S. D. Shelov. TERMEN. TERMINOLOGICITET. TERMINOLOGISKA DEFINITIONER¹

Filologiska fakulteten vid Sankt Petersburgs statliga universitet

Sankt Petersburg, 2003, 280 s.

Sergej Shelov, medlem av Rysslands kommitté för forskning om vetenskaplig terminologi, är sedan länge välkänd bland terminologispecialister. Den ryska terminologin hämtar med förnyade krafter vetenskaplig erfarenhet även från utlandet, utan att trampa på principerna hos sina egna skapare av terminologiska grunder. Sådana idéer återfinns också i S. Shelovs senaste monografi Termen. Terminologicitet. Termdefinitioner.

Som det anges i bokens Inledning är denna filologiska undersökning en ny, i grunden omarbetad och med två kapitel utökad version av monografin som utkom 1998. I detta arbete presenterar författaren ett nytt synsätt på termen och terminologicitet. Viktiga frågor besvaras på nytt: vad en term är, vad en termdefinition är, vilka typer av termdefinitioner och krav som finns, samt den begreppsliga struktur hos termer som fastställs genom definitioner.

Alla terminologer skulle instämma i S. Shelovs uppfattning att termer är den mest intressanta och ganska omfattande delen av det moderna språkets ordförråd. Termens lingvistiska problematik och dess historia behandlas av forskare som A. Chajutin, V. Danilenko, V. Lejčikas, V. Nikiforov, A. Superanskaja med flera. Teoretiska frågor hänger oundvikligen samman med terminologiskt arbete och standardisering (D. Lotte, I. Volkova). Det finns arbeten där termen som en enhet i en vetenskaplig teori undersöks ur vetenskapsfilosofiskt eller filosofiskt perspektiv (E. Mamčur, E. Mulčenko, V. Nalimov). P. Achinstein och V. Karpovitj företräder en logisk inriktning. I den lingvistiska litteraturen varierar definitionen av själva begreppet termen i hög grad. De grundläggande kraven på termer som särskilda ord och ordkombinationer är dock etablerade inom terminologin i många länder och brukar anges som följande: precision i termens begreppsliga semantik, termens entydighet, stilistisk neutralitet och frånvaro av expressivitet, nominativitet samt termens systembundenhet. Bland de viktigaste kraven på termer inom den litauiska terminologiteorin finns korrekthet (Gaivenis 2002: 36) och entydighet (Keinys 1980: 28). I den lingvistiska litteraturen diskuteras termens systembundenhet ingående. En stor del av forskarna erkänner den som ett kännetecken hos termen

¹ Sergej Šelov. Term. Termkaraktär. Termdefinitioner, Sankt Petersburg: Filologiska fakulteten vid Sankt Petersburgs statliga universitet, 2003, 280 s.

160

(A. Chajutin, B. Gorodetskij, V. Raskin med flera). Men enligt S. Shelov är det svårt att kalla de konkreta uttrycken för systembundenhet tillförlitligt fastställda. Han drar en ganska kategorisk slutsats om termens fyra första egenskaper (entydighet, precision, frånvaro av känslomässighet och expressivitet samt nominativitet): dessa kan påstås inte kallas sådana egenskaper som karaktäriserar termer som specialord och skiljer ut dem från det allmänna språkets ordförråd (s. 22). Systembundenheten framhålls nu som termens viktigaste egenskap, den som formar ett ord eller en ordkombination just till en term. B. Gorodetskij och V. Raskin uttrycker sig ännu mer kategoriskt: en term betraktad isolerat är en fiktion. Den existerar endast i ett terminologiskt system. Andra författare betonar funktionell systembundenhet (R. Budagov); enligt ytterligare andra är det en helhet av termer, där termerna är förbundna med varandra på begreppslig, lexikal-semantisk, ordbildningsmässig och grammatisk nivå och har samband med ett visst vetenskapsområde, problem, tema, skola och så vidare (F. Berezin, B. Golovin).

S. Shelov framhåller framför allt termens samband med begreppet och precisionen i dess begreppsliga semantik. Termens främsta kännetecken är enligt S. Shelov dess förmåga att uttrycka ett begrepp. En principiell fråga är hur man skiljer ett specialbegrepp från ett icke-specialiserat. Orden jord, tak, far uttrycker också begrepp – vad skiljer dem då från termer? Enligt författaren framgår skillnaden av en definition som uppfyller logikens och lingvistikens krav. S. Shelov behandlar dessa krav i ett särskilt (IV) kapitel. Med utgångspunkt i olika uppfattningar presenterar S. Shelov ett tudelat synsätt på ordets betydelse – ett lexikologiskt och ett terminologiskt. I det senare fallet är termens betydelse själva begreppet.

Utifrån språkliga krav på termer urskiljer författaren två nära besläktade egenskaper. Dessa är termens entydighet och dess semantiska, begreppsliga stringens eller precision. Kategorierna precision och inexakthet ställs mot varandra. Frågan om precision sträcker sig bortom terminologins problematik. Inom matematiken är precision obligatorisk, eftersom man här inte kan tala om ”nästan en triangel” och liknande benämningar. D. Lotte diskuterar ofta termers inexakthet – situationer där en term felaktigt leder tanken till ett eller annat föremål eller fenomen. Monografins författare ger träffande exempel på precision och inexakthet i termers semantiska innehåll precision och inexakthet: barn, tonåring, ung person, medelålders person, äldre person, mycket gammal person; kortväxt, något kort, medellång, lång.

Det råder ingen enighet om huruvida termer kan ha en känslomässig komponent eller inte. S. Shelov återger A. Reformatskijs uppfattning att man bör skilja mellan termer utanför det terminologiska fältet (till exempel i konstnärliga texter), det vill säga termer som har genomgått betydelseöverföring eller fått stilistiska konnotationer.

161

Åsikterna går också isär när det gäller termens nominalitet. G. Vinokur och A. Reformatskij erkänner endast substantiviska termer, medan V. Danilenko gärna släpper in inte bara adjektiv utan även adverb och verb i terminologin. S. Ѕјелов håller med om att en term inte nödvändigtvis behöver vara ett substantiv. Ämnet behandlas inte närmare; för sin analys väljer författaren endast substantiviska termer eller termer vars huvudled är ett substantiv.

Till avsnittet – Termdefinitioner: typer och väsen. S. Šelov citerar inte utan anledning R. Descartes ord: ”Definiera ordens betydelser och ni befriar världen från hälften av dess misstag”. För vissa forskare är förekomsten av en definition ett nödvändigt kännetecken för att identifiera en term. I en artikel från 1972, Större uppmärksamhet åt terminologin, skrev J. Kruopas: ”Nu har vi fått uppgiften att gå från inventering av termer till utarbetande av termssystem, till termdefinitioner, när vi utarbetar omfattande, systematiska förklarande termordböcker” (Kruopas 1998: 528). Undersökningen av termens innehåll, som fixerats genom definitionen, blir central vid studiet av alla grundläggande frågor inom terminologisk teori – termsemantik, termbegreppens struktur, termssystem, termmotivation och så vidare (s. 32). Definitionen är inte det enda sättet att fixera betydelsen hos en särskild lexikal enhet. Betydelsen kan också förklaras beskrivande, karakteriserande, genom jämförelse och på liknande sätt. Definitionens fördel är emellertid att den uppfyller logikens och lingvistikens krav. S. Šelov instämmer helt i uppfattningen att det i en förklarande termordbok räcker att ange den samlade uppsättningen av ett föremåls kännetecken för att skilja det från andra föremål; övriga kännetecken utgör redan encyklopedisk kunskap om föremålet. Definitionens uppgift är varken att bekräfta eller beskriva, utan endast att fastställa och avgränsa objektet från andra (s. 33).

Därefter behandlar författaren typologin för termdefinitioner. Definitionens funktion och struktur samt klassificeringen av definitioner presenteras. Utöver de logiska frågorna har definitioner även lingvistiska egenskaper (morfologiska, syntaktiska, ordbildningsmässiga och semantiska) och kräver dessutom särskild lexikografisk teknik. S. Šelovs bok utgår från den nomenklatur för definitioner som används inom logiken.

1. Klassificerande definitioner (родовидовые или классифицирующие определения, s. 37). I definitionen skiljer man mellan ett överordnat begrepp och dess särskiljande kännetecken, vilket gör det möjligt att avgränsa det motsvarande underordnade begreppet och fastslå det som betydelsen hos den definierade termen. Definitioner av denna typ, vars historia börjar med Platon och Aristoteles, förekommer i alla förklarande termordböcker. Klassificerande definitioner delas in i partitiva (klassifikationsnivån för det överordnade begreppet anges inte) och totativa (begreppet formas utifrån underordnade eller partitiva representanter efter ett eller annat kännetecken).

162

2. Uppräknande definitioner (перечислительные определения, s. 45). Benämningen säger i sig att termens begreppsliga innehåll i detta fall fastställs genom att de element som representerar det räknas upp. Till exempel: satsens huvudled – ”subjekt och predikat”.

3. Av en helt annan art är kontextuella definitioner (контекстуальные определения, s. 51). De beskrivs just som en exakt uppräkning av alla kontexter som anger betydelsen hos den definierade termen, till exempel: Stilistiken undersöker de språkliga former som beskrivs av grammatiken och lexikografin. Textens gränser i en sådan definition – början och slutet – är mycket tydligt avgränsade: ju längre kontext som krävs för att den definierade enhetens begreppsinnehåll ska vara identiskt, desto mer måste enhetens terminologiska karaktär klarläggas. Därför är de exakta gränserna och längden på den kontextuella definitionen så viktiga. Icke-axiomatiska kontextuella definitioner förekommer, enligt S. Šelov, i citatordböcker, såsom J. Vacheks, en företrädare för Pragsskolan, Лингвистический словарь Пражской школы (Prahaschoolans lingvistiska ordbok, 1964), E. Hamps Словарь американской лингвистической терминологии (Ordbok över amerikansk lingvistisk terminologi, 1964) med flera.

4. Operationella definitioner (операциональные определения, s. 62). Definitioner av denna typ skiljer sig från de tidigare nämnda genom att de också innefattar vissa icke-språkliga procedurer. Operationella definitioner är alltid knutna till en viss imperativ instruktion riktad till en person som tar del av definitionstexten för att kunna skapa eller konstruera ett objekt – gör så här, observera på det här sättet! De återspeglar operationell verksamhet och är därför typiska för fysik och matematik, till exempel: syra-basindikator – ”organisk förening som ändrar färg inom ett visst pH-intervall” (ChŽ 1997).

5. Monomorfa och polymorfa definitioner (мономорфные и полиморфные определения, s. 67). Detta är ett sammanfattande underavsnitt där alla definitionstyper delas in i två grupper. Monomorfa definitioner kännetecknas av att den definierade termens innehåll anges strikt, utan övergångar, och utan gradering av kännetecken, egenskaper och relationer. Definitioner av denna typ tillåter inte objekt som uttrycks med ”nästan, mer eller mindre”, till exempel: enledat sats – ”en enkel sats som bara har ett enda huvudled” (KTŽ 1990).

Polymorfa definitioner tillåter däremot en friare tolkning av begreppets semantik, till exempel: association – ”förbindelser mellan medvetandeprocesser, där uppkomsten av vissa föreställningar, begrepp, idéer eller känslor framkallar andra liknande, närliggande och kontrasterande föreställningar, begrepp och så vidare” (PT 1993). Ett regelbundet sätt att uttrycka polymorfism är med uttrycken ”och så vidare”, ”och liknande” – sådana definitioner kan lätt

163

tolka. De är inte tillräckligt precisa och rekommenderas därför, liksom synonymi och polysemi, inte inom normativ terminografi. Fenomenet polymorfism har dock inte alltid en negativ roll (s. 85); sådana termer kan inte strykas ur terminologin.

Kapitel II – Termdefinitioner och terminologins begreppsliga struktur: en analys av begreppens klassifikatoriska hierarki. Nya klasser av definitioner införs, vilka kallas allmänna definitioner (s. 128); de saknar ett särskiljande kännetecken, och hela definitionstexten består av ett genusfragment, samt ospecifika definitioner, vilka inte anger den närmaste specifika skillnaden hos det definierade begreppet (s. 131). Först därefter presenteras den slutgiltiga klassifikationen av termdefinitioner (6 typer).

Kapitel III – Definition och termers motivation. Redan på 1930-talet skrev D. Lotte att termens betydelse, sådan den fastställs i dess definition, måste överensstämma med termens språkliga struktur. V. Danilenko betonar vikten av att undersöka termens språkliga struktur och dess definition som en helhet, med uppmärksamhet på deras grammatiska, ordbildningsmässiga och övriga samstämmighet. I detta arbete har man synkront försökt belägga sambandet mellan termens struktur och uttrycket som definierar den, samt klarlägga under vilka förhållanden ett sådant samband endast är fakultativt och under vilka det är nödvändigt.

Kapitel IV – Logiskhet och lingvistiskhet i termdefinitioner. Graden av terminologiskhet. I detta kapitel analyserar författaren i vilken utsträckning logiska och lingvistiska krav kan uppfyllas inom terminografin. Störst uppmärksamhet ägnas åt de ordböcker där dessa krav framför allt bör uppfyllas – normativa termordböcker. Sju logiska krav på termdefinitioner räknas upp: 1) definitionen måste vara proportionerlig (соразмерность) – det definierades och det definierandes omfång ska vara lika stort; 2) närmaste genus och den specifika skillnaden måste användas i definitionen (per genus proximum et differenciam specificam); 3) den specifika skillnaden måste vara specifik; 4) en ond cirkel är inte tillåten i definitionssystemet (circulus vitiosus); 5) logiskt motsägelsefulla definitioner är otillåtna; 6) definitionerna måste vara tydliga och precisa; 7) negativa definitioner är otillåtna. Av alla regler är det sjätte kravet det mest övergripande – hela systemets tydlighet och precision.

Därefter erinras om gamla sanningar inom terminologin: 1) kravet på entydighet hos alla lexikala enheter som används i en definition; 2) språklig systematik, det vill säga att betydelsens delar ska uttryckas med likartade språkliga konstruktioner.

I avslutningsordet riktar S. Šelov också blicken mot morgondagen: förhoppningen är att terminologins förbindelser i framtiden kommer att vidgas, inte bara till traditionella forskningsinriktningar utan också till de nyaste språkvetenskapliga inriktningarna – hermeneutik, kognitiv lingvistik, datorlingvistik med mera.

164

Bokens bilaga innehåller en karakteristik av termdefinitioner och en analys av den klassifikatoriska begreppshierarkin. Här ingår en lista över termer, termen och formuleringen av dess definition, formuleringen av genusfragmentet, definitionstypen samt en viktig del – anmärkningar om analysförfarandet och bristerna i definitionssystemet.

S. Šelov är en företrädare för den semasiologiska inriktningen inom terminologin. Som litteraturförteckningen visar (där professorns artiklar utgör den största gruppen, med arton poster), har S. Šelov själv skrivit mycket om termdefinitioner ur logisk och språklig synvinkel.

Hittills har vi förlitat oss på arbeten av framstående ryska forskare som T. Kandelaki, D. Lotte, A. Superanskaja med flera; nu kan vi också lära av professor S. Šelovs handbok i terminologi. Frågan om termdefinitioner är sedan länge aktuell inom litauisk terminologi, men har i liten utsträckning omsatts i praktiken.

LITERATŪRA

ChŽ 1997: Chemijos terminų aiškinamasis žodynas, Vilnius.

Gaivenis K. 2002: Lietuvių terminologija: teorijos ir tvarkybos metmenys, Vilnius.

Keinys St. 1980: Terminologijos abėcėlė, Vilnius.

Kruopas J. 1998: Rinktiniai raštai, Vilnius.

KTŽ 1990: Gaivenis K., Keinys St. Kalbotyros terminų žodynas, Kaunas.

PT 1993: Pedagogikos terminai, Kaunas.

Solvita LABANAUSKIENĖ

Gauta 2005-11-02

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius

E. paštas [email protected]

165