T E R M I N O L O G I J A I R L E I D I N I A I

ENCYCLOPEDISK GEOGRAFISK ORDBOK

I

Vi lever i en tid av förändring. Även Litauens skola, undervisningens innehåll och form förändras. Nya läroböcker, metodisk litteratur och ordböcker skrivs. En av dem är Stasys Vaitekūnas nya ”Encyklopedisk geografisk ordbok”, utgiven av förlaget ”Šviesa” år 1994¹. Den är avsedd för skolelever som studerar natur- och samhällsgeografi. Geografiska begrepp och termer definieras i ordboken betydligt mer utförligt än i läroböckerna; dessutom hittar vi här sådana som är oumbärliga när man läser kompletterande litteratur inom ämnet.

Geografin började utvecklas i Litauen redan på 1700-talet. Men geografisk terminologi var då latinsk eller polsk. Egentligen började man skapa litauiska geografiska termer först under detta århundrade. Även under sovjettiden var detta område inte ”missgynnat”, till skillnad från exempelvis militärväsendet eller transportväsendet. Det berodde på geografins eget studieobjekt, det vill säga den geografiska sfären. Ett kännetecken för terminologin inom detta område är att en stor del av termerna är ord från det levande språket som fått terminologisk betydelse: žas, paplūdimys, lanka och så vidare. En annan stor del utgörs av gamla internationella termer som används i de viktigaste europeiska språken och oftast härstammar från grekiskan eller latinet, till exempel horizontas, irigacija, introdukcija, litologija, populiacija och så vidare. Kanske är det därför geograferna inte har några större bekymmer med bristen på lexikografiska resurser – under de senaste fyrtio åren är den nya ordboken redan den fjärde. Det är sant att ordböckerna från 1972 och 1987 är översättningar, men de har inte gjort avkall på den litauiska terminologin. Den geografiska terminologin har också den fördelen att det inte råder någon förvirring kring termers polysemi. Bara ett fåtal termer (akvatorija, ašigaliai, locija) har mer än en betydelse.

Författaren till ”Encyklopedisk geografisk ordbok” betonar att man här har strävat efter att integrera geografisk kunskap med kunskap från andra områden – biologi, historia, geopolitik, astronomi och geologi. Målet är att natur- och samhällsgeografin ska få lika stort utrymme i den allmänna geo-

¹ Vaitekūnas S. Enciklopedinis geografijos žodynas. K.: “Šviesa”, 1994. 256 p.

92

grafin, och därför är det ingen tillfällighet att ordboken innehåller många ekonomiska och sociala termer med förklaringar. Författaren är övertygad om att ekonomiska kunskaper är nödvändiga för alla; därför hittar vi här ett minimum av grundläggande ekonomiska termer.

Ordboken fortsätter att utveckla den litauiska terminologin inom geografi och de andra nämnda områdena; ibland kan den mäta sig med de vedertagna internationella termerna, till exempel: flygtransport (jfr aviatransport), återflyttningsgeografi (jfr infrastrukturgeografi), insättningar (jfr depositioner), välgörenhet (jfr filantropi), mellanglacialtid (jfr interglacial), solstånd (jfr solstitium), strand (jfr badstrand). Den internationella termen behålls i dessa fall som synonym. Det är också värt att nämna försöket (även om det inte alltid är exakt) att föreslå en litauisk term för hamn – oruostis, galax – Paukščių Takas, ås – ožnugaris. Lovvärd patriotism märks i valet av unika (inte vulkan), ocean (inte okean), spets (inte pik), ekvator (inte ekvatorius), Vintergatan (inte Pieno Takas), paralleller (inte paralleler), poler (inte poler), ortodoxi (inte pravoslavija).

Författaren föreslår en ny term för en apparat som mäter nederbördsmängd. Den lietmätare som förekommer i tidigare ordböcker anges här som synonym till nederbördsmätare. Denna term motsvarar förstås definitionen mer exakt, men det fanns ingen anledning att byta eftersom: a) uttalet är svårare och ordet har blivit en stavelse längre, b) all nederbörd mäts efter att den omvandlats till vatten; med andra ord skiljer den sig inte från regn (det vill säga ”flytande nederbörd som faller från molnen i droppar med en diameter större än 0,5 mm”, s. 112). Den målande och vedertagna termen fågelmarknad har också bytts ut i onödan mot fågelkolonier. Man får medge att den senare termen är känslomässigt neutralare, men den berövar terminologin en aning livfullhet – vi har ju kvar vita nätter, svarta marknaden och så vidare.

Målet att ”ersätta så många internationella ord som möjligt med litauiska” (s. 3) glöms bort när man ska tala om jordreform, anpassning, ögrupp, handelsplats, auktion och handel – här används i stället agrarreform, adaptation, arkipelag, torg, auktion, kommers. Man kan inte ursäkta sig med att de litauiska termerna är föga kända eller impopulära!

Ordbokens författare bör berömmas för termers korrekthet. Regeln bekräftas också av undantaget – oidentifierade flygande föremål. I terminologin används vanligtvis bestämda former, till exempel: fuktiga tropiska skogar, bruttonationalprodukt, naturtillgångar. Därför borde termen vara de oidentifierade flygande föremålen.

93

I varianten ”Enciklopedinį geografijos žodyną” väcker den sjätte förklaringen av termen ”stående vågor” frågor. Det bör sägas att detta inte är något som ordbokens författare har hittat på; termen har hämtats från tidigare publikationer. Logiskt sett står ordens betydelser i uttrycket i konflikt med varandra, jfr. stå – 1. vara upprätt; 2. inte gå, inte röra sig, inte verka; 3. ligga obrukad” (DŽ, 737) och våg – ”en välvning på vattenytan, en våg, som förflyttas och orsakas av vinden eller något annat”. Kanske borde den sjätte förklaringen lyda ”vattenvälvning” eller något annat ord.

Ett av de önskvärda kännetecknen hos termer är systematik. Benämningar på begrepp av samma slag bör utformas enhetligt. Termen bör så tydligt som möjligt återspegla begreppens relationer till andra begrepp i systemet. Om vi alltså kallar ”23° 27' nordliga och sydliga geografiska breddgraders paralleller” för vändkretsar, vill man också se denna vackra litauiska term i avledda termer, och inte tropiker (fuktiga tropiska skogar, tropisk luftmassa, tropiska zoner, tropikernas skogar). Detsamma gäller höjdkurvor – isohyps. Båda orden är av grekiskt ursprung, men det senare ingår i ett harmoniskt system av isolinjer: isohyps (samma höjd), isotermer (samma temperatur), isobarer (samma atmosfärstryck), isobater (linjer på en karta eller i ett diagram som förbinder punkter med samma djup).

Det är utmärkt att ordbokens författare försöker underlätta inlärningen också av andra ämnen genom att ta med populära termer från ekonomi, historia och sociologi. Man bör dock inte glömma att ordboken trots allt är ”encyklopedisk geografi”. Det är bra för eleverna (och det är dem den här publikationen riktar sig till) att veta vad en republik, katolicism och kreoler är, men kommer de i framtiden att tänka på att slå upp betydelsen av termen bönbok eller lärobok i en geografisk ordbok? Man kan förstå författarens eventuella ömma känslor för hippier, men en något yngre läsare blir besviken över att inte hitta punkare. Om geografivetenskapen nu ”mänskliggörs”, varför då inte göra det systematiskt?

När man betraktar ordboken som helhet är det svårt att förstå kriterierna för urvalet av termer. I förordet står det: ”Till skillnad från de hittills utgivna översatta ordböckerna (huvudsakligen från ryska) och uppslagsverken har man i denna ordbok avstått från mycket lokala (regionala) och specialiserade termer och begrepp som är onödiga för litauiska forskare och kännetecknar geografiska förhållanden i avlägsna länder” (s. 3). Med andra ord överger man den idé som A. Solovjov och G. Karpov lade fram i ”Fysiskgeografisk ordbok och uppslagsverk” av V. Gudelis: att popularisera många mindre vanliga ord ur talspråket, som redan används i vetenskaplig litteratur men är föga kända bland den studerande ungdomen. På så sätt visar sig termer som dauba, duburys, dulks- vara mycket ”lokala”.

94

na, dumblas, gruodas, kalvynas, marios, raistas med flera, men knappast är de särskilt annorlunda än rūzgos, panuovalis, žiogis, palios, palvė, plova, šėklius och žandaras, som har tagits med i ordboken. Till exempel saknas termen raistas, men lieknas, det vill säga ”en lokal benämning på en våtmark, motsvarande raistas”, finns med. Hela reliefsystemet anges, men dess beståndsdelar förklaras selektivt:

Relief

megarelief bergssystem (−) platåer (+) slätter (+) oceanbäcken (−)

makrorelief högland (−) högplatåer (+) lågland (+) bergsområden (−) platåer (+) mellanliggande bergsdalar (−)

mesorelief dalar (+) kullar (+) bergsryggar (+) sänkor (−) kanjoner (+)

mikrorelief kullar (−) sanddyner (+) bäcken (−)

nanorelief

Vem kan förklara för en elev skillnaden mellan ”dal” och ”sänka”? I ordboken hittar vi termerna kalalius och presidentas, men det är lika viktigt för en litauisk skolelev att veta vad en kunigaikštis är. Om lettiska och litauiska är viktiga, är polska och ryska inte mindre viktiga än kinesiska. Samma sak gäller termer för religiösa byggnader: av någon anledning har synagogan glömts bort, trots att kyrka, moské och ortodox kyrka finns med. kalalius, presidentas, men det är lika viktigt för en litauisk skolelev att veta vad en kunigaikštis är. Om lettiska och litauiska är viktiga, är polska och ryska inte mindre viktiga än kinesiska språket. Samma sak gäller termer för religiösa byggnader: av någon anledning har synagogan glömts bort, trots att kyrka, moské och ortodox kyrka finns med.

Ännu större är röran bland biologiska termer. Varför anser författaren att det är viktigt att i en geografisk ordbok med begränsat omfång förklara vad sillar, elefanter, kameler och delfiner är? Är dessa termer på något sätt mer komplicerade eller viktigare än termerna fiskar, däggdjur, som vi förgäves skulle leta efter här. Man får intrycket att principerna för hur termer presenteras—

Termer markerade med plustecken finns med i ordboken, de med minustecken gör det inte.

95

terijus – ”vad mer mer kommer jag på här?” Här är en liten samling exempel: ichtiofauna, ichtiologija, ichtiozaurai, iguanodontai, iguanos, jūrų fauna, jūrų karvė, jūrų kopūstai, jūrų lelijos, jūrų liūtai. Följer man principen att avstå från specialtermer som är typiska för geografier i avlägsna länder? ichtiozaurai är ju bara en av reptilfamiljerna i ordningen fågelhöftade dinosaurier, dessutom utdöd. De uppräknade representanterna för den marina faunan är verkligen inte så särskilda att de behöver nämnas särskilt (endast omkring en tredjedel av termerna i ordboken är biologiska). Man skulle kunna fortsätta räkna upp fler. Inte heller duger här ursäkten att man skulle ha beslutat att inte ta med termer som alla förstår. Om det är klart för alla skolelever vad termen gyvenvietė betyder, är det lika begripligt vad miestelis eller vienkiemis är.

Innan man börjar skriva en ordbok måste man alltså veta vem den riktar sig till, vilka syften den ska tjäna och hur omfattande den ska vara. Om den är avsedd för skolan bör man undvika sådana termförklaringar som gargždas ”den grova fraktionen av lösa och cementerade bergarter <...>” (kanske vore DŽ:s förklaring ”stenar som slipats och avrundats av havs- och flodvatten” lämpligare). Om det inte går att ta med alla termer inom området i ordboken, bör man noggrant välja ut de nödvändiga utifrån abstraktionsgrad, användningsfrekvens och deras plats i områdets terminologiska struktur. En alfabetisk uppställning av synonymer skulle vara till stor hjälp; säg att en elev hittar termen izohipsės i läroboken, men den förklaras inte i ordboken, och hur ska eleven då veta att förklaringen i det här fallet finns under horizontalės? Om eleven däremot hittade en hänvisning med orden ”se horizontalės”, skulle missförståndet undvikas. Dessutom är det ett konkret sätt att främja litauiska termmotsvarigheter: läsaren vet att ”en särskilt organiserad offentlig försäljning, handel, som regelbundet äger rum på en viss handelsplats” heter varžytinės, även kallat aukcionu, och inte tvärtom.

Dessutom bör man på ett kreativt sätt utnyttja material från tidigare utgivna publikationer inom området. Då skulle man slippa sådana klumpiga termer som svyruojamieji Žemės plutos judesiai, när det redan i S. Agapovs litauiska översättning av ”Geografijos žodynas” står Žemės plutos svyravimai. För att ordboken verkligen ska vara till nytta för skolelever och andra som är intresserade av geografi bör den alltså förbättras; idén att ta fram en sådan publikation är verkligen god.

Jurgita JĖRINAITĖ

II

I Stasio Vaitekūnas redigerade ”Enciklopedinis geografijos žo-

96