REGINA KOŽENIAUSKIENĖ

Vilnius universitet

OM VÄLTALIGHETENS LAST – TOMHET

(med utgångspunkt i Antanas Baranauskas och Kazimieras Jaunius)

Det latinska bibeluttrycket vanitas vanitatum et omnia vanitas (”fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet”) passar för alla livets omständigheter: för att beskriva såväl det jordiska som det andliga livets armod och falska värden. Fåfänglighet, eller tomhet, passar också för att beskriva brist på inre innehåll i språket, dess meningslöshet och ihåliga, pratiga tal (en sådan pratmakare, maler på om strunt); tomhet kallas människans högfärd, skryt och önskan att glänsa med sin vältalighet.

Det bör sägas att tomhet som en last inom vältaligheten knappast nämns i dagens stilistik- och retorikböcker. Detta betyder visserligen inte att man inte talade om den förr. Därför är det värt att minnas Antanas Baranauskas och Kazimieras Jaunius, som skrev om saken och som vi är mer bekanta med inom andra verksamhetsområden än som vältalighetsteoretiker och -praktiker. Deras tankar¹ om vältalighetsstilens krav och största laster, grundade på den klassiska profana traditionen, är aktuella, inte föråldrade och har bestående värde för språkkulturen i vid bemärkelse. Den här artikeln låter oss betrakta dessa författare med nya ögon.

Först lite historia. Under den litauiska pressens förbudsperiod, när undervisning i vältalighet på polska förbjöds vid Kaunas prästseminarium, gav biskop Motiejus Valančius i uppdrag att undervisa i detta ämne ”på litauiska eller samogitiska och

¹ Detta finns återgivet i deras föreläsningsanteckningar, som gavs ut i separata böcker. I artikeln citeras genomgående ur dessa utgåvor: Dvas iškoji iškalba, nedtecknad efter pastor dr K. Jaunius föreläsningar. Sejny, Laukaičio och Bves tryckeri, 1909. (I artikeln anges KJ och därefter bokens sidnummer.); A. Baranauskas. Homiletika, arba Mokslas šventosios iškalbos. Raštai IV, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas, 2005. (I artikeln anges AB och bokens sidnummer.) Det bör erinras om att K. Jaunius anteckningar publicerades före hans lärare A. Baranauskas: hans lilla bok utkom 1909, medan A. Baranauskas bok kom ut 2005, alltså först efter 96 år.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Apie iškalbos ydą – tuštumą (pagal Antaną Baranauską ir Kazimierą Jaunių)

283

att lära eleverna att hålla predikningar² åt författaren till ”Anykščių šilelis”, A. Baranauskas (1835–1902) – han undervisade vid detta seminarium 1866–1884. Hans elev K. Jaunius (1848–1908), som studerade vid Kaunas prästseminarium och där åhörde A. Baranauskas föreläsningar i moralteologi, litauiska och ”Homiletik, eller den heliga vältalighetens vetenskap”, undervisade senare själv i samma ämnen. Efter studier vid den katolska andliga akademin i Sankt Petersburg återvände nämligen K. Jaunius till Kaunas prästseminarium, där han undervisade 1880–1892 (professor från 1885). K. Jaunius fortsatte sin lärare A. Baranauskas arbete med att undervisa i vältalighet; denne hade från 1885 utsetts till biträdande biskop i Telšiai stift och från 1897 var biskop i Sejny (men han kopierade inte sin lärare utan utarbetade helt nya anteckningar om vältalighet). Liksom sin berömde föregångare fördjupade K. Jaunius de blivande predikanternas kunskaper i litauiska. Utan kunskaper i litauisk grammatik var det omöjligt att undervisa i vältalighet, och därför är det förståeligt att dessa präster först av rent praktiska skäl och senare av verklig kallelse och ”akvatum” ägnade sig åt litauisk språkvetenskap och, utöver andra förtjänster, är kända som forskare. Än i dag imponerar de på språkvetare med sin breda lingvistiska bildning, livliga vetenskapliga fantasi, goda behärskning av modersmålet, dess rikedom, flyt och tydlighet samt sin kunskap om dialekterna³.

Båda författarnas arbeten som språkvetare har undersökts av litauiska och utländska forskare, men deras verksamhet inom det lingvistiska område som A. Baranauskas kallade ”helig” vältalighet och K. Jaunius ”andlig” vältalighet är nästan helt okänd. Dessa skapare av litauisk vältalighetsteori och -praktik har också förtjänat erkännande som pionjärer inom vetenskapen om litauisk stil.

A. Baranauskas anteckningar är betydligt mer omfattande och innehåller mer teori, men låg länge opublicerade (den text som trycktes 2005 omfattar 297 s.). K. Jaunius lilla bok (40 s.) är visserligen kort, men trycktes betydligt tidigare (året efter hans död). Kursen i vältalighetens praktik⁴ är systematiskt framställd, och K. Jaunius sammanställde kraven på en god talare, kortfattat och tydligt formulerade, som en kompendieartad handbok. För första gången med litauiska termer (tomhet – också hans term), förutom en metodiskt punktvis uppräkning av god vältalig-

² Vid Litauiska litteratur- och folkloreinstitutet bevaras detta ytterst viktiga dokument för att upprätthålla och främja litauisk identitet – biskop M. Valančiaus brev till A. Baranauskas, daterat den 31 december 1870 (F.1–176). Från 1871 (samma år som K. Jaunius började vid Kaunas prästseminarium) började alltså vältalighet undervisas på litauiska.

³ Se vidare D r o t v i n a s V., G r i n a v e c k i s V. Kalbininkas Kazimieras Jaunius, Vilnius: Mintis, 1970.

⁴ I början av sina anteckningar förklarar K. Jaunius själv varför han tar sig an den praktiska undervisningen i vältalighet: ”Men mycket lättare och, om sanningen ska fram, nödvändigare är de praktiska reglerna, utan vilka förkunnaren av Guds ord inte kan fullgöra sitt ämbete och sin kallelse” (KJ 3).

284

KALBOS KULTŪRA | 81

larnas egenskaper (dem ska vi inte behandla i denna artikel), anger han stilens brister, som han kallar jeibės (lat. defectus): språkets otydlighet (obscuritas), överdriven utsmyckning (fucus, artificia), språkets torftighet eller låghet (vilitas), och – språkets tomhet (vanitas). Tomheten omfattar, som vi ska se, såväl otydlighet och överdriven språklig utsmyckning som många andra etiska brister hos talarens personlighet.

I denna artikel ska vi undersöka just denna stilistiska brist i vältalighet, som har fallit i glömska men åter blivit aktuell i våra dagar. Vi utgår från båda författarnas verk, eftersom deras tankar inte står i konflikt med eller motsäger varandra, inte heller upprepar de varandra, utan endast stöder, kompletterar och utvecklar varandra.

Enligt A. Baranauskas och K. Jaunius kan språkets tomhet alltså beskrivas så här: ett mångordigt, överdrivet utsmyckat och högtravande men oklart, liksom höljt i dimma, oargumenterat och oklokt tal, där samma sak upprepas gång på gång med olika ord utan att något konkret sägs.

A. Baranauskas kallar den som talar tomt och mångordigt för en skrytmåns. En sådan talares usla undervisning är enligt honom ”skrikig och pratig” (AB 144). Det är ju också detta vi menar när vi säger: tomma tunnor skramlar mest. Författaren menar att ”heliga ord bör flyta som en stor, stilla flod, inte rusa fram som en bäck utför ett brant berg”⁵ (AB 184). Även om talaren skulle välja ett gott ämne (det vill säga ett lämpligt tema), ”kommer fåfängan inte att låta honom uttrycka det väl, eftersom viljan att skryta och fåfängan alltid sätter glansen högre än innebörden [...]. Lägg därtill fåfängans övriga tillbehör: överdriven språklig utsmyckning⁶, att samla på sig alltför många retoriska prydnader, att tala nedlåtande, att överdriva gester och uttal⁷ – då finns det ingen anledning att förvånas över att all värme, doft och nytta försvinner ur skrytsamma predikningar⁸” (AB 105).

K. Jaunius, liksom A. Baranauskas, kallar ett tal tomt när åhörarna inte får någon nytta av det. Så blir det när talaren ”trär tomma och meningslösa ord och meningar på varandra”, mal på med tungan och talar mycket och länge, men ändå upprepar samma sak om och om igen. Åhörarna ”får en mängd olika oklara intryck, hör och betraktar många ting i sin föreställningsvärld, men lär sig ingenting av hela talet och får ingen tillfredsställelse” (KJ 5). Ett sådant ”tal är alltså gagnlöst och fruktlöst” (KJ 7).

⁵ Vid citat har vissa av A. Baranauskas särpräglat återgivna ljud transkriberats med dagens stavning.

⁶Kalbos intaisymu kallas stil.

⁷Sukrutimai ir ištarmė – det vill säga gester och röst, ton, intonation och artikulation. K. Jaunius kallar detta mostagavimais ir visu apsielgimu (KJ 6) när man håller predikan.

⁸Kaznodėjas (polska) – predikant; i vissa av AB:s anteckningar bylasakis. K. Jaunius kallar predikanten Dievo žodžio apsakinėtoju.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Apie iškalbos ydą – tuštumą (pagal Antaną Baranauską ir Kazimierą Jaunių)

285

Jämför man de båda författarnas böcker om vältalighet kan orsakerna till språkets tomhet kortfattat beskrivas så här:

1. Talaren är inte förberedd och har inte planerat sitt tal.

2. Talaren är självupptagen, stoltserar med sig själv och vill till varje pris behaga åhörarna.

3. Talaren blir så förtjust i talets utsmyckningar att han glömmer innehållet.

Vi ska diskutera dessa orsaker till språkets tomhet närmare. A. Baranauskas skriver med hänvisning till den helige Bernard: Infunde ut effundas (latin) ”man måste först fylla det som man ämnar hälla ur”. Om kärlet inte är fyllt (om man inte är förberedd) är talet tomt, orden många men kunskapen liten, tankarna oklara och sakerna allmänna⁹, argumenten¹⁰ endast till synes, ofta osanna (AB 121). Båda författarna betonar vikten av flit (labor) – att förbereda predikningar grundligt, samla material, läsa källor, skriva, begrunda, rätta, skriva om, förbereda sig för att tala och framföra talet på lämpligt sätt. Annars är det svårt att se till att predikan framförs enligt vältalighetens goda regler och, som K. Jaunius skriver, är fri från ”jeibės”, det vill säga brister. Författarna nämner både förberedelser på längre sikt (läsning av kyrkofädernas och klassiska lekmäns skrifter, studier av den Heliga Skrift och allsidig bildning) och förberedelser närmare inpå den predikan som ska hållas – dess planering, urval och ordnande av argument, talets komposition och begrundande av alla dess delar.

Flit och goda förberedelser behövs inte bara av predikanten: ”både den andlige och den världslige arbetarens lättja föder fattigdom” (KJ 11), säger K. Jaunius och uppmanar till att hämta föredömen i flit från de världsliga retorikens mästare. ”Dem vi högaktar och älskar går vi inte till med tomma eller oförståndiga ord”, skriver A. Baranauskas om hur goda förberedelser visar respekt för åhörarna (AB 146).

Det bör framhållas att båda författarna visade stor respekt för den klassiska retorikens världsliga mästare, lyfte fram deras flit och grundliga förberedelser inför tal, citerade många av deras tankar på originalspråket och anpassade dem för seminariets åhörare – på nästan varje sida finner man ”tänkares” överväganden, råd och sentenser av Aristoteles, Demosthenes, Platon, Cicero, Horatius, Seneca, Quintilianus och andra visa män. K. Jaunius skriver: ”Demosthenes, som längtade efter att uppnå vältalighet, drog sig undan människors sällskap, skrev av Thukydides historier sju gånger med egen hand och slet i många år och övade sig—

₉Abelni – allmänna, abstrakta.

₁₀Davad ai (polska) – argument, slutsatser.

286

KALBOS KULTŪRA | 81

utan vapenvila. Inte mindre var Ciceros arbetsamhet, för han säger själv: ”acerrimo studio tenebar”. Än i dag skyr alla som strävar efter att tillägna sig den världsliga vältaligheten varken något arbete eller någon övning. Därför måste vi nu fråga oss om den andliga vältaligheten, som förökar Guds ära och leder människor till evig frälsning, förtjänar mindre möda?” (KJ 11).

Om den andra orsaken till tomhet – självkärleken – säger A. Baranauskas att ”att klättra upp i predikstolen¹¹ eggad av fåfänga eller kärlek till sig själv är att motsätta sig Kristus Herrens och apostlarnas föredömen, att häda Gud, synda mot sin nästa och skada sig själv...” (AB 101–102). Författaren menar att tal om sig själv och sökandet efter ära åt sig själv inte är kärlekens till Gud och nästan röst, utan fåfängans. Man bör också ”akta sig för att skryta med vishet och lärdom: låt honom hellre se till att alla förstår honom än att de kallar honom lärd” (AB 137). Det vore ovärdigt om predikanten sökte tom ära åt sig själv och brydde sig mer om sig själv än om sina åhörares andliga frälsning. K. Jaunius framhåller uttryckligen att talare ”bör akta sig för den fula envishet som självkärleken medför” (KJ 17), och betraktar självkärlek som en stor last.

I bokens kapitel ”Om livets godhet och helighet” citerade A. Baranauskas Cato den äldres berömda definition av en talare Vir bonus dicendi peritus, ”En hederlig man, kunnig i vältalighet”. Det bör understrykas att denna definition av talaren, där hederligheten sätts högre än själva vältaligheten, i århundraden levde kvar som ett postulat i de europeiska ländernas skolor. Både A. Baranauskas och K. Jaunius sätter också talarens hederlighet och hans tankars och handlingssätts helighet främst. A. Baranauskas utvecklade och styrkte Cato den äldres ord med verser av Vergilius, kommenterade dem och avslutade med en retorisk fråga: ”Om hedningarnas talare alltså måste vara sådan, hurudan bör då inte predikanten vara, han som undervisar i helighet och leder människor till helighet?” (AB 106).

Den tredje orsaken till tomhet är att talaren ”inte behöver visa sin skicklighet eller söka en alltför utsmyckad vältalighet” (AB 68). A. Baranauskas liknar dem som talar så vid träd som grönskar med löv men saknar frukt (AB 71). Författaren har utförligt redogjort för sin syn på ett alltför utsmyckat språk, som ”inte leder till något gott” utan bara till ingenting. Hans argument är följande: sanningen bör vara hög, tanken djup och orden enkla och tydliga, eftersom Kristus och alla heliga talade så och gav detta exempel på tal. Jakten på glitter vittnar varken om god stil eller om talarens smak. Med hans ord: ”överdrift, liksom på alla områden, så också i predik-

¹¹Kozelnyčia (pol.) – predikstol. K. Jaunius använder redan den litauiska termen.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Apie iškalbos ydą – tuštumą (pagal Antaną Baranauską ir Kazimierą Jaunių)

287

...i lärda ämnen går man snabbt vilse.” Vår berömde predikant P. Skarga¹² sökte inte vackra ord, eftersom det skulle strida mot ett förnuftigt tänkande. A. Baranauskas ger exemplet med den romerske vältalighetsläraren Quintilianus, som klandrade advokater för deras vältalighet när de, i stället för att försöka övertyga och omvända domarna, ibland snarare ville visa upp sin förmåga att tala vackert medan de försvarade någons egendom eller till och med liv (AB 69).

Man kan tillägga att även om K. Jaunius inte blint följde sin lärare A. Baranauskas¹³, var han en mycket uppmärksam och begåvad elev, som tog till sig det verkligt värdefulla som han hade hört i A. Baranauskas föreläsningar och som en god talare behöver känna till. K. Jaunius förknippar alltså också språkets tomhet med den världsliga vältalighetens knep och konster (artificia), som talaren tar till för att glänsa och göra sig bemärkt – för att, som K. Jaunius säger, ”spela teater”. Den kristna sanningen är i sig så vacker och mäktig att den inte behöver konstlade prydnader; det räcker att förmedla den tydligt, så behagar den åhörarna och rör deras hjärtan. Man bör dock inte frukta vältalighetens skönhet, utan akta sig för att olika utsmyckningar skymmer innehållets betydelse. Språkets utsmyckningar bör inte finnas till för sin egen skull, utan tjäna till att åhörarna bättre ska förstå saken och att sanningen ”ska tränga djupt in i förståndet och hjärtat” (KJ 8), eftersom ”det inte finns någon annan väg till människans hjärta än genom hennes förstånd” (KJ 18).

SLUTSATSER

Språkets tomhet, en av stilens största brister, bör behandlas i dagens arbeten om retorik och stilistik. Det vore nyttigt att göra inte bara präster utan också lärare, elever och universitetsstudenter förtrogna med denna brist. Även författare till böcker om predikoförberedelse nämner numera inte stilens tomhet när de skriver om predikans stil – en allvarlig brist som gör språket mindre koncist, tydligt och innehållsrikt. I kapitlet ”Val av predikostil” (s. 54–62) i den nyligen utgivna boken Pamokslų rengimo ir retorikos¹⁴ presenteras stilkraven enligt de nutida predik- som författaren citerar...

¹² Petras Skarga – Vilnius universitets första rektor, en framstående predikant som var berömd för sin vältalighet.

¹³ ”Även om Jaunius är min elev tror han inte blint på sin lärare”, skrev A. Baranauskas i ett brev till H. Weber (se Morkūnas K. Kazimieras Jaunius. – Kalbos kultūra 14, 1968, 92).

¹⁴ Se Vaičiūnas V. S. Pamokslų rengimas ir retorika, Kaunas: Vytautas Magnus universitets förlag, 2007.

288

KALBOS KULTŪRA | 81

solistiska stilister. I litteraturförteckningen nämns varken A. Baranauskas eller K. Jaunius. A. Baranauskas lade ju först grunden till retoriken för litauiska predikningar (om än i form av manuskript med föreläsningsanteckningar), och K. Jaunius formulerade först på tryckt litauiska kraven på predikningars stil (och tillämpade dem direkt på predikanter, trots att de passar alla talare). K. Jaunius var också den förste att systematisera och beskriva stilens brister, däribland den allra största – språkets tomhet.

När de behandlar stilens brist på koncentration nämner författarna till vår tids retorik- och stilistikböcker¹⁵ och skolböcker i litauiska tomt prat, men de förstår det betydligt snävare – oftast enbart på den lexikalisk-semantiska och grammatiska (morfologiska och syntaktiska) nivån, som ett överflöd av pleonasmer, tautologier, utfyllnadsord, så kallade parasitord och parentetiska ord, omedveten inskjutning av funktionsord, meningslös användning av pronomen, verbalsubstantiv eller onödiga participattribut, upprepning av samma ord och så vidare. Som vi har sett skiljer sig den stilistiska tomhet som A. Baranauskas och K. Jaunius nämner från det tomma prat som förstås på detta sätt. Tomhet är ett mycket vidare begrepp som omfattar alla nivåer av vältalighet, däribland talarens etiska frågor.

Det farliga är att tomheten – denna upptäckt – sprider sig som en epidemi, en stilistisk sjukdom bland talare i olika yrken. Inte bara vissa av vår tids präster (vi tänker inte här bedöma deras tal), utan också lekmän – politiker, makthavare, programledare i tv, reklamtextförfattare och andra som gärna talar abstrakt, manipulerar¹⁶ med vackra men fruktlösa ord, pratar mycket och välformulerat och till och med skryter med sitt pratande, skulle kunna lära av de första skaparna av litauisk retorikvetenskap och hämta värdefulla tankar från dem.

Mottaget 2008 08 25

¹⁵ Žr.: P i k č i l i n g i s J. Kalbos glaustumas. – Dabartinė lietuvių kalba (straipsnių rinkinys), 1961, 23–105; P i k č i l i n g i s J. Glaustumas. – Lietuvių kalbos stilistika 1, 1971, 120–150; P i k č i l i n g i s J. Žodžiai, kuriais tuščiažodžiaujame. – Ūkininkas, 1990, nr. 2, 22–23; Ž u p e r k a K. Kalbos glaustumas. – Stilistika, 2001, 104–105; Ž u p e r k a K. Stiliaus kultūra [Kalbos glaustumo trūkumai]. – Stilistikos pratybos, 2005, 29; K o ž e n i a u s k i e n ė R. Ekonomiškumo principas. – Retorika: iškalbos stilistika, 1999, 105; K o ž e n i a u s k i e n ė R. Glaustumas. – Retorika: iškalbos stilistika, 1999, 191–192; V a i č i ū n a s V. S. Stiliaus glaustumas [Tuščiažodžiavimas]. – Pamokslų rengimas ir retorika, Kaunas: Vytauto Didžiojo universiteto leidykla, 2007, 58–60.

¹⁶ J o u l e R o b e r t - V i n c e n t, B e a u v o i s J e a n - L e o n. Manipuliacijos vadovas padoriems piliečiams, Vilnius: Alma littera, 2005.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Apie iškalbos ydą – tuštumą (pagal Antaną Baranauską ir Kazimierą Jaunių)

289

OM FÅFÄNGA, EN LAST I VÄLTALIGHETEN

(efter A. Baranauskas och K. Jaunius)

Sammanfattning

Författare till nutida läroböcker i retorik och stilistik diskuterar ofta korthetens laster; de nämner också irrelevant mångordighet, som ofta behandlas mycket snävare, ofta på den lexikala semantikens och grammatikens nivå, och omfattar pleonasmer, tautologier, klyschor, överdriven användning av så kallade parasitord och parentetiska fraser, pronomen, deverbalnomen och participiella attribut. A. Baranauskas och K. Jaunius nämner i sina verk stilens tomhet; detta skiljer sig dock från irrelevant mångordighet. Stilens tomhet är ett bredare begrepp som omfattar alla nivåer av språkkultur, och etiken är inte den minst viktiga bland dem. Politiker, personer i höga positioner, TV-programledare och annonsörer, som ofta använder abstrakta men meningslösa ord och manipulerar språket, bör lära av de första litauiska retorikerna.

REGINA KOŽENIAUSKIENĖ

Vilnius universitet

Universiteto g. 5, LT-01513 Vilnius

[email protected]

290

KALBOS KULTŪRA | 81