T E R M I N O L O G I J A I R D A B A R T I S

Rūta MARCINKEVIČIENĖ

Vytauto Didžiojo universitetas

Problem med termer som betecknar språk- och textvarianter

1. Inledning

På senare tid har nya termer tillkommit och innehållet i vissa tidigare använda termer har förändrats, vilket skapar ett behov av att se över de språkvetenskapliga termer som är direkt förknippade med olika språktyper, enheter och varianter. Detta görs bäst systematiskt, genom att behandla dem inte isolerat utan i grupper och par, så att likheter och skillnader mellan de terminologiska betydelserna framträder. De grundläggande kategorierna av de språkvetenskapliga termer som diskuteras står också i kontrast till varandra. Den ena omfattar språket som system, även om den också kan vara inriktad på språkbruk, medan den andra är knuten till texten, språkets främsta kommunikativa enhet. Syftet med denna artikel är att diskutera båda kategorierna av termer som betecknar språkvarianter, ange problemen med deras definitioner och mer ingående beskriva mindre diskuterade termer. Syftet uppnås med hjälp av tre källor: tillgängliga referensverk – ordböcker och handböcker, lingvistiska arbeten samt bruket av vissa termer i Vytautas Magnus-universitetets korpus för samtida litauiska, som omfattar pressmaterial från 1994–2004.

Benämningar på varianter av språksystemet

Till den första kategorin hör sedan länge benämnda och beskrivna språktyper, som används utan problem (eftersom språkbruket överensstämmer med definitionerna): standardspråk, eller litterärt språk, och dialekt. Dialekter delas i sin tur in i två grupper: territoriella, eller geografiska, samt sociala och professionella. Till de sistnämnda hör yrkes- och socialjargong, argot och slang (Palionis 1985: 16–

7

20). Av de två nämnda språktyperna används det litterära språket i korpusen nästan fyra gånger oftare än det allmänna språket (2 615 respektive 736 gånger). KTŽ 1990 definierar för övrigt språktyp typologiskt – ”en helhet av generaliserade språkliga egenskaper utifrån vilka språk indelas i en typologisk klassificering”. Föreställningen om en språktyp skiljer sig alltså åt i Jonas Palionis lärobok och i KTŽ 1990.

En annan inte helt problematisk distinktion uttrycks med termerna talat och skrivet (bokligt) språk, förstådda som muntlig respektive skriftlig kommunikation. Ibland blandas de ihop med termerna skriftspråk och talspråk (KTŽ 1990) språk. Termerna levande språk och skriftspråk används också, och när man knyter an till den saussureanska dikotomin, det vill säga system och bruk, används språk och tal respektive språk och talande.

Vad kan denna termgrupp kallas övergripande? DLKŽ 2000 definierar språk – 3. ”en viss variant av ett system för att uttrycka tankar: Allmän (litterär) s. Skriftlig, talad s. Tidningsspråk. Poetiskt s. Versifierat s. Maironis, Žemaitės s. Levande, naturligt, tydligt, bearbetat s.” (kursiv min – R. M.). Ordboksredaktörerna föreslår alltså termen variant, precis som för det allmänna (litterära) språket, som J. Palionis kallade en typ. Av de anförda ordkombinationerna framgår att variant i DLKŽ förstås mycket brett. Terminologer inom språkvetenskapen borde definiera språktyp, variant, art och några andra övergripande termer mer exakt. Själva ordet språk har dock ofrånkomligen flera terminologiska betydelser – ett system för att uttrycka tankar med ord (modersmål), den redan nämnda varianten av det systemet (poetiskt språk), synonym till samtal, det vill säga en viss genre av talat språk (ge sig in i ett samtal), samt benämning på ett offentligt tal (höll ett tal).

Utifrån språkets användningsområden (sfärer) skiljer man mellan skönlitterärt språk och icke-skönlitterärt språk. Det sistnämnda kan enligt samma kriterium vidare delas in i vardagligt och sakligt språk, och detta i sin tur i vetenskapligt och administrativt språk. De språkvarieteter som benämns utifrån användningsområdena, med tillägg av språket inom publicistikens sfär, kallas funktionella stilar (Župerka 1997: 78).

Motsättningen mellan vardagligt och sakligt språk bör diskuteras separat. Den omfattar språkarter som särskiljs utifrån två grupper av kriterier: privathet och offentlighet, det vill säga personlig respektive officiell kommunikation, samt egenskaperna allmän och specialiserad. Vardagligt språk, även kallat talspråk, står i motsats till offentligt språk. Offentligt och vardagligt, eller talat, språk bildar tillsammans det redan tidigare nämnda talade språket (Ko-

8

ženiauskienė 1999: 42). Taigi terminas sakytinė kalba gali būti suprantamas ir kaip šnekamosios kalbos sinonimas, ir kaip platesnės reikšmės žodis, apibrėpiantis tiek viešą, tiek privačią sakytinę komunikaciją. Skirtumas tik tas, kad šnekamoji kalba gali būti ir užrašyta, o sakytinė tik pasakyta, ištarta. Net ir užrašyta šnekamoji kalba netampa rašytine, nes išlaiko savitą struktūrą ir leksiką (apie loginius ir lingvistinius sakytinės ir rašytinės raiškos skirtumus žr. Nauckūnaitė 2003).

En annan medlem av motsatsparsparet vardagligt och sakligt språk är sakligt språk. Det finns ett allt större behov av denna term. Den sammanfattar språket inom enskilda, konkreta vetenskaps- och samhällsområden – juridik, administration och andra. Termen passar också väl när den mycket spridda engelska termen, numera betecknad enbart med akronymen LSP – Language for Specific Purpose, ska översättas till litauiska (ordagrant översatt skulle det bli språk avsett för ett särskilt ändamål). Engelskan har också motsatsen till denna term, som likaså betecknas med en akronym: LGP – Language for General Purpose (språk avsett för ett allmänt eller vanligt ändamål). Inom datorlingvistik och andra områden har synonymen till LSP, sublanguage, etablerats och blivit allmänt spridd (översatt morfem för morfem skulle det bli underspråk). Termen betecknar vilket språk som helst med ett begränsat ämnesområde, exempelvis väderprognoser, navigationssystem eller telegram; detta språk bör skiljas från det bredare sakliga språket och kanske kallas specialiserat, utan att blandas ihop med yrkesspråk, förstått som litauiska som undervisas för studenter med anknytning till ett specifikt yrkesområde.

På senare tid har också termen domän börjat användas inom litauisk språkvetenskap för att beteckna ett användningsområde för språket. Termen är vanlig i studier av främmande ord från olika språk, särskilt när det handlar om domäners förlust, det vill säga att språkets användningsområden försvinner (se vidare Vaicekauskienė 2004: 10). Det finns alltså flera termer för att beteckna språk med någon särskild, specifik egenskap. Tyvärr saknar litauiskan en term som definierar allt icke-specialiserat eller icke-sakligt språk. Varken termerna vardagligt eller, än mindre, allmänt språk passar här; en ny term behövs, exempelvis språk av allmän karaktär, allmänt språk eller vanligt språk. Den litauiska språknämndens skrifter innehåller motsvarigheten Language for General Purpose, språk i allmän miljö, men den passar inte särskilt väl ihop med yrkesspråk. Oavsett vad den kallas vore det bättre att dela upp motsättningen mellan vardagligt och sakligt språk, som har bildats utifrån två olika egenskaper-

9

-na, i två motsättningar: utifrån offentlighetskriteriet – i vardagligt eller privat respektive offentligt språk, och utifrån specialiseringskriteriet – i språk av allmän karaktär, allmänt språk, vanligt språk respektive sakligt eller yrkesspråk. Paret vanligt och sakligt språk skulle passa särskilt väl.

Det kan tyckas att när man använder de sedan länge etablerade namnen på funktionella stilar (vetenskaplig, administrativ, journalistisk, vardaglig, konstnärlig), skulle liknande termer som administrativt eller vardagligt språk vara överflödiga. Men språk är inte detsamma som stil, vilket också framgår av uttryck som lektionens språkstil (Župerka 1997: 83). Här förstås språk som en viss språkvariant och stil som detta språks särprägel, dess särskilda egenskaper. Termen stil betyder för övrigt två olika saker inom filologin: individuell eller författarstil, och funktionell stil, förstådd som ”en kollektiv vana att använda språket inom olika kommunikationsområden” (Župerka 1983: 11), alltså en viss språkvariant som inte bör blandas ihop med stilen i en enskild text. Engelskan använder här två termer: style och functional style (stil och funktionell stil) eller, oftare, style och register (stil och register). Register, liksom funktionell stil, betecknar språkbrukstyper utifrån språkets innehåll, karaktär eller funktioner, vilka på ett eller annat sätt också påverkar språkets form (Halliday et al. 1964: 77; Leckie-Tarry 1993: 28). På engelska avses med termen register olika saker – breda verksamhetsområden, exempelvis juridik, vetenskap och religion. I denna betydelse är termen register synonym med diskurs. I andra fall kallas talat och skrivet språk för register, men oftast betecknar register en skala från offentligt till privat och de språkarter som placerar sig längs den. Jämför de välkända register som M. Joos identifierade: frozen, formal, informal, colloquial, intimate (Joos 1961), det vill säga ritualistiskt, formellt, informellt, vardagligt. Termen register förekommer redan i litauiska översättningar av litteraturvetenskapliga verk, naturligtvis i samma betydelse som den engelska termen (Hawthorn 1998; PMLS 2000). Den diskuteras också av lingvister i jämförelse med funktionell stil (Vladarskienė 2000). Därför bör man överväga om inte register borde definieras och införlivas i den egna språkvetenskapliga terminologin för att beteckna indelningarna på skalan vardagligt eller privat respektive offentligt språk. Med andra ord skulle register kunna etableras som term för språkvarianter utifrån aspekterna privat–offentligt eller formellt–intimt.

10

3. Benämningar på kommunikativa språkenheter

Termen stil används i båda kategorierna av termer som betecknar mångfalden av språktyper, textslag och varieteter. Den kan förstås både som hela språkets stil och som stilen i en viss text. Den senare kategorin, det vill säga termer för kommunikativa språkenheter, är knuten till text. Den omfattar den grundläggande termen text, som bäst definieras genom att ställas i motsats till diskurs och språk, förstått som offentligt tal eller som anförande (Koženiauskienė 1999: 42). Ett annat termpar är texttyp och genre. Termparen text och diskurs, texttyp och genre behöver beskrivas närmare, eftersom dessa allmänt använda termer inte har diskuterats av lingvister, trots att de förekommer i arbeten inom text- och korpuslingvistik, lingvistisk text- och genreanalys, retorik, stilistik och andra grenar av språkvetenskapen. Offentligt tal behandlas i retorikhandböcker (Koženiauskienė 1999; Nauckūnaitė 2000), och därför diskuteras termen inte här.

Det finns flera kompletterande sätt att definiera termer. Ett är att utgå från de uppfattningar som olika författare som använt dem har haft; ett annat, kompletterande sätt är att också beakta deras faktiska användning i språket, särskilt i fackspråk. Båda tillvägagångssätten kommer att tillämpas på de nämnda termparen, efter en genomgång av hur termerna definieras i ordböcker och uppslagsverk, eftersom orden inte bara är språkvetenskapliga termer utan också ord i det vardagliga ordförrådet.

3.1. Översikt över referensverk

I allmänna förklarande ordböcker finns endast några av de aktuella orden. I DLKŽ 2000 definieras text med betydelserna 1. ”sammanhängande språklig konstruktion”, 2. ”den verbala delen, till skillnad från bilder, ritningar etc.”, 3. ”orden till ett musikstycke”, medan genre definieras som ”en enhet för indelning av konstverk efter strukturella särdrag”. Två ordböcker över internationella ord beskriver text på liknande sätt, med tillägg av några ytterligare specialbetydelser [de typografiska och datorrelaterade betydelser av text som också anges där (TŽŽ 2001a; TŽŽ 2001b) är inte relevanta här]. Dessa ordböcker definierar genre på samma sätt som DLKŽ 2000, medan diskurs beskrivs mycket abstrakt och endast som en term inom två vetenskapsgrenar

11

– [fr. discours – tal, språktyp, text] 1. lingv. ”ett enligt ett visst system uppbyggt, vanligen utvidgat uttryck för en tanke om något ämne”, 2. ”inom semiotiken – en språklig eller icke-språklig process med en eller annan betydelse”. Som väntat innehåller allmänna ordböcker inte facktermernas betydelser, utan endast de allmänna och endast vissa av betydelserna hos termerna text, genre, diskurs, vilka inte återspeglar den avsevärt förändrade synen på de företeelser som dessa ord betecknar.

Man kunde förvänta sig mer av specialiserade filologiska referensverk, men blir besviken, eftersom även där ges ofullständig information. I KTŽ 1990 beskrivs endast en av de fyra termerna – text. Den är ”ett yttrande eller ett avsnitt av ett yttrande, som bildar en följd av språkljud eller skrivtecken och förmedlar ett visst avgränsat innehåll. Texten är obegränsad till omfånget”. I LKE 1999 saknas artiklar om genre, diskurs, texttyp, och text beskrivs endast ur två aspekter: skriftlig form och sammanhang, det vill säga som a) ”ett nedskrivet språkligt avsnitt” och b) ”en helhet av meningar som hänger samman till betydelsen”. Där anges också tre texttyper: berättande, beskrivande och argumenterande text. I LLE 2001 och översatta handböcker i litteraturteori definieras däremot genre och diskurs, men inte text eller texttyp. Det kan bero på att de sistnämnda termerna traditionellt är mer förknippade med litteraturvetenskap än med lingvistik. Genre definieras här traditionellt och mycket snävt, enbart som ”en underavdelning av de viktigaste litterära (kursivering min – R.M.) genrerna – lyrik, epik och drama – som sammanför grupper av verk med likartad struktur”. I Jeremy Hawthorns Modern litteraturteori (Hawthorn 1998) begränsas genre visserligen också till den traditionella betydelsen av genre som litterär typ eller underkategori, men begreppets räckvidd utvidgas: ”genren är både en samhällelig och en litterär eller språklig kategori”. Här återges den feministiska genreforskaren Anne Cranny-Francis ståndpunkt, vilken författaren finner övertygande: ”även om hennes genredefinition bygger på textuella aspekter (konventioner, formler, omfattning), väcker hennes forskning också sociala, historiska och ideologiska frågor” (ibid.). En sådan genreuppfattning närmar sig, som kommer att förklaras senare, en tvärvetenskaplig definition av genre.

Diskurs beskrivs i litteraturencyklopedier på ett betydligt mer mångfacetterat sätt än genre. LLE 2001 anger hela tre betydelser av diskurs betyd-

12

betydelser: 1. ”samtal eller diskussion om ett filosofiskt, politiskt, religiöst, litterärt eller liknande ämne; vetenskapligt verk, traktat”, 2. ”Inom lingvistiken betecknar diskurs varje språkligt avsnitt som är större än en mening. I detta avseende används begreppen diskurs och text ofta som synonymer. Som diskurs betraktas all språklig verksamhet – en dikt, en bibelkommentar, en ledare i en tidning eller en skål”, 3. ”I moderna kulturteorier betecknar diskurs också andra, icke-verbala uttrycksformer (film, reklam, musikverk, ritual). I en ännu vidare betydelse avses med diskurs helheten av yttranden och påståenden som kännetecknar en viss social verksamhet (både verbala och sådana som uttrycks på annat sätt, till exempel visuellt eller med teckenspråk), såsom medicinsk, juridisk eller politisk diskurs.”

Jau minėtame J. Hawthorne Moderniosios literatūros teorijos žinyne (Hawthorn 1998) diskursas pristatomas per atskirų autorių deklaruojamus požiūrius ir iš jų darbų išryškėjusią termino diskursas vartoseną, kuri, beje, ne visada sutampa su tų pačių autorių pateikiamomis apibrėžtimis, kitaip sakant, autoriai ne visada nuosekliai vartoja savaip apibrėžtus terminus. Pastarasis terminų reikšmės suvokimo būdas, kai žiūrima ne tiek apibrėžčių, kiek realios vartosenos, yra artimas žemiau taikomam tekstynų lingvistikos metodui. J. Hawthorno žinyne pabrėžiama paini ir dviprasmiška diskurso vartosena. Lingvistikoje, ypač pragmatikoje, diskursu vadinama vartojama kalba, o ne kalba kaip abstrakti sistema. Anot Michaelo Stubbso, palyginti su tekstu, diskursas implikuoja platesnę sąvokos apimtį, be to, gali implikuoti sąveiką, nors nebūtinai. Cituojama Michaelo Foucault samprata, pagal kurią diskursai – „didelės pranešimų grupės“, taisyklių valdomos kalbos sritys, kurioms būdingos tam tikros „strateginės galimybės“. Tos taisyklės, konvencijos ir sistemos kontroliuoja, kaip, kada, kur ir kas kalbama viename ar kitame diskurse, pavyzdžiui, medicinos. Anot M. Foucault, kiekviena visuomenė tam tikru būdu kontroliuoja, atrenka, organizuoja ir paskirsto diskursų produkciją, o šių diskursus kontroliuojančių procesų tikslas yra saugoti nuo „jėgų ir pavojų“. Šiame leidinyje dar pristatoma E. Benveniste’o, R. Fowlerio ir M. Bachtino diskursui teikiamos prasmės. Dviejų pastarųjų autorių pozicijoms, šalia kitų aspektų, yra būdingas diskurso kaip ideologijos supratimas, pagal kurį diskursas įtvirtina įsitikinimus, vertybes ir kategorijas (Stubbs 2001: 165).

13

Sammanfattningsvis kan man utifrån de citerade publikationerna säga att text i dem beskrivs enbart utifrån tre kännetecken: sammanhållning, obegränsad omfattning och verbal karaktär. DLKŽ 2000 och KTŽ 1990 beskriver den verbala karaktären vidare som både talat och skrivet ord, medan LKE 1999 begränsar den till det skrivna. Genre beskrivs ganska kortfattat, enbart som en indelning av konstverk eller av en enskild konstart – litterära verk – och därtill nämns en något bredare, det vill säga samhällelig, snarare än rent språklig eller litterär aspekt av dess analys. Diskurs definieras däremot bredast, och för övrigt på ett mycket likartat sätt i LLE 2001 och i översatta uppslagsverk. För att framhäva diskursbegreppets mångsidiga användning diskurs anges följande företeelser som betecknas med termen: a) en diskussion, ett verk som förutsätter samverkan eller dialogicitet, b) vilken verbal text som helst, det vill säga språk som används i en viss kontext, eller även icke-verbala verk, c) helheten av yttranden som kännetecknar social verksamhet, vissa ideologiskt engagerade språkområden.

3.2. Översikt över lingvistiska arbeten

Ett annat sätt att definiera termer som betecknar olika former av språkanvändning är att gå igenom de mest framstående teoretikernas arbeten, där termerna och begreppen de betecknar beskrivs ingående. Först bör det sägas att uppslagsverkens och olika författares synsätt inte nödvändigtvis behöver sammanfalla. Dessutom varierar definitionernas omfattning kraftigt – från ordboksdefinitioner i uppslagsverk till monografiska framställningar som försöker beskriva begreppen ingående och allsidigt.

3.2.1. Teoretisk textuppfattning

Text förstås och definieras på olika sätt, med hänvisning till olika kännetecken eller villkor för dess uppkomst. M. Halliday ger en av de bredaste definitionerna av text: varje funktionell användning av språket, varje exempel på autentiskt språk som fyller en viss funktion i en icke-språklig situationskontext. Texten består inte så mycket av de ord och meningar som är synliga på ytan som av de betydelser som kodas med ord och sedan avkodas; därför är texten en semantisk enhet. Det som i grunden skiljer texten från andra semantiska språkenheter (morfem, ord, ordgrupp eller mening) är inte så mycket dess omfattning som dess annorlunda struktur,

14

dess samspel med kontexten samt särdragen i dess tillkomst och förståelse. I detta avseende är texten en unik och enastående språklig konstruktion (Halliday, Hasan 1991: 10).

Frågan om vad som gör en text till en text besvaras på olika sätt. För det första krävs grammatiska meningar, men enbart sådana räcker inte. Det måste finnas ett samband mellan meningarna. Läsaren måste kunna uppfatta och tolka det. Textbindande medel (text-forming devices), det vill säga ord och fraser som förekommer i meningarna, bidrar till att skapa och fastställa sambandet mellan meningarna. Men det är inte allt – utöver dessa språkliga faktorer bidrar även icke-språkliga faktorer till textens sammanhållning, det vill säga icke-språklig kompetens som har samband med ämnet och textens innehåll. Enligt denna uppfattning kan text alltså beskrivas som en sammanhängande språklig helhet bestående av flera meningar (Nunan 1993: 4–5). Teun van Dijk (1998: 39) hävdar att endast sådana meningssekvenser som har en viss makrostruktur kan betraktas som text. Makrostruktur förstås här som en tematisk och propositionell ram som omfattar texten och förenar de språkliga elementen till en helhet.

M. Halliday påpekar att textbegreppet i grunden är obestämt. För honom är text allt som har betydelse i en viss situation; han betraktar text som ett fortlöpande semantiskt urval (1978: 136–137). Kontexten, situationen, är alltså en av förutsättningarna för textens tillkomst och förståelse. Ur ett socialt perspektiv är texten oskiljaktig från kontexten, etymologiskt förstådd som texter som följer tillsammans, även om det i själva verket inte bara är dessa som är viktiga, utan hela den språkliga och icke-språkliga situationskontexten. Det är just kontexten som gör att texten kan betraktas på två sätt: som produkt och som process, det vill säga som en sluten, autonom konstruktion eller som en konstruktion som formas av kontexten. Text som process förstås genom textens interaktivitet och dess möjlighet att fastställa betydelser; detta framträder tydligast i dialog. Text kan förstås både som ett visst objekt och som en process som bestäms av en konkret situation och miljö.

Både text och kontext är semiotiska företeelser, vissa sätt att förmedla betydelser. Därför kan text definieras utifrån hur den förhåller sig till situationskontexten och hur människor avgör textens betydelser utifrån denna kontext. Man menar att text och språk i allmänhet formas av sina funktioner och syften (Halliday, Hasan 1991: 11–12). På liknande sätt betraktar Tony Bex text enbart genom kontexten. Enligt honom kan texter inte vara autonoma och oberoende av kontexter; de är alltid

15

en del av språklig interaktion. Även en skriven text är inte enbart en produkt, utan en del av en process. Textproducenter väljer särskilda språkliga uttrycksmedel under påverkan av de situationer där deras texter förekommer, och textmottagarna identifierar och tolkar dessa språkliga medel (Bex 1996: 51).

M. Stubbs betonar textens verklighet, naturlighet och autenticitet. Med text avser han naturligt uppkommet, sammanhängande talat eller skrivet språk som används i verkliga kontexter. Vanligtvis är texter längre än en mening och har en viss struktur. Men det finns också enmeningstexter (Įšėjimas, Dažyta, Uždar yta pietums), som blir texter genom sina kontexter. Det innebär att språk som faktiskt används är en del av social handling, och därför är det nödvändigt att undersöka samspelet mellan språk och kultur (Stubbs 2001: 5–6).

Textlingvistikens pionjärer definierar text på ett liknande, men något mer utförligt sätt (Beaugrande 1981: 1). De beskriver text som en kommunikativ händelse som uppfyller flera villkor – textens sju kriterier. Enligt deras definition är en vägskylt, en tidningsartikel, ett gräl eller en roman texter som följer reglerna för vissa genrer eller texttyper. Alla de nämnda genrerna har specifika språkliga kännetecken, fyller vissa funktioner och är knutna till en specifik situation för hur de skapas och uppfattas. Dessa författare hävdar att det finns inre och yttre villkor för skapandet och uppfattandet av textens betydelse. Vissa dikter kan inte uppfattas som texter (och inte som skrivövningar) utan vissa omständigheter, förutfattade meningar, förväntningar eller förståelse av genren. Vi ställer alltså olika krav på texter inom olika genrer och det är först med utgångspunkt i dessa krav som vi uppfattar genretexterna som texter. Dessa villkor, eller kriterier för textidentifiering, omfattar textens dubbla sammanhang på en ytlig, syntaktisk nivå (cohesion, microstructure) eller en djupare, semantisk nivå (coherence, macrostructure). Sammanhang förknippas med intertextualitet, det vill säga en texts relationer till andra texter som kan förklara den specifika texten och underlätta dess uppfattande och tolkning. Ett annat villkor för text är intentionalitet, som omfattar textproducenternas attityder och mål. Utifrån detta kännetecken är tal i sömnen inte en text, medan en telefonkatalog är det. Intentionalitetens spegelbild är textens acceptabilitet, som gör det möjligt att under vissa omständigheter uppfatta en viss språklig konstruktion som en text. Acceptabilitet hänger samman med textens konventionalitet, eftersom ovanliga texter kan vara oacceptabla och inte uppfattas som texter

16

eftersom de är obegripliga, osammanhängande eller på annat sätt otillräckliga för läsaren. Textens informativitet anger mängden ny information och sätten att förmedla den, sambanden mellan ny och gammal information i texten, medan dess situationalitet – samspelet med situationen där texten uppstår och uppfattas – avgör att texten blir diskurs, det vill säga text i kontext. Det första kriteriet, sammanhang, är inre; de övriga är yttre.

Sammanfattningsvis kan man, utifrån dessa uppfattningar om text, hävda att termen teksto betecknar en semantisk, sammanhängande språklig enhet av valfri omfattning och med en viss struktur och ett visst syfte, nära knuten till den verbala eller icke-verbala kommunikationens kontext, och som kan vara talad, skriven eller rentav icke-verbal.

3.2.2. Den teoretiska uppfattningen om diskurso

När text uppfattas i vid bemärkelse, i sin kontext, kan den betecknas med en annan term – diskurs. Etymologiskt härleds termen diskursas från det latinska verbet discurrere (1. ”springa omkring, skingras”) eller från det substantiv som bildats av det, discursus (3. ”yttrande, resonemang”). Det sägs att Thomas av Aquino först började använda termen inom filosofin – för honom betecknade den intellekt eller tänkande, i motsats till enkel intuition. Diskursyvus betydde tänkande i begrepp. Samma motsättning återfinns i T. Hobbes, G. W. Leibniz och I. Kants verk. Med tiden kom diskurs att beteckna en intellektuell diskussion och senare även en dialog (Titscher ir kt. 2000: 20).

I dag kan termen diskurs användas synonymt med text, men oftare förstås den något annorlunda och bredare – som socialt orienterat språk, som text i kontext. Traditionellt uppfattas text oftare som en skriven enhet av språkbruk (men inte nödvändigtvis), medan diskurs omfattar både talad och skriven språkform. I båda fallen betonas textens eller diskursens sammanhang och semantiska karaktär. David Nunan definierar text som en kommunikativ händelse, såväl talad som skriven, och diskurs som tolkningen av denna kommunikativa händelse i kontext (Nunan 1993: 6). M. Foucault beskriver förhållandet mellan diskurs och text på motsvarande sätt som förhållandet mellan ett system och dess konkreta uttryck eller exempel, mellan det sociala och det individuella samt mellan makrostrukturer och mikrostrukturer (se Stubbs 2001: 230).

17

T. Bex förstår diskurs något mer abstrakt – som en betydelse som sträcker sig bortom enskilda texter eller grupper av sådana texter och omfattar socialt beteende, eftersom diskursens betydelse ligger bortom språket – i det samhälle som använder diskursen. Betydelsen är alltså en fråga om överenskommelse – den är inte kodad enbart i språket, utan skapas och prövas av människor som kommunicerar med varandra vid varje given tidpunkt (Bex 1996: 51). På liknande sätt definierar T. van Dijk diskurs inte bara som text i kontext, utan också som en social handling (2001: 17–21).

Norman Fairclough anger flera sätt att förstå diskurs: det kan vara talad dialog, ställd mot skrivna texter, talat eller skrivet språk, den situationella kontexten för språkanvändning, samspelet mellan läsaren eller skribenten och texten, och till och med en stil eller genre, till exempel mediediskurs (tack vare denne författare etablerades och spreds termen media discourse i engelskan). Han själv anser att diskurs – språk som används skriftligt och muntligt och förstås som en form av social praktik – framhäver det dialektiska sambandet mellan en enskild kommunikativ händelse och den situation, institution och sociala struktur som ramar in den. Diskurs är således ett socialt betingat fenomen som implicerar situationer, individer med social identitet och relationerna mellan dem eller deras grupper. Diskurs kan inte bara återspegla verkligheten utan också skapa den, ha ideologisk påverkan och legitimera maktpositioner och social ojämlikhet (Fairclough 1992: 3).

Det är uppenbart att diskurs förstås som en handling, som en integrerad del av det sociala livet. Termen diskurs används vanligen om social aktivitet genom vilken vi skapar betydelser med hjälp av språkliga och andra semiotiska resurser (icke-verbala rörelser, röstmoduleringar och så vidare). Termen, som anknyter till sin tidigare betydelse ”yttrande”, betonar samspel och tolkning. Diskurs omfattar deltagarna, de typer av situationer där texter används samt de sociala system och strukturer som ligger till grund för att texter skapas och uppfattas. Den betecknar karakteristiska sätt att tala och skriva, språk och text, knutna till social aktivitet (Titscher m.fl. 2000: 20).

3.2.3. Text och diskurs

Termen diskurs, som uppstod senare än text och har utvecklats avsevärt, definieras bäst genom en jämförelse med text. Diskurs nu-

18

sägs mycket mer abstrakt och brett, med betoning på dess dialogiska karaktär, interaktivitet och kopplingar till samhället. Båda termerna, text och diskurs, som tidigare betecknade olika företeelser – skriftlig respektive muntlig kommunikation – används nu ibland synonymt. För denna förskjutning i terminologisk användning i engelskan har den etablerade uppfattningen haft betydelse att en text inte blir en text när författaren har skrivit den, utan när läsaren har uppfattat den. Denna interaktiva föreställning om textens betydelse, som skapas gemensamt av skribent och läsare, har fört texten mycket nära diskursen, förstådd som en viss dialog. Vissa diskursanalytiker hävdar att betydelseskillnaderna mellan dessa termer nästan helt har försvunnit (Widdowson 1995: 161). Andra urskiljer nya betydelseskillnader (Garret, Bell 1998: 3).

Termen text började oftast användas för att beteckna nedteckningar av diskursprocesser, vilka omfattar kommunikativa händelser men inte begränsas till dem. Text förkroppsligar alla språkets lägre nivåer och andra betydelseresurser, till exempel genreventioner och genrebaserade förväntningar, liksom andra förväntningar inom diskursgemenskapen på former och funktioner hos vissa diskurstyper. Text har en viss struktur som gör det möjligt att uppfatta den som en helhet. Att förstå vem som säger vad till vem och under vilka omständigheter gör det möjligt att knyta texten till dess sociala kontext och uppfatta den som en helhet. Diskurs används också för att beteckna ett konventionellt sätt att tala inom ett visst område eller en viss sfär, jfr: akademisk, politisk diskurs. Förstådd på detta sätt är enskilda texter endast konkreta uttryck för utbredda diskursmönster; de förhåller sig alltså till varandra som det allmänna till det konkreta (Stillar 1998: 147).

Trots detta förstås termerna text och diskurs på olika sätt. Skillnaden betonas också av olikheterna mellan de discipliner som är förknippade med dem, det vill säga textlingvistik och diskursanalys. Traditionell textlingvistik utgår från textens inre, språkliga egenskaper, medan diskursanalys utgår från dess yttre, sociala och kulturella egenskaper. Lingvistisk textanalys omfattar syntaktiska, semantiska och pragmatiska nivåer, medan många sociologiska metoder nöjer sig med en enda av dessa nivåer. De nyaste arbetena inom olika vetenskapsgrenar betonar främst textens och diskursens funktionella aspekter; gemensamt för dem alla är sökandet efter regelbundenheter, systematiska upprepningar och mönster (om textfunktioner och genrer, se Marcinkevičienė 2004).

19

De två behandlade termerna, när de kan användas synonymt, konkurrerar med varandra och den ena termen tränger undan den andra. Lingvister föredrar oftare att använda text, medan filosofer, sociologer och litteraturvetare föredrar diskurs. Glenn Stillar föredrar till exempel termen text för att betona dess konkreta och materiella karaktär och dess betydelse som en konkret manifestation av diskurs. I övrigt kompletterar emellertid begreppen text och diskurs varandra, eftersom vi uppfattar diskursen som en helhet genom dess konkreta textuella uttryck. Diskursanalysens objekt är texten, som återspeglar social verksamhet och sociala relationer, det vill säga vissa manifestationer av diskurs.

Sammanfattningsvis kan man säga att de olika synsätten på diskurs förknippar den med kontext, socialt beteende, en konkret situation där språket används och de särdrag i språkanvändningen som denna situation ger upphov till. Diskurs förstås alltså på ett liknande sätt som text i sin användningskontext, men i diskursens fall sträcker sig kontexten betydligt längre och omfattar samhälleliga företeelser; därför är diskurs också ett socialt fenomen, betingat av samhället.

3.2.4. Genrebeskrivningar

Termen genres betydelsesystem och användningssärdrag har behandlats mer ingående på annat håll (se Marcinkevičienė 2004), så här sammanfattas endast de viktigaste punkterna kortfattat. Först bör det sägas att dagens användning av termen genre har vidgats avsevärt: den avser inte längre bara genrer inom konstnärliga verk, utan också genrer för vilken text som helst, till exempel ett klagomål, eller för vilket massmedium som helst. I än vidare bemärkelse kan alla slags sociala handlingar indelas i genrer, jfr: lektionens, evenemangets genre. Denna mer abstrakta användning motsvarar också riktningarna inom genre forskning. Genreteorin, som uppstod inom litteraturvetenskapen, sprider sig nu till helt andra områden. Under de senaste årtiondena har facklitteraturens genrer, särskilt pressens, analyserats mer ingående; mycket har skrivits om film och nya internetgenrer – hypertext, e-postmeddelanden och diskussioner.

Ett annat utmärkande drag i genrebegreppet är strävan att förena språkliga regelbundenheter med regelbundenheter i mänsklig verksamhet. Med andra ord omfattar det nya genre begreppet diskurstyper som analyseras soci-

20

nėje ir kultūrinėje kalbos vartojimo plotmėje (Freedman 1994a: 3). Štai Guntheris Kressas teigia, kad įprastinės bendravimo formos lemia konvencines tekstų formas, t. y. tam tikrus specifinius žanrus. Žanrai turi savo formą ir reikšmę, atsiradusią dėl tuo žanru koduojamų socialinių bendravimo formų tikslų, funkcijų ir reikšmių. Todėl žanrai atspindi būdingiausias bet kurios bendruomenės socialines progas ir bendravimo formas (Kress 1989: 19). Žanro analizė turi būti siejama su konvencijų tyrimais.

Samspelet mellan samhället och de genrer som är populära där märks genom att förändringar i samhällslivet ger upphov till nya genrer, och omvänt påskyndar nya genrer samhällets utveckling. Därför bygger dagens genre studier på den nya retoriken – undersökningar av hur retoriska kommunikationsmål uppnås med hjälp av olika genrer. En genres betydelse består inte enbart av innehållet i texterna inom genren; den innefattar också dess funktion. En genre är vanligen en del av någon ceremoni eller social handling; ceremonin medför vissa begränsningar, vilka utgör grunden för genrens särart (Freedman 1994b: 59–60).

Genre är starkare förknippad med kommunikation än text eller diskurs och beskrivs till och med som en social handling. Även om genrer känns igen och definieras utifrån diskursens form och andra likheter (publik, tankesätt, situationer), är det inte diskursens form eller innehåll som avgör genren, utan den retoriska handling som den är avsedd att utföra. Genren representerar alltså en typisk retorisk handling (Miller 1994a: 23–24). Genom att återspegla vissa regelbundenheter och mönster i språkanvändningen utgör genren en väsentlig beståndsdel av vårt kulturliv. Därför kan en kultur beskrivas utifrån den uppsättning genrer som är utbredd i den, och genren själv betraktas som en specifik och mycket viktig del av samhällslivet, en aspekt av dess kommunikativa struktur och en viss institutionell maktstruktur (Miller 1994b: 68–71). Ju mer komplext och varierat ett samhälle är, desto fler genrer har det och desto mer varierad är dess genre repertoar (Miller 1994a: 36). Detsamma gäller individer. Genre som social handling bestämmer genrens förhållande till text, kontext och diskurs. Textens betydelse och förståelse avgörs inte bara av den diskurs den tillhör, utan också av den konkreta genren. Båda är socialt betingade: diskursen bestäms av de institutioner som skapar den, exempelvis bestäms journalistiska texter av medierna, medan genren bestäms av de vanliga kommunikationssituationer där den uppstår.

21

Både genre och diskurs har en specifik, socialt betingad betydelse; därför är texter dubbelt determinerade: av diskurstypen och av den konkreta genrens begränsningar. Såväl diskurser som genrer härrör från ett konkret samhälles struktur och de olika processer som äger rum där; genrer är konventionella följeslagare till sociala tillfällen, genom vilka samhällslivet tar form. Diskursen avgör vad som sägs, genren hur det utförs, i enlighet med kontextens betingade former. Även om både diskurs och genre påverkar textens språkliga uttryck är de olika företeelser. En religiös diskurs kan till exempel förekomma i olika genrer beroende på situation och publik, jfr prästens predikan och en lärobok i religionskunskap för femteklassare. Dessa två källor till texters betydelse och form har mycket gemensamt. För det första är båda av social och kulturell art; för det andra har enskilda sociala institutioner som genererar en viss diskurs mer eller mindre fasta genrerepertoarer. Vissa diskurser är oförenliga med vissa genrer (jfr Kress 1989: 20–29). I vilket fall som helst är genre en term med snävare semantisk räckvidd än text eller diskurs, eftersom dessa beskrivs genom sina genrer, inte tvärtom.

Alltså har begreppet genre, liksom begreppen text och diskurs, vidgats och omfattar fler företeelser i det sociala sammanhanget än tidigare. Förståelsen av genre har i detta avseende förändrats mest, eftersom genre inte längre endast kommit att beteckna konventionerna för olika typer av konstverk, utan alla slags kommunikation, bestämda av de kommunikationssyften som är specifika för varje slag. Genre i vid bemärkelse betecknar typiska sociala handlingar och kulturella ideologiska företeelser.

3.2.5. Genre och texttyp

Många forskare beskriver förhållandet mellan texttyp och genre på mycket likartade sätt. De hävdar att skillnader mellan texter uppfattas som kännetecken för olika texttyper eller diskurser. De inre skillnaderna mellan själva texterna (utifrån deras struktur och innehåll) kallas texttyper eller diskurstyper, medan genrer eller register uppfattas som externt definierade textklasser (Östman, Virtanen 1995: 246–247). Skillnaden mellan texttyper och genrer sammanfaller således med texters inre och yttre kännetecken. De inre kännetecknen är språkliga (formella eller semantiska), medan de yttre är kommunikativa.

22

syfte och ämne. Det är dock svårt att upprätthålla en så konsekvent åtskillnad mellan typer av kännetecken, och ofta förekommer inre och yttre kännetecken tillsammans (Pilergaard, Frandsen 1996: 2–3).

Utifrån skrivsyften eller textfunktioner skiljer man traditionellt mellan retoriska texttyper. Deras antal och variation beror på hur generellt syftet är. Oftast urskiljs 3–5 rena retoriska texttyper: beskrivning (description), berättande (narration), förklaring (exposition) och argumentation (argument). Andra författare lägger dessutom till uppmaning (hortatory type) och instruktion (instruction). I litauiska forskares arbeten har en treledad klassificering av texttyper fått genomslag: beskrivning, berättande, resonemang eller argumentation (Koženiauskienė 1999: 155–178; Sirtautas, Grenda 1988: 185).

Texttyper skiljer sig från genrer också genom att det ännu inte finns någon allmänt erkänd klassificering av texttyper; därför bör de olika texttyper som olika författare anger betraktas som preliminära, inte slutgiltiga. Genrer är däremot erkända textklassificeringar inom en viss språkgemenskap. En annan skillnad mellan texttyp och genre är att texttyper ofta kan utgöras av enskilda delar av en text, dess fragment, medan genren redan är en egenskap hos hela texten (Pilergaard, Frandsen 1996: 3). Genrer och texttyper samverkar på olika sätt, det vill säga genrer motsvarar inte texttyper: texter inom en genre kan bestå av olika typer, och en texttyp kan användas i olika genrer. Exempelvis kan berättande förekomma i sagor, nyhetsnotiser, dagböcker och beskrivningar av vetenskapliga experiment. Omvänt omfattar en dagbok inte bara berättande utan även andra texttyper (Östman, Virtanen 1995: 246–247; Lee 2001: 41; Vestergaard 2000: 151–175).

3.3. Användningen av text, genre och diskurs i korpusen

Efter att ha gått igenom olika författares definitioner av text och diskurs kan man undersöka hur dessa ord används i språket och ta reda på hur och i vilken utsträckning teoretiska postulat återspeglas i faktisk användning. Med andra ord behöver man undersöka om termerna definieras på ett sätt men i praktiken används på ett annat. Det bästa sättet att kontrollera hur dessa ord används är att studera en korpus. I detta fall stöter man dock på vissa metodologiska problem. Ett av dem beror på skillnader mellan språk.

23

Även om text och diskurs är internationella ord, kan deras användning ändå skilja sig åt mellan olika språk; jämför analysen av användningen av det internationella ordet apati i engelska och litauiska (Marcinkevičienė 2002: 81–93). Definitionerna av dessa termer har diskuterats i engelskspråkiga författares arbeten, medan en litauisk korpus används för analysen av bruket.

Ett annat problem är att undersökningar av termanvändning skulle kräva en specialkorpus med verk inom textlingvistik och diskursanalys, där de undersökta orden används som termer. Den litauiska korpusen är allmänspråklig, och därför sammanfaller inte alltid enskilda författares godtagna och karakteristiska termanvändning och deras förståelse av de begrepp som termerna betecknar med det allmänt förekommande bruket. Det är dock inte möjligt att sammanställa en specialkorpus i litauisk språkvetenskap, eftersom de nämnda språkvetenskapliga områdena är helt nya i Litauen. Trots dessa problem är det värt att undersöka bruket av de aktuella orden, med förhoppningen att a) skillnader i användningen som beror på språket inte är särskilt stora och b) att även en allmänspråklig korpus kan visa vissa särdrag i termanvändningen.

När man undersöker korpusen lägger man först märke till att orden används med olika frekvens. Text används mycket oftare och i mer varierade sammanhang: singularformen förekommer 14 412 gånger och pluralformen 10 902 gånger, medan diskurs förekommer 1 467 respektive 238 gånger. Dessutom är bruket av diskurs begränsat till särskilda filosofiska, litteraturvetenskapliga och kulturvetenskapliga texter, ur vilka den litauiska diskursförståelsen framträder. I vid bemärkelse förstås diskurs som språk eller tal med vissa särdrag, eller som språkligt uttryckssätt (t.ex. en diskurs som förenar samhällsinstitutioner, dagens diskurser är fyllda av argument, institutioner och diskurser, att komma till uttryck i olika diskurser, inom ramen för en påtvingad marxistisk filosofisk diskurs), och omfattar enskilda författares texter och deras helhet (t.ex. Hegels diskurser om religion, präglar Nykas diskurs retorik, författaren vävde samman en övertygande retorisk diskurs, vi kan urskilja två källor till de Beauvoirs diskurs).

I snäv bemärkelse betecknar diskurs områden inom olika sociala verksamheter eller vetenskapsgrenar (social, vetenskaplig, politisk, filosofisk, samtida social diskurs, konstexperters diskurs, kanslispråkets diskurser, kritikens utveckling av den nyromantiska diskursen) eller muntlig kommunikation med vissa särdrag (dekonstruktiv, intelle

24

lektuell, kritisk, moralisk, erotisk, officiell, totalitär, tvärvetenskaplig, ideologisk, dagens vetenskapliga diskurs, mellan spekulativ och poetisk diskurs, postmodern diskurs tillåter inte).

I vissa kontexter framträder diskursens offentliga, diskuterande karaktär (jfr: det har inte förekommit någon seriös diskurs om ny musik på åtta år, ett tydligt exempel på den senare diskursen är diskussionen, visade sig oförmögen att kontrollera alla diskurshändelser, den litauiska ”offentliga intellektuella diskursen”, i den offentliga diskursen finner vi endast ett cyniskt (och ibland naivt) uttryck för manlig arrogans), liksom möjligheten att använda diskurs och text synonymt, det vill säga sådana kontexter där diskurs utan större betydelseförändringar kan ersättas med text (denna diskurs talar om verkligheten, från fras till diskurs: till en dikt, en filosofisk essä, så jag ska försöka disciplinera min diskurs, metaforiseringen genomsyrar varje diskurs: vardagens, vetenskapens, poesins, filosofins med flera).

Med andra ord bekräftar användningen av diskurs i en allmänspråklig korpus de angivna betydelserna: a) det språk som används, vilken muntlig text som helst, b) ett visst språkområde, c) interaktiv, diskuterande kommunikation.

För text är situationen något annorlunda. Användningen är jämnare, om man bedömer utifrån de vanligaste fasta ordkombinationerna. De vanligaste epiteten betecknar textens verbala, särskilt skriftliga, form (muntlig, skriven, läsbar text), språket den är skriven på (litauisk text, originaltext, text på engelska, ryska), genren, karaktären eller ett konkret verk (sångens, bokens, beslutets, uttalandets, edens, kungörelsens, det egna talets text; liturgiska, äldre, fackmässiga, religiösa, skönlitterära, konstnärliga, bibliska texter). Andra vanliga fraser: textanalys och tolkning, textstruktur, anges i texten, och vidare som i texten, i texten i stället för ord.

Den icke-terminologiska användningen av text belägger alltså inte vissa aspekter av textbegreppet som teoretiker tillskriver det, till exempel att text kan vara muntlig eller till och med icke-verbal. I faktisk litauisk användning dominerar den traditionella uppfattningen om text som något nedskrivet.

Även genre definieras visserligen ganska brett, men i korpusen används ordet oftast i sin vanliga betydelse, det vill säga för att beskriva vissa klasser av konstverk. De vanligaste fasta ordkombinationerna är: litteraturens, operettens, romanens, poesins, prosans genre; genre och stil, text och genre, genreverk, art eller genre, tema och genre, olika

25

genrer och innehåll, olika, skilda genrer. Andra användningsexempel visar att genre används för att beteckna a) konstverk, oftast texter, och b) mediegenrer eller evenemang i allmänhet:

a) koefficienter föreslås efter bokgenre: böcker för barn och ungdomar; använda exempel på texter av olika stil, typ och genre; detta är den första kalvinistiska utgåvan på litauiska i predikans genre; detta blir en helt ny genre i Litauen – en absurd opera; lätt genre, inte präglad av pop; tillfällestal av festlig karaktär inom en viss genre; ger sig in i den magiska realismens genre;

b) själva programgenren kräver det; den minst populära genren är journalistik och essäistik; dessa evenemangs genre och karaktär avgör detta; skyr inte journalistikens genre, skriver essäer; pröva också nya tv-genrer.

Som exemplen visar används genre ofta vagt och synonymt med stil (journalistisk genre), litterär riktning (realismens genre), och används dessutom för att benämna muntliga verk. Att genre ofta förekommer tillsammans med andra substantiv som betecknar typer (typer, arter, stilar), utan att närmare ange underindelningarna för varje typ, markerar också en bredare betydelse än enbart konstverksgenre. Den faktiska användningen av detta substantiv avviker alltså mer än någon av de övriga tre analyserade termerna från den traditionella betydelse som anges i ordböcker och uppslagsverk och närmar sig teoretikernas breda definition av genre. För övrigt förekommer genre i korpusen betydligt mer sällan än text, men oftare än diskurs: singularformen förekom 2041 gånger och pluralformen hälften så ofta – 1027 gånger. Termen texttyp förekommer inte i korpusen.

4. Slutsatser

1. I artikeln behandlas par av termer som betecknar språkets system samt de övergripande termer som sammanfattar dem:

a) s p r å k t y p e r: det allmänna, eller litterära, språket och dialekter, eller dialekter (geografiska och sociala eller yrkesmässiga);

b) s p r å k v a r i a n t e r: språk och tal, eller talande, talat och skrivet, eller litterärt, språk, muntligt och skriftligt språk, levande språk och skriftspråk;

c) s p r å k a r t e r efter användningsområden: skönlitterärt och icke-skönlitterärt

26

språk, som omfattar vardagligt och sakligt språk, och det senare i sin tur vetenskapligt och administrativt språk;

specialspråk (fackspråk, sakligt språk, språklig domän eller område) och allmänt språk, språk av allmän karaktär; offentligt och privat språk;

d) funktionella stilar: vetenskaplig, administrativ, publicistisk, vardaglig, konstnärlig.

2. En jämförelse av definitionerna av dessa lingvistiska termer i olika källor visade på vissa problem. Det är oklart vilket övergripande ord – variant, typ eller art – som ska användas för att beteckna hela den funktionella och strukturella variationen i språket. Dessutom bör språktyp definieras mer precist med utgångspunkt i tendenserna i användningen av denna term, och man bör ange vad som avses med specialspråk, fackspråk, sakligt språk eller språklig domän, eller område, som kontrasteras mot språk av allmän karaktär, allmänt eller enkelt språk; kanske bör lånordet register etableras för att beteckna olika nivåer av offentligt och privat språk.

3. De termpar som anknyter till den viktigaste kommunikativa språkenheten – texten – behandlades mer ingående:

e) text och diskurs;

f) texttyp och genre.

De analyserades med utgångspunkt i tre källor: definitionerna av dessa termer i allmänna och specialiserade filologiska referensverk – ordböcker, handböcker och encyklopedier; beskrivningar av de begrepp som betecknas med dessa termer i arbeten inom textlingvistik, diskursanalys och kommunikationsteori; samt användningen av dessa ord i en allmän korpus.

4. Det framkom att text och genre bör definieras bredare, så att definitionerna av dessa termer motsvarar inte bara den teoretiska förståelsen av företeelserna de betecknar, utan också den förändrade faktiska användningen i språket. Diskurs och texttyp bör definieras med utgångspunkt i de senaste arbetena inom textlingvistik och diskursanalys och införlivas i den lingvistiska terminologin.

5. Syftet med denna artikel var att systematiskt diskutera problem kring vissa lingvistiska termer, i förhoppning om en diskussion och förslag i de frågor som behandlas.

27

LITERATŪRA

Beaugrande de R. 1981: Introduction to text linguistics. New York–Amsterdam.

Bex T. 1996: Variety of written English: texts in society: societies in text, London and New York.

DLKŽ 2000: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas, Vilnius.

Fairclough N. 1992: Discourse and Social Change, Cambridge.

Freedman A. 1994a: Locating Genre Studies: Antecedents and Prospects. – Genre and the New Rhetoric. Ed. by A. Freedman and P. Medway, London, 3–20.

Freedman A. 1994b: Anyone for Tennis? – Genre and the New Rhetoric. Ed. by A. Freedman and P. Medway, London, 43–66.

Garret P., Bell A. 1998: Media Discourse: A Critical Overview. – Approaches to Media Discourse. Ed. by A. Bell and P. Garret, Malden, USA and Oxford, UK, 2–20.

Halliday M. A. K. 1978: Language as Social Semiotic, London.

Halliday M. A. K., Hasan R. 1991: Language, Context, and Text Aspects of Language in a Social-semiotic Perspective, Oxford.

Halliday M. A. K. ir kt. 1964: Halliday M. A. K., Macintosh A., Strevens D. D. The Linguistic Sciences and Language Teaching, London.

Hawthorn J. 1998: Moderniosios literatūros teorijos žinynas, Vilnius.

Joos M. 1961: The Five Clocks, Bloomington.

Koženiauskienė R. 1999: Retorika: iškalbos stilistika, Vilnius.

Kress G. 1989: Linguistic Processes in Sociocultural Practice, Oxford.

KTŽ 1990: Gaivenis K., Keinys S. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas.

Leckie-Tarry H. 1993: The specification of a text: register, genre and language teaching. – Register Analysis: Theory and Practice. Ed. by M. Ghadessy, London and New York, 26–42.

Lee D. YW. 2001: Genres, Registers, Text Types, Domains, and Styles: Claryfying the Concepts and Navigating a Path Through the BNC Jungle. – Language Learning and Technology 5/3, 37–72.

LKE 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija, Vilnius.

LLE 2001: Lietuvių literatūros enciklopedija, Vilnius.

Marcinkevičienė R. 2002: Polygaminieji tekstynai – šalinis tarptautinių žodžių vartosenai tirti. – Kalbotyra 51 (3), 81–93.

Marcinkevičienė R. 2004: Spaudos žanrų tipologija (Vakarietiškoji patirtis). – Darbai ir dienos 38, 191–234.

Miller C. R. 1994a: Genre as a Social Action. – Genre and the New Rhetoric. Ed. by A. Freedman and P. Medway, London, 23–42.

Miller C. R. 1994b: Rhetorical Community: The Cultural Basis of Genre. – Genre and the New Rhetoric. Ed. by A. Freedman and P. Medway, London, 67–78.

Nauckūnaitė Z. 2000: Iškalbos mokymas, Kaunas.

Nauckūnaitė Z. 2003: Loginiai ir lingvistiniai sakytinės ir rašytinės kalbos skirtumai. – Žmogus ir žodis 1/5, 78–83.

Nunan D. 1993: Introducing Discourse Analysis, London.

28

Östman J.-O., Virtanen T. 1995: Discourse Analysis. – Handbook of Pragmatics (Manual). Ed. by J. Verschueren, J.-O. Östman, J. Blommaert, Ch. Bulcaen, Amsterdam/Philadelphia, 239–253.

Palionis J. 1985: Kalbos mokslo pradmenys, Vilnius.

Pilergaard M., Frandsen F. 1996: Text Type. – Handbook of Pragmatics (Manual). Ed. by J. Verschueren, J.-O. Östman, J. Blommaert, Ch. Bulcaen, Amsterdam/Philadelphia, 1–13.

PMLS 2000: Pagrindinės moderniosios literatūrologijos sąvokos, Vilnius.

Sirtautas V., Grenda Č. 1988: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius.

Stillar G. 1998: Analyzing Everyday Texts. Discourse, Rhetoric, and Social Perspectives, London.

Stubbs M. 1993: British Traditions in Analysis. From Firth to Sinclair. – Text and technology. In Honour of John Sinclair. Ed. by M. Baker, G. Francis and E. Tognini-Bonelli, Amsterdam/Philadelphia, 1–33.

Stubbs M. 2001: Words and Phrases. Corpus Studies of Lexical Semantics, Malden, USA and Oxford, UK.

Titscher S. ir kt. 2000: Titscher S., Meyer M., Wodak R., Vetter E. Methods of Text and Discourse Analysis, London.

Tolson A. 1996: Mediations. Text and Discourse in Media Studies, London.

TŽŽ 2001a: Vaitkevičiūtė V. Tarptautinių žodžių žodynas, Vilnius.

TŽŽ 2001b: Tarptautinių žodžių žodynas. Ats. red. A. Kinderys, Vilnius.

Vaičekauskienė L. 2004: Naujųjų lietuvių kalbos svetimžodžių norminimo teorija ir praktika. Daktaro disertacija, Vilnius.

van Dijk T. A. 1998: Opinion and Ideologies in the Press. – Approaches to Media Discourse. Ed. by A. Bell and P. Garret, Malden, USA and Oxford, UK, 23–63.

van Dijk T. A. 2001: Discourse, Ideology and Context. – Folia Linguistica 35/1–2, Berlin, 11–40.

Vestergaard T. 2000: From Genre to Sentence: the Leading Article and its Linguistic Realization. – English Media Texts – Past and Present. Language and textual structure. Ed. by F. Ungerer, Amsterdam / Philadelphia, 151–175.

Widdowson H. 1995: Discourse Analysis. A Critical View. – Language and Literature 4.3.

Vladarskienė R. 2000: Apie funkcinius stilius ir registrus. – Acta Linguistica Lithuanica 42, 132–140.

Župerka K. 1983: Lietuvių kalbos stilistika, Vilnius.

Župerka K. 1997: Stilistika, Šiauliai.

SOME PROBLEMS OF language AND text RELATED TERMS

Summary

The paper deals with two groups of Lithuanian linguistic terms. One group consists of the terms referring to different types and sorts of language as a system, e.g.

29

literary, standard language, language and speech, written and spoken, public and private language, functional styles, etc. Another group comprises the names of the communicative units of language, i.e. text, discourse, text type, and genre. The first group is merely overviewed pointing out the need to have more consistent generic names, and some equivalents for widely spread linguistic terms in English, such as language for general purpose vs language for specific purpose, and register. The second group of terms is analysed using three different sources: dictionaries and encyclopedias, theoretical papers, and the Corpus of Contemporary Lithuanian Language. Analysis of different sources revealed the discrepancy between the theoretical approaches to the notions mentioned above, definitions of the terms in general and specific dictionaries, and their usage in the general corpus. It was suggested to widen the definition of the terms text and genre in order to make them compatible with the most recent theoretical approaches as well as everyday usage. The other two terms discourse and text type were suggested to be included in the list of linguistic terms and defined.

Rūta MARCINKEVIČIENĖ

Vytauto Didžiojo universitetas

Donelaičio g. 58, LT-44248 Kaunas

E. paštas [email protected]

Gauta 2004-09-09

30