JONAS PALIONIS

DEN FRAMSTÅENDE VÅRDAREN AV DET LITAUISKA STANDARDSprÅKET KAZYS ULVYDAS

(till hundraårsdagen av akademikerns födelse)

Kazys Ulvydas (1910–1996) – vienas iš XX a. antrosios pusės kalbininkų, daug ir labai vaisingai pasidarbavęs ne tik lietuvių kalbos mokslo (gramatikos, leksikologijos bei leksikografijos), bet ir įvairiuose lietuvių bendrinės kalbos kultūros baruose. Sunkiais pokario sovietinės okupacijos metais jis (drauge su kitais) parengė praktikos reikalui labai reikalingą Lietuvių kalbos rašybos žodyną (1948), kurio pavadinimas neatspindi jo turinio, nes jame konspektiškai apžvelgti ne tik rašybos, bet ir skyrybos, kirčiavimo, linksnių vartojimo, tarmių klasifikacijos, vardyno dalykai, be to, pateiktas didokas rašybai ir kirčiavimui skirtas bendrinių žodžių sąrašas. Šis žodynas, keletą metų buvęs vienintelė daugialypė lietuvių kalbos sistemos pažinimo priemonė, nenustojo savo praktinės reikšmės ir ligi mūsų laikų.

Omfattningen och innehållet i K. Ulvydas arbete med att utveckla det litauiska standardspråket framträder tydligast i den icke-periodiska publikation avsedd för en bred allmänhet, Kalbos kultūra, som började ges ut 1961 på hans initiativ och vars

366

KALBOS KULTŪRA | 83

han var ansvarig redaktör för fram till 1991 och medlem av redaktionskollegiet till livets slut. Där publicerade han hela 45 artiklar som behandlar aktuella teoretiska och praktiska frågor kring normeringen av standardspråket.

Redan i den första utgåvans inledande artikel, ”Uppgifterna för arbetet med språkvård”, i Kalbos kultūra drog K. Ulvydas upp huvudlinjerna för publikationen: att förbättra det litauiska skriftspråket, med särskild uppmärksamhet på tidningsspråket; att ständigt se till att det standardspråk som talas (med dåtidens term literatūrinė šnekamoji) inte hamnade på efterkälken i förhållande till skriftspråket; att värna om korrektheten hos nybildade termer (genom att erbjuda språkliga konsultationer) och annat. Här uttrycks också den obestridliga uppfattningen att ”[v]i bör betrakta språkvård som en oskiljaktig del av en persons kulturella nivå” (s. 8).

I de teoretiska artiklarna i senare nummer av Kalbos kultūra, av vilka de flesta var inledande (och med rätta kan kallas programförklarande), diskuterade K. Ulvydas begreppet språkvård (nr 9), språkets norm (nr 33), språkets samhälleliga väsen (nr 27), pressens språk (nr 7, 28), skolan som den viktigaste faktorn för att höja språkvårdens nivå, modersmålets förhållande till litteraturen (nr 39) och till främmande språk (nr 45), samt andra frågor. I artiklar av praktisk karaktär skrev han om prepositionen pas betydelse och användning i dagens litauiska (nr 3), presenterade en ”liten samling” termer inom farmaci och medicin (nr 21), behandlade livsmedelsindustrins terminologi (nr 43) och avhandlingars språk (nr 4). Han förlorade inte heller de enskilda språkforskarnas roll i utvecklingen av det litauiska standardspråket ur sikte. Med anledning av akademikern Juozas Balčikonis åttioårsjubileum skrev han om honom (nr 8), om Jonas Kruopas, den plötsligt bortgångne huvudredaktören för det stora Lietuvių kalbos žodynas (nr 30, 54), om syntax- och lexikforskaren Adelė Valeckienė (nr 30) och om Jonas Jablonskis syn på språket (nr 42).

Även om K. Ulvydas värderade Jonas Jablonskis synsätt och bidrag till skapandet och normeringen av det litauiska standardspråket högt, fick han under sina studier vid Vytautas Magnus-universitetet i Kaunas också möjlighet att bekanta sig med nya teorier om standardspråket från Pragskolan inom lingvistik, som spreds av J. Jablonskis elever Pranas Skardžius, Petras Jonikas med flera. Därför förenades jablonskianska traditioner och nyskapande synsätt i K. Ulvydas koncept för standardspråkets språkvård. Liksom J. Jablonskis betraktade han dialekterna som den viktigaste och främsta källan till utvecklingen av standardspråket, i synnerhet den dialekt som av historiska omständigheter kom att användas i skrift (i fråga om litauiska standardspråket den sydvästra högdialekten), men å andra sidan standardspråket,

J. PALIONIS. Išklisusis bendrinės lietuvių kalbos ugdytojas Kazys Ulvydas

367

i likhet med Praglingvisterna behandlade [språket] som ”ett helt självständigt och enhetligt system, med sin egen fonetiska och grammatiska struktur, sina egna normer och utvecklingslagar, som existerar i båda sina former: den skrivna och den talade” (KK, nr 2, s. 5). Den kände lingvisten Pranas Kniūkšta skrev i en nekrologartad artikel med titeln ”Språkvårdens ek har knäckts” (GK 1996, nr 4, s. 3): ”Hans [dvs. K. Ulvydas] tankar och slutsatser bildar ett sammanhängande system för språkvårdsarbete, som kan kallas Ulvydas skola.”

I en kort artikel är det omöjligt att täcka in hela K. Ulvydas mångsidiga arbete med att vårda det standardlitauiska språket. Därför måste jag här begränsa mig till några områden av arbetet som fortfarande är aktuella i dag, nämligen omsorgen om att förbättra det talade standardspråket, utveckla terminologin inom olika vetenskaper och sprida kunskap om språkvård.

K. Ulvydas omsorg om det talade standardspråket framgår av hans inledande artikel ”Mer uppmärksamhet åt det litterära talspråket”, publicerad i Kalbos kultūroje (nr 2). Där angav han först orsakerna till att det talade standardspråket släpat efter det skrivna. Det rörde sig om ett relativt sent intresse för dess muntliga uttrycksform, en betydande utvidgning av talspråkets användningsområde under efterkrigsåren samt otillräcklig uppmärksamhet åt uttal och accentuering i skolor, föreläsningar, föredrag och det offentliga livet i allmänhet. Dessutom ansåg han helt befogat att en av orsakerna till eftersläpningen var talspråkets särart – dess uttrycks hastighet och de strukturella skillnader som uppstår genom denna brådska och genom ett friare och snabbare flöde av uttrycksmedel. K. Ulvydas använde dock inte dessa orsaker för att ursäkta de mycket vanliga uttals- och accentueringsfel som då, liksom i dag, begicks i radio, television och vid andra tillfällen då språket används offentligt. Tvärtom hävdade han att ”det inte finns någon ursäkt för sådana fall då en bildad människa inte alls bryr sig om, eller bara i ringa grad bryr sig om, sitt talspråks kultur” (ibid., s. 9–10).

Man kan bara beklaga att vår bildade allmänhet inte tog K. Ulvydas ord, uttalade redan 1962, på större allvar – inte bara under sovjettiden, utan också efter att Litauen återvunnit sin självständighet, då förutsättningarna för att det talade standardlitauiska språket skulle utvecklas blev betydligt gynnsammare. Än i dag kan man ofta höra även folkvalda Seimas-ledamöter uttala former felaktigt som K. Ulvydas med rätta korrigerade: Lietuvojøje (=Lietuvoje), sąjungà (=sąjunga), komìtet as (=komitètas), kilògramas (=kilogrãmas) och många andra. Jag tror inte att jag misstar mig om jag säger att uttals- och accentueringsfelen i allmänhet inte har blivit färre, utan att en mängd nya har tillkommit, och att våra nutida normerare av standardspråket borde tala om dem oftare och mer högljutt.

368

KALBOS KULTŪRA | 83

K. Ulvydas omsorg om att utveckla vår terminologi framgår av artiklar som publicerats i Kalbos kultūroje, Kultūros baruose och på andra håll. I den ovan nämnda artikeln om vissa farmaceutiska och medicinska termer diskuterade han skillnaden i användning mellan uttryck som akių lašai || lašai akims, vaikų pudra || pudra vaikams och förklarade varför ordkombinationer som išvesti iš narkozės, išvesti iš šoko būsenos och liknande var olämpliga: de var enligt honom ordagranna översättningslån från ryskan. I artikeln besvarade han sammanlagt 17 frågor av terminologisk art (nr 21).

I en annan artikel i samma publikation, ”Om ordbildning och användning av vissa termer och andra ord” (nr 25), skrev K. Ulvydas om termer som används av livsmedelsindustrins aktörer och som låter mycket lika men har olika betydelser: skerdiena ”kött från ett urtaget djur” och skerdenà ”ett slaktat djur”. Han skrev också om iškaulinėti ”avlägsna benen” (i stället för iškaulinėta mėsa rekommenderade han bekaulę mėsą) och annat.

Även hans artikel ”Precisering av livsmedelsindustrins terminologi” (nr 43), publicerad 1982 i Kalbos kultūroje, ägnades åt livsmedelsindustrin. Här kritiserade K. Ulvydas vissa sortbeteckningar för mjölk som olämpliga översättningslån från ryskan: pilnas pienas (=nenugriebtas pienas), sausas pienas (=pieno milteliai). Av någon anledning godtog han dock žalią pieną (dvs. mjölk som just levererats), trots att den bättre betecknas med den vedertagna ordkombinationen šviežias pienas. Han rekommenderade termer med anknytning till mjölkproduktionen: primilžis, inte išmilžis, primelžimas, för att beteckna mängden mjölk som mjölkats.

K. Ulvydas hade överlag ett brett perspektiv på kodifieringen av termer, liksom på själva främjandet av standardspråkets kultur. Till skillnad från vissa andra lingvister såg han inte termens litauiska ursprung som det främsta kriteriet för bedömning, utan tog hänsyn till om den var korrekt bildad, hur utbredd den var i bruk och hur tydligt den uttryckte sin betydelse. Därför fördömde han varken vissa allmänt använda lånord, särskilt internationella termer, eller nya specialbeteckningar som skapats kreativt i enlighet med litauiskans ordbildningsregler. ”Nya termer bör införas först efter att man grundligt satt sig in i kärnan hos de begrepp som de uttrycker” (KK 1965, nr 9, s. 5).

Ett typiskt exempel på K. Ulvydas fördjupning i de begrepp som uttrycks med termer är hans förklaring av de tidigare nämnda livsmedelstermerna skerdiena och skerdenà:

Ordet skerdiena får under inga omständigheter förväxlas med ordet skerdenà, som är bildat av samma stam med suffixet -ena. Fackfolk behöver två termer: skerdenà och skerdiena, eftersom de här strikt skiljer mellan två begrepp. Det slaktade djuret fram till dess att det tas ur och bearbetas inom köttindustrin

J. PALIONIS. Iškilusis bendrinės lietuvių kalbos ugdytojas Kazys Ulvydas

369

Specialister benämner detta med ordet skerdenà, och ordet används i plural. Till exempel räknas skerdenor, jfr: dvi skẽrdenos, du šimtai skerdenų osv. Kött från ett slaktat och styckat djur, färdigt att användas, benämns med termen skerdienos. I butiken kan vi alltså köpa skerdienos, medan de anställda på köttfabriken, som just har slaktat ett djur, redan har skerdèną; när de har slaktat två djur har de dvi skẽrdenas osv. Och först när skerdenan har urtagits, bearbetats och gjorts klar att användas kallas den skerdienos.

Ordet skerdenà är välbildat, och redaktörer vill ibland utan anledning inte godta det, utan ersätter det med ordet skerdiena. Båda orden behövs, de betecknar olika begrepp och båda bör användas. (KK 25, s. 34).

Det är ganska svårt att fastställa K. Ulvydas bidrag till skapandet och kodifieringen av litauisk terminologi, eftersom hans verksamhet på detta område var mycket omfattande. Den tog sig uttryck inte bara i särskilda artiklar om terminologiska frågor, utan framför allt i redigeringen av normativa litauiska ordböcker, eftersom K. Ulvydas var ledamot av redaktionskollegiet för mer än en sådan ordbok – utöver den redan nämnda Lietuvių kalbos rašybos žodyno redigerade han utgåvorna från 1954, 1972 och 1993 av Dabartinės lietuvių kalbos žodyno, och han var dessutom ansvarig redaktör för band III–V och XI–XVI av den stora Lietuvių kalbos žodyno. Det råder inget tvivel om att han aktivt deltog i kodifieringen av terminologin i dessa ordböcker, och att K. Ulvydas röst avgjorde mer än en terms öde.

K. Ulvydas har i flera av sina artiklar skrivit om behovet av att ägna större omsorg åt att sprida språkvård och om faktorer som bidrar till att höja språkvårdens nivå. Han ansåg med rätta att skolan var den viktigaste faktorn för att höja standardspråkets nivå: ”...det är framför allt skolan som avgör varje studerande ungdoms språkvårdsnivå” (KK, nr 14, s. 3). Litauisklärare klagar dock ofta över att deras arbete försvåras av lärare i andra ämnen som undervisar med ett dåligt språk och inte alls bryr sig om språkvård (a.a., s. 5). Dessa ord är också tillämpliga på dagens skola i det återupprättade självständiga Litauen.

Förutom skolan har K. Ulvydas, liksom andra teoretiker inom standardspråket, ofta nämnt pressen, särskilt den periodiska, litteraturen, filmen, teatern, radion, televisionen och familjens betydelse för att höja språkvården i litauiska standardspråket. Han nämnde bara inte datorns roll, eftersom datoriseringen ännu inte hade brett ut sig på hans tid; i dag överskuggar den många andra faktorer och påverkar tyvärr ofta skolans och standardspråkets språkvårdares ansträngningar att förbättra språket negativt.

370

KALBOS KULTŪRA | 83

Redan under sovjettiden bidrog Litauens radiosändning ”Låt oss tala och skriva korrekt” till att sprida språkvård för standardspråket. Där förklarade K. Ulvydas frågor inom fonetik, morfologi, syntax och stavning som var aktuella för allmänheten. Programmet var mycket uppskattat och övertygande tack vare talarens tydliga uttal, logiska och enkla framställning av tankarna.

När jag avslutar denna översiktliga genomgång av några utmärkande drag i verksamheten hos K. Ulvydas, en av de mest framstående främjarna av litauiska standardspråket under 1900-talets andra hälft, vill jag tillägga att hans arbeten, liksom många andra litauiska forskares under sovjettiden, inte var fria från dåtidens ideologiska fernissa: nedvärderingen av litauiska standardspråkets (litteraturspråkets) kultur i det självständiga Litauen före kriget och upphöjandet av villkoren för dess utveckling under sovjettiden. I flera fall var detta dock nödvändigt för att över huvud taget offentligt kunna diskutera aktuella frågor om det ”väldiga folkets rikedom” – det litauiska standardspråket, för att använda hans ord. Denna fernissa överskuggar inte Kazio Ulvydas mycket betydande bidrag till utvecklingen av vårt standardspråk.

J. PALIONIS. Iškilusis bendrinės lietuvių kalbos ugdytojas Kazys Ulvydas

371