar i fraser som uttrycker tvivel och säkerhet inte statistiskt signifikanta (t-kriteriet för de modala enheterna tₚ=0,58<t₀,₀₅=2,1; den återstående frasen – tₚ=0,84<t₀,₀₅=2,1).

I undersökningar av känslor i litauiska (Dereškevičiūtė, Kazlauskienė 2016) konstaterades att värdena för grundtonens standardavvikelse (F₀SN) ökar när starkare känslor uttrycks. Det förutsågs att skillnaderna i F₀SN i denna undersökning kunde orsakas av modalordet: om modalitet verkligen hänger samman med (o)säkerhet skulle neutrala fraser ha lägre F₀SN. Endast tre frasers F₀SN är densamma som referensfrasens; i de övriga fraserna är F₀SN i genomsnitt 1,3 gånger högre. Från den neutrala frasen skiljer sig F₀SN mest i fraser med modalitetsmarkörerna knappast, jag är inte säker, kanske, sannolikt, troligen, tycks, förmodligen, naturligtvis. Som framgår omfattar denna lista både modala enheter som uttrycker starkt och svagt tvivel, vilket visar att F₀SN kan variera även när man talar med säkerhet; exempelvis varierar rösttonen nästan lika mycket när man med säkerhet läser en mening med markören naturligtvis som när man läser en mening med knappast. Dessutom är F₀vid för dessa två enheter särskilt högt i förhållande till den återstående delen av frasen.

I de undersökta fraserna varierar grundtonens maximum (F₀max) från 275 Hz till 333 Hz. De högsta F₀max-värdena registrerades i fraser med de modala enheterna sannolikt, tycks, naturligtvis, knappast (319–333 Hz). Det framgår att ett högre F₀max inte är förbundet med den modala enhetens

9

betydelseskillnader: bland dem finns hög sannolikhet förvisso och den helt motsatta knappast. Således fastställdes ingen skillnad i F_₀max mellan fraser som uttrycker tvivel och säkerhet; medelvärdena för båda grupperna var identiska: 303 Hz respektive 302 Hz.

I denna studie fastställdes ingen skillnad i F₀min mellan fraser som uttrycker tvivel och säkerhet; medelvärdena för båda grupperna var identiska: 168 Hz respektive 166 Hz. Det bör uppmärksammas att F₀max i neutrala fraser och fraser som imiterar osäkerhet hör till de lägsta; liknande F₀max har ytterligare tre fraser med modalitetsmarkörer troligen, tyvärr, synd. I de sistnämnda fraserna uttalades modalitetsorden med den lägsta grundtonen, de betonades minst, vilket leder till ett lågt F₀max. Däremot är F₀min i alla fraser med modalitetsmarkörer lägre än F₀min i den neutrala frasen och frasen som imiterar osäkerhet.

En av de tydligaste skillnaderna observerades vid analysen av neutrala fraser och fraser som uttrycker osäkerhet utan modalitetsmarkör: den neutrala frasens F₀ är högst i början; grundtonen stiger på ordets första stavelse, faller sedan brant och förblir låg (se figur 2), medan F₀ i frasen där modalitet försöks uttryckas enbart med rösten stiger vid predikatet, sjunker något därefter men förblir hög i slutet av hela frasen (se figur 3).

Figur 2. Kurvan för F₀ i en neutral fras (150–300 Hz)

10

Figur 3. Kurvan för F_₀ i en fras uttalad med osäkerhet (150–300 Hz)

En annan F_₀tendens kan ses i kurvorna i början av fraser med modalitetsord. I sådana fraser uttalas endast modalitetsordet med högre grundton; för resten av frasen är F_₀ den talandes vanliga F_₀ (se figur 4). Följaktligen får modalitetsmarkören logisk betoning, vilket förstärker frasens modalitet, som i första hand uttrycks lexikalt och grammatiskt.

Figur 4. Kurvan för F_₀ i en fras med modalitetsmarkören knappast (150–350 Hz)

Som framgår av figuren når grundtonskurvan sin högsta punkt vid modalitetsordet och sjunker omedelbart efter det – modalitetsordet är tydligt betonat. En sådan separering av modalitetsordet från hela frasen och den därefter svagt betonade centrala frasens ord ökar visar att modalitetsfraser kan uttalas som två interna fraser: den ena har modalitetsordet som centrum och den andra predikatet ökar. I alla 17 meningar med modalitetsmarkörer uttalades det stationära segmentet med lägre ton än den modala enheten.

11

Av de analyserade grundtonparametrarna kan de tydligaste regelbundenheterna kopplas till de modala markörernas F₀medel, som är statistiskt signifikant högre än F₀medelvärdet för den återstående delen av frasen. Fraser med modala markörer kännetecknas i denna studie av högre F₀max och lägre F₀min än en neutral fras eller en fras som imiterar osäkerhet, men på grund av det lilla urvalet av de sistnämnda fraserna kan skillnaden inte bedömas statistiskt.

3. INTENSITET HOS MODALA FRASER OCH MODALITETSMARKÖRER

Intensitet (på engelska intensity), eller styrka, ingår också i helheten av akustiska egenskaper; den visar med vilken styrka stämbanden vibrerar under talet. I denna studie mäts intensiteten i decibel (dB).

Av 18 modala fraser lästes 13 med högre intensitet än referensfrasen. Det lägsta medelvärdet för intensiteten kännetecknar den osäkert lästa frasen utan modalitetsmarkör. Fraserna med markörerna kanske, troligen, jag är inte säker, sannolikt skiljer sig minst från referensfrasen; deras medelintensitet ligger mellan 47,06 och 48,34 dB, medan medelintensiteten hos de övriga fraserna är betydligt högre, mellan 60,62 dB och 61,91 dB (se tabell 2).

Tabell 2. Medelvärdet för frasernas och de modala ordens intensitet (INTmedel) samt frasernas maximala intensitet (INTmax) (dB)

Mening | Alla frasers INTmedel | Det modala ordets INTmedel | Frasdelens INTmedel | Frasens INTmax Dessa läkemedel höjer blodtrycket. (neutral fras) | 49,16 | - | - | 55,26 Dessa läkemedel höjer blodtrycket. (imiterad modalitet) | 45,79 | - | - | 51,81 Knappast höjer dessa läkemedel blodtrycket. | 61,09 | 63,32 | 60,26 | 68,14 Jag är inte säker på om dessa läkemedel höjer blodtrycket | 47,18 | 48,98 | 46,36 | 55,55 Undrar om dessa läkemedel höjer blodtrycket. | 61,39 | 63,86 | 61,43 | 68,65 Kanske höjer dessa läkemedel blodtrycket. | 47,06 | 51,18 | 49,04 | 52,68 Förmodligen höjer dessa läkemedel blodtrycket. | 61,91 | 64,22 | 61,03 | 68,28 Troligen höjer dessa läkemedel blodtrycket. | 48,34 | 48,80 | 48,09 | 54,63 Det verkar som om dessa läkemedel höjer blodtrycket. | 61,06 | 62,06 | 60,82 | 67,32 Det verkar som att dessa läkemedel höjer blodtrycket. | 60,62 | 62,25 | 59,89 | 67,16 Tydligen höjer dessa läkemedel blodtrycket. | 61,54 | 62,46 | 61,26 | 67,79 Dessa läkemedel höjer troligen blodtrycket. | 46,89 | 47,10 | 46,71 | 52,96

12

Sannolikt höjer dessa läkemedel blodtrycket. 47,94 47,19 48,25 53,80 Förmodligen höjer dessa läkemedel blodtrycket. 61,45 62,61 60,99 68,80 Utan tvekan, höjer dessa läkemedel blodtrycket. 62,48 65,59 60,71 68,95 Självklart, höjer dessa läkemedel blodtrycket. 60,76 62,84 59,81 66,88 Viktigast av allt höjer dessa läkemedel blodtrycket. 62,26 63,34 61,75 68,66 Tyvärr, höjer dessa läkemedel blodtrycket. 61,67 63,77 60,68 67,67 Synd, höjer dessa läkemedel blodtrycket. 62,87 65,59 61,95 69,13

Medelintensiteten beror i liten utsträckning på modalitetstypen: såväl fraser som uttrycker tvivel som fraser som uttrycker säkerhet kan uttalas starkare. Fraser som uttrycker större eller mindre säkerhet kännetecknas av högre intensitet (i genomsnitt 58,29 dB) än fraser som uttrycker tvivel (56,69 dB). På grund av den stora spridningen av värdena i båda grupperna är skillnaden dock inte statistiskt signifikant (tₚ=0,48<t₀,₀₅=2,1).

Alla modala markörer har mer eller mindre högre intensitet än den återstående delen av frasen. De modala markörerna uttalades 1,6 gånger⁴ starkare än hela den återstående frasen, även om skillnaden på grund av den stora spridningen av värdena inte är statistiskt signifikant (tₚ=0,93<t₀,₀₅=2), men det måste medges att man i framtiden bör söka andra statistiska kriterier för att fastställa den statistiska signifikansen hos intensitetsskillnaderna.

Intensiteten hos modala ord som uttrycker olika grader av säkerhet är sammanfattningsvis 1,3 gånger högre än hos modala ord som uttrycker tvivel. Den högsta medelintensiteten fastställdes hos markörerna förmodligen, utan tvekan, synd. Medelvärdet för deras grundton var också ett av de lägsta, även om det var högre än i förhållande till det stationära fragmentet; därför kan man anta att den låga grundtonen kompenseras av högre intensitet.

När modalitetsmarkörerna rangordnades efter medelintensitet var de fem med de högsta intensitetsvärdena, utöver de redan nämnda utan tvekan, synd, förmodligen, undrar och tyvärr. Det lägsta F₀medelvärdet fastställdes för tyvärr, troligen, sannolikt, förmodligen, synd. Som framgår uttalades tre av dem med högre intensitet. För de två övriga markörerna troligen, förmodligen kännetecknas både av lågt F₀ och låg intensitet. Det modala ordet sannolikt, som hade det mest utmärkande F₀medelvärdet, lästes med den lägsta intensiteten, medan inget av orden med högst F₀medelvärde – sannolikt, tydligen, knappast, förmodligen – kännetecknades av högt medelvärde för intensiteten.

Intensiteten och dess maximum hos modala fraser som uttrycker säkerhet är 1,3 gånger högre än hos fraser som uttrycker tvivel. Det lägsta värdet för intensitetsmaximumet

⁴ Intensitetskvoten beräknades på ett annat sätt än grundtonen, där det ena värdet divideras med det andra. Om modalitetsmarkörens totala medelintensitet är 59,13 dB och den återstående delen av frasens är 57,002 dB, är intensitetskvoten 10⁽⁵⁹,¹³⁻⁵⁷,⁰⁰²⁾/¹⁰=1,6.

13

som kännetecknar en osäkert uttalad fras utan modalitetsmarkör. När man kontrollerade var kurvan nådde sin högsta punkt syntes samma resultat i alla inspelningar – den högsta intensiteten uppnåddes vid uttalet av predikatet, där även grundtonskurvan steg. Frågan kan uppstå varför intensitetsvärdena för dessa fraser är lägre och grundtonen högre än i referensfrasen, om samma ord betonas i båda fraserna. Den väsentliga skillnaden mellan dessa fraser ligger i slutets akustiska egenskaper. När meningen uttrycker osäkerhet förlängs frasens slut vid uppläsningen, tempot saktar ned, intensiteten minskar och grundtonen stiger däremot.

Enligt alla analyserade intensitetsparametrar uttalas de modala fraserna som uttrycker större eller mindre säkerhet, liksom deras modalitetsmarkörer, med högre intensitet än de fraser som uttrycker tvivel och deras modalitetsmarkörer. Den fras som imiterar osäkerhet har den lägsta intensiteten, och även dess maximala intensitet är lägst.

SLUTSATSER

Efter att ha undersökt grundton och intensitet i en fras som är neutral med avseende på modalitet, i en fras som imiterar osäkerhet och i modala fraser med modalitetsmarkörer kan följande slutsatser dras.

De analyserade grundtonsparametrarna i den neutrala frasen och den fras som imiterar osäkerhet liknar varandra. Medelvärdet och minimumvärdet för grundtonen i den neutrala frasen och den fras som imiterar osäkerhet är likartade, och inga tydliga tendenser fastställdes. Modala ord uttalas med högre grundton än resten av frasen, medan hela den modala frasen skiljer sig från den neutrala genom ett högre maximivärde för grundtonen. Således betonas modalitetsmarkören i den modala frasen och får logisk betoning eller blir en självständig intern fras. Det modala ordets fonetiska egenskaper och dess status i den prosodiska frasens struktur bör undersökas mer ingående.

Framhävandet av det modala ordet leder också till en större standardavvikelse för medelvärdet av de modala frasernas grundton. Även om alla undersökta grundtonsparametrar visar att fraser som uttrycker tvivel tenderar att ha högre grundton, är skillnaderna för små för att tillförlitliga slutsatser ska kunna dras.

Medelvärdet och maximumvärdet för intensiteten i den fras som imiterar osäkerhet är de lägsta i det undersökta materialet. Således skulle låg intensitet kunna vara ett av kännetecknen för att uttrycka modalitet med rösten, men fler undersökningar krävs för att bekräfta detta.

Modala fraser med modalitetsmarkörer tenderar att ha högre intensitet än den neutrala frasen, men resultaten är inte entydiga. Däremot är intensitetsmaximum för dessa fraser inte alltid högre än för den neutrala frasen.

Modalitetsmarkörerna i det undersökta materialet uttalades med högre intensitet än resten av frasen. Alla undersökta intensitetsparametrar visar att fraser som uttrycker större eller mindre säkerhet uttalades med högre intensitet än fraser som uttrycker tvivel.

Sammanfattningsvis kan följande sägas: 1) grundtonsparametrarna i den fras som imiterar osäkerhet är något högre, medan intensiteten är lägre än i en neutral fras med samma struktur; 2) modala fraser med modalitetsmarkörer tenderar att ha högre

14

1) Modalitetsfraser med modala markörer tenderar att ha högre grundton och större intensitet än den neutrala frasen, men resultaten är inte entydiga; 3) modala ord kännetecknas av högre grundton och större intensitet än resten av frasen; de framhävs och på så sätt betonas frasens modalitet; 4) fraser som uttrycker större eller mindre säkerhet uttalas med högre intensitet och lägre grundton än fraser som uttrycker tvivel.

De framträdande tendenserna gör det möjligt att anta att modalitet i läst tal kan uttryckas inte bara med lexikala eller grammatiska, utan också med akustiska uttrycksmedel. Dessa resultat anger riktningar för fortsatta studier: att utöka det undersökta materialet, att bjuda in fler uppläsare och utarbeta fler meningar (med beaktande av den modala markörens plats i meningen och nyanserna i dess betydelse), att analysera fler akustiska egenskaper (fluktuationer i frekvens och amplitud, duration m.m.); den valda indelningen av modalitetsmarkörer i endast två grupper bör ses över.

Det är nödvändigt att uppmärksamma att modalitetens uttryck kan bero på talaren, och därför kräver en mer utförlig undersökning ett större datamaterial. Det är dock svårt att förlita sig på inspelningar av spontant tal, eftersom det inte alltid är klart varför talare väljer vissa modalitetsmarkörer framför andra. För detta skulle man behöva undersöka kontrollerat tal och genomföra enkäter bland samtalsdeltagarna. Dessutom är det fortfarande oklart om modalitet och osäkerhet verkligen är likvärdiga begrepp, eller om de fonetiska egenskaperna hos interaktioner, illokutioner och yttrandesätt skulle skilja sig åt.

LITERATŪRA

Boersma Paul, Weenink David 2022: Praat: Doing Phonetics by Computer, version 6.2.23. Prieiga internete: https://praat.org.

Česnulienė Vida 2012: Modaliniai konektoriai mokslinio ir publicistinio stiliaus tekstuose [Modal Connectors in the Texts of Scientific and Publicistic Style]. – Žmogus ir žodis 14(1), 30–34.

de Haan Ferdinand 2006: Typological Approaches to Modality. – The Expression of Modality, ed. W. Frawley, Berlin, New York: Mouton de Gruyter, 27–69. DOI: https://doi.org/10.1515/9783110197570.27.

Dereškevičiūtė Sigita, Kazlauskienė Asta 2016: Emocijos: jų atpažinimas ir kai kurie akustiniai požymiai [Emotions: Recognition and Some Acoustic Features]. – Baltistica, 51, 129–148. DOI: 15388/baltistica.51.1.2242.

Favaro Marco 2023: Modal Particles in Italian: Adverbs of Illocutionary Modification and Sociolinguistic Variation, Berlin: Language Science Press. DOI: https://doi.org/10.5281/zenodo.10259474.

Jasionytė-Mikučionienė Erika 2015: Modalumo tyrimas senuosiuose XVI–XVII a. lietuvių kalbos raštuose [A Study of Modality in Old 16th–17th Century Lithuanian Writings]. – Gimtoji Kalba 9, 12–14.

Jasionytė-Mikučionienė Erika 2016: Semantinės ir struktūrinės modalumo raiškos priemonių ypatybės senuosiuose (XVI a.) lietuvių kalbos raštuose [Semantic and Structural

15

Properties of Modal Markers in Old Lithuanian Writings (the 16^th Century)]. – Lietuvių kalba 10, [1–22]. DOI: http://dx.doi.org/10.15388/Lietkalb.2016.10.9926.

Kaufmann Stefan, Condoravdi Cleo, Harizanov Valentina 2006: Formal Approaches to Modality. – The Expression of Modality, ed. W. Frawley, Berlin, New York: Mouton de Gruyter, 71–106.

Mello Heliana, Raso Tommaso 2011: Illocution, Modality, Attitude: Different Names for Different Categories. – Pragmatics and Prosody: Illocution, Modality, Attitude, Information Patterning and Speech Annotation, ed. H. Mello, A. Panunzi, T. Raso, Firenze: Firenze University Press, 1–18.

Nuyts Jan 2001: Epistemic Modality, Language, and Conceptualization: A Cognitive–Pragmatic Perspective, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. DOI: https://doi.org/10.1075/hcp.5.

Nuyts Jan 2006: Modality: Overview and Linguistic Issues. – The Expression of Modality, ed. W. Frawley, Berlin, New York: Mouton de Gruyter, 1–26.

Palmer Frank R. 2001: Mood and Modality, 2^nd ed., Cambridge: Cambridge University Press.

Palmer Frank R. 2003: Modality in English: Theoretical, Descriptive and Typological Issues. – Modality in Contemporary English, ed. by R. Facchinetti, F. Palmer, M. Krug, Berlin, New York: Mouton de Gruyter, 1–17. DOI: https://doi.org/10.1515/9783110895339.1.

Perkins Michael R. 1983: Modal Expressions in English, London: Frances Pinter. DOI: https://doi.org/10.2307/414408.

Pietrandrea Paola 2005: Epistemic Modality: Functional Properties and the Italian System, Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company.

Portner Paul 2009: Modality, Oxford: Oxford University Press.

Lyons John 1977: Semantics, Cambridge: Cambridge university press.

Sriubaitė Jurgita 2011: Text Modality and the Modus in Lithuanian and English art Review. – Kalba ir kontekstai 2, 249–257.

Šinkūnienė Jolanta 2008: Autoriaus pozicijos švelninimas: tarpdal ykiniai ir tarp kalbiniai raiškos priemonių ypatumai [Hedging in Lithuanian and English Research Articles: A Cross – Disciplinary and Cross – Linguistic Study]. – Kalbotyra 58, 97–108.

Šinkūnienė Jolanta 2015: Neepisteminis modalumas lietuvių ir anglų mokslo kalboje: kiekybiniai ir kokybiniai vartosenos ypatumai [Nonepistemic Modality in English and Lithuanian Academic Discourse: Quantitative and Qualitative Perspectives]. – Kalbotyra 67, 131–154. DOI: http://dx.doi.org/10.15388/Klbt.2015.8946.

Šinkūnienė Jolanta, van Olmen Daniel 2012: Modal Verbs of Necessity in Academic English, Dutch, and Lithuanian: Epistemicity and/or Evidentiality? – Darbai ir dienos 58, 153–181.

16

Šolienė Audronė 2007: Epistemic Modality in English and Lithuanian Translations. – Kalba ir kontekstai 2, 90–102.

Šolienė Audronė 2013: Episteminio modalumo ekvivalentiškumo parametrai anglų ir lietuvių kalbose: daktaro disertacija [Parameters of Epistemic Modality Equivalence in English and Lithuanian: Doctoral Dissertation], Vilnius: Vilniaus universitetas.

Šolienė Audronė 2015: Multifunctionality of Modal Markers: Lithuanian Epistemic Adverbials gal and galbūt ‘perhaps/maybe’ vs. Their Translational Correspondences. – Kalbotyra 67, 155–176. DOI: http://dx.doi.org/10.15388/Klbt.2015.8947.

Tucci Ida 2011: Illocution and Modality in Spoken Italian: Performing a Speech Act Through Words and Judging Their Semantic Content: a Corpus-Based Analysis. – Pragmatics and Prosody: Illocution, Modality, Attitude, Information Patterning and Speech Annotation, ed. H. Mello, A. Panunzi, T. Raso, Firenze: Firenze University Press, 83–100.

Usonienė Aurelijia 2006a: Episteminio modalumo raiška: ekvivalentiškumo bruožai anglų ir lietuvių kalbose [The Expression of Epistemic Modality: Equivalence Features in English and Lithuanian]. – Darbai ir dienos 45, 97–108.

Usonienė Aurelijia 2006b: Tikimybės veiksmažodžiai anglų ir lietuvių kalbose: atitikmenų paieška [Verbs of Probability in English and Lithuanian: In Search of Equivalents]. – Baltistica, 41, 321–332. DOI: http://dx.doi.org/10.15388/baltistica.41.2.1002.

Usonienė Aurelijia 2016: Reikšmės pasaulis: tekstynais paremti semantiniai kalbų tyrimai [The World of Meaning: Text-Based Semantic Language Research], Vilnius: Vilniaus universitetas.

Valeckienė Adelė 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika. Kalbos ugdymo programa [Functional Grammar of the Lithuanian Language. Language Education Program], Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

van der Auwera Johan, Plungian Vladimir 1998: Modality’s Semantic Map. – Linguistic Typology 2(1), 79–124.

17